Fråga 2016/17:1233 Hushållsslavar

av Amineh Kakabaveh (V)

till Utrikesminister Margot Wallström (S)

 

Många i Sverige har läst om den sexslavhandel som Daish/IS bedriver med yazidiska kvinnor. Men vid sidan av terroristernas slavhandel finns det en vardaglig ekonomi av människohandel i Asien och Afrika, som framför allt drabbar etniska och religiösa minoriteter. Denna kvinnohandel har funnits länge och pågår utan att röna någon större uppmärksamhet i Europa. Det finns 42 miljoner hushållsslavar – kvinnor som det handlas med som boskap och som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp. Agenter exporterar och levererar arbetskraft och tjänar stora pengar. Arbetsgivaren köper billig arbetskraft som de behandlar som de vill. I en film i Dokument utifrån på SVT den 20 mars visades det på ett mycket konkret sätt vad denna hantering av hushållsslavar innebär i länder som Libanon, Saudiarabien, Kuwait.

I slutet av filmen fick tittarna se några korta sekvenser som visade kvinnor som börjar organisera sig mot slaveriet. Det är hoppfullt. Men mindre hoppfullt är att myndigheterna och politikerna i de länder där hushållsslavarna arbetar inte visar det minsta intresse för frågan. De försöker i stället lägga ansvaret på frivilligorganisationerna och menar att dessa ska lösa problemet. Länder som Filippinerna, som är en stor exportör av hushållsslavar, är ointresserade att göra något åt situationen. Orsaken är att hushållsslavarna arbete utgör 10 procent av landets BNP. Denna människohandel innebär den värsta formen av förtryck som också drabbar barn, som degraderas och förlorar makten över sina kroppar och sig själva. Det är ett förtryck där kategorierna klass, kön, etnicitet och religion samverkar och skapar lager av underordning, ofta i länder där det råder en systematisk diskriminering mot kvinnor.

FN-stadgan förbjuder slaveri. Ändå tillåts denna form av slaveri att fortsätta. Sverige har en stark roll i FN, som medlem i säkerhetsrådet, och måste verka för att de stater som tillåter slaveri och förvägrar kvinnor och barn deras mänskliga rättigheter möts av konsekvenser.

Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:

 

Avser ministern att ta några initiativ för att Sverige i egenskap av såväl enskilt land som medlem i EU och FN lyfter frågan och vidtar åtgärder?