Interpellation 2016/17:500 Omröstningen om Unescoresolution nr 30

av Karin Enström (M)

till Utrikesminister Margot Wallström (S)

 

Tisdagen den 2 maj, samma dag som Israel firade 69 år av självständighet, röstade Unescos styrelse om resolution nr 30 ”Occupied Palestine” som lagts fram av Algeriet, Egypten, Libanon, Marocko, Oman, Qatar och Sudan.

Resolutionen behandlar situationen och statusen på de heliga platserna i Jerusalem och Betlehem samt det ockuperade Gaza.

Resolutionen röstades igenom utan att en majoritet röstade för. Av de 58 medlemmarna röstade 22 för, 10 mot, 23 avstod och 3 var frånvarande. Unescos styrelse röstar regelbundet om frågan. Stödet för resolutionen har minskat från 32 ja-röster för ett år sedan, 26 för ett halvår sedan och nu 22. Detta har flera länder förklarat med att resolutionen var för ensidig.

Sverige röstade som enda EU-land för resolutionen. I röstförklaringen går att läsa att Sverige ”eftersträvar EU-enighet och var beredda att göra eftergifter för att upprätthålla enighet men att EU inte lyckades bevara enigheten”. Av de 15 europeiska länderna röstade två länder för (Ryssland och Sverige) sju mot, fem avstod och ett var frånvarande. Tyskland, som initierade resolutionen och tillsammans med de arabiska medlemmarna arbetade hårt för att nå en kompromiss, röstade mot. Att inget annat EU-land röstade för resolutionen väcker frågor, och det måste finnas starka skäl till detta.

Sverige var under alliansregeringen drivande i och lyckades skapa enighet inom EU för en gemensam röst och linje i fredsprocessen. Den linjen har den nuvarande regeringen tyvärr övergett och driver en egen agenda.

Om Sverige ska ha stark röst i världen och vara trovärdig krävs fungerande diplomatiska kontakter med båda sidor i konflikten.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:

 

1. Vad gjorde ministern för att nå EU-enighet, och gjordes några eftergifter för att nå en sådan?

2. Kan ministern förklara varför Sverige var det enda landet i EU som röstade för?

3. Vilka konsekvenser bedömer ministern att detta får för EU:s gemensamma röst i utrikespolitiken?