av Jenny Petersson (M)
till Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Förlossningsvården är och ser olika ut i olika delar av landet. Landsting har olika förutsättningar, problem och möjligheter inom förlossningsvården och mödravården. Därför borde rimligtvis de själva kunna styra medel efter behov.
Med regeringens riktade pengar till förlossningsvården tar man dock inte hänsyn till lokala behov och förutsättningar.
Enligt Riksrevisionens bedömning är resultaten av styrningen genom riktade statsbidrag svåra att förutse för regeringen. Just därför skulle generella satsningar inom förlossningsvården vara mer till användning i stället för riktade.
I Riksrevisionens rapport Statens styrning genom riktade statsbidrag inom hälso- och sjukvården (RiR 2016:29) framgår det att det finns en problematik med att landstingen på kort tid måste genomföra en insats eftersom det leder till ett ensidigt fokus, som tar resurser från annat även om syftet med bidraget är förbättringar i vården.
7 procent av förstföderskorna i Stockholm fick allvarliga bristningar vid förlossningen, medan ”bara” 4 procent i Hallands län drabbades av detta. I Sollefteå finns ingen förlossningsvård över huvud taget utan blivande mammor tvingas att sätta sig i en bil längs en mörk vinterväg och hoppas att de ska klara 20 mil till närmsta BB. Är inte de riktade pengarna till förlossningsvården ett hån mot alla de kvinnorna då?
Beslut om BB-nedläggningen i Sollefteå fattades med en knapp majoritet i landstingsfullmäktige Västernorrland i slutet av oktober 2016. Gabriel Wikströms parti styr i Västernorrland och röstade för en nedläggning. Om inte pengarna hade varit riktade så kunde de fördelas efter behov. Eftersom mammor tvingas föda i bilen finns det uppenbarligen ett behov i Västernorrland som de riktade pengarna inte kan göra något åt.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström:
På vilket sätt anser statsrådet att de riktade pengarna till förlossningsvården kan anpassas till lokala behov och användas där de behövs?