av Hans Wallmark (M)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Den 16 april 2015 höll utrikesminister Wallström ett tal vid ett seminarium arrangerat av Utrikespolitiska institutet angående kärnvapennedrustning. Hon utvecklade den svenska linjen sådan den länge kommit att uppfattas: ”Ska total kärnvapennedrustning kunna äga rum måste kärnvapenstaterna engageras. Det spelar ingen roll hur mycket vi andra gör om de som har de befintliga kärnvapnen inte ges – och tar – plats i nedrustningsarbetet.”
Därefter har regeringen kommit att hårt engagera sig i det globala avtalet för kärnvapenförbud, en process som Sveriges närmaste vänner eller traditionella allierade inte deltagit i. Dessutom står alla kända befintliga kärnvapenstater helt utanför arbetet med detta avtal. Ändå framhärdar den svenska regeringen i att gå vidare.
Min fråga till utrikesminister Margot Wallström är:
När, och varför, skedde denna betydande ändring av svensk säkerhetsdoktrin bort från idén om att kärnvapenstaterna måste involveras i det viktiga nedrustningsarbetet till förmån för ett ensidigt proklamatoriskt avtal?