av Eskil Erlandsson (C)
till Miljöminister Karolina Skog (MP)
Den 27 mars kommer artikel 8, LULUCF, att diskuteras på rådsmötet i Bryssel. Riksdagens mandat till regeringen grundar sig på följande ståndpunkt: ”Regeringen bedömer att ett aktivt, hållbart skogsbruk bättre kan bidra till klimatomställningen än en tillfälligt ökad inlagring av kol i skogsmark” samt ”regeringen värnar det nationella självbestämmandet i skogsfrågor och anser därför att det är viktigt att medlemsstaterna även fortsättningsvis beslutar om sina referensvärden för skogsbruk nationellt”.
EU-kommissionen har föreslagit att denna ska kunna revidera referensnivåerna, vilket är en estimering av utsläpp och upptag från skogsbruksmark, ett förslag som är kontroversiellt då det nationella självbestämmandet över skogen riskerar att äventyras. Vi får nu oroande signaler från branschorganisationer och andra medlemsländer att den svenska regeringen inte har gett några tydliga direktiv eller instruktioner till en svensk ståndpunkt i dessa förhandlingar. Vårt grannland Finland har tillsammans med andra medlemsländer som Slovakien, till skillnad från Sverige, tydligt markerat att det nationella självbestämmandet för skogsfrågor inte får ändras samt att beslut om referensnivåer ska fattas på ett nationellt plan.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska Trädbränsleföreningen och Skogsindustrierna med flera är kritiska till hur regeringen har skött förslaget om bestämmande av referensnivåer. Regeringen har hitintills hållit en låg profil och inte tydligt tagit ställning till EU-kommissionens förslag om hur och var man ska sätta referensnivåerna. Den rödgröna regeringen har heller inte argumenterat för den tidigare ståndpunkten att behålla ett nationellt bestämmande över skogen.
Min fråga till miljöministern är därför:
Vad är ministerns och regeringens ståndpunkt i frågan om artikel 8, och varför har regeringen inte tydligare hävdat det mandat man har fått av riksdagen att värna om det nationella självbestämmandet i skogsfrågor?