Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att återgå till inriktningen för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd såsom formulerat i alliansregeringens biståndspolitiska plattform från 2014, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Det har gått mer än ett år sedan världens regeringar antog FN:s 17 nya globala utvecklingsmål. Dessa är uppföljare till de s.k. millenniemålen, som antogs år 2000 och stakade ut viktiga målsättningar om alltifrån att halvera världsfattigdomen till att minska barnadödlighet och se till att fler barn får gå i skolan.
Men det allra viktigaste målet saknas fortfarande: att varje medborgare i fria, öppna och demokratiska val ska få välja sina ledare. Vi firar i år 250 år med svensk tryckfrihet. I ett läge där auktoritära krafter vill ta ifrån människor makten över deras liv är det viktigt att Sverige med sitt långa arv av demokrati och yttrandefrihet står upp för dessa värden. Det är därför jag vill att svensk utrikes- och biståndspolitik ska ha demokratiutveckling och respekt för mänskliga rättigheter som överordnat mål.
Regeringens inriktning för utvecklingspolitiken är alltför otydlig och oklar. Det framgår inte vad man kommer att rikta in sig på, och inte vad man avser att prioritera. I stället blir det lite och diffust om allt. Det gör att det blir svårare att uppnå något – och svårare att utvärdera vad man faktiskt uppnår. L, C, KD och M tog 2014 beslut om en biståndspolitisk plattform, för att stärka styrningen av det svenska biståndet och göra det lättare att just utvärdera resultaten. Denna har regeringen tidigt uttalat att man vill riva upp, men utan att ersätta den med något lika tydligt. Liberalerna vill i stället att Sverige återgår till den biståndspolitiska plattformen.
|
Birgitta Ohlsson (L) |
|
|
Christer Nylander (L) |
Tina Acketoft (L) |
|
Emma Carlsson Löfdahl (L) |
Mats Persson (L) |
|
Maria Weimer (L) |
|