Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den svenska klimatpolitiken bör inriktas så att den bidrar till att minska de globala utsläppen av växthusgaser till en så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt och tillkännager detta för regeringen.
Klimatförändringarna är vår tids ödesfråga. Ett förändrat klimat ger mänskligheten nya utmaningar. För trots att planeten har en inbyggd resiliens mot relativt stora förändringar, finns ingen garanti för att en beständig linjär ökning av medeltemperatur inte leder till att världen hamnar vid en ”tipping point” – det vill säga, en punkt där vi oåterkalleligen förändrar vår planets klimat. Det är tvärtom troligt att vi snabbt närmar oss en sådan punkt.
Vi ser redan idag hur den globala klimatutmaningen och förändringen i klimatet påverkar oss. Extremt väder, omöjliggörandet av jordbruk och ekosystemtjänster som omintetgörs är bara några exempel. Ett stort ansvar ligger på världens länder att agera kraftfullt för att motverka dessa effekter, på kort och på lång sikt.
Regeringen 2006–2014 levererade en ambitiös klimatproposition och riktig klimatpolitik. Sverige ändrade det utsläppsmål som antagits under föregående S-regering med stöd av V och MP på minus fyra procent, till ett mål på minus 40 procent. Det sammantagna arbetet ledde till att våra utsläpp sedan 1990 minskade med ungefär 24 procent samtidigt som BNP ökade med ungefär 60 procent. Sverige har en förhållandevis effektiv klimatpolitik. Men vi kan göra mer.
Det är tydligt att klimatproblemet är en global utmaning. Därför bör också lösningarna bli mer globala och syfta till att utsläppen i världen minskar, till så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Det finns också stora synergieffekter att göra. På ett övergripande plan bör inriktningen för klimatpolitiken kännetecknas av följande:
Detta leder till en rad slutsatser som just nu inte implementeras i svensk klimatpolitik. Tvärtom bedriver den nuvarande regeringen en alltmer inåtvänd klimatpolitik – som förvisso har ambitiösa mål, men som inte bidrar till att lösa klimatproblemet på global nivå på ett kostnadseffektivt sätt.
Syftet med klimatpolitiken kan bli mer internationellt. Först och främst bör regeringen sträva efter mer samarbete med andra länder också inom klimatpolitiken. Därför bör den inte fullfölja sitt beslut om att trappa ned klimatinsatserna i EU och i utvecklingsländer. Sverige har redan idag ett relativt lågt koldioxidavtryck, som är förhållandevis kostsamt att minska ytterligare. Att fokusera insatserna där pengarna gör störst nytta borde vara självklart även i klimatpolitiken. På så sätt byggs också legitimitet för insatserna – liksom för andra politikområden bör de ekonomiska ramarna vara strikta och uppföljningen noggrann.
För det andra bör regeringen eftersträva kostnadseffektivitet. Det görs bäst genom flexibla mekanismer – alltså gröna investeringar i utvecklingsländer – och att utveckla EU:s gemensamma klimatpolitik till att bli mer kostnadseffektiv. Genom att arbeta med flexibla mekanismer och samarbeta genom EU finns också goda möjligheter att goda lösningar sprider sig till andra länder, vilket är önskvärt. Det finns också stora synergieffekter, bra klimatinsatser kan leda till annan hållbar utveckling.
Dessutom bör regeringen ta krafttag för att införa åtgärder som fasar ut kolanvändningen i världen. Det är nämligen, som Finanspolitiska rådet fastslår i den finanspolitiska rapporten från 2016, inte självklart att regeringens fokus på att minska oljeanvändningen i Sverige bidrar till en sådan utveckling.
|
Sofia Arkelsten (M) |
|