av Mikael Oscarsson (KD)
till Försvarsminister Peter Hultqvist (S)
Trovärdighet är den enskilt viktigaste faktorn för operativa militära samarbeten. Avgörande för trovärdigheten är den faktiska militära förmåga som finns i samarbetet. Hur troligt det är att denna förmåga ställs till förfogande och inom vilka tidsramar det sker vid en konflikt är avgörande för hur samarbetet kommer att uppfattas.
Ovanstående uttalande från den högsta försvarsmaktsledningen har gått att läsa i medierna nu i dagarna. I ett underlag skickat från försvarsmakten till regeringen görs gällande att traktatsbundna försvarsförpliktelser är de som faller inom dessa ramar.
I den utredning som presenterades för mindre än ett år sedan och som ministern själv tillsatte, Säkerhet i ny tid, konstaterar utredaren Bringeus att ”Utredningens intryck är att en svensk Natoansökan skulle välkomnasav alliansen. De allierades inställning baseras på synen på Sverige som en säkerhetsproducent liksom deras uppfattning att den samlade konfliktavhållande förmågan i Östersjöregionen skulle öka med ett svenskt medlemskap.” Utredningen konstaterar också vidare att ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”
Utredningen pekar tydligt på att ett medlemskap i Nato skulle vara konfliktavhållande, och som försvarsmaktsledningen påpekar är traktatsbundna samarbeten det enda trovärdiga alternativet.
Mina frågor till försvarsminister Peter Hultqvist är:
1. Delar försvarsministern utredningens uppfattning att ett svenskt medlemskap i Nato skulle vara konfliktavhållande?
2. Om Sverige angrips, är det försvarsministerns uppfattning att vi klarar oss lika bra utan att vara medlem i den traktatsbundna försvarspakten Nato?