Förslag till riksdagsbeslut
Vi i Sverigedemokraterna skriver i princip under på behovet av att värna skyddsvärda biotoper och freda dessa arealer från avverkning. Samtidigt ser vi med oro på regeringens ambitioner att ytterligare undanta enorma arealer produktiv skogsmark, upp till en och en halv miljon hektar. Den totala kostnaden för detta låter sig inte beräknas eftersom markpriserna varierar, men det kan närma sig storleksordningen 100 miljarder kronor i inköp av skog till reservat.
För övrigt uppstår en indirekt kostnad när produktiv skogsmark tas ur bruk, vilket i slutändan blir en ekonomisk förlust för hela samhället. Sverigedemokraterna prioriterar skötsel av redan skyddade områden framför omfattande nya reservatsbildningar.
Många naturreservat sköts nämligen inte i dag i enlighet med sina skötselplaner.
I de föreskrifter som i dag föreligger för Tivedens nationalpark så får man vare sig avverka eller på annat sätt skada levande eller döda träd eller buskar, upparbeta vindfällen, ta frö, så, plantera eller vidta någon skogsbruks- eller skogsvårdsåtgärd.
Det finns en stor risk att när skogsbruk förbjuds i nationalparken så kan skadedjursangreppen i skogen öka, t.ex. efter stormar och stormfällning, och sedan sprida sig till angränsande fastigheter. Det bör därför av skötselföreskrifterna framgå att skogen ska kunna skötas i enlighet med gällande lagstiftning, i synnerhet då kapitel 6 i skogsvårdslagen.
Sveaskog har nyligen tagit beslut om att skapa buffertskogar på närmare 2 000 hektar skog runt Tivedens nationalpark. Buffertskog är ett uttryck som miljö- och friluftsorganisationer använder och som i dagligt tal kan benämnas plockhyggesbruk eller anpassad skogsavverkning.
Detta har sin grund i att tyska turister klagade på ett kalhygge några hundra meter från gränsen till Tivedens nationalpark. Detta ledde till att turistföretagen vädjade till statliga Sveaskog att de skulle förändra sitt skogsbruk så att man kunde få fler nöjda besökare.
Sveaskogs beslut att gå turistföretagen till mötes har nu fått till följd att bolaget räknar med att förlora ungefär hälften av intäkterna från de aktuella skogarna genom att skapa dessa buffertzoner, vilket försvårar för Sveaskog att nå upp till de ekonomiska mål som staten som ägare ställt upp.
Frågan är i förlängningen större än så, och även andra skogsägare riskerar att drabbas om denna typ av buffertzoner blir vanligt förekommande.
Det finns en risk att sådana här initiativ kan bli normgivande, med påbud från myndigheter och allmänhet för skapandet av s.k. buffertskogar exempelvis runt samhällen, nationalparker, naturreservat och andra områden som kan anses ha ett socialt värde. Vi i Sverigedemokraterna motsätter oss denna utveckling.
Jägareförbundet anser att det inte behövs några formella begränsningar för jakt inom nationalparken. Staten som markägare i nationalparken kan genom beslut av förvaltaren välja att bedriva jakt eller inte om man så önskar eller om behov uppstår av olika anledningar. I framtiden kan även behov av jakt på invasiva och andra liknande arter uppstå med kort varsel. I stället för att tvingas ändra föreskrifterna om ett sådant behov av jakt uppstår bör föreskrifterna ändras så att all jakt enligt jaktförordningen bilaga 1–4 är möjlig för länsstyrelsen, förvaltaren eller utsedd uppdragstagare.
Sverigedemokraterna vänder sig emot att EU dikterar svensk viltförvaltning. I frågor som berör viltförvaltning menar vi att det nationella parlamentet alltid ska ha sista ordet, och att regeringen därmed tydligt ska verka för att Sverige återtar beslutsmakten över de frågor som ryms inom art- och habitatsdirektivet.
När direktivet kom till 1992 fanns exempelvis enstaka vargindivider i Sverige, men ingen stam med den revirtäthet och koncentration som vi ser i dag. När förutsättningarna har förändrats så markant, kan inte ett gammalt direktiv längre vara vägledande för svensk lagstiftning.
Sverigedemokraterna vill därför att regeringen verkar för att påverka EU i en riktning som ger medlemslandet rätten att själv avgöra klassificering av hotade djur och utforma sin förvaltning.
Den ändrade lagstiftningen om att beslut om licensjakt efter varg får fattas senast den 1 oktober och att Förvaltningsrätten i Luleå överprövar beslut om varg och andra stora rovdjur, där jakt på varg och andra arter som skyddas av art- och habitatdirektivet ska handläggas skyndsamt, är bra åtgärder för att komma runt den rundgång av inställda jakter som blev följden av en bristfällig rättsordning.
Sverigedemokraterna anser dock att detta varken är tillräckligt eller säkerställer genomförande av jaktbeslut, utan vill att ett tillägg skrivs in i Naturvårdsverkets föreskrifter om att jakttiden ska kunna förlängas, oavsett om den ordinarie jakttiden är förbi.
Eftersom vargjakten är beroende av spårsnö och om domstolsutslag dröjer fram tills vintern är till ända, ska den också kunna flyttas fram till kommande vinters första spårsnö i november/december under samma år.
|
Runar Filper (SD) |
|
|
Anders Forsberg (SD) |
Martin Kinnunen (SD) |