av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
till Statsrådet Åsa Regnér (S)
Hela 84 000 nyanlända behöver få någonstans att bo nu under år 2017. Detta samtidigt som det råder stor bostadsbrist på många håll runt om i landet.
Ekvationen går, som de flesta förstår, inte ihop. Närmare 60 000 nyanlända förväntas lösa boendet på egen hand. Resten, omkring 27 000, beräknas behöva hjälp av en kommun. Även den grupp som förväntas lösa boendet själva kan i senare läge behöva få hjälp av en kommun.
Det är Sveriges kommuner som ansvarar för bostäder för behövande, såväl nyanlända som andra. Kommunerna måste ges förutsättningar att klara sin uppgift. Först och främst behövs förenklade regelverk för att kraftigt öka byggandet i Sverige. Här arbetar regeringen dessvärre alldeles för långsamt ställt mot problembilden.
Det är också viktigt att det inte finns orimliga krav på kommunerna kopplade till boendet. Ett sådant orimligt krav återfinns i Socialstyrelsens rekommendationer och allmänna råd rörande stödboenden, en boendeform som kan bli aktuell för ungdomar och unga vuxna i åldern 16–20 år. Däri slås fast att en person som bor i ett stödboende inte ska behöva dela rum. Detta är orimligt ställt mot bostadssituationen i dagens Sverige. Det rör sig dessutom om en grupp unga som ofta tidigare har bott på ett HVB-hem, och på HVB-hem ser Socialstyrelsen inget hinder mot att man delar rum.
Detta orimliga krav från Socialstyrelsen lyfte jag i en skriftlig fråga med statsrådet Åsa Regnér. Svaret blev då följande.
Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att följa upp och utvärdera den nya placeringsformen. Myndigheten kommer att följa utvecklingen av och bedöma hur placeringsformen stödboende svarar mot behoven hos flickor och pojkar samt vuxna och hur stödboenden utformas och bemannas.
Jag uppfattar detta som att regeringen inte ser något skäl att agera för en förändring av regelverket. Detta menar jag är fel.
Kommuner runt om i landet ser det som viktigt att följa Socialstyrelsens rekommendationer och allmänna råd. Det är ett bra förhållningssätt. Dessa rekommendationer och råd måste självklart dock vara utformade på ett rimligt sätt.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Åsa Regnér: