av Tina Ghasemi (M)
till Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
I januari 2010 infördes den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, i februari 2016 avskaffades den. Detta skedde trots att riksdagen uttryckligen tillkännagett för regeringen att tidsgränserna i sjukförsäkringen ska vara kvar.
Vi ser nu en kraftig ökning i de långa sjukfallen sedan regeringen tog bort den bortre tidsgränsen. Vi varnade för detta och nu ser vi effekterna. Denna grupp ökar just nu med ca 1 000 personer i månaden och har gått från ett hundratal personer till över 16 000. Det är en utveckling som oroar.
Bakom varje siffra finns en människa som riskerar att bli bortglömd av systemet, en människa som kämpar för att övervinna sin sjukdom, kämpar för att komma tillbaka, för att inte bli bortglömd, för att inte reduceras till ett nummer i en tabell.
Lång sjukfrånvaro leder till ekonomiskt och socialt utanförskap för den enskilde. Barn till föräldrar som är sjukskrivna riskerar dessutom att bli sjukskrivna i större utsträckning än andra människor. Det är därför viktigt att den som på grund av sjukdom eller skada inte kan arbeta naturligtvis ska ha rätt till ersättning, vård och rehabilitering. Men den som får tillbaka sin arbetsförmåga eller har viss arbetsförmåga kvar måste få hjälp och stöd av samhället att komma tillbaka i arbete. Bara på det sättet kan vi bryta utanförskapet.
Vi vet att fasta tidsgränser är en viktig del i arbetet med att hjälpa människor tillbaka från passiv sjukskrivning. Försäkringskassan är en av de många remissinstanser som har varit negativa till slopandet av den bortre tidsgränsen. Ytterligare två myndigheter, Arbetsförmedlingen och Inspektionen för socialförsäkringen, har instämt i kritiken. Trots det valde regeringen att gå emot sina egna experter.
Med anledning av det som anförs ovan vill jag fråga socialförsäkringsminister Annika Strandhäll:
Vad avser ministern och regeringen att vidta för åtgärder för att hjälpa den ökande andelen långtidssjukskrivna människor att komma tillbaka i arbete?