av Maria Malmer Stenergard (M)
till Miljöminister Karolina Skog (MP)
Problemet med stranderosion kan skådas på flera ställen i Sverige. På vissa platser är läget akut, såsom vid kusten i Åhus. Havet äter sig allt längre in i kusten och egendom hotas.
För kustnära kommuner är detta ett mycket allvarligt problem. Stora värden riskerar att gå förlorade. Det drabbar enskilda markägare, men det drabbar också möjligheterna till rekreation och inkomsterna från turismen. Dessutom kan stranderosionen innebära problem för avloppssystem och grundvatten.
Det finns flera sätt att åtgärda stranderosionen. Det kanske mest hållbara är strandfodring, som innebär att man på en eroderad kuststräcka lägger ut sand som hämtats i havet. Sand som sugits ut till havs återbördas i ett kretslopp utan att medföra större skada eller andra efterverkningar.
Men regelverket för strandfodring är komplicerat och svårtytt. Framför allt är det den dubbla miljöprövningen som sker både mot miljöbalken och mot lagen om kontinentalsockeln som i praktiken omöjliggör eller starkt försvårar lämpliga åtgärder.
Lagstiftningen är utformad så att olika myndigheter och departement handhar olika delar av en ansökan om strandfodring. Tyvärr saknas ett övergripande samordningsansvar. Dessutom gör ofta olika intressenter olika bedömningar. Detta är inte hållbart. Hanteringen måste förenklas drastiskt.
Ystads kommun har efter många turer fått tillstånd att strandfodra. Men det har tagit flera år, och de har drabbats av många onödiga kostnader. Möjligheten för drabbade kommuner att få ersättning saknas.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga miljöminister Karolina Skog: