av Tuve Skånberg (KD)
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Den 1 mars 2016 trädde de lagändringar i kraft som innebär att alla kommuner blir skyldiga att efter anvisning ta emot nyanlända för bosättning. Fördelningstalen baseras på kommunernas invånarantal och arbetsmarknad. Tillgången på bostäder är inte en parameter i fördelningen.
Sverige har en konstaterad bostadskris. Just nu och under en lång period bakåt har Sveriges bostadsinvesteringar befunnit sig långt under EU-genomsnittet. Under hela tidsperioden 1995-2014 har Sverige i jämförelse med våra nordiska grannar haft lägst bostadsinvesteringar i förhållande till BNP. I år uppger 83 procent av landets kommuner att de har ett underskott på bostäder. I jämförelse med 2015 har 57 nya kommuner anmält ett underskott på bostäder. De enda kommuner som inte anser sig behöva nya bostäder är nästan enbart de med negativ befolkningsutveckling.
Kommuner med negativ befolkningsutveckling är inte de som anvisas nyanlända. I stället är det storstäderna, med redan pressad bostadsmarknad, som får de högsta anvisningstalen. Många av dessa kommuner har planerat att lösa bostadsfrågan genom att uppföra modulhus, oftast på tillfälliga bygglov. Med sin korta avskrivningstid är modulhusen inte optimala ur ett kostnadsperspektiv. Alternativen, i form av inköp av bostadsrättslägenheter eller hotellhem, är dock ännu dyrare. En fördel med modulhus på tillfälliga bygglov var ändå möjligheten att placera bostäderna i närhet till kommunikationer och arbetsmarknad.
Nu har Mark- och miljööverdomstolen efter ett par domar skapat ett rättsläge som gör det mycket osäkert att bygga modulhus. Stockholms stad har tvingats lägga alla planer på modulhus på is. I stället är de hänvisade till det alternativ de från början försökte undvika – hotellboende och vandrarhem. För 2016 hade Stockholm ett anvisningstal på 2 810 personer, och under året har knappt 800 bostäder kunnat ordnas. Modulhusen var tänkta att husera 350–450 personer. För 2017 är anvisningstalet 3 460 personer. I Göteborg har skrinlagda modulhusplaner tvingat fram inköp av villavagnar på campingplatser.
Stockholms stads ledning har nu gått ut i medierna och vädjat privatpersoner att upplåta sina hem. Staden upphandlar också hotell- och vandrarhemsplatser, man är beredd att försöka konvertera kontor till tillfälliga bostäder, men man överväger också madrasser i till exempel idrottshallar.
Samma länsstyrelse som anvisat Stockholm de nyanlända fattade beslut om inhibition för modulboende som var planerat i staden. Domen i Mark- och miljööverdomstolen var vägledande för länsstyrelsens beslut.
”Väl initierade myndighetskällor” till Svenska Dagbladet uppgav i februari att ca 200 000 personer som en följd av asylkrisen står i behov av bostäder ”i framkanten av en femårsperiod”. Många av dem uppges kunna hitta bostad på egen hand, i trånga bostäder och med osäkra andra- och tredjehandskontrakt. Så många som 70 000 skulle ändå enligt SvD:s källor behöva ges bostad i form av främst moduler eller ombyggda lokaler.
Att uppföra bostäder i Sverige är förenat med stora svårigheter, och den extra uppmaning som anvisningstalen innebär ställer detta på sin spets. Situationen påbjuder snabbare ledtider i planprocessen, där undantagsregler för villkoren i samband med tillfälliga bygglov kan behöva förändras.
Jag vill med anledning av det ovan anförda fråga statsrådet Peter Eriksson:
Avser statsrådet att ta initiativ till en översyn av de regler som reglerar uppförandet av bostäder i syfte att göra denna process snabbare?