av Hans Wallmark (M)
till Statsminister Stefan Löfven (S)
Den svenska solidaritetsförklaringen formulerades i bred politisk enighet i Försvarsberedningen, antogs av riksdagen 2009 och utgör ett centralt dokument i svensk säkerhetspolitik. Säkerhet i samverkan och förmågan att ge och ta emot civil och militär hjälp har under de senaste åren varit en hörnsten i svensk säkerhetspolitik, oavsett partifärg på den sittande regeringen.
Regeringen Löfven lägger stor tonvikt på att man utvecklar försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten med andra länder och organisationer just för att stärka vår förmåga att solidariskt ge och ta emot militär och civil hjälp i händelse av kris och konflikt.
I linje med detta fanns solidaritetsförklaringen också med i regeringsförklaringen 2014, där den centrala formuleringen också var citerad i texten. Däremot fanns solidaritetsförklaringen varken med i regeringsförklaringen 2015 eller i den regeringsförklaring som statsminister Stefan Löfven läste upp i riksdagen den 13 september 2016.
Med anledning av detta skulle jag vilja fråga statsminister Stefan Löfven:
På vilka omständigheter och fakta har statsministern baserat sitt ställningstagande att i de två senaste regeringsförklaringarna utelämna en så pass central del i den svenska säkerhetspolitiken som den svenska solidaritetsförklaringen?