av Boriana Åberg (M)
till Statsrådet Anna Johansson (S)
Kravet på att behärska något av de skandinaviska språken stänger ute en betydande del av befolkningen från arbete inom sjöfarten. Enligt EU-direktivet 1999/35/EG ska besättningen på ett fartyg kunna tala det eller de språk som talas av majoriteten av passagerarna som reser på en särskild rutt. Transportstyrelsen tolkar detta krav som att besättningarna på alla svenskflaggade fartyg som trafikerar Östersjön ska kunna tala något av de skandinaviska språken. Vilket språk som talas av majoriteten av passagerarna kan dock variera över året. Sommartid är det inte ovanligt att tillströmningen av turister gör exempelvis engelska till det bäst lämpade gemensamma språket ombord. Arbetsspråket för personal ombord på fartyg är dessutom många gånger engelska snarare än svenska eller något annat skandinaviskt språk.
Vi är en del av en internationell marknad, och det är inte självklart att personalen på ett svenskflaggat fartyg måste ha svenskt ursprung eller kunna tala svenska. Delar av besättningen har liten eller ingen användning av att kunna något av de skandinaviska språken, eftersom de sällan kommer i kontakt med passagerarna. Det kan handla om exempelvis kockar och maskin- eller städpersonal. En förändring av språkkraven påverkar inte heller säkerheten. Alla befattningar ombord har en bestämd roll i eventuella nödsituationer, och alla befattningar har en specifikation på vilka utbildningar och språkkunskaper som krävs för uppgiften.
Andra länders myndigheter tolkar språkkravet annorlunda och många gånger på ett rimligare sätt. Exempelvis gäller språkkravet bara den del av besättningen som ansvarar för utrymningen på danskflaggade fartyg. Den snäva tolkningen av språkkravet försvårar för rederierna att rekrytera sjömän från andra EU-länder samtidigt som det råder kompetensbrist i Sverige. För att underlätta rekryteringen av personal och för att skapa förutsättningar för en konkurrenskraftig svensk passagerarsjöfart bör språkkravet tas bort eller förändras.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Anna Johansson: