av Jesper Skalberg Karlsson (M)
till Miljöminister Karolina Skog (MP)
I januari 2015 gav regeringen Kemikalieinspektionen i uppdrag att undersöka möjligheten att införa nationella begränsningar för mikroplaster i kosmetiska produkter. Naturvårdsverket fick samtidigt i uppdrag att utreda åtgärder för att minska utsläppen av mikroplast från andra källor.
Kemikalieinspektionen redovisade ett år senare en rapport (KemI rapport 2/16) där man förordade ett nationellt förbud mot mikrokorn av plast i kosmetiska produkter som är avsedda att sköljas av, vilket i sammanhanget kan ses som en mindre åtgärd när det gäller att ta ett samlat grepp kring hela problematiken med mikroplaster i sjöar och vattendrag.
När regeringen nu lagt ett förslag på hur dessa ska förbjudas har man inte förmått skilja på plast och polymerer. Eftersom definitionen av plast är tagen från definitionen av polymerer i Reach inkluderas såväl cellulosa som DNA och proteiner. Det innebär att såväl toalettpapper som växter klassas som plast. Det är kort sagt en definition som lämnar en del att önska.
Regeringen har till viss del påtalat detta eftersom att man vill att vissa ”naturligt förekommande polymerer” ska vara acceptabla om Kemikalieinspektionen är säker på att de ”inte innebär någon risk för skada på miljön”. Det är dock en omöjlig uppgift eftersom noll risk inte kan påvisas för i stort sett någon produkt. Alla produkter i tillräcklig koncentration påverkar omgivningen – men en sådan användning kan knappast kallas normal.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga miljöminister Karolina Skog:
Vilka åtgärder vidtar ministern och regeringen för att säkerställa att Kemikalieinspektionen ska kunna hantera de många dispenser som kommer krävas, bland annat för toalettpapper, när regeringen inför ett förbud mot olösliga polymerer som är mindre än fem millimeter?