Interpellation 2016/17:165 Situationen i Turkiet

av Amineh Kakabaveh (V)

till Utrikesminister Margot Wallström (S)

 

Tydliga tecken visar att president Erdoğans regim inte längre bör betraktas som demokratisk. Den tunna fernissa som tidigare funnits flagnar snabbt.

Inför de senaste valen organiserade regimen något som närmast bör betraktas som pogromer riktade mot oppositionspartiet HDP:s demokratisk valda parlamentariker, partiordföranden och kommunpolitiker. Efter kuppförsöket har de arresterats och fängslats.

Regimkritiska journalister och författare har också arresterats och fängslats. Hundratusentals människor har sparkats från sina jobb och sitter i fängelse. När tidningen Cumhurriet avslöjade att turkiska säkerhetstjänsten understött terrororganisationen IS med vapen anklagades tidningen för terrorism och deras journalister spärrades in. Turkiet kan rimligen inte betraktas som en demokratisk stat.

En stat vars säkerhetstjänst levererar vapen till en terrororganisation kan inte heller betraktas som fredligt sinnad. Den kan inte heller betraktas som fredligt sinnad när den samtidigt bryter fredsförhandlingar och övergår till att proklamera undantagstillstånd i de sydöstra kurdiska delarna av landet och bombar de kurdiska styrkorna – de styrkor som gör sitt bästa för att bekämpa IS och ge sitt stöd åt befolkningen i Rojavaregionen i Syrien, där man kämpar för att skapa ett samhälle med demokratiska rättigheter för alla oavsett klass, kön, religion eller etnicitet.

EU har nesligen erlagt en köpesumma för att Turkiet ska stoppa de människor som flyr från Mellanöstern till Europa. Det är en politik som ligger i linje med flyktingfientliga, högerpopulistiska och fascistiska krafters politik i Europa, vilka krävt att man i stället för att ta emot flyktingarna i Europa ska ge ”bistånd” till länder i de krigsdrabbade ländernas närområde; i Turkiets fall, har man gett bistånd till ett land som själv deltar i de krig som skapar flyktingströmmar i Mellanöstern.

Erdoğanregimen utnyttjade kuppförsöket för att göra Turkiet till vad landet är i dag – en högerpopulistisk diktatur som försöker utnyttja religionen för att rättfärdiga sina brott mot demokratiska och mänskliga rättigheter. Turkiet vill konkurrera med Iran och Saudiarabien både militärt och religiöst.

Huvudmålet för Erdoğans regim är inte att bekämpa IS. Huvudmålet är att det kurdiska folkets och andra minoriteters kamp för nationella, kulturella och demokratiska rättigheter trängs tillbaka. Turkiska, iranska, irakiska och syriska regeringar har i snart ett sekel kränkt kurdernas och andra minoriteters rättigheter.

Turkiska regeringars brott mot kurdiska och turkiska oppositionellas mänskliga rättigheter är en ändlös och blodig följetong genom historien. Kurdiska områden i grannländerna har i årtionden utsatts för militära intrång av den turkiska armén och bombats urskillningslöst och kostat tiotusentals civila livet.

EU har låtit terrorstämpla PKK. Likafullt inledde den turkiska regeringen förhandlingar med organisationen, vilket torde visa att till och med den turkiska regeringen insett och accepterat att PKK hade en viss folklig förankring. En stor del av de strider och oroligheter som pågår i Mellanöstern har sin grund i de avbrutna fredsförhandlingarna. Dessa måste således återupptas och Turkiet ledas tillbaka till förhandlingsbordet.

Inom EU har man länge trott och hoppats på att man genom att göra goda affärer med Turkiet skulle kunna förmå den turkiska staten att öka respekten för demokratiska och mänskliga rättigheter. I dag kan man mycket klart konstatera att några framsteg i den riktningen inte infunnit sig.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående fråga utrikesminister Margot Wallström:

1. Är utrikesministern beredd att inom EU ta initiativ till att på allvar lyfta frågan om det allvarliga läget när det gäller demokrati och yttrandefrihet i Turkiet?

2. Är utrikesministern beredd att söka förmå EU att ingripa så att de arresterade HDP-ledamöterna och politikerna snarast släpps fria?

3. Är utrikesministern beredd att inom EU ta initiativ till att förmå parterna i konflikten mellan PKK och den turkiska regeringen att återvända till förhandlingsbordet?