Genomförande av det omarbetade asylprocedurdirektivet

Prop. 2016/17:17

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		4
2	Lagtext	..............................................................................................	5
	2.1	Förslag till lag om ändring i utlänningslagen
		(2005:716) ..........................................................................	5

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (2005:429) om

god man för ensamkommande barn .................................

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll ...............................................

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2016:752) om

		tillfälliga begränsningar av möjligheten att få
		uppehållstillstånd i Sverige ..............................................	16
3	Ärendet och dess beredning ............................................................		17
4	Det gemensamma europeiska asylsystemet ....................................		17
	4.1	Första etappen i det gemensamma europeiska
		asylsystemet .....................................................................	17

4.2Andra etappen i det gemensamma europeiska

		asylsystemet .....................................................................	19
	4.3	Pågående EU-arbete .........................................................	20
5	Skyddsbehövande i svensk rätt .......................................................		20
	5.1	Flyktingar och andra skyddsbehövande ...........................	20
	5.2	Uppehållstillstånd och statusförklaring ............................	22

5.3Beslut om avvisning eller utvisning och hinder mot

	att verkställa sådana beslut ...............................................	23
5.4	Nya omständigheter och ny prövning...............................	24
5.5	Förfarandet .......................................................................	25

5.6Särskilda förfarandebestämmelser när den

	asylsökande har utvisats på grund av brott .......................	28
5.7	Ärenden med säkerhetsaspekter .......................................	29

5.8Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få

		uppehållstillstånd i Sverige ..............................................		30
6	Svensk rätt anpassas till det omarbetade
	asylprocedurdirektivet.....................................................................			31
	6.1	Allmänt om direktivet och dess genomförande i
		svensk rätt.........................................................................		31
	6.2	Grundläggande principer och garantier ............................		32
		6.2.1	Rätt till prövning av ansökan...........................	32
		6.2.2	Ansökningar som görs för underåriga .............	35
		6.2.3	Information och rådgivning i
			förvarsanläggningar och vid
			gränsövergångsställen .....................................	36
		6.2.4	Rätt att stanna kvar i medlemsstaten under
			den tid beslutande myndighet prövar
			ansökan............................................................	39

6.2.5

Garantier för sökande .....................................

40 Prop. 2016/17:17

6.2.6Krav som ställs på prövningen av

	ansökningar.....................................................	44
6.2.7	Personlig intervju............................................	46
6.2.8	Läkarundersökning .........................................	51

6.2.9Kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde

vid överklaganden ..........................................

6.2.10Sökande i behov av särskilda

	förfarandegarantier .........................................	56
6.2.11	Garantier för ensamkommande barn ..............	59

6.2.12Insamling av uppgifter om enskilda

		ärenden ...........................................................	67
6.3	Förfaranden i första instans .............................................		68
	6.3.1	Ogrundade ansökningar ..................................	68

6.3.2Begreppen första asylland och säkert

		tredjeland ........................................................	71
	6.3.3	Efterföljande ansökan .....................................	73
6.4	Förfarande för återkallande av internationellt skydd .......		77

6.5Rätten att stanna kvar under tiden som ett

		överklagande prövas ........................................................	78
7	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ..................................		87
8	Kostnader och andra konsekvenser ................................................		88
9	Författningskommentar ..................................................................		90
	9.1	Förslag till lag om ändring i utlänningslagen
		(2005:716) .......................................................................	90

9.2Förslag till lag om ändring i lagen (2005:429) om

god man för ensamkommande barn.................................

9.3Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll ..............................................

9.4Förslag till lag om ändring i lagen (2016:752) om

	tillfälliga begränsningar av möjligheten att få
	uppehållstillstånd i Sverige..............................................	98
Bilaga 1	Det omarbetade asylprocedurdirektivet ...........................	99
Bilaga 2	Sammanfattning av departementspromemorian
	Genomförande av det omarbetade
	asylprocedurdirektivet (Ds 2015:37) .............................	135
Bilaga 3	Promemorians lagförslag ...............................................	136
Bilaga 4	Förteckning över remissinstanser ..................................	145
Bilaga 5	Lagrådsremissens lagförslag..........................................	146
Bilaga 6	Lagrådets yttrande .........................................................	156
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 oktober 2016....		159

Polismyndighetens beslut om avvisning får verkställas även om det har överklagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 17 § första stycket 3 eller andra stycket.

Prop. 2016/17:17

8 kap.

194 §

Migrationsverket får besluta att	Migrationsverket		får besluta		att
verkets beslut om avvisning enligt	verkets beslut om avvisning enligt
17 § första stycket får verkställas	17 § första stycket 1 eller 2 får
även om det inte har vunnit laga	verkställas även om det inte har
kraft (avvisning med omedelbar	fått laga kraft (avvisning med
verkställighet), om det är uppen-	omedelbar	verkställighet),		om	de
bart att det inte finns grund för	uppgifter	som	utlänningen
asyl och att uppehållstillstånd inte	åberopar	saknar	betydelse		för
heller ska beviljas på någon annan	prövningen	av	ansökan	eller
grund.	saknar tillförlitlighet, och det
	därmed är uppenbart att det inte
	finns grund för asyl och det är
	uppenbart	att uppehållstillstånd
	inte heller ska beviljas på någon
	annan grund (uppenbart ogrundad
	ansökan).	Migrationsverket			får
	också besluta om avvisning med
	omedelbar	verkställighet		om	en
	asylansökan avvisas med stöd av
	5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet.

12 kap.

6 §5 Polismyndighetens beslut om

avvisning får verkställas även om det har överklagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 17 § andra stycket.

7 §6

Migrationsverkets beslut om	Migrationsverkets beslut om
avvisning enligt 8 kap. 17 § första	avvisning enligt 8 kap. 17 § första
stycket eller utvisning får verk-	stycket 1 eller 2 eller utvisning får
ställas även om beslutet inte har	verkställas även om beslutet inte
vunnit laga kraft, om	har fått laga kraft, om

1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring),

eller
2. Migrationsverket enligt 8 kap.	2. Migrationsverket enligt 8 kap.
19 § har beslutat att verkets beslut	19 § har beslutat att verkets beslut
om avvisning får verkställas trots	om avvisning får verkställas trots
att det inte vunnit laga kraft.	att det inte fått laga kraft.

4Senaste lydelse 2014:198.

5Senaste lydelse 2014:655.

6Senaste lydelse 2014:198.

8 b §

Om en utlänning har utvisats på grund av brott gäller inte 8 a § första stycket. Då gäller i stället att beslutet om utvisning får verk- ställas när ansökan om uppehålls- tillstånd har avslagits eller avvi-

Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a §, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verk- ställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § har fått laga kraft.

Första stycket gäller inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 §. Då gäller i stället att beslutet om avvisning får verk- ställas när ansökan om uppehålls- tillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Om beslutet om avvisning överklagas ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om verkstäl- ligheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. Ett avvisningsbeslut som gäller ett ensamkommande barn får dock aldrig verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet.

Första och andra styckena hind- rar inte att utlänningen överläm- nas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell dom- stol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd.

			8 a §7
Om en utlänning har ansökt om
uppehållstillstånd	som	flykting
enligt 4 kap. 1 § eller som annan
skyddsbehövande	enligt	4	kap.
2 eller 2 a §, får	ett beslut		om

avvisning eller utvisning inte verk- ställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § har vunnit laga kraft.

Första stycket gäller inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § eller om utlänningen har utvisats på grund av brott. I dessa fall får beslutet om avvis- ning eller utvisning verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och då avsla- gits.

Första stycket hindrar inte att utlänningen överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd.

7 Senaste lydelse 2014:198.

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17							sats av Migrationsverket.
							Första stycket hindrar inte att
							utlänningen överlämnas, utlämnas
							eller överförs till en annan stat
							eller	internationell domstol eller
							tribunal för att lagföras eller
							avtjäna en frihetsberövande på-
							följd.
Att avbryta verkställighet (inhi-							Inhibition
bition)
						10 §8
Har en utlänning överklagat ett
beslut om att avvisas med omedel-
bar	verkställighet enligt				8 kap.
19 §, ska Migrationsverket pröva
om	verkställigheten			av	beslutet
tills	vidare		ska	avbrytas
(inhibition).
Även i andra fall när Migra-							När	Migrationsverket		omprövar
tionsverket omprövar ett avvis-							ett avvisningsbeslut ska				verket
ningsbeslut ska verket pröva frå-							pröva om inhibition ska beslutas.
gan om inhibition.
						13 §9
Om det i andra fall finns sär-							Om det i andra fall finns sär-
skilda skäl till det, får Migrations-							skilda skäl till det, får Migrations-
verket besluta om inhibition.							verket besluta om inhibition.
Bestämmelser			om	inhibition			Bestämmelser		om	inhibition
finns också i 16 a och 18–20 §§.							finns	också i 8 a, 16		a och 18–
							20 §§.
						19 §
Om utlänningen i ett ärende om							Om ett beslut om uppehållstill-
verkställighet av ett beslut om							stånd	inte kan	meddelas		enligt
avvisning		eller	utvisning			som	18 §, ska Migrationsverket ta upp
vunnit laga kraft åberopar nya							frågan om uppehållstillstånd till ny
omständigheter							prövning om utlänningen i ett
							ärende om verkställighet av ett
							beslut om avvisning eller utvisning
							som fått laga kraft åberopar sådana
							nya omständigheter som
1. som		kan	antas	utgöra		ett	1. kan antas utgöra ett bestående
bestående sådant hinder mot verk-							sådant hinder mot verkställigheten
ställigheten som avses i 1, 2 eller 3							som avses i 1, 2 eller 3 §, och

8Senaste lydelse 2014:198.

9Senaste lydelse 2014:198.

§, och
2. dessa	omständigheter		inte	2. inte kunnat åberopas av utlän-
kunnat åberopas av		utlänningen		ningen tidigare, eller utlänningen
tidigare,	eller utlänningen		visar	visar giltig ursäkt för att inte ha
giltig ursäkt för att inte ha åberopat				åberopat omständigheterna tidi-
omständigheterna tidigare,				gare.
ska Migrationsverket, om beslut
om uppehållstillstånd		inte	kan

meddelas enligt 18 §, ta upp frå- gan om uppehållstillstånd till ny prövning.

Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migra- tionsverket besluta att inte bevilja ny prövning.

Beslutet om	avvisning eller
utvisning får inte verkställas innan
Migrationsverket	har	avgjort
frågan om ny prövning ska ske
eller, om ny prövning beviljas,
innan frågan om uppehållstillstånd
har avgjorts genom ett beslut som
har vunnit laga kraft.
Vad som sägs i första stycket			Första stycket gäller inte om
gäller inte om utlänningen ansöker			utlänningen ansöker om uppe-
om uppehållstillstånd som flykting			hållstillstånd som flykting enligt 4
enligt 4 kap. 1 § eller som annan			kap. 1 § eller som annan skydds-
skyddsbehövande enligt 4 kap. 2			behövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a
eller 2 a § och en sådan ansökan			§ och en sådan ansökan inte tidi-
inte tidigare under utlänningens			gare under utlänningens vistelse i
vistelse i Sverige har prövats			Sverige har prövats genom ett
genom ett lagakraftvunnet beslut. I			beslut som har fått laga kraft. I ett
ett sådant fall ska Migrationsverket			sådant fall ska Migrationsverket
pröva ansökan och besluta om			pröva ansökan och besluta om
inhibition i verkställighetsärendet.			inhibition i verkställighetsärendet.

Av 16 § lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige framgår att första stycket inte gäller under perioden 20 juli 2016–19 juli 2019 om utlänningen endast åbero- par sådana omständigheter som kan ligga till grund för skyddsbehov enligt 4 kap. 2 a §.

19 a §

Om utlänningen i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som har fått laga kraft åberopar sådana nya omständigheter som avses i 19 § första stycket, får beslutet om avvisning eller utvisning inte verk- ställas innan Migrationsverket har avgjort om ny prövning ska ske.

Om Migrationsverket beviljar ny prövning får beslutet om avvisning

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17					eller	utvisning	inte verkställas
					innan frågan om uppehållstillstånd
					har avgjorts genom ett beslut som
					har fått laga kraft. Om Migra-
					tionsverket inte beviljar ny pröv-
					ning och beslutet gäller ett ensam-
					kommande barn får beslutet om
					avvisning eller utvisning verkstäl-
					las tidigast en vecka från den dag
					då barnet fick del av beslutet.
					Om	utlänningen		överklagar ett
					beslut att inte bevilja ny prövning
					och frågan om ny prövning inte
					har avgjorts tidigare, ska den
					migrationsdomstol som ska pröva
					överklagandet pröva om inhibition
					ska beslutas. Beslutet om avvis-
					ning eller utvisning får inte verk-
					ställas innan denna prövning har
					gjorts.
				13 kap.
				1 §10
Migrationsverket får inte besluta					Om en utlänning har ansökt om
om avvisning eller utvisning av en					asyl i Sverige får Migrationsverket
utlänning som har ansökt om asyl i					avgöra ett ärende utan muntlig
Sverige eller vägra en utlänning					handläggning endast om utlän-
begärd statusförklaring			utan att		ningen	förklaras		vara	flykting
det förekommit muntlig hand-					enligt 4 kap. 3 § första stycket.
läggning	hos	Migrationsverket.			Handläggningen kan ske i form av
Muntlig	handläggning		ska även		en muntlig förhandling eller i
annars företas på begäran av					annan form.
utlänningen, om inte en sådan
handläggning skulle sakna bety-
delse för att avgöra asylärendet.
Handläggningen kan ske i form av
en muntlig förhandling eller i
annan form.
				14 kap.
				5 §11
Migrationsverkets beslut att inte					Migrationsverkets beslut att inte
bevilja ny prövning enligt 12 kap.					bevilja ny prövning enligt 12 kap.
19 § får överklagas till en migra-					19 § får överklagas till en migra-
tionsdomstol.		Detsamma		gäller	tionsdomstol.		Detsamma		gäller
verkets	beslut	att inte		bevilja	verkets beslut		att	inte	bevilja

10Senaste lydelse 2009:1542.

11Senaste lydelse 2013:648.

2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:429)		Prop. 2016/17:17
	om god man för ensamkommande barn
Härigenom föreskrivs1 att 3 § lagen (2005:429) om god man för ensam-
kommande barn ska ha följande lydelse.
		3 §
Ansökan om god man får göras av Migrationsverket och av social-
nämnden i den kommun där barnet vistas. Överförmyndaren får också
självmant ta upp frågan.
God man skall förordnas så snart		En god man ska förordnas så
det är möjligt.		snart det är möjligt.
I ett ärende om förordnande av		I ett ärende om förordnande av
god man skall överförmyndaren ge		god man ska överförmyndaren ge
barnet tillfälle att yttra sig, om det		barnet tillfälle att yttra sig, om det
kan ske.		kan ske.
		Överförmyndaren ska omedel-
		bart efter förordnandet informera
		barnet om vem som har förordnats
		som god man. Informationen ska

även lämnas till barnets boende och till det offentliga biträdet om ett sådant har förordnats för bar- net.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), i

den ursprungliga lydelsen.


Prop. 2016/17:17 2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572)
	om särskild utlänningskontroll
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:572) om särskild utlännings-
kontroll ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

5 §1

I ärenden enligt denna lag gäller följande föreskrifter i utlänningslagen (2005:716) i tillämpliga delar:

1 kap. 3 b § om EES-medborgare,

1 kap. 13 § om skyndsam handläggning,

3a kap. 2 § om familjemedlemmar till EES-medborgare,

4kap. 1–4 §§ om flyktingar och andra skyddsbehövande,

5kap. 1–1 c, 2 a–d, 3–10, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd,

5a kap. 1–4 och 6 §§ om ställning som varaktigt bosatt,

6kap. 3 § om arbetstillstånd,

6 a kap. 1–11 §§ om EU-blåkort,

8 kap. 12 och 13 §§ om utvisning av EES-medborgare och sådana medborgares familjemedlemmar,

8 kap. 14 § om utvisning av utlänningar med permanent uppehållsrätt, EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregå- ende åren och EES-medborgare som är barn,

8 a kap. 2 § första stycket om sådana hänsyn som ska tas till anknytningen till det svenska samhället, om fråga uppkommit om utvisning av en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige,

9 kap. 8 § om fotografi och fingeravtryck,

10 kap. 1, 2, 4–11 och 17 §§ om förvar och uppsikt,

12kap. 1–5, 13 a och 21–23 §§ om verkställighet av beslut om utvis-

ning,

13kap. 1–7 §§ om muntlig handläggning hos förvaltningsmyndighet,

13kap. 10 § om motivering av beslut,

13kap. 11 § om tolkersättning,

13kap. 12 § om rättelse av beslut på grund av oriktig uppgift,

13kap. 15 och 16 §§ om DNA-analys,

16kap. 1 § andra stycket om Migrationsöverdomstolen,

17kap. 1 och 2 §§ om skyldighet att lämna uppgifter,

18 kap. 1 § andra stycket om offentligt biträde för barn, och

18 kap. 1 § andra och tredje styckena om offentligt biträde för barn, och

19 kap. 1–4 §§ om kostnadsansvar.

Skyldigheten enligt 17 kap. 1 § utlänningslagen att lämna uppgifter gäller vid tillämpningen av denna lag även i förhållande till regeringen.

1 Senaste lydelse 2014:589.

Prop. 2016/17:17 grundsdirektivet1, asylprocedurdirektivet2, mottagandedirektivet3, Dublinförordningen4, Eurodacförordningen5 och massflyktsdirektivet6 hade antagits.

Skyddsgrundsdirektivet utgör kärnan i det gemensamma europeiska asylsystemet. Det innehåller kriterierna för när en person ska anses vara i behov av internationellt skydd och bestämmelser om de rättigheter som följer med att internationellt skydd beviljas. I direktivet finns ett antal definitioner, bl.a. följande.

Med internationellt skydd avses flyktingstatus och status som alterna- tivt skyddsbehövande.

Med flykting avses en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av undantagen i direktivets artikel 12.

Med flyktingstatus avses en medlemsstats erkännande av en tredje- landsmedborgare eller en statslös person som flykting.

Med person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande avses en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 (med vilket avses a) dödsstraff eller avrättning, b) tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet, eller c) allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internatio- nell eller intern väpnad konflikt) och som inte omfattas av undantagen i

1Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet.

2Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus.

3Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna.

4Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylsansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

5Rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen.

6Rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta.

direktivets artikel 17.1 och 17.2 och som inte kan, eller på grund av Prop. 2016/17:17 sådan risk inte vill begagna sig av det landets skydd.

Med status som alternativt skyddsbehövande avses en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbe- hövande.

Med ansökan om internationellt skydd avses en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande och att denne inte uttryck- ligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför skydds- grundsdirektivets tillämpningsområde och som kan omfattas av en sepa- rat ansökan.

Asylprocedurdirektivet, som i fortsättningen kommer att omnämnas som det första asylprocedurdirektivet, innehåller bestämmelser om de förfaranden som ska tillämpas för beviljande eller återkallande av flyk- tingstatus. Mottagandedirektivet innehåller bestämmelser om mottagan- det av asylsökande. Dublinförordningen innehåller kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat och Eurodac- förordningen innehåller bestämmelser om jämförelse av fingeravtryck för att underlätta tillämpningen av Dublinförordningen. Massflyktsdirektivet innehåller bestämmelser om tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer.

4.2Andra etappen i det gemensamma europeiska asylsystemet

De rättsakter som ingår i det gemensamma europeiska asylsystemet (utom massflyktsdirektivet) har omförhandlats och omarbetade versioner har antagits. Omarbetningen har syftat bl.a. till ökad harmonisering och till att flyktingar och alternativt skyddsbehövande i största möjliga utsträckning ska behandlas lika när det gäller såväl innehållet i det inter- nationella skyddet som förfarandet för att bevilja och återkalla skyddet.

Den 13 december 2011 antogs det omarbetade skyddsgrundsdirek- tivet7. De definitioner som redogjorts för i avsnitt 4.1 kvarstår oföränd- rade i det omarbetade direktivet.

Den 26 juni 2013 antogs det omarbetade asylprocedurdirektivet8, det omarbetade mottagandedirektivet9, den omarbetade Dublinförord- ningen10 och den omarbetade Eurodacförordningen11.

7Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning).

8Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning).

Prop. 2016/17:17 4.3

Pågående EU-arbete

Den 6 april 2016 kom EU-kommissionen med ett meddelande till Euro- paparlamentet och rådet för en reform av det gemensamma asylsystemet. Det övergripande syftet är att frångå ett system, som på grund av sin utformning eller bristfällig tillämpning lägger ett oproportionerligt stort ansvar på vissa medlemsländer och främjar okontrollerade migrations- flöden. Man vill i stället övergå till ett rättvisare system som ger säkra och ordnade vägar till EU för tredjelandsmedborgare som är i behov av internationellt skydd.

I meddelandet konstaterar EU-kommissionen att det förekommer olika behandling av asylsökande inom det gemensamma asylsystemet. Skill- naderna beror delvis på den handlingsfrihet som medges i det omar- betade asylprocedurdirektivet och i det omarbetade skyddsgrundsdirek- tivet. EU-kommissionen lyfter fram fem prioriterade områden, varav ett område syftar till att åstadkomma mer konsekvens i EU:s asylsystem. Bestämmelserna i det gemensamma asylsystemet ska stärkas och harmo- niseras ytterligare för att säkerställa en mer jämlik behandling inom hela EU.

För att uppnå detta syfte presenterade EU-kommissionen den 13 juli 2016 förslag på en ny förordning om inrättande av ett gemensamt asylförfarande inom hela EU som ska ersätta det omarbetade asylprocedurdirektivet och en ny förordning som ska ersätta det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

5 Skyddsbehövande i svensk rätt

5.1Flyktingar och andra skyddsbehövande

De centrala bestämmelserna om skyddsbehövande i svensk rätt finns i 4 kap. UtlL. Där finns definitioner av tre kategorier skyddsbehövande: flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.

9Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning).

10Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning).

11Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it- system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning).

Alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande omfattas av samlingsbegreppet andra skyddsbehövande.

I 4 kap. 1 § UtlL definieras begreppet flykting. Definitionen motsvarar i allt väsentligt den som finns i artikel 1 A 2 i Genèvekonventionen, reviderad genom New York-protokollet, och i skyddsgrundsdirektivet. Med flykting avses i utlänningslagen en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd (4 kap. 1 § första stycket UtlL). Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse från enskilda och inte kan antas bli erbjuden ett effektivt skydd som inte är av tillfällig natur. Vid bedömningen av om skydd erbjuds beaktas endast skydd som ges av staten eller av parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium (4 kap. 1 § andra stycket UtlL). Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort (4 kap. 1 § tredje stycket UtlL).

I 4 kap. 2 § UtlL definieras begreppet alternativt skyddsbehövande. Definitionen motsvarar i allt väsentligt den som finns i skyddsgrundsdirektivet och har sin bakgrund i FN:s konvention från 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (FN:s tortyrkonvention) och artikel 3 i den europeiska konventionen av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Med alternativt skyddsbehövande avses i utlänningslagen en utlänning som i andra fall än som avses i 1 § (dvs. flyktingdefinitionen) befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att 1. det finns grundad anledning att anta att utlänningen vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och 2. utlänningen inte kan, eller på grund av sådan risk som avses i 1 inte vill, begagna sig av hemlandets skydd (4 kap. 2 § första stycket UtlL). Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk som avses där eller om utlänningen löper sådan risk genom handlingar från enskilda och inte kan antas bli erbjuden ett effektivt skydd som inte är av tillfällig natur. Vid bedömningen av om skydd erbjuds beaktas endast skydd som ges av staten eller av parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium (4 kap. 2 § andra stycket UtlL). Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort (4 kap. 2 § tredje stycket UtlL).

I 4 kap. 2 a § UtlL definieras begreppet övrig skyddsbehövande, som är en skyddskategori som saknar EU-rättslig eller annan internationell

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 bakgrund. Definitionen infördes i utlänningslagen i samband med genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet, men har sitt ursprung i äldre svenska bestämmelser. Med övrig skyddsbehövande avses i utlänningslagen en utlänning som i andra fall än som avses i 1 och 2 §§ (dvs. definitionerna av flykting och alternativt skyddsbehövande) befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon 1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan för att utsättas för allvarliga övergrepp, eller 2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof (4 kap. 2 a § första stycket UtlL). Första stycket 1 gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk som avses där eller om utlänningen löper sådan risk genom handlingar från enskilda och inte kan antas bli erbjuden ett effektivt skydd som inte är av tillfällig natur. Vid bedömningen av om skydd erbjuds beaktas endast skydd som ges av staten eller av parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium (4 kap. 2 a § andra stycket UtlL). Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort (4 kap. 2 a § tredje stycket UtlL).

Av 4 kap. 2 b och 2 c §§ UtlL framgår när en utlänning är utesluten från att anses som flykting eller annan skyddsbehövande och av 4 kap. 5 och 5 a §§ UtlL framgår förutsättningarna för att en utlänning ska upphöra att vara flykting eller annan skyddsbehövande.

5.2Uppehållstillstånd och statusförklaring

Flyktingar och andra skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har enligt 5 kap. 1 § första stycket UtlL rätt till uppehållstillstånd. I vissa fall kan dock uppehållstillstånd vägras en flykting med stöd av 5 kap. 1 § andra stycket UtlL. Som huvudregel ska enligt 5 kap. 1 § tredje stycket UtlL uppehållstillståndet vara permanent eller gälla i minst tre år.

En utlänning, som med åberopande av skyddsskäl ansökt om uppehållstillstånd, ska enligt 4 kap. 3 § UtlL förklaras vara flykting (flyktingstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 1 § och inte är utesluten från att anses som flykting enligt 2 b §. Flyktingstatusförklaring får dock vägras under vissa förutsättningar. En utlänning, som med åberopande av skyddsskäl ansökt om uppehållstillstånd, ska enligt 4 kap. 3 a § UtlL förklaras vara alternativt skyddsbehövande (alternativ skyddsstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 2 § och inte är utesluten från att anses som alternativt skyddsbehövande, eller övrig skyddsbehövande (övrig skyddsstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 2 a § och inte är utesluten från att anses som övrig skyddsbehövande. Förutsättningarna för att bevilja flyktingar och andra skyddsbehövande statusförklaring korresponderar med förutsättningarna för att bevilja dessa utlänningar uppehållstillstånd. Prövningen av såväl status som

uppehållstillstånd bör enligt förarbetena till utlänningslagen ske i ett Prop. 2016/17:17 sammanhang (prop. 2009/10:31 s. 98).

Även en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd i Sverige på någon annan grund än skyddsskäl får ansöka om statusförklaring och ansökan ska då enligt 4 kap. 3 c § UtlL prövas enligt 3 eller 3 a §.

I 4 kap. 5 b och 5 c §§ UtlL anges förutsättningarna för att återkalla en flyktingstatusförklaring, en alternativ skyddsstatusförklaring eller en övrig skyddsstatusförklaring.

5.3Beslut om avvisning eller utvisning och hinder mot att verkställa sådana beslut

Om en ansökan om uppehållstillstånd avslås eller avvisas eller om ett uppehållstillstånd återkallas och utlänningen befinner sig i Sverige, ska det enligt 8 kap. 16 § UtlL samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar emot det. Detta gäller dock inte om ansökan avvisas för att det fattats ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen.

I vissa situationer får beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas. Bestämmelser om detta finns i 12 kap. UtlL. När en fråga om avvisning eller utvisning prövas med anledning av att utlänningen t.ex. saknar de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet ska, enligt 8 kap. 7 § UtlL, hänsyn tas till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 12 kap. inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs. Enligt 5 kap. 11 § UtlL får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas om det finns ett hinder, som inte är bestående, mot att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut verkställs.

Enligt 12 kap. 1 § UtlL får avvisning och utvisning av en utlänning aldrig verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Verkställighet får inte heller ske till ett land där utlänningen inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon skulle vara i sådan fara. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt artikel 3 i FN:s tortyrkonvention och artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen. Förbudet mot verkställighet enligt paragrafen är absolut, vilket innebär att någon avvägning mot svenska säkerhetsintressen inte kan göras.

Enligt 12 kap. 2 § första stycket UtlL får avvisning och utvisning av en utlänning inte verkställas till ett land om utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse i det landet eller om han eller hon inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där han eller hon löper risk för förföljelse. Förbudet mot verkställighet enligt denna paragraf är inte absolut. Undantag får enligt paragrafens andra stycke göras om utlänningen genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige och det inte är möjligt att verkställa

avvisningen eller utvisningen till något annat land. Undantag får dock

Prop. 2016/17:17 inte göras om den förföljelse som hotar i det andra landet innebär fara för utlänningens liv eller annars är av särskilt svår art. Undantag från förbudet mot verkställighet till ett land där utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse får enligt paragrafens tredje stycke också göras om utlänningen har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här i landet och det inte är möjligt att sända honom eller henne till något annat land. Bestämmelserna i 12 kap. 2 § UtlL motsvarar i stort vad som gäller enligt artikel 33 i Genèvekonventionen.

Enligt 12 kap. 3 § UtlL får ett beslut om avvisning eller utvisning av en utlänning som avses i 4 kap. 2 § första stycket, i fall av väpnad konflikt, eller 2 a § första stycket inte verkställas till utlänningens hemland eller till ett land där han eller hon riskerar att sändas vidare till hemlandet, om det finns synnerliga skäl mot det.

5.4Nya omständigheter och ny prövning

I 12 kap. 22 § första stycket UtlL anges som huvudregel att ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphör att gälla fyra år från det att beslutet vann laga kraft. Under vissa förutsättningar kan en utlänning ändå beviljas uppehållstillstånd eller beviljas ny prövning av frågan om uppehållstillstånd, trots att beslutet om avvisning eller utvisning inte upphört att gälla.

Av 12 kap. 18 § första stycket UtlL framgår att om det i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft kommer fram nya omständigheter som innebär att 1. det finns ett hinder mot verkställighet enligt 1, 2 eller 3 § (se avsnitt 5.3), 2. det finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen, eller 3. det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas, får Migrationsverket bevilja utlänningen permanent uppehållstillstånd om hindret är bestående. Om det endast finns ett tillfälligt hinder mot verkställighet får verket enligt 12 kap. 18 § andra stycket UtlL bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Barn får enligt 12 kap. 18 § tredje stycket UtlL beviljas permanent eller tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt första stycket 3 även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Enligt 12 kap. 18 § fjärde stycket UtlL ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas vid bedömningen enligt första stycket 3 av om det finns någon annan särskild anledning att ett beslut inte bör verkställas, om det står klart att uppehållstillstånd på grund av stark anknytning skulle ha beviljats enligt vissa angivna paragrafer om prövningen gjorts före inresan i Sverige.

Utöver Migrationsverkets egen skyldighet att utan yrkande beakta verkställighetshinder enligt 12 kap. 18 § UtlL har utlänningen en möjlighet att enligt 12 kap. 19 § första stycket UtlL få en ny prövning av ett beslut som fått laga kraft. Det är fallet om han eller hon i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning åberopar nya omständigheter (dvs. omständigheter som inte har prövats tidigare) som

kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som Prop. 2016/17:17 avses i 1, 2 eller 3 § och dessa omständigheter inte har kunnat åberopas

av utlänningen tidigare, eller om han eller hon visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat dem tidigare. Migrationsverket ska då, om verket inte kan meddela beslut om uppehållstillstånd enligt 12 kap. 18 § UtlL, ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning. Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda ska Migrationsverket enligt 12 kap. 19 § andra stycket UtlL besluta att inte bevilja ny prövning. Beslutet om avvisning eller utvisning får enligt 12 kap. 19 § tredje stycket UtlL inte verkställas innan Migrationsverket har avgjort frågan om ny prövning ska ske eller, om ny prövning beviljas, innan frågan om uppehållstillstånd har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft. Bestämmelserna i första stycket gäller enligt 12 kap. 19 § fjärde stycket UtlL inte om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § eller 2 a § och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett lagakraftvunnet beslut. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan och besluta om inhibition i verkställighetsärendet.

5.5Förfarandet

En ansökan om uppehållstillstånd av en utlänning som vistas i Sverige ges enligt 4 kap. 20 § andra stycket utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF, in till Migrationsverket. Enligt 5 kap. 20 § UtlL är det Migrationsverket som meddelar beslut om uppehållstillstånd. Migrationsverket får dock inte bevilja uppehållstillstånd för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott (se avsnitt 5.6). Beslut om uppehållstillstånd får också i vissa fall meddelas av Regeringskansliet. Enligt 4 kap. 6 § UtlL meddelas beslut om statusförklaring av Migrationsverket. Migrationsverket får dock inte bevilja statusförklaring för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott (se avsnitt 5.6).

I 1 kap. 3 § UtlL definieras asyl som ett uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att han eller hon är flykting eller alternativt skyddsbehövande. Av 1 kap. 12 § UtlL framgår att en ansökan om uppehållstillstånd som grundar sig på sådana omständigheter som anges i 4 kap. 2 a § UtlL (dvs. definitionen av övrig skyddsbehövande) ska handläggas som en ansökan om asyl.

Handläggningen av ärenden regleras dels av de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223), förkortad FL, dels av bestämmelserna i 13 kap. UtlL. Bestämmelser som är av intresse för handläggningen av asylärenden är bl.a. bestämmelser om muntlig handläggning, kommunikation och beslutsmotivering. I 14 § första stycket FL föreskrivs att en sökande, klagande eller annan part som vill lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild ska få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Enligt 13 kap. 1 § UtlL får Migrationsverket inte besluta om avvisning eller utvisning av en utlänning som har ansökt om

Prop. 2016/17:17	asyl i Sverige, eller vägra en utlänning begärd statusförklaring, utan att
	det har förekommit muntlig handläggning hos verket. Muntlig
	handläggning ska även annars företas på begäran av utlänningen, om inte
	en sådan handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra asylärendet.
	Handläggningen kan ske i form av muntlig förhandling eller i annan
	form. I 13 kap. 3 § UtlL anges att de omständigheter som behöver
	klarläggas noga ska utredas vid den muntliga handläggningen och vidare
	att utlänningen ska få tillfälle att redogöra för sin ståndpunkt och att
	uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet. I 13 kap. 4 §
	UtlL anges att vid en muntlig förhandling ska utlänningen höras och att
	myndigheten får bestämma att även andra personer än utlänningen ska
	höras vid förhandlingen.
	Enligt den allmänna bestämmelsen om kommunikation i 17 § FL får ett
	ärende inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan
	part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon
	annan än honom eller henne själv och han eller hon har fått tillfälle att
	yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon
	enskild. Myndigheten får dock i vissa i paragrafen angivna fall avgöra
	ärendet ändå. Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar
	som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
	förkortad OSL.
	När Migrationsverket inleder ett ärende om återkallelse av
	statusförklaring ska utlänningen enligt 13 kap. 9 a § UtlL underrättas. En
	statusförklaring får inte återkallas utan att utlänningen har fått tillfälle att
	yttra sig.
	Beslut om bl.a. uppehållstillstånd och statusförklaring ska enligt
	13 kap. 10 § UtlL vara skriftliga och alltid innehålla de skäl som ligger
	till grund för beslutet.
	I 18 kap. UtlL finns bestämmelser om att offentligt biträde ska
	förordnas i vissa fall. I lagen (2005:429) om god man för
	ensamkommande barn finns bestämmelser om god man i vissa fall för
	den som är under 18 år och som är utländsk medborgare eller statslös.
	Under vissa förutsättningar får en asylansökan avvisas, dvs. inte
	sakprövas. Så är fallet enligt 5 kap. 1 b § första stycket UtlL om
	sökanden 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller
	alternativt skyddsbehövande, 2. i ett land som inte är en EU-stat har
	förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden
	kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och
	mot att sändas vidare till annat land där han eller hon riskerar förföljelse
	(s.k. första asylland), eller 3. kan sändas till ett land där han eller hon inte
	riskerar att utsättas för förföljelse, inte riskerar att utsättas för dödsstraff,
	kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling
	eller bestraffning, är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han
	eller hon inte har motsvarande skydd, har möjlighet att ansöka om skydd
	som flykting, och har en sådan anknytning till det aktuella landet att det
	är rimligt för honom eller henne att resa dit (s.k. säkert tredjeland). Vissa
	undantag från denna bestämmelse finns i 5 kap. 1 b § andra stycket UtlL.
	Bestämmelserna i Dublinförordningen avgör vilken medlemsstat som ska
	pröva en asylansökan. Om en asylansökan lämnas in i Sverige men en
	annan medlemsstat är ansvarig för prövningen ska den sökande överföras
26	dit. Asylansökan ska då avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket UtlL.

Enligt 4 kap. 3 b § UtlL får frågan om statusförklaring inte prövas om asylansökan avvisas enligt 5 kap. 1 b eller 1 c § andra stycket UtlL. Om en utlännings asylansökan har avvisats enligt 5 kap. 1 b § första stycket 2 eller 3 UtlL, ska utlänningen, enligt 4 kap. 4 § UtlF, få en särskild handling av vilken det framgår att de skäl för asyl som han eller hon har anfört inte har prövats i sak i Sverige.

Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning, avslag på en ansökan om uppehållstillstånd och återkallelse av uppehållstillstånd får enligt 14 kap. 3 § UtlL överklagas till en migrationsdomstol. Detsamma gäller enligt 14 kap. 14 a § UtlL verkets beslut att avvisa en asylansökan med tillämpning av 5 kap. 1 b § eller 1 c § andra stycket och enligt 14 kap. 6 § UtlL verkets beslut i fråga om statusförklaring eller återkallelse av statusförklaring. Migrationsdomstolens beslut får enligt 16 kap. 9 § UtlL överklagas till Migrationsöverdomstolen där det enligt 16 kap. 11 § UtlL som huvudregel krävs prövningstillstånd. Prövningstillstånd meddelas enligt 16 kap. 12 § UtlL om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Migrationsöverdomstolen, eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Handläggningen hos domstolarna regleras av bl.a. bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291), förkortad FPL, och bestämmelserna i 16 kap. UtlL. Förfarandet hos domstolen är enligt 16 kap. 5 § UtlL skriftligt men i handläggningen får ingå muntlig förhandling i en viss fråga när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I en migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas bl.a. om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det.

Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § UtlL, får enligt 12 kap. 8 a § UtlL ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § UtlL har fått laga kraft. Detta gäller dock inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § UtlL eller om utlänningen har utvisats på grund av brott. I dessa fall får beslutet om avvisning eller utvisning verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och då avslagits. Migrationsverket får enligt 8 kap. 19 § UtlL besluta om avvisning med omedelbar verkställighet, dvs. att ett beslut om avvisning får verkställas även om det inte har fått laga kraft, om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund.

Om en utlänning har överklagat ett beslut om att han eller hon ska avvisas med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § UtlL ska, enligt 12 kap. 10 § UtlL, Migrationsverket pröva om verkställigheten av beslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Även i andra fall när Migrationsverket omprövar ett avvisningsbeslut ska verket pröva frågan om inhibition.

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 5.6	Särskilda förfarandebestämmelser när den
	asylsökande har utvisats på grund av brott

Enligt 5 kap. 20 § andra stycket UtlL får Migrationsverket inte bevilja uppehållstillstånd för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Om Migrationsverket finner att en sådan utlänning bör beviljas uppehållstillstånd, ska verket inte besluta i ärendet utan med ett eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut om uppehållstillstånd hade kunnat överklagas. I 12 kap. 16 b § UtlL anges förutsättningarna för att den som utvisats på grund av brott ska kunna beviljas uppehållstillstånd.

Enligt 4 kap. 6 § andra stycket UtlL får inte Migrationsverket bevilja statusförklaring för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Om en sådan utlänning ansöker om statusförklaring och Migrationsverket finner att han eller hon bör beviljas statusförklaring, ska verket inte besluta i ärendet utan med eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut om statusförklaring hade kunnat överklagas.

Enligt 12 kap. 8 a § andra stycket UtlL får ett beslut om utvisning på grund av brott av en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd som skyddsbehövande verkställas när en ansökan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och då avslagits.

Av 12 kap. 19 a § första stycket UtlL framgår att om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott åberopar bestående verkställighetshinder enligt 1, 2 eller 3 § (se avsnitt 5.3) och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare, ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till prövning. Är förutsättningarna inte uppfyllda ska verket enligt 12 kap. 19 a § andra stycket UtlL besluta att inte bevilja prövning. Utvisningsbeslutet får enligt 12 kap. 19 a § tredje stycket UtlL inte verkställas innan verket har avgjort frågan om prövning ska ske eller, om prövning beviljas, innan frågan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och ansökan då avslagits. Enligt 12 kap. 19 a § fjärde stycket UtlL gäller vad som sägs i första stycket inte om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett lagakraftvunnet beslut. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan. Av 12 kap. 20 § UtlL framgår att om det i ett ärende som avser en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott kommer fram sådana skäl som kan ligga till grund för uppehållstillstånd enligt 16 b §, ska Migrationsverket inte fatta beslut i ärendet utan med eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om uppehållstillstånd hade kunnat överklagas. I ett sådant ärende får Migrationsverket besluta om inhibition.

5.7Ärenden med säkerhetsaspekter

Det finns två olika typer av säkerhetsärenden: säkerhetsärenden enligt utlänningslagen och säkerhetsärenden enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, förkortad LSU. De flesta säkerhetsärenden handläggs enligt utlänningslagen.

Enligt 1 kap. 7 § UtlL utgörs säkerhetsärenden enligt utlänningslagen av ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör rikets säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar att en utlänning ska avvisas eller utvisas, att en utlännings ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska avslås eller att en utlännings uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska återkallas, att en utlänning inte ska beviljas statusförklaring eller att en utlännings statusförklaring ska återkallas, att en utlänning inte ska beviljas resedokument, eller att en utlännings ansökan om ställning som varaktigt bosatt ska avslås eller att en utlännings ställning som varaktigt bosatt ska återkallas. Därtill är ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 eller 19 a § ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. För säkerhetsärenden enligt utlänningslagen gäller med några undantag samma bestämmelser som för motsvarande ärenden som inte är säkerhetsärenden enligt lagen.

Bestämmelserna i lagen om särskild utlänningskontroll är avsedda för kvalificerade säkerhetsärenden, dvs. ärenden som är av sådan karaktär att deras utgång har särskilt stor betydelse för den nationella säkerheten. En utlänning får enligt 1 § LSU utvisas ur landet enligt den lagen om det är särskilt påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, eller om det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han eller hon kommer att begå eller medverka till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott.

Beslut om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll meddelas enligt 2 § första stycket LSU av Migrationsverket på ansökan av Säkerhetspolisen. Enligt 2 § tredje stycket LSU gäller att om Säkerhetspolisen har ansökt om utvisning enligt 1 § och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt lagen. Detsamma gäller om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt under handläggningen av ärendet om utvisning. Även en ansökan om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt som görs av en utlänning som är utvisad enligt 1 § eller har meddelats motsvarande beslut enligt äldre lag ska enligt 2 § fjärde stycket LSU handläggas enligt denna lag om utlänningen befinner sig i Sverige.

Migrationsverkets beslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll i fråga om utvisning, uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt får enligt 2 a § första stycket LSU överklagas till regeringen. Har Migrationsverket beslutat att en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt inte ska utvisas enligt lagen, ska enligt 2 b § LSU ett överklagande från utlänningen handläggas enligt

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 utlänningslagen, om inte Säkerhetspolisen överklagar Migrationsverkets beslut. När Migrationsverkets beslut i fråga om utvisning överklagas, ska verket enligt 3 § första stycket LSU skyndsamt lämna över handlingarna i ärendet till Migrationsöverdomstolen. Migrationsöverdomstolen ska enligt 3 § andra stycket LSU med ett eget yttrande lämna handlingarna vidare till regeringen. I yttrandet ska det enligt 3 § tredje stycket LSU särskilt anges om det finns hinder enligt 12 kap. 1, 2 eller 3 § UtlL (se avsnitt 5.3) mot att beslutet verkställs. Finner Migrationsöverdomstolen att sådant hinder mot verkställighet finns, får regeringen inte avvika från den bedömningen. Om regeringen handlägger ett ärende om utvisning och utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt ska regeringen enligt 3 a § LSU upphäva det överklagade beslutet och överlämna ärendet till Migrationsverket för handläggning. Beslutar regeringen att en utlänning inte ska utvisas enligt lagen om särskild utlänningskontroll och har utlänningen ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt, får regeringen enligt 3 b § LSU överlämna ärendet i dessa delar till Migrationsverket för prövning enligt utlänningslagen.

I 5 § LSU anges de föreskrifter i utlänningslagen som i tillämpliga delar gäller i ärenden enligt lagen som särskild utlänningskontroll. Bland dessa föreskrifter finns bl.a. bestämmelser om flyktingar och andra skyddsbehövande, verkställighetshinder, muntlig handläggning och motivering av beslut. Enligt 13 § första stycket LSU ska som huvudregel ett beslut enligt denna lag verkställas så snart det kan ske efter det att beslutet fått laga kraft. I 10 och 13 a §§ LSU finns bestämmelser om verkställighetshinder och inhibition. Enligt 13 b § första stycket LSU ska Migrationsöverdomstolen som huvudregel hålla muntlig förhandling innan den yttrar sig enligt denna lag. I 27 § LSU finns bestämmelser om rätt till offentligt biträde.

5.8Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige

Lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige trädde i kraft den 20 juli 2016. Lagen är tidsbegränsad och gäller till och med den 19 juli 2019. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om tidsbegränsade uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar, och begränsade möjligheter till anhöriginvandring för skyddsbehövande som har tidsbegränsade tillstånd. Dessutom är det inte möjligt att bevilja uppehållstillstånd till övriga skyddsbehövande under den tid som den tidsbegränsade lagen gäller. Som en följd av detta är det inte heller möjligt att bevilja ny prövning om de omständigheter som utlänningen åberopar till stöd för att ny prövning ska beviljas endast är sådana omständigheter som kan ligga till grund för övrigt skyddsbehov enligt 4 kap. 2 a § UtlL.

Prop. 2016/17:17

6 Svensk rätt anpassas till det omarbetade asylprocedurdirektivet

6.1Allmänt om direktivet och dess genomförande i svensk rätt

Syftet med det omarbetade asylprocedurdirektivet är enligt artikel 1 att fastställa gemensamma förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd enligt det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Omarbetningen av direktivet har bl.a. syftat till att beslut om internatio- nellt skydd ska fattas snabbare, vara rättvisare och hålla högre kvalitet. Medlemsstaterna får enligt artikel 5 i det omarbetade asylprocedurdirek- tivet införa eller behålla förmånligare bestämmelser för förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med direktivet. Av skälen till det omarbetade asylprocedur- direktivet framgår att skyldigheten att införliva direktivet med nationell lagstiftning endast bör gälla de bestämmelser som utgör en innehålls- mässig ändring i förhållande till det första asylprocedurdirektivet. Det första asylprocedurdirektivet genomfördes i svensk rätt genom författ- ningsändringar som trädde i kraft den 1 januari 2010.

Det omarbetade asylprocedurdirektivet är tillämpligt på ansökningar om internationellt skydd (dvs. status som flykting eller alternativt skyddsbehövande), till skillnad från det första asylprocedurdirektivet vars utgångspunkt är att det är tillämpligt endast på asylansökningar (vilket enligt direktivet är ansökningar om skydd som flykting enligt Genèvekonventionen). I svensk rätt gäller dock samma förfaranderegler för alla ansökningar om uppehållstillstånd där skyddsbehov åberopas. Regeringen delar därför promemorians bedömning att direktivets vidgade tillämpningsområde inte kräver några förändringar i författningshän- seende.

En genomgående ändring i det omarbetade asylprocedurdirektivet med anledning av det vidgade tillämpningsområdet är att begrepp som t.ex. asylsökande, asylansökan och återkallande av flyktingstatus har ersatts med sökande, ansökan om internationellt skydd och återkallande av internationellt skydd. I detta sammanhang bör därför påpekas att begrep- pet asylansökan i svensk rätt motsvarar begreppet ansökan om internat- ionellt skydd i det omarbetade asylprocedurdirektivet och kommer att användas vid redogörelse för svensk rätt.

