av Ola Johansson (C)
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Behovet av nya bostäder är stort i hela landet, och många anger bristen på byggbar mark att planlägga som det främsta hindret mot att snabbt få ett slut på bostadskrisen.
De orter som har störst potential att snabbt leverera bostäder är tillväxtkommuner med långt framskridna planer och ett aktivt planarbete. Kring dessa är byggbolagens intresse som störst. Det är också där som kritiken är hårdast mot långa och oförutsägbara planprocesser, med hinder av olika slag. Man talar om planprocesser på upp till åtta till tolv år från idé till inflyttningsklara bostäder.
Sådana hinder utgörs inte sällan av riksintressen, strandskydd, antikvariska bevarandeintressen, kulturminnen, behovet av arkeologiska utgrävningar, biotopskydd, verksamhetsbuller från exempelvis flyg och hamnverksamhet, försvarsanläggningar, fångvårdsanstalter och andra statligt förvaltade tillgångar.
Ett mycket uppmärksammat exempel är Linköpings planer på att bebygga bland annat egendom som tillhör Tuna kungsgård med ca 2 500 bostäder. Riksantikvarieämbetet har i ett sent skede ändrat skyddsbestämmelserna så att kungsgården i sin helhet ska utgöra statligt byggnadsminne och omfattas av skyddsbestämmelser. Områdets struktur med åkrar, hagmarker, skogar, vägar, bäckar och alléer får inte förändras till sin karaktär, anges det i skyddsbestämmelserna. Beslutet kan inte överprövas i högre instans. Linköpings kommun ges inte heller rätt att yttra sig i ärendet, trots att cirka hälften av planområdet påverkas och hela 1 200 bostäder stoppas, med hänvisning till 8 § förordningen om statliga byggnadsminnen.
Planförslaget är framtaget i en helhet, och genomförbarheten vad gäller bland annat kollektivtrafiklösning och exploateringsekonomi för hela översiktsplanen påverkas därför av förslaget. I realiteten stoppas en planprocess som pågått oavbrutet sedan 2012.
Uppgivenheten i Linköping är stor. Tyvärr är fallet bara ett, om än ett av de främsta, av flera exempel där olika statliga intressen, skydd och bevaranden hindrat en önskad utveckling. Regeringen bör genom en tydlig myndighetsstyrning förhindra att myndigheter stoppar bostadsbyggande genom ändrade skyddsbestämmelser kopplade till riksintressesystemen. Regeringen måste tydliggöra för myndigheterna att behovet av bostäder väger tyngre än riksintressen givet den akuta bristen och behovet av att planera för fler bostäder.
Min fråga till statsrådet Peter Eriksson lyder således:
Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta inom ramen för sitt ansvarsområde i regeringen för att bostadsbyggande inte ska kunna stoppas av myndigheter t.ex. på det sätt som skett vid Tuna kungsgård?