Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617) med de motivuttalanden som framgår av motionen.
Idrotten är Sveriges största folkrörelse, och inom många slags idrotter är supporterkulturen en fantastisk inramning av en match eller en tävling. Att besöka ett idrottsarrangemang som publik handlar om gemenskap, spänning och att uttrycka sin glädje eller besvikelse på plats när det händer. I de allra flesta fall är supporterkulturen något positivt och något som bidrar till upplevelsen.
Men det inträffar alltför ofta att supporterkulturen urartar till våld. Sverige har stora problem med våld i anslutning till matcher i fotboll och en del andra idrotter, och det är mot dem som förstör matcherna som vi ska ta krafttag.
Genom alliansregeringens arbete har lagstiftningen skärpts i flera steg. Förbud har införts mot att inneha och använda pyrotekniska varor utan tillstånd vid vissa idrottsarrangemang, mot att obehörigen beträda spelplanen och mot att kasta in föremål på planen. Lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang har ändrats så att det är möjligt att vid straffansvar förbjuda personer att få tillträde till idrottsarrangemang i upp till tre år, och Polismyndigheten har fått befogenhet att föra ett nationellt register över personer med tillträdesförbud. Kameraövervakningslagstiftningen har ändrats för att underlätta övervakning inne på arenorna.
Även den nuvarande propositionen bygger på ett lagstiftningsarbete som påbörjades av alliansregeringen. Liberalerna ställer sig bakom de lagförslag som läggs fram.
I likhet med vad som gäller vid brott mot maskeringsförbud vid t.ex. demonstrationer föreslås en straffskala på böter eller fängelse i upp till sex månader. Denna straffskala förefaller i och för sig tillräcklig. Däremot har vi invändningar mot regeringens förarbeten vad gäller hur den ska tillämpas.
Regeringen ägnar betydande uppmärksamhet åt frågan om i vilka situationer det inte ska dömas till ansvar, en fråga som visserligen är viktig. Däremot belyser regeringen inte alls i vilka situationer en överträdelse av maskeringsförbudet ska bedömas vara så allvarlig att fängelse kan bli påföljd i stället för böter.
Regeringen gör i stället en allmän hänvisning till den straffskala som gäller för uppsåtliga brott mot ordningslagens 5 kap. 3 § första stycket och 4 § i dess nuvarande lydelse, vilket t.ex. gäller användande av bengaler och andra pyrotekniska varor eller att kasta in föremål på en idrottsplan under pågående arrangemang. Vi delar inte alls bedömningen att den hänvisningen är tillräcklig.
Vad gäller exempelvis pyrotekniska varor är det uppenbart att det finns stor skillnad i straffvärde mellan att å ena sidan olovligen ta med sig en enstaka pjäs in på publikläktaren utan att använda den och å andra sidan rigga upp och tända ett större antal bengaliska eldar mitt i publikhavet, med uppenbar fara för de personer som står intill. I det fallet går det alltså att förutse hur straffskalan kan komma att tillämpas i praktiken på de gärningar som leder till påföljd.
Maskeringsförbudet, däremot, syftar endast till själva handlingen att täcka sitt ansikte för att försvåra identifiering. Det går inte att ur propositionen utläsa i vilka situationer en sådan isolerad handling skulle kunna leda till ett så pass allvarligt straff som sex månaders fängelse.
Naturligtvis kan det förutses att brott mot maskeringsförbudet oftast sker i samband med annan brottslighet som är mer eller mindre allvarlig. Dessa brott är dock redan kriminaliserade i sig. Om det är lagstiftarens avsikt att brott mot maskeringsförbudet ska leda till strängare påföljd ju allvarligare brott gärningsmannen i övrigt begår vid samma tillfälle är det i vart fall inte något som framgår av propositionen. Förarbetena till lagen behöver därför förtydligas med den inriktningen för att visa på allvaret i den grövre huliganrelaterade brottsligheten. Annars riskerar fängelsedelen av straffskalan att bli en tom bestämmelse som aldrig kommer till användning.
Det är en uppenbar brist att förarbetena till lagförslaget inte ger åklagare och domstolar vägledning för att kunna bedöma i vilka fall brott mot maskeringsförbudet kan föranleda fängelse. Detta bör lämpligen åtgärdas i samband med justitieutskottets behandling av propositionen.
|
Roger Haddad (L) |
|
|
Christina Örnebjär (L) |
Christer Nylander (L) |
|
Tina Acketoft (L) |
Emma Carlsson Löfdahl (L) |
|
Mats Persson (L) |
Maria Weimer (L) |