av Hans Wallmark (M)
till Försvarsminister Peter Hultqvist (S)
Regeringen driver frågan att Sverige ska ställa sig bakom konventionen om förbud mot kärnvapen. Konventionen har ifrågasatts av många bedömare utifrån att ett svenskt undertecknande skulle kunna äventyra Sveriges bilaterala försvarssamarbeten med enskilda Natoländer, men det finns även frågetecken om konventionen över huvud taget skulle bidra till en ökad kärnvapennedrustning.
Varken stater med kärnvapen eller Natoländerna har ställt sig bakom konventionen. Detta gör att chanserna att föra nedrustningsarbetet framåt är mycket små. Natoländerna avstår på grund av att konventionen riskerar att bara påverka de västländer som i dag har kärnvapen och därmed skapa en säkerhetspolitisk obalans. Bristen på verifikationsmekanismer i konventionen kan till och med medföra att så kallade skurkstater kan producera kärnvapen utan att det går att upptäcka.
Från Natos sida påpekar man att konventionen kan påverka relationen mellan Nato och enskilda Natoländer och partnerländer till Nato, som Sverige, negativt. Dels för att konventionen skapar en säkerhetspolitisk asymmetri som missgynnar väst, men dels för att skrivningar i avtalet kan äventyra försvars- och materielsamarbeten mellan Sverige och Natoländer.
Regeringen bygger i dagsläget mycket av sin säkerhetspolitik på att upprätta bilaterala samarbeten med olika Natoländer. Från regeringens sida hävdar man att detta är ett fullgott substitut för ett svenskt Natomedlemskap, trots att dessa samarbeten inte innehåller några bindande försvarsgarantier.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga försvarsminister Peter Hultqvist:
Vilka signaler har ministern fått från Nato och enskilda Natoländer om hur de ser på konventionens påverkan på nuvarande och framtida försvars- och materielsamarbeten mellan Natoländer och Sverige?