Förslag till riksdagsbeslut
Ibland kan det hos vissa låta som om civilsamhället bara är en fritidsaktivitet, ett litet sidospår till det som sker inom den offentliga sfären eller i den individuella. Vi menar att civilsamhället är något mycket viktigare. Det är här grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige. Kristdemokraternas politik strävar därför efter att stärka det civila samhället och därmed de mellanmänskliga kontakterna.
Att oberoende från andra människor skulle leda till lycka är en missuppfattning. Starka relationer är ett så grundläggande mänskligt behov att det till och med går att mäta i livslängd. Social isolering har värre hälsoeffekter än fetma och är ungefär lika allvarligt som alkohol och rökning. Människan växer i relationer. En politik vars konsekvens blir att de mellanmänskliga banden försvagas kan aldrig kompenseras med att man stärker banden till offentliga institutioner eller skjuter till ytterligare bidrag. Det offentliga kan från mänsklig synvinkel bara vara ett komplement – inte utgöra samhällets grund.
Graden av det civila samhällets oberoende är nära knuten till organisationernas finansiering. En hög grad av offentlig finansiering kommer också att – beroende på hur den utformas – leda till mer eller mindre direkt och indirekt styrning från det offentliga. För många politiker är styrningen själva poängen. Då kan man kontrollera att medborgarnas frivilliga sammanslutningar inte tycker ”fel”, utan anpassar sig efter åsiktskrav från de för tillfället mest röststarka i den offentliga debatten. Vi hävdar även här civilsamhällets oberoende och mångfald.
En fungerande demokrati förutsätter ett starkt medborgarsamhälle. Utan ett levande civilt samhälle reduceras medborgarna till väljare, arbetskraft och konsumenter. Om vi inskränker det civila samhället till att bli utförare av statliga direktiv, riskerar vi att kväva de många organisationernas unika bidrag till vårt samhälle.
En viktig del av det civila samhället är idrottsrörelsen. Att få motionera själv eller tillsammans med andra medverkar till livskvalitet. Hälsan förbättras genom regelbunden motion. Den sociala gemenskap som finns i att gemensamt idrotta är också viktig. Friluftsorganisationerna spelar en särskild roll genom att medverka till motion och aktiviteter utomhus och värnandet av vår natur. Att få vistas ute i naturen ger många positiva upplevelser på en gång. Upplevelser som också medverkar till stärkt livskvalitet.
I idrottsrörelsen finns fler än 600 000 ideella ledare som regelbundet medverkar till att barn, unga och vuxna får chans till idrottsverksamhet på alla nivåer och i hela landet. Det är en fantastisk insats som bidrar till ett starkt civilt samhälle och samhällsgemenskap. Inom friluftsorganisationerna finns på liknande sätt ledare och funktionärer som bidrar till aktiviteter och upplevelser i vår natur. Sammantaget utgör idrottsrörelsen och friluftsorganisationerna viktiga delar i vårt samhälle och de bidrar till samhällsnytta. Kristdemokraterna välkomnar och matchar därför regeringens ökade anslag till idrotten med över 12 miljoner kronor per år.
Sedan lång tid tillbaka ges ett offentligt stöd till trossamfunden. De är en viktig del av det civila samhället. Trossamfunden utgör ett unikt bidrag i integrationsprocessen och gör ofta stora samhällsinsatser till exempel genom stöd till utsatta grupper och barn- och ungdomsverksamhet. De fyller också en viktig funktion genom sitt arbete med andlig vård inom sjukvården, där många trossamfund finns närvarande för människor i svåra stunder.
Religionen spelar en viktig roll för många, inte minst många nya svenskar. Här har trossamfunden en viktig roll att spela genom att i sin verksamhet bidra till större förståelse, kunskap och respekt för olika trosuppfattningar i vårt land. Därför är det viktigt att staten stödjer deras arbete. Kristdemokraterna tillför därför 5 miljoner kronor om året 2017–2020 till trossamfunden.
Samhällsnyttan av det civila samhällets verksamheter kan inte nog understrykas. Essentiella initiativ som exempelvis flyktingmottagande, aktiviteter för barn i ekonomiskt utsatta familjer, och hjälp till hemlösa, bärs av människors ideella engagemang och ekonomiska stöd i dessa organisationer. Initiativen de står för är värda all uppmuntran de kan få och att underlätta deras finansiering via ett skatteavdrag har visat sig vara ett utmärkