Förslag till riksdagsbeslut
Under de senaste decennierna har Sverige fört en extrem invandringspolitik, extrem i förhållande till folkviljan såväl som i jämförelse med våra grannländer. Sedan 1980 har Sverige beviljat över 1,7 miljoner uppehållstillstånd, enligt Migrationsverkets statistik, och under 2015 har vi sett hur antalet asylansökningar har legat på över 1 000 personer per dag. Få andra länder i världen har haft en lika vidlyftig invandring sett till sin folkmängd. Sveriges extrema politik på området har skapat problem inom bland annat EU-samarbetet, där de svenska representanterna har haft väldigt svårt att få något gehör för sina ståndpunkter.
Före detta statssekreterare Lars Danielsson kommenterade situationen på följande sätt i Sveriges Radio, Studio Ett den 8 september 2008: "Alla politiska partier i Sverige har varit överens om att vi ska ha en mycket liberal asyl- och migrationslagstiftning. Det här skiljer ju oss från i stort sett alla andra medlemsstater i Europa. Effekten blir då att de andra ser oss som lite tokiga extremister".
Samtidigt som många enskilda invandrare har bidragit positivt till det svenska samhället har den förda politiken, i form av en mycket omfattande invandring kombinerat med en samhällsupplösande mångkulturalism, skapat stora och allvarliga problem i form av segregation, utanförskap, sjunkande kunskaps- och betygsnivåer i skolan, etniska och religiösa motsättningar, ökad kriminalitet, skenande kostnader och en försämrad välfärd.
Allt fler inser behovet av att lämna den ansvarslösa politiken till förmån för en ansvarsfull invandringspolitik som håller samman, stärker och utvecklar vårt samhälle. Vi presenterar här vår väg till just detta.
Den senaste tidens terrorattentat har skakat om Europa. I flera fall gömde terroristerna sig bland asylsökande och migranter vilket flera säkerhetstjänster och medier hade varnat om redan i början av 2015. Oroväckande ofta nämns Sverige som ett mål för terroristiska grupperingar i detta sammanhang. Enligt Säpos bedömning ligger terrorhotnivån på näst högsta vilket visar att situationen är allvarlig. Enligt medierapporter tar det samtidigt upp till ett år för ett första möte med en asylhandläggare som har till uppgift bland annat att bedöma eventuella terroristkopplingar. Detta möte ger inte heller någon garanti för att en eventuell terroraktion ska stoppas eftersom Migrationsverkets personal saknar rätt utbildning och kompetens för att genomföra den sortens bedömningar. Mot bakgrund av att myndigheten är hårt pressad får enskilda asylhandläggare inte mer än ett par minuter för att ställa frågor och få svar som ska ligga till grund för potentiellt livsavgörande bedömningar.
Vi anser inte att detta är acceptabelt. Regeringen bör upprätta ett system liknande Storbritanniens som innebär att en migrant får träffa en kvalificerad säkerhetsbedömare inom loppet av några timmar efter ankomsten till Sverige. Denna verksamhet borde rimligtvis bedrivas av gränspolisen. Erfarenheter från Storbritannien visar att just gränsbevakningsmyndigheten (UKBA) är mest lämpad för att genomföra säkerhetskontrollerna. Sådana kontroller borde rimligtvis genomföras i de transitcenter vid gränsövergångar som vi förespråkar i denna motion.
Mot bakgrund av ovanstående bör regeringen ändra utlänningslagen för att möjliggöra heltäckande säkerhetskontroller och screening av alla inkommande migranter.
Sett till antalet asylansökningar per capita har Sverige under lång tid legat högre än alla andra länder inom gruppen EU-28. I rena siffror har det i samma grupp endast varit Tyskland som tagit emot ett högre antal asylsökande än Sverige, men per capita låg de långt efter. Även efter det senaste årets utveckling placerar sig Sverige på en niondeplats inom gruppen, alltså i den övre tredjedelen.
Sverigedemokraterna anser att vi i egenskap av ett jämförelsevis rikt land förvisso har en moralisk och medmänsklig skyldighet att hjälpa människor i nöd. Dock vill vi, till skillnad från övriga partier i Sveriges riksdag, effektivisera stödet så att det når de mest utsatta, hjälper så många som möjligt samt att insatsen är långsiktigt hållbar. När stora flyktingströmmar skapas till följd av väpnade konflikter och andra katastrofer är det enligt oss självklart att prioritera stöd i form av effektivt och tillgängligt skydd samt basala livsförnödenheter för att rädda så många liv som möjligt. Sverige bör därför fokusera på att avsätta mer resurser till FN:s flyktingorgan UNHCR, så att fler individer erhåller hjälp på plats eller i sitt närområde eftersom det är där de akuta skyddsbehoven är som störst. Denna satsning kan vid behov även kompletteras med riktade stöd till andra hjälporganisationer eller insamlingar som fokuserar på humanitära insatser, exempelvis Unicef, World Food Program och Världsbankens olika projekt för mottagarländer.
I samband med detta vill vi också se en nollvision av asylinvandringen till Sverige, då det inte finns några konflikter i vårt direkta närområde. Det är vår mening att asyl i Sverige endast ska beviljas dem som uppfyller kriterierna i FN:s flyktingkonvention (Genèvekonventionen) och att en strikt tillämpning av principen om asyl i första säkra ankomstland ska gälla. Sverige bör då det inte finns några konflikter i vårt närområde alltså inte bevilja asyl från asylsökande som passerar igenom eller kommer ifrån säkra länder, en politik som också bör kanaliseras ut till allmänheten för att förhindra onödiga resor och minska söktrycket. Enligt avtal med UNHCR önskar vi komplettera vår satsning på hjälp i närområdet med ett ökat mottagande av upp till 4 000 kvotflyktingar via FN:s vidarebosättningssystem under förutsättning att en sverigedemokratisk asylpolitik blir verklighet. Dessa kvotflyktingar bör vara personer som är särskilt utsatta och i akut behov av vidarebosättning långt ifrån hemlandet på grund av exempelvis politisk förföljelse.
I praktiska termer innebär nollvisionen att inga migranter som passerar säkra länder, inklusive våra grannländer, kommer att få asyl i Sverige. I stället ska de hänvisas till de säkra länder de har passerat på vägen hit. För att nollvisionen om asylinvandringen till Sverige ska bli verklighet krävs en rad åtgärder.
Bland annat föreslår Sverigedemokraterna ett utökat transportörsansvar för alla transportörer som utför resor till Sverige, inklusive färje-, tåg- och busstrafik, som förutom kontroller av identitetshandlingar även innebär kontroll av inresetillstånd till Sverige. Gränsöverskridande taxitrafik bör förbjudas för att undvika att det ska utnyttjas av människosmugglare. Eftersom migrationsströmmar i världen inte visar några tecken på att avta, utan snarare ökar för varje år, bör dessa kontroller införas permanent istället för den tillfälliga lösning som regeringen har valt.
Vidare bör transitcentrum upprättas vid gränsövergångar för snabbprövning av inkomna ansökningar om asyl. I de fall migranter kommit till Sverige direkt från ett säkert land bör ett avvisningsbeslut fattas på plats med omedelbar verkställighet.
Ovannämnda åtgärder överensstämmer både med internationella konventioner som Sverige skrivit under och med EU-lagstiftningen, vilket är en förutsättning för att åtgärderna ska vara tillämpningsbara under överskådlig framtid.
Alla människor som passerar svensk gräns skall kunna anmodas att bevisa sin identitet. För att ett hållbart, rättssäkert och effektivt flyktingsystem ska kunna upprätthållas måste varje land förhålla sig till de regler och avtal som tecknats. Detta bör vara en grundläggande princip för all form av samhällsbygge och missbruk av asylansökningar ska beivras. Asylsökande och migranter med oklar identitet ska sättas i förvar enligt nuvarande bestämmelser i utlänningslagen tills deras identitet är klarlagd. För att skapa förutsättningar för detta bör regeringen ge Migrationsverket i uppdrag, och tillföra resurser för, att skapa ett tillräckligt antal platser på förvar och slutna boenden enligt förslaget nedan.
Mot bakgrund av att förvar är en förhållandevis dyr form av boende, med hög personaltäthet och hög boendestandard, och ofta innebär bland annat enkelrum för de intagna samt stora allmänna ytor, bör en ny form av boende skapas – ett slutet asylboende i Migrationsverkets regi. Denna form är avsedd främst för asylsökande som inte kan styrka sin identitet och som har ett beslut om förvarstagande i enlighet med bestämmelserna i utlänningslagen. Den relativt enklare standarden gör det möjligt för Migrationsverket att öppna ett stort antal platser på slutna boenden under en kort tid vilket bör ses som avgörande i ljuset av den pågående migrantkrisen.
Vidare måste all form av asylmissbruk bekämpas. Av den anledningen är det av stor vikt att både den yttre gränskontrollen och den inre utlänningskontrollen kan skärpas kraftigt. Polisen bör få de möjligheter som krävs för att utföra kontroller utan att behöva ta hänsyn till om vissa grupper anser sig vara diskriminerade, om det visar sig att en grupp följer ett visst mönster eller har ett beteendemönster som sticker ut.
Därutöver förespråkar Sverigedemokraterna ett system där den som beviljats asyl inte får besöka hemlandet inom fem år. Om så sker dras uppehållstillståndet tillbaka eftersom skyddsskäl uppenbart inte längre är skälet till att vederbörande befinner sig i landet.
Det fortsatt hårda asyltrycket mot Sverige bör minska ytterligare. Detta sker bäst genom politiska beslut, men kanske främst genom de signaler vi väljer att sända ut. Tyvärr premieras hänsynslösa flyktingsmugglare när makthavare prioriterar förhållandevis välställda migranter som tar sig till Europa illegalt, framför exempelvis kvotflyktingar och de människor som sökt hjälp i flyktingläger eller i samhällen i krisernas närområden. För att på allvar motverka flyktingsmugglare och illegala ligor krävs handling, och en konsekvent linje. I det fallet går det inte att acceptera illegal migration, inte heller går det att tillåta eller till och med hjälpa till att sprida en bild som gör att människor söker sig till Sverige illegalt. I kombination med ett hårdare regelverk för dessa människor bör Sverige därför se på Danmark som ett positivt föredöme gällande signalpolitik och genom annonser varna potentiella migranter för hänsynslösa flyktingsmugglare samt deras lögner.
Den senaste tiden har det vid flera tillfällen framkommit att nyanlända blivit besvikna på standarden i Sverige, eftersom de lurats till att tro att landet skulle erbjuda något annat än vad de fått. I många fall skulle trycket av dessa ekonomiska migranter minska om Sverige tydligt kanaliserade ut svenska förhållanden. Uppgifter gör gällande att resmönstren i Europa till stor del är styrda av just flyktingsmugglare, vilket Danmark tagit fasta på.
Sverige bör följa Danmarks exempel med en upplysningskampanj för att tydligt sända ut signaler som gör att färre väljer att söka sig till vårt land illegalt. I konkreta termer bör Sveriges ambassader i migranternas ursprungsländer ges i uppdrag och tillföras resurser för att i lokala medier och på lokalt språk tydligt informera potentiella migranter om svenska förhållanden.
Ett flertal länder i Europa, däribland vårt grannland Norge, tillämpar ett system med så kallade ”säkra länder”. Detta innebär att asylsökande från länder där beviljandegraden är låg ska prioriteras och påskyndas, eftersom detta är länder som generellt anses säkra.
Eftersom många som idag är asylsökande inte bara passerat ett flertal säkra länder, utan dessutom kommer från ett land där det finns säkra områden, är det uppenbart att det finns andra skäl till att de valt att söka sig till Sverige än fara för sitt liv. Kanske har de valt Sverige för att undvika dåliga förhållanden i sitt hemland. Detta kan ses som legitimt för en enskild person som vill förbättra sin livssituation, men utgör ingen grund för att åberopa skyddsskäl. Till dess att en sverigedemokratisk asylpolitik är verklighet önskar Sverigedemokraterna införa ett system med säkra länder för att rent generellt påskynda asylprocessen och minska antalet asylansökningar från säkra länder.
En grundläggande princip för all form av samhällsbygge är att regelverk och avtal efterföljs samt att missbruk av dessa beivras. Svenska myndigheter i allmänhet och Migrationsverket i synnerhet har under alltför lång tid varit alltför dåliga på att upprätthålla denna princip.
Undersökningar från både Norge och Danmark har visat att en relativt stor andel av de ensamkommande unga immigranter som påstår sig vara under 18 år i själva verket är betydligt äldre. Detta är ett allvarligt problem som tillför orimligt höga kostnader för samhället samtidigt som det urholkar rättssäkerheten och tryggheten för de faktiska barn som dels riskerar att trängas undan i överbelastade system, dels hamnar i dessa system och på samma boenden som vuxna individer.
Det är principiellt fel att missbruka ett system och låta vuxna människor behandlas som barn och detta är förhållandevis enkelt att åtgärda genom vetenskapliga åldersbedömningar. Samtidigt måste det tas hänsyn till att det har skett en extrem ökning av antalet påstått underåriga migranter till Sverige under 2015. Inte minst med tanke på kostnadsbilden kan detta kallas en akut situation som kräver omedelbara och extraordinära åtgärder.
Mot bakgrund av att Sverige i nuläget saknar ett system för medicinska åldersbedömningar, samt att utsikterna för att bygga ett sådant system med tillräckligt kapacitet inom en snar framtid är svaga, bör en ny kategori av asylsökande införas – asylsökande med oklar ålder. Påstått underåriga asylsökande som inte kan styrka sin ålder vid ansökningstillfället bör placeras under denna kategori i väntan på en medicinsk åldersutredning. Denna kategori bör inte omfattas av socialtjänstlagen med dess höga mottagningsstandard med följden av att särskilda gruppboenden ska upprättas för dessa migranter. Boenden ska ha en lägre standard och bemanning än nuvarande HVB-hem. Exempelvis bör sovsalar användas i en högre utsträckning istället för enkelrum – på samma sätt som det görs i Danmark. Enbart denna åtgärd kommer att sänka kostnaderna väsentligt för mottagningen av påstått underåriga asylsökande.
Större fokus ska läggas vid principen att det är den sökande som ska styrka sin identitet, inklusive ålder. Mot bakgrund av rapporter i media om att uppenbarhetskriterierna vid okulära åldersbedömningar i förekommande fall anses vara uppfyllda först om den sökande ser äldre ut än 40 år, bör nödvändiga ändringar i lagstiftningen göras. Regeringen bör tydliggöra att de sökande som inte kan uteslutas vara äldre än 18 år vid en okulär bedömning ska registreras som vuxna. Det åligger den enskilde att styrka sin ålder.
Under de senaste åren har tusentals vuxna med oklar ålder fått uppehållstillstånd som ensamkommande flyktingbarn, just på den huvudsakliga grunden att de var underåriga, utan någon medicinsk ålderbedömning. Regeringen bör ge Migrationsverket i uppdrag att genomföra medicinska åldersbedömningar för alla som fått asyl som barn sedan den 1 juni 2011. Vidare bör regeringen utreda möjligheten att återkalla uppehållstillstånd för dem som visat sig ha varit äldre än den påstådda åldern och därmed har bedömts på felaktiga grunder de själva ansvarat för.
Det är ytterst viktigt att det gällande regelverket efterlevs. De många exemplen som vi har sett genom åren, när asylsökande nonchalerat regelverket, medvetet försvårat Migrationsverkets utredningar eller begått brott, har haft förödande konsekvenser såväl för Migrationsverkets verksamhet som för svenska medborgares tillit till rättsstaten i allmänhet. Sverige ska vara tydligt med att brott och missbruk inte kan tolereras. Därför bör brott eller vägran att samarbeta under asylprocessen leda till en snabb prövning med ett automatiskt avslag och en omedelbar utvisning. De sökande som har ansetts riskera död eller annan omänsklig behandling i sitt hemland under den snabba prövningen bör kunna utvisas till ett säkert tredje land. Regeringen bör ändra utlänningslagen för att inrymma ovanstående bestämmelser.
Ett ansvarsfullt flyktingmottagande måste se till möjligheterna att välkomna nya personer in i samhället. För detta krävs såväl ekonomiska som fysiska resurser, en balanserad arbetsmarknad och ett i allmänhet välfungerande samhälle. Självfallet måste även befolkningen känna sig redo och vilja ta emot de nyanlända. Eftersom det endast är kommunerna själva som har vetskapen om såväl befolkningens vilja som kommunens möjligheter och resurser är det för Sverigedemokraterna en självklarhet att det också bör vara upp till kommunerna att avgöra om dessa kan och bör anordna flyktingmottagande.
Därför menar vi att kommunernas självbestämmanderätt ska värnas och att flyktingar endast ska anvisas till kommuner som frivilligt tecknat avtal med Migrationsverket. Sedan 1994 är det möjligt för asylsökande att själva ordna sitt boende i stället för att bosättas efter anvisning från Migrationsverket. När denna möjlighet infördes var tanken att detta skulle underlätta etablering i det svenska samhället genom att personer antogs söka sig till orter och områden där det fanns bostäder och jobb. I stället har det visat sig att en starkare drivkraft vid val av bostadsort är önskan att bo nära tidigare landsmän och eventuella släktingar.
Detta har resulterat i att många områden har fått en hög koncentration av nyanlända, ofta betydligt högre än vad dessa orter mäktat med och förbundit sig till. För Sverigedemokraterna är det en självklarhet att kommuners förmåga att ta emot flyktingar ska vara ledande, inte bara avseende av migrationsverket anvisade flyktingar, utan samtliga asylsökande under deras etableringsperiod. Det är därför vår mening att EBO-lagen måste ses över och möjligheten till anordnandet av eget boende antingen avskaffas helt eller regleras så att redan hårt ansatta kommuner kan undantas.
Sverigedemokraterna strävar efter att ge samtliga som anländer till Sverige goda förutsättningar att bli en del av det svenska samhället. Därför förespråkar partiet att det ska bli obligatoriskt för samtliga som söker uppehållstillstånd att delta i samhällsorientering, något som idag endast är ett erbjudande och som endast ges vissa grupper av nyanlända. Vi vill också utveckla utbildningens innehåll så att den ger en bra introduktion till Sverige som land, till livet i Sverige, till praktiska kunskaper gällande skyldigheter, rättigheter och möjligheter, såväl som till kännedom om det svenska samhällets kultur, historia och värdegrund. Samhällsorientering ska ske parallellt med, och som ett komplement till, svenskundervisning.
Då det finns stora globala skillnader avseende kvalitet på sjukvård och förekomst av sjukdomar anser Sverigedemokraterna att Sverige omgående bör införa obligatoriska hälsoundersökningar av alla individer som söker svenskt uppehållstillstånd. Mot bakgrund av de senaste rapporterna i media om återkomsten av tuberkulos i Sverige, samt insjuknande av personal på asylboenden i denna sjukdom, är dessa hälsoundersökningar mer aktuella och brådskande än någonsin. Detta är centralt såväl ur en samhällssynpunkt som för immigranten själv, då smittsamma sjukdomar kan upptäckas och behandlas i god tid.
Under det senaste året har vi kunnat se otaliga exempel på asylentreprenörer som bygger sin förmögenhet på att erbjuda platser på asylboenden till omotiverat höga priser. I slutändan blir såväl statsfinanser som allmänhetens tilltro till migrationspolitiken och vilja att betala skatt lidande. Rutiner på olika asylboenden varierar i hög grad vilket uppmärksammades bland annat efter mordet på en i personalen på ett asylboende i Mölndal i januari 2016. Därför bör asylboenden drivas endast i Migrationsverkets regi med enhetlig standard föreskriven av lagen om mottagande av asylsökande. Detta ska hjälpa till att kontrollera kostnaderna och skapa förutsättningar för en snabb och rättvis asylprövning.
Ett annat viktigt steg för att reformera mottagningssystemet och beivra asylmissbruk är att ersätta kontantutbetalningar i form av dagersättningen – en summa pengar som de asylsökande dagligen får från Migrationsverket – med kuponger för grundläggande behov. Bakgrunden till detta är att det har visat sig att dagersättningen ofta används för att betala människosmugglare och därmed stödja skoningslösa kriminella ligor som utsätter migranter för livsfara under sina olagliga transporter. Det är en självklarhet att svenska skattemedel inte ska användas för att finansiera en kriminell verksamhet. Kuponger för grundläggande behov ska vara möjligt att lösa in i de största dagligvarukedjorna i Sverige. För att undvika en andrahandsmarknad för dessa kuponger bör de också vara tidsbegränsade. Kupongerna kan med fördel distribueras digitalt för enklare hantering samt ytterligare minimering av risken för en andrahandsmarknad. Företrädesvis sker detta på kort som till utseendet är identiska med vanliga betalkort för att samtidigt undvika potentiell stigmatisering av den som handlar med dem.
Därtill bör alla typer av särskilda bidrag till asylsökande avskaffas. Handläggningen av ansökningar om särskilda bidrag tar betydelsefulla resurser i anspråk hos Migrationsverket. För att möta behov av vinterkläder bör förråd med begagnade vinterkläder skapas på asylboenden i samarbete med välgörenhetsorganisationer.
Det är Sverigedemokraternas mening att samtliga uppehållstillstånd som beviljas ska vara av tillfällig karaktär, med möjlighet till förlängning vid behov. Detta är enligt oss en naturlig följd av det faktum att uppehållstillstånd beviljas av specifika anledningar och således också bör gälla endast så länge aktuell anledning finns kvar. Vistelse i landet ska helt enkelt betraktas som tillfällig till dess medborgarskap erhålls.
Synnerligen och särskilt ömmande omständigheter har visat sig utgöra en högst godtycklig grund för uppehållstillstånd i Sverige som lämnar alltför mycket makt åt enskilda handläggare på Migrationsverket för att tolka vad som är ömmande skäl, vilket skapar förutsättningar för korruption. Samtidigt återfinns inte denna grund i vare sig FN:s flyktingkonvention eller i EU:s direktiv på asylområdet. Mot bakgrund av den svåra migrationskrisen som Sverige befinner sig i bör denna grund avskaffas helt.
Rapporter i media och officiell statistik från Migrationsverket visar att utvisningsbeslut verkställs endast till ett fåtal länder samtidigt som obalanser växer såväl hos Migrationsverket som hos gränspolisen. Ett ineffektivt utvisningsförfarande med långa väntetider och oklar ansvarsfördelning har bidragit till denna situation. I förekommande fall vistas personer med utvisningsbeslut i landet i decennier. Resultatet av denna situation är en växande skara tillståndslösa invandrare som uppehåller sig i Sverige trots ett gällande avslagsbeslut och skapar ett skuggsamhälle. Detta kan inte accepteras.
Mot bakgrund av ovanstående bör regeringen överlämna ansvar för verkställighet av Migrationsverkets beslut till gränspolisen helt samt tillföra nödvändiga resurser till Polismyndigheten för att klara det nya uppdraget. Handläggningstiderna bör förkortas till maximalt sex månader mellan ett lagakraftvunnet beslut och verkställighet.
Förvarstagande i samband med ett avslagsbeslut ska bli en huvudregel för att säkerställa att den asylsökande inte avviker i syfte att förhindra verkställande av avvisning.
Under den senaste tiden har det uppmärksammats att asylsökande som utgör ett terrorhot för Sverige, har kopplingar till terroristiska organisationer eller begår grova våldsbrott ofta inte kan utvisas till sina hemländer på grund av en uppenbar eller påstådd risk att utsättas för omänsklig behandling. Oftast är det inte möjligt att verifiera om dessa uppgifter stämmer. För att lösa detta bör regeringen ge Utrikesdepartementet i uppdrag att sluta avtal med andra säkra länder om att ta emot personer som utvisas från Sverige men som i enlighet med non-refoulement-principen inte kan tas emot av sitt hemland. Som australiensiska erfarenheter med avtal med Papua Nya Guinea och Nauru visar är detta fullt möjligt och genomförbart och strider inte heller mot internationella konventioner.
I likhet med det system Australien tillämpar anser vi att Sverige bör upprätta tredjelandsavtal i syfte att skapa sådana alternativ. Enligt dessa avtal ska länder kunna åta sig att ta emot personer som saknar rätt att vistas i Sverige, som vägrar att frivilligt lämna landet och som av olika anledningar inte kan överföras till något annat land enligt idag gällande regelverk. Utvisning till tredje land ska tillämpas även vid oklart medborgarskap när migranten vägrar att medverka till att styrka sin identitet och skaffa resehandlingar, eller då den som fått avslag på asylansökan försvårar verkställigheten på annat sätt.
För att över huvud taget möjliggöra sådana avtal måste givetvis utlänningslagen uppdateras så att även länder utan anknytning till den som ska av- eller utvisas kan vara mottagarland vid verkställande av sådana beslut.
En starkare organisation för verkställighet av Migrationsverkets beslut ska kompletteras med att ta bort de starka incitament som finns i Sverige för att stanna kvar som tillståndslös invandrare. Möjligheten att hålla sig undan och vänta fyra år tills beslutet preskriberas för att ansöka om asyl på nytt bidrar till att många migranter väljer att stanna kvar. Detsamma gäller förfarandet för ansökningar om verkställighetshinder som kan lämnas in ett obegränsat antal gånger. Ett stort antal ogrundade ansökningar sätter press på Migrationsverket samt förlänger väntetider för verkställighet. För att komma tillrätta med dessa problem ska preskriptionstiden för Migrationsverkets beslut tas bort helt. Förfarandet med verkställighetshinder ska begränsas till en anmälan per individ.
Det är en självklarhet att tillståndslösa invandrare som väljer att bryta mot svensk lag och undvika verkställighet inte ska få ta del av det svenska välfärdssamhället. Att erbjuda ett flertal förmåner som till och med svenska medborgare inte kan tillgodogöra sig – som till exempel rätt till i praktiken kostnadsfri akut tandvård – och samtidigt ge Polismyndigheten i uppdrag att utöka antalet utvisningar skickar motstridiga signaler såväl till migranter som till det svenska samhället som helhet. Det är inget annat än kontraproduktivt.
Därför bör regeringen ta bort rättigheterna, för personer utan tillstånd att vistas i landet, att ta del av välfärden samt tydliggöra lagstiftningen för att säkerställa att tillståndslösa invandrare inte ska kunna få försörjningsstöd eller åtnjuta andra skattefinansierade förmåner. Ett undantag ska göras när det gäller akut sjukvård.
En fråga som aktualiserats under den senaste tiden är att vissa länder aktivt motarbetar återvändande av sina medborgare eller/och vägrar att sluta ett återvändandeavtal med Sverige. Detta har särskilt uppmärksammats i fallet med marockanska ungdomar som bor på gatan i Sverige och har en kriminell livsstil. Frågan är dock inte mindre aktuell för andra ursprungsländer av stora migrantgrupper – såsom Afghanistan, Irak, Libanon, Algeriet med flera. Det gemensamma för de flesta av dessa länder är att de samtidigt som de vägrar ta ansvar för sina medborgare är stora mottagare av svenskt internationellt bistånd. Det är en grundprincip i internationella relationer att ett land ska ta emot sina medborgare vid av- eller utvisning. Länder som bryter mot denna princip bör kunna få kännbara påföljder i form av begränsningar av bistånd, straffsanktioner och särskilt personliga sanktioner riktade mot det styrande skiktet i de aktuella länderna, till exempel reserestriktioner för personer i styrande positioner och deras familjemedlemmar. Riktat bistånd till humanitärt stöd bör dock undantas från sanktionerna.
Vidare bör regeringen ge Polismyndigheten i uppdrag att såväl självständigt som i samarbete med Europol spåra dessa personers tillgångar i EU, utreda deras ursprung samt vid ett misstänkt brott frysa och beslagta tillgångarna.
Som medlem i EU har Sverige möjligheter att påverka unionens hållning till vissa länder även i handelsfrågor. Som medlem i Schengen har Sverige möjligheten att egenhändigt blockera vissa personers resor till EU genom exempelvis svartlistning.
Regeringen bör ge relevanta myndigheter i uppdrag att använda alla dessa verktyg för att få till stånd ett fungerande samarbete på migrationsområdet med migranternas ursprungsländer.
För Sverigedemokraterna är det en grundläggande syn att medborgarskap bör höra samman med nationalitet inte bara i juridisk mening utan även avseende identitet och samhörighet. En ansökan om svenskt medborgarskap ska därför också betraktas som en ansökan om att formalisera den relation som redan finns med landet. Att erhålla svenskt medborgarskap ska ses som en bekräftelse på att Sverige är den sökandes nya, permanenta hemland. Detta menar vi bidrar till ett sammanhållet land med god samhällsgemenskap, där klyftor mellan infödda och invandrade svenskar minimeras.
Alla stater ställer upp regelverk för erhållande av medborgarskap. Det är Sverigedemokraternas övertygelse att det för att upprätthålla en stark koppling mellan medborgarskap och nationell identitet behövs tydliga riktlinjer och minimikrav som ska uppfyllas innan medborgarskap kan erhållas. Vi menar att Sverige under alltför lång tid har ställt alltför låga sådana krav. Detta har gjort att det svenska medborgarskapets betydelse kraftigt urholkats. Tyvärr har många kunnat bli svenska medborgare utan att känna vare sig samhörighet med eller lojalitet till Sverige, och utan att ha någon ambition att bidra till samhällets bästa. Sveriges, i jämförelse med andra länder, låga krav i kombination med ett starkt och väl förankrat välfärdssamhälle har gjort vårt land extra attraktivt för den som i första hand söker generösa trygghetssystem snarare än ett nytt hemland. Genom att kräva motprestation för medborgarskap ökar medborgarskapets betydelse, samtidigt som risken minskar för att personer som kommer till Sverige enbart för att åtnjuta sociala förmåner, eller som inte kan hålla sig inom lagens ramar, tilldelas medborgarskap. Sverigedemokraterna föreslår ett antal åtgärder för att på nytt stärka medborgarskapets betydelse.
Bland annat menar vi att medborgarskap som regel endast ska kunna sökas efter en vistelsetid i Sverige om 10 år. Det är inget annat än rimliga grundkrav att svenska medborgare förstår och kan svenska i såväl tal som skrift, varför sådana kunskaper ska verifieras genom ett språktest. Det bör vara lika självklart med grundläggande förståelse för, och kunskap om, det svenska samhället, varför även detta ska verifieras genom ett samhällskunskapstest. Efter tio år i landet, och inte minst tillsammans med deltagande i den svenskundervisning och samhällsorientering som ska vara obligatorisk, bör sådana prov inte vara svåra att klara för den som på allvar strävat efter att bli en del av samhället. Vi anser också att en person som söker svenskt medborgarskap ska ha varit självförsörjande de senaste fyra åren i Sverige.
Vidare menar Sverigedemokraterna att varje ansökan om svenskt medborgarskap ska kompletteras med uppvisandet av en klanderfri vandel för tiden i Sverige. Vid ansökningstillfället ska den sökande också bekräfta sin lojalitet med Sverige och förbinda sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler genom att underteckna en särskild deklaration om detta.
Det är också vår mening att den som erhåller medborgarskap eller uppehållstillstånd på falska grunder, genom att ljuga om sin identitet eller andra förutsättningar, omgående ska få dessa ogiltigförklarade samt utvisas ur landet som följd.
För att ytterligare stärka medborgarskapets betydelse ska Utrikesdepartementet vara proaktivt i att skydda svenska medborgares rättigheter utomlands. Tyvärr visar det sig att såväl utbud av konsulära tjänster som assistans vid olyckor och nödfall är ytterst begränsade. Detta gäller såväl utlandssvenskar som svenska medborgare på tillfälliga besök i utlandet. Sverigedemokraterna efterlyser ett proaktivt agerande, i likhet med USA:s och Frankrikes utrikesministerier, när en svensk medborgare hamnar i en svår situation utomlands. Regeringen bör utarbeta tydliga riktlinjer i frågan för Utrikesdepartementet.
Enligt Migrationsverkets siffror beviljades totalt 43 414 anhöriginvandrare uppehållstillstånd under 2015. År 2005 beviljades totalt 21 908 uppehållstillstånd av anhörigskäl. På tio år har alltså det årliga antalet uppehållstillstånd inom denna kategori nästan fördubblats. Baserat på nuvarande regelverk och på den takt med vilken uppehållstillstånd inom andra kategorier beviljas, finns all anledning att anta att anhöriginvandringen kommer att fortsätta öka från redan rekordhöga nivåer. Precis som regelverken för förvärvande av medborgarskap är reglerna för anhöriginvandring väldigt generösa, inte minst i ett internationellt perspektiv, och grupper som ofta står långt ifrån arbetsmarknaden är också i stor utsträckning benägna att få anhöriga att komma till Sverige.
Sverigedemokraterna ser som ett familjevänligt parti det som en självklarhet att familjer bör få leva tillsammans, men samtidigt ser vi flera problem till följd av dagens generösa regler. Alltför ofta hamnar även anhöriginvandrare i utanförskap vilket belastar samhällets resurser och ytterligare spär på landets segregation. Dessutom lockar dagens regler till användandet av äktenskap som väg in till landet, vilket dels är ett förtroendemissbruk, dels bidrar till att många personer i hopp om ett bättre liv i Sverige i stället fastnar i en utsatthet och beroendeställning gentemot sin make/maka.
Slutligen kan vi konstatera att det idag också blir allt vanligare med arrangerade tvångsäktenskap samt att risken för sådana är avsevärt högre bland de äktenskap som sker utanför landets gränser.
I syfte att motverka dessa problem vill Sverigedemokraterna bland annat införa nedanstående regelskärpningar avseende anhöriginvandringen. Merparten av dessa regler är sedan flera år införda i vårt grannland Danmark. För att äkta makar och/eller registrerade partners och därmed jämställda personer skall få uppehållstillstånd som anhöriginvandrare skall följande krav vara uppfyllda:
Samtliga villkor ska också fortsätta vara uppfyllda fram till dess att den hitflyttade själv erhåller svenskt medborgarskap. I annat fall ska uppehållstillståndet omgående återkallas.
För att kunna förhindra eller beivra skenäktenskap och upptäcka andra missförhållanden såsom människohandel, utnyttjande av personer i utsatt ställning med mera, bör Migrationsverket åläggas en skyldighet att genomföra oanmälda besök i familjens bostad och tillföras resurser för detta.
Sverige är idag en del av EU. Detta innebär bland annat gemensamma regler för rörlighet inom unionen och EES. Tyvärr har vi sett hur den nuvarande rörelsefriheten missbrukas genom att allt fler EU-medborgare i en svag ekonomisk situation söker sig till Sverige för bättre levnadsvillkor då deras hemland inte förmår ta ansvar för sina medborgare. Detta har för Sveriges del resulterat i en kraftig ökning av tiggeri i mer eller mindre organiserad form. Detta är inte, och har aldrig varit, syftet med den fria rörligheten inom unionen.
För att komma tillrätta med missbruket av den fria rörligheten vill Sverigedemokraterna se ett registreringskrav för de som kommer till Sverige så att polisen har möjlighet att kontrollera vistelsetid i landet. I kombination med denna registrering ska även identitetshandlingar kunna uppvisas för att verifiera att denna person verkligen är en EES-medborgare. Det är dessutom Sverigedemokraternas mening att straffåtgärder på EU-nivå ska kunna tillämpas gentemot de länder som visat sig bidra till missbruket av den fria rörligheten i högre grad.
Vidare anser vi att EES-medborgare som befinner sig i Sverige genom uppehållsrätt
längre än den initiala perioden ska kunna uppfylla krav på arbete och försörjning så att dessa inte på något sätt blir en oskälig belastning på svenska sociala trygghets- och bidragssystem. De ska även inneha en sjukförsäkring som täcker alla de risker som normalt täcks för medborgare i Sverige.
I de fall något av ovanstående villkor för att vistas i Sverige inte uppfylls, ska EES-medborgaren omgående avvisas till sitt hemland.
De svenska reglerna kring arbetskraftsinvandring har precis som vad gäller övrig invandring varit extrem, sett ur ett internationellt perspektiv. Svenska staten har som huvudansvar att se över den inhemska befolkningen, och därför bör det vara en självklarhet att våra arbeten, precis som i de flesta andra länder, först och främst förmedlas till den inhemska befolkningen. Det finns likaså risker att en generell arbetskraftsinvandring, som den som infördes under den tidigare alliansregeringen, kan leda till lönedumpning då de svenska lönenivåerna i många fall inte överensstämmer med nivåerna för arbetare från ett tredjeland.
Sverigedemokraterna är dock fullt medvetna om att vårt land i vissa fall behöver kompetens utifrån, för att täcka de luckor vi har på arbetsmarknaden. Det innebär att vi inte på något sätt vill stänga dörren till en kvalitativ arbetskraftsinvandring för yrken där det råder en tydlig brist på arbetskraft i Sverige. Arbetskraftsinvandringen till Sverige bör dock baseras på en behovsanalys, för att inte slå mot vår egen befolkning.
EU:s blåkortsdirektiv riktar in sig på högkvalitativ arbetskraft från tredje land och som helhet innehåller det en hel del positiva delar som möjliggör ett bra grundregelverk för arbetskraftsinvandring. Sverigedemokraterna menar dock att den borgerliga regeringen, i syfte att implementera direktivet i svensk lag, har misstolkat eller medvetet underminerat vissa förutsättningar som vi anser vara centrala för att blåkortsdirektivet ska få en positiv effekt i Sverige. En grundläggande förutsättning för att bevilja en arbetskraftsinvandrare ett blåkort måste vara att det finns ett tydligt behov av dennes kompetens.
Detta bör ske genom en arbetsmarknadsprövning. I direktivet anges i kapitel 8.2 att varje medlemsstat innan utfärdandet av ett blåkort först får kontrollera om den berörda platsen inte kan tillsättas med nationell arbetskraft eller arbetskraft inom gemenskapen. Om så är fallet bör det vara självklart att avslå blåkortsansökan. Grunden till en framgångsrik och vinstgivande arbetskraftsinvandring är att det på arbetsmarknaden finns ett behov. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppgift att se över nuvarande regler och återkomma med ett förslag som syftar till en behovsbaserad arbetsmarknadsprövning innan godkännande av ett blåkort.
Definitionen på ”högkvalificerad” arbetskraft bör vara att minst en högskole- eller universitetsexamen finns. Enligt blåkortsdirektivet ska högre yrkeskvalifikationer avse kvalifikationer som kan styrkas genom bevis på högre utbildning eller, om undantag från detta föreskrivs i nationell lagstiftning, motsvarande relevant yrkeserfarenhet om minst fem år. I Sverige finns idag inga sådana undantag och det är därför felaktigt av regeringen att endast godta yrkeserfarenhet som bevis på högre kvalifikation. Direktivet ger medlemsstater rätten att efter två års laglig anställning ge den anställde tillträde till arbetsmarknaden på samma sätt som medlemsstaternas egna medborgare. Sverigedemokraterna menar dock att uppehålls- och arbetstillstånd enligt blåkortsdirektivet inte är skäl för att likställas med inhemsk arbetskraft. Så länge arbetskraftsinvandrare befinner sig i Sverige som följd av en ansökan om blåkort, ska också regler i enlighet med blåkortsdirektivet gälla. Regeringen bör därför få i uppdrag av riksdagen att genomföra villkoren enligt detta.
Grunden i blåkortsdirektivet är arbete och en ansökan för att få blåkort godkänns för en högkvalificerad tredjelandsmedborgare om denne uppfyller vissa krav. Den hitresta migranten ska då kunna visa upp ett bindande anställningskontrakt som visar på att syftet med resan är arbete. Av den anledningen anser Sverigedemokraterna att det är orimligt med likabehandling gällande stipendier, studiemedel, andra bidrag och lån som avser sekundärutbildning, högre utbildning och yrkesutbildning samt förfaranden för att erhålla bostad. Riksdagen bör ge regeringen i uppgift att föra in en begränsning för innehavare av blåkort, vilket är helt i enlighet med direktivet.
|
Jimmie Åkesson (SD) |
|
|
Mattias Karlsson (SD) |
Paula Bieler (SD) |
|
Markus Wiechel (SD) |
Kent Ekeroth (SD) |