av Karin Enström (M)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Den 7 juli 2017 antog FN ett avtal om ett globalt förbud mot kärnvapen. 122 länder står bakom avtalet, dock inga kärnvapenstater eller Natoländer. Avtalet har sin grund i ett initiativ som främst The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) har drivit.
Avtalstexten blir nu föremål för behandling inom regeringskansliet inför ett ställningstagande av regeringen. Ytterst är det riksdagen som beslutar om Sverige ska ratificera avtalet.
I samband med FN:s generalförsamlings första utskott hösten 2015 drev initiativet – med Sverige som en av medförslagsställarna – igenom en resolution om kärnvapens humanitära konsekvenser, som antogs med stor majoritet. Sverige röstade ja till resolutionen från 2015, som har relativt milda skrivningar som uppmanar till nedrustning.
En skarpare resolution antogs av generalförsamlingen hösten 2016, och det avtal som 122 länder ställde sig bakom den 7 juli 2017 om förbud mot kärnvapen är ett utflöde av denna process.
Inga kärnvapenstater står i dagsläget bakom avtalet, och dessutom inga Natoländer. Därmed har avtalet en mycket liten chans att lyckas bidra till en reell kärnvapennedrustning, och avtalet är i sin utformning så otydligt formulerat att det riskerar att undergräva det redan existerande icke-spridningsavtalet.
Anledningen till att Natos medlemsstater valt att stå utanför avtalet är att det riskerar att bara påverka västliga demokratier med kärnvapen. De auktoritära staterna som har eller utvecklar kärnvapen kommer inte att bry sig om moraliska uppmaningar om nedrustning. Avtalet utgör därmed ett hot mot västs förmåga att garantera säkerheten.
Om regeringen fortsätter att driva frågan om att ratificera NBT-avtalet riskerar vi därmed såväl våra framtida möjligheter att bli medlem i Nato som de existerande samarbeten vi har med enskilda Natoländer, som USA. Vi har i Sverige haft en tradition av att inte låsa oss i avtal som försvårar för framtida förhandlingar eller påverkar handlingsfriheten.
Försvarsmakten var också så sent som i våras väldigt tydlig med hur viktigt det är för vår säkerhet att kunna tillhöra samarbeten som Nato, som grundar sig i ett avtal med gemensamma försvarsförpliktelser.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:
1. Har det gjorts någon långsiktig konsekvensanalys på utrikesdepartementet om effekterna av avtalet?
2. Vilken långsiktig analys har Försvarsmakten gjort, och har i så fall regeringen tagit den i beaktande?
3. Har utrikesministern tagit Försvarsmaktens synpunkter i beaktande?