Begreppet person eligible for subsidiary protection översattes i det första asylprocedurdirektivet med alternativt skyddsbehövande, vilket också är det uttryck som förekommer i svensk rätt. I den svenska vers- ionen av det omarbetade asylprocedurdirektivet översätts person eligible for subsidiary protection med subsidiärt skyddsbehövande. Det är endast den svenska översättningen av begreppet i direktivet som har ändrats och direktivet har inte i detta avseende ändrats i sak eller innehåll. För att inte onödigt komplicera texten kommer i det följande endast begreppet alter- nativt skyddsbehövande att användas även när det redogörs för eller hän- visas till artiklar i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Prop. 2016/17:17 Förvaltningsrätten i Malmö, Migrationsverket och UNICEF anser att en allmän översyn av utlänningslagstiftningen bör göras där större hän- syn tas till det omarbetade asylprocedurdirektivets processer och begrepp. Förvaltningsrätten i Malmö framhåller att en materiell och lagteknisk översyn är mycket angelägen. Regeringen delar uppfattningen att det finns behov av att se över utlänningslagen i tekniskt hänseende och anser att det finns anledning att återkomma till den frågan i ett annat sammanhang.

Barnombudsmannen anser att vissa ändringar bör göras i utlännings- lagen med anledning av att FN:s konvention om barnets rättigheter, för- kortad barnkonventionen, ska bli svensk lag. Barnrättighetsutredningen har i ett betänkande (SOU 2016:19) föreslagit att barnkonventionen ska göras till svensk lag. Betänkandet har remitterats och förslagen kommer därefter att beredas inom Regeringskansliet. Det finns inte någon anled- ning att i detta ärende göra några författningsändringar med anledning av att barnkonventionen föreslås bli svensk lag.

Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser kring säkra ursprungsländer och några remissinstanser yttrar sig avseende den frågan. I svensk rätt finns inte någon reglering kring säkra ursprungs- länder och någon sådan ordning föreslås inte heller i detta ärende. Det saknas mot den bakgrunden anledning att närmare gå in på frågor rörande säkra ursprungsländer. I det följande kommer inte någon full- ständig redogörelse för bestämmelserna i det omarbetade asylprocedur- direktivet att göras. De bestämmelser som inte tas upp är bl.a. bestäm- melser om förvar, om vilka krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten, om vilka skyldigheter som åligger sökanden och om räck- vidden för offentligt biträde. I promemorian görs bedömningen att fler- talet av det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser redan är uppfyllda genom gällande rätt eller är frivilliga att genomföra. Rege- ringen delar denna bedömning och dessa bestämmelser kommer att berö- ras endast i den mån remissinstanserna har invänt mot promemorians bedömning. Vidare kommer vissa krav i det omarbetade asylprocedur- direktivet att hanteras i form av förordningsändringar. Dessa kommer endast i undantagsfall att tas upp här.

6.2Grundläggande principer och garantier

6.2.1Rätt till prövning av ansökan

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om rätt till prövning av ansökan kräver inte några för- fattningsändringar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Svenska Röda Korset och UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska länderna (UNHCR) anser att tidsfristen för registrering av en ansökan bör framgå av lag. Svenska Röda Korset anser också att tidsfristen för överlämnande av en ansökan från en myndighet

till Migrationsverket bör lagregleras. Migrationsverket menar att det

omarbetade asylprocedurdirektivet ger rättigheter på ett tidigare stadium än svensk rätt och anser att direktivets regler om ansökan om internatio- nellt skydd därför bör få en tydlig reglering. Migrationsverket anser också att direktivets möjlighet till en utsträckt registreringstid vid ett stort antal asylansökningar bör utnyttjas. Lunds universitet framför att Migrationsverkets handbok för migrationsärenden inte kan läggas till grund för bedömningen att det råder normharmoni mellan det omar- betade asylprocedurdirektivet och svensk rätt.

Skälen för regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdi- rektivet innehåller bestämmelser om rätt till prövning av ansökan om internationellt skydd (artikel 6). Nytt är att det omarbetade direktivet innehåller bestämmelser om registrering av en ansökan. Direktivet anger att en ansökan om internationellt skydd ska diarieföras senast tre arbets- dagar efter det att ansökan gjorts om ansökan görs vid en myndighet som är behörig att registrera den. Om ansökan görs vid en myndighet som kan förväntas få ta emot sådana ansökningar men som inte är behörig att registrera dem, ska diarieföring ske senast sex arbetsdagar efter det att ansökan gjorts. Nytt i det omarbetade direktivet är också att det finns en skyldighet för de andra myndigheter som kan förväntas få ta emot ansök- ningar om internationellt skydd att ha relevant information och att perso- nalen ska erhålla nödvändig utbildning. De ska instrueras att upplysa sökande om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan läm- nas in (artikel 6.1). Till skillnad från tidigare anges i det omarbetade direktivet att en person som har ansökt om internationellt skydd ska ha en faktisk möjlighet att lämna in sin ansökan så snart som möjligt (artikel 6.2). Liksom tidigare gäller dock att det får ställas som krav att ansök- ningar om internationellt skydd ska lämnas in personligen och/eller på angiven plats (artikel 6.3). Det är däremot nytt att en ansökan om inter- nationellt skydd ska anses ha lämnats in när en blankett har lämnats in av sökanden (artikel 6.4). Nytt är också att tidsfristen för diarieföring får förlängas till tio dagar om ett stort antal personer samtidigt ansöker om internationellt skydd med följden att det blir svårt att respektera före- skriven tidsfrist (artikel 6.5).

En asylansökan ska enligt 4 kap. 20 § UtlF ges in till Migrationsverket. Om en person ansöker om asyl hos Migrationsverket sker samtidigt en registrering av ansökan. Enligt Migrationsverkets handbok för migra- tionsärenden ska en sökande som uppsöker någon av verkets ansöknings- enheter i syfte att söka asyl ha blivit registrerad innan han eller hon läm- nar lokalerna. Det som utgör tre olika moment i det omarbetade asylpro- cedurdirektivet – ansökan om asyl, registrering av ansökan och inläm- nande av ansökan – utgör normalt ett sammanhållet moment hos Migrationsverket. En skriftlig asylansökan som getts in till Migrations- verket är en allmän handling (jfr 2 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsför- ordningen, förkortad TF) på vilken bestämmelserna om allmänna hand- lingar är tillämpliga. Bestämmelser om registrering av allmänna hand- lingar finns i 5 kap. OSL. Av 5 kap. 1 § första stycket OSL framgår att en allmän handling som huvudregel ska registreras så snart den kommit in till eller upprättats hos en myndighet. De undantag som föreskrivs torde normalt inte vara relevanta för en asylansökan. Justitieombudsmannen har uttalat att handlingar som omfattas av registreringsskyldighet ska registreras så snart det är praktiskt möjligt, normalt samma dag som –

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17	eller senast	dagen	efter	– handlingen kom in eller	upprättades
	(JO 2002/03 s. 491). Det finns alltså redan i dag krav på att allmänna
	handlingar, som asylansökningar, ska registreras omgående. En handling
	ska alltid registreras som inkommen den dag handlingen kom in till
	myndigheten. Detta gäller även om själva registreringsåtgärden inte sker
	samma dag som handlingen faktiskt kom in. När det gäller ansökningar
	om asyl som görs hos andra myndigheter än Migrationsverket kan
	följande konstateras. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har en
	skyldighet	enligt	7 kap.	2 § UtlF att omedelbart	underrätta
	Migrationsverket om det uppkommit en fråga om avvisning eller
	utvisning som ska prövas av verket, vilket normalt är fallet då en
	utlänning ansöker om asyl. Därutöver gäller att svenska myndigheter har
	en allmän serviceskyldighet som följer framförallt av 4 § FL.
	Bestämmelsen innebär att varje myndighet ska lämna upplysningar,
	vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
	myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen ska lämnas i den
	utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes
	behov och myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda ska besvaras
	så snart som möjligt. Om någon enskild av misstag vänder sig till fel
	myndighet bör myndigheten hjälpa honom eller henne till rätta. Även
	personer som inte har ställning som part ska få denna service.
	Myndigheter som typiskt sett kan komma i kontakt med personer som
	vill söka asyl är Polismyndigheten (särskilt gränspolisen), Tullverket och
	Kustbevakningen och det ligger inom deras serviceskyldighet att hänvisa
	personen i fråga till Migrationsverket. I praktiken finns ett nära samar-
	bete mellan Migrationsverket och andra myndigheter. Den person som
	säger att han eller hon söker asyl försätts normalt i omedelbar kontakt
	med Migrationsverket, som sedan tar emot och registrerar asylansökan
	enligt vad som redovisats ovan. Bestämmelserna om registrering av all-
	männa handlingar och myndigheters serviceskyldighet är grundläggande
	regler som gäller inom hela den offentliga förvaltningen. Det före-
	kommer även i andra situationer att enskilda vänder sig till fel myndighet
	och då blir hänvisade rätt. Regeringen anser att den reglering som finns
	innebär att en asylansökan kommer att registreras inom den tid som
	direktivet föreskriver. Det är inte lämpligt att införa särskilda regler om
	diarieföring för just asylansökningar. Att, i likhet med vad Svenska Röda
	Korset föreslår, införa en tidsfrist inom vilken andra myndigheter ska
	hänvisa en asylsökande person till Migrationsverket, bör inte heller
	genomföras. Det är inte heller nödvändigt att, såsom Svenska Röda Kor-
	set och UNHCR föreslår, ange tidsfristen för registrering av ansökan i
	lag. Migrationsverket anser att det bör finnas en tydligare reglering kring
	en asylansökans inledande och menar att det omarbetade asylprocedurdi-
	rektivet ger rättigheter på ett tidigare stadium än svensk rätt, bl.a. när det
	gäller rätten att stanna kvar i landet under prövning av ansökan. Rege-
	ringen konstaterar att utgångspunkten enligt gällande ordning är att
	sökanden i samband med att ansökan görs ska komma i åtnjutande av de
	rättigheter som han eller hon är berättigad till enligt direktivet eftersom
	ansökan om asyl och registrering av ansökan normalt sett utgör ett sam-
	manhållet moment hos Migrationsverket. Det kan också konstateras att
	det av skälen i direktivet framgår att syftet med registreringen är att
34	personer som ansöker om internationellt skydd ska komma i åtnjutande

av sina rättigheter och uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet. Rege- Prop. 2016/17:17 ringen anser att detta syfte är tillgodosett genom gällande svensk rätt.

Några författningsändringar är därför inte nödvändiga. Lunds universitet framför att Migrationsverkets handbok för migrationsärenden inte kan läggas till grund för bedömningen att det råder normharmoni mellan det omarbetade asylprocedurdirektivet och svensk rätt. Regeringen konsta- terar att ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås. Det är dock upp till staterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, förkortat EUF-fördraget). Genomfö- randet av ett direktiv behöver således inte alltid resultera i författnings- ändringar.

Migrationsverket anser att möjligheten i det omarbetade asylprocedur- direktivet till en utsträckt registreringstid vid ett stort antal asylansök- ningar bör utnyttjas. Regeringen anser däremot att det är viktigt att ha som utgångspunkt att en asylansökan ska registreras så snabbt som möj- ligt och den utgångspunkten bör gälla även om ett stort antal personer ansöker om asyl samtidigt. Möjligheten att besluta om en förlängd tids- frist för registrering av asylansökningar bör därför inte utnyttjas.

Sammanfattningsvis kräver bestämmelserna i direktivet om rätt till prövning av ansökan inte några författningsändringar.

6.2.2Ansökningar som görs för underåriga

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om ansökningar som görs för underåriga kräver inte några författningsändringar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Barnombudsmannen anser att en socialnämnd ska

kunna ansöka om asyl för ett barn när barnet har omhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Barnombudsmannen föreslår också att det ska tydliggöras att ett omhändertagande med stöd av LVU ska utgöra en särskild omständighet i prövningen av barnets särskilda skäl till uppehållstillstånd.

Skälen för regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedur- direktivet innehåller bestämmelser om ansökningar som görs för underå- riga (artikel 7). Enligt direktivet ska en underårig ha rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för sin egen räkning om han eller hon har rättslig handlingsförmåga enligt den berörda medlemsstatens rätt. En ansökan för en underårig person får även göras av den underåriges för- äldrar, andra vuxna familjemedlemmar eller av en vuxen person som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten har ansvar för den underårige. Även en företrädare får ansöka om internationellt skydd för barnets räkning (artikel 7.3). I fråga om ensamkommande barn ska de

Prop. 2016/17:17 lämpliga organ som avses i artikel 10 i återvändandedirektivet27 ha rätt att lämna in en ansökan för det ensamkommande barnet (artikel 7.4). Bestämmelserna är nya i förhållande till det första asylprocedurdirek- tivet.

I svensk rätt kan ett barns vårdnadshavare alltid ansöka om asyl för barnets räkning, liksom en god man som förordnats enligt lagen om god man för ensamkommande barn. Om en god man inte är förordnad är, enligt 18 kap. 3 § UtlL, den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare i Sverige ställföreträdare för barnet och kan i egenskap av sådan ansöka om asyl för barnet i det mål eller ärende som förordnandet avser. I 18 kap. 4 § UtlL finns därutöver bestämmelser om skyldighet för god man eller offentligt biträde att ansöka om asyl för ett barns räkning, om detta inte är uppenbart obehöv- ligt.

Regeringen anser att gällande svensk rätt uppfyller direktivets krav i fråga om vem som kan ansöka om asyl för en underårig person. Något krav på att en socialnämnd i vissa fall ska kunna ansöka om asyl för ett barn, i likhet med vad Barnombudsmannen föreslår, ställer direktivet inte upp, även om en sådan ordning skulle kunna övervägas. Att införa en sådan ny ordning är dock inte nödvändigt för direktivets genomförande. Enligt regeringens mening krävs det inte heller i övrigt författningsändringar i detta avseende. Socialnämnden ska redan enligt vad som gäller i dag höras om Migrationsverket överväger att vägra uppehållstillstånd för ett barn och dess vårdnadshavare och barnet är omhändertaget med stöd av LVU. Socialnämndens yttrande bör också tillmätas stor vikt (jfr prop. 1996/97:25 s. 268). Enligt regeringens mening är denna ordning tillräcklig för genomförandet av direktivet.

När det gäller frågan om barns särskilda skäl till uppehållstillstånd kan konstateras att Migrationsverket har ett utredningsansvar och en skyldig- het att se till att barnets asylskäl blir belysta. Vidare finns det enligt 5 kap. 12 § UtlL en möjlighet att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för ett barn som behöver vård med stöd av LVU. Det finns inte skäl att, i likhet med vad Barnombudsmannen anför, i detta lagstiftningsärende ytterligare reglera vilken verkan vård med stöd av LVU ska ha vid prövningen av frågan om uppehållstillstånd.

6.2.3Information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid gränsövergångsställen

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid gränsövergångsställen kräver inte några författningsändringar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

27 Europaparlamentets och rådets direktivet 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som

vistas olagligt i medlemsstaterna.

Remissinstanserna: Lunds universitet anser att rätten att ansöka om asyl på ett språk som man förstår inte är tillräckligt garanterad genom promemorians bedömning och att det omarbetade asylprocedurdirek- tivets krav på språklig kompetens vid gränsövergångar och i förvars- anläggningar bör ges en tydligare utformning. Svenska Röda Korset anser att förvarstagna ska tillhandahållas tolkning som är tillräcklig för att säkerställa tillgång till asylförfarandet. Svenska Röda Korset fram- håller också att organisationer och personer som tillhandahåller rådgiv- ning ska ha tillträde till förvarsanläggningar.

Skälen för regeringens bedömning: Nytt i det omarbetade asylproce- durdirektivet är att direktivet innehåller bestämmelser om information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid gränsövergångsställen (artikel 8). Om det finns indikationer på att personer som hålls i förvars- anläggningar eller som finns vid gränsövergångsställen kan vilja ansöka om internationellt skydd ska information om möjligheten att göra detta lämnas. Tolkning ska tillhandahållas i den utsträckning som behövs för att underlätta tillgång till asylförfarandet (artikel 8.1).

Svenska myndigheter har enligt 4 § FL en allmän serviceskyldighet som innebär att varje myndighet ska lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verk- samhetsområde. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov och myndighetens verk- samhet. Frågor från enskilda ska besvaras så snart som möjligt. Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet bör myndigheten hjälpa honom eller henne till rätta. Även personer som inte har ställning som part ska få denna service.

De svenska reglerna om myndigheternas serviceskyldighet innebär att om det finns indikationer på att en person som hålls i förvar eller som finns vid ett gränsövergångsställe kan vilja söka asyl ska han eller hon få information om möjligheten att göra detta. Det får också anses ingå i serviceskyldigheten att i någon mån undersöka vad den enskilde vill för att sedan kunna hjälpa honom eller henne till rätta. Eftersom svenska är myndighetsspråk i Sverige kan det dock inte generellt anses att en myn- dighet ska bistå med tolkning när den berörda personen inte har något ärende hos myndigheten. När det gäller de myndigheter som inom ramen för sin verksamhet möter utlänningar som befinner sig vid gränsöver- gångsställen eller i förvar kan dock ställas krav på att de även på annat språk än svenska ska kunna undersöka om utlänningen vill söka asyl och hänvisa honom eller henne rätt. Så sker också redan i praktiken. På för- varsanläggningar i Sverige är personalen anställd av Migrationsverket och i deras dagliga verksamhet ingår att de måste kunna kommunicera med den enskilda förvarstagna. En utlänning som är tagen i förvar kan också under vissa förutsättningar placeras i häkte och då är det Kriminal- vårdens personal som utlänningen i första hand har kontakt med. Även i Kriminalvårdens verksamhet ingår att personalen måste kunna kommu- nicera med de enskilda häktesplacerade. Vid gränsövergångsställen är Polismyndigheten (gränspolisen) den myndighet som en utlänning först kommer i kontakt med och myndigheten har stor erfarenhet av att möta personer som kan tänkas vilja söka asyl. Ett nära praktiskt samarbete finns uppbyggt mellan gränspolisen och Migrationsverket, där gränspoli- sen hänvisar utlänningar som vill söka asyl vidare till Migrationsverket.

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17	Direktivets krav på tillhandahållande av tolkning innebär inte ett krav på
	att en tolk ska användas, utan kan uppfyllas genom att någon annan
	språkkunnig bistår med den tolkning som behövs.
	Lunds universitet anser att det omarbetade asylprocedurdirektivets krav
	på språklig kompetens vid gränsövergångar och i förvarsanläggningar
	bör ges en tydligare utformning. Det kan dock konstateras att direktivets
	krav i denna del avseende tolkning endast gäller i den utsträckning som
	behövs för att tillgång till asylförfarandet ska underlättas. Därutöver
	innehåller direktivet ytterligare bestämmelser som reglerar rätten till tolk
	under asylförfarandet när en person väl har ansökt om internationellt
	skydd (jfr artikel 12.1 b i det omarbetade asylprocedurdirektivet). Direk-
	tivets bestämmelser om rätt till tolk under förfarandet motsvaras i svensk
	rätt av 8 § FL och 50 § FPL. Regeringen anser, med hänsyn till det
	anförda, att det är tillräckligt att hänvisa till myndigheternas serviceskyl-
	dighet när det gäller rätten till tolk innan en asylansökan görs. Svensk rätt
	uppfyller kraven i artikel 8.1 i det omarbetade asylprocedurdirektivet och
	några författningsändringar krävs inte heller i övrigt.
	Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller en bestämmelse om
	att organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning till
	sökande ska ha faktiskt tillträde till sökande som befinner sig vid gräns-
	övergångsställen och i transitzoner (artikel 8.2). Sverige har inte sådana
	särskilda gränsförfaranden som finns i en del andra medlemsstater. En
	person som ansöker om asyl vid ett svenskt gränsövergångsställe hålls
	därför inte kvar vid gränsen eller i en transitzon. Artikel 8.2 i direktivet
	kräver därför inte några författningsändringar för svensk del. Svenska
	Röda Korset framhåller dock att organisationer och personer som tillhan-
	dahåller rådgivning till sökande ska ha tillträde även till förvarsanlägg-
	ningar. Enligt artikel 23.2 i det omarbetade asylprocedurdirektivet ska en
	juridisk rådgivare eller en annan rådgivare som bistår eller företräder en
	sökande ha tillträde till områden med begränsat tillträde som bl.a. för-
	varsenheter för att kunna rådgöra med sökanden. Detta gäller med vissa
	begränsningar genom en hänvisning till artikel 10.4 i det omarbetade
	mottagandedirektivet. I den artikeln anges att begränsningar i tillträdet
	till förvarsanläggningar endast får införas om det enligt nationell rätt
	objektivt är nödvändigt av hänsyn till säkerhet, allmän ordning eller den
	administrativa driften av förvarsanläggningen. Tillträdet får inte begrän-
	sas mycket kraftigt eller omöjliggöras helt. Begränsningarna motsvarar i
	princip vad som gäller enligt det första asylprocedurdirektivet. Av svensk
	rätt följer att den som för talan i ett mål eller ärende får anlita ombud
	eller biträde (9 § FL och 48 § FPL). En utlänning som hålls i förvar ska,
	enligt 11 kap. 4 § UtlL, ges möjlighet att ta emot besök och på annat sätt
	ha kontakt med personer utanför lokalen. Denna rätt inkluderar kontakter
	med ombud och biträde. Enligt bestämmelsen får ett visst besök eller en
	viss kontakt dock vägras om det skulle försvåra den verksamhet som rör
	förvaret. Den enda begränsning som det kan vara fråga om är enligt för-
	arbetena att det av rent praktiska skäl inte går att genomföra besöket eller
	kontakten	i	den	omfattning	och på	de	tider som	önskas
	(prop. 1996/97:147 s. 48). Enligt 10 kap. 20 § UtlL får Migrationsverket
	i vissa fall besluta att en utlänning som hålls i förvar ska placeras i
	kriminalvårdsanstalt,			häkte eller polisarrest. I sådana fall ska,				enligt
38	11 kap. 2	§	UtlL,	häkteslagen	(2010:611)	gälla	i tillämpliga	delar.

Utlänningen ska dock, utöver vad som följer av häkteslagen, ges	Prop. 2016/17:17
möjlighet att ha kontakt med personer utanför inrättningen och även i
övrigt beviljas de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn

till ordningen och säkerheten inom inrättningen. Enligt 3 kap. 1 § häkteslagen får besök äga rum i den utsträckning som det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det kan äventyra säkerheten och detta inte kan avhjälpas t.ex. genom att besöket övervakas eller genom att besökaren visiteras. Regeringen konstaterar att svensk rätt ger organisationer och personer som tillhandahåller sökande rådgivning tillträde till förvarsanläggningar. Inskränkningar i den rätten kan dock göras på grund av säkerhetsskäl eller för det fall verksamheten vid förvarsanläggningen skulle försvåras. Enligt regeringens mening är den svenska regleringen förenlig med bestämmelserna i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Inte heller i övrigt krävs det några författningsändringar.

6.2.4Rätt att stanna kvar i medlemsstaten under den tid beslutande myndighet prövar ansökan

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om rätt att stanna kvar i medlemsstaten under den tid beslutande myndighet prövar ansökan kräver inte några författnings- ändringar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Lunds universitet anser att det finns anledning att

tydligare garantera skyddet mot att flyktingar inte utvisas eller avvisas dit där de riskerar förföljelse (principen om non-refoulement) och att den principen måste uttryckas mer explicit i lagstiftningen utifrån artikel 9.3 i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Skälen för regeringens bedömning: I likhet med vad som gäller enligt det första asylprocedurdirektivet gäller enligt det omarbetade direktivet att sökanden som huvudregel ska ha rätt att stanna kvar i medlemsstaten till dess att den beslutande myndigheten har fattat beslut om ansökan om internationellt skydd (artikel 9.1). Undantag får dock göras om sökanden kommer att överlämnas eller utlämnas till en annan medlemsstat enligt skyldigheter i enlighet med en europeisk arresterings- order eller på annat sätt, eller till ett tredjeland, internationella brottmåls- domstolar eller tribunaler (artikel 9.2). Även detta överensstämmer med vad som gäller enligt det första direktivet. Nytt är dock att det uttryck- ligen anges att sökanden får utlämnas till ett tredjeland endast om de behöriga myndigheterna är säkra på att ett utlämnande inte direkt eller indirekt kommer att resultera i avvisning eller utvisning i strid med medlemsstatens internationella och unionsrättsliga åtaganden (artikel 9.3).

I 12 kap. 8 a § första stycket UtlL anges att ett beslut om avvisning eller utvisning av en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller som annan skyddsbehövande som huvudregel inte får verk- ställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som

Prop. 2016/17:17	har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap.
	1 b § UtlL har fått laga kraft. Av 12 kap. 8 a § tredje stycket UtlL
	framgår att första stycket inte hindrar att utlänningen överlämnas,
	utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller
	tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd. Några
	andra situationer när en asylsökande inte har rätt att stanna kvar i landet
	under den tid som beslutande myndighet prövar ansökan finns inte i
	svensk rätt (för reglering vid överklagande, se avsnitt 6.5).
	När det gäller utlämning för brott finns ett särskilt skydd för den som
	ska utlämnas i 7 § lagen (1957:668) om utlämning för brott. Enligt denna
	bestämmelse får en person som på grund av sin härstamning, tillhörighet
	till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars
	på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten
	utsättas för förföljelse inte utlämnas, om förföljelsen riktar sig mot hans
	liv eller frihet eller annars är av svår beskaffenhet. Detsamma gäller om
	han eller hon i den stat till vilken han eller hon skulle utlämnas inte
	åtnjuter trygghet mot att sändas till en stat, i vilken han eller hon löper en
	sådan risk. Detta gäller oavsett om den eftersökte är asylsökande eller
	inte. Vidare får varken utlämning eller överlämnande enligt en europeisk
	eller nordisk arresteringsorder ske i strid med bestämmelserna i Europa-
	konventionen om t.ex. förbud mot tortyr. Att en sådan prövning måste
	göras innan en utlämning kan ske framgår av rättspraxis (se bl.a.
	NJA 2007 s. 574 och NJA 2009 s. 280). När det gäller överlämnande
	innehåller såväl lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt
	en europeisk arresteringsorder som lagen (2011:1165) om överlämnande
	från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder uttryckliga bestämmelser
	om att överlämnande inte får ske om det skulle strida mot bestämmel-
	serna i Europakonventionen.
	Lunds universitet anser att förbudet mot att avvisa eller utvisa flyk-
	tingar dit där de riskerar förföljelse (principen om non-refoulement)
	måste uttryckas mer explicit i lag utifrån artikel 9.3 i det omarbetade
	asylprocedurdirektivet. Regeringen konstaterar dock att principen om
	non-refoulement kommer till uttryck i angivna lagar och att det också i
	övrigt är vedertaget i svensk rätt att ett beslut om överlämnande eller
	utlämnande inte får ske i strid mot den principen. Att principen om non-
	refoulement ska beaktas följer också redan i dag av Sveriges internation-
	ella och unionsrättsliga förpliktelser. Regeringen anser att det inte är
	nödvändigt för direktivets genomförande att ytterligare reglera principen
	i svensk rätt. Några författningsändringar är därmed inte nödvändiga.

	6.2.5	Garantier för sökande

	Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets
	bestämmelser om garantier för sökande kräver inte några författnings-
	ändringar.

	Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Lunds universitet anser att det finns anledning att
	närmare utreda om undantagen i 17 § FL och 18 § FPL (angående kom-
40	munikation) överensstämmer med artikel 12.1 d i förhållande till artikel

10.3 d i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Enligt Lunds universitet Prop. 2016/17:17 bör det också anges att information om tidsramar ska lämnas till sökan-

den. Barnombudsmannen anser att det bör införas en bestämmelse i utlänningslagen som stadgar att barn ska ha rätt till information i ärenden som rör dem. Enligt Barnombudsmannen bör också kravet på att anlita tolk vid samtal och skriftliga översättningar, inklusive hörseltolk, tydlig- göras. Civil Rights Defenders och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser att det bör tydliggöras att rätten till kommunikativt stöd ska garanteras alla som har en kommunikativ funktionsnedsättning och att det bör anges i utlänningslagen att Migrationsverket har ett ansvar att uppmärksamma kommunikativa svårigheter. Skyldigheten att erbjuda tolk eller kommunikativt stöd bör också förtydligas och det bör anges att någon bedömning i det enskilda fallet inte ska göras. De sistnämnda remissinstanserna anser även att det bör övervägas om sökanden ska bekräfta att han eller hon har fått information och på vilket sätt infor- mation har lämnats.

Skälen för regeringens bedömning

Direktivets bestämmelser

Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om garantier för sökanden (artikel 12). De garantier som räknas upp i arti- keln innebär bl.a. att sökanden, på ett språk som han eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå, ska upplysas om det förfarande som kommer att följa och om sina rättigheter och skyldigheter under för- farandet. Sökanden ska också upplysas om den tidsram och de medel som står till förfogande för att lägga fram fakta (artikel 12.1 a). Sökanden ska även, närhelst det är nödvändigt, få hjälp av en tolk som kan framföra sökandens argument till behöriga myndigheter. Det ska anses nödvändigt att tillhandahålla tolk åtminstone när sökanden genomför en personlig intervju och adekvat kommunikation inte kan säkerställas utan tolk (arti- kel 12.1 b). Vidare anges att sökanden och dennes juridiske rådgivare ska ha tillgång till viss information som den beslutande myndigheten har tagit hänsyn till vid beslutsfattandet. Det gäller den information som avses i artikel 10.3 b (bl.a. information om den allmänna situationen i sökandens ursprungsland) och information som tillhandahålls av de experter som avses i artikel 10.3 d (artikel 12.1 d). Den sistnämnda arti- keln är ny i förhållande till det första direktivet.

Information till asylsökande

Migrationsverket har enligt 8 kap. 10 f § första stycket UtlF en skyldig- het att informera en asylsökande person om förfarandet. Information ska även lämnas om utlänningens rättigheter och skyldigheter och om tänk- bara konsekvenser av att inte uppfylla skyldigheterna eller att inte sam- arbeta med myndigheterna. Informationen ska lämnas i samband med att utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § UtlL eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § UtlL. Samma sak gäller om Migrationsverket beviljar ny prövning enligt 12 kap. 19 eller 19 a § UtlL. Enligt 8 kap. 10 f § tredje stycket UtlL ska

informationen lämnas på ett språk som utlänningen kan förstå.

Prop. 2016/17:17 Den skyldighet att lämna information om förfarandet som Migrations- verket har får även anses innefatta en skyldighet att lämna information om aktuella tidsramar. Till skillnad mot vad Lunds universitet anser behöver någon särskild reglering i detta avseende inte införas. Enligt

Civil Rights Defenders och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa bör det övervägas om sökanden ska bekräfta att han eller hon har fått information och på vilket sätt information har lämnats. När det gäller denna fråga kan först konstateras att det omarbetade asylprocedurdirek- tivet inte ställer upp något sådant krav som remissinstanserna föreslår. Några skyldigheter att införa en sådan ordning finns därför inte. Däremot anser regeringen att det kan vara lämpligt att Migrationsverket ser till att det går att utläsa av sökandens akt att information i enlighet med 8 kap. 10 f § första stycket UtlF har lämnats till sökanden. Detta bör dock inte författningsregleras.

Barnombudsmannen anser att det bör införas en bestämmelse i utlän- ningslagen som stadgar att barn ska ha rätt till information i ärenden som rör dem. Regeringen konstaterar att den bestämmelse i utlänningsförord- ningen som reglerar rätten till information för asylsökande även gäller för barn. Barn har således rätt till information om förfarandet och om sina rättigheter och skyldigheter när de ansöker om asyl. När det gäller barn är det viktigt att informationen anpassas till barnets ålder, mognad och andra individuella förutsättningar. Någon bestämmelse som anger att barn generellt ska ha rätt till information i ärenden som rör dem, dvs. även när de inte är sökande utan endast är berörda på annat sätt, innehåller inte det omarbetade asylprocedurdirektivet. Några författningsändringar är därför inte nödvändiga och bör inte heller i övrigt göras.

Tolkning

Av 8 § FL framgår att en myndighet, när den har att göra med en person som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, vid behov bör anlita tolk. För domstolar gäller enligt 50 § FPL att tolk ska anlitas vid behov om part som ska höras inför rätten inte behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad. Enligt rege- ringens mening är nu nämnda bestämmelser tillräckliga för att uppfylla direktivets krav om rätt till tolk. Bestämmelserna om tolk i förvaltnings- lagen och förvaltningsprocesslagen gäller även för översättning av hand- lingar (se mer om översättning i avsnitt 6.2.5). Något tydliggörande i likhet med vad Barnombudsmannen föreslår är inte nödvändigt.

Förvaltningslagens och förvaltningsprocesslagens regler om tolk är utformade på så sätt att tolk ska användas vid behov, vilket är förenligt med det omarbetade asylprocedurdirektivet. Civil Rights Defenders och

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser däremot att det finns en skyldighet att erbjuda tolk och att det bör förtydligas att någon bedöm- ning i det enskilda fallet av om tolk behövs inte ska göras. Regeringen anser dock att det är rimligt att Migrationsverket och migrationsdom- stolarna gör en bedömning av om det finns ett behov av att anlita tolk och att tolk inte bör användas om behov saknas. När det är fråga om asylärenden borde det dock vara relativt ovanligt att behov av tolk inte

finns. Enligt regeringens mening finns inte skäl att göra några författ- ningsändringar.

Civil Rights Defenders och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser också att rätten till kommunikativt stöd ska garanteras alla som har en kommunikativ funktionsnedsättning och att det bör tydliggöras att Migrationsverket har ett ansvar att uppmärksamma kommunikativa svårigheter. Regeringen konstaterar att bestämmelserna om tolk i förvalt- ningslagen och förvaltningsprocesslagen omfattar situationer när en person inte behärskar det svenska språket eller är hörsel- eller talskadad. Begreppet tolk har inte någon annan innebörd i det omarbetade asylpro- cedurdirektivet. Något förtydligande som innebär att rätten till tolk ska avse alla kommunikativa funktionsnedsättningar är inte nödvändigt för direktivets genomförande. Det bör inte heller i övrigt göras. Det kan dock nämnas att Migrationsverket genom sin utredningsskyldighet har att se till att alla ärenden blir tillräckligt utredda.

Partsinsyn

Artikel 12.1 d i det omarbetade asylprocedurdirektivet motsvaras närmast av bestämmelserna om partsinsyn i förvaltningslagen och förvaltnings- processlagen. Enligt 16 § FL har en sökande, klagande eller annan part rätt till partsinsyn. Det innebär att man har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet om ärendet avser myndighetsutövning mot enskild. Rätten att ta del av uppgifter gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § OSL. För förvaltningsdomstolarna finns motsvarande bestämmelse i 43 § FPL.

I 10 kap. 3 § första stycket OSL anges att sekretess inte hindrar att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ett ärende hos dom- stol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen, tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i den utsträckning det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda. Sekretess i förhållande till den asylsökande själv förekommer praktiskt taget bara i s.k. säkerhetsärenden. De sekretessbestämmelser som kan komma i fråga i dessa ärenden är bl.a. sekretess med hänsyn till förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation enligt 15 kap. 1 § OSL och förunder- sökningssekretess enligt 18 kap. 1 § OSL. Det finns här anledning att jämföra bestämmelsen om tillgång till information i artikel 12.1 d med den i artikel 23.1 i det omarbetade asylprocedurdirektivet. I den senare artikeln anges att en juridisk rådgivare eller annan rådgivare som bistår eller företräder en sökande ska ha tillgång till den information i sökan- dens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut. Denna bestämmelse avser all information i akten och inte bara landinformation och sakkunnigutlåtanden. Från denna bestämmelse får medlemsstaterna göra undantag för sådana fall där offentliggörande av uppgifter eller källor skulle äventyra den nationella säkerheten, säkerheten för de orga-

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 nisationer eller den eller de personer som tillhandahöll uppgifterna eller säkerheten för den eller de personer som uppgifterna hänför sig till eller där utredningar i samband med medlemsstaternas behöriga myndigheters behandling av ansökningar om internationellt skydd eller medlemsstater- nas internationella relationer skulle äventyras. I sådana fall ska medlems- staterna fastställa förfaranden i nationell rätt som garanterar att sökan- dens rätt till försvar iakttas. Bestämmelsen är i dessa delar i princip oför- ändrad i förhållande till det första asylprocedurdirektivet som i detta avseende har bedömts förenligt med gällande svensk rätt (prop. 2009/10:31 s. 194 f.). Det framstår som ett förbiseende i det omarbetade asylprocedurdirektivet att inte också bestämmelsen i artikel 12.1 d omfattas av redovisade undantag. Den information som avses i artikel 12.1 d omfattas också av artikel 23 och en juridisk rådgivare eller annan rådgivare till den sökande omfattas av båda bestämmelserna. Syftet med artikel 12.1 d kan inte rimligen vara att ge en absolut rätt till information vars utlämnande skulle kunna skada allmänt eller enskilt intresse. De svenska bestämmelserna om begränsning med hänsyn till 10 kap. 3 § OSL får därför, med beaktande av att sökandens rättssäkerhet ändå garanteras genom att han eller hon ska upplysas om materialet i den utsträckning som behövs för att han eller hon ska kunna ta till vara sin rätt, anses vara förenliga med direktivet.

Lunds universitet anser att det bör utredas om de undantag från kommunikationsplikten som gäller enligt 17 § FL och 18 § FPL överens- stämmer med artikel 12.1 d när det gäller rätt att få tillgång till info- rmation som har tillhandahållits av experter i särskilda frågor enligt arti- kel 10.3 d. Regeringen noterar att artikel 12.1 d i det omarbetade asylprocedurdirektivet endast ger uttryck för rätten till partsinsyn. Någon skyldighet för beslutande myndighet eller domstol att kommunicera uppgifter och ge tillfälle till yttrande omfattas inte av artikeln. Även om Migrationsverket eller migrationsdomstolen underlåter att kommunicera en handling med den enskilde har denne rätt till partsinsyn. Den enskilde har alltså rätt att på begäran få ta del av handlingarna i ärendet eller målet med 10 kap. 3 § OSL som enda begränsning. Denna rätt kan också över- låtas av den enskilde till ett ombud. Regeringen anser att bestämmelserna om kommunikation i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen inte strider mot det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Sammanfattningsvis kräver det omarbetade asylprocedurdirektivet inte några författningsändringar och det bör inte heller i övrigt göras några sådana.

6.2.6Krav som ställs på prövningen av ansökningar

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om krav som ställs på prövningen av ansökningar kräver inte några författningsändringar.

	Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Barnombudsmannen anser att det bör förtydligas
	vad som gäller i fråga om inhämtande av expertkunskap i barnfrågor.
44	Lunds universitet anser att bestämmelsen i 13 § FL om remiss inte mot-

svarar vad som avses i artikel 10.3 d i det omarbetade asylprocedur- direktivet om att inhämta råd från experter. Sveriges advokatsamfund,

Svenska Röda Korset, Civil Rights Defenders och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser att en särskild bestämmelse bör införas om Migrationsverkets skyldighet att inhämta råd från experter. Dessa remissinstanser anser också att det är otillräckligt att hänvisa till 8 § FL i fråga om Migrationsverkets skyldighet att översätta handlingar och att en särskild bestämmelse om detta bör införas.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 10 i det omarbetade asyl- procedurdirektivet räknar upp ett antal krav som ställs på prövningen av en asylansökan. Ett krav som är nytt i det omarbetade direktivet i förhål- lande till det första direktivet är att den beslutande myndigheten ska ha möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor (arti- kel 10.3 d).

I svensk rätt har varje förvaltningsmyndighet ett ansvar för att dess ärenden blir tillräckligt utredda, vilket innebär att myndigheten ska leda utredningen och se till att nödvändigt material kommer in. I en myndig- hets utredningsansvar ligger ofta en skyldighet att skaffa upplysningar och yttranden från andra myndigheter, kommuner, landsting, organisat- ioner, företag eller andra enskilda. Remiss är en viktig form för detta. Vissa bestämmelser om inhämtande av yttrande genom remiss finns i 13 § FL. Migrationsverket har således, genom gällande rätt, redan i dag en möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor. Regeringen anser, i motsats till Lunds universitet, att bestämmelsen om remiss i 13 § FL motsvarar vad som avses i artikel 10.3 d i det omar- betade asylprocedurdirektivet. Artikeln i direktivet är utformad på ett sådant sätt att personalen vid den beslutande myndigheten ska ha en möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor. Arti- keln innebär däremot inte någon skyldighet att göra detta. Regeringen anser att gällande svensk rätt ger Migrationsverket den möjlighet att inhämta råd från experter som direktivet föreskriver. Till skillnad mot vad vissa remissinstanser anför anser regeringen därför att det är tillräck- ligt att hänvisa till gällande rätt för att direktivets krav ska vara uppfyllt och att någon särskild bestämmelse inte behöver införas. Förvaltnings- lagen är också avsedd att ge vissa grundläggande bestämmelser om för- farandet i ärenden hos inom den offentliga förvaltningen. Förvaltnings- lagen innehåller basregler som ska kunna tillämpas hos ett flertal förvalt- ningsorgan på alla verksamhetsområden. Regeringen anser att det finns en fördel med den flexibla reglering som förvaltningslagen ger och att någon särskild reglering inte bör införas i detta fall. När det gäller inhämtande av expertkunskap i barnfrågor konstaterar regeringen att Migrationsverket har en särskilt långtgående utredningsskyldighet när sökanden är ett barn. Någon ytterligare reglering är inte nödvändig.

Regeringen konstaterar dock att ett jämställdhetsperspektiv är viktigt med hänvisning till att kvinnor och män kan ha olika förutsättningar och villkor i den situation de befinner sig i. Exempelvis har vissa asylsökande erfarenhet av att ha blivit utsatt för våld och sexuella övergrepp med efterföljande trauman innan eller under flykten.

Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller nu även ett krav på att medlemsstaterna ska föreskriva regler för översättning av handlingar som är relevanta för prövningen av en ansökan (artikel 10.5). Den

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 bestämmelse som fanns i det första direktivet var fakultativ och har nu gjorts obligatorisk.

Enligt 8 § FL bör en myndighet vid behov anlita tolk när myndigheten har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad. Med tolk menas i lagen inte bara den som tolkar muntligt, utan även den som gör en skriftlig översättning. Det finns såle- des redan i dag regler om översättning av handlingar i svensk rätt och dessa gäller generellt inom den offentliga förvaltningen. Till skillnad från vad Sveriges advokatsamfund, Svenska Röda Korset, Civil Rights Defen- ders och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anför anser rege- ringen att de regler som finns är tillräckliga för att uppfylla det omarbe- tade asylprocedurdirektivets krav. Det finns inte heller skäl att införa en särskild reglering kring översättning av handlingar i just asylärenden. En mer generell reglering, likt den i förvaltningslagen, är dessutom att före- dra då en mer detaljerad reglering riskerar att bli begränsande. Migra- tionsverkets utredningsskyldighet innebär också att Migrationsverket ska utreda ett ärende så som dess beskaffenhet kräver, vilket bl.a. inbegriper en skyldighet att se till att handlingar översätts vid behov. Regeringen anser vidare att det är rimligt att den beslutande myndigheten tillåts att göra en bedömning av vilka handlingar som är relevanta att översätta. Det omarbetade asylprocedurdirektivet ger också utrymme för en sådan ordning. Sammanfattningsvis anser regeringen att kraven i artikel 10.5 i det omarbetade asylprocedurdirektivet är uppfyllda och att några författ- ningsändringar inte är nödvändiga.

6.2.7Personlig intervju

Regeringens förslag: Migrationsverket ska få låta bli att genomföra muntlig handläggning bara i de fall sökanden beviljas status som flyk- ting.

	Promemorians bedömning överensstämmer inte med regeringens för-
	slag. I promemorian föreslås inte någon ändring av bestämmelserna om
	muntlig handläggning.
	Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltnings-
	rätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Malmö, Lunds universitet, Sveri-
	ges advokatsamfund och Svenska Röda Korset ifrågasätter promemorians
	bedömning att muntlig handläggning hos Migrationsverket kan under-
	låtas när en asylsökande endast ansöker om status som alternativt
	skyddsbehövande och beviljas det. Dessa remissinstanser anser att munt-
	lig handläggning kan underlåtas endast när den sökande beviljas status
	som flykting. Barnombudsmannen framhåller att en personlig intervju
	alltid ska erbjudas ett asylsökande barn och att detta bör tydliggöras i lag.
	Enligt Barnombudsmannen bör undantaget i 1 kap. 11 § UtlL, dvs. att
	barn inte behöver höras om det är olämpligt, tas bort. Barnombuds-
	mannen anser vidare att personliga intervjuer med barn måste utföras i
	barnanpassade miljöer. Lunds universitet anser att det finns en risk för att
	det omarbetade asylprocedurdirektivets krav på att intervjuer med barn
	ska genomföras på ett barntillvänt sätt inte uppfylls genom en hänvisning
46	till 1 kap. 10 § UtlL. Svenska Röda Korset och UNHCR:s regionkontor

för de baltiska och nordiska länderna (UNHCR) anser att åtgärder bör	Prop. 2016/17:17
vidtas för att öka kvaliteten på de tolkar som används under asylförfa-
randet. Ett exempel är att införa obligatoriska utbildningar. Svenska
kyrkan och Sveriges kristna råd anser att de krav som ställs på tolk-
ningen för att den ska anses kvalificerad bör preciseras och att tillgång
till inspelningen av intervjun bör säkras för kvalitetssäkring. Civil Rights
Defenders och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser att det är
nödvändigt att reglera i lag vad som gäller angående tillgång till tolk och
kvaliteten på tolkningen. Sveriges advokatsamfund och Svenska Röda
Korset anser att Migrationsverkets handläggning inte uppfyller kraven i
det omarbetade asylprocedurdirektivet då sökanden får information om
eventuella trovärdighetsbrister först i Migrationsverkets beslut. Om
Migrationsverket avser att fatta beslut med hänvisning till eventuella
trovärdighetsbrister bör Migrationsverket informera sökanden innan
beslut fattas och ge sökanden möjlighet att komplettera sin ansökan. En
bestämmelse om detta bör införas i enlighet med kraven i det omarbetade
asylprocedurdirektivet.
Skälen för regeringens förslag
Personlig intervju
Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om
personliga intervjuer (artikel 14). Enligt direktivet ska sökanden ges
tillfälle att höras om sin ansökan om internationellt skydd innan den
beslutande myndigheten fattar något beslut. I fråga om underåriga får
medlemsstaterna dock genom nationell lagstiftning fastställa i vilka fall
de ska ges möjlighet till en personlig intervju (artikel 14.1). Direktivet
räknar också upp några situationer när en personlig intervju inte behöver
genomföras. Detta gäller bl.a. om den beslutande myndigheten kan fatta
ett positivt beslut om flyktingstatus grundat på tillgänglig bevisning
(artikel 14.2 a). Det har således nu, i förhållande till det första direktivet,
förtydligats att möjligheten att låta bli att genomföra en personlig inter-
vju endast gäller när ett positivt beslut om flyktingstatus är aktuellt.
Enligt 13 kap. 1 § UtlL får Migrationsverket inte besluta om avvisning
eller utvisning av en utlänning som har ansökt om asyl i Sverige eller
vägra en utlänning begärd statusförklaring utan att det förekommit munt-
lig handläggning hos Migrationsverket. I normalfallet ansöker den som
söker asyl om flyktingstatus i första hand och status som annan skydds-
behövande i andra hand. Muntlig handläggning kan då inte underlåtas
annat än om utlänningen beviljas flyktingstatusförklaring. I ett fåtal fall
kan det förekomma att en person endast söker status som annan skydds-
behövande och inte åberopar flyktingskäl. Enligt nuvarande reglering i
13 kap. 1 § UtlL kan muntlig handläggning då underlåtas om begärd
statusförklaring beviljas.
Det omarbetade asylprocedurdirektivet medger undantag från muntlig
handläggning endast när ett positivt beslut om flyktingstatus kan fattas.
Ett flertal remissinstanser har invänt mot promemorians bedömning att
gällande svensk rätt uppfyller kraven i direktivet och framhåller att det
kan vara svårt för den sökande att själv klassificera sitt skyddsbehov. Det
kan visa sig först vid intervjun att sökanden har flyktingskäl. Regeringen
delar remissinstansernas bedömning och anser att, för att kraven i direk-	47

Prop. 2016/17:17 tivet ska vara uppfyllda, Migrationsverket får låta bli att genomföra muntlig handläggning bara om sökanden beviljas status som flykting. Bestämmelsen om muntlig handläggning i utlänningslagen bör därför ändras i enlighet härmed.

I 13 kap. 1 § andra meningen UtlL anges att muntlig handläggning ska företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra asylärendet. Bestämmelsen infördes i 1989 års utlänningslag (1989:529) när det inte var obligatoriskt med muntlig- het i asylärenden, utan muntlig handläggning skulle genomföras om det kunde antas vara till fördel för utredningen eller om det i övrigt kunde främja ett snabbt avgörande. Den föreslagna ändringen innebär att denna mening inte längre får någon betydelse och den bör därför tas bort.

Barnombudsmannen anser att det bör tydliggöras i lag att personlig intervju alltid ska erbjudas ett asylsökande barn och att undantaget i 1 kap. 11 § UtlL, dvs. att barn inte behöver höras om det är olämpligt, bör tas bort. När det gäller denna fråga kan först konstateras att bestäm- melsen om muntlig handläggning i 13 kap. 1 § UtlL även gäller för barn. Huvudregeln enligt utlänningslagen är således att asylsökande barn ska höras. I tidigare förarbeten påtalas också att utgångspunkten är att barn som söker asyl i Sverige ska få sin ansökan prövad i en process där deras röst hörs (jfr prop. 2009/10:31 s. 103 f.). Enligt 1 kap. 11 § UtlL behöver barn dock inte höras om det är olämpligt. Detta är, enligt regeringens mening, förenligt med det omarbetade asylprocedurdirektivet som med- ger att medlemsstaterna fastställer i vilka fall en underårig ska ges möj- lighet till en personlig intervju. Några författningsändringar är därför inte nödvändiga för att genomföra direktivet. I sammanhanget kan nämnas att Barnrättighetsutredningen i sitt betänkande SOU 2016:19 har föreslagit att olämplighetsrekvisitet tas bort och att en ny bestämmelse förs in i utlänningslagen som reglerar barns rätt att få framföra sina åsikter.

Krav på den personliga intervjun

Det omarbetade asylprocedurdirektivet ställer upp ett antal krav på den personliga intervjun (artikel 15). Ett krav som ställs upp är att det ska utses en tolk som kan säkerställa en fungerande kommunikation mellan sökanden och den person som genomför intervjun. I förhållande till det första direktivet finns det nu också ett krav på att kommunikationen ska äga rum på det språk som sökanden föredrar, såvida det inte finns något annat språk som han eller hon förstår och kan kommunicera tydligt på (artikel 15.3 c). Det kravet kan jämföras med att det tidigare inte var nödvändigt att kommunikationen ägde rum på ett språk som sökanden föredrog, om det fanns något annat språk som sökanden rimligen kunde förväntas förstå och kommunicera på. I förhållande till det första direkti- vet har det nu även ställts upp ett krav på att intervjuer med underåriga ska genomföras på ett barntillvänt sätt (artikel 15.3 e).

När det gäller skrivningarna (artikel 15. 3 b och c) om att en sökande ska tillfrågas om han eller hon föredrar en manlig eller kvinnlig utredare respektive tolk vid den muntliga handläggningen och att detta önskemål om möjligt ska tillgodoses är det fråga om bestämmelser som kan föras in på förordningsnivå. Kvinnor och flickor, men även män och pojkar,

har i flera fall utsatts för våld och sexuella övergrepp före eller under

flykten. Bland annat av den anledningen är det av betydelse att Migrationsverket kan tillhandahålla utredare och tolk av samma kön som den sökande för att denna ska kunna våga dela med sig av sin berättelse.

Enligt 8 § FL bör Migrationsverket vid behov anlita tolk när myndig- heten har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad. När Migrationsverket genomför en muntlig handläggning med en asylsökande används i regel tolk. Flera remissinstanser framhåller att det bör ställas högre krav på de tolkar som används under asylförfarandet och att kraven bör preciseras i lag. Enligt remissinstanserna bör kvaliteten på tolkarna höjas genom t.ex. utbild- ningsinsatser. Regeringen konstaterar att förvaltningslagen inte inne- håller något krav på att en tolk som anlitas ska ha vissa kvalifikationer, viss utbildning eller vara auktoriserad. I tidigare förarbeten finns dock vägledning att hämta angående tolkars kompetens. Där anges att en myn- dighet måste se till att tolken är tillräckligt kvalificerad och i övrigt är lämplig för uppgiften när den anlitas. En auktoriserad tolk är oftast att föredra framför en oauktoriserad. Detta gäller framför allt i ärenden av större vikt från allmän eller enskild synpunkt (jfr prop. 1985/86:80 s. 28). Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller inte några krav på kompetens eller utbildning hos den tolk som anlitas. Det enda som anges är att tolken ska kunna säkerställa en fungerande kommunikation. Rege- ringen anser att svensk rätt uppfyller kraven i det omarbetade asyl- procedurdirektivet i detta avseende. Det åligger Migrationsverket att utse en lämplig tolk och vägledning kan hämtas ur nämnda förarbeten. Som vägledning kan också nämnas Kammarkollegiets vägledning för auktori- serade tolkar – God tolksed. Denna gäller visserligen främst för tolkar som är auktoriserade men är av värde även för andra som åtar sig tolk- uppdrag. Migrationsverket har också, genom sitt utredningsansvar, en skyldighet att så långt det är möjligt förvissa sig om att kommunikat- ionen mellan sökanden och tolken fungerar och att de förstår varandra. Regeringen anser att det inte är nödvändigt att i författning införa krav på tolkars kompetens eller krav på särskild utbildning för att genomföra direktivet. Någon sådan reglering bör inte heller införas av andra skäl.

Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller inte heller någon reglering kring kvalitetssäkring av tolkar. Någon författningsreglering med anledning av direktivet i likhet med vad vissa remissinstanser anför är således inte nödvändigt. För att ett ärende ska bli tillräckligt utrett anser regeringen dock att det är viktigt att den tolk som anlitas är kom- petent för sitt uppdrag och att det finns möjligheter till kvalitetssäkring. Detta kan ske bl.a. genom granskning av det protokoll som Migrations- verket ska föra vid den muntliga handläggningen. Utlänningen har nor- malt sett också ett offentligt biträde som närvarar vid den muntliga handläggningen och som har att tillvarata utlänningens intresse. Denne kan således komma med invändningar under den muntliga handlägg- ningen om det uppmärksammas att tolkningen inte fungerar tillfredsstäl- lande. Det offentliga biträdet går normalt sett också igenom protokollet från Migrationsverkets muntliga handläggning tillsammans med sökan- den efter utredningen. Vid genomgången finns möjligheter att använda sig av en annan tolk än den som varit närvarande vid utredningen, vilket kan vara till hjälp för att säkra kvaliteten. Regeringen anser att dessa

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 möjligheter till kvalitetssäkring är tillräckliga. Några författningsänd- ringar är därför inte nödvändiga.

När det gäller intervjuer med barn kan framhållas att det, av 1 kap. 10 § UtlL, framgår att hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt ska beaktas i alla fall som rör ett barn. Det framgår vidare av Migrationsverkets handbok för migrationsärenden att de hand- läggare som utreder barn bör ha stor utredningserfarenhet och ha genom- gått Migrationsprogrammets utbildningar ”Barns utveckling” och ”Att utreda barn” eller inneha motsvarande erfarenheter och kunskaper. Rege- ringen anser, i likhet med Barnombudsmannen, att det är viktigt att inter- vjuer med barn genomförs i barnanpassade miljöer. Migrationsverket ska, inom ramen för serviceskyldigheten enligt 4 § FL jämfört med vad som föreskrivs i 1 kap. 10 § UtlL, tillgodose detta. Till skillnad från vad Lunds universitet anför anser regeringen att svensk rätt uppfyller kravet i direktivet när det gäller att intervjuer med underåriga ska genomföras på ett barntillvänt sätt genom bestämmelsen om barnets bästa i 1 kap. 10 § UtlL. Några författningsändringar är inte nödvändiga.

Den personliga intervjuns innehåll

Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller en ny bestämmelse om den personliga intervjuns innehåll (artikel 16). Där föreskrivs att sökan- den, vid den personliga intervjun, ska ha lämpliga möjligheter att lägga fram underlag som behövs för att styrka sin ansökan så fullständigt som möjligt. Det ska också finnas möjligheter för sökanden att förklara eventuella saknade uppgifter och/eller eventuella oförenligheter och motsägelser i sökandens utsagor.

Migrationsverket har en allmän utredningsskyldighet och i ärenden som rör asyl har Migrationsverket ett större utredningsansvar än vad som gäller i många andra ansökningsärenden (se prop. 2004/05:170 s. 155). Av 13 kap. 3 § UtlL framgår att de omständigheter som behöver klarläg- gas noga ska utredas vid den muntliga handläggningen. Utlänningen ska få tillfälle att redogöra för sin ståndpunkt och uttala sig om de omstän- digheter som åberopas i ärendet. Enligt Migrationsverkets rättsliga ställ- ningstagande angående metod för prövning av tillförlitlighet och trovär- dighet (RCI 09/2013) ska sökanden, om en handläggare eller besluts- fattare identifierar trovärdighetsbrister, få tillfälle att förklara bristerna. Detta ska helst göras vid den muntliga utredningen. Om tid till detta inte finns ska en ny utredning hållas. Regeringen anser att svensk rätt upp- fyller kraven i direktivet på att sökanden ska få möjlighet att förklara saknade uppgifter, oförenligheter och motsägelser. Det är, enligt rege- ringens mening, tillräckligt för att uppfylla direktivets krav, att möjlighet till förklaring ges i samband med den personliga intervjun. Det är dock viktigt att Migrationsverket klargör för sökanden att Migrationsverket ser att det finns trovärdighetsbrister i berättelsen. Några författningsänd- ringar är emellertid inte nödvändiga.

6.2.8

Läkarundersökning

Prop. 2016/17:17

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om läkarundersökning kräver inte några författnings- ändringar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Svenska Röda Korset och UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska länderna (UNHCR) anser att det bör införas en särskild bestämmelse om Migrationsverkets skyldighet att vid behov låta sökanden genomgå en läkarundersökning. Enligt UNHCR bör det också specificeras i lag i vilka situationer en läkarundersökning ska genomföras på initiativ av Migrationsverket. UNHCR anser även att sökandens och Migrationsverkets delade ansvar att ta fram bevisning bör framgå av lag. Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd anser att det bör förtydligas vad som gäller i fråga om läkarundersökning och att det bör finnas en lagstadgad rätt till läkarundersökning om sökandens berättelse angående tortyr ifrågasätts. Ersättning för utgifter i samband med denna bör då också beviljas. Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd anser att det ska ligga inom ramen för Migrationsverkets utredningsskyl- dighet att se till att en tortyrutredning kommer till stånd.

Skälen för regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedur- direktivet innehåller, till skillnad från det första direktivet, en bestäm- melse om läkarundersökning (artikel 18). Enligt artikeln ska medlems- staterna anordna en läkarundersökning av sökanden avseende tecken som kan tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada om det är relevant för bedömningen av en ansökan om internationellt skydd. Medlemsstaterna får föreskriva att sökanden anordnar en sådan undersökning. Läkarunder- sökningar som utförs enligt den här artikeln i direktivet ska täckas av offentliga medel (artikel 18.1). Om ingen läkarundersökning utförs på bekostnad av offentliga medel ska sökanden informeras om att han eller hon på eget initiativ och på egen bekostnad får genomföra en läkarunder- sökning (artikel 18.2). Resultaten ska vägas in i den beslutande myndig- hetens bedömning (artikel 18.3).

Migrationsverket har en skyldighet att se till att ett ärende blir tillräck- ligt utrett och Migrationsverket har ett större utredningsansvar i ärenden som rör ansökningar om asyl än vad som gäller i många andra ansök- ningsärenden. Utredningsskyldigheten är en allmän förvaltningsrättslig grundsats som gäller hos förvaltningsmyndigheter även om uttryckligt lagstöd saknas. Principen innefattas dock till viss del av bestämmelsen om serviceskyldighet i 4 § FL (jfr prop. 2004/05:170 s. 154 f.). Rege- ringen anser att principen om myndigheters utredningsansvar är grund- läggande inom det förvaltningsrättsliga området. Det förvaltningsrättsliga området bygger också på att det finns mer generella regler och allmänna principer som kan tillämpas inom stora delar av den offentliga förvalt- ningen. Till skillnad från vad ett antal remissinstanser anför anser rege- ringen att det, för direktivets genomförande, är tillräckligt att hänvisa till den förvaltningsrättsliga reglering som redan finns. Det är således inte nödvändigt att i lag särskilt förtydliga Migrationsverkets skyldighet att

inhämta läkarutlåtanden. Det bör inte heller, så som UNHCR anför, när-

Prop. 2016/17:17 mare specificeras i vilka situationer Migrationsverket ska ta initiativ till att genomföra en läkarundersökning. Regeringen anser att det kan vara en nackdel att ha en specialreglering som är alltför detaljerad då en sådan reglering kan bli begränsande och uppfattas som uttömmande. Det är i stället en fördel att använda sig av den allmänna och generella reglering som redan finns på det förvaltningsrättsliga området och som är mer flexibel för tillämparen. Enligt regeringens bedömning bör någon ytter- ligare författningsreglering inte göras. Inte heller bör sökandens bevis- börda i förhållande till Migrationsverkets utredningsskyldighet införas i lag.

I Migrationsverkets utredningsskyldighet ligger en skyldighet för ver- ket att se till att ett ärende kompletteras med medicinsk utredning när det är relevant för bedömningen av en ansökan. Utredningsskyldigheten innebär dock inte att verket måste sköta utredningen själv utan verket kan ge anvisningar till sökanden om vilken utredning som behövs (jfr MIG 2006:1). Det finns inte skäl att, så som Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd föreslår, införa en absolut rätt till läkarundersökning när sökandens berättelse om tortyr ifrågasätts. Migrationsverket har i stället att i varje enskilt fall överväga om ett ärende bör kompletteras med en läkarundersökning. En sådan ordning stämmer också överens med vad som föreskrivs i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Det kan dessu- tom framhållas att det står den sökande fritt att lämna in medicinsk utredning till Migrationsverket om Migrationsverket inte tar initiativ till att sökanden ska genomgå en läkarundersökning.

När Migrationsverket hänvisar en asylsökande till att genomgå en utredning av en expert eller en specialist i rättsmedicin eller tortyrskador ligger kostnaderna för utredningen på staten. Ersättning betalas också av staten om ett offentligt biträde har beslutat om utredning som är skäligen påkallad för att tillvarata sökandens rätt och utredningen inte kan tillhan- dahållas av Migrationsverket (se 6 och 4 §§ lagen om offentligt biträde).

Sammanfattningsvis uppfyller svensk rätt kraven på läkarundersökning i det omarbetade asylprocedurdirektivet och några författningsändringar är inte nödvändiga.

6.2.9Kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid överklaganden

Regeringens förslag: I mål som rör överklagande av Migrations- verkets beslut att inte bevilja ny prövning ska offentligt biträde för- ordnas på utlänningens begäran om utlänningen befinner sig i Sverige och det inte är uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm och Svenska Röda Korset efterlyser en analys av varför promemorians förslag innehåller ett annat begrepp för när offentligt biträde inte behöver förordnas än vad som återfinns i det omarbetade asylprocedurdirektivet och i den omarbetade Dublinförordningen. Enligt remissinstanserna kan begreppsskillnaden uppfattas som att olika bevis-

krav ställs upp. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att de olika bevis-	Prop. 2016/17:17
kraven som ställs upp i 18 kap. 1 § första stycket och 18 kap. 1 a § UtlL
är svåra att jämföra och ifrågasätter om den föreslagna formuleringen är
att föredra när det gäller beslut enligt 12 kap. 19 § UtlL men inte avse-
ende andra beslut, t.ex. beslut enligt 8 kap. 19 § UtlL. Förvaltningsrätten
i Malmö anser att föreslagna ändringar även bör beröra överklaganden av
beslut enligt 8 kap. 19 § UtlL för att kraven i direktivet ska vara upp-
fyllda. Förvaltningsrätten i Luleå anser att förslaget går utöver kraven i
direktivet och ifrågasätter om ändringen är nödvändig. Enligt Förvalt-
ningsrätten i Luleå bör gällande lagstiftning vara tillräcklig. Ett förtydli-
gande skulle eventuellt kunna göras som innebär att inhibition ska ske
och offentligt biträde förordnas när ett beslut om ny prövning har över-
klagats och överklagandet inte saknar rimliga utsikter till framgång.
Lunds universitet och UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nor-
diska länderna (UNHCR) anser att formuleringen i promemorians förslag
är mer öppen för tolkning än skrivningen i direktivet och bör ses över.
Därutöver anser Lunds universitet att rätten till offentligt biträde i fråga
om ny prövning ska gälla även i första instans, i vart fall för minderåriga.
Lunds universitet framhåller också att det, vid återkallelse av statusför-
klaring, kan finnas situationer när uppehållstillståndet återkallas men inte
statusförklaringen. Rätten till offentligt biträde framstår då som osäker
och kan behöva förtydligas. Svenska Röda Korset och UNHCR anser att
rätten till offentligt biträde vid överklagande av beslut att neka ny pröv-
ning bör vara ovillkorlig, dvs. utan de begränsningar som föreslås i pro-
memorian. Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i
Stockholm framhåller att det lagtekniskt är enklare om alla typer av
beslut där det finns rätt till offentligt biträde samlas i 18 kap. 1 § UtlL
och omfattas av samma beviskrav. Förvaltningsrätten i Stockholm upp-
märksammar även att promemorians förslag innehåller dubbla negationer
och anser att en annan formulering bör väljas. Förvaltningsrätten i
Malmö framför vissa lagtekniska synpunkter. Civil Rights Defenders och
Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser att man behöver vidta
åtgärder för att garantera kvaliteten på de offentliga biträdena.
Skälen för regeringens förslag: Det omarbetade asylprocedurdirek-
tivet innehåller i artikel 20 bestämmelser om kostnadsfritt rättsligt
bistånd eller biträde vid överklaganden. Enligt direktivet ska sökanden på
begäran ha rätt till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid överkla-
gande av beslut (artikel 20.1). Detta motsvarar i princip vad som gäller
enligt det första direktivet. Nytt i förhållande till det första direktivet är
dock att det nu uttryckligen föreskrivs att kostnadsfritt rättsligt bistånd
och/eller biträde också får beviljas i första instans (artikel 20.2). Kost-
nadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde behöver inte beviljas om
sökandens överklagande saknar rimliga utsikter till framgång (artikel
20.3). Här har en ändring gjorts i förhållande till det första direktivet som
föreskriver att bistånd och/eller biträde kan beviljas endast om det är
sannolikt att överklagandet ska godkännas.
Enligt 18 kap. 1 § första stycket UtlL ska offentligt biträde förordnas
för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde
saknas, i mål och ärenden hos Migrationsverket om avvisning och utvis-
ning och vid verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning om
inhibition meddelats eller om ny prövning beviljats. Av 18 kap. 1 a §	53

Prop. 2016/17:17	UtlL framgår att i mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut
	i fråga om statusförklaring ska på utlänningens begäran offentligt biträde
	förordnas om utlänningen befinner sig i Sverige och det inte är uppenbart
	att utlänningen inte kommer att beviljas yrkad statusförklaring.
	Rätten till offentligt biträde i 18 kap. 1 § första stycket och 18 kap.
	1 a § UtlL är långtgående i de situationer där det är föreskrivet att biträde
	ska förordnas. 18 kap. 1 § första stycket UtlL innebär en presumtion för
	att offentligt biträde ska beviljas i uppräknade situationer. I tidigare
	förarbeten framhölls att ingen ska kunna avlägsnas ur landet utan att ha
	erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Framstår det dock som klart att
	utlänningen ska få stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även
	annars undantagsvis vara sådana att något behov av biträde inte finns. Så
	kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd
	inte finns och att det inte finns hinder mot att utlänningen avvisas eller
	utvisas till sitt hemland (jfr bl.a. prop. 1977/78:90 s. 67). Offentligt
	biträde förordnas i praktiken, enligt 18 kap. 1 § UtlL, i alla asylärenden
	om ansökningarna inte är uppenbart ogrundade eller på annat sätt okom-
	plicerade. Vid genomförandet av det första asylprocedurdirektivet
	konstaterades dock att rätten till offentligt biträde i 18 kap. 1 § UtlL är
	kopplad till frågan om avvisning eller utvisning medan direktivet tar
	sikte på förfarandet för att bevilja eller återkalla statusförklaring.
	Eftersom rätten till offentligt biträde enligt direktivet gäller vid beslut om
	avslag i fråga om flyktingstatus även när den beslutande myndigheten
	har beviljat sökanden uppehållstillstånd kompletterades utlänningslagen
	så att rätt till offentligt biträde inte enbart skulle gälla i situationer där en
	asylsökande riskerar att avvisas eller utvisas utan också när en asyl-
	sökande inte beviljats begärd statusförklaring eller när en statusförklaring
	återkallats (18 kap. 1 a § UtlL). Rätten till offentligt biträde begränsades i
	dessa fall till att gälla endast om utlänningen begärde det, om utlän-
	ningen befann sig i Sverige och överklagandet inte var uppenbart ogrun-
	dat (prop. 2009/10:31 s. 194). Det omarbetade asylprocedurdirektivet
	medger att biträde inte beviljas om ett överklagande saknar rimliga
	utsikter till framgång. Direktivet ger således ett större utrymme för att
	underlåta att förordna offentligt biträde än vad som gäller enligt
	18 kap. 1 § och 18 kap. 1 a § UtlL då offentligt biträde, enligt dessa
	bestämmelser, i princip kan nekas endast om en ansökan eller ett
	överklagande är uppenbart ogrundat. Direktivet uppställer inte något
	hinder mot att ha en sådan ordning. Rättssäkerhetsskäl till förmån för den
	enskilde innebär också att en annan ordning inte bör väljas. Lunds
	universitet och UNHCR anser att promemorians förslag är mer öppet för
	tolkning än skrivningen i direktivet. Regeringen ser dock inte någon risk
	för att förslaget så som det är formulerat i promemorian skulle kunna
	tolkas så att den regleringen ger en snävare rätt till offentligt biträde än
	direktivet.
	Nuvarande reglering innehåller inte någon rätt till offentligt biträde i
	mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny
	prövning. För att bestämmelserna i direktivet om kostnadsfritt rättsligt
	bistånd eller biträde vid överklaganden ska vara uppfyllda bör en sådan
	rätt införas. I likhet med vad som gäller för mål som rör överklagande av
	Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring bör rätten till offent-
54	ligt biträde begränsas till de fall då utlänningen begär att ett offentligt

biträde ska förordnas och utlänningen befinner sig i Sverige. Vidare bör gälla att offentligt biträde endast ska förordnas om det inte är uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas. Regeringen anser att det finns en risk för att direktivet inte blir tillräckligt tydligt genomfört med den ordning som Förvaltningsrätten i Luleå föreslår. En bestämmelse i enlighet med den som föreslås i promemorian måste, enligt regeringens mening, införas för att kraven i direktivet ska vara uppfyllda. Direktivet innehåller inte något krav på att offentligt biträde ska beviljas i första instans när en ansökan om ny prövning görs. Lunds universitets förslag om att offentligt biträde ska beviljas redan hos Migrationsverket går således utöver kraven i direktivet och regeringen anser inte heller att en sådan ordning bör införas. Förvaltningsrätten i Malmö anser att före- slagna ändringar även bör beröra överklaganden av beslut enligt 8 kap. 19 § UtlL för att kraven i direktivet ska vara uppfyllda. Regeringen kon- staterar dock att det omarbetade asylprocedurdirektivet ger utrymme för att neka offentligt biträde vid uppenbart ogrundade ansökningar eller överklaganden, vilket motsvarar vad som gäller både enligt 18 kap. 1 § och 18 kap. 1 a § UtlL. Svensk rätt är således förenlig med vad som gäller enligt direktivet och några författningsändringar är inte nödvän- diga. Förvaltningsrätten i Malmö och Förvaltningsrätten i Göteborg ifrågasätter om det är lämpligt att beslut som gäller avvisning med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § UtlL och beslut om ny pröv- ning enligt 12 kap. 19 § UtlL behandlas på olika sätt i fråga om offentligt biträde. Regeringen anser dock att det är rimligt att förutsättningarna för att bevilja offentligt biträde är mer begränsade när det är fråga om över- klagande av ett beslut att inte bevilja ny prövning enligt 12 kap. 19 § UtlL än när det är fråga om avvisning med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § UtlL. Förvaltningsrätten i Göteborg framhåller också att de olika beviskrav som ställs upp i 18 kap. 1 § första stycket och i 18 kap. 1 a § UtlL kan vara svåra att jämföra med varandra. Regeringen anser dock att det är tydligt vad som avses i de olika bestämmelserna och vägledning för tillämpningen kan hämtas ur ovan angivna förarbeten. Det finns därför inte skäl att ändra bestämmelserna.

Svenska Röda Korset och UNHCR anser att rätten till offentligt biträde vid överklagande av beslut att inte bevilja ny prövning bör vara ovill- korlig. Regeringen konstaterar att detta går utöver vad som gäller enligt det omarbetade asylprocedurdirektivet och således inte är nödvändigt för direktivets genomförande. Utlänningslagen ger också en omfattande rätt till offentligt biträde och de begränsningar som föreslås är rimliga.

När det gäller förhållandet mellan återkallelse av uppehållstillstånd och återkallelse av statusförklaring kan konstateras att rätten till offentligt biträde, när det gäller uppehållstillstånd, är knuten till frågan om avvis- ning och utvisning. Rätten till offentligt biträde regleras då i 18 kap. 1 § första stycket UtlL. Detta gäller även vid återkallelse av uppehållstill- stånd. I fråga om återkallelse av statusförklaring regleras rätten till offentligt biträde i 18 kap. 1 a § UtlL (jfr avsnitt 6.4). Regeringen anser, till skillnad från vad Lunds universitet anför, att något förtydligande i detta avseende inte behövs.

Civil Rights Defenders och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser att man behöver vidta åtgärder för att garantera kvaliteten på de offentliga biträdena. Enligt lagen om offentligt biträde gäller 26 § rätts-

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 hjälpslagen i fråga om förordnande och entledigande av offentligt biträde. Till offentligt biträde får således förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Kravet på lämplighet gäller även för advokater och biträdande jurister. Ett offentligt biträde får entledigas om det finns skäl för det. Enligt regeringens mening är den reglering som i dag finns tillräcklig för att garantera kva- liteten på de offentliga biträdena. Någon ytterligare reglering i detta avseende är inte heller nödvändig för direktivets genomförande.

I avsnitt 6.2.11 finns förslag på författningsändringar avseende ensam- kommande barns rätt till offentligt biträde.

6.2.10Sökande i behov av särskilda förfarandegarantier

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om sökande i behov av särskilda förfarandegarantier kräver inte några författningsändringar.

	Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Svenska Röda Korset, Flyktinggruppernas och
	asylkommittéernas riksråd, Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd
	anser att det inte är tillräckligt att hänvisa till myndigheters utrednings-
	skyldighet och serviceskyldighet för att direktivets bestämmelser om
	sökande i behov av särskilda förfarandegarantier ska anses genomförda i
	svensk rätt och att en lagreglering bör ske. Även Lunds universitet anser
	att det är nödvändigt med författningsreglering för att direktivet ska bli
	genomfört i praktiken. En portalparagraf motsvarande 1 kap. 10 § UtlL
	bör införas för sökande i behov av särskilda förfarandegarantier. Vilka
	förpliktelser stödet innebär bör konkretiseras i förordningstext. Migrat-
	ionsverket och Svenska Röda Korset framhåller att det är viktigt att iden-
	tifieringen sker före asylutredningen. Den utredningsskyldighet som
	åligger verket aktualiseras dock först när skyddsskälen ska utredas
	medan den identifiering som ska göras enligt direktivet av personer som
	har behov av särskilda förfarandegarantier ska ske i rimlig tid efter ansö-
	kan och pågå under hela processen. Angivna remissinstanser anser också,
	tillsammans med Svenska kyrkan, Sveriges kristna råd och UNHCR:s
	regionkontor för de baltiska och nordiska länderna (UNHCR) att det bör
	lagregleras vilken myndighet som ska identifiera och besluta om att en
	person är i behov av särskilda förfarandegarantier. Bedömningen måste
	sedan också gälla hos andra myndigheter, t.ex. domstol och polis. Enligt
	UNHCR är det även viktigt att identifieringen sker tidigt i processen och
	det bör i lag anges att den initiala bedömningen ska göras i samband med
	att ansökan registreras. UNHCR anser därför att det är viktigt att tids-
	fristen för registrering av ansökan anges i lag (jfr avsnitt 6.2.1). Enligt
	UNHCR bör också en metod för att bedöma om en person är i behov av
	särskilda förfarandegarantier identifieras och direktivets skyldighet att
	fortlöpande bedöma sökandens behov bör anges i lag. Flyktinggrupper-
	nas och asylkommittéernas riksråd anser att identifieringen av personer i
	behov av särskilda förfarandegarantier måste förbättras och att det måste
	finnas ett förfarande som garanterar att asylsökande som har varit utsatta
56	för tortyr snabbt kan identifieras.

Skälen för regeringens bedömning: Nytt i det omarbetade asylproce-	Prop. 2016/17:17
durdirektivet är att direktivet innehåller bestämmelser om sökande i
behov av särskilda förfarandegarantier (artikel 24). Med sådana sökande
avses i direktivet en sökande som, på grund av individuella omständig-
heter, har en begränsad förmåga att utnyttja de rättigheter och uppfylla de
skyldigheter som följer av direktivet (artikel 2 c). En bedömning av om
sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier ska göras inom
rimlig tid efter att ansökan om internationellt skydd har gjorts (artikel
24.1). Bedömningen får integreras i befintliga nationella förfaranden
(artikel 24.2). En sökande som är i behov av särskilda förfarandegaran-
tier ska få det stöd som behövs för att han eller hon ska kunna utnyttja de
rättigheter och uppfylla de skyldigheter som följer av direktivet under
hela asylförfarandet (artikel 24.3). Behovet av särskilda förfarandegaran-
tier ska uppfyllas även om behovet framkommer i ett senare skede av
förfarandet (artikel 24.4).
Varje förvaltningsmyndighet har ett ansvar för att deras ärenden blir
tillräckligt utredda. I asylärenden har Migrationsverket en långtgående
utredningsskyldighet och ansvaret är större än i många andra ansök-
ningsärenden (se prop. 2004/05:170 s. 155). Utredningsskyldigheten blir
givetvis också än mer långtgående i fall då den enskilde har svårigheter
att föra sin talan. Varje förvaltningsmyndighet har även en
serviceskyldighet.
Av utredningsskyldigheten och serviceskyldigheten följer att Migrat-
ionsverket ska ge sökanden stöd och vägledning under asylprocessen. I
detta ligger också en skyldighet för Migrationsverket att uppmärksamma
om en sökande, på grund av vissa individuella omständigheter, har behov
av någon extra stödåtgärd samt att i rimlig utsträckning tillgodose detta.
Migrationsverkets utredningsskyldighet och serviceskyldighet gäller
under hela asylförfarandet. Regeringen delar inte Migrationsverkets och
Svenska Röda Korsets uppfattning att utredningsskyldigheten aktuali-
seras först vid asylutredningen när skyddsskälen ska utredas.
Flera remissinstanser anser att det inte är tillräckligt att hänvisa till
utredningsskyldigheten och serviceskyldigheten för att bestämmelserna i
direktivet ska anses genomförda. Remissinstanserna framhåller att det är
nödvändigt med en lagreglering och som exempel nämns att en portal-
paragraf motsvarande 1 kap. 10 § UtlL bör införas för personer som är i
behov av särskilda förfarandegarantier. Regeringen konstaterar att regle-
ringen kring myndigheters utredningsskyldighet och serviceskyldighet är
grundläggande för hela förvaltningsförfarandet. Skyldigheterna regleras
till viss del i förvaltningslagen. Viss lagreglering finns således, även om
skyldigheterna också till viss del följer av allmänna förvaltningsrättsliga
principer. Enligt regeringens mening är den lagreglering som finns till-
räcklig. Det förekommer även i andra förvaltningsärenden att det finns
personer som är i behov av särskilt stöd. Att införa en särreglering som
ska gälla enbart i migrationsärenden är inte lämpligt och bör inte göras.
Det är inte heller något som krävs för direktivets genomförande. Inte
heller vilka förpliktelser stödet innebär bör specificeras i författning.
Enligt regeringens mening kan det vara en nackdel att ha en specialregle-
ring som är alltför detaljerad då en sådan reglering kan bli begränsande
och uppfattas som uttömmande. Vilket stöd som ska lämnas den enskilde
bör avgöras från fall till fall utifrån sökandens individuella behov. För att	57

Prop. 2016/17:17	uppnå en flexibilitet i tillämpningen och för att stödet ska kunna anpassas
	utifrån sökandens individuella behov anser regeringen att någon
	författningsreglering inte bör införas. Det kan också konstateras att inte
	heller direktivet innehåller någon närmare uppräkning avseende det stöd
	som kan komma i fråga för sökande som är i behov av särskilda
	förfarandegarantier. Det som kan utläsas är att det stöd som behövs för
	att sökanden ska kunna utnyttja sina rättigheter och uppfylla sina skyl-
	digheter ska lämnas. I skälen till direktivet anges att detta kan inbegripa
	att sökanden ges mer tid för att få tillgång till förfarandet och för att
	kunna lägga fram det underlag som krävs för att styrka sin ansökan. Det
	angivna utgör ett exempel på det stöd som kan lämnas. Andra stödåt-
	gärder kan dock tänkas komma i fråga och det är viktigt att Migrations-
	verket inte blir låst vid en viss tillämpning. Regeringen delar således inte
	Lunds universitets uppfattning att det bör regleras i författning vilket stöd
	som kan komma i fråga för en sökande i behov av särskilda förfarande-
	garantier. Det är inte heller något som är nödvändigt för att genomföra
	direktivet.
	Regeringen anser, i likhet med vad flera remissinstanser anför, att det
	är viktigt att sökande som är i behov av särskilda förfarandegarantier
	identifieras så tidigt som möjligt i processen. I direktivet kommer detta
	till uttryck genom att det anges att bedömningen av om sökanden är i
	behov av särskilda förfarandegarantier ska göras inom rimlig tid efter det
	att ansökan om internationellt skydd har gjorts. I skälen till direktivet
	anges att sökande i behov av särskilda förfarandegarantier bör identifie-
	ras innan beslut fattas i första instans. Migrationsverkets utredningsskyl-
	dighet och serviceskyldighet gäller under hela asylförfarandet. Det ålig-
	ger således Migrationsverket att på ett så tidigt stadium som möjligt
	försöka identifiera sökande som kan vara i behov av särskilda förfaran-
	degarantier. Direktivet uppställer inte någon exakt tidsram inom vilken
	en bedömning ska göras. Att, så som UNHCR föreslår, särskilt ange att
	identifieringen alltid ska göras när ansökan registreras är inte nödvändigt
	för direktivets genomförande (se vidare avsnitt 6.2.1 för frågan om infö-
	rande av tidsfrist för registrering av ansökan). Inte heller i övrigt bör
	någon exakt tid för identifiering anges i författning.
	Enligt det omarbetade asylprocedurdirektivet får bedömningen av vem
	som är i behov av särskilda förfarandegarantier göras som en integrerad
	del i det befintliga förfarandet. Det är således inte nödvändigt att införa
	ett särskilt förfarande för den bedömningen. Enligt regeringens mening
	är det också viktigt att inte tynga det befintliga förfarandet med särskilda
	processer mer än nödvändigt. Att införa en ordning som innebär att
	bedömningen av vem som är i behov av särskilda förfarandegarantier ska
	göras i ett separat förfarande med ett beslut som eventuellt skulle kunna
	överklagas riskerar att onödigt komplicera och fördröja handläggningen.
	Det finns således en fördel med att göra bedömningen av vem som är i
	behov av särskilda förfarandegarantier inom ramen för det befintliga
	förfarandet. Detta gäller också utifrån att sökandens behov, enligt direk-
	tivet, ska tillgodoses även om det uppkommer i ett senare skede av förfa-
	randet, vilket innebär att bedömningen av om en sökande är i behov av
	särskilda förfarandegarantier måste göras löpande. Att göra bedömningen
	inom ramen för det befintliga förfarandet underlättar detta. Regeringen
58	anser vidare, med hänsyn till den bedömning som ska göras löpande, att

det åligger varje myndighet som kommer i kontakt med en asylsökande Prop. 2016/17:17 person inom ramen för asylförfarandet att tillgodose sökandens eventu-

ella behov av särskilda förfarandegarantier. I bedömningen ska berörda myndigheter anlägga ett jämställdhetsperspektiv och ta hänsyn till kvinnors, mäns, flickors och pojkars olika villkor och förutsättningar i den situation de befinner sig. Detta med hänvisning till den utredningsskyldighet och serviceskyldighet som gäller för varje myndig- het och domstol. Att, så som Migrationsverket och Svenska Röda Korset anför, särskilt ange att en viss myndighet ska vara ansvarig för bedöm- ningen och att den myndighetens beslut ska bli bindande för andra myn- digheter är inte nödvändigt för att genomföra direktivet. En sådan ord- ning bör inte heller införas. Det är vidare inte nödvändigt att i lag ange att bedömningen ska göras löpande under ärendets gång utan detta följer redan av gällande rätt.

Att identifiera en metod för hur man ska göra bedömningen av om en sökande är i behov av särskilda förfarandegarantier krävs inte för genom- förandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet. Någon författnings- reglering är därför inte nödvändig och är inte heller lämplig.

Sammanfattningsvis kräver bestämmelserna om sökande i behov av särskilda förfarandegarantier inte några författningsändringar.

6.2.11Garantier för ensamkommande barn

Regeringens förslag: När god man har förordnats för ett ensam- kommande barn ska överförmyndaren omedelbart informera barnet om vem som har förordnats. Informationen ska även lämnas till bar- nets boende och till det offentliga biträdet om något sådant har förord- nats.

Ensamkommande barn ska alltid ha rätt till ett offentligt biträde i mål eller ärende om avvisning eller utvisning hos Migrationsverket och om ny prövning beviljats. Detsamma ska gälla i mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring och beslut att inte bevilja ny prövning, om barnet befinner sig i Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I
promemorian föreslås inte att information om vem som har förordnats
som god man ska lämnas till barnets boende och till det offentliga biträ-
det om något sådant har förordnats. I promemorian föreslås ingen
ändring av lagen om särskild utlänningskontroll.
Remissinstanserna: Lunds universitet anser att det är tveksamt om
allmänna regleringar och återkommande hänvisningar till 1 kap. 10 §
UtlL fullt ut möter syftet med direktivets regleringar om stärkt proces-
suellt skydd för ensamkommande barn. Svenska Röda Korset anser att
det finns anledning att överväga om dagens system med gode män är det
mest lämpliga för att tillgodose direktivets krav. Barnombudsmannen
anser att en god man ska förordnas omgående för ett ensamkommande
barn i stället för så snart som möjligt. Enligt Barnombudsmannen bör
även barnet alltid få tillfälle att yttra sig i ett ärende om förordnande av
god man. Sveriges advokatsamfund anser att information om vem som	59
	59

Prop. 2016/17:17 har förordnats som god man för ett ensamkommande barn bör lämnas även till barnets boende och offentliga biträde. Riksföreningen Gode män Vårdnadshavare och UNICEF anser att en ordning med jourhavande gode män som kan förordnas direkt vid barnets ankomst bör införas. Vidare anser UNICEF att en ordinarie god man ska förordnas inom 24 timmar efter barnets ankomst. Enligt Riksföreningen Gode män Vårdnadshavare bör en god man vara närvarande vid registrerings- tillfället. Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd anser att undantaget som medger att god man inte behöver förordnas för ett ensamkommande barn som är på väg att fylla 18 år ska tas bort. Enligt UNICEF bör det i stället förtydligas att undantaget ska användas restriktivt samt vad som avses med kortare tid. Ett flertal remissinstanser, bl.a. Svenska Röda Korset, Barnombudsmannen, Riksföreningen Gode män Vårdnadshavare och UNICEF, anser att en god man bör erbjudas lämplig utbildning inför sitt uppdrag samt med jämna mellanrum fortbildas och få handledning. Enligt UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska länderna (UNHCR) bör det finnas ett obligatoriskt utbildningsprogram för gode män. UNICEF, Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd anser att det bör förtydligas i lag vad som gäller angående fastställande av barnets ålder genom läkarundersökning, bl.a. när det gäller undersökningens inverkan och effekt på utredningen. Sveriges advokatsamfund och Svenska Röda Korset framhåller att det ska ankomma på staten och inte på det offent- liga biträdet att se till att en läkarundersökning kommer till stånd när det behövs. Sistnämnda remissinstanser anser också tillsammans med För- valtningsrätten i Göteborg, Barnombudsmannen, Svenska kyrkan, Sveri- ges kristna råd och UNICEF att principen i direktivet, om att sökanden i tveksamma fall ska bedömas som underårig, bör anges i lag och respek- teras fullt ut. Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd anser att direktivets bestämmelse om bevislättnad bör ges innebörden att sökanden ska behandlas som ett barn om det finns en möjlighet att han eller hon är under 18 år. Enligt Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd bör det finnas en möjlighet att överklaga resultatet av läkarundersökningen. UNICEF och UNHCR anser att bestämmelser om att barnet ska ges information om läkarundersökningen och dess syfte bör införas i lag. Vidare anser UNICEF att det i lag även bör införas bestämmelser kring barnets samtycke. UNHCR anser att det bör anges i lag att det finns en delad bevisbörda mellan Migrationsverket och sökanden som gäller även i fråga om sökandens ålder. Enligt UNHCR bör det också förtydligas i lag att åldersbedömningarna ska bestå av helhetsbedömningar som ska göras av personer med olika kompetenser. Sveriges advokatsamfund anser att det bör tydliggöras i lag att ett beslut om avslag på en asylan- sökan inte får grunda sig på en eventuell vägran att genomgå en läkarun- dersökning. Riksföreningen Gode män Vårdnadshavare anser att ett offentligt biträde ska få företräda ett ensamkommande barn i fråga om anmälan om verkställighetshinder vid ett tillfälle. UNICEF anser att tillämpningen av principen om barnets bästa vid beslut om avvisning till säkert tredjeland bör tydliggöras i lag. Enligt Barnombudsmannen bör bedömningen av barnets bästa dokumenteras inför varje beslut som påverkar barnets liv. Förvaltningsrätten i Malmö har vissa lagtekniska synpunkter.

Skälen för regeringens förslag	Prop. 2016/17:17
Direktivets bestämmelser
Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om
garantier för ensamkommande barn (artikel 25). Enligt direktivet ska
medlemsstaterna snarast möjligt vidta åtgärder för att säkerställa att en
företrädare företräder och biträder det ensamkommande barnet. Nytt i det
omarbetade direktivet i förhållande till tidigare är att det ensamkom-
mande barnet nu omedelbart ska få information om att en företrädare har
utsetts. Nu föreskrivs även att företrädaren ska utföra sitt uppdrag i
enlighet med principen om barnets bästa och ha de nödvändiga sakkun-
skaperna för detta. Det anges nu också att den som befinner sig i eller
skulle kunna befinna sig i en intressekonflikt med barnet inte ska kunna
utses till företrädare (artikel 25.1 a). I likhet med vad som gäller enligt
det första asylprocedurdirektivet föreskrivs även att någon företrädare för
det ensamkommande barnet inte behöver utses om barnet med största
sannolikhet kommer att fylla 18 år innan ett beslut fattas i första instans
(artikel 25.2). För att fastställa åldern på ett ensamkommande barn i
samband med prövningen av en ansökan om internationellt skydd får,
enligt det omarbetade direktivet, läkarundersökningar användas. Detta
motsvarar vad som gällde tidigare. Nytt i förhållande till tidigare är att
läkarundersökningar nu endast får användas i sådana fall där det, efter
sökandens allmänna uttalanden eller på grund av andra relevanta indi-
kationer, finns tvivel om sökandens ålder. Nu anges också att medlems-
staten ska utgå från att sökanden är underårig om det fortfarande finns
tvivel om sökandens ålder efter läkarundersökningen (artikel 25.5). I
likhet med vad som gällde tidigare ska ensamkommande barn få infor-
mation om att en åldersbestämning genom en läkarundersökning kan
komma att göras. Informationen ska innehålla upplysningar om under-
sökningsmetoden och eventuella konsekvenser som resultatet kan få för
prövningen av ansökan. Information ska också lämnas om konsekven-
serna av en vägran att genomgå en läkarundersökning (artikel 25.5 a).
Det ensamkommande barnet och/eller dennes företrädare ska ge sitt
samtycke till att en läkarundersökning görs för att fastställa åldern (arti-
kel 25.5 b). Även detta motsvarar vad som gäller enligt det första direk-
tivet. Liksom tidigare gäller också att ett beslut om avslag på en ansökan
om internationellt skydd inte enbart får basera sig på att ett ensamkom-
mande barn har vägrat att undergå en läkarundersökning (artikel 25.5 c).
I direktivet anges vidare att en ansökan får nekas prövning enligt artikel
33.2 c om ett land anses vara ett säkert tredjeland enligt artikel 38 endast
under förutsättning att detta är för den underåriges bästa (artikel 25.6 c).
Detta är nytt i förhållande till det första direktivet. I artikel 26.6 anges nu
att barnets bästa ska komma i främsta rummet när medlemsstaterna
genomför detta direktiv. I det första direktivet anges i motsvarande
artikel att barnets bästa ska komma i första hand när medlemsstaterna
genomför bestämmelserna i denna artikel.
Företrädare för ensamkommande barn
Enligt 1 och 2 §§ lagen om god man för ensamkommande barn ska god
man förordnas för barn som inte är svenska medborgare och som vid
ankomsten till Sverige är skilda från båda sina föräldrar eller från någon	61
	61

Prop. 2016/17:17	annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe. Det-
	samma gäller om barnets föräldrar eller en annan vuxen person som får
	anses ha trätt i föräldrarnas ställe, efter barnets ankomst till Sverige men
	innan barnet har fått uppehållstillstånd här på grund av dödsfall eller
	sjukdom eller av någon annan orsak upphör att kunna utöva förmynder-
	skapet eller vårdnaden. God man ska inte förordnas om det är uppenbart
	obehövligt. I förarbetena till bestämmelsen anges att det vanligen kan
	anses vara uppenbart obehövligt att förordna en god man t.ex. för ett
	utländskt barn som utan sina föräldrar (eller motsvarande) vistas här i
	landet under en resa eller som utbytesstudent. Likaså kan det finnas skäl
	att underlåta att förordna god man för ett barn som inom en kortare tid
	kommer att fylla 18 år och inte i övrigt är i behov av någon som kan
	träda i hans eller hennes förmyndares och vårdnadshavares ställe. I ett
	fall som det senast nämnda torde det i stället vara tillfyllest att barnet
	förses med ett offentligt biträde enligt utlänningslagen, om så inte redan
	skett (prop. 2004/05:136 s. 49). Det enda undantaget från ett ensam-
	kommande asylsökande barns rätt till en god man är alltså att barnet
	inom en kortare tid kommer att fylla 18 år och inte i övrigt är i behov av
	god man. Undantaget är förenligt med det omarbetade asylprocedur-
	direktivet som anger att någon företrädare inte behöver utses om det
	ensamkommande barnet med största sannolikhet kommer att fylla 18 år
	innan ett beslut fattas i första instans. Att, så som Svenska kyrkan och
	Sveriges kristna råd föreslår, ta bort undantaget i svensk rätt är således
	inte nödvändigt för direktivets genomförande och bör inte göras. Att
	undantaget ska tillämpas med restriktivitet följer av att undantag från att
	förordna en god man endast kan göras i fall där ett förordnande är
	uppenbart obehövligt. Något förtydligande på sätt som UNICEF föreslår
	är därför inte nödvändigt.
	Enligt 3 § lagen om god man för ensamkommande barn ska god man
	förordnas så snart det är möjligt. Regeringen anser att bestämmelsen
	uppfyller direktivets krav på skyndsamhet som gäller i fråga om förord-
	nande av god man. Att, så som Barnombudsmannen föreslår, ändra
	bestämmelsen till att god man ska förordnas omgående är inte nödvän-
	digt för direktivets genomförande och bör inte göras. Regeringen anser
	att det är angeläget att ett ärende om förordnande av god man för ett
	ensamkommande barn handläggs skyndsamt, vilket även har påtalats i
	tidigare förarbeten. En ordning med fasta tidsgränser för förordnande av
	god man har dock tidigare ansetts mindre lämplig (jfr prop. 2004/05:136
	s. 31). Regeringen gör ingen annan bedömning i dag. Att införa fasta
	tidsgränser för förordnande av god man, som UNICEF föreslår, bör där-
	för inte göras. Det finns inte heller skäl att nu inrätta någon form av jour-
	verksamhet för gode män.
	Enligt 3 § lagen om god man för ensamkommande barn ska barnet få
	tillfälle att yttra sig i ärendet om förordnande om det kan ske. Om ytt-
	rande ska inhämtas får bedömas med hänsyn till barnets ålder och mog-
	nad (prop. 2004/05:136 s. 49). Det omarbetade asylprocedurdirektivet
	ställer inte upp några krav i detta avseende och svensk rätt överensstäm-
	mer således med direktivet. Till skillnad från Barnombudsmannen anser
	regeringen att nuvarande reglering är tillräcklig.
	När det gäller information till barnet om vem som har utsetts till god
62	man kan konstateras att barnet i praktiken givetvis informeras om för-

ordnandet redan enligt den ordning som gäller i dag. Någon uttrycklig bestämmelse om detta finns dock inte i lagen om god man för ensam- kommande barn. Av tydlighetsskäl bör det införas en bestämmelse om att överförmyndaren omedelbart efter förordnandet ska informera barnet om vem som har förordnats. Om ett offentligt biträde har förordnats vid denna tidpunkt bör, som Sveriges advokatsamfund föreslår, information om vem som har förordnats som god man även lämnas till barnets offentliga biträde och detsamma bör gälla i förhållande till barnets boende.

Till god man ska utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig person enligt 4 § lagen om god man för ensamkommande barn och 11 kap. 12 § föräldrabalken. Innan någon förordnas ska hans eller hennes lämplighet kontrolleras i den utsträckning som behövs. Vid bedömningen av om den som utses är lämplig för uppdraget ska överförmyndaren enligt 4 § lagen om god man för ensamkommande barn fästa särskild vikt vid den utsatta situation som barnet befinner sig i. I den bedömning som ska göras av om den gode mannen är lämplig ingår att bedöma om han eller hon har de sakkunskaper som behövs för uppdraget och om han eller hon kommer att utföra uppdraget i enlighet med principen om barnets bästa. En person kan inte anses lämplig som god man om han eller hon befinner sig i en intressekonflikt med barnet. Regeringen anser att gällande rätt uppfyller kraven i det omarbetade asylprocedurdirektivet när det gäller den som ska utses till företrädare för ett ensamkommande barn. Direk- tivet ställer inte upp något särskilt krav på utbildning för de personer som ska utses som företrädare. Att, så som vissa remissinstanser anför, införa krav på viss utbildning för gode män är således inte nödvändigt för direktivets genomförande. Enligt regeringens mening är det inte heller lämpligt att i lag införa krav på särskild utbildning. En sådan reglering skulle riskera att bli allt för inskränkande i fråga om vilka personer som skulle kunna förordnas som gode män. Regeringen anser också att det svenska systemet med gode män i sin helhet uppfyller direktivets krav på företrädare för ensamkommande barn. Det finns därför inte skäl att, så som Svenska Röda Korset anför, överväga om det finns något annat system som är mer lämpligt.

Det omarbetade asylprocedurdirektivet ställer upp ett krav på att barnets företrädare eller juridiske rådgivare ska vara närvarande vid den personliga intervju som ska genomföras med det ensamkommande barnet. I svensk rätt gäller enligt 8 kap. 9 b § UtlF att den som förordnats som god man för ett ensamkommande barn ska kallas till den muntliga handläggningen hos Migrationsverket. Det är lämpligt att reglera denna typ av frågor på förordningsnivå.

Läkarundersökning av ensamkommande barn

I svensk rätt gäller principen om fri bevisföring och fri bevisvärdering. Det är den asylsökande som har bevisbördan och som ska göra både sin berättelse och sin identitet sannolik. Läkarundersökningar för att bedöma en persons ålder får användas som bevismedel. Enligt 8 kap. 10 h § UtlF ska Migrationsverket, i samband med att ett ensamkommande barn ansö- ker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § UtlL informera barnet om

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17	möjligheten att genomgå en läkarundersökning för att fastställa barnets
	ålder.
	Sveriges advokatsamfund och Svenska Röda Korset framhåller att det
	ska ankomma på staten och inte på det offentliga biträdet att se till att en
	läkarundersökning kommer till stånd. I detta sammanhang kan konstate-
	ras att det är sökanden som har bevisbördan för att han eller hon är i
	behov av internationellt skydd. Detta gäller även i fråga om sökandens
	ålder (MIG 2014:1). Migrationsverket har dock en utredningsskyldighet
	och måste se till att ärendet blir utrett så som dess beskaffenhet kräver.
	Läkarundersökningar är inte en utredningsmetod som Migrationsverket
	använder sig av för att kunna fatta beslut rörande en asylansökan från ett
	barn utan något som den enskilde kan genomföra för att styrka sin ålder.
	Migrationsverkets utredningsskyldighet är inte så långtgående att
	Migrationsverket har en skyldighet att erbjuda en läkarundersökning utan
	innebär endast en skyldighet att informera sökanden om möjligheten att
	genomgå en sådan (jfr MIG 2014:1). Detta är förenligt med direktivet
	som inte innehåller något obligatoriskt krav på att läkarundersökningar
	ska erbjudas i vissa situationer. Någon ändring krävs därför inte med
	anledning av genomförandet av direktivet. Att det finns en delad skyl-
	dighet mellan sökanden och Migrationsverket att ta fram bevisning och
	utreda ärendet följer av allmänna principer. Det är därmed inte nödvän-
	digt att, så som UNHCR föreslår, särskilt ange i lag att det finns ett delat
	ansvar mellan den sökande och Migrationsverket och att detta även gäller
	i fråga om sökandens ålder.
	Resultatet av den medicinska åldersbedömningen utgör ett bland flera
	bevismedel som den enskilde kan använda sig av för att uppfylla sin
	bevisbörda i fråga om ålder och resultatet måste värderas tillsammans
	med övrig bevisning (MIG 2014:1). I svensk rätt gäller den inom asyl-
	rätten internationellt vedertagna bevislättnadsregeln benefit of the doubt,
	som framgår av bl.a. UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna
	vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års kon-
	vention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning.
	Principen innebär att en sökandes uppgifter ska läggas till grund för
	beslut om han eller hon gjort vad som varit möjligt för att göra sin berät-
	telse sannolik och den inte präglas av bristande trovärdighet eller inkon-
	sekvens. Principen gäller även i fråga om sökandens eventuella underå-
	righet. Det innebär att sökandens uppgifter ska läggas till grund för
	bedömningen om de framstår som rimliga och de faktiska förhållandena
	inte kan klarläggas. Sista meningen i det första stycket i bestämmelsen i
	artikel 25.5 i det omarbetade asylprocedurdirektivet måste ses som ett
	uttryck för denna bevislättnadsregel. Ett flertal remissinstanser anser att
	principen bör införas i lag. Regeringen konstaterar dock att även om det
	saknas uttryckligt författningsstöd för principen i svensk rätt har det
	kommit till klart uttryck i förarbetena till 1989 års utlänningslag att
	denna bevislättnadsregel till den sökandes fördel ska tillämpas vid pröv-
	ningen av huruvida någon är att anse som flykting eller annan skydds-
	behövande (prop. 1979/80:96 s. 88, se även prop. 1996/97:25 s. 98 och
	294). Att principen ska tillämpas följer också av praxis från Migrations-
	överdomstolen (MIG 2007:12 och 2007:37). Det rör sig således om en
	princip som är vedertagen i svensk rätt och det finns en väl etablerad
64	praxis rörande tillämpningen av denna princip. Regeringen anser därför,

till skillnad mot vad vissa remissinstanser anför, att det inte är nödvän- digt att införa principen om benefit of the doubt i lag för att genomföra det omarbetade asylprocedurdirektivet. Vissa remissinstanser anför vidare att det bör förtydligas i lag vad som gäller angående läkarunder- sökningar i fråga om deras effekt och inverkan på utredningen. Rege- ringen anser dock att, eftersom principen om fri bevisvärdering tillämpas i svensk rätt kan någon sådan reglering som remissinstanserna föresprå- kar inte komma i fråga. Hur en läkarundersökning ska inverka på utred- ningen och vilket bevisvärde den ska tillmätas måste avgöras av den beslutande myndigheten i varje enskilt fall.

De medicinska utredningar som görs för att bedöma ålder utförs av kvalificerade medicinska yrkesutövare. Den svenska ordningen för medi- cinska utredningar uppfyller därmed direktivets krav. Det är inte lämpligt att, så som UNHCR föreslår, i lag föreskriva att åldersbedömningarna ska bestå av helhetsbedömningar som ska göras av personer med olika kom- petenser. I detta sammanhang kan nämnas att regeringen den 19 maj 2016 har gett Rättsmedicinalverket i uppdrag att skyndsamt påbörja genomförandet av medicinska åldersbedömningar och omedelbart öka förmågan och kapaciteten för att möta behovet på detta område. Rättsmedicinalverket ska också redovisa processen för hur medicinska åldersbedömningar ska genomföras över tid.

UNICEF och UNHCR anser att bestämmelser om information om läkarundersökningen och dess syfte bör införas i lag. Som konstaterats ovan anges i 8 kap. 10 h § UtlF att Migrationsverket, i samband med att ett ensamkommande barn ansöker om uppehållstillstånd som skydds- behövande, ska informera barnet om möjligheten att genomgå en läkar- undersökning för att fastställa barnets ålder. Det finns således redan i dag bestämmelser om information på förordningsnivå. Skäl att med anled- ning av direktivet överföra bestämmelsen till lag finns, enligt regeringens mening, inte. När det gäller frågan om barnets samtycke till en läkar- undersökning kan konstateras att frågan om läkarundersökning blir aktu- ell i s.k. ansökningsärenden där sökanden har bevisbördan och en skyl- dighet att medverka till utredningen. Migrationsverket har enligt gällande rätt inte några möjligheter att genomföra en läkarundersökning mot sökandens vilja utan det står den sökande fritt att genomgå en läkarun- dersökning. Någon särskild bestämmelse om samtycke behöver därför inte införas för direktivets genomförande. Sveriges advokatsamfund framhåller att det bör anges i lag att ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd inte får grundas enbart på sökandens vägran att genomgå en läkarundersökning. När det gäller denna fråga kan konsta- teras att en läkarundersökning är ett bevismedel som tillför ärendet utredning. Även om en undersökning inte genomförs har Migrations- verket en skyldighet att pröva ansökan och då utifrån det material som finns tillgängligt i ärendet. En ansökan kan inte avslås enbart på grund av att sökanden inte vill genomgå en läkarundersökning. Däremot kan ofta bevisläget i ärendet rörande åldersfrågan påverkas. Att så sker kan dock inte anses vara i strid med direktivet. Någon särskild författningsregle- ring avseende denna fråga behöver inte införas för direktivets genom- förande.

Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd anser att det ska vara möjligt för sökanden att överklaga resultatet från läkarundersökningen. När det

Prop. 2016/17:17

gäller denna fråga konstaterar regeringen att ett resultat från en läkar- undersökning är en medicinsk bedömning och inte ett myndighetsbeslut. Även om resultatet från läkarundersökningen har inverkan på prövningen av asylärendet har resultatet i sig inte någon rättslig verkan och det är inte bindande för den enskilde. Att införa en ordning som innebär att sökanden kan överklaga resultatet från läkarundersökningen framstår som främmande. En sådan ordning föreslås därför inte. I detta samman- hang kan dock nämnas att den enskilde har möjlighet att överklaga Migrationsverkets beslut om uppehållstillstånd som kan innehålla en bedömning av sökandens ålder. Enligt regeringens mening är denna ordning tillräcklig för direktivets genomförande.

Sammanfattningsvis krävs inte några författningsändringar för att upp- fylla bestämmelserna i det omarbetade asylprocedurdirektivet om läkar- undersökning av ensamkommande barn.

Nekande av prövning av en asylansökan

Enligt 1 kap. 10 § UtlL ska i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsyn till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. I 5 kap. 1 b § UtlL finns bestämmelser om att en asylansökan under vissa förutsättningar får avvisas, t.ex. när det finns ett säkert tred- jeland dit den sökande kan sändas. Denna bestämmelse ska, liksom alla andra bestämmelser i utlänningslagen, tillämpas med beaktande av portalparagrafen i 1 kap. 10 § UtlL om barnets bästa. Det innebär att redan enligt gällande svensk rätt ska principen om barnets bästa beaktas vid bedömningen av om ett ensamkommande barn kan sändas till ett säkert tredjeland. Att, så som UNICEF anför, särskilt ange att bestäm- melsen ska tillämpas vid beslut om avvisning till säkert tredjeland behö- ver inte göras. Att göra en sådan ändring riskerar också att urholka portalparagrafens betydelse. Regeringen anser att gällande rätt uppfyller kraven i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Några författningsänd- ringar är därför inte nödvändiga. Regeringen delar inte Lunds universitets uppfattning att det är tveksamt om hänvisningar till 1 kap. 10 § UtlL möter syftet med direktivets krav.

Barnombudsmannen anser att en bedömning av vad som är barnets bästa bör dokumenteras inför varje beslut som påverkar barnets liv på ett avgörande sätt. Migrationsverket ska, enligt 2 § förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket, inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn göra en barnkonsekvensanalys. Vidare har Migrat- ionsverket, enligt 13 kap. 10 § UtlL, en skyldighet att motivera beslut som bl.a. rör frågor om avvisning och utvisning. Någon ytterligare skyl- dighet för Migrationsverket att dokumentera bedömningar av barnets bästa bör enligt regeringens mening inte införas.

Rätt till kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde

Enligt 18 kap. 1 § UtlL ska offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, bl.a. i mål och ärenden om avvisning och utvisning hos Migrationsverket och i mål och ärenden om verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen om ny prövning beviljats. Av 18 kap. 1 a § UtlL framgår att i mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut i

fråga om statusförklaring ska offentligt biträde förordnas på utlänningens Prop. 2016/17:17 begäran om utlänningen befinner sig i Sverige och det inte är uppenbart

att utlänningen inte kommer att beviljas yrkad statusförklaring. Den som utses till god man för ett ensamkommande barn behöver inte ha juridisk utbildning. För ett asylsökande ensamkommande barn förordnas dock i princip undantagslöst ett offentligt biträde (prop. 2004/05:136 s. 18 f.). I praktiken uppfyller därmed gällande svensk rätt kravet på kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde till ensamkommande barn. Det kan ändå finnas skäl att författningsreglera ensamkommande barns rätt till offent- ligt biträde. I utlänningslagen bör därför föras in bestämmelser om att offentligt biträde alltid ska förordnas i mål och ärenden om avvisning och utvisning hos Migrationsverket för ensamkommande barn som har ansökt om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov och om ny pröv- ning beviljats enligt 12 kap. 19 § UtlL. Detsamma bör också gälla i mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusför- klaring och beslut att inte bevilja ny prövning för ensamkommande barn som befinner sig i Sverige. Ett ensamkommande barn som har ansökt om asyl ska också ha rätt till ett offentligt biträde om ärendet handläggs enligt lagen om särskild utlänningskontroll.

Riksföreningen Gode män Vårdnadshavare anser att det ska ligga i det offentliga biträdets uppdrag att företräda det ensamkommande barnet vid anmälan om verkställighetshinder vid ett tillfälle. Regeringen konstaterar dock att en sådan ordning går utöver vad som föreskrivs i det omarbetade asylprocedurdirektivet och föreslår därför inte någon sådan förändring.

6.2.12Insamling av uppgifter om enskilda ärenden

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om insamling av uppgifter om enskilda ärenden kräver inte några författningsändringar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund och Svenska Röda Kor- set anser att det krävs en vidare analys och ytterligare förtydliganden av hur svenska bestämmelser förhåller sig till artikel 30 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Remissinstanserna framhåller också att det tydligt måste framgå att överföring av personuppgifter till tredjeland aldrig får ske om det finns risk att uppgifter om enskilda ansökningar röjs till de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada. Samma sak gäller för inhämtande av uppgifter.

Skälen för regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedur- direktivet innehåller bestämmelser om insamling av uppgifter i enskilda ärenden (artikel 30). Bestämmelsen innebär att medlemsstaterna, vid prövning av enskilda ärenden, inte får röja uppgifter om enskilda ansök- ningar om internationellt skydd till den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada. Inte heller uppgifter om att en ansökan har lämnats in får röjas (artikel 30 a). Det som är nytt i förhållande till det första direktivet är att även indirekt röjande nu omfattas.

Prop. 2016/17:17 Vid genomförandet av det första asylprocedurdirektivet bedömdes de svenska bestämmelserna om utlänningssekretess i 21 kap. 5 § och 37 kap. 1 § OSL uppfylla kraven i det direktivet. Vid genomförandet framhölls att röjande av en uppgift i ett enskilt ärende till en aktör som påstås bedriva förföljelse eller orsaka allvarlig skada typiskt sett innebär en risk för den enskilde eller dennes närstående. En sådan uppgift omfattas av sekretess och ska därmed inte röjas (jfr prop. 2009/10:31 s. 204). De svenska bestämmelserna om utlänningssekretess avser både direkt och indirekt röjande av uppgifter. Några författningsändringar med anledning av att även indirekt röjande omfattas av det omarbetade asyl- procedurdirektivet behövs därför inte. Sveriges advokatsamfund och Svenska Röda Korset anser att en vidare analys måste göras av hur svenska bestämmelser, bl.a. 21 § utlänningsdatalagen (2016:27) om över- föring av personuppgifter till tredjeland, förhåller sig till det omarbetade asylprocedurdirektivet. I 21 § utlänningsdatalagen anges att det ska vara tillåtet att även utan den registrerades samtycke föra över personuppgifter till tredjeland om överföringen är absolut nödvändig för vissa angivna ändamål, bl.a. för Migrationsverkets handläggning av ärenden och Polismyndighetens kontroll av utlänning vid in- och utresa. Detta ska dock bara gälla så länge sekretess inte utgör hinder enligt offentlighets- och sekretesslagen. Offentlighets- och sekretesslagen har ovan bedömts vara förenlig med det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser. Sammanfattningsvis anser regeringen att kraven i det omarbetade asyl- procedurdirektivet om insamling av uppgifter om enskilda ärenden är uppfyllda i svensk rätt och att några författningsändringar därför inte är nödvändiga.

6.3Förfaranden i första instans

6.3.1Ogrundade ansökningar

Regeringens förslag: Det ska preciseras i lag att en asylansökan kan anses uppenbart ogrundad om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens men har en något annorlunda lagteknisk utformning. I promemorian anges vidare att en asylansökan kan anses uppenbart ogrundad om de skäl som utlänningen åberopar är otillräckliga eller saknar trovärdighet. Regeringens förslag innehåller en annan formulering.

Remissinstanserna: Justitieombudsmannen anser att vissa skrivningar i promemorian kan missuppfattas och tolkas som att en ansökan alltid ska anses vara uppenbart ogrundad när de skäl som åberopas bedöms vara otillräckliga eller sakna trovärdighet. Det föreslagna andra stycket är tillräckligt för att syftet med den föreslagna ändringen ska uppnås. Kam- marrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltnings- rätten i Malmö och Förvaltningsrätten i Luleå framhåller att begreppet

”trovärdighet” på senare tid mer och mer har ersatts av begreppet ”till-

förlitlighet” i migrationsrättsliga sammanhang. Det bör därför övervägas

om begreppet ”saknar trovärdighet” bör bytas ut mot begreppet ”saknar tillförlitlighet”. Därtill anser Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltnings- rätten i Malmö och Förvaltningsrätten i Luleå att begreppet ”otillräcklig- het”, som föreslås enligt promemorian, inbegriper mer än direktivets begrepp ”uppgifter som saknar betydelse”. Att direktivet inte längre innehåller begreppet ”otillräckliga uppgifter” talar mot att införa begrep- pet i utlänningslagen. Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltnings- rätten i Malmö anser även att det bör införas en definition i 8 kap. 19 § UtlL som närmare motsvarar lydelsen i det omarbetade asylprocedur- direktivet. Även Lunds universitet anser att man, för att precisera inne- börden av begreppet uppenbart ogrundad ansökan, bör använda de termer och utryck som används i direktivet då de är mer precisa och begrän- sande. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att 8 kap. 19 § UtlL bör innehålla en punktlista för att förbättra läsbarheten.

Skälen för regeringens förslag: En ansökan får anses som ogrundad om den beslutande myndigheten har konstaterat att sökanden inte har rätt till internationellt skydd enligt det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. I vissa fall får en ansökan även anses vara uppenbart ogrundad om ansö- kan definieras på det sättet i nationell lagstiftning (artikel 32). De situa- tioner när en ansökan kan anses som uppenbart ogrundad räknas upp i artikel 31.8. Endast de situationer som berör svensk rätt kommer att berö- ras här. Den rättsföljd som i det omarbetade asylprocedurdirektivet är knuten till att en ansökan anses som uppenbart ogrundad är att sökanden inte har rätt att stanna kvar i medlemsstaten under tiden ett överklagande prövas i en domstol (artikel 46.6 a).

Enligt artikel 31.8 kan en ansökan anses som uppenbart ogrundad om

(a) sökanden vid inlämnandet av sin ansökan och framläggandet av de faktiska omständigheterna endast tagit med uppgifter som saknar bety- delse för prövningen av hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd, eller (e) sökanden har lämnat uppen- bart inkonsekventa och motsägelsefulla, klart falska eller uppenbart osannolika uppgifter som motsäger tillräckligt kontrollerad information om ursprungslandet på ett sätt som gör att hans eller hennes påstående om rätt till internationellt skydd uppenbart är föga övertygande.

I förhållande till det första asylprocedurdirektivet har några av de omständigheter som kan utgöra grund för att anse en ansökan om inter- nationellt skydd som uppenbart ogrundad tagits bort, t.ex. att det finns ett säkert tredjeland för sökanden. Några av de andra omständigheterna har formulerats om i det omarbetade asylprocedurdirektivet, t.ex. punkten (a) enligt vilken det förhållandet att sökanden har lämnat uppgifter som har en mycket liten betydelse för prövningen inte längre kan ligga till grund för att anse en ansökan som uppenbart ogrundad. Även punkten (e) har formulerats om. Enligt tidigare lydelse var det tillräckligt för att ansökan skulle kunna anses som uppenbart ogrundad att sökanden lämnade inkonsekventa, motsägelsefulla, osannolika eller otillräckliga uppgifter.

I 8 kap. 19 § UtlL anges att Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket (bl.a. när utlänningen söker asyl eller har en nära familjemedlem som söker asyl) får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstill- stånd inte heller ska beviljas på någon annan grund. När paragrafen

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17	infördes angavs i förarbetena (prop. 1988/89:86 s. 124 och s. 198 f.) att
	en ansökan kan anses som uppenbart ogrundad och att omedelbar verk-
	ställighet därmed kan ske när de skäl som sökanden åberopar antingen är
	otillräckliga eller saknar trovärdighet, eller när sökanden kan sändas till
	ett s.k. första asylland. Det som då utgjorde första asylland motsvarar
	både första asylland och säkert tredjeland enligt nu gällande svensk rätt
	och det omarbetade asylprocedurdirektivet (se avsnitt 6.3.2). Bestämmel-
	sen om uppenbart ogrundade ansökningar i 8 kap. 19 § UtlL kan också
	tillämpas om sökanden har förklarats vara flykting eller alternativt
	skyddsbehövande i en annan EU-stat.
	I det omarbetade asylprocedurdirektivet har den omständigheten att
	sökanden kan sändas till ett säkert tredjeland tagits bort som grund för att
	en ansökan ska kunna anses vara uppenbart ogrundad. Den omständig-
	heten att en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd eller att
	det finns ett första asylland utgör inte heller, enligt direktivet, en grund
	för att en ansökan ska kunna anses vara uppenbart ogrundad. För att
	uppfylla kraven i direktivet måste därför utlänningslagen ändras på så
	sätt att en ansökan från en sökande som har förklarats vara flykting eller
	alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat eller som kan skickas till
	ett första asylland inte kan anses vara uppenbart ogrundad. Detsamma
	bör gälla för sökande som kan sändas till ett säkert tredjeland. Det bör
	därför preciseras i utlänningslagen vilka omständigheter som kan ligga
	till grund för att en ansökan kan anses vara uppenbart ogrundad.
	De grunder som enligt gällande rätt kvarstår för att betrakta en ansökan
	som uppenbart ogrundad är att sökanden har åberopat skäl som är otill-
	räckliga eller som saknar trovärdighet. Att en ansökan kan anses som
	uppenbart ogrundad på grund av att uppgifterna saknar trovärdighet
	stämmer överens med vad som anges i artikel 31.8 e i det omarbetade
	asylprocedurdirektivet. Däremot har grunden att sökanden har lämnat
	otillräckliga uppgifter tagits bort i det omarbetade asylprocedurdirektivet.
	Det kan därför ifrågasättas om svensk rätt är förenlig med direktivet och
	några remissinstanser anför att lydelsen i direktivet är snävare än begrep-
	pet otillräckligt. Enligt artikel 31.8 a får en ansökan anses vara uppenbart
	ogrundad om sökanden endast har tagit med uppgifter som saknar bety-
	delse för prövningen av hans eller hennes rätt att betraktas som en person
	som har behov av internationellt skydd. Artikeltexten skiljer sig inte
	mycket från hur UNHCR:s exekutivkommitté formulerade sina slutsatser
	1982 (Conclusion No.28 XXXIII). Exekutivkommittén skrev då att en
	ansökan kan betraktas som uppenbart ogrundad bl.a. om den grundas på
	omständigheter som saknar samband med de kriterier som gäller för
	beviljande av flyktingstatus. Svenska bestämmelser om asyl tillämpas
	med beaktande av Genèvekonventionen och hur den ska tolkas enligt
	UNHCR. I förarbetena till bestämmelsen om uppenbart ogrundade
	ansökningar framhålls att det, för att det ska vara uppenbart att grund för
	asyl inte finns, måste vara helt klart att utlänningen inte kan komma att
	bli utsatt för förföljelse, trakasserier eller tvingas delta i krig. En indivi-
	duell bedömning måste alltid göras. Uppenbarhetsrekvisitet förutsätter
	även att bedömningen är helt klar och att några mer ingående övervägan-
	den inte behöver göras (prop. 1988/89:86 s. 198). Detta har också slagits
	fast i praxis från Migrationsöverdomstolen (MIG 2006:7). Utrymmet för
70	att anse en ansökan om asyl som uppenbart ogrundad är mycket begrän-

sat. Regeringen anser mot denna bakgrund att innebörden av gällande Prop. 2016/17:17 svensk rätt i fråga om uppenbart ogrundade ansökningar på grund av

otillräckliga uppgifter från sökanden motsvarar vad som avses i artikel 31.8 i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Svensk rätt överensstäm- mer alltså med direktivet i dessa delar.

I promemorian föreslås att det ska preciseras i lag att en asylansökan kan anses uppenbart ogrundad om de skäl som utlänningen åberopar är otillräckliga eller saknar trovärdighet. Kammarrätten i Stockholm och flera av migrationsdomstolarna anför att begreppet trovärdighet på senare tid har ersatts av tillförlitlighet och att det begreppet bör användas i stället. Några remissinstanser anser att uttryck som närmare motsvarar lydelsen i det omarbetade asylprocedurdirektivet bör användas. Rege- ringen instämmer i att vedertagna begrepp bör användas när utlännings- lagen preciseras. Däremot är det inte lämpligt att föra in hela texten från direktivet i svensk lag, eftersom de olika kumulativa och alternativa rek- visit som anges i direktivets bestämmelser riskerar att skapa otydlighet. För att ändå tydliggöra att svensk rätt överensstämmer med direktivet anser regeringen att en lämplig justering av ordalydelsen av lagtexten i utlänningslagen är att ange att en asylansökan kan anses uppenbart ogrundad om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet. Justitieombudsmannen anför att den skrivning som föreslås i promemorian skulle kunna tolkas som att en ansökan alltid ska anses vara uppenbart ogrundad när de uppgifter som åberopas bedöms vara otillräckliga eller saknar trovärdighet. Bedömningen av om en ansökan är uppenbart ogrundad ska dock även i fortsättningen göras utifrån de förarbetsuttalanden och den praxis som redogörs för ovan. Något förtydligande som tar sikte på detta behövs enligt regeringens uppfattning inte.

Rätten att stanna kvar i medlemsstaten under tiden ett överklagande prövas i domstol behandlas i avsnitt 6.5.

6.3.2Begreppen första asylland och säkert tredjeland

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om begreppen första asylland och säkert tredjeland är uppfyllda genom gällande rätt och kräver inte några författningsänd- ringar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Svenska Röda Korset anser att det vore lämpligt
att svensk lagstiftning ändras på så sätt att artikel 35 i det omarbetade
asylprocedurdirektivet införs och att bl.a. kravet på tillräckligt skydd
framgår av lagstiftningen. Detsamma gäller möjligheten som direktivet
ger att i det enskilda fallet bestrida användningen av principen om ett
första asylland. UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska
länderna (UNHCR) anser att det måste förtydligas att det skydd som ska
finnas för den enskilde vid en hänvisning till ett första asylland måste
vara effektivt. Om en lägre grad av skydd är tillräckligt bör det införas en
definition av vilket skydd som krävs. Lunds universitet anser att kraven
som ställs upp i artikel 38.1 och 38.2 i det omarbetade asylprocedur-	71

Prop. 2016/17:17 direktivet bör hanteras på lämpligt sätt för att säkerställa att direktivets krav uppfylls. Det finns även anledning att särskilt lyfta fram vikten av att barnets bästa beaktas.

Skälen för regeringens bedömning

Begreppet första asylland

Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om begreppet första asylland. Med begreppet avses ett land där en asylsö- kande person redan har erkänts som flykting eller får annat tillräckligt skydd (artikel 35). Om det finns ett första asylland för en sökande behö- ver hans eller hennes ansökan om internationellt skydd inte tas upp till prövning (artikel 33.2 b). Sökanden ska få tillfälle att bestrida bedöm- ningen att det finns ett första asylland för honom eller henne (artikel 35).

Begreppet första asylland förekommer inte i utlänningslagen. Däremot finns en bestämmelse med motsvarande innebörd i 5 kap. 1 b § första stycket 2 UtlL. Den bestämmelsen infördes i samband med genomföran- det av det första asylprocedurdirektivet och ansågs motsvara kraven i det då gällande direktivet (jfr prop. 2009/10:31 s. 214 ff.). Någon ändring avseende begreppet första asylland har inte gjorts i det omarbetade asyl- procedurdirektivet och svensk rätt är således i överensstämmelse även med det direktivet. Enligt det omarbetade direktivet kan begreppet första asylland tillämpas inte bara när en person har erkänts som flykting, utan även om han eller hon åtnjuter annat tillräckligt skydd i ett land. I svensk rätt kommer detta till uttryck genom att utlänningen ska ha motsvarande skydd som en flykting. Någon precisering, i likhet med vad Svenska Röda Korset föreslår, är inte nödvändigt. Att skyddet ska vara effektivt framgår av att bestämmelsen i 5 kap. 1 b § första stycket 2 UtlL kan tillämpas endast om utlänningen har skydd som flykting eller har annat motsvarande skydd. Att, så som UNHCR föreslår, särskilt ange i lag att skyddet ska vara effektivt behövs inte.

Det som är nytt i förhållande till det första asylprocedurdirektivet är att sökanden nu ska få tillfälle att bestrida tillämpningen av begreppet första asylland. I detta sammanhang kan konstateras att ett beslut att avvisa en asylansökan ska föregås av muntlig handläggning hos Migrationsverket, eftersom ett sådant beslut som huvudregel ska förenas med ett beslut om avvisning eller utvisning (8 kap. 16 § första stycket och 13 kap. 1 § UtlL). Sökanden ska då få tillfälle att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet. Ett beslut att avvisa en asylansökan med stöd av 5 kap. 1 b § UtlL får vidare överklagas till en migrationsdomstol. Sökan- den har därmed enligt gällande rätt även möjlighet att i ett överklagande bestrida tillämpningen av den bestämmelsen med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter. Till skillnad från Svenska Röda Korset anser regeringen att det nu tillkomna kravet i det omarbetade asylproce- durdirektivet är uppfyllt och att någon ytterligare reglering inte är nöd- vändig.

Begreppet säkert tredjeland

Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om

begreppet säkert tredjeland. Begreppet kan tillämpas om den beslutande

myndigheten är övertygad om att sökanden kommer att behandlas i Prop. 2016/17:17 enlighet med ett antal uppräknade principer i det berörda tredjelandet.

Principerna innebär bl.a. att det inte får finnas någon risk för att sökan- den, i det aktuella tredjelandet, ska utsättas för förföljelse eller allvarlig skada enligt definitionen i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet (arti- kel 38). Om det finns ett säkert tredjeland för en sökande kan hans eller hennes ansökan om internationellt skydd nekas prövning (artikel 33.2 c).

Begreppet säkert tredjeland förekommer inte i utlänningslagen. Där- emot finns en bestämmelse med motsvarande innebörd i 5 kap. 1 b § första stycket 3 UtlL. Bestämmelsen infördes i samband med genom- förandet av det första asylprocedurdirektivet (jfr prop. 2009/10:31 s. 214 f.) och innebär att en asylansökan kan avvisas om ett antal uppräknade förutsättningar är uppfyllda. De förutsättningar som anges i 5 kap. 1 b § första stycket 3 UtlL för när en asylansökan kan avvisas motsvarar vad som gäller enligt det omarbetade asylprocedurdirektivet om när ett land kan anses vara ett säkert tredje land.

Enligt regeringens mening uppfyller svensk rätt kraven i det omar- betade asylprocedurdirektivet avseende begreppet säkert tredjeland. Att på något ytterligare sätt, i likhet med vad Lunds universitet anför, hantera kraven som ställs upp i direktivet behövs därför inte. När det gäller prin- cipen om barnets bästa ska denna, enligt 1 kap. 10 § UtlL, beaktas i alla fall som rör barn. Någon särskild reglering vid beslut av nu aktuellt slag är inte nödvändigt och krävs inte för direktivets genomförande. En sådan reglering bör inte heller införas då bestämmelsen om barnets bästa i 1 kap. 10 § UtlL riskerar att minska i betydelse med en sådan reglering.

Bestämmelserna om begreppet säkert tredjeland i det omarbetade asyl- procedurdirektivet kräver inte några författningsändringar.

6.3.3Efterföljande ansökan

Regeringens bedömning: Det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om efterföljande ansökan kräver inte några författningsändringar.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I
promemorian föreslås att utlänningslagens bestämmelse om ny prövning
ska förtydligas genom ett tillägg om att nya omständigheter inbegriper
nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen.
Remissinstanserna: Migrationsverket, Svenska Röda Korset och
UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska länderna (UNHCR)
anser att reglerna om ny prövning i 12 kap. 19 § UtlL inte motsvarar vad
som avses med en efterföljande ansökan i direktivet. Prövningen måste
göras mot bestämmelser som motsvarar artikel 15 i det omarbetade
skyddsgrundsdirektivet och en ändring är därför nödvändig. Vidare anser
Migrationsverket och Svenska Röda Korset att verkställighetshinder som
inte grundar sig på skyddsskäl bör brytas ut från prövningen av efter-
följande ansökningar om internationellt skydd för att Migrationsverket
ska kunna pröva sådana verkställighetshinder när en ansökan om inter-
nationellt skydd inte har prövats i sak. En sådan åtskillnad skulle även ge
förutsättningar för att lösa den problematik som uppstår om det efter ett	73

Prop. 2016/17:17	lagakraftvunnet utvisningsbeslut framkommer att sökanden är medbor-
	gare i ett land mot vilket skyddsbehovet inte tidigare har prövats. Justi-
	tieombudsmannen anser att den föreslagna ändringen inte bör genom-
	föras då nya fakta och uppgifter redan omfattas av begreppet nya
	omständigheter. Den föreslagna ändringen riskerar att skapa förvirring.
	Förvaltningsrätten i Stockholm ifrågasätter om den föreslagna ändringen
	är nödvändig och befarar att bestämmelsen kommer att bli svårare att
	tillämpa. Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Malmö
	anser att syftet med ändringen inte kommer till uttryck i den föreslagna
	lagtexten och att paragrafen bör omformuleras. Förvaltningsrätten i
	Malmö anser även att förslaget är svårläst. Lunds universitet anser att
	begreppet nya omständigheter framstår som vagt även efter det förtydli-
	gande som föreslås. Enligt Lunds universitet är det tveksamt om det
	föreslagna förtydligandet har önskad effekt. Flyktinggruppernas och
	asylkommittéernas riksråd anser att det bör förtydligas att ny bevisning
	kan utgöra grund för att bevilja ny prövning. Svenska Röda Korset och
	UNHCR anser att kravet i 12 kap. 19 § UtlL på giltig ursäkt bör tas bort
	medan Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd anser att kravet bör
	tolkas mindre restriktivt. Lunds universitet anser att en personlig intervju
	bör göras vid den preliminära prövningen av en efterföljande ansökan.
	Enligt Lunds universitet bör även de krav som ställs upp i direktivet för
	efterföljande ansökningar gälla vid prövning enligt 12 kap. 18 § UtlL.
	Frågor rörande överklagande och offentligt biträde vid tillämpningen av
	den paragrafen bör därför utredas. Barnombudsmannen anser att nya
	omständigheter ska kunna innefatta ett omhändertagande med stöd av
	LVU och uppmanar regeringen att överväga om ett omhändertagande
	enligt LVU ska kunna medföra undantag från utvisning. Förvaltnings-
	rätten i Stockholm anför, när det gäller 12 kap. 19 § fjärde stycket UtlL,
	att sista meningen är överflödig då det som föreskrivs där även följer av
	12 kap. 8 a § första stycket UtlL.
	Skälen för regeringens bedömning: En efterföljande ansökan är en
	ansökan om internationellt skydd, som lämnas in efter att ett slutligt
	beslut har fattats om en tidigare ansökan (artikel 2 q). I likhet med vad
	som gäller enligt det första direktivet får en sådan ansökan nekas
	prövning om inga nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen av
	sökandens rätt att beviljas internationellt skydd, enligt det omarbetade
	skyddsgrundsdirektivet, har framkommit eller lagts fram av sökanden
	(artikel 33.2 d). En efterföljande ansökan om internationellt skydd ska,
	när beslut enligt artikel 33.2 d fattas, först bli föremål för en preliminär
	prövning av om nya fakta eller uppgifter har framkommit eller lagts fram
	av sökanden i fråga om dennes rätt till internationellt skydd (artikel
	40.2). Att bestämmelsen om preliminär prövning har knutits till artikel
	33.2 d om när en ansökan kan nekas prövning, är nytt i förhållande till
	det första direktivet. I likhet med vad som gäller enligt det första
	direktivet ska ansökan prövas på nytt om den preliminära prövningen
	leder fram till slutsatsen att nya fakta eller uppgifter har framkommit
	eller lagts fram av sökanden, och dessa på ett avgörande sätt bidrar till
	sökandens möjligheter att betraktas som en person som beviljats
	internationellt skydd (artikel 40.3). Fortfarande gäller också att det får
	föreskrivas att ansökan endast kommer att prövas vidare om sökanden
74	utan egen förskyllan i det tidigare förfarandet var oförmögen att göra

gällande de nya fakta eller uppgifter som åberopas (artikel 40.4). Ett förtydligande har däremot gjorts i det omarbetade direktivet om att en ansökan som inte prövas vidare ska nekas prövning enligt artikel 33.2 d (artikel 40.5).

Efterföljande ansökan i direktivet motsvaras i svensk rätt av ny pröv- ning. Av 12 kap. 19 § UtlL framgår att Migrationsverket i vissa fall ska ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning. Enligt bestämmelsen ska ny prövning beviljas om utlänningen i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som vunnit laga kraft åberopar nya omständigheter som kan antas utgöra ett sådant bestående hinder mot verkställigheten som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 § UtlL. Vidare ska omständigheterna inte ha kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller så ska utlänningen visa giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständig- heterna tidigare. Något uppehållstillstånd ska inte heller kunna beviljas enligt 12 kap. 18 § UtlL. Om förutsättningarna inte är uppfyllda ska Migrationsverket besluta att inte bevilja ny prövning. Motsvarande reglering för den som utvisats på grund av brott finns i 12 kap. 19 a § UtlL. Enligt gällande rätt ska alltså Migrationsverket först pröva om de omständigheter som förs fram efter att ett beslut om avvisning eller utvisning har fått laga kraft är nya, dvs. inte har framförts tidigare. Om omständigheterna har förts fram tidigare ska verket neka ny prövning. Detta stämmer överens med bestämmelserna i det omarbetade asylprocedurdirektivet om att en preliminär prövning ska göras av om det finns nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen, och att ansökan ska nekas prövning om det inte finns några sådana nya omständigheter. Några remissinstanser anför att de svenska bestäm- melserna om ny prövning inte motsvarar direktivets bestämmelser om efterföljande ansökan eftersom det i svensk rätt är fråga om en ansökan om verkställighetshinder och inte en efterföljande ansökan om internationellt skydd. Regeringen konstaterar dock att bedömningen av om ny prövning ska medges görs i förhållande till om det, enligt 12 kap. 1, 2 eller 3 § UtlL, finns ett bestående hinder mot verkställighet. De hinder mot verkställighet som räknas upp i de bestämmelserna korresponderar med skyddsgrunderna i 4 kap. 1, 2 och 2 a §§ UtlL. Även om det är fråga om en prövning av om det finns något verkställighetshinder, görs prövningen utifrån de förhållanden som räknas upp i artikel 15 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Den svenska ordningen kan därför inte anses strida mot bestämmelserna i det omarbetade asylprocedurdirektivet om efterföljande ansökan. Några författningsändringar i fråga om detta är således inte nödvändiga för direktivets genomförande. När det gäller kravet på giltig ursäkt i 12 kap. 19 § UtlL, konstaterar regeringen att direktivet ger utrymme för att ha ett sådant krav. Att, så som Svenska Röda Korset och UNHCR efterfrågar, ta bort kravet på giltig ursäkt är alltså inte nödvändigt för direktivets genomförande och bör inte göras. Tillämpningen av kravet på giltig ursäkt är en fråga för beslutande myndigheter och kräver inte några författningsändringar. Regeringen avser att under 2017 göra en översyn av bestämmelserna om ny prövning och bl.a. analysera om utlänningslagens begrepp bör anpassas till direktivets.

Flera remissinstanser har kommenterat det tillägg som föreslås i promemorian, att nya omständigheter inbegriper nya fakta eller uppgifter

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17	av relevans för prövningen. Bl.a. Justitieombudsmannen och
	Förvaltningsrätten i Stockholm ifrågasätter om tillägget är nödvändigt.
	Vidare anser Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i
	Malmö att syftet med ändringen inte kommer till uttryck i den föreslagna
	lagtexten. Även Lunds universitet anser att begreppet nya omständigheter
	framstår som vagt efter det förtydligande som föreslås. Lagrådet har
	samma kritik och förordar att tillägget inte införs – mot bakgrund av att
	utlänningslagens gällande regler motsvarar det omarbetade direktivets
	krav i denna del, att någon ändring inte är avsedd och att bestämmelsen
	ska ses över inom kort. Regeringen delar den uppfattningen och finner
	inte skäl att nu föreslå en ändring av bestämmelsen om nya
	omständigheter.
	I likhet med vad Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd
	framhåller anser regeringen att ny bevisning i vissa fall kan utgöra grund
	för att bevilja ny prövning. För att ny prövning ska beviljas måste dock
	den nya bevisningen medföra att det är fråga om en ny omständighet som
	åberopas. När den aktuella bestämmelsen infördes framhölls i förar-
	betena (prop. 2004/05:170 s. 223) att det normalt inte finns skäl att pröva
	hela ärendet på nytt, om de nya omständigheter eller bevis som åberopas
	i verkställighetsärendet endast avser att styrka redan tidigare åberopade
	omständigheter som hänför sig till utlänningens skyddsbehov. Det kan
	här handla om en ny handling, exempelvis en domstolshandling eller ett
	brev hemifrån, som ges in för att styrka tidigare gjorda påståenden. Rege-
	ringen konstaterar att vad som anförts i tidigare förarbeten fortfarande är
	aktuellt, och att något förtydligande av vad som gäller i detta avseende
	inte är aktuellt före det att den ovan nämnda översynen av bestämmelsen
	genomförs.
	Lunds universitet anser att Migrationsverket bör genomföra en person-
	lig intervju med sökanden vid den preliminära prövningen av en efter-
	följande ansökan. Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller dock
	inte något sådant krav. Direktivet medger i stället uttryckligen att den
	preliminära prövningen görs på grundval av skriftligt material (artikel
	42.2 b). Eftersom prövningen enligt 12 kap. 19 § UtlL är begränsad till
	frågan om ny prövning ska beviljas anser regeringen att det inte finns
	skäl att införa krav på muntlighet vid handläggningen av sådana ärenden.
	Lunds universitet framhåller också att de krav som ställs upp i direktivet
	för efterföljande ansökningar bör gälla även vid prövning enligt 12 kap.
	18 § UtlL. Här kan konstateras att bestämmelsen i 12 kap. 18 § UtlL inte
	grundar sig på EU-rätten utan är en nationell grund för uppehållstillstånd.
	Det omarbetade asylprocedurdirektivet ställer inte upp några krav i detta
	avseende. För direktivets genomförande är det således inte nödvändigt att
	ställa upp samma krav för prövningen enligt 12 kap. 18 § UtlL som gäl-
	ler vid prövning enligt 12 kap. 19 § UtlL. Några författningsändringar är
	därmed inte nödvändiga och bör inte heller göras.
	Migrationsverket och Svenska Röda Korset anser att verkställighets-
	hinder som inte grundar sig på skyddsskäl bör brytas ut från prövningen
	av efterföljande ansökningar om internationellt skydd. I likhet med vad
	remissinstanserna anför konstaterar regeringen att denna fråga inte rör
	genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet. Några författ-
	ningsändringar krävs således inte med anledning av direktivets genom-
76	förande och föreslås därför inte. Barnombudsmannen anför att ett

omhändertagande med stöd av LVU bör kunna medföra undantag från Prop. 2016/17:17 utvisning. Enligt 21 a § LVU hindrar ett beslut om vård med stöd av

lagen inte ett beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen. I förarbetena när den bestämmelsen infördes framhölls att det inte var rimligt att överlämna barn till vårdnadshavare som uppenbart är ur stånd att ta hand om barnet om barnets liv och hälsa därigenom kan sättas i stor fara. Vidare framhölls att det inte var rimligt att ett omhändertagande av ett barn med stöd av LVU automatiskt skulle innebära att barnet och dess vårdnadshavare fick stanna i Sverige. Det infördes dock en möjlighet att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd för en utlänning som var i behov av vård med stöd av LVU (prop. 1996/97:25 s. 268). Bestämmelsen om tidsbegränsat uppehållstillstånd finns nu i 5 kap. 12 § UtlL. Om ett beslut om avvisning eller utvisning redan har meddelats uppkommer i stället en fråga om verkställighetshinder. Har nya omständigheter framkommit kan uppehållstillstånd i vissa fall då beviljas enligt 12 kap. 18 § UtlL. I förarbetena till bestämmelsen anges som exempel på nya omständigheter som kan få betydelse vid bedömningen, att ett barn är omhändertaget av sociala myndigheter och att barnets föräldrar, exempelvis på grund av bristande föräldraförmåga, inte medverkar i planeringen för barnet. Det är omständigheterna som har lett fram till ett omhändertagande som är avgörande och inte beslutet i sig som ska beaktas vid bedömningen. Barnet bör kunna beviljas uppehållstillstånd i verkställighetsärendet om de nya omständigheterna innebär att barnet vid ett återvändande riskerar att hamna i en svår situation i hemlandet i avsaknad av lämpligt omhändertagande av släktingar eller mottagningsenheter (prop. 2013/14:216 s. 23). Regeringen anser, i likhet med vad som har framhållits i tidigare förarbeten, att den omständigheten att ett barn är omhändertaget med stöd av LVU inte automatiskt ska innebära att uppehållstillstånd beviljas. De möjligheter som i dag finns att bevilja uppehållstillstånd inom ramen för det ordinarie förfarandet samt i ett verkställighetsärende är, enligt regeringens mening, tillräckliga. Några författningsändringar är således inte nödvändiga.

När det gäller den ändring som Förvaltningsrätten i Stockholm föreslår angående 12 kap. 19 § fjärde stycket UtlL, dvs. att sista meningen bör tas bort, konstaterar regeringen att någon ändring inte krävs med anledning av direktivets genomförande och därför inte föreslås.

6.4Förfarande för återkallande av internationellt skydd

Regeringens förslag: Det ska förtydligas i utlänningslagen att en utlännings rätt till offentligt biträde i mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring även gäller vid överklagande av beslut om att återkalla statusförklaring.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att invända

mot förslaget.

Prop. 2016/17:17 Skälen för regeringens förslag: Det omarbetade asylprocedurdirek- tivet innehåller bestämmelser kring det förfarande som ska gälla vid återkallande av internationellt skydd (artikel 45). I direktivet anges att bestämmelserna om kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid över- klaganden i artikel 20 ska gälla så snart den behöriga myndigheten har fattat ett beslut om att återkalla det internationella skyddet (artikel 45.4). Bestämmelserna om kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid över- klaganden har i vissa delar ändrats i det omarbetade direktivet vilket måste beaktas i fråga om återkallelse av internationellt skydd.

I 18 kap. 1 a § UtlL anges att i mål som rör överklagande av Migra- tionsverkets beslut i fråga om statusförklaring ska på utlänningens begä- ran offentligt biträde förordnas om utlänningen befinner sig i Sverige och det inte är uppenbart att utlänningen inte kommer att beviljas yrkad statusförklaring. Såsom denna bestämmelse är formulerad kan den ge intryck av att bara avse beslut i fråga om att neka statusförklaring. För att tydliggöra att bestämmelsen även gäller beslut i fråga om att återkalla statusförklaring bör det i stället anges att ett kriterium för rätt till offent- ligt biträde är att det inte är uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas. I övrigt gäller i relevanta delar samma bestämmelser om offent- ligt biträde för såväl ärenden om beviljande av statusförklaring som åter- kallelse av statusförklaring. Några ytterligare författningsändringar är därför inte nödvändiga.

	6.5	Rätten att stanna kvar under tiden som ett
		överklagande prövas

	Regeringens förslag: Migrationsverkets beslut om avvisning får
	verkställas även om det har överklagats förutom när beslutet avser en
	asylsökande eller en familjemedlem till en asylsökande.
	Utöver situationen då en asylansökan är uppenbart ogrundad ska
	Migrationsverket kunna besluta om avvisning med omedelbar verk-
	ställighet om en asylansökan avvisas på grund av att sökanden har
	förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande i en annan
	EU-stat eller på grund av att sökanden kan sändas till ett första asyl-
	land.
	Ett beslut att avvisa ett ensamkommande barn med omedelbar verk-
	ställighet ska kunna verkställas tidigast en vecka från den dag då bar-
	net fick del av beslutet.
	Om Migrationsverket fattat beslut om avvisning med omedelbar
	verkställighet och utlänningen överklagar beslutet i fråga om uppe-
	hållstillstånd ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet
	pröva om verkställigheten ska avbrytas tills vidare. Beslutet om avvis-
	ning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts.
	Om Migrationsverket beslutar att inte bevilja ett ensamkommande
	barn ny prövning ska avvisnings- eller utvisningsbeslutet inte kunna
	verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av
	beslutet.
	Om en utlänning överklagar ett beslut att inte bevilja ny prövning
78	och frågan om ny prövning inte avgjorts tidigare ska den migrations-

domstol som ska pröva överklagandet pröva om verkställigheten ska avbrytas tills vidare. Beslutet om avvisning eller utvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts.

Reglerna om när ett beslut om utvisning på grund av brott får verk- ställas om utlänningen ansöker om skydd ska regleras i en egen para- graf.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens men har en något annorlunda lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: Lunds universitet anser, med hänvisning till artikel 13 i Europakonventionen, att man som regel ska garantera sökanden en rätt att stanna kvar i landet under tiden ett överklagande prövas och att man inte ska använda sig av de undantag som föreskrivs i direktivet. Enligt Lunds universitet finns det också, i fråga om personer som har utvisats på grund av brott, anledning att närmare utreda om prövnings- ordningen och rätten att stanna kvar i landet uppfyller kraven i artikel 13 i Europakonventionen. Lunds universitet anser även, i likhet med

Sveriges advokatsamfund, Svenska Röda Korset och Förvaltningsrätten i Malmö, att regeringen bör överväga om inte migrationsdomstolens pröv- ning av frågan om inhibition ska utvidgas till att gälla alla ansökningar om ny prövning. Förvaltningsrätten i Malmö anser vidare att en ordning där migrationsdomstolen alltid måste fatta ett formellt beslut angående den fortsatta verkställigheten är obefogad. Enligt Förvaltningsrätten i Malmö bör verkställigheten vara avbruten till dess att domstolen avgjort målet eller beslutat att verkställigheten ska återupptas. Ett beslut att åter- uppta verkställigheten bör inte kunna överklagas. Förvaltningsrätten i Malmö påtalar även vissa praktiska problem. Förvaltningsrätten i Stock- holm och Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det bör förtydligas att det inte är nödvändigt att fatta ett formellt beslut angående den fortsatta verkställigheten. Enligt remissinstanserna är det tillräckligt att domsto- len, om förutsättningar finns, omedelbart prövar överklagandet slutligt, dvs. utan föregående interimistisk prövning. Förvaltningsrätten i Stock- holm framhåller även att skrivningen i 12 kap. 8 a § UtlL kan tolkas som att domstolen, om domstolen gör en annan bedömning än Migrations- verket, under hand ska upphäva Migrationsverkets beslut i den del som gäller omedelbar verkställighet. Om detta inte är avsikten bör det förtyd- ligas att domstolen ska pröva om inhibition ska meddelas. Migrations- verket anser att den möjlighet som finns i direktivet att fastställa tidsfris- ter för domstolarnas inhibitionsprövning bör utnyttjas. Barnombuds- mannen framhåller att ensamkommande barn bör erbjudas kostnadsfri tillgång till rättsligt bistånd vid undantag från rätten att stanna kvar i medlemsstaten under ett överklagande. Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Malmö har vissa lagtekniska synpunkter.

Skälen för regeringens förslag

Direktivets bestämmelser

Det omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om överklagande och rätten till ett effektivt rättsmedel mot vissa uppräknade beslut (artikel 46). I det omarbetade asylprocedurdirektivet har det till-

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 kommit bestämmelser om sökandens rätt att stanna kvar i medlemsstaten under tiden ett överklagande prövas. I direktivet anges nu att sökanden ska tillåtas att stanna kvar på medlemsstatens territorium till dess att tidsfristen för utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel har löpt ut och i avvaktan på resultatet av omprövningen (artikel 46.5). I vissa upp- räknade fall får undantag från rätten att stanna kvar i medlemsstaten göras. I dessa fall ska en domstol, på begäran av sökanden eller på eget initiativ, ha rätt att avgöra om sökanden ska få stanna kvar i medlems- staten i avvaktan på prövning (artikel 46.6). Sökanden ska tillåtas att stanna kvar på medlemsstatens territorium i avvaktan på att domstolen gör den prövningen (artikel 46.8). Undantag från rätten att stanna kvar får göras vid beslut att anse en ansökan som uppenbart ogrundad enligt artikel 32.2, utom i fall där beslutet grundar sig på att sökanden olagligt anlänt till medlemsstatens territorium eller olagligt förlängt sin vistelse och, utan goda skäl, varken har anmält sig till myndigheterna eller lämnat in en ansökan om internationellt skydd så snart som möjligt. Undantag får också göras vid beslut att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt artikel 33.2 a, b eller d (dvs. för att en annan medlemsstat beviljat internationellt skydd, ett land kan betraktas som första asylland för sökanden eller det rör sig om en efterföljande ansökan där inga nya fakta av relevans har framkommit).

Rätt att stanna kvar i landet under prövningen av ett överklagande

Enligt 12 kap. 6 § UtlL gäller som generell huvudregel att ett beslut om avvisning får verkställas även om beslutet har överklagats. Av 12 kap. 8 a § första stycket UtlL framgår att om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller som annan skyddsbehövande, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § har fått laga kraft. Enligt 12 kap. 8 a § andra stycket UtlL gäller inte första stycket om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § UtlL eller om utlänningen har utvisats på grund av brott. I dessa fall får beslutet om avvisning eller utvisning verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och då avslagits. I fråga om en utlänning som åberopat nya omständigheter efter lagakraftvunnet beslut gäller enligt 12 kap. 19 § tredje stycket UtlL att beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas innan Migrationsverket har avgjort frågan om ny prövning ska ske eller, om ny prövning beviljas, innan frågan om uppehållstillstånd har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft. Om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott åberopar nya omständigheter efter att ha fått en tidigare asylan- sökan prövad får utvisningsbeslutet enligt 12 kap. 19 a § UtlL inte verk- ställas innan Migrationsverket har avgjort frågan om prövning ska ske eller, om prövning beviljas, innan frågan om uppehållstillstånd har prö- vats i en instans och ansökan då avslagits.

Enligt svensk rätt gäller alltså som huvudregel att en asylsökande har rätt att stanna i Sverige till dess att ett beslut att neka asyl eller att inte bevilja uppehållstillstånd efter ny prövning har fått laga kraft. Det inne-

bär att svensk rätt i fråga om huvudregeln uppfyller kravet i det omar-

betade asylprocedurdirektivet. I detta avseende krävs alltså inte några författningsändringar för att uppfylla direktivets krav. Med hänsyn till systematiken i utlänningslagen finns dock anledning att renodla bestäm- melserna om när ett beslut om avvisning får verkställas innan det har fått laga kraft.

Förutom asylsökande och deras familjemedlemmar undantas ytterli- gare två grupper från huvudregeln i 12 kap. 6 § UtlL. Den första gruppen utgörs av utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlem- mar till EES-medborgare och som har avvisats eller utvisats från en EU- stat eller från Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein genom ett beslut grundat på att det finns ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten och på att utlänningen i den beslutande staten har dömts för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst ett år, eller utlänningen är skäligen misstänkt för att ha begått ett grovt brott eller det finns starka skäl som tyder på att utlänningen avser att begå ett sådant brott, eller beslutet om avvisning eller utvisning har grundats på att utlänningen inte har följt gällande bestämmelser om en utlännings inresa eller vistelse i den staten. Den andra gruppen utgörs av utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medbor- gare och som får avvisas på grund av att det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att utlänningen annars beger sig till det landet. Beträffande dessa grupper saknas skäl att frångå huvudregeln att ett avvisningsbeslut får verkställas även om det har överklagats. Bestämmelserna om när ett beslut om avvisning får verkställas bör därför ändras så att undantaget från huvud- regeln om att ett beslut om avvisning får verkställas även om det har överklagats endast gäller för asylsökande och deras familjemedlemmar. För dessa bör fortsatt huvudregeln vara att de har rätt att stanna kvar i landet till dess att avlägsnandebeslutet har fått laga kraft.

När det gäller en asylsökande som har utvisats på grund av brott finns inte någon rätt att stanna kvar i landet efter att Migrationsverket har fattat sitt beslut. Detsamma gäller en utlänning som har utvisats på grund av brott och som åberopar nya omständigheter i fråga om skyddsbehov i de fall Migrationsverket beslutar att inte bevilja prövning. Vid genomföran- det av det första asylprocedurdirektivet gjordes följande bedömning (prop. 2009/10:31 s. 177 f.). Om en utlänning som är föremål för en brottmålsprocess under processen anför sådana omständigheter som kan utgöra skäl för att erhålla uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande inhämtar domstolen i brottmålet i regel ett yttrande från Migrationsverket avseende frågan om verkställighetshinder. Eftersom bestämmelserna om verkställighetshinder i 12 kap. 1–3 §§ UtlL korresponderar med bestämmelserna om flyktingar och andra skydds- behövande i 4 kap. UtlL beaktas utlänningens skyddsbehov i dessa fall i brottmålet. Om Migrationsverket prövar en asylansökan från en person som har utvisats på grund av brott kan således de omständigheter som kan utgöra skyddsskäl redan ha varit föremål för prövning i två eller tre instanser. Om utlänningen först i samband med att utvisningsbeslutet ska verkställas åberopar skyddsskäl har han eller hon dessutom haft god tid på sig att ansöka om uppehållstillstånd och åberopa skyddsskäl. Mot den redovisade bakgrunden ansåg regeringen att det inte var rimligt att verk- ställigheten av ett beslut om utvisning på grund av brott skulle behöva

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17	avvakta en prövning i två eller tre instanser om en utlänning som kanske
	har vistats i Sverige i flera år plötsligt ansöker om asyl eller åberopar
	andra skyddsskäl bara för att undvika verkställighet. Samma bedömning
	gör sig gällande även i dag. Direktivet medger att man gör undantag från
	rätten att stanna kvar i medlemsstaten under ett överklagande om sökan-
	den lämnar in en ansökan enbart för att försena eller hindra verkställig-
	heten av ett redan fattat eller förestående beslut som skulle leda till att
	sökanden avlägsnats (artikel 31.8 g). Vidare medger artikel 72 i EUF-
	fördraget att medlemsstaterna gör undantag från bestämmelserna i ett
	direktiv med hänsyn till behovet av att upprätthålla lag och ordning och
	att skydda den inre säkerheten. Den brottslighet som kan leda till en dom
	om utvisning på grund av brott är av så allvarligt slag att den får anses
	omfattas av artikel 72 i EUF-fördraget. Att en asylsökande som är dömd
	till utvisning på grund av brott enligt svensk rätt endast har rätt att stanna
	kvar i Sverige under prövningen av asylansökan i första instans kan där-
	för inte anses oförenligt med artikel 46 i det omarbetade asylproce-
	durdirektivet och gällande svenska regler bör i detta avseende kvarstå
	oförändrade i sak. Däremot bör de för att göra regelverket mer överskåd-
	ligt föras över till en egen paragraf.
	Inte heller en asylsökande som fått ett beslut om avvisning med
	omedelbar verkställighet har rätt att stanna kvar efter Migrationsverkets
	beslut. Migrationsverket kan besluta om omedelbar verkställighet enligt
	8 kap. 19 § UtlL om asylansökan är uppenbart ogrundad. Om ansökan är
	uppenbart ogrundad får undantag från rätten att stanna kvar i medlems-
	staten göras även enligt det omarbetade asylprocedurdirektivet. För att
	uppnå en bättre överensstämmelse med direktivet när det gäller i vilka
	situationer en ansökan kan anses vara uppenbart ogrundad föreslås i
	avsnitt 6.3.1 att begreppet uppenbart ogrundad ansökan i svensk rätt ska
	preciseras i lagtexten. Förslaget innebär att svensk rätt överensstämmer
	med direktivet när det gäller när en ansökan kan anses vara uppenbart
	ogrundad och innebär också att bestämmelsen om omedelbar verkställig-
	het i 8 kap. 19 § UtlL är förenlig med direktivet.
	Förslaget i avsnitt 6.3.1 innebär vidare att en ansökan inte ska kunna
	anses vara uppenbart ogrundad om sökanden har förklarats vara flykting
	eller alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat eller om det finns
	ett första asylland för sökanden. Enligt svensk rätt ska en ansökan om
	asyl avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 och 2 UtlL i
	angivna situationer. Regeringen anser att det även fortsättningsvis bör
	vara möjligt att besluta om omedelbar verkställighet när en ansökan
	avvisas på grund av att sökanden har förklarats vara flykting eller alter-
	nativt skyddsbehövande i en annan EU-stat eller på grund av att det finns
	ett första asylland för sökanden. Det omarbetade asylprocedurdirektivet
	medger också undantag från rätten att stanna kvar i medlemsstaten i
	dessa situationer. En bestämmelse med denna innebörd bör därför införas
	i utlänningslagen.
	Om en utlänning redan har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som
	har fått laga kraft kan frågan om uppehållstillstånd prövas på nytt endast
	om Migrationsverket beviljar ny prövning. Om ny prövning inte beviljas
	finns inte någon rätt enligt utlänningslagen att stanna kvar under pröv-
	ningen av ett överklagande. I det omarbetade asylprocedurdirektivet
82	medges undantag från rätten att stanna kvar i medlemsstaten när en ansö-

kan inte tas upp till prövning på grund av att ansökan är en efterföljande ansökan där inga nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som ska beviljas internatio- nellt skydd har kommit fram. Ny prövning ska enligt 12 kap. 19 § UtlL nekas om de omständigheter som åberopas har prövats förut, eller hade kunnat åberopas tidigare, och om de inte utgör verkställighetshinder enligt 12 kap. 1, 2 eller 3 § UtlL, dvs. inte utgör grund för skyddsbehov. Bestämmelserna i utlänningslagen om när ny prövning ska nekas stäm- mer överens med bestämmelserna i det omarbetade asylprocedurdirek- tivet om undantag från rätten att stanna kvar i medlemsstaten vid en efterföljande ansökan. Några författningsändringar för att uppfylla direk- tivets krav i denna del krävs alltså inte.

Lunds universitet anser att man inte bör använda sig av de undantag från rätten att stanna kvar i medlemsstaten under prövning av ett över- klagande som det omarbetade asylprocedurdirektivet medger. Enligt Lunds universitet är det svårt att se att användandet av dessa undantag inte innebär en kränkning av artikel 13 i Europakonventionen. Lunds universitet anser också att prövningsordningen och rätten till ett effektivt rättsmedel i fråga om personer som har utvisats på grund av brott bör utredas i förhållande till artikel 13 i Europakonventionen. Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en, vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Regeringen konstaterar att det omarbetade asylpro- cedurdirektivet innehåller möjligheter att göra undantag från rätten att stanna kvar i medlemsstaten i avvaktan på domstols prövning av ett överklagande i vissa fall. I dessa fall ska dock en domstol ha rätt att avgöra om sökanden ska få stanna kvar i medlemsstaten i avvaktan på resultatet av prövningen. Domstolen ska göra sin prövning på begäran av sökanden eller på eget initiativ. Sökanden tillåts att stanna kvar i medlemsstaten i avvaktan på att domstolen gör denna prövning. Rege- ringen anser att regleringen i direktivet är förenlig med Europakonvent- ionen. De ändringar i svensk rätt som föreslås nedan om garantier för sökanden i de fall det inte finns en rätt att stanna kvar i landet under prövningen av ett överklagande är enligt regeringens mening tillräckliga för att garantera rätten till ett effektivt rättsmedel.

Garantier för den sökande i de fall det inte finns en rätt att stanna kvar i landet under prövningen av ett överklagande

I det omarbetade asylprocedurdirektivet anges att i de fall där undantag får göras från rätten att stanna kvar i medlemsstaten ska en domstol ha rätt att avgöra om den sökande får stanna kvar i medlemsstaten, antingen på begäran av sökanden eller på eget initiativ. Medlemsstaterna ska också tillåta sökanden att stanna kvar på deras territorium i avvaktan på resultatet av detta förfarande för att avgöra om sökanden får stanna kvar på territoriet. Av artikel 41.2 c framgår att medlemsstaterna får göra undantag från rätten att stanna kvar under avvaktan på att inhibitions- frågan avgörs i det fall en person har lämnat in ytterligare en efterföl- jande ansökan i samma medlemsstat som redan fattat ett slutligt beslut om att inte pröva en första efterföljande ansökan eller ett slutligt beslut om att avslå den ansökan såsom ogrundad.

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17	Ett beslut om omedelbar verkställighet innebär att avvisningsbeslutet
	får verkställas omedelbart. Enligt 12 kap. 10 § första stycket UtlL ska
	Migrationsverket, om en utlänning överklagar ett beslut om avvisning
	med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 §, pröva om verkställig-
	heten av beslutet tills vidare ska avbrytas. Enligt direktivet krävs det att
	frågan om rätten att stanna kvar i medlemsstaten i dessa fall prövas av
	domstol. För att uppfylla kraven i direktivet bör därför bestämmelsen om
	att Migrationsverket ska pröva frågan om inhibition vid ett överklagande
	av ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet tas bort. Det bör
	i stället införas en bestämmelse om att i det fall utlänningen överklagar
	Migrationsverkets beslut om avvisning med omedelbar verkställighet,
	ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om verk-
	ställigheten ska avbrytas tills vidare. Innan denna prövning har gjorts bör
	beslutet om avvisning inte få verkställas. Direktivet kräver i och för sig
	inte att domstol på eget initiativ prövar frågan om rätten att stanna kvar.
	Det kan dock ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt om det är lämpligt att
	inhibitionsprövningen blir beroende av om den enskilde förstår att själv
	begära det. Enligt nuvarande bestämmelser prövar Migrationsverket
	frågan om inhibition även utan yrkande när ett beslut om avvisning med
	omedelbar verkställighet överklagas. Vidare kan frågan om huruvida ett
	inhibitionsyrkande finns eller inte leda till otydlighet kring om ett beslut
	får verkställas eller inte. Det finns därför goda skäl att införa en bestäm-
	melse om att domstolen ska pröva om verkställigheten ska avbrytas oav-
	sett om något yrkande finns. Även om verkställighet inte kan ske så
	länge domstolen inte har prövat frågan om beslutet om omedelbar verk-
	ställighet ska inhiberas får det, med hänsyn till vikten av en effektiv
	process, förväntas att domstolen som har att göra prövningen gör detta
	skyndsamt. En effektiv process kräver också att Migrationsverket i de
	fall någon annan myndighet är verkställande myndighet omedelbart
	underrättar den myndigheten när ett överklagande kommer in och att
	domstolen omedelbart underrättar den verkställande myndigheten när
	inhibitionsfrågan är avgjord. Någon ändring av gällande regler avseende
	prövning av inhibition vid överklagande till Migrationsöverdomstolen
	behövs inte med hänsyn till direktivet och bör heller inte göras.
	När ny prövning nekas kan det beslut om avvisning eller utvisning som
	tidigare har fått laga kraft verkställas omedelbart efter beslutet att neka
	ny prövning. För att uppfylla kraven i direktivet bör en bestämmelse om
	inhibitionsprövning vid överklagande till domstol införas även i dessa
	fall. Flera remissinstanser anser att man inte bör göra någon skillnad
	mellan om det är fråga om en ansökan om ny prövning som görs för
	första gången eller om det är fråga om en efterföljande ansökan om ny
	prövning. Direktivet tillåter undantag från rätten att stanna kvar under
	inhibitionsprövningen när det är fråga om en efterföljande ansökan i
	samma medlemsstat som redan fattat ett slutligt beslut om att inte pröva
	en första efterföljande ansökan eller ett slutligt beslut om att avslå den
	ansökan såsom ogrundad. I syfte att åstadkomma en effektiv verkställig-
	hetsprocess anser regeringen att det finns anledning att utnyttja möjlig-
	heten till detta undantag. Det är inte rimligt att verkställighetsarbetet, vid
	ett överklagande, ska avbrytas och eventuellt fördröjas i avvaktan på
	domstolens inhibitionsprövning när flera ansökningar om ny prövning
84	lämnas in efter varandra. Om sökanden i ett sådant fall önskar att verk-

ställigheten tills vidare ska avbrytas får i stället inhibition yrkas på van- ligt sätt och domstolen får då ta ställning till det yrkandet. Någon rätt för sökanden att stanna kvar i landet till dess att domstolen har tagit ställning till frågan om inhibition bör inte finnas i dessa fall. Skyldigheten för en migrationsdomstol att pröva frågan om inhibition på eget initiativ och rätten för utlänningen att stanna kvar under denna prövning bör således i fråga om överklagande av beslut om nekad ny prövning begränsas till första gången ny prövning begärs. Om ny prövning har nekats vid ett tidigare tillfälle eller ny prövning har beviljats och lett till ett nytt avslagsbeslut i fråga om uppehållstillstånd bör ett överklagande inte leda till att verkställigheten skjuts upp. Detta innebär att Migrationsverket, när ett överklagande överlämnas till en migrationsdomstol, måste informera domstolen om huruvida frågan om nya omständigheter redan har prövats. Förvaltningsrätten i Malmö anför att den föreslagna ordningen kan med- föra praktiska problem vid tillämpningen. Regeringen anser därför att det är viktigt, för att undvika att det uppstår osäkerhet kring huruvida ett ärende kan verkställas eller inte, att Migrationsverket självmant lämnar nödvändig information. Om någon sådan information trots allt inte läm- nas av Migrationsverket måste domstolen utreda verkställighetsfrågan. Detta görs lämpligen genom att domstolen tar kontakt med Migrations- verket. Regeringen anser att de skäl som Förvaltningsrätten i Malmö framför inte är av sådan karaktär att den föreslagna ordningen bör underlåtas.

Förvaltningsrätten i Malmö anser vidare att en ordning där domstolen alltid måste fatta ett formellt beslut angående den fortsatta verkställig- heten är obefogad och anser att verkställigheten bör vara avbruten till dess att domstolen har avgjort målet eller beslutat att verkställigheten ska återupptas. Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Göteborg anför att det inte är nödvändigt för att kraven på ett effektivt rättsmedel ska vara uppfyllda att domstolen fattar ett formellt beslut om den fortsatta verkställigheten och framhåller att det är tillräckligt med en slutlig prövning. Regeringen konstaterar, i likhet med vad Förvaltnings- rätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Göteborg anför, att det inte är nödvändigt enligt det omarbetade asylprocedurdirektivet att ett formellt beslut i verkställighetsfrågan fattas av domstolen vid ett överklagande. Däremot anser regeringen, mot bakgrund av att verkställigheten avbryts i avvaktan på domstolens beslut i verkställighetsfrågan, att det är nödvän- digt med en reglering som innebär att domstolen skyndsamt ska ta ställ- ning till om verkställigheten ska vara fortsatt avbruten eller om verkstäl- lighet ska kunna ske i avvaktan på domstolens slutliga prövning. Om en sådan reglering inte finns och man i stället skulle införa en reglering likt den som Förvaltningsrätten i Malmö föreslår, anser regeringen att det finns en risk för att verkställighetsarbetet skulle fördröjas. Denna risk finns trots att mål av den karaktär som här är aktuella redan i dag hand- läggs skyndsamt av domstolarna. Till skillnad från vad Migrationsverket anför anser regeringen att det inte finns skäl att införa tidsfrister för dom- stolarnas prövning av inhibitionsfrågan. Däremot anser regeringen att det är av största vikt att prövningen sker skyndsamt och utan onödigt dröjs- mål.

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 Sökande i behov av särskilda förfarandegarantier samt ensamkommande barn

Av artikel 24.3 i det omarbetade asylprocedurdirektivet framgår att i de fall påskyndat förfarande eller gränsförfarande inte får tillämpas på grund av att den sökande är i behov av särskilda förfarandegarantier och inte kan ges det stöd som behövs får inte undantag från rätten att stanna kvar under ett överklagande tillämpas utan åtminstone vissa angivna garantier i fråga om tolkning och rättsligt bistånd eller biträde. Sökanden ska också få minst en vecka för att förbereda och lägga fram sin begäran om inhi- bition. Vidare ska domstolen inom ramen för inhibitionsprövningen pröva den beslutande myndighetens negativa beslut med avseende på faktiska och rättsliga omständigheter. Samma garantier ska enligt artikel 25.6 i det omarbetade asylprocedurdirektivet tillförsäkras ensam- kommande barn om de undantas från rätten att stanna kvar i medlems- staten under ett överklagande.

Skyldigheten att garantera sökande i behov av särskilda förfarande- garantier de ytterligare garantier som anges ovan gäller endast om dessa sökande inte kan ges det stöd som de behöver inom ramen för den vanliga processen. Angående detta stöd anges i skälen till det omarbetade asylprocedurdirektivet att sökande i behov av särskilda förfarandegaran- tier bör ges det stöd som behövs, inbegripet tillräckligt med tid, för att de faktiskt ska få tillgång till förfarandena och kunna lägga fram det underlag som behövs för att styrka sin ansökan om internationellt skydd. Sökande i behov av särskilda förfarandegarantier bereds redan enligt gällande ordning, inom ramen för bl.a. serviceskyldigheten och utred- ningsskyldigheten, det stöd som behövs för att de ska kunna ta till vara sin rätt. Några ytterligare garantier är inte nödvändiga. Svensk rätt, med de ändringar som föreslås ovan i fråga om rätten att stanna kvar vid ett överklagande, uppfyller därmed kraven i det omarbetade asylprocedur- direktivet i detta avseende och några författningsändringar är inte nöd- vändiga.

När det gäller ensamkommande barn är skyldigheten att tillförsäkra ovan redovisade garantier ovillkorlig i de fall barnet är undantaget från rätten att stanna kvar i medlemsstaten under ett överklagande. Även om det är ytterst ovanligt att beslut om avvisning med omedelbar verkstäl- lighet fattas avseende ensamkommande barn är det nödvändigt att analy- sera behovet av lagändringar. De allmänna förvaltningsrättsliga reglerna om tillgång till tolk gäller även vid avvisning med omedelbar verkstäl- lighet och avgörande av om ny prövning ska beviljas. Direktivets krav på tillgång till tolkning när ensamkommande barn undantas från rätten att stanna kvar i medlemsstaten under ett överklagande är därför uppfyllda. Direktivets krav på tillgång till nödvändigt rättsligt bistånd eller biträde när ensamkommande barn undantas från rätten att stanna kvar i medlemsstaten under ett överklagande innebär inte att tillgången till rättsligt bistånd eller biträde ska vara kostnadsfri om inte en sådan rätt gäller enligt andra bestämmelser i direktivet. En enskild har alltid rätt att anlita juridiskt ombud inför en svensk myndighet eller domstol. Även i detta avseende är alltså direktivets krav uppfyllda. Barnombudsmannen framhåller att ensamkommande barn bör erbjudas kostnadsfri tillgång till

rättsligt bistånd när de inte har rätt att stanna kvar i medlemsstaten under

ett överklagande. Regeringen föreslår i avsnitt 6.2.11 att ensamkom- Prop. 2016/17:17 mande barn ska ges rätt till offentligt biträde i större utsträckning än vad

som gäller i dag. Några ytterligare ändringar är inte nödvändigt för att kraven i direktivet ska vara uppfyllda.

För att direktivets krav ska vara uppfyllda i fråga om att ensamkom- mande barn som undantas från rätten att stanna kvar i medlemsstaten under ett överklagande ska få minst en vecka för att förbereda och lägga fram sin begäran om inhibition bör ett beslut om avvisning med omedel- bar verkställighet av ett ensamkommande barn inte få verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet. På motsva- rande sätt bör i de fall ny prövning har nekats beslutet om avvisning eller utvisning som har fått laga kraft inte få verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet. För det fall barnet överklagar senare och beslutet inte har hunnit verkställas inträder på nytt ett hinder mot att verkställa beslutet fram till dess att domstolen har hunnit pröva frågan om inhibition i enlighet med vad som föreslås ovan. Inom ramen för prövningen av om inhibition ska beviljas har domstolen enligt allmänna förvaltningsrättsliga regler att göra en preliminär bedöm- ning av utgången i målet, vilket innebär en summarisk prövning av de faktiska och rättsliga omständigheterna. Direktivets krav på att det ska göras en prövning av de faktiska och rättsliga omständigheterna inom ramen för inhibitionsprövningen i de fall ett ensamkommande barn undantas från rätten att stanna kvar i medlemsstaten under ett överkla- gande är därmed uppfyllda i svensk rätt och några författningsändringar är inte nödvändiga.

7	Ikraftträdande- och
	övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska		träda i kraft	den
1 januari 2017.
Regeringens bedömning: Det behövs inte några övergångs-
bestämmelser.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med
regeringens. I promemorian föreslås att författningsförslagen ska träda i
kraft den 1 januari 2016.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att invända
mot förslaget eller bedömningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 51.1 i
det omarbetade asylprocedurdirektivet ska merparten av bestämmelserna
i direktivet vara genomförda i nationell rätt senast den 20 juli 2015. Av
artikel 51.2 framgår att vissa angivna bestämmelser i direktivet ska vara
genomförda i nationell rätt senast den 20 juli 2018. Artikel 52 i det
omarbetade asylprocedurdirektivet innehåller		övergångsbestämmelser
som innebär att medlemsstaterna får tillämpa de lagar och andra författ-
ningar	som antagits enligt det första asylprocedurdirektivet på		ansök-	87

Prop. 2016/17:17 ningar om internationellt skydd som lämnats in och på förfaranden för återkallande av internationellt skydd som inletts före dessa datum.

I propositionen föreslås lagändringar som genomför de artiklar som ska vara genomförda i medlemsstaterna senast den 20 juli 2015. Bestämmelserna bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Det föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2017.

De föreslagna bestämmelserna ska tillämpas vid prövning som sker från och med den dag då de nya bestämmelserna träder i kraft. Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser.

8 Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: De kostnadsökningar som förslagen i promemorian beräknas medföra ska rymmas inom befintliga anslagsramar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att den ekono- miska analysen bör utvecklas ytterligare, bl.a. avseende de ökade kostna- der som hänger samman med den utökade rätten till offentligt biträde vid ny prövning. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att kostnadsökningen för domstolarna primärt förväntas ha sin grund i administration och handläggningsåtgärder, t.ex. ökad kommunicering och ökat besluts- fattande (inhibitionsbeslut). Något underlag för slutsatsen att kostnads- ökningen kan tas inom ram redovisas inte. Även kostnaderna för offent- ligt biträde kan förväntas öka och frågan bör övervägas ytterligare. Även Förvaltningsrätten i Malmö framhåller att en ökning av biträdesförord- nanden kommer att medföra merarbete för domstolarna i form av ökad kommunicering och längre handläggningstider, vilket kommer att leda till ökade kostnader. En obligatorisk prövning av verkställigheten vid överklagande av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet kommer också att innebära en beaktansvärd kostnadsökning. Förvalt- ningsrätten i Luleå anser att den utökade rätten till offentligt biträde som föreslås vid överklagande av beslut att neka ny prövning kommer att leda till merkostnader då offentligt biträde kommer att förordnas i fler mål än vad som görs i dag. Domstolsverket anser att förslagen och då främst förslaget som innebär en rätt att få frågan om inhibition prövad av dom- stol kommer att leda till kostnadsökningar för domstolarna. Det är dock svårt att närmare förutse vilka konsekvenser förslagen får för domsto- larna och därmed hur stora kostnadsökningarna kommer att bli. Effek- terna av förslagen bör följas upp en tid efter genomförandet och vid behov bör domstolarna tillföras ytterligare resurser. Migrationsverket anser att den restriktiva inställningen till ny lagstiftning innebär att verket får en ökad arbetsbelastning med stora implementeringssvårigheter utan tydligt stöd i lagstiftningen. Kostnaderna på anslaget 1:1, avseende ökad administration, eventuellt längre asylintervjuer, utbildningsinsatser och

fler informationsskrivelser, skulle kunna få effekter på 10–20 miljoner

kronor. Anslaget 1:2 bedöms kunna öka med ca 5,3 miljoner kronor, vilket framförallt beror på längre vistelsetider vid återvän- dande/verkställighet. Om Migrationsverket ska börja göra utskrifter av ljudupptagningar finns vidare behov av utrustning som bedöms kosta mellan 1 000 och 2 000 kronor per utredningsrum. Till följd av rätten att stanna kvar under domstols handläggning av ett överklagande förutser Migrationsverket också ökade kostnader på grund av längre förvarstider för personer som sitter i förvar. Kostnaderna för offentligt biträde kom- mer också att öka på grund av den utökade rätten till detta som föreslås. Ytterligare remissinstanser, så som Flyktinggruppernas och asylkommit- téernas riksråd, Svenska kyrkan, Sveriges kristna råd, UNICEF, Civil Rights Defenders och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, anser att Migrationsverket och migrationsdomstolarna bör tilldelas ytterligare resurser för att det omarbetade asylprocedurdirektivet ska kunna genom- föras och för att man ska kunna säkerställa en rättssäker process.

Skälen för regeringens bedömning: De författningsändringar som föreslås i fråga om rätt till offentligt biträde för ensamkommande barn och information till ett ensamkommande barn om vem som har förord- nats som god man innebär endast kodifiering av den praktiska tillämp- ning som redan sker och medför inga kostnadsökningar. Inte heller änd- ringen som innebär att barnets boende och offentliga biträde ska informe- ras om vem som har förordnats som god man bedöms medföra några ökade kostnader.

När det gäller den ändring som föreslås i fråga om muntlig handlägg- ning hos Migrationsverket bedöms att ändringen kommer att medföra visst merarbete för Migrationsverket då muntlig handläggning kommer att behöva genomföras i något fler fall än vad som görs i dag. Kostnads- ökningen bedöms dock vara begränsad och ska rymmas inom befintliga anslagsramar.

Den utökade rätten till offentligt biträde vid överklagande av beslut att inte bevilja ny prövning kan förväntas medföra marginella kostnadsök- ningar. Kostnadsökningen kommer bl.a. att bestå av ersättning som ska betalas ut till de offentliga biträden som förordnas. Under 2015 inkom totalt 1 919 mål till migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen som rörde ny prövning enligt 12 kap. 19 § UtlL. Vid kostnadsberäk- ningar med utgångspunkt i antal inkomna mål under 2015 bedöms att den förväntade kostnadsökningen för ersättning till offentligt biträde ska rymmas inom befintliga anslagsramar. Utöver denna kostnad anser regeringen, i likhet med vad vissa migrationsdomstolar samt Migrationsverket anför, att förslaget kommer att innebära vissa ytterligare kostnadsökningar. Den utökade rätten till offentligt biträde kan medföra förlängda handläggningstider i vissa mål till följd av ökad kommunicering och viss ökad administration hos domstolarna. Däremot bör handläggningen i en del mål dock kunna förenklas av att det finns ett offentligt biträde och handläggningstiden i dessa mål bör därmed kunna förkortas. Sammantaget anser regeringen att den kostnadsökning som kan uppkomma till följd av ökade handläggningstider i dessa ärenden är marginell och ska rymmas inom befintliga anslagsramar.

De ändringar som föreslås i fråga om avvisning med omedelbar verk- ställighet innebär en viss begränsning i förhållande till vad som nu gäller, eftersom utlänningar vars asylansökningar avvisas på grund av att de kan

Prop. 2016/17:17

Prop. 2016/17:17 sändas till ett säkert tredjeland inte längre kommer att kunna avvisas med omedelbar verkställighet. En viss kostnadsökning till följd av att dessa sökande blir kvar i landet längre kan förväntas. Denna kostnadsökning ska dock rymmas inom befintliga anslagsramar.

De ändringar som föreslås i fråga om rätt att stanna kvar i landet efter beslut om avvisning med omedelbar verkställighet eller avslag på ny prövning och rätt att få frågan om inhibition prövad av domstol kan, i likhet med vad ett antal remissinstanser anför, förväntas leda till vissa kostnadsökningar för Migrationsverket och migrationsdomstolarna främst i form av ytterligare administration och handläggningsåtgärder. Det förekommer dock redan i dag att den enskilde begär inhibition i dessa mål. Även om den föreslagna ordningen kommer att innebära visst merarbete för domstolarna får de kostnadsökningar som bedöms kunna uppkomma anses vara begränsade. Kostnadsökningarna får rymmas inom befintliga anslagsramar. Migrationsverket anför att kostnaderna kommer att öka till följd av att det föreslås ökade möjligheter för sökan- den att stanna kvar i avvaktan på att ett överklagande prövas. Regeringen bedömer dock att kostnadsökningen får anses vara begränsad och att den ska rymmas inom befintliga anslagsramar.

Övriga föreslagna ändringar bedöms inte medföra några kostnadsänd- ringar.

Sammantaget ska beräknade kostnadsökningar rymmas inom befintliga anslagsramar. Regeringen anser inte att den omständigheten att ytterligare lagändringar inte föreslås med anledning av det omarbetade asylprocedurdirektivet medför sådana kostnadsökningar som Migrations- verket beskriver. När det gäller ökade kostnader för de personer som sitter i förvar anser regeringen att dessa ska rymmas inom befintliga anslagsramar. Vidare är det inte obligatoriskt för Migrationsverket att göra utskrifter när ljudupptagning används för att dokumentera en muntlig handläggning. Regeringen anser därför att ytterligare medel för utrustning till Migrationsverket inte ska beviljas.

Konsekvenser för jämställdhet

Förslagen och bedömningarna i propositionen kan ha konsekvenser för jämställdhet då kvinnor, män, flickor och pojkar ofta har olika erfarenheter med sig från tiden före eller under flykt. Även om förslagen är könsneutralt utformade kan de komma att påverka kvinnor, män, flickor och pojkar på olika sätt då de verkställs.

	9	Författningskommentar
	9.1	Förslag till lag om ändring i utlänningslagen
		(2005:716)
	1 kap.
	7 § Säkerhetsärenden enligt denna lag är ärenden där Säkerhetspolisen av skäl
	som rör rikets säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet föror-
90	dar

– att en utlänning ska avvisas eller utvisas,

Prop. 2016/17:17

–att en utlännings ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska avslås eller att en utlännings uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska återkallas,

–att en utlänning inte ska beviljas statusförklaring eller att en utlännings statusförklaring ska återkallas,

–att en utlänning inte ska beviljas resedokument, eller

–att en utlännings ansökan om ställning som varaktigt bosatt ska avslås eller att en utlännings ställning som varaktigt bosatt ska återkallas.

Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 eller 19 b § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende.

Paragrafen anger vilka ärenden som utgör säkerhetsärenden. Paragrafhänvisningen i andra stycket ändras som en konsekvens av att

hittillsvarande 12 kap. 19 a § ska betecknas 12 kap. 19 b §.

8 kap.

19 § Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvis- ning med omedelbar verkställighet), om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet, och det därmed är uppenbart att det inte finns grund för asyl och det är uppenbart att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan). Migrationsverket får också besluta om avvisning med ome- delbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om

avvisning med omedelbar verkställighet.
Paragrafen, som är utformad enligt Lagrådets förslag, behandlar beslut
om omedelbar verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1 och
6.5. Paragrafen genomför artikel 32.2 och delvis artikel 46.6 i det
omarbetade asylprocedurdirektivet.
I första stycket görs bl.a. en ändring till följd av att bestämmelsen i
12 kap. 6 § ändras på så sätt att Migrationsverkets beslut om avvisning
enligt 8 kap. 17 § första stycket 3 får verkställas även om beslutet har
överklagats och alltså inte längre kan omfattas av ett förordnande om
omedelbar verkställighet. Vidare görs en ändring som innebär att det
preciseras i lag när en asylansökan kan anses vara uppenbart ogrundad,
nämligen om sökanden åberopar uppgifter som saknar betydelse för
prövningen av ansökan eller åberopar uppgifter som saknar
tillförlitlighet. Preciseringen innebär att en asylansökan inte kan anses
uppenbart ogrundad på grund av att sökanden har förklarats vara
skyddsbehövande i en annan EU-stat, eller genom förekomsten av ett
första asylland eller ett säkert tredjeland för sökanden. Bedömningen att
en asylansökan är uppenbart ogrundad kan endast göras efter att ansökan
har prövats materiellt. I de fall sökanden har förklarats vara
skyddsbehövande i en annan EU-stat, eller om det finns ett första
asylland eller ett säkert tredjeland för sökanden, ska ansökan avvisas
enligt 5 kap. 1 b §. Någon ändring i sak i övrigt av när en ansökan ska
anses uppenbart ogrundad är inte avsedd. Av den nya andra meningen i
första stycket framgår att avvisning med omedelbar verkställighet får
beslutas om en asylansökan avvisas på grund av att sökanden har	91
	91

Prop. 2016/17:17

förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande i en annan EU- stat, eller på grund av att det finns ett första asylland för sökanden.

I övrigt ändras paragrafen endast språkligt.

12 kap.

6 § Polismyndighetens beslut om avvisning får verkställas även om det har över- klagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 17 § första stycket 3 eller andra stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

Ändringen innebär att Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 3 får verkställas även om beslutet har överkla- gats. Hittills har gällt att ett sådant beslut inte har fått verkställas innan det har fått laga kraft, om inte Migrationsverket har beslutat om avvis- ning med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 §.

7 § Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller 2 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om

1.utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller

2.Migrationsverket enligt 8 kap. 19 § har beslutat att verkets beslut om avvis- ning får verkställas trots att det inte fått laga kraft.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av vissa av Migrationsverkets beslut. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

Ändringen görs till följd av att bestämmelsen i 6 § ändras på så sätt att Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 3 får verkställas även om beslutet har överklagats.

I övrigt ändras paragrafen endast språkligt.

8 a § Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a §, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och då avsla- gits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansö- kan enligt 5 kap. 1 b § har fått laga kraft.

Första stycket gäller inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 §. Då gäller i stället att beslutet om avvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Om beslutet om avvisning överklagas ska den migrationsdom- stol som ska pröva överklagandet pröva om verkställigheten av avvisningsbeslu- tet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. Ett avvisningsbeslut som gäller ett ensamkom- mande barn får dock aldrig verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet.

Första och andra styckena hindrar inte att utlänningen överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning när en utlänning har ansökt om uppehållstill- stånd som flykting eller annan skyddsbehövande. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Paragrafen genomför delvis artikel 25.6, 46.6 och 46.8 i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Ändringarna i andra stycket görs bl.a. till följd av att bestämmelsen i Prop. 2016/17:17 8 kap. 19 § ändras på så sätt att en asylansökan inte ska kunna anses vara

uppenbart ogrundad om sökanden har förklarats vara flykting i en annan EU-stat eller om det finns ett första asylland eller ett säkert tredjeland för sökanden. I dessa fall ska ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 b §. Om ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet överklagas ska vidare behörig migrationsdomstol på eget initiativ pröva om den omedelbara verkställigheten tills vidare ska avbrytas (inhibition). Under tiden denna prövning görs får verkställighet inte ske. Domstolen ska göra prövningen skyndsamt. Om sökanden därefter skulle begära en ny inhibitionspröv- ning gäller vanliga regler om inhibition i förvaltningsprocesslagen. En begäran om inhibition från klaganden efter att domstolen en gång har prövat frågan om verkställigheten tills vidare ska avbrytas innebär därmed inte i sig att verkställighet inte får ske. Den nya bestämmelsen avser inte överklagande till Migrationsöverdomstolen. Migrationsverket kommer alltjämt att med stöd av de allmänna inhibitionsbestämmelserna kunna besluta om inhibition i de fall utlänningen inte överklagar eller innan ett överklagande lämnas in. Ändringarna innebär även att ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet som avser ett ensamkom- mande barn inte kan verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet.

Ändringen i tredje stycket innebär att inte heller andra stycket ska hindra att en utlänning överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd.

I övrigt ändras paragrafen endast språkligt.

8 b § Om en utlänning har utvisats på grund av brott gäller inte 8 a § första stycket. Då gäller i stället att beslutet om utvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om utvisning när en utlänning som har ansökt om uppehållstill- stånd som flykting eller annan skyddsbehövande har utvisats på grund av brott. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

Första stycket motsvarar delvis hittillsvarande 8 a § andra stycket. I förhållande till den paragrafen har lagts till att även situationer där verket avvisar ansökan omfattas. Detta är en följd av att bestämmelsen i 8 kap. 19 § ändras på så sätt att en asylansökan inte ska kunna anses vara uppenbart ogrundad om sökanden har förklarats vara flykting i en annan EU-stat eller om det finns ett första asylland eller ett säkert tredjeland för sökanden. I dessa fall ska ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 b §.

Andra stycket motsvarar 8 a § tredje stycket. Bestämmelsen tydliggör att en utlänning får överlämnas, utlämnas eller överföras till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket.

Prop. 2016/17:17	Inhibition
	10 § När Migrationsverket omprövar ett avvisningsbeslut ska verket pröva om
	inhibition ska beslutas.
	Paragrafen innehåller en bestämmelse om inhibition. Övervägandena
	finns i avsnitt 6.5.
	Paragrafens hittillsvarande första stycke upphävs till följd av att frågan
	om inhibition vid överklagande av beslut om avvisning med omedelbar
	verkställighet nu ska prövas av migrationsdomstol enligt 8 a §.
	I övrigt ändras paragrafen endast språkligt.
	13 § Om det i andra fall finns särskilda skäl till det, får Migrationsverket besluta
	om inhibition.
	Bestämmelser om inhibition finns också i 8 a, 16 a och 18–20 §§.
	Paragrafen innehåller en bestämmelse om inhibition.
	Ändringen i andra stycket är en följdändring som motiveras av att det
	införs en bestämmelse om inhibition i 12 kap. 8 a §.

19 § Om ett beslut om uppehållstillstånd inte kan meddelas enligt 18 §, ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning om utlän- ningen i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft åberopar sådana nya omständigheter som

1.kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses

i1, 2 eller 3 §, och

2.inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare.

Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migrationsverket besluta att inte bevilja ny prövning.

Första stycket gäller inte om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett beslut som har fått laga kraft. I ett sådant fall ska Migrations- verket pröva ansökan och besluta om inhibition i verkställighetsärendet.

Av 16 § lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige framgår att första stycket inte gäller under perioden 20 juli 2016–19 juli 2019 om utlänningen endast åberopar sådana omständigheter som kan ligga till grund för skyddsbehov enligt 4 kap. 2 a §.

Paragrafen, som är utformad enligt Lagrådets förslag, behandlar Migrationsverkets prövning av nya omständigheter. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3 och 6.5. Paragrafen genomför artiklarna 33.2 d, 40.2, 40.3, 40.4 och 40.5 i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Paragrafen ändras på så sätt att hittillsvarande tredje stycket upphävs. Regleringen flyttas till första och andra stycket i den nya 19 a §.

I övrigt ändras paragrafen endast språkligt.

	19 a § Om utlänningen i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning
	eller utvisning som har fått laga kraft åberopar sådana nya omständigheter som
	avses i 19 § första stycket, får beslutet om avvisning eller utvisning inte verk-
	ställas innan Migrationsverket har avgjort om ny prövning ska ske.
	Om Migrationsverket beviljar ny prövning får beslutet om avvisning eller
94	utvisning inte verkställas innan frågan om uppehållstillstånd har avgjorts genom

ett beslut som har fått laga kraft. Om Migrationsverket inte beviljar ny prövning Prop. 2016/17:17 och beslutet gäller ett ensamkommande barn får beslutet om avvisning eller

utvisning verkställas tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet. Om utlänningen överklagar ett beslut att inte bevilja ny prövning och frågan om ny prövning inte har avgjorts tidigare, ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om inhibition ska beslutas. Beslutet om avvisning

eller utvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts.

Paragrafen, som är ny, behandlar verkställighet av beslut när nya omständigheter har åberopats. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Para- grafen genomför delvis artiklarna 25.6, 46.6 och 46.8 i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Första stycket motsvarar första ledet i hittillsvarande 19 § tredje stycket.

Andra stycket motsvarar andra ledet i hittillsvarande 19 § tredje stycket. Därutöver anges att om Migrationsverket beslutar att inte bevilja ny prövning enligt 19 § och beslutet avser ett ensamkommande barn får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas förrän tidigast en vecka från den dag barnet fick del av beslutet.

Av tredje stycket, som är nytt i sak, framgår att om ett beslut att inte bevilja ny prövning överklagas, och frågan om ny prövning inte har avgjorts tidigare, ska behörig migrationsdomstol pröva om inhibition ska beslutas och under tiden denna prövning görs får verkställighet inte ske. Domstolen ska pröva inhibitionsfrågan skyndsamt. En begäran om inhi- bition från klaganden efter att domstolen en gång har prövat inhibitions- frågan innebär inte i sig att verkställighet inte får ske. Den nya bestäm- melsen avser inte överklagande till Migrationsöverdomstolen.

13 kap.

1 § Om en utlänning har ansökt om asyl i Sverige får Migrationsverket avgöra ett ärende utan muntlig handläggning endast om utlänningen förklaras vara flykting enligt 4 kap. 3 § första stycket. Handläggningen kan ske i form av en muntlig förhandling eller i annan form.

Paragrafen behandlar muntlig handläggning hos Migrationsverket. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.7. Paragrafen genomför artikel 14.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Ändringen innebär att Migrationsverket endast kan avstå från muntlig handläggning i de fall utlänningen förklaras vara flykting. Detta gäller även om utlänningen enbart har ansökt om status som t.ex. alternativt skyddsbehövande.

14 kap.

5 § Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny prövning enligt 12 kap. 19 § får överklagas till en migrationsdomstol. Detsamma gäller verkets beslut att inte bevilja prövning enligt 12 kap. 16 a eller 19 b §.

I paragrafen regleras överklagande av Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny prövning.

Paragrafhänvisningen ändras som en konsekvens av att hittillsvarande 12 kap. 19 a § ska betecknas 12 kap. 19 b §.

Prop. 2016/17:17	18 kap.
	1 § Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser, om det inte
	måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om
	1. avvisning, dock inte hos Polismyndigheten om inte utlänningen enligt 10
	kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar,
	2. utvisning enligt 8 kap. 6 eller 10 § eller 11 § andra stycket,
	3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om
	beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller
	Migrationsöverdomstolen eller om ny prövning beviljats,
	4. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, dock
	endast när det gäller fråga om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § och utlänningen
	hållits i förvar sedan mer än tre dagar, och
	5. hemsändande enligt 23 kap. 2 §.
	Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål och ärenden enligt första stycket 1
	och 2 för barn som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap.
	1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a §, om barnet sak-
	nar vårdnadshavare här i landet. Offentligt biträde ska också förordnas för ett
	barn som saknar vårdnadshavare här i landet om ny prövning har beviljats
	barnet.
	Offentligt biträde ska alltid förordnas för barn som hålls i förvar enligt 10 kap.
	2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet.
	Paragrafen innehåller bestämmelser om offentligt biträde. Övervägan-
	dena finns i avsnitt 6.2.11. Paragrafen genomför delvis artiklarna 20.3
	och 25.6 d i det omarbetade asylprocedurdirektivet.
	Av andra stycket, som är nytt, framgår att offentligt biträde alltid ska
	förordnas i mål hos Migrationsverket om avvisning eller utvisning av
	ensamkommande asylsökande barn och när ny prövning enligt 12 kap.
	19 § har beviljats ett ensamkommande barn.
	1 a § I mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om status-
	förklaring och beslut att inte bevilja ny prövning ska på utlänningens begäran
	offentligt biträde förordnas om utlänningen befinner sig i Sverige och det inte är
	uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas.
	Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål enligt första stycket för barn som
	befinner sig i Sverige och som saknar vårdnadshavare här i landet.
	Paragrafen innehåller bestämmelser om offentligt biträde i mål om över-
	klagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring och
	beslut att inte bevilja ny prövning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.9,
	6.2.11 och 6.4. Paragrafen genomför delvis artiklarna 20.1, 20.3, 25.6 d
	och 45.4 i det omarbetade asylprocedurdirektivet.
	Ändringarna i första stycket innebär dels att det införs en rätt till
	offentligt biträde i mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut
	att inte bevilja ny prövning, dels att det förtydligas att offentligt biträde
	ska förordnas på utlänningens begäran även i mål om överklagande av
	återkallelse av statusförklaring.
	Av andra stycket, som är nytt, framgår att offentligt biträde alltid ska
	förordnas för ensamkommande barn i mål som rör överklagande av
	Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring och beslut att inte
	bevilja ny prövning om barnet befinner sig i Sverige. I fråga om ensam-
	kommande barn får alltså offentligt biträde inte nekas på den grunden att
	det är uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas.
96

9.2	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:429)	Prop. 2016/17:17
	om god man för ensamkommande barn

3 § Ansökan om god man får göras av Migrationsverket och av socialnämnden i den kommun där barnet vistas. Överförmyndaren får också självmant ta upp frågan.

En god man ska förordnas så snart det är möjligt.

I ett ärende om förordnande av god man ska överförmyndaren ge barnet till- fälle att yttra sig, om det kan ske.

Överförmyndaren ska omedelbart efter förordnandet informera barnet om vem som har förordnats som god man. Informationen ska även lämnas till barnets boende och till det offentliga biträdet om ett sådant har förordnats för barnet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förordnande av god man för ensamkommande barn. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.11. Paragrafen genomför delvis artikel 25.1 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att barnet omedelbart efter att god man har förordnats ska få information om vem som har förordnats. Informationen ska även lämnas till barnets boende och till barnets offentliga biträde om ett sådant har förordnats.

I övrigt ändras paragrafen endast språkligt.

9.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572)
	om särskild utlänningskontroll
5 § I ärenden enligt denna lag gäller följande föreskrifter i utlänningslagen
(2005:716) i tillämpliga delar:
1 kap. 3 b § om EES-medborgare,
1 kap. 13 § om skyndsam handläggning,
3 a kap. 2 § om familjemedlemmar till EES-medborgare,
4 kap. 1–4 §§ om flyktingar och andra skyddsbehövande,
5 kap. 1–1 c, 2 a–d, 3–10, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd,
5 a kap. 1–4 och 6 §§ om ställning som varaktigt bosatt,
6 kap. 3 § om arbetstillstånd,
6 a kap. 1–11 §§ om EU-blåkort,
8 kap. 12 och 13 §§ om utvisning av EES-medborgare och sådana medborgares
familjemedlemmar,
8 kap. 14 § om utvisning av utlänningar med permanent uppehållsrätt, EES-
medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren och
EES-medborgare som är barn,
8 a kap. 2 § första stycket om sådana hänsyn som ska tas till anknytningen till
det svenska samhället, om fråga uppkommit om utvisning av en utlänning som
har ställning som varaktigt bosatt i Sverige,
9 kap. 8 § om fotografi och fingeravtryck,
10 kap. 1, 2, 4–11 och 17 §§ om förvar och uppsikt,
12 kap. 1–5, 13 a och 21–23 §§ om verkställighet av beslut om utvisning,
13 kap. 1–7 §§ om muntlig handläggning hos förvaltningsmyndighet,
13 kap. 10 § om motivering av beslut,
13 kap. 11 § om tolkersättning,
13 kap. 12 § om rättelse av beslut på grund av oriktig uppgift,
13 kap. 15 och 16 §§ om DNA-analys,
16 kap. 1 § andra stycket om Migrationsöverdomstolen,
17 kap. 1 och 2 §§ om skyldighet att lämna uppgifter,		97

L 180/60		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/32/EU av den 26 juni 2013

om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions sätt, särskilt artikel 78.2 d,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit téns yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)Ett antal väsentliga ändringar bör göras av rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminor mer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (3). Av tydlighetsskäl bör det direktivet omarbetas.

(2)En gemensam asylpolitik, inklusive ett gemensamt euro peiskt asylsystem, är en del av Europeiska unionens mål sättning att gradvis upprätta ett område med frihet, sä kerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter legitimt tvingas söka skydd inom unio nen. En sådan politik bör bygga på principerna om so lidaritet och rättvis fördelning av ansvar, inklusive ekono miska konsekvenser, mellan medlemsstaterna.

(1) EUT C 24, 28.1.2012, s. 79.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 6 april 2011 (EUT C 296 E, 2.10.2012, s. 184) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3) EUT L 326, 13.12.2005, s. 13.

(3)Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tam merfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genè vekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen), och på så sätt bekräfta principen om ”non-refoulement” och på så sätt säkerställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse.

(4)I slutsatserna från Tammerfors fastställs att ett gemen samt europeiskt asylsystem på kort sikt bör omfatta ge mensamma normer för rättvisa och effektiva asylförfaran den i medlemsstaterna och, på längre sikt, unionsbestäm melser som leder till ett gemensamt asylförfarande i unio nen.

(5)Den första etappen av det gemensamma europeiska asyl systemet slutfördes genom antagandet av relevanta rätt sakter enligt fördragen, däribland direktiv 2005/85/EG, som utgjorde en första åtgärd i fråga om asylförfaranden.

(6)Vid Europeiska rådets möte den 4 november 2004 an togs Haagprogrammet, som anger de mål som skulle genomföras för området med frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2005–2010. I Haagprogrammet uppmana des Europeiska kommissionen i detta avseende att slut föra utvärderingen av den första etappens instrument, och att förelägga Europaparlamentet och rådet den andra etappens instrument och åtgärder. I enlighet med Haag programmet är målet med att inrätta ett gemensamt eu ropeiskt asylsystem att fastställa ett gemensamt asylför farande och en enhetlig status som gäller i hela unionen.

(7)I den europeiska pakten för invandring och asyl, som antogs den 16 oktober 2008, konstaterade rådet att skill naderna fortfarande är stora mellan medlemsstaterna när det gäller beviljande av skydd och efterlyste nya initiativ, däribland ett förslag om att införa ett enda asylförfarande med gemensamma garantier, och därigenom slutföra in rättandet av det gemensamma europeiska asylsystemet i enlighet med Haagprogrammet.

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/61

(8)Vid Europeiska rådets möte den 10–11 december 2009 antogs Stockholmsprogrammet, som upprepade åtagan det att uppnå målet att till 2012 skapa ett gemensamt område för skydd och solidaritet grundat på ett gemen samt asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljats internationellt skydd, med höga skyddsnivåer och rättvisa och ändamålsenliga förfaranden. I Stock holmsprogrammet fastställdes att personer som är i be

hov av internationellt skydd måste garanteras tillgång till rättssäkra och effektiva asylförfaranden. Enligt Stock holmsprogrammet bör individer erbjudas likvärdig be handling i fråga om förfaranderegler och fastställande av status, oberoende av i vilken medlemsstat deras ansö kan om internationellt skydd har lämnats in. Målet är att liknande fall bör behandlas lika och leda till samma re sultat.

(9)De medel som avdelas för Europeiska flyktingfonden samt för Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kallat stödkontoret) bör användas som stöd för medlems staternas ansträngningar när det gäller att genomföra de normer som fastställts för den andra etappen av det

gemensamma europeiska asylsystemet, särskilt för de medlemsstater vars asylsystem utsätts för ett särskilt och oproportionellt hårt tryck, främst på grund av deras geografiska läge eller demografiska situation.

(10)Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna ta hänsyn till relevanta riktlinjer som utarbetats av stöd kontoret.

(11)För att säkerställa en uttömmande och effektiv prövning av de sökandes behov av internationellt skydd i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets di rektiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om nor mer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa perso ner ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövan de, och för innehållet i det beviljade skyddet (1) bör unionsramen för hur internationellt skydd beviljas eller återkallas utgå från konceptet med ett enda förfarande.

(12)Huvudsyftet med detta direktiv är att ytterligare utveckla miniminormerna för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av internationellt skydd för att inrätta ett gemensamt europeiskt asylförfarande i unionen.

(13)Tillnärmningen av reglerna om förfaranden för beviljande eller återkallande av internationellt skydd bör bidra till att begränsa sekundära förflyttningar för personer som an söker om internationellt skydd mellan medlemsstaterna

(1) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

när sådana förflyttningar motiveras av skillnader i de rättsliga ramarna och att skapa likvärdiga villkor för med lemsstaternas tillämpning av direktiv 2011/95/EU.

(14)Medlemsstaterna bör få införa eller bibehålla förmånli gare bestämmelser för tredjelandsmedborgare eller stats lösa personer som ansöker om internationellt skydd i en medlemsstat, om en sådan ansökan anses bygga på för utsättningen att personen i fråga är i behov av interna tionellt skydd i den mening som avses i direktiv 2011/95/EU.

(15)När det gäller behandlingen av personer som omfattas av detta direktiv är medlemsstaterna bundna av sina skyl digheter enligt de internationella rättsliga instrument som de är parter i.

(16)Det är av yttersta vikt att beslut om alla ansökningar om internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om in ternationellt skydd.

(17)För att säkerställa att ansökningar om internationellt

skydd prövas och beslut fattas objektivt och opartiskt är det nödvändigt att personal som utför uppgifter inom ramen för de förfaranden som avses i detta direktiv gör detta med vederbörlig respekt för tillämpliga etiska principer.

(18)Det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse att beslut om ansök ningar om internationellt skydd fattas så fort som möj ligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs.

(19)I syfte att förkorta den totala tidsåtgången för förfarandet i vissa fall bör medlemsstaterna i enlighet med sina na tionella behov kunna vara flexibla och prioritera pröv ningen av en viss ansökan genom att behandla den före andra, tidigare inkomna ansökningar, utan att frångå de för förfarandet normalt tillämpliga tidsfristerna, princi perna och garantierna.

(20)Under klart angivna omständigheter där det är sannolikt att en ansökan är ogrundad eller där det föreligger all varlig oro för den nationella säkerheten eller den all männa ordningen bör medlemsstaterna kunna påskynda prövningen, särskilt genom att införa kortare men rim liga tidsfrister för vissa steg i förfarandet, utan att det påverkar en adekvat och fullständig prövning eller sökan dens faktiska tillgång till de grundläggande principer och garantier som föreskrivs i detta direktiv

L 180/62		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

(21)Så länge en sökande kan uppvisa godtagbara skäl bör avsaknad av handlingar vid inresan eller användning av förfalskade handlingar i sig inte automatiskt medföra gränsförfaranden eller påskyndade förfaranden.

(22)Det ligger också i såväl medlemsstaternas som de sökan des intresse att säkerställa en korrekt bedömning av det internationella skyddsbehovet redan i första instans. Där för bör sökande i första instans erbjudas kostnadsfri in formation om de rättsliga förutsättningarna och förfaran det, med hänsyn till deras särskilda omständigheter. Till handahållandet av sådan information bör bland annat göra det möjligt för sökande att förstå förfarandet bättre och därmed hjälpa dem att följa gällande regler. Det skulle vara oproportionellt att begära att medlemsstaterna tillhandahåller sådan information endast via kvalificerade jurister. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att an vända de lämpligaste medlen för att tillhandahålla sådan information, till exempel genom icke-statliga organisatio ner, personal vid myndigheter eller särskilda statliga or gan.

(23)Sökande som överklagar ett beslut bör på vissa villkor beviljas kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde av per soner som enligt nationell rätt är behöriga att tillhanda hålla sådana tjänster. Sökande bör dessutom under alla faser av förfarandet ha rätt att på egen bekostnad sam råda med juridiska rådgivare och biträden godkända eller tillåtna enligt nationell rätt.

(24)Begreppet allmän ordning kan bland annat omfatta en fällande dom för ett allvarligt brott.

(25)För att personer som behöver skydd enligt artikel 1 i Genèvekonventionen ska erkännas som flyktingar eller som subsidiärt skyddsbehövande på riktiga grunder, bör alla sökande få faktisk tillgång till förfarandet, möjlighet att samarbeta och effektivt kommunicera med de behö riga myndigheterna för att lägga fram alla relevanta om ständigheter i sitt ärende och de förfarandegarantier som krävs för att de ska kunna föra sin talan genom alla skeden av förfarandet. Dessutom bör förfarandet vid prövning av en ansökan om internationellt skydd åtmin stone ge sökanden rätt att stanna kvar i avvaktan på beslut av behörig myndighet, rätt till tolk för att kunna lägga fram sin sak när han eller hon hörs av myndighe terna, möjlighet att meddela sig med en företrädare för Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) och med organisationer som tillhandahåller rådgivning till eller biträde för personer som ansöker om internationellt skydd, rätt till korrekt delgivning av beslut och rätt till en saklig och rättslig motivering av beslutet, möjlighet att rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan rådgivare

samt rätt att under avgörande skeden i förfarandet infor meras om sin rättsliga ställning på ett språk som han eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå samt, vid ett eventuellt avslag, rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol eller en tribunal.

(26)För att säkerställa faktisk tillgång till prövning bör tjäns temän som först kommer i kontakt med personer som söker internationellt skydd, i synnerhet tjänstemän som övervakar land- eller sjögränser eller som utför gräns kontroller, få relevant information och nödvändig utbild ning i hur man känner igen och hanterar ansökningar om internationellt skydd, varvid hänsyn bland annat ska tas till relevanta riktlinjer som utarbetats av stödkontoret. De bör kunna förse sådana tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som befinner sig på medlemsstaternas territorium – även i gränszoner, i territorialvatten eller i transitzoner – och som ansöker om internationellt skydd med relevanta upplysningar om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in. När sökanden befinner sig på medlemsstatens territorialvatten bör de få landstiga och få ansökan prövad i enlighet med detta direktiv.

(27)Med tanke på att tredjelandsmedborgare och statslösa personer som uttryckt önskan om att ansöka om inter nationellt skydd är personer som ansöker om internatio nellt skydd, bör de uppfylla sina skyldigheter och komma i åtnjutande av sina rättigheter enligt detta direktiv och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av perso ner som ansöker om internationellt skydd (1). I detta syfte bör medlemsstaterna snarast möjligt registrera att dessa personer är personer som ansöker om internationellt skydd.

(28)För att underlätta tillgången till prövningsförfarandet vid gränsövergångsställen och i anläggningar för förvar bör information göras tillgänglig om möjligheterna att an söka om internationellt skydd. Den grundläggande kom munikation som krävs för att de behöriga myndigheterna ska kunna förstå om en person vill ansöka om interna tionellt skydd ska säkerställas genom tolkningsarrange mang.

(29)Vissa sökande kan vara i behov av särskilda förfarande garantier bland annat på grund av ålder, kön, sexuell läggning, könsidentitet, funktionshinder, svår sjukdom, mental ohälsa eller sviter av tortyr, våldtäkt eller andra

(1) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/63

allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Medlemsstaterna bör försöka identifiera sökande i behov av särskilda förfarandegarantier innan beslut fattas i första instans. Dessa sökande bör ges det stöd som be hövs, inbegripet tillräckligt med tid, för att de faktiskt ska få tillgång till förfarandena och kunna lägga fram det underlag som krävs för att styrka sin ansökan om inter nationellt skydd.

(30)Om en sökande i behov av särskilda förfarandegarantier inte kan ges det stöd som behövs inom ramen för på skyndade förfaranden eller gränsförfaranden bör sådana sökande undantas från dessa förfaranden. Behov av sär skilda förfarandegarantier av ett slag som skulle kunna förhindra tillämpningen av påskyndade förfaranden eller gränsförfaranden bör även innebära att sökanden får yt terligare garantier om hans eller hennes överklagande inte automatiskt har suspensiv verkan, så att rättsmedlet blir effektivt i hans eller hennes särskilda situation.

(31)Nationella åtgärder för att identifiera och dokumentera symptom på tortyr eller andra allvarliga former av fysiskt eller psykiskt våld, däribland sexuellt våld, i förfaranden som omfattas av detta direktiv får bland annat bygga på principerna för effektiv utredning och dokumentation av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande be handling eller bestraffning (Istanbulprotokollet).

(32)För att åstadkomma verklig jämställdhet mellan kvinnliga och manliga sökande bör prövningsförfarandet ta hänsyn till könsrelaterade aspekter. I synnerhet bör personliga intervjuer utformas på ett sätt som gör det möjligt för såväl kvinnliga som manliga sökande att tala om sina erfarenheter i fall som involverar könsrelaterad förföljelse. Komplexa könsrelaterade aspekter bör tillmätas vederbör lig vikt i förfaranden som avser begreppen säkert tredje land, säkert ursprungsland eller efterföljande ansökan.

(33)I överensstämmelse med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter från 1989 bör barnets bästa komma i främsta rummet när medlemsstaterna tillämpar detta direktiv. Vid bedöm ningen av vad som är barnets bästa bör medlemsstaterna i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till den underåriges välbefinnande och sociala utveckling, inklusive hans eller hennes bakgrund.

(34)Förfaranden för att pröva behovet av internationellt skydd bör göra det möjligt för de behöriga myndighe

terna att göra en noggrann prövning av ansökningar om internationellt skydd.

(35)Om medlemsstaterna använder sig av kroppsvisitering inom ramen för handläggningen av ansökan bör denna genomföras av en person av samma kön som sökanden. Detta ska inte påverka kroppsvisiteringar som genomförs av säkerhetsskäl på grundval av nationell rätt.

(36)Om en sökande gör en efterföljande ansökan utan att nya bevis eller skäl läggs fram, skulle det vara orimligt om medlemsstaterna vore skyldiga att genomföra ett nytt fullständigt prövningsförfarande. I dessa fall bör med lemsstaterna ha rätt att avvisa ansökan i enlighet med res judicata-principen.

(37)Vad avser medverkan av personal vid en annan myndig het än den beslutande myndigheten när det gäller att genomföra intervjuer i tid om innehållet i ansökan bör begreppet ”i tid” bedömas mot bakgrund av de tidsfrister som anges i artikel 31.

(38)Många ansökningar om internationellt skydd görs vid gränsen eller i en transitzon i en medlemsstat före ett beslut om sökandens inresa. Medlemsstaterna bör kunna införa rutiner för bedömningen av om en ansökan ska prövas eller ej och/eller sakprövningen som gör det möj ligt att fatta beslut om ansökningar på platsen under klart definierade omständigheter.

(39)När det fastställs huruvida situationen i sökandens ur sprungsland alltjämt är osäker bör medlemsstaterna sä kerställa att de erhåller exakt och aktuell information från relevanta källor som stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra relevanta internationella organisationer. Med lemsstaterna bör säkerställa att ett senareläggande av för farandets avslutande är fullt förenligt med deras skyldig heter enligt direktiv 2011/95/EU och artikel 41 i stadgan, utan att det påverkar effektiviteten och rättvisan hos för farandena enligt detta direktiv.

(40)En nyckelfråga när det gäller att bedöma hur välgrundad en ansökan om internationellt skydd är, är sökandens säkerhet i det egna ursprungslandet. Om ett tredjeland kan anses vara ett säkert ursprungsland bör medlemssta terna kunna fastställa dess säkerhet och förutsätta att det är säkert för en särskild sökande, såvida han eller hon inte lägger fram motbevis.

L 180/64		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

(41)Med tanke på den harmoniseringsnivå som nåtts för när tredjelandsmedborgare och statslösa personer ska betrak tas som personer som beviljats internationellt skydd, bör gemensamma kriterier upprättas för att fastställa tredje länder som säkra ursprungsländer.

(42)Fastställande av ett tredjeland som säkert ursprungsland med avseende på tillämpningen av detta direktiv garan terar inte någon absolut säkerhet för medborgare i dessa länder. Det ligger i sakens natur att vid den bedömning som ligger till grund för detta fastställande kan hänsyn tas endast till de allmänna civila, rättsliga och politiska förhållandena i landet samt till huruvida aktörer som utövar förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, i praktiken åläggs sanktio ner om de befinns skyldiga i det landet. Om en sökande visar att det föreligger giltiga skäl till att anse att landet inte är säkert när det gäller hans eller hennes särskilda omständigheter är det därför viktigt att fastställandet av landet som säkert inte längre kan anses vara relevant för honom eller henne.

(43)Medlemsstaterna bör pröva alla ansökningar i sak, det vill säga bedöma om sökanden i fråga har rätt till interna tionellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, föru tom då det här direktivet föreskriver något annat, särskilt om det är rimligt att anta att ett annat land skulle göra prövningen eller lämna tillräckligt skydd. Medlemssta terna bör i synnerhet inte vara skyldiga att bedöma sak skälen i en ansökan om internationellt skydd om ett första asylland har beviljat sökanden flyktingstatus eller tillräckligt skydd av annat slag och sökanden kommer att tillåtas resa in på nytt i det landet.

(44)Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att bedöma en ansökan om internationellt skydd i sak om sökanden på grund av tillräcklig anknytning till ett tredjeland enligt definitionen i nationell rätt rimligtvis kan förväntas söka skydd i detta tredjeland, och det finns anledning att anta att sökanden kommer att tillåtas resa in eller resa in på nytt i det landet. Medlemsstaterna bör endast gå vidare på denna grund om denna särskilda sökande skulle vara säker i det berörda tredjelandet. För att undvika sekun dära förflyttningar bland sökande bör gemensamma prin ciper fastställas för medlemsstaternas övervägande eller fastställande av säkra ursprungsländer.

(45)När det gäller vissa europeiska tredjeländer som iakttar särskilt strikta normer avseende mänskliga rättigheter och skydd av flyktingar bör medlemsstaterna tillåtas att inte pröva eller inte fullständigt pröva ansökningar om inter nationellt skydd för sökande som reser in på deras terri torium från sådana europeiska tredjeländer.

(46)De medlemsstater som tillämpar begreppet säkert land från fall till fall eller betecknar länder som säkra genom att anta förteckningar i detta syfte bör bland annat ta hänsyn till de riktlinjer och handledningar och den infor mation om ursprungsländer och åtgärder, inbegripet rap porteringsmetoden från stödkontoret avseende infor mation om ursprungsländer, som avses i Europaparla mentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stöd kontor för asylfrågor (1), samt relevanta riktlinjer från UNHCR

(47)För att underlätta ett regelbundet utbyte av information om den nationella tillämpningen av begreppen säkert ursprungsland, säkert tredjeland och europeiskt säkert tredjeland, liksom en regelbunden översyn från kommis sionens sida av medlemsstaternas användning av dessa begrepp, och för att förbereda eventuell ytterligare har monisering i framtiden, bör medlemsstaterna regelbundet meddela kommissionen vilka tredjeländer som omfattas av dessa begrepp. Kommissionen bör regelbundet under rätta Europaparlamentet om resultaten av sina översyner.

(48)I syfte att säkerställa korrekt tillämpning av begreppen säkert land på grundval av aktuell information bör med lemsstaterna göra regelbundna översyner av situationen i dessa länder på grundval av ett urval av informations källor, särskilt information från andra medlemsstater, stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra relevanta internationella organisationer. Om en medlemsstat får kännedom om en betydande förändring av människo rättssituationen i ett land som det betecknat som säkert bör medlemsstaten säkerställa att en översyn av situatio nen genomförs så snart som möjligt och att beteck ningen som säkert land ändras vid behov.

(49)När det gäller återkallande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande bör medlemsstaterna se till att de personer som har beviljats internationellt skydd vederbörligen informeras om en eventuell ny bedömning av deras status och får tillfälle att lägga fram sina syn punkter innan myndigheterna fattar ett motiverat beslut att återkalla deras status.

(50)En grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det faktum att beslut som fattats om en ansökan om inter nationellt skydd, beslut om att inte ta upp prövningen av en ansökan på nytt efter det att den har avbrutits och beslut om återkallande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande är föremål för ett effektivt rättsmedel inför domstol eller tribunal.

(1) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/65

(51)I enlighet med artikel 72 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) påverkar detta di rektiv inte medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

(52)Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (1) reglerar den behandling av personuppgifter som utförs i medlemsstaterna i enlig het med det här direktivet.

(53)Förfaranden mellan medlemsstater i enlighet med Euro paparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelands medborgare eller en statslös person har lämnat in i nå gon medlemsstat (2) behandlas inte i detta direktiv.

(54)Detta direktiv bör vara tillämpligt på sökande som om fattas av förordning (EU) nr 604/2013 utöver, och utan att det påverkar, bestämmelserna i den förordningen.

(55)Genomförandet av detta direktiv bör utvärderas med re gelbundna intervall.

(56)Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av detta direktivs omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i en lighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta di rektiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(57)I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011 (3), har medlems staterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(58)I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21

om Förenade kungarikets och Irlands ställning med

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(2) Se sidan 31 i detta nummer av EUT. (3) EUT C 369, 17.12.2011. s. 14.

avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(59)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för draget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(60)Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i stadgan. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten samt till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 4, 18, 19, 21, 23, 24, och 47 i stadgan, och bör genomföras i enlighet med detta.

(61)Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 2005/85/EG. Skyldigheten att införliva de bestämmelser som är oförändrade följer av det direktivet.

(62)Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig heter vad gäller tidsfristen för införlivande med nationell lagstiftning av direktiv 2005/85/EG som anges i bilaga II del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa gemensamma förfaran den för beviljande och återkallande av internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a)Genèvekonventionen: konventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-pro tokollet av den 31 januari 1967.

L 180/66		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

b)ansökan om internationellt skydd eller ansökan: en ansökan om skydd som lämnas in till en medlemsstat av en tredjelands medborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som sub sidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför till lämpningsområdet för direktiv 2011/95/EU och som kan omfattas av en separat ansökan.

c)sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ansökt om internationellt skydd och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut.

d)sökande i behov av särskilda förfarandegarantier: sökande vars förmåga att utnyttja de rättigheter eller uppfylla de skyldig heter som följer av detta direktiv är begränsad på grund av individuella omständigheter.

e)slutligt beslut: ett beslut om huruvida en tredjelandsmedbor gare eller statslös person ska beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande enligt direktiv 2011/95/EU och som inte längre kan överklagas i enlighet med kapitel V i det här direktivet, oberoende av om ett sådant överklagande innebär att sökandena får stanna i de berörda medlemsstaterna i avvaktan på resultatet.

f)beslutande myndighet: en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internatio nellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.

g)flykting: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som uppfyller kraven enligt artikel 2 d i direktiv 2011/95/EU.

h)person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd: en tredjelands medborgare eller statslös person som uppfyller kraven enligt artikel 2 f i direktiv 2011/95/EU.

i)internationellt skydd: flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande enligt definitionerna i leden j och k.

j)flyktingstatus: en medlemsstats erkännande av en tredjelands medborgare eller statslös person som flykting.

k)status som subsidiärt skyddsbehövande: en medlemsstats erkän nande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som en person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd.

l)underårig: en tredjelandsmedborgare eller statslös person un der 18 år.

m)ensamkommande barn: ett ensamkommande barn enligt defi nitionen i artikel 2.1 i direktiv 2011/95/EU.

n)företrädare: en person eller organisation som av behöriga organ utsetts att bistå och företräda ett ensamkommande barn i förfarandena enligt detta direktiv, för att tillgodose barnets bästa och vid behov företräda barnet rättsligt. Om en organisation utses till företrädare ska den utse en person som ansvarig för att uppfylla företrädarens ansvar för det ensamkommande barnet i enlighet med detta direktiv.

o)återkallande av internationellt skydd: ett beslut av en behörig myndighet om att återkalla, upphäva eller vägra att förnya en persons flyktingstatus eller status som subsidiärt skydds behövande i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

p)stanna kvar i medlemsstaten: att stanna kvar på den medlems stats territorium där ansökan om internationellt skydd har lämnats in eller håller på att prövas, inbegripet vid gränsen eller i denna medlemsstats transitzoner.

q)efterföljande ansökan: en ytterligare ansökan om internatio nellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökan den uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter ett implicit återkallande enligt artikel 28.1.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1.Detta direktiv är tillämpligt på alla ansökningar om inter nationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territori um, inbegripet vid gränsen, i deras territorialvatten eller i deras transitzoner, samt på återkallande av internationellt skydd.

2.Detta direktiv är inte tillämpligt på ansökningar om diplo matisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar.

3.Medlemsstaterna får besluta att tillämpa detta direktiv på förfaranden för att fatta beslut om ansökningar om alla typer av skydd som inte ingår i tillämpningsområdet för direktiv 2011/95/EU.

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/67

Artikel 4

Ansvariga myndigheter

1.Medlemsstaterna ska för alla förfaranden utse en beslu tande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av ansökningarna enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska se till att denna myndighet förses med de resurser som krävs, inbegri pet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina upp gifter i enlighet med detta direktiv.

2.Medlemsstaterna får föreskriva att en annan myndighet än den som anges i punkt 1 ska vara ansvarig då syftet är att

a)handlägga ärenden enligt förordning (EU) nr 604/2013,

b)bevilja eller neka inresa inom ramen för det förfarande som avses i artikel 43, på de villkor som anges i de punkterna och på grundval av den beslutande myndighetens motiverade yttrande.

3.Medlemsstaterna ska se till att personalen vid den beslu tande myndighet som avses i punkt 1 har den utbildning som krävs. Därför ska medlemsstaterna tillhandahålla relevant utbild ning som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Medlemsstaterna ska också ta hänsyn till den relevanta fortbildning som har tagits fram och utvecklats av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kal lat stödkontoret). Personer som intervjuar sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på sökandens förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

4.Om en myndighet utses enligt punkt 2 ska medlemssta terna se till att personalen vid den myndigheten har lämpliga kunskaper eller får den utbildning som krävs för att kunna fullgöra sina skyldigheter vid genomförandet av detta direktiv.

5.Ansökningar om internationellt skydd som görs i en med lemsstat till myndigheterna i en annan medlemsstat som där utför inresekontroller ska behandlas av den medlemsstat på vars territorium ansökan lämnas in.

KAPITEL II

GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER OCH GARANTIER

Artikel 6

Rätt till prövning av ansökan

1. Om en person ansöker om internationellt skydd vid en myndighet som enligt nationell rätt är behörig att registrera sådana ansökningar ska denna diarieföring ske senast tre arbets dagar efter det att ansökan gjorts.

Om ansökan om internationellt skydd görs vid en annan myn dighet som kan förväntas få ta emot sådana ansökningar men som inte är behörig att registrera dem i enlighet med nationell rätt ska medlemsstaterna säkerställa att diarieföringen sker se nast sex arbetsdagar efter det att ansökan gjorts.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de andra myndigheter som kan förväntas få ta emot ansökningar om internationellt skydd, till exempel polisen, gränsbevakningen, invandringsmyndighe terna och personalen vid förvarsanläggningar har relevant infor mation och att deras personal erhåller nödvändig utbildning med hänsyn till utförandet av sina uppgifter och sitt ansvar och instrueras att upplysa sökande om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in.

2.Medlemsstaterna ska se till att en person som har ansökt om internationellt skydd har en faktisk möjlighet att lämna in sin ansökan så snart som möjligt. Om sökanden inte lämnar in sin ansökan får medlemsstaterna tillämpa artikel 28 i enlighet därmed.

3.Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 får med lemsstaterna ställa som krav att ansökningar om internationellt skydd ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats.

4.Utan hinder av punkt 3 ska en ansökan om internationellt skydd anses ha lämnats in när en blankett har lämnats in av sökanden eller en officiell rapport inkom till de behöriga myn digheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell rätt.

5.Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ansöker om internationellt skydd samtidigt, med följ den att det i praktiken blir mycket svårt att respektera den tidsfrist som föreskrivs i punkt 1, får medlemsstaterna besluta att tidsfristen ska förlängas till tio arbetsdagar.

Artikel 5

Förmånligare bestämmelser

Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare normer för förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd, förutsatt att de normerna är förenliga med detta direktiv.

Artikel 7

Ansökningar som görs för personer i beroendeställning eller för underåriga

1. Medlemsstaterna ska se till att varje enskild myndig person med rättskapacitet har rätt att lämna in en ansökan om inter nationellt skydd för sin egen räkning.

L 180/68		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

2. Medlemsstaterna får föreskriva att en sökande får lämna in asylansökningar för personer i beroendeställning. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att vuxna personer i beroende ställning samtycker till att en ansökan lämnas in för deras räk ning och, om de inte skulle godta detta, att de ges möjlighet att själva lämna in en ansökan.

Samtycke ska begäras när ansökan lämnas in eller senast i sam band med den personliga intervjun med den vuxna personen i beroendeställning. Innan samtycke begärs ska alla vuxna perso ner i beroendeställning enskilt informeras om de relevanta för farandemässiga följderna av inlämnandet av ansökan för deras räkning och om deras rätt att göra en separat ansökan om internationellt skydd.

3.Medlemsstaterna ska se till att en underårig har rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för sin egen räkning, om han eller hon har rättslig handlingsförmåga enligt den berörda medlemsstatens rätt, eller genom sina föräldrar eller andra vuxna familjemedlemmar, eller genom en vuxen person som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten har ansvar för henne eller honom, eller genom en företrädare.

4.Medlemsstaterna ska se till att de lämpliga organ som avses i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedbor gare som vistas olagligt i medlemsstaterna (1) har rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för ensamkommande barns räkning om organen efter en individuell prövning av barnets situation anser att barnet kan ha sådant behov av skydd som avses i direktiv 2011/95/EU.

5.Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa

a)i vilka fall en underårig har rätt att lämna in en asylansökan för sin egen räkning,

b)i vilka fall en ansökan för ett ensamkommande barn måste lämnas in av en företrädare enligt artikel 25.1 a,

c)i vilka fall inlämnandet av en ansökan om internationellt skydd även anses inbegripa inlämnande av en ansökan om internationellt skydd för eventuella ogifta underåriga.

(1) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

Artikel 8

Information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid gränsövergångsställen

1. Om det finns indikationer på att tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som hålls i förvarsanläggningar eller som finns vid gränsövergångsställen, inbegripet transitzoner vid de yttre gränserna, kan vilja ansöka om internationellt skydd ska medlemsstaterna ge dem information om möjligheten att göra detta. I dessa förvarsanläggningar och vid dessa gränsöver gångsställen ska medlemsstaterna tillhandahålla tolkning i den utsträckning som behövs för att underlätta tillgång till asylför farandet.

2. Medlemsstaterna ska se till att organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning till sökande har faktiskt tillträde till sökande som befinner sig vid gränsövergångsställen, dä ribland transitzoner, vid de yttre gränserna. Medlemsstaterna får anta bestämmelser om sådana organisationers och personers närvaro på gränsövergångsställen och i synnerhet om att till trädet är föremål för en överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Tillträdet får endast begrän sas om detta objektivt och på grundval av nationell rätt är nödvändigt av skäl som har att göra med säkerhet, allmän ordning eller den administrativa driften av det berörda gräns övergångsstället under förutsättning att tillträdet därigenom inte begränsas mycket kraftigt eller omöjliggörs helt.

Artikel 9

Rätt att stanna kvar i medlemsstaten under prövningen av ansökan

1.Sökande ska ha rätt att stanna kvar i medlemsstaten en bart så länge som förfarandet pågår, till dess att den beslutande myndigheten har fattat beslut i enlighet med de förfaranden i första instans som fastställs i kapitel III. Rätten att stanna kvar ska inte utgöra ett berättigande till uppehållstillstånd.

2.Medlemsstaterna får avvika från denna regel endast när en person gör en efterföljande ansökan enligt artikel 41 eller när de kommer att överlämna eller i förekommande fall utlämna en person antingen till en annan medlemsstat enligt skyldigheter i enlighet med en europeisk arresteringsorder (2) eller på annat sätt, eller till ett tredjeland eller till internationella brottmåls domstolar eller tribunaler.

3.En medlemsstat får utlämna en sökande till ett tredjeland i enlighet med punkt 2 endast om de behöriga myndigheterna är säkra på att ett utlämningsbeslut inte kommer att resultera i direkt eller indirekt refoulement i strid med den medlemsstatens internationella och unionsrättsliga åtaganden.

(2) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en eu ropeisk arresteringsorder och överlämning mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/69

Artikel 10

Krav som ställs på prövningen av asylansökningar

1.Medlemsstaterna ska se till att ansökningar om internatio nellt skydd inte avslås eller nekas prövning enbart på den grun den att de inte har lämnats in så snart som möjligt.

2.Vid prövning av ansökningar om internationellt skydd ska den beslutande myndigheten först fastställa om sökande upp fyller kraven på flyktingstatus och, om så inte är fallet, besluta om sökande kan komma i fråga för subsidiärt skydd.

3.Medlemsstaterna ska se till att den beslutande myndighe ten fattar sina beslut om ansökningar om internationellt skydd efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna ska därför se till att

a)ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt och opartiskt,

b)exakt och aktuell information erhålls från olika källor, t.ex. från stödkontoret, UNHCR och relevanta internationella människorättsorganisationer, om den allmänna situation som råder i de sökandes ursprungsländer och, vid behov, i de länder som de sökande har rest igenom, och att denna information görs tillgänglig för den personal som ansvarar för att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa,

c)den personal som prövar asylansökningar och fattar beslut om har kunskap om tillämpliga normer på området för asyl- och flyktinglagstiftning,

d)den personal som prövar ansökningar och fattar beslut om dessa har möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor, t.ex. medicinska frågor, kulturella frågor och religionsfrågor samt barn- eller könsrelaterade frågor.

4.De myndigheter som avses i kapitel V ska, genom den beslutande myndigheten, genom sökanden eller på annat sätt, få tillgång till den allmänna information som avses i punkt 3 b, när denna behövs för att de ska kunna utföra sitt arbete.

5.Medlemsstaterna ska föreskriva regler för översättning av handlingar som är relevanta för prövningen av ansökningar.

Artikel 11

Krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten

1. Medlemsstaterna ska se till att beslut om ansökningar om internationellt skydd meddelas skriftligen.

2. När en ansökan avslås med avseende på flyktingstatus och/eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska medlems staterna dessutom se till att de faktiska och rättsliga skälen för detta anges i beslutet och att det ges skriftlig information om hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas.

Medlemsstaterna behöver inte lämna skriftlig information om hur ett negativt beslut ska överklagas tillsammans med beslutet om sökanden har försetts med sådan information i ett tidigare skede antingen skriftligen eller med hjälp av elektroniska medel som är tillgängliga för sökanden.

3. För de ändamål som avses i artikel 7.2, och när ansökan grundar sig på samma skäl, får medlemsstaterna fatta ett enda beslut som omfattar samtliga personer i beroendeställning, så vida inte detta skulle leda till att en persons individuella förhål landen röjs på ett sätt som riskerar att skada hans eller hennes intressen, särskilt vid risk för förföljelse som grundar sig på kön, sexuell läggning, könsidentitet eller ålder. I sådana fall ska ett separat beslut fattas om den berörda personen.

Artikel 12

Garantier för sökande

1. Medlemsstaterna ska se till att alla sökande omfattas av följande garantier i samband med de förfaranden som föreskrivs i kapitel III:

a)Sökandena ska upplysas på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå om det förfarande som ska följas och om sina rättigheter och skyldigheter under detta förfarande och de tänkbara konsekvenserna av att inte upp fylla sina skyldigheter och inte samarbeta med myndigheter na. De ska upplysas om den tidsram och de medel som står till deras förfogande för att uppfylla skyldigheten att lägga fram de fakta som avses i artikel 4 i direktiv 2011/95/EU, liksom om konsekvenserna av ett uttryckligt eller implicit tillbakadragande av ansökan. Informationen ska tillhandahål las i så god tid att de kan utöva de rättigheter som garanteras genom det här direktivet och uppfylla de skyldigheter som anges i artikel 13.

b)Sökandena ska närhelst så är nödvändigt få hjälp av en tolk som kan framföra deras argument till de behöriga myndig heterna. Medlemsstaterna ska anse det vara nödvändigt att tillhandahålla tolk åtminstone när sökanden ska intervjuas i enlighet med artiklarna 14, 15, 16, 17 och 34 och adekvat kommunikation inte kan säkerställas utan sådana tjänster. I detta fall, liksom i andra situationer då de behöriga myndig heterna kallar in sökanden, ska kostnaderna för tolken täckas med offentliga medel.

c)Sökandena får inte nekas möjlighet att meddela sig med UNHCR eller någon annan organisation som erbjuder juri disk eller annan rådgivning till sökande i enlighet med na tionell rätt i den berörda medlemsstaten.

L 180/70		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

d)Sökandena och i förekommande fall deras juridiska rådgivare eller andra rådgivare, i enlighet med artikel 23.1, ska ha tillgång till den information som avses i artikel 10.3 b eller den information som tillhandahålls av de experter som avses i artikel 10.3 d, om den beslutande myndigheten har tagit hänsyn till denna information när den fattar beslut om deras ansökan.

e)Sökandena ska inom skälig tid underrättas om vilket beslut den beslutande myndigheten har fattat om deras ansökan. Om en juridisk rådgivare eller annan rådgivare rättsligt fö reträder sökanden, får medlemsstaterna välja att underrätta honom eller henne om beslutet i stället för sökanden.

f)Sökandena ska på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå informeras om resultatet av det beslut som fattats av den beslutande myndigheten, om de inte biträds eller företräds av en juridisk rådgivare eller annan rådgivare. Denna information ska i enlighet med bestämmelserna i artikel 11.2 innefatta upplysningar om möjligheterna att överklaga ett beslut som går dem emot.

2. Medlemsstaterna ska i fråga om de förfaranden som fö reskrivs i kapitel V se till att alla sökande omfattas av garantier som är likvärdiga dem som anges i punkt 1 b–e.

Artikel 13

Skyldigheter för sökande

1.Medlemsstaterna ska ålägga sökande en skyldighet att

samarbeta med de behöriga myndigheterna för att fastställa sin identitet och andra förhållanden som avses i artikel 4.2 i direktiv 2011/95/EU. Medlemsstaterna får ålägga sökande andra skyldigheter att samarbeta med de behöriga myndigheterna i den utsträckning behandlingen av ansökan kräver sådana skyl digheter.

2.Medlemsstaterna får särskilt föreskriva att

a)sökande ska rapportera till de behöriga myndigheterna eller infinna sig där personligen, antingen genast eller vid en angiven tidpunkt,

b)sökande måste överlämna handlingar de innehar som är av betydelse för prövning av ansökan, t.ex. egna pass,

c)sökande ska informera de behöriga myndigheterna om sin aktuella bostadsort eller adress samt om ändringar av dessa snarast möjligt; medlemsstaterna får föreskriva att sökanden måste ta emot eventuella underrättelser på den senaste bo stadsort eller adress som han eller hon sålunda har uppgivit,

d)de behöriga myndigheterna får kroppsvisitera sökanden och söka igenom de föremål han eller hon bär med sig; utan att det påverkar den kroppsvisitation som genomförs av säker hetsskäl ska en kroppsvisitation av sökanden som företas enligt detta direktiv utföras av en person av samma kön som sökanden under fullständigt beaktande av principerna om mänsklig värdighet samt fysisk och psykisk integritet,

e)de behöriga myndigheterna får ta ett fotografi av sökanden, och

f)de behöriga myndigheterna får registrera sökandens muntliga utsagor, förutsatt att han eller hon blivit upplyst om detta i förväg.

Artikel 14

Personlig intervju

1. Innan den beslutande myndigheten fattar något beslut ska sökanden ges tillfälle att höras om sin ansökan om internatio nellt skydd av en person som är behörig att genomföra en sådan intervju enligt nationell rätt. Intervjuer om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska genomföras av perso nal vid den beslutande myndigheten. Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 42.2 b.

Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, vilket gör det prak tiskt omöjligt för den beslutande myndigheten att i tid genom föra intervjuer om innehållet i varje ansökan, får medlemssta terna besluta att personalen vid en annan myndighet tillfälligt engageras för att genomföra sådana intervjuer. I sådana fall ska personalen vid den andra myndigheten på förhand erhålla rele vant fortbildning, som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Personer som genomför personliga intervjuer med sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på en sökandes förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sö kanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

När en person har lämnat in en ansökan om internationellt skydd för personer i beroendeställning ska varje vuxen person i beroendeställning beredas tillfälle till en personlig intervju.

Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa i vilka fall en underårig ska ges möjlighet till en personlig inter vju.

2. Den personliga intervjun om innehållet i ansökan behöver inte genomföras om

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/71

a)den beslutande myndigheten kan fatta ett positivt beslut om flyktingstatus på grundval av tillgänglig bevisning, eller

b)den beslutande myndigheten anser att sökanden inte bör eller kan höras på grund av varaktiga omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll. Om oklarhet råder ska den beslutande myndigheten anlita en medicinsk yrkes utövare för att fastställa om tillståndet som gör att sökanden inte bör eller kan höras är övergående eller varaktigt.

Om en personlig intervju inte genomförs i enlighet med led b eller, i förekommande fall, med en person i beroendeställning, ska skäliga ansträngningar göras för att ge sökanden eller per sonen i beroendeställning möjlighet att lämna ytterligare upp lysningar.

3.Även om någon personlig intervju som avses i denna artikel inte har genomförts, ska den beslutande myndigheten kunna fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd.

4.Även om någon personlig intervju enligt punkt 2 b inte har genomförts, ska detta inte påverka den beslutande myndig hetens beslut i negativ riktning.

5.Oberoende av artikel 28.1 får medlemsstaterna när de fattar beslut om en ansökan om internationellt skydd beakta att sökanden inte har infunnit sig för en personlig intervju, såvida inte han eller hon haft godtagbara skäl för att inte in finna sig.

Artikel 15

Krav på den personliga intervjun

1.En personlig intervju ska normalt äga rum utan att famil jemedlemmar är närvarande såvida inte den beslutande myndig heten finner det nödvändigt för en korrekt prövning att andra familjemedlemmar är närvarande.

2.En personlig intervju ska genomföras under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet.

3.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att personliga intervjuer genomförs under sådana förhållanden att sökandena kan lägga fram skälen för sina ansökningar på ett heltäckande sätt. Medlemsstaterna ska därför

a)se till att den person som genomför intervjun har den kom petens som krävs för att kunna beakta de personliga och allmänna omständigheter som ligger bakom ansökan, inklu sive sökandens kulturella ursprung, kön, sexuell läggning, könsidentitet eller utsatta ställning,

b)om möjligt ordna så att intervjun med sökanden genomförs av en person av samma kön, om sökanden så begär, såvida inte den beslutande myndigheten har skäl att anta att en sådan begäran grundar sig på omständigheter utan koppling till sökandens eventuella svårigheter att på ett uttömmande sätt lägga fram grunderna för sin ansökan,

c)utse en tolk som kan säkerställa en fungerande kommuni kation mellan sökanden och den person som genomför in tervjun; kommunikationen ska äga rum på det språk som sökanden föredrar, såvida det inte finns något annat språk som han eller hon förstår och som han eller hon kan kom municera tydligt på; när det är möjligt ska medlemsstaterna tillhandahålla en tolk av samma kön som sökanden, om sökanden så begär, såvida inte den beslutande myndigheten har skäl att anta att en sådan begäran grundar sig på om ständigheter utan koppling till sökandens eventuella svårig heter att på ett uttömmande sätt lägga fram grunderna för sin ansökan,

d)se till att den som intervjuar en person som ansökt om internationellt skydd om innehållet i ansökan inte bär militär eller brottsbekämpande myndigheters uniform,

e)se till att intervjuer med underåriga genomförs på ett barn tillvänt sätt.

4. Medlemsstaterna får fastställa regler för tredje parts när varo vid den personliga intervjun.

Artikel 16

Den personliga intervjuns innehåll

När den beslutande myndigheten genomför en personlig inter vju om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska myndigheten se till att sökanden har lämpliga möjligheter att lägga fram underlag som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU så fullständigt som möjligt. Detta ska inbegripa en möjlighet för sökanden att förklara eventuella saknade upp gifter och/eller eventuella oförenligheter och motsägelser i sö kandens utsagor.

Artikel 17

Rapportering och upptagning av personliga intervjuer

1.Medlemsstaterna ska se till att det i samband med varje personlig intervju antingen upprättas en ingående, objektiv rap port som innehåller alla väsentliga uppgifter eller att det görs en utskrift.

2.Medlemsstaterna får föreskriva ljud- eller videoupptagning av den personliga intervjun. Om en sådan upptagning görs ska medlemsstaterna se till att upptagningen eller utskriften av denna finns tillgänglig i anslutning till sökandens akt.

L 180/72		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

3. Medlemsstaterna ska se till att sökanden ges möjlighet att muntligen och/eller skriftligen kommentera eller förtydliga even tuella felöversättningar eller missuppfattningar i rapporten eller utskriften, antingen i samband med att den personliga intervjun avslutas eller inom en fastställd tidsfrist innan den beslutande myndigheten fattar beslut. För detta ändamål ska medlemssta terna säkerställa att sökanden underrättas om rapportens hela innehåll eller innehållet i de väsentliga delarna av utskriften, om nödvändigt med bistånd av en tolk. Medlemsstaterna ska där efter begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskrif tens innehåll återger intervjun korrekt.

Om den personliga intervjun tas upp i enlighet med punkt 2 och om upptagningen får användas som bevisning i sådana överklaganden som avses i kapitel V behöver inte medlemssta terna begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskrif tens innehåll återger intervjun korrekt. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 16 kan medlemsstaterna, om de till handahåller både en utskrift och upptagning av den personliga intervjun, neka sökanden att lämna in kommentarer och/eller förtydliganden med avseende på utskriften.

4. Om en sökande vägrar bekräfta att innehållet i rapporten eller utskriften återger den personliga intervjun korrekt, ska skälen till vägran noteras i sökandens akt.

En sådan vägran ska inte hindra den beslutande myndigheten från att fatta beslut om ansökan.

5. Sökande och deras juridiska rådgivare eller andra rådgiva re, såsom dessa definieras i artikel 23, ska ha tillgång till rap porten eller utskriften och, i förekommande fall, upptagningen innan den beslutande myndigheten fattar beslut.

Om en medlemsstat föreskriver både en utskrift och en upp tagning av den personliga intervjun behöver medlemsstaten inte ge tillgång till upptagningen under de förfaranden i första in stans som avses i kapitel III. I sådana fall ska medlemsstaten likväl ge tillgång till upptagningen vid de överklaganden som avses i kapitel V.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 i denna artikel får medlemsstaterna, om ansökan behandlas i enlighet med artikel 31.8, föreskriva att tillgång till rapporten eller utskriften och, i förekommande fall, upptagningen beviljas vid den tid punkt då beslutet fattas.

Artikel 18

Läkarundersökning

1. Om den beslutande myndigheten bedömer att det är rele vant för bedömningen av en ansökan om internationellt skydd i

enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU ska medlemssta terna, med förbehåll för sökandens medgivande, anordna en läkarundersökning av sökanden med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada. Alternativt får medlemsstaterna föreskriva att sökanden anord nar en sådan läkarundersökning.

De läkarundersökningar som avses i första stycket ska utföras av kvalificerade medicinska yrkesutövare och resultatet därav ska överlämnas till den beslutande myndigheten, så snart som möj ligt. Medlemsstaterna får utse de medicinska yrkesutövare som får utföra sådana läkarundersökningar. En sökandes vägran att genomgå en sådan läkarundersökning ska inte hindra den be slutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om interna tionellt skydd.

Läkarundersökningar som utförs i enlighet med denna punkt ska täckas av offentliga medel.

2.Om ingen läkarundersökning utförs i enlighet med punkt

1ska medlemsstaterna informera sökande om att de på eget initiativ och på egen bekostnad får genomföra en läkarunder sökning med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada.

3.Resultaten av de läkarundersökningar som avses i punk terna 1 och 2 ska vägas in i den beslutande myndighetens bedömning tillsammans med övriga delar av ansökan.

Artikel 19

Kostnadsfritt tillhandahållande i första instans av rättslig information och information om förfarandet

1.När det gäller de förfaranden i första instans som avses i kapitel III ska medlemsstaterna se till att sökande på begäran får kostnadsfri rättslig information och information om förfarandet, vilket åtminstone inbegriper information om förfarandet mot bakgrund av sökandens särskilda förhållanden. Om beslutet an gående en ansökan i första instans skulle gå sökanden emot ska medlemsstaterna också på begäran ge sökande information ut över den information som ges i enlighet med artiklarna 11.2 och 12.1 f i syfte att tydliggöra skälen till beslutet och förklara hur det kan överklagas.

2.Det kostnadsfria tillhandahållandet av rättslig information och information om handläggningen i ärendet ska omfattas av de villkor som anges i artikel 21.

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/73

Artikel 20

Kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid överklaganden

1.Medlemsstaterna ska se till att kostnadsfritt rättsligt bis tånd och biträde beviljas på begäran i sådana överklaganden som föreskrivs i kapitel V. Detta ska åtminstone omfatta ut arbetande av de nödvändiga inlagorna och deltagande i förhand lingarna i domstol eller tribunal i första instans på sökandens vägnar.

2.Medlemsstaterna får också tillhandahålla kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde i sådana förfaranden i första instans som avses i kapitel III. I sådana fall ska artikel 19 inte tillämpas.

3.Medlemsstaterna får föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde inte ska beviljas om en domstol, tribu nal eller annan behörig myndighet anser att sökandens över klagande saknar rimliga utsikter till framgång.

Om en myndighet som inte är en domstol beslutar att inte bevilja kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde med hänvis ning till denna punkt ska medlemsstaterna se till att sökanden har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot det be slutet.

Vid tillämpningen av denna punkt ska medlemsstaterna se till att det rättsliga biståndet och biträdet inte inskränks godtyckligt och att sökandens faktiska tillgång till rättslig prövning inte hindras.

4. Kostnadsfri tillgång till rättsligt bistånd och biträde ska omfattas av de villkor som anges i artikel 21.

Artikel 21

Villkor för kostnadsfritt tillhandahållande av rättsligt information och information om förfarandet och av rättsligt bistånd och biträde

1. Medlemsstaterna får föreskriva att den kostnadsfria rätts liga information och information om förfarandet som avses i artikel 19 ska tillhandahållas av icke-statliga organisationer, av personal vid myndigheter eller av särskilda statliga organ.

Det kostnadsfria rättsliga bistånd och biträde som avses i arti kel 20 ska tillhandahållas av dessa personer i enlighet med vad som är godkänt eller tillåtet i nationell rätt.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att kostnadsfri rättslig in formation och information om förfarandet enligt artikel 19 och kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde enligt artikel 20 ska beviljas

a) endast personer som saknar tillräckliga medel, och/eller

b)endast genom tjänster som tillhandahålls av juridiska rådgi vare eller andra rådgivare som genom nationell rätt särskilt har utsetts att bistå och företräda sökande.

Medlemsstaterna får fastställa att det kostnadsfria rättsliga bis tånd och biträde som avses i artikel 20 beviljas endast för överklagandeförfaranden i enlighet med kapitel V vid en dom stol eller tribunal i första instans och inte för ytterligare över klagande eller omprövning som föreskrivs i nationell rätt, in begripet förnyad behandling eller en ytterligare omprövning.

Medlemsstaterna får också föreskriva att det kostnadsfria rätts liga bistånd och biträde som avses i artikel 20 inte beviljas sökande som inte längre befinner sig på territoriet vid tillämp ning av artikel 41.2 c.

3.Medlemsstaterna får fastställa närmare föreskrifter för hur en sådan begäran om kostnadsfri rättslig information och infor mation om förfarandet enligt artikel 19 och om kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde enligt artikel 20 ska lämnas in och handläggas.

4.Medlemsstaterna får även

a)införa belopps- och/eller tidsgränser för tillhandahållandet av sådan kostnadsfri rättslig information och information om förfarandet som avses i artikel 19 och sådant kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde som avses i artikel 20, förutsatt att dessa gränser inte innebär att tillgången till rättslig infor mation och information om förfarandet och rättsligt bistånd och biträde godtyckligt begränsas,

b)när det gäller avgifter och andra kostnader, föreskriva att behandlingen inte ska vara mer förmånlig än den behandling som deras medborgare vanligtvis får i frågor som gäller rätts ligt bistånd.

5. Medlemsstaterna får begära att helt eller delvis få ersätt ning för beviljade kostnader om och när sökandens ekonomiska situation avsevärt har förbättrats eller om beslutet att bevilja sådana kostnader fattades på grundval av falska uppgifter från sökanden.

Artikel 22

Rätt till rättsligt bistånd och biträde i alla skeden av förfarandet

1. Sökande ska ges en faktisk möjlighet att på egen bekost nad rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan enligt natio nell rätt godkänd eller tillåten rådgivare i frågor som rör ansök ningar om internationellt skydd i alla skeden av förfarandet, också efter ett beslut som gått sökanden emot.

L 180/74		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

2. Medlemsstaterna får tillåta icke-statliga organisationer att lämna kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde till sökande i förfaranden som avses i kapitel III och kapitel V i enlighet med nationell rätt.

Artikel 23

Räckvidden för rättsligt bistånd och biträde

1. Medlemsstaterna ska se till att en juridisk rådgivare eller en annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare som bistår eller företräder en sökande i enlighet med villkoren i nationell rätt har tillgång till den information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut.

Medlemsstaterna får göra undantag för sådana fall där offentlig görande av uppgifter eller källor skulle äventyra den nationella säkerheten, säkerheten för de organisationer eller den eller de personer som tillhandahöll uppgifterna eller säkerheten för den eller de personer som uppgifterna hänför sig till eller där utred ningar i samband med medlemsstaternas behöriga myndigheters behandling av ansökningar om internationellt skydd eller med lemsstaternas internationella relationer skulle äventyras. I sådana fall ska medlemsstaterna

a)ge de myndigheter som avses i kapitel V tillgång till upp gifterna eller källorna, och

b)fastställa förfaranden i nationell rätt som garanterar att sö kandens rätt till försvar iakttas.

När det gäller led b får medlemsstaterna i synnerhet bevilja juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genomgått säker hetskontroll tillgång till uppgifterna eller källorna i fråga, i den mån uppgifterna är relevanta för prövningen av ansökan eller beslutet om att återkalla internationellt skydd.

2.Medlemsstaterna ska se till att den juridiska rådgivaren eller en annan rådgivare som bistår eller företräder en sökande har tillträde till områden med begränsat tillträde som förvars enheter och transitzoner för att kunna rådgöra med denne, i enlighet med artiklarna 10.4 och 18.2 b och c i direktiv 2013/33/EU.

3.Medlemsstaterna ska tillåta sökanden att till den person liga intervjun medföra en juridisk rådgivare eller annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare.

Medlemsstaterna får föreskriva att den juridiska rådgivaren eller den andra rådgivaren endast får göra inlägg i slutet av intervjun.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av denna artikel eller artikel 25.1 b får medlemsstaterna föreskriva regler för juridiska rådgivares eller andra rådgivares närvaro vid alla intervjuer un der asylförfarandet.

Medlemsstaterna får begära att sökanden är närvarande vid den personliga intervjun även om han eller hon i enlighet med villkoren i nationell rätt företräds av en juridisk rådgivare eller annan rådgivare och får kräva att sökanden personligen besvarar de frågor som ställs.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 25.1 b, ska från varon av juridisk rådgivare eller annan rådgivare inte hindra den behöriga myndigheten från att genomföra en personlig intervju med sökanden.

Artikel 24

Sökande i behov av särskilda förfarandegarantier

1.Medlemsstaterna ska inom rimlig tid efter det att en an sökan om internationellt skydd har gjorts bedöma huruvida sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier.

2.Den bedömning som avses i punkt 1 får integreras i befintliga nationella förfaranden och/eller i den bedömning

som avses i artikel 22 i direktiv 2013/33/EU och behöver inte ske genom ett administrativt förfarande.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att sökande som har iden tifierats som sökande i behov av särskilda förfarandegarantier får det stöd som behövs för att de ska kunna utnyttja de rättigheter och uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv under hela asylförfarandet.

Om det stöd som behövs inte kan ges inom ramen för de förfaranden som avses i artiklarna 31.8 och 43, särskilt i de fall där medlemsstaterna anser att sökanden är i behov av sär skilda förfarandegarantier på grund av tortyr, våldtäkt eller an dra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld, ska medlemsstaterna antingen inte tillämpa eller upphöra att till lämpa artiklarna 31.6 och 43. Om medlemsstaterna tillämpar artikel 46.6 på sökande på vilka artiklarna 31.6 och 43 inte kan tillämpas i enlighet med detta stycke ska medlemsstaterna åt minstone ge de garantier som föreskrivs i artikel 46.7.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att behovet av särskilda förfarandegarantier även uppfylls, i enlighet med detta direktiv, om behovet framkommer i ett senare skede av förfarandet, utan att nödvändigtvis börja om förfarandet.

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/75

Artikel 25

Garantier för ensamkommande barn

1. När det gäller alla förfaranden som fastställs i detta direk tiv ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14–17,

a)snarast möjligt vidta åtgärder för att säkerställa att en före trädare företräder och biträder det ensamkommande barnet, för att göra det möjligt för honom eller henne att utnyttja de rättigheter och uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv; det ensamkommande barnet ska omedelbart infor meras om att en företrädare har utsetts; denna företrädare ska utföra sitt uppdrag i enlighet med principen om barnets bästa och ska ha de nödvändiga sakkunskaperna för detta; företrädaren ska endast bytas ut om det är nödvändigt; or ganisationer eller personer som befinner sig i eller skulle kunna befinna sig i en intressekonflikt med det ensamkom mande barnet ska inte kunna utses till företrädare; företrä daren kan också vara den företrädare som avses i direktiv 2013/33/EU,

b)se till att företrädaren ges tillfälle att informera det ensam kommande barnet om innebörden och de tänkbara kon sekvenserna av den personliga intervjun och, i förekom mande fall, om hur han eller hon kan förbereda sig inför den personliga intervjun. Medlemsstaterna ska se till att fö reträdaren och/eller en juridisk rådgivare eller annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare är närvarande vid denna intervju och har möjlighet att ställa frågor och lämna synpunkter, inom den ram som fastställs av den per son som genomför intervjun.

Medlemsstaterna får kräva att det ensamkommande barnet ska närvara vid den personliga intervjun, även om företrädaren är närvarande.

2.Medlemsstaterna får avstå från att utse någon företrädare om det ensamkommande barnet med största sannolikhet kom mer att fylla 18 innan ett beslut fattas i första instans.

3.Medlemsstaterna ska se till att

a)om ett ensamkommande barn intervjuas om sin ansökan om internationellt skydd i enlighet med artiklarna 14–17 och 34, ska denna intervju genomföras av en person som har nödvändiga kunskaper om underårigas särskilda behov,

b)den beslutande myndighetens beslut om en asylansökan från ett ensamkommande barn förbereds av en tjänsteman med nödvändiga kunskaper om underårigas särskilda behov.

4. Ensamkommande barn och deras företrädare ska kost nadsfritt förses med rättslig information och information om

förfarandet enligt artikel 19 också i sådana förfaranden om återkallande av internationellt skydd som föreskrivs i kapitel IV.

5. Medlemsstaterna får använda sig av läkarundersökningar för att fastställa åldern på ensamkommande barn i samband med prövningen av en ansökan om internationellt skydd i så dana fall där medlemsstaterna, efter sökandens allmänna utta landen eller andra relevanta indikationer hyser tvivel beträffande sökandens ålder. Om medlemsstaterna därefter fortfarande hyser tvivel när det gäller sökandens ålder ska de utgå ifrån att sö kanden är underårig.

Alla läkarundersökningar ska ske med full respekt för den per sonliga värdigheten varvid den minst invasiva typen av under sökning bör föredras och utföras av kvalificerade medicinska yrkesutövare, för att i möjligaste mån medge ett tillförlitligt resultat.

När läkarundersökningar används ska medlemsstaterna se till att

a)ensamkommande barn före prövningen av ansökan om in ternationellt skydd informeras om att en åldersbestämning genom en läkarundersökning kan komma att göras och att denna information ges på ett språk de förstår eller rimligen kan förväntas förstå; denna information ska innehålla upp lysningar om undersökningsmetoden och eventuella kon sekvenser som resultatet av läkarundersökningen kan få för prövningen av ansökan om internationellt skydd och också om konsekvenserna av en vägran från det ensamkommande barnet att genomgå en läkarundersökning,

b)ensamkommande barn och/eller deras företrädare ger sitt samtycke till att en läkarundersökning görs för att fastställa de berörda underårigas ålder, och

c)ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd från ett ensamkommande barn som har vägrat att undergå en läkarundersökning inte baserar sig enbart på denna väg ran.

Det faktum att ett ensamkommande barn har vägrat att ge nomgå en läkarundersökning ska inte vara ett hinder för den beslutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om inter nationellt skydd.

6. Barnets bästa ska komma i främsta rummet när medlems staterna genomför detta direktiv.

Om en medlemsstat under asylförfarandet fastställer att en per son är ett ensamkommande barn får den

a) tillämpa eller fortsätta att tillämpa artikel 31.8 endast om

i)sökanden kommer från ett land som uppfyller kriterierna för säkra ursprungsländer enligt detta direktiv,

L 180/76		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

ii)sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan om internationellt skydd som inte kan nekas prövning i en lighet med artikel 40.5, eller

iii)sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara för den inre säkerheten eller den allmänna ordningen i medlemsstaten eller med tvång har utvisats som ett all varligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt na tionell rätt,

b)tillämpa eller fortsätta att tillämpa artikel 43 i enlighet med artiklarna 8–11 i direktiv 2013/33/EU endast om

i)sökanden kommer från ett land som uppfyller kriterierna för säkra ursprungsländer enligt detta direktiv,

ii)sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan,

iv)det finns rimlig anledning att anta att ett land som inte är en medlemsstat är ett säkert tredjeland för sökanden i enlighet med artikel 38,

v)sökanden har vilselett myndigheterna genom att visa upp falska handlingar, eller

vi)sökanden i ond tro har förstört eller gjort sig av med en identitets- eller resehandling som skulle ha bidragit till att fastställa hans eller hennes identitet eller medborgarskap.

Medlemsstaterna får tillämpa leden v och vi endast i enskilda fall där det föreligger starka skäl att anta att sökanden för söker dölja relevanta faktorer som sannolikt skulle medföra ett negativt beslut och under förutsättning att sökanden har fått full möjlighet, med hänsyn tagen till de särskilda rätts säkerhetsbehoven för ensamkommande barn, att uppvisa godtagbara skäl för de handlingar som avses i leden v och vi, inbegripet genom samråd med sin företrädare.

c)neka prövning av ansökan i enlighet med artikel 33.2 c om ett land som inte är en medlemsstat anses vara ett säkert tredjeland för sökanden i enlighet med artikel 38 under för utsättning att detta är för den underåriges bästa,

d)tillämpa det förfarande som avses i artikel 20.3 om den underåriges företrädare har juridisk utbildning i enlighet med nationell rätt.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 41 ska medlems staterna vid tillämpningen av artikel 46.6 på ensamkommande barn åtminstone ge de garantier som föreskrivs i artikel 46.7 i samtliga fall.

Artikel 26

Förvar

1.Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar endast av det skälet att han eller hon är en sökande. Skäl och villkor för förvar samt garantier för sökande i förvar ska utformas i enlig het med direktiv 2013/33/EU.

2.I de fall en sökande hålls i förvar ska medlemsstaterna säkerställa att det finns en möjlighet till påskyndad rättslig pröv ning i enlighet med direktiv 2013/33/EU.

Artikel 27

Förfarande om ansökan återkallas

1.I den mån som medlemsstaterna i sin nationella rätt fö reskriver en möjlighet att uttryckligen återkalla ansökan ska de se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att an tingen avbryta prövningen eller att avslå ansökan om interna tionellt skydd om en sökande uttryckligen återkallar ansökan.

2.Medlemsstaterna får också bestämma att den beslutande myndigheten ska ha rätt att avbryta prövningen utan att fatta beslut. I så fall ska medlemsstaterna se till att den beslutande myndigheten inför en tjänsteanteckning i sökandens akt.

Artikel 28

Förfarande om sökanden implicit återkallar eller avstår från sin ansökan

1. Om det finns skälig grund att anta att en sökande implicit har återkallat eller avstått från sin ansökan, ska medlemsstaterna se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att an tingen avbryta prövningen eller, förutsatt att den beslutande myndigheten finner ansökan ogrundad på grundval av en ade kvat utredning av sakförhållandena i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU, avslå ansökan.

Medlemsstaterna får förutsätta att sökanden implicit har återkal lat eller avstått från sin ansökan om internationellt skydd, i synnerhet om det har kunnat fastställas att

a)sökanden har underlåtit att besvara en begäran om att lämna information av betydelse för ansökan i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU, eller har underlåtit att infinna sig till en personlig intervju enligt artiklarna 14–17 i det här direk tivet, om inte sökanden inom rimlig tid kan visa att hans eller hennes underlåtenhet beror på omständigheter som han eller hon inte rådde över,

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/77

b)sökanden har avvikit eller utan tillstånd lämnat den plats där han eller hon bodde eller hölls i förvar utan att inom skälig tid kontakta den behöriga myndigheten eller han eller hon har underlåtit att inom skälig tid fullgöra sin anmälnings skyldighet eller annan skyldighet att meddela sig om sökan den inte kan visa att detta berodde på omständigheter som han eller hon inte rådde över.

För att genomföra dessa bestämmelser får medlemsstaterna fast ställa tidsfrister eller riktlinjer.

2. Medlemsstaterna ska se till att en sökande som efter ett beslut om att avbryta prövningen enligt punkt 1 i denna artikel åter anmäler sig hos den behöriga myndigheten har möjlighet att begära att ärendet tas upp på nytt eller att lämna in en ny ansökan, som inte ska omfattas av förfarandet i artiklarna 40 och 41.

Medlemsstaterna får besluta om en tidsfrist på minst nio må nader efter vilken sökandens ärende inte längre kan tas upp på nytt eller den nya ansökan får behandlas som en efterföljande ansökan som omfattas av förfarandet i artiklarna 40 och 41. Medlemsstaterna får föreskriva att sökandens ärende endast får tas upp på nytt en gång.

Medlemsstaterna ska se till att en sådan person inte avlägsnas i strid med principen om ”non-refoulement”.

Medlemsstaterna får föreskriva att den beslutande myndigheten ska kunna återuppta prövningen i det skede där prövningen av ansökan avbröts.

3. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av förord ning (EU) nr 604/2013.

Artikel 29

UNHCR:s roll

1.Medlemsstaterna ska ge UNHCR möjlighet att

a)ta kontakt medsökande, även de som hålls i förvar, befinner sig vid gränsen och i transitzoner,

b)få tillgång till information om enskilda ansökningar om in ternationellt skydd, om förfarandets gång och om vilka be slut som har fattats, under förutsättning att sökanden sam tycker till detta,

c)vid utövandet av sin tillsyn enligt artikel 35 i Genèvekon ventionen lägga fram synpunkter till vilken behörig myndig het som helst i fråga om enskilda ansökningar om interna tionellt skydd i alla skeden av förfarandet.

2. Punkt 1 ska även vara tillämplig på en organisation som för UNHCR:s räkning verkar i den berörda medlemsstaten i enlighet med ett avtal med medlemsstaten i fråga.

Artikel 30

Insamling av uppgifter om enskilda ärenden

Medlemsstaterna får inte vid prövning av enskilda ärenden

a)röja uppgifter om enskilda ansökningar om internationellt skydd, eller det faktum att en ansökan har lämnats in, till den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada,

b)inhämta uppgifter från den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada på ett sätt som skulle leda till att dessa aktörer får direkt information om att en ansökan har lämnats in av sökanden i fråga, och som skulle äventyra den fysiska integriteten hos sökanden eller hos personer i beroendeställning, eller skulle äventyra friheten och säkerheten för hans eller hennes familjemedlem mar som bor kvar i ursprungslandet.

KAPITEL III

FÖRFARANDEN I FÖRSTA INSTANS

AVSNITT I

Artikel 31

Prövningsförfarande

1.Medlemsstaterna ska handlägga ansökningar om interna tionellt skydd genom ett prövningsförfarande i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II.

2.Medlemsstaterna ska se till att ett prövningsförfarandet avslutas så snart som möjligt utan att åsidosätta en lämplig och fullständig prövning.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att prövningsförfarandet avslutas inom sex månader från det att ansökan lämnats in.

Om en ansökan är föremål för det förfarande som föreskrivs i förordning (EU) nr 604/2013 ska tidsfristen på sex månader inledas vid den tidpunkt då det i enlighet med den förordningen fastställs vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen samt sökanden befinner sig på den medlemsstatens territorium och har tagits om hand av den behöriga myndigheten.

Medlemsstaterna får förlänga den tidsfrist på sex månader som anges i denna punkt med en period på högst ytterligare nio månader om

a)ärendet involverar komplicerade faktiska och/eller rättsliga omständigheter,

L 180/78		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

b)ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, med följden att det i praktiken blir mycket svårt att avsluta förfarandet inom sexmånadersfristen,

c)förseningen uppenbart kan hänföras till sökandens underlå tenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.

I vederbörligen motiverade undantagsfall får medlemsstaterna överskrida de tidsfrister som föreskrivs i denna punkt med högst tre månader om det krävs för att säkerställa tillräcklig och full ständig prövning av ansökan om internationellt skydd.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 13 och 18 i direktiv 2011/95/EU får medlemsstaterna skjuta upp av slutandet av prövningsförfarandet om den beslutande myndig heten, på grund av osäkra förhållanden i ursprungslandet som förväntas vara av tillfällig natur, inte rimligen kan fatta beslut inom de tidsfrister som fastställs i punkt 3. I dessa fall ska medlemsstaterna

a)se över situationen i det berörda ursprungslandet minst var sjätte månad,

b)i rimlig tid informera de berörda sökandena om skälen till senareläggandet, och

c)i rimlig tid informera kommissionen om uppskjutandet av förfarandena för det ursprungslandet.

5.Medlemsstaterna ska under alla omständigheter slutföra prövningsförfarandet inom högst 21 månader från det att an sökan inkommit.

6.Om inget beslut kan fattas inom sex månader ska med lemsstaterna se till att sökanden

a)informeras om förseningen, och

b)på begäran erhåller information om skälen för förseningen och om den tidsfrist inom vilken beslut om hans eller hen nes ansökan är att vänta.

7. Medlemsstaterna får prioritera en prövning av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med de grundläggande prin ciperna och garantierna i kapitel II, i synnerhet,

a)om ansökan kan förväntas vara välgrundad,

b)om sökanden är utsatt i den mening som avses i artikel 22 i direktiv 2013/33/EU eller är i behov av särskilda förfarande garantier, särskilt ensamkommande barn.

8. Medlemsstaterna får även föreskriva att ett prövningsför farande i enlighet med de grundläggande principerna och ga rantierna i kapitel II ska påskyndas och/eller genomföras vid gränsen eller i transitzoner i enlighet med artikel 43 om

a)sökanden vid inlämnandet av sin ansökan och framläggandet av de faktiska omständigheterna endast tagit med uppgifter som saknar betydelse för prövningen av hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, eller

b)sökanden kommer från ett säkert ursprungsland enligt detta direktiv, eller

c)sökanden har vilselett myndigheterna genom att lämna orik tiga uppgifter eller falska handlingar eller genom att undan hålla relevanta uppgifter eller handlingar som rör hans eller hennes identitet och/eller medborgarskap och som kunde ha påverkat beslutet i negativ riktning, eller

d)det är troligt att sökanden i ond tro har förstört eller gjort sig av med en identitets- eller resehandling som skulle ha bidragit till att fastställa hans eller hennes identitet eller medborgarskap, eller

e)sökanden har lämnat uppenbart inkonsekventa och motsä gelsefulla, klart falska eller uppenbart osannolika uppgifter som motsäger tillräckligt kontrollerad information om ur sprungslandet på ett sätt som gör att hans eller hennes på stående om rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU uppenbart är föga övertygande, eller

f)sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan om inter nationellt skydd som inte kan nekas prövning i enlighet med artikel 40.5, eller

g)sökanden lämnar in en ansökan enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett redan fattat eller förestående beslut som skulle leda till att sökanden avlägsnats, eller

h)sökanden olagligen anlände tillmedlemsstatens territorium eller olagligen förlängde sin vistelse och, utan goda skäl, varken har anmält sig till myndigheterna eller lämnat in en ansökan om internationellt skydd så snart som möjligt med tanke på omständigheterna kring inresan, eller

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/79

i) sökanden vägrar att fullgöra sin skyldighet att lämna fin geravtryck i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EG) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems stat som har ansvaret för att pröva en ansökan om interna tionellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat och för när med lemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jäm förelser med uppgifter i Eurodac för brottsbekämpande än damål (1), eller

j)sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara för den inre säkerheten och den allmänna ordningen i den ak tuella medlemsstaten eller har med tvång utvisats som ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt natio nell rätt.

9. Medlemsstaterna ska fastställa tidsfrister för att fatta ett beslut i första instans i enlighet med punkt 8. Dessa tidsfrister ska vara rimliga.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 3, 4 och 5 får medlemsstaterna överskrida dessa tidsfrister om det krävs i syfte att säkerställa en adekvat och fullständig prövning av ansökan om internationellt skydd.

Artikel 32

Ogrundade ansökningar

1.Om inte annat följer av artikel 27 får medlemsstaterna endast anse en ansökan som ogrundad om den beslutande myndigheten har konstaterat att sökanden inte har rätt till in ternationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

2.Vid ogrundade ansökningar, där någon av de omständig heter som förtecknas i artikel 31.8 är tillämplig, får medlems staterna även anse en ansökan vara uppenbart ogrundad, om den definieras på detta sätt i nationell lagstiftning.

AVSNITT II

Artikel 33

Ansökningar som inte kan tas upp till prövning

1.Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt förordning (EU) nr 604/2013 behöver inte medlemsstaterna pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direk tiv 2011/95/EU, om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel.

2.Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internatio nellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

(1) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

a)en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd,

b)ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första asylland för sökanden enligt artikel 35,

c)ett land som inte är en medlemsstat betraktas som ett säkert tredjeland för sökanden enligt artikel 38,

d)ansökan är en efterföljande ansökan, där inga nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU har framkommit eller lagts fram av sökanden, eller

e)en person i beroendeställning lämnar in en ansökan efter det att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit att det egna ärendet ska utgöra en del av en ansökan som lämnats in på hans eller hennes vägnar och det inte finns några omstän digheter kring situationen för personen i beroendeställning som motiverar en separat ansökan.

Artikel 34

Särskilda bestämmelser om intervjuer för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning

1. Medlemsstaterna ska ge sökande möjligheten att lägga fram sina synpunkter på tillämpningen av de grunder som avses i artikel 33 på de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall, innan den beslutande myndigheten beslutar huruvida ansö kan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. Medlemsstaterna ska därför genomföra en personlig intervju för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning. Om medlems staterna vill avvika från denna regel i samband med en efter följande ansökan, får detta endast ske med stöd av artikel 42.

Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 4.2 a i detta direktiv och artikel 5 i förordning (EU) nr 604/2013.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att personal vid andra myndigheter än den beslutande myndigheten ska genomföra den personliga intervjun för att avgöra om ansökan om inter nationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att sådan personal i förväg får nödvändig grundläggande utbildning, särskilt om internationell människorättslagstiftning, unionens asylregelverk och intervju teknik.

AVSNITT III

Artikel 35

Begreppet första asylland

Ett land kan betraktas som första asylland för en enskild sökan de, om

L 180/80		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

a)han eller hon har erkänts som flykting i landet och fort farande kan erhålla detta skydd, eller

b)han eller hon åtnjuter annat tillräckligt skydd i landet, in begripet enligt principen om ”non-refoulement”,

förutsatt att han eller hon kommer att tillåtas resa in på nytt i det landet.

När medlemsstaterna tillämpar begreppet första asylland på en sökandes särskilda omständigheter, får de ta hänsyn till arti kel 38.1. Sökanden ska beredas tillfälle att bestrida tillämp ningen av begreppet första asylland med hänvisning till de sär skilda omständigheterna i hans eller hennes fall.

Artikel 36

Begreppet säkert ursprungsland

1. Om det fastställs att ett tredjeland är ett säkert ursprungs land enligt detta direktiv kan landet, efter en enskild prövning av ansökan, betraktas som ett säkert ursprungsland för en en skild sökande endast om

a)han eller hon är medborgare i det landet eller

b)han eller hon är en statslös person som tidigare hade sitt hemvist i det landet,

och han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter och i fråga om hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

2. Medlemsstaterna ska i den nationella lagstiftningen fast ställa närmare regler och föreskrifter för tillämpningen av be greppet säkert ursprungsland.

Artikel 37

Nationellt fastställande av tredjeländer som säkra ursprungsländer

1.Medlemsstaterna får behålla eller införa lagstiftning som, i enlighet med bilaga I, gör det möjligt att på nationell nivå fastställa säkra ursprungsländer i samband med prövning av ansökningar om internationellt skydd.

2.Medlemsstaterna ska regelbundet se över situationen i tredjeländer som fastställts som säkra ursprungsländer i enlighet med denna artikel.

3.Bedömningen av huruvida ett land är ett säkert ursprungs land i enlighet med denna artikel ska grunda sig på ett urval av informationskällor, särskilt information från andra medlemssta ter, stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra berörda in ternationella organisationer.

4. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de län der som betraktas som säkra ursprungsländer i enlighet med denna artikel.

Artikel 38

Begreppet säkert tredjeland

1. Medlemsstaterna får tillämpa begreppet säkert tredjeland endast om de behöriga myndigheterna är övertygade om att en person som ansöker om internationellt skydd kommer att be handlas i enlighet med följande principer i det berörda tredje landet:

a)Sökandens liv och frihet är inte hotade på grund av ras, religion, medborgarskap, tillhörighet till en viss samhälls grupp eller politisk övertygelse.

b)Det föreligger ingen risk för allvarlig skada enligt definitio nen i direktiv 2011/95/EU.

c)Principen om ”non-refoulement” iakttas i enlighet med Genè vekonventionen.

d)Förbudet mot varje återsändande som innebär åsidosättande av förbudet mot tortyr och grym, omänsklig eller förned rande behandling i enlighet med folkrätten iakttas.

e)Sökanden har möjlighet att ansöka om flyktingstatus och, om de befinns vara flyktingar, erhålla skydd i enlighet med Genèvekonventionen.

2. Begreppet säkert tredjeland ska tillämpas i enlighet med bestämmelser i nationell rätt, inbegripet

a)bestämmelser enligt vilka sökanden måste ha en anknytning till det berörda tredjelandet som gör att det skulle vara rim ligt för denne att resa till det landet,

b)bestämmelser om vilka metoder de behöriga myndigheterna ska använda för att säkerställa att begreppet säkert tredjeland kan tillämpas på ett enskilt land eller en enskild sökande; sådana metoder ska inbegripa att i varje enskilt fall bedöma huruvida landet är säkert för en enskild sökande och/eller att på nationell nivå fastställa länder som i allmänhet betraktas som säkra,

c)bestämmelser i enlighet med internationell rätt som gör det möjligt att genom en enskild prövning fastställa huruvida det berörda tredjelandet är säkert för en enskild sökande, och vilka minst ska göra det möjligt för sökanden att överklaga tillämpningen av begreppet säkert tredjeland med anledning av att tredjelandet i fråga inte är säkert med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter; sökanden ska också tillåtas att invända mot sin anknytning till tredjelandet i enlighet med led a.

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/81

3. Om ett beslut genomförs endast på grundval av denna artikel ska medlemsstaterna

a)informera sökanden om detta, och

b)förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte har prövats i sak.

4.Om tredjelandet nekar en sökande tillstånd att resa in på dess territorium, ska medlemsstaterna se till att rätt till prövning ges i enlighet med de grundläggande principer och garantier som beskrivs i kapitel II.

5.Medlemsstaterna ska regelbundet underrätta kommissio nen om tredjeländer på vilka detta begrepp tillämpas enligt bestämmelserna i denna artikel.

Artikel 39

Begreppet europeiska säkra tredjeländer

1.Medlemsstaterna får föreskriva att en ansökan om inter nationellt skydd och säkerheten för sökanden när det gäller hans eller hennes särskilda omständigheter enligt beskrivningen

ikapitel II inte ska prövas eller inte ska prövas fullständigt i fall där en behörig myndighet på grundval av sakförhållanden har fastställt att sökanden försöker att resa in eller har rest in olag ligt på territoriet från ett säkert tredjeland i enlighet med punkt

2.Ett tredjeland kan endast anses vara ett säkert tredjeland enligt punkt 1 om

a)det har ratificerat och följer bestämmelserna i Genèvekon ventionen utan geografiska begränsningar,

b)det har inrättat ett lagstadgat asylförfarande, och

c)det har ratificerat Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och följer bestämmelserna i denna, inklusive normerna med av seende på effektiva rättsmedel.

3.Sökanden ska beredas tillfälle att bestrida tillämpningen av begreppet europeiska säkra tredjeländer med hänvisning till att det berörda tredjelandet inte är säkert på grund av de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall.

4.De berörda medlemsstaterna ska i nationell rätt fastställa villkoren för genomförande av bestämmelserna i punkt 1 och följderna av de beslut som fattas enligt dessa bestämmelser i enlighet med principen om ”non-refoulement”, inbegripet bestäm melser om undantag från tillämpningen av denna artikel av humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl.

5.Vid genomförande av ett beslut som enbart grundas på denna artikel ska de berörda medlemsstaterna

a)informera sökanden om detta, och

b)förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte har prövats i sak.

6.Om det säkra tredjelandet inte återtar sökanden ska med lemsstaterna se till att rätt till prövning ges i enlighet med de grundläggande principer och garantier som anges i kapitel II.

7.Medlemsstaterna ska regelbundet underrätta kommissio nen om tredjeländer på vilka detta begrepp tillämpas i enlighet med denna artikel.

AVSNITT IV

Artikel 40

Efterföljande ansökan

1.När en person som har ansökt om internationellt skydd i en medlemsstat lämnar ytterligare utsagor eller lämnar in en efterföljande ansökan i samma medlemsstat ska medlemsstaten pröva dessa ytterligare utsagor eller fakta i den efterföljande ansökan i samband med prövningen av den tidigare ansökan eller i samband med prövningen av det omprövade beslutet eller överklagandet i den mån de behöriga myndigheterna kan beakta och pröva alla fakta som utgör grund för dessa ytterligare ut sagor eller den efterföljande ansökan inom denna ram.

2.När beslut fattas enligt artikel 33.2 d om huruvida en

ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning ska en efterföljande ansökan om internationellt skydd först bli föremål för en preliminär prövning om nya fakta eller uppgifter har framkommit eller har lagts fram av sökanden vad avser sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats inter nationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

3.Om den preliminära prövningen enligt punkt 2 leder fram till slutsatsen att nya fakta eller uppgifter har framkommit eller lagts fram av sökanden vilka på ett avgörande sätt bidrar till sökandens möjligheter att betraktas som en person som bevil jats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, ska ansö kan prövas på nytt enligt kapitel II. Medlemsstaterna får också ange andra skäl till att gå vidare med en efterföljande ansökan.

4.Medlemsstaterna får föreskriva att ansökan endast kom mer att prövas vidare om sökanden utan egen förskyllan i det tidigare förfarandet var oförmögen att göra gällande de situa tioner som avses i punkterna 2 och 3 i denna artikel, i synner het genom att använda sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 46.

L 180/82		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

5.När en efterföljande ansökan inte prövas vidare enligt denna artikel ska den nekas prövning enligt artikel 33.2 d.

6.Det förfarande som avses i denna artikel får också till lämpas på

a) en person i beroendeställning som lämnat in en ansökan efter det att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit att det egna ärendet ska utgöra en del av en ansökan som lämnats in på hans eller hennes vägnar, och/eller

b)en ogift underårig som lämnat in en ansökan efter det att en ansökan lämnats in på hans eller hennes vägnar enligt ar tikel 7.5 c.

I sådana fall ska man vid den preliminära prövningen enligt punkt 2 undersöka om det finns fakta avseende ifrågavarande persons eller den ogifte underåriges situation som motiverar en separat ansökan.

7. Om en person avseende vilken ett beslut om överföring ska verkställas i enlighet med förordning (EU) nr 604/2013 gör ytterligare framställningar eller lämnar in en efterföljande ansö kan i den medlemsstat som ska verkställa överföringen, ska dessa framställningar eller efterföljande ansökningar utredas av den ansvariga medlemsstat som avses i den förordningen i en lighet med detta direktiv.

Artikel 41

Undantag från rätten att stanna kvar vid efterföljande ansökningar

1. Medlemsstaterna får göra undantag från rätten att stanna kvar på territoriet om en person

a)har lämnat in en första efterföljande ansökan som inte prö vas vidare i enlighet med artikel 40.5, enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut som skulle leda till att han eller hon omedelbart avlägsnas från den medlems staten, eller

b)lämnar in ytterligare en efterföljande ansökan i samma med lemsstat som redan fattat ett slutligt beslut om att inte pröva en första efterföljande ansökan enligt artikel 40.5 eller ett slutligt beslut om att avslå den ansökan såsom ogrundad.

Medlemsstaterna får göra ett sådant undantag endast om den beslutande myndigheten anser att avlägsnandet inte direkt eller indirekt resulterar i refoulement i strid med medlemsstatens in ternationella och unionsrättsliga åtaganden.

2.I de fall som avses i punkt 1 får medlemsstaterna också

a) göra undantag från de tidsfrister som normalt är tillämpliga på påskyndade förfaranden, i enlighet med natio nell rätt, om prövningsförfarandet påskyndas i enlighet med artikel 31.8 g,

b)göra undantag från de tidsfrister som normalt är tillämpliga i prövningsförfaranden enligt artiklarna 33 och 34, i enlighet med nationell rätt, och/eller

c)göra undantag från artikel 46.8.

Artikel 42

Förfaranderegler

1.Medlemsstaterna ska se till att sökande vilkas ansökningar är föremål för en preliminär prövning enligt artikel 40 omfattas av de garantier som anges i artikel 12.1.

2.Medlemsstaterna får i nationell rätt föreskriva bestämmel ser om den preliminära prövningen enligt artikel 40. Dessa bestämmelser får bland annat

a)ålägga den berörda sökanden att ange de sakförhållanden och lägga fram de bevis som motiverar ett nytt förfarande,

b)tillåta att den preliminära prövningen genomförs enbart på grundval av skriftliga inlagor utan krav på att sökanden ska intervjuas personligen, förutom i de fall som avses i arti kel 40.6.

Dessa regler får inte göra det omöjligt för en sökande att få tillgång till ett nytt förfarande och de får inte heller innebära att tillgången till ett nytt förfarande i praktiken sätts ur spel eller allvarligt inskränks.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att sökanden informeras på lämpligt sätt om utfallet av den preliminära prövningen och, om ansökan inte kommer att prövas vidare, skälen till detta och möjligheterna att överklaga eller begäran en ompröv ning av det beslutet.

AVSNITT V

Artikel 43

Gränsförfaranden

1. Medlemsstaterna får föreskriva förfaranden, i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II, för att vid medlemsstatens gräns eller i transitzoner besluta om

a)huruvida en ansökan som lämnas in där ska tas upp till prövning, enligt artikel 33, och/eller

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/83

b) innehållet i en ansökan i ett förfarande enligt artikel 31.8.

2.Medlemsstaterna ska se till att ett beslut inom ramen för de förfaranden som föreskrivs i punkt 1 fattas inom rimlig tid. Om ett beslut inte har fattats inom fyra veckor, ska sökanden beviljas inresa till medlemsstatens territorium så att hans eller hennes ansökan kan handläggas i enlighet med andra bestäm melser i detta direktiv.

3.I händelse av ankomster som omfattar ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som lämnar an sökningar om internationellt skydd vid gränsen eller i en tran sitzon, vilket gör det omöjligt i praktiken att där tillämpa be stämmelserna i punkt 1, får dessa förfaranden även tillämpas om och under den tid dessa tredjelandsmedborgare eller stats lösa personer normalt är förlagda på platser i närheten av grän sen eller i transitzonen.

KAPITEL IV

FÖRFARANDEN FÖR ÅTERKALLANDE AV INTERNATIONELLT

SKYDD

Artikel 44

Återkallande av internationellt skydd

Medlemsstaterna ska se till att en utredning får inledas om att återkalla en persons internationella skydd så snart det framkom mer nya fakta eller uppgifter som tyder på att det finns skäl att ompröva giltigheten av hans eller hennes internationella skydd.

Artikel 45

Förfaranderegler

1. Medlemsstaterna ska se till att när den behöriga myndig heten överväger att återkalla en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons internationella skydd i enlighet med artikel 14 eller 19 i direktiv 2011/95/EU, ska denna person åtnjuta föl jande garantier:

a)Han eller hon ska underrättas skriftligen om att den behöriga myndigheten omprövar hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd och skälen för en sådan omprövning.

b)Han eller hon ska ges möjlighet att i en personlig intervju enligt artikel 12.1 b och artiklarna 14–17 eller i en skriftlig förklaring ange sina skäl till varför hans eller hennes inter nationella skydd inte bör återkallas.

2. Dessutom ska medlemsstaterna inom ramen för det för farande som anges i punkt 1 se till att

a)den behöriga myndigheten kan erhålla korrekta och upp daterade uppgifter från olika källor, vid behov t.ex. från stöd kontoret och UNHCR, om den allmänna situationen i de berörda personernas ursprungsländer, och

b)om uppgifter samlas i ett enskilt fall för att ompröva en persons internationella skydd, får dessa inte inhämtas från en aktör som utövar förföljelse eller orsakar allvarlig skada på ett sådant sätt att en sådan aktör får direkt information om att den berörda personen är en person som beviljats internationellt skydd vars status är under omprövning, eller att den fysiska integriteten för den berörda personen eller personer i beroendeställning eller friheten och säkerheten för de familjemedlemmar som fortfarande är bosatta i ur sprungslandet äventyras.

3.Medlemsstaterna ska se till att den behöriga myndighetens beslut att återkalla det internationella skyddet lämnas skriftligen. De faktiska och rättsliga skälen ska anges i beslutet och infor mation om hur beslutet kan överklagas ska lämnas skriftligen.

4.Så snart den behöriga myndigheten har fattat ett beslut om att återkalla det internationella skyddet ska artiklarna 20, 22, 23.1 och 29 även vara tillämpliga.

5.Genom avvikelse från punkterna 1–4 i denna artikel får medlemsstaterna besluta att det internationella skyddet upphör genom lag om den som beviljats internationellt skydd otvetydigt avsagt sig detta skydd. Medlemsstaterna får också föreskriva att det internationella skyddet ska upphöra genom lag om den som beviljats internationellt skydd blir medborgare i den medlems staten.

KAPITEL V

ÖVERKLAGANDE

Artikel 46

Rätten till ett effektivt rättsmedel

1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

a)Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd, inbegripet ett beslut

i)att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyk tingstatus och/eller subsidiärt skydd,

ii)att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt artikel 33.2,

iii)som fattas vid gränsen eller i en medlemsstats transitzo ner enligt artikel 43.1,

L 180/84		SV	Europeiska unionens officiella tidning	29.6.2013

iv)att inte pröva en ansökan enligt artikel 39.

b)En vägran att ta upp prövningen av en asylansökan på nytt efter det att den har avbrutits i enlighet med artiklarna 27 och 28.

c)Ett beslut att återkalla internationellt skydd enligt artikel 45.

2. Medlemsstaterna ska se till att personer som av den be slutande myndigheten ansetts ha rätt till subsidiärt skydd till försäkras rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med punkt 1 mot beslut som innebär att ansökan betraktas som ogrundad med avseende på flyktingstatus.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 c får en med lemsstat neka prövning av ett överklagande av ett beslut som innebär att en ansökan anses vara ogrundad med avseende på flyktingstatus på grund av otillräckligt intresse från sökandens sida att fullfölja förfarandet, om den status som subsidiärt skyddsbehövande som beviljats av medlemsstaten ger samma rättigheter och förmåner som flyktingstatus i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.

3. I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlems staterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full ompröv ning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.

4. Medlemsstaterna ska fastställa skäliga tidsfrister och andra nödvändiga bestämmelser så att sökanden kan utöva sin rätt till effektiva rättsmedel enligt punkt 1. Tidsfristerna får inte göra detta omöjligt eller orimligt svårt.

Medlemsstaten får även föreskriva att beslut som fattats i enlig het med artikel 43 ska bli föremål för granskning ex officio.

5.Utan hinder av punkt 6 ska medlemsstaterna låta sökande stanna på deras territorium till dess att tidsfristen för utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av omprövningen.

6.Vid beslut om

a)att anse en ansökan uppenbart ogrundad i enlighet med artikel 32.2 eller ogrundad efter prövning i enlighet med artikel 31.8, utom i fall där dessa beslut grundar sig på de omständigheter som avses i artikel 31.8 h,

b) att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt arti kel 33.2 a, b eller d,

c)att vägra att återuppta prövningen av sökandens ärende efter att det har avbrutits i enlighet med artikel 28, eller

d)om att ansökan inte ska prövas eller inte ska prövas full ständigt enligt artikel 39,

ska en domstol eller tribunal ha rätt att avgöra om den sökande får stanna kvar i medlemsstaten, antingen på begäran av sökan den eller ex officio, om beslutet leder till att sökandens rätt att stanna kvar i medlemsstaten upphör, och när i sådana situatio ner rätten att stanna kvar i medlemsstaten, i avvaktan på resul tatet av prövningen inte regleras i nationell rätt.

7.Punkt 6 ska endast tillämpas på de förfaranden som anges

iartikel 43 under förutsättning att

a)sökanden har tillgång till nödvändig tolkning och nödvän digt rättsligt bistånd och biträde samt har minst en vecka på sig att förbereda sin begäran och att för domstolen lägga fram de argument som talar för att låta honom eller henne stanna kvar på territoriet i avvaktan på resultatet av förfaran det,

b)inom ramen för prövningen av den begäran som avses i punkt 6, domstolen eller tribunalen prövar den beslutande myndighetens negativa beslut med avseende på faktiska och rättsliga omständigheter.

Om de villkor som avses i leden a och b inte är uppfyllda ska punkt 5 tillämpas.

8.Medlemsstaterna ska tillåta sökanden att stanna kvar på deras territorium i avvaktan på resultatet av förfarandet enligt punkterna 6 och 7 för att avgöra om sökanden får stanna kvar på territoriet.

9.Punkterna 5, 6 och 7 ska inte påverka tillämpningen av artikel 26 i förordning (EU) nr 604/2013.

10.Medlemsstaterna får fastställa tidsfrister för domstolen enligt punkt 1 för att pröva den beslutande myndighetens be slut.

11.Medlemsstaterna får även i nationell lagstiftning fastställa under vilka förhållanden det kan anses att en sökande implicit har återkallat eller avstått från sitt rättsmedel enligt punkt 1, tillsammans med regler om det förfarande som ska följas.

29.6.2013		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 180/85

KAPITEL VI

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 47

Överklagande från offentliga myndigheter

Detta direktiv påverkar inte offentliga myndigheters möjlighet att överklaga administrativa och/eller rättsliga beslut enligt na tionell lagstiftning.

Artikel 48

Konfidentialitet

Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som genomför detta direktiv är bundna av tystnadsplikt enligt nationell lags tiftning vad avser alla uppgifter de får kännedom om i samband med sitt arbete.

Artikel 49

Samarbete

Varje medlemsstat ska utse en nationell kontaktpunkt och un derrätta kommissionen om dess adress. Kommissionen ska översända dessa upplysningar till övriga medlemsstater.

Medlemsstaterna ska i samarbete med kommissionen vidta alla lämpliga åtgärder för att upprätta ett direkt samarbete och ett informationsutbyte mellan behöriga myndigheter.

Om de åtgärder som avses i artiklarna 6.5, 14.1 andra stycket och 31.3 b tillgrips ska medlemsstaterna så snart skälen för tillämpningen av dessa undantagsåtgärder inte längre föreligger, och minst årligen, informera kommissionen om detta. Denna information ska om möjligt innefatta uppgifter om den andel av ansökningarna för vilken undantag tillämpats jämfört med det totala antalet ansökningar som behandlats under perioden.

Artikel 50

Rapport

Senast den 20 juli 2017 ska kommissionen rapportera till Eu ropaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna och föreslå nödvändiga ändringar. Medlems staterna ska till kommissionen översända alla uppgifter som behövs för att utarbeta denna rapport. Efter det att rapporten har lagts fram ska kommissionen minst en gång vart femte år rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna.

Som en del av den första rapporten ska kommissionen också särskilt ta upp tillämpningen av artikel 17 och de olika verktyg som används när det gäller protokollet från den personliga intervjun.

Artikel 51

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa

artiklarna 1–30, artikel 31.1, 31.2, 31.6–31.9, artiklarna 32–46, artiklarna 49 och 50 och bilaga I senast den 20 juli 2015. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa be stämmelser.

2.Medlemsstaterna ska senast den 20 juli 2018 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nöd vändiga för att följa artikel 31.3, 31.4 och 31.5. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

3.När en medlemsstat antar de bestämmelser som anges i punkterna 1 och 2 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentlig görs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till det direktiv som upphävs genom detta direktiv ska anses som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlems stat själv utfärda.

4.Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 52

Övergångsbestämmelser

Medlemsstaterna ska tillämpa de bestämmelser i lagar och andra författningar som anges i artikel 51(1) på ansökningar om in ternationellt skydd som lämnats in och på förfaranden för åter kallande av internationellt skydd som inletts efter den 20 juli 2015 eller vid ett tidigare datum. Ansökningar som lämnats in före den 20 juli 2015 och förfaranden för återkallande av flyk tingstatus som inletts före den dagen ska omfattas av de lagar och andra författningar som antagits enligt direktiv 2005/85/EG.

Medlemsstaterna ska tillämpa de lagar och andra författningar som avses i artikel 51.2 på ansökningar om internationellt skydd som lämnats in efter den 20 juli 2018 eller ett tidigare datum. Ansökningar som lämnats in före den dagen ska om fattas av de lagar och andra författningar som anges i direktiv 2005/85/EG.

Artikel 53

Upphävande

För de medlemsstater som är bundna av det här direktivet ska direktiv 2005/85/EG upphöra att gälla den 21 juli 2015, dock utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller den tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning av direktivet som anges i del B i bilaga II.

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvis ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jäm förelsetabellen i bilaga III.

L 180/88		SV		Europeiska unionens officiella tidning		29.6.2013

				BILAGA II
				DEL A
				Upphävt direktiv
				(som det hänvisas till i artikel 53)
	Rådets direktiv 2005/85/EG				(EUT L 326, 13.12.2005, s. 13)
				DEL B
			Tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning
				(som det hänvisas till i artikel 51)

			Direktiv		Tidsfrister för införlivande

	2005/85/EG				Första tidsfrist: den 1 december 2007
					Andra tidsfrist: den 1 december 2008

29.6.2013		SV			Europeiska unionens officiella tidning		L 180/89

					BILAGA III
					Jämförelsetabell

				Direktiv 2005/85/EG		Detta direktiv

	Artikel 1					Artikel 1
	Artikel 2 a–c					Artikel 2 a–c
	—					Artikel 2 d
	Artikel 2 d–f					Artikel 2 e–g
	—					Artikel 2 h och i
	Artikel 2 g					Artikel 2 j
	—					Artikel 2 k och l
	Artikel 2 h–k					Artikel 2 m–p
	—					Artikel 2 q
	Artikel 3.1		och 3.2			Artikel 3.1 och 3.2
	Artikel 3.3					—
	Artikel 3.4					Artikel 3.3
	Artikel 4.1		första stycket			Artikel 4.1 första stycket
	Artikel 4.1		andra stycket			—
	Artikel 4.2		a			Artikel 4.2 a
	Artikel 4.2		b–d			—
	Artikel 4.2		e			Artikel 4.2 b
	Artikel 4.2		f			—
	—					Artikel 4.3
	Artikel 4.3					Artikel 4.4
	—					Artikel 4.5
	Artikel 5					Artikel 5
	Artikel 6.1					Artikel 6.1
	—					Artikel 6.2–6.4
	Artikel 6.2		och 6.3			Artikel 7.1 och 7.2
	—					Artikel 7.3
	—					Artikel 7.4
	Artikel 6.4					Artikel 7.5
	Artikel 6.5					—
	—					Artikel 8
	Artikel 7.1		och 7.2			Artikel 9.1 och 9.2

L 180/90		SV		Europeiska unionens officiella tidning		29.6.2013


			Direktiv 2005/85/EG		Detta direktiv

	—				Artikel 9.3
	Artikel 8.1				Artikel 10.1
	—				Artikel 10.2
	Artikel 8.2 a–c				Artikel 10.3 a–c
	—				Artikel 10.3 d
	Artikel 8.3 och 8.4				Artikel 10.4 och 10.5
	Artikel 9.1				Artikel 11.1
	Artikel 9.2, första stycket				Artikel 11.2 första stycket
	Artikel 9.2, andra stycket				—
	Artikel 9.2, tredje stycket				Artikel 11.2 andra stycket
	Artikel 9.3				Artikel 11.3
	Artikel 10.1 a–c				Artikel 12.1 a–c
	—				Artikel 12.1 d
	Artikel 10.1 d och 10.1 e				Artikel 12.1 e och f
	Artikel 10.2				Artikel 12.2
	Artikel 11				Artikel 13
	Artikel 12.1 första stycket				Artikel 14.1 första stycket
	Artikel 12.2 andra stycket				—
	—				Artikel 14.1 andra och tredje stycket
	Artikel 12.2 tredje stycket				Artikel 14.1 fjärde stycket
	Artikel 12.2 a				Artikel 14.2 a
	Artikel 12.2 b				—
	Artikel 12.2 c				—
	Artikel 12.3 första stycket				Artikel 14.2 b
	Artikel 12.3 andra stycket				Artikel 14.2 andra stycket
	Artikel 12.4–6				Artikel 14.3–14.5
	Artikel 13.1–2				Artikel 15.1 och 15.2
	Artikel 13.3 a				Artikel 15.3 a
	—				Artikel 15.3 b
	Artikel 13.3 b				Artikel 15.3 c
	—				Artikel 15.3 d
	—				Artikel 15.3 e
	Artikel 13.4				Artikel 15.4

29.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning		L 180/91


			Direktiv 2005/85/EG		Detta direktiv

	Artikel 13.5				—
	—				Artikel 16
	Artikel 14				—
	—				Artikel 17
	—				Artikel 18
	—				Artikel 19
	Artikel 15.1				Artikel 22.1
	Artikel 15.2				Artikel 20.1
	—				Artikel 20.2–20.4
	—				Artikel 21.1
	Artikel 15.3 a				—
	Artikel 15.3 b och c				Artikel 21.2 a och b
	Artikel 15.3 d				—
	Artikel 15.3 andra stycket				—
	Artikel 15.4–6				Artikel 21.3–21.5
	—				Artikel 22.2
	Artikel 16.1 första stycket				Artikel 23.1 första stycket
	Artikel 16.1 andra stycket första meningen				Artikel 23.1 andra stycket inledande orden
	—				Artikel 23.1 a
	Artikel 16.1 andra stycket andra meningen				Artikel 23.1 b
	Artikel 16.2 första meningen				Artikel 23.2
	Artikel 16.2 andra meningen				—
	—				Artikel 23.3
	Artikel 16.3				Artikel 23.4 första stycket
	Artikel 16.4 första stycket				—
	Artikel 16.4 andra och tredje stycket				Artikel 23.4 andra och tredje stycket
	—				Artikel 24
	Artikel 17.1				Artikel 25.1
	Artikel 17.2 a				Artikel 25.2
	Artikel 17.2 b och c				—
	Artikel 17.3				—
	Artikel 17.4				Artikel 25.3
	—				Artikel 25.4
	Artikel 17.5				Artikel 25.5

L 180/92		SV		Europeiska unionens officiella tidning		29.6.2013


			Direktiv 2005/85/EG		Detta direktiv

	—				Artikel 25.6
	Artikel 17.6				Artikel 25.7
	Artikel 18				Artikel 26
	Artikel 19				Artikel 27
	Artikel 20.1 och 20.2				Artikel 28.1 och 28.2
	—				Artikel 28.3
	Artikel 21				Artikel 29
	Artikel 22				Artikel 30
	Artikel 23.1				Artikel 31.1
	Artikel 23.2, första stycket				Artikel 31.2
	—				Artikel 31.3
	—				Artikel 31.4 och 31.5
	Artikel 23.2, andra stycket				Artikel 31.6
	Artikel 23.3				—
	—				Artikel 31.7
	Artikel 23.4 a				Artikel 31.8 a
	Artikel 23.4 b				—
	Artikel 23.4 c i				Artikel 31.8 b
	Artikel 23.4 c ii				—
	Artikel 23.4 d				Artikel 31.8 c
	Artikel 23.4 e				—
	Artikel 23.4 f				Artikel 31.8 d
	Artikel 23.4 g				Artikel 31.8 e
	—				Artikel 31.8 f
	Artikel 23.4 h och i				—
	Artikel 23.4 j				Artikel 31.8 g
	—				Artikel 31.8 h och i
	Artikel 23.4 k och l				—
	Artikel 23.4 m				Artikel 31.8 j
	Artikel 23.4 n och o				—
	—				Artikel 31.9
	Artikel 24				—
	—				Artikel 32 (flyttad artikel 28)
	Artikel 25				Artikel 33
	Artikel 25.1				Artikel 33.1

29.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning		L 180/93


			Direktiv 2005/85/EG		Detta direktiv

	Artikel 25.2 a–c				Artikel 33.2 a–c
	Artikel 25.2 d och e				—
	Artikel 25.2 f och g				Artikel 33.2 d och e
	—				Artikel 34
	Artikel 26				Artikel 35
	Artikel 27.1 a				Artikel 38.1 a
	—				Artikel 38.1 b
	Artikel 27.1 b–d				Artikel 38.1 c–e
	Artikel 27.2–5				Artikel 38.2–5
	Artikel 28				Artikel 32
	Artikel 29				—
	Artikel 30.1				Artikel 37.1
	Artikel 30.2–30.4				—
	—				Artikel 37.2
	Artikel 30.5 och 30.6				Artikel 37.3 och 37.4
	Artikel 31.1				Artikel 36.1
	Artikel 31.2				—
	Artikel 31.3				Artikel 36.2
	Artikel 32.1				Artikel 40.1
	Artikel 32.2				—
	Artikel 32.3				Artikel 40.2
	Artikel 32.4				Artikel 40.3 första meningen
	Artikel 32.5				Artikel 40.3 andra meningen
	Artikel 32.6				Artikel 40.4
	—				Artikel 40.5
	Artikel 32.7 första stycket				Artikel 40.6 a
	—				Artikel 40.6 b
	Artikel 32.7 andra stycket				Artikel 40.6 andra stycket
	—				Artikel 40.7
	—				Artikel 41
	Artikel 33				—
	Artikel 34.1 och 34.2 a				Artikel 42.1 och 42.2 a
	Artikel 34.2 b				—
	Artikel 34.2 c				Artikel 42.2 b

L 180/94		SV		Europeiska unionens officiella tidning		29.6.2013


			Direktiv 2005/85/EG		Detta direktiv

	Artikel 34.3 a				Artikel 42.3
	Artikel 34.3 b				—
	Artikel 35.1				Artikel 43.1 a
	—				Artikel 43.1 b
	Artikel 35.2 och 35.3 a–f				—
	Artikel 35.4				Artikel 43.2
	Artikel 35.5				Artikel 43.3
	Artikel 36.1–36.2 c				Artikel 39.1–39.2 c
	Artikel 36.2 d				—
	Artikel 36.3				—
	—				Artikel 39.3
	Artikel 36.4–6				Artikel 39.4–39.6
	—				Artikel 39.7
	Artikel 36.7				—
	Artikel 37				Artikel 44
	Artikel 38				Artikel 45
	—				Artikel 46.1 a i
	Artikel 39.1 a i och ii				Artikel 46.1 a ii och iii
	Artikel 39.1 a iii				—
	Artikel 39.1 b				Artikel 46.1 b
	Artikel 39.1 c och d				—
	Artikel 39.1 e				Artikel 46.1 c
	—				Artikel 46.2 och 46.3
	Artikel 39.2				Artikel 46.4 första stycket
	—				Artikel 46.4 andra och tredje stycket
	Artikel 39.3				—
	—				Artikel 46.5–46.9
	Artikel 39.4				Artikel 46.10
	Artikel 39.5				—
	Artikel 39.6				Artikel 41.11
	Artikel 40				Artikel 47
	Artikel 41				Artikel 48
	—				Artikel 49
	Artikel 42				Artikel 50

29.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning		L 180/95


			Direktiv 2005/85/EG		Detta direktiv

	Artikel 43 första stycket				Artikel 51.1
	—				Artikel 51.2
	Artikel 43 andra och tredje stycket				Artikel 51.3 och 51.4
	Artikel 44				Artikel 52 första stycket
	—				Artikel 52 andra stycket
	—				Artikel 53
	Artikel 45				Artikel 54
	Artikel 46				Artikel 55
	Bilaga I				—
	Bilaga II				Bilaga I
	Bilaga III				—
	—				Bilaga II
	—				Bilaga III

Prop. 2016/17:17

Bilaga 3

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att nuvarande 12 kap. 19 a § ska betecknas 12 kap. 19 b §,

dels att 1 kap. 7 §, 8 kap. 19 §, 12 kap. 6, 7, 8 a, 10 och 19 §§, 14 kap. 5 § och 18 kap. 1 och 1 a §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 12 kap. 8 b och 19 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §2

Säkerhetsärenden enligt denna lag är ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör rikets säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar

–att en utlänning ska avvisas eller utvisas,

–att en utlännings ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska avslås eller att en utlännings uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska återkallas,

–att en utlänning inte ska beviljas statusförklaring eller att en utlännings statusförklaring ska återkallas,

–att en utlänning inte ska beviljas resedokument, eller

–att en utlännings ansökan om ställning som varaktigt bosatt ska avslås eller att en utlännings ställning som varaktigt bosatt ska återkallas.

Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 eller 19 a § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende.

8 kap.

19 §3

Migrationsverket		får	besluta att	Migrationsverket		får	besluta	att
verkets beslut om	avvisning enligt			verkets beslut om	avvisning enligt
17 § första stycket		får	verkställas	17 § första stycket		1	eller 2	får

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning).

2Senaste lydelse 2014:198.

3Senaste lydelse 2014:198.

136

Polismyndighetens beslut om avvisning får verkställas även om det har överklagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 17 § första stycket 3 eller andra stycket.

								Prop. 2016/17:17
								Bilaga 3
även om det inte har vunnit laga kraft			verkställas även om det inte har fått
(avvisning	med	omedelbar	laga kraft (avvisning med omedelbar
verkställighet), om det är uppenbart			verkställighet), om det, på grund av
att det inte finns grund för asyl och			att de skäl som utlänningen åberopar
att uppehållstillstånd inte heller ska			är	otillräckliga		eller		saknar
beviljas på någon annan grund.			trovärdighet, är uppenbart att det inte
			finns grund för asyl och det är
			uppenbart att		uppehållstillstånd inte
			heller ska beviljas på någon annan
			grund.
			Migrationsverket får också besluta
			om	avvisning		med		omedelbar
			verkställighet		om	en	asylansökan
			avvisas med stöd av 5 kap. 1 b §
			första stycket 1 eller 2.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet.

12 kap.

6 §4 Polismyndighetens beslut om

avvisning får verkställas även om det har överklagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 17 § andra stycket.

		7 §5
Migrationsverkets	beslut	om	Migrationsverkets	beslut	om
avvisning enligt 8 kap. 17 § första			avvisning enligt 8 kap. 17 § första
stycket eller utvisning får verkställas			stycket 1 eller 2 eller utvisning får
även om beslutet inte har vunnit laga			verkställas även om beslutet inte har
kraft, om			fått laga kraft, om
1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller
2. Migrationsverket	enligt	8 kap.	2. Migrationsverket	enligt	8 kap.
19 § har beslutat att verkets beslut			19 § har beslutat att verkets beslut
om avvisning får verkställas trots att			om avvisning får verkställas trots att
det inte vunnit laga kraft.			det inte fått laga kraft.

4Senaste lydelse 2014:655.

5Senaste lydelse 2014:198.

137

Prop. 2016/17:17 Bilaga 3

				8 a §6
Om en utlänning har ansökt om				Om en utlänning har ansökt om
uppehållstillstånd som flykting enligt				uppehållstillstånd som flykting enligt
4 kap. 1 § eller som annan				4 kap. 1 § eller som annan
skyddsbehövande		enligt 4	kap.	skyddsbehövande			enligt 4		kap.
2 eller 2 a §, får ett beslut om				2 eller 2 a §, får ett beslut om
avvisning	eller	utvisning	inte	avvisning		eller	utvisning		inte
verkställas innan ansökan har prövats				verkställas innan ansökan har prövats
och då avslagits genom ett beslut				och då avslagits genom ett beslut
som har vunnit laga kraft eller innan				som har fått laga kraft eller innan ett
ett beslut att avvisa ansökan			enligt	beslut	att	avvisa	ansökan		enligt
5 kap. 1 b § har vunnit laga kraft.				5 kap. 1 b § har fått laga kraft.
Första stycket gäller inte om				Första stycket gäller inte om
Migrationsverket		har beslutat om		Migrationsverket			har	beslutat om
omedelbar	verkställighet		enligt	omedelbar		verkställighet			enligt
8 kap. 19 § eller om utlänningen har				8 kap. 19 §. Då gäller i stället att
utvisats på grund av brott. I dessa				beslutet om avvisning får verkställas
fall får beslutet om avvisning eller				när ansökan om			uppehållstillstånd
utvisning verkställas när ansökan om				har prövats i en instans och då
uppehållstillstånd har prövats i en				avslagits eller avvisats. Om beslutet
instans och då avslagits.				avser ett ensamkommande barn får
				det dock verkställas tidigast en vecka
				från den dag då barnet fick del av
				beslutet. Om utlänningen överklagar
				beslutet i fråga om uppehållstillstånd
				ska den migrationsdomstol som ska
				pröva	överklagandet			pröva	om
				beslutet att avvisningen ska ske med

omedelbar verkställighet ska kvarstå. Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts.

8 b §

Det som sägs i 8 a § gäller inte om utlänningen har utvisats på grund av brott. Då gäller i stället att beslutet om utvisning får verkställas när

6 Senaste lydelse 2014:198.

138

										Prop. 2016/17:17
										Bilaga 3
						ansökan om uppehållstillstånd				har
						prövats i en instans och då avslagits
						eller avvisats.
						Bestämmelsen i 8 a § hindrar inte
						att	utlänningen		överlämnas,
						utlämnas eller överförs till en annan
						stat eller internationell domstol eller
						tribunal för att lagföras eller avtjäna
						en frihetsberövande påföljd.
					10 §7
Har en utlänning överklagat ett
beslut om att avvisas med omedelbar
verkställighet enligt 8 kap. 19 §, ska
Migrationsverket				pröva	om
verkställigheten			av	beslutet	tills
vidare ska avbrytas (inhibition).
Även	i	andra		fall	när	När Migrationsverket omprövar ett
Migrationsverket			omprövar		ett	avvisningsbeslut ska verket pröva om
avvisningsbeslut			ska	verket	pröva	verkställigheten		av	beslutet	tills
frågan om inhibition.						vidare ska avbrytas (inhibition).
					19 §8
Om utlänningen i ett ärende om						Om utlänningen i ett ärende om
verkställighet av ett beslut om						verkställighet av ett beslut om
avvisning eller utvisning som vunnit						avvisning eller utvisning som fått
laga	kraft		åberopar		nya	laga	kraft	åberopar		nya
omständigheter						omständigheter, inbegripet nya fakta
						eller uppgifter av relevans för
						prövningen

1.som kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 1, 2 eller 3 §, och

2.dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare,

ska Migrationsverket, om beslut om uppehållstillstånd inte kan meddelas enligt 18 §, ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning.

Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migrationsverket besluta att inte bevilja ny prövning.

Beslutet om avvisning eller utvisning får inte verkställas innan Migrationsverket har avgjort frågan

7Senaste lydelse 2014:198.

8Senaste lydelse 2009:1542.

139

Prop. 2016/17:17

Bilaga 3

om ny prövning ska ske eller, om ny
prövning beviljas, innan frågan om
uppehållstillstånd	har	avgjorts
genom ett beslut som har vunnit laga
kraft.
Vad som sägs i första stycket gäller			Första stycket gäller inte om
inte om utlänningen ansöker om			utlänningen	ansöker	om
uppehållstillstånd som flykting enligt			uppehållstillstånd som flykting enligt
4 kap. 1 § eller som annan			4 kap. 1 § eller som annan
skyddsbehövande enligt 4 kap. 2			skyddsbehövande enligt 4 kap. 2
eller 2 a § och en sådan ansökan inte			eller 2 a § och en sådan ansökan inte
tidigare under utlänningens vistelse i			tidigare under utlänningens vistelse i
Sverige har prövats genom ett			Sverige har prövats genom ett beslut
lagakraftvunnet beslut. I ett sådant			som har fått laga kraft. I ett sådant
fall ska Migrationsverket		pröva	fall ska	Migrationsverket	pröva
ansökan och besluta om inhibition i			ansökan och besluta om inhibition i
verkställighetsärendet.			verkställighetsärendet.

19 a §

Om utlänningen i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som har fått laga kraft åberopar sådana nya omständigheter som avses i 19 § första stycket får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas innan Migrationsverket har avgjort frågan om ny prövning ska ske.

Om Migrationsverket beviljar ny prövning får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas innan frågan om uppehållstillstånd har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft. Om Migrationsverket inte beviljar ny prövning och beslutet avser ett ensamkommande barn får beslutet om avvisning eller utvisning verkställas tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet.

Om utlänningen överklagar ett beslut att inte bevilja ny prövning, och frågan om ny prövning inte har avgjorts tidigare, ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om inhibition

140

					Prop. 2016/17:17
					Bilaga 3
			ska meddelas. Beslutet om avvisning
			eller utvisning får inte verkställas
			innan denna prövning har gjorts.
		14 kap.
		5 §9
Migrationsverkets beslut	att	inte	Migrationsverkets beslut	att	inte
bevilja ny prövning enligt 12 kap.			bevilja ny prövning enligt 12 kap.
19 § får överklagas	till	en	19 § får överklagas	till	en
migrationsdomstol. Detsamma gäller			migrationsdomstol. Detsamma gäller
verkets beslut att inte bevilja			verkets beslut att inte bevilja
prövning enligt 12 kap. 16 a eller			prövning enligt 12 kap. 16 a eller
19 a §.			19 b §.

18 kap.

1 §10

Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om

1.avvisning, dock inte hos Polismyndigheten om inte utlänningen enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar,

2.utvisning enligt 8 kap. 6 eller 10 § eller 11 § andra stycket,

3.verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen eller om ny prövning beviljats,

4.verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, dock endast när det gäller fråga om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § och utlänningen hållits i förvar sedan mer än tre dagar, och

5.hemsändande enligt 23 kap. 2 §.

Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål och ärenden enligt första stycket 1 och 2 för barn som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet. Offentligt biträde ska också förordnas för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet om ny prövning har beviljats barnet enligt 12 kap. 19 §.

9Senaste lydelse 2013:648.

10Senaste lydelse 2014:655.

141

Prop. 2016/17:17

Bilaga 3

144

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

I ärenden enligt denna lag gäller följande föreskrifter i utlänningslagen (2005:716) i tillämpliga delar:

1 kap. 3 b § om EES-medborgare,

1 kap. 13 § om skyndsam handläggning,

3a kap. 2 § om familjemedlemmar till EES-medborgare,

4kap. 1–4 §§ om flyktingar och andra skyddsbehövande,

5kap. 1–1 c, 2 a–d, 3–10, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd,

5a kap. 1–4 och 6 §§ om ställning som varaktigt bosatt,

6kap. 3 § om arbetstillstånd,

6 a kap. 1–11 §§ om EU-blåkort,

8 kap. 12 och 13 §§ om utvisning av EES-medborgare och sådana medborgares familjemedlemmar,

8 kap. 14 § om utvisning av utlänningar med permanent uppehållsrätt, EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren och EES-medborgare som är barn,

9 kap. 8 § om fotografi och fingeravtryck,

10 kap. 1, 2, 4–11 och 17 §§ om förvar och uppsikt,

12 kap. 1–5, 13 a och 21–23 §§ om verkställighet av beslut om utvisning,

13 kap. 1–7 §§ om muntlig handläggning hos förvaltningsmyndighet, 13 kap. 10 § om motivering av beslut,

13 kap. 11 § om tolkersättning,

13 kap. 12 § om rättelse av beslut på grund av oriktig uppgift, 13 kap. 15 och 16 §§ om DNA-analys,

16 kap. 1 § andra stycket om Migrationsöverdomstolen, 17 kap. 1 och 2 §§ om skyldighet att lämna uppgifter,

18 kap. 1 § andra stycket om	18 kap. 1 § tredje stycket om
offentligt biträde för barn, och	offentligt biträde för barn, och
19 kap. 1–4 §§ om kostnadsansvar.

Skyldigheten enligt 17 kap. 1 § utlänningslagen att lämna uppgifter gäller vid tillämpningen av denna lag även i förhållande till regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

1 Senaste lydelse 2014:589.

Prop. 2016/17:17

Bilaga 5

146

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs40 i fråga om utlänningslagen (2005:716)41 dels att nuvarande 12 kap. 19 a § ska betecknas 12 kap. 19 b §,

dels att 1 kap. 7 §, 8 kap. 19 §, 12 kap. 6, 7, 8 a, 10, 13 och 19 §§, 13 kap. 1 §, 14 kap. 5 §, 18 kap. 1 och 1 a §§ och rubriken närmast före 12 kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 12 kap. 8 b och 19 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §42

Säkerhetsärenden enligt denna lag är ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör rikets säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar

–att en utlänning ska avvisas eller utvisas,

–att en utlännings ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska avslås eller att en utlännings uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska återkallas,

–att en utlänning inte ska beviljas statusförklaring eller att en utlän- nings statusförklaring ska återkallas,

–att en utlänning inte ska beviljas resedokument, eller

–att en utlännings ansökan om ställning som varaktigt bosatt ska avslås eller att en utlännings ställning som varaktigt bosatt ska återkallas.

Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 eller 19 a § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvis- ning har fattats i ett säkerhets- ärende.

Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 eller 19 b § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvis- ning har fattats i ett säkerhets- ärende.

8 kap.

19 §43

Migrationsverket får besluta att		Migrationsverket får besluta att
verkets beslut om avvisning enligt		verkets beslut om avvisning enligt
17 § första stycket får verkställas		17 § första stycket 1 eller 2 får
även	om det inte har vunnit laga	verkställas även om det inte har
kraft	(avvisning med omedelbar	fått laga kraft (avvisning med

40Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), i den ursprungliga lydelsen.

41Senaste lydelse av 12 kap. 19 a § 2013:648.

42Senaste lydelse 2014:198.

43Senaste lydelse 2014:198.

Polismyndighetens beslut om avvisning får verkställas även om det har överklagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 17 § första stycket 3 eller andra stycket.

verkställighet), om det är uppen-	omedelbar	verkställighet), om de		Prop. 2016/17:17
bart att det inte finns grund för	skäl som	utlänningen	åberopar	Bilaga 5
asyl och att uppehållstillstånd inte	saknar betydelse för prövningen av
heller ska beviljas på någon annan	ansökan eller saknar tillförlitlig-
grund.	het, och det därmed är uppenbart
	att det inte finns grund för asyl och
	det är uppenbart att uppehållstill-
	stånd inte heller ska beviljas på
	någon annan grund		(uppenbart
	ogrundad ansökan). Migrations-
	verket får också besluta om avvis-
	ning med omedelbar verkställighet

om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet.

12 kap.

6 §44 Polismyndighetens beslut om

avvisning får verkställas även om det har överklagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 17 § andra stycket.

7 §45

Migrationsverkets beslut om	Migrationsverkets beslut om
avvisning enligt 8 kap. 17 § första	avvisning enligt 8 kap. 17 § första
stycket eller utvisning får verk-	stycket 1 eller 2 eller utvisning får
ställas även om beslutet inte har	verkställas även om beslutet inte
vunnit laga kraft, om	har fått laga kraft, om

1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring),

eller
2. Migrationsverket enligt 8 kap.				2. Migrationsverket enligt 8 kap.
19 § har beslutat att verkets beslut				19 § har beslutat att verkets beslut
om avvisning får verkställas trots				om avvisning får verkställas trots
att det inte vunnit laga kraft.				att det inte fått laga kraft.
			8 a §46
Om en utlänning har ansökt om				Om en utlänning har ansökt om
uppehållstillstånd	som	flykting		uppehållstillstånd	som	flykting
enligt 4 kap. 1 § eller som annan				enligt 4 kap. 1 § eller som annan
skyddsbehövande	enligt	4	kap.	skyddsbehövande	enligt	4	kap.
2 eller 2 a §, får	ett beslut		om	2 eller 2 a §, får	ett beslut		om

44Senaste lydelse 2014:655.

45Senaste lydelse 2014:198.

46Senaste lydelse 2014:198.

147

Att

avbryta

verkställighet

Inhibition

Prop. 2016/17:17

(inhibition)

Bilaga 5

10 §47

Har en utlänning överklagat ett

beslut om att avvisas med omedel-

bar verkställighet enligt 8 kap. 19

§, ska Migrationsverket pröva om

verkställigheten

av beslutet

tills

vidare ska avbrytas (inhibition).

Även i andra fall när Migrat-

När

Migrationsverket

omprövar

ionsverket omprövar ett avvis-

ett avvisningsbeslut

ska

verket

ningsbeslut ska verket pröva frå-

pröva om inhibition ska beslutas.

gan om inhibition.

13 §48

Om det i andra fall finns sär-

skilda skäl till det, får Migrations-

verket besluta om inhibition.

Bestämmelser

inhibition

Bestämmelser

inhibition

finns också i 16 a och 18–20 §§.

finns också i 8 a, 16

a och 18–

20 §§.

19 §

Om utlänningen i ett ärende om

Om ett beslut om uppehållstill-

verkställighet av ett beslut om

stånd inte kan meddelas enligt 18

avvisning

eller

utvisning

som

§, ska Migrationsverket ta upp

vunnit laga kraft åberopar nya

frågan om uppehållstillstånd till ny

omständigheter

prövning om utlänningen i ett

ärende om verkställighet av ett

beslut om avvisning eller utvisning

som fått laga kraft åberopar sådana

nya

omständigheter,

inbegripet

nya fakta eller uppgifter av rele-

vans för prövningen som

1. som

kan

antas

utgöra ett

1. kan antas utgöra ett bestående

bestående sådant hinder mot verk-

sådant hinder mot verkställigheten

ställigheten som avses i 1, 2 eller 3

som avses i 1, 2 eller 3 §, och

§, och

2. inte kunnat åberopas av utlän-

2. dessa

omständigheter

inte

ningen tidigare,

eller

utlänningen

kunnat

åberopas

utlänningen

visar giltig ursäkt för att inte ha

tidigare,

eller

utlänningen

visar

åberopat omständigheterna

tidi-

giltig ursäkt för att inte ha åberopat

gare.

omständigheterna tidigare,

ska Migrationsverket, om beslut

om uppehållstillstånd

inte

kan

47 Senaste lydelse 2014:198.

48 Senaste lydelse 2014:198.

149

Prop. 2016/17:17

Bilaga 5

150

meddelas enligt 18 §, ta upp frå- gan om uppehållstillstånd till ny prövning.

Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migra- tionsverket besluta att inte bevilja ny prövning.

Beslutet om	avvisning eller
utvisning får inte verkställas innan
Migrationsverket	har	avgjort
frågan om ny prövning ska ske
eller, om ny prövning beviljas,
innan frågan om uppehållstillstånd
har avgjorts genom ett beslut som
har vunnit laga kraft.
Vad som sägs i första stycket			Första stycket gäller inte om
gäller inte om utlänningen ansöker			utlänningen ansöker om uppe-
om uppehållstillstånd som flykting			hållstillstånd som flykting enligt
enligt 4 kap. 1 § eller som annan			4 kap. 1 § eller som annan skydds-
skyddsbehövande enligt 4 kap. 2			behövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a
eller 2 a § och en sådan ansökan			§ och en sådan ansökan inte tidi-
inte tidigare under utlänningens			gare under utlänningens vistelse i
vistelse i Sverige har prövats			Sverige har prövats genom ett
genom ett lagakraftvunnet beslut. I			beslut som har fått laga kraft. I ett
ett sådant fall ska Migrationsverket			sådant fall ska Migrationsverket
pröva ansökan och besluta om			pröva ansökan och besluta om
inhibition i verkställighetsärendet.			inhibition i verkställighetsärendet.

19 a §

Om Migrationsverket beviljar ny prövning får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas innan frågan om uppehållstillstånd har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft. Om Migra- tionsverket inte beviljar ny pröv- ning och beslutet gäller ett ensam- kommande barn får beslutet om avvisning eller utvisning verk-

			ställas tidigast en vecka från den			Prop. 2016/17:17
			dag då barnet fick del av beslutet.			Bilaga 5
			Om	utlänningen	överklagar ett
			beslut att inte bevilja ny prövning
			och frågan om ny prövning inte
			har avgjorts tidigare, ska den
			migrationsdomstol som ska pröva
			överklagandet pröva om inhibition
			ska beslutas. Beslutet om avvis-
			ning eller utvisning får inte verk-
			ställas innan denna prövning har
			gjorts.
		13 kap.
		1 §49
Migrationsverket får inte besluta			Om en utlänning har ansökt om
om avvisning eller utvisning av en			asyl i Sverige får Migrationsverket
utlänning som har ansökt om asyl i			avgöra ett ärende utan muntlig
Sverige eller vägra en utlänning			handläggning endast om utlän-
begärd	statusförklaring utan att		ningen	förklaras	vara flykting
det förekommit muntlig handlägg-			enligt 4 kap. 3 § första stycket.
ning hos Migrationsverket. Munt-			Handläggningen kan ske i form av
lig handläggning ska även annars			en muntlig förhandling eller i
företas på begäran av utlänningen,			annan form.
om inte en sådan handläggning
skulle sakna betydelse för att
avgöra	asylärendet.	Handlägg-
ningen kan ske i form av en munt-
lig förhandling eller i annan form.
		14 kap.
		5 §50
Migrationsverkets beslut att inte			Migrationsverkets beslut att inte
bevilja ny prövning enligt 12 kap.			bevilja ny prövning enligt 12 kap.
19 § får överklagas till en			19 § får överklagas till en
migrationsdomstol.		Detsamma	migrationsdomstol.		Detsamma
gäller verkets beslut att inte bevilja			gäller verkets beslut att inte bevilja
prövning enligt 12 kap. 16 a eller			prövning enligt 12 kap. 16 a eller
19 a §.			19 b §.

18 kap.

1 §51

Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om

1. avvisning, dock inte hos Polismyndigheten om inte utlänningen enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar,

49Senaste lydelse 2009:1542.

50Senaste lydelse 2013:648.

51Senaste lydelse 2014:655.

151

Prop. 2016/17:17

Bilaga 5

154

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:572) om särskild utlännings- kontroll ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §1

I ärenden enligt denna lag gäller följande föreskrifter i utlänningslagen (2005:716) i tillämpliga delar:

1 kap. 3 b § om EES-medborgare,

1 kap. 13 § om skyndsam handläggning,

3a kap. 2 § om familjemedlemmar till EES-medborgare,

4kap. 1–4 §§ om flyktingar och andra skyddsbehövande,

5kap. 1–1 c, 2 a–d, 3–10, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd,

5a kap. 1–4 och 6 §§ om ställning som varaktigt bosatt,

6kap. 3 § om arbetstillstånd,

6 a kap. 1–11 §§ om EU-blåkort,

8 kap. 12 och 13 §§ om utvisning av EES-medborgare och sådana medborgares familjemedlemmar,

8 kap. 14 § om utvisning av utlänningar med permanent uppehållsrätt, EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast före- gående åren och EES-medborgare som är barn,

8 a kap. 2 § första stycket om sådana hänsyn som ska tas till anknyt- ningen till det svenska samhället, om fråga uppkommit om utvisning av en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige,

9 kap. 8 § om fotografi och fingeravtryck,

10 kap. 1, 2, 4–11 och 17 §§ om förvar och uppsikt,

12kap. 1–5, 13 a och 21–23 §§ om verkställighet av beslut om utvis-

ning,

13kap. 1–7 §§ om muntlig handläggning hos förvaltningsmyndighet,

13kap. 10 § om motivering av beslut,

13kap. 11 § om tolkersättning,

13kap. 12 § om rättelse av beslut på grund av oriktig uppgift,

13kap. 15 och 16 §§ om DNA-analys,

16kap. 1 § andra stycket om Migrationsöverdomstolen,

17kap. 1 och 2 §§ om skyldighet att lämna uppgifter,

18 kap. 1 § andra stycket om	18 kap. 1 § andra och tredje
offentligt biträde för barn, och	styckena om offentligt biträde för
	barn, och

19 kap. 1–4 §§ om kostnadsansvar.

Skyldigheten enligt 17 kap. 1 § utlänningslagen att lämna uppgifter gäller vid tillämpningen av denna lag även i förhållande till regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

1 Senaste lydelse 2014:589.

redaktionella åtgärder, ändrats genom att de kursiverade orden har lagts till.

Paragrafen syftar enligt författningskommentaren till att genomföra artiklarna 33.2 d och 40.2–5 i det omarbetade direktivet. Enligt artikel 33.2 d behöver medlemsstaterna inte pröva en efterföljande ansökan om inga nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd har framkommit eller lagts fram. Artikeln överensstämmer i allt väsentligt med artikel 32.3 i 2005 års asylprocedurdirektiv.

Av författningskommentaren framgår vidare att ändringen är avsedd att tydliggöra förutsättningarna för att bevilja en ny prövning genom att det nu uttryckligen anges att nya omständigheter inbegriper nya fakta eller omständigheter av relevans för prövningen. Någon beskrivning av vad som skiljer ”nya fakta eller uppgifter” från ”nya omständigheter” finns inte.

I skäl 36 till direktivet anförs att det skulle vara orimligt om medlemsstaterna vore skyldiga att genomföra ett nytt fullständigt prövningsförfarande om en sökande gör en efterföljande ansökan utan att nya bevis eller skäl läggs fram. I sådana fall bör medlemsstaterna ha rätt att avvisa ansökan i enlighet med res judicata-principen.

Mot bakgrund av vad som sägs i skälen till direktivet skulle en tänkbar tolkning av ”nya fakta eller uppgifter” kunna vara att uttrycket syftar på ny bevisning för att styrka tidigare påståenden. Lagrådsremissen hänvisar emellertid till de förarbetsuttalanden som gjordes i samband med att den aktuella bestämmelsen infördes:

Om de nya omständigheter eller bevis som åberopas i verkställighetsärendet endast avser att styrka redan tidigare åberopade omständigheter som hänför sig till utlänningens skyddsbehov finns det normalt inte skäl att pröva hela ärendet på nytt. Här kan det handla om en ny handling, exempelvis en domstolshandling eller ett brev hemifrån, som ges in för att styrka tidigare gjorda påståenden (prop. 2004/05:170 s. 228).

Enligt lagrådsremissen är det som uttalades i den tidigare propositionen fortfarande aktuellt och något förtydligande av vad som gäller i det avseendet är inte avsett. Vidare anförs att förutsättningarna för att bevilja ny prövning enligt utlänningslagen redan enligt gällande ordning motsvarar förutsättningarna enligt det omarbetade direktivet och att någon ändring i sak inte är avsedd (s. 75-76).

Flera remissinstanser, bland dem domstolar som ska tillämpa bestämmelsen, har kritiserat den föreslagna ändringen som onödig, förvirrande och svår att tillämpa. Lagrådet instämmer i den kritiken.

Hänvisningen i direktivet till ”nya fakta och uppgifter” är densamma som i 2005 års asylprocedurdirektiv. Regeringen har anfört att redan

Prop. 2016/17:17

Bilaga 6

157

Genomförande av det omarbetade	Prop.
asylprocedurdirektivet	2016/17:17

Prop. 2016/17:17		för barn som befinner sig i Sverige
		och som saknar vårdnadshavare
		här i landet.

	Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
16 §
Migrationsverket ska inte bevilja		Migrationsverket ska inte bevilja
ny prövning enligt 12 kap. 19 §		ny prövning enligt 12 kap. 19 §
första stycket eller 19 a § första		första stycket eller 19 b § första
stycket utlänningslagen (2005:716)		stycket utlänningslagen (2005:716)
om de omständigheter som utlän-		om de omständigheter som utlän-
ningen åberopar till stöd för att ny		ningen åberopar till stöd för att ny
prövning ska beviljas endast är		prövning ska beviljas endast är
sådana omständigheter som kan		sådana omständigheter som kan
ligga till grund för skyddsbehov		ligga till grund för skyddsbehov
enligt 4 kap. 2 a § utlänningslagen.		enligt 4 kap. 2 a § utlänningslagen.

Artikel 55
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.
Utfärdat i den 26 juni 2013.
På Europaparlamentets vägnar			På rådets vägnar
M. SCHULZ			A. SHATTER
Ordförande			Ordförande