av Sotiris Delis (M)
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
I många offentliga debatter och diskussioner när resultatet av satsningar uteblir förekommer ofta argumentet att felet ligger i för lite satsade resurser.
Sverige är ett land som satsar stora resurser på till exempel skola, sjukvård, flyktingmottagande och integration. Mot bakgrund av de satsade resurserna måste vi också ställa oss frågan hur dessa används i verksamheten.
Min interpellationsfråga till statsrådet fokuserar på Migrationsverkets arbetssätt i förhållande till de resurser verket får. Enligt RUT-rapport 2016:524, gällande kostnader för handläggningstider på Migrationsverket, kostade mottagandet av asylsökande 17 miljarder kronor år 2015. I denna summa ingick Migrationsverkets kostnader, ersättningar till kommuner och landsting, ersättningar till de asylsökande, kostnader för utresor samt kostnader för förvar. Under 2015 var drygt 100 000 personer inskrivna hos Migrationsverket.
I utredningen anges att det totala beloppet kan delas utifrån kostnadstyp i en fast respektive en rörlig del. Beroende på hur man räknar anges en rörlig kostnad som pendlar mellan 5,8 miljarder kronor och 16,6 miljarder kronor. Allt enligt beräkningar som är gjorda utifrån tre scenarier gällande rörelsekostnaders indelning i dessa kalkyler.
Kostnadsmassan för asylhanteringen har ökat explosionsartat och sannolikt okontrollerat på senare tid. En berättigad fråga är om det finns reella motiv till att skapa en annan arbetsordning, som endast fokuserar på hanteringen av asylansökningar.
I Migrationsverkets budgetunderlag för 2017–2020 anges ett behov på 6,6 miljarder kronor för Migrationsverkets förvaltningsanslag 2016. Migrationsverkets behov uppgår till hela 2,0 miljarder kronor mer än vad som tilldelats i regeringsbrevet för Migrationsverket 2016. I detta sammanhang bör även noteras att den genomsnittliga handläggningstiden i antal dagar har ökat från 122 dagar år 2013 till 229 dagar år 2015.
Migrationsverket har avgjort fler ansökningar i år jämfört med 2014, men produktiviteten har varit lägre vid en jämförelse med tidigare år.
Inom asylrätten är det en grundläggande princip att den asylsökande ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. För det fall den sökande inte medverkar till vad som är rimligt i det enskilda fallet ska ansökan avslås, och den sökande ska till följd av ett negativt beslut lämna landet.
I den svenska asylprocessen tar Migrationsverket, enligt mångas bedömning, felaktigt på sig hela utredningsansvaret. Den enskilde kan tillsammans med ett av staten betalt ombud (offentligt biträde) avvakta Migrationsverkets försök att utreda om det föreligger asylskäl eller inte. Tid och stora resurser förbrukas till ingen nytta. Migrationsverkets möjligheter att ta reda på om en person har asylskäl om denne saknar dokument är mycket begränsade, i bästa fall.
Initierade inom området pekar på att arbetssättet som Migrationsverket i dag använder sig av för att hantera asylärenden är föråldrat. Kanske motsvarade det den tidigare kravbilden väl, men inte dagens.
Dagens arbetssätt resulterar i långa handläggningstider, risk för stort resursslöseri och en risk att somliga som nu beviljas asyl saknar behov av densamma. Risken att den ineffektiva asylprocessen kan användas för andra syften än de som processen är avsedd för är därmed uppenbar.
Dagens ineffektiva arbetssätt när det gäller asylfrågor bör effektiviseras och skötas i en separat, specialiserad arbetsordning med klara uppgifter och riktlinjer för såväl myndigheten som de offentliga biträdena.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
Vilka initiativ är ministern beredd att ta för att Migrationsverkets asylhantering ska bli mer kostnadseffektiv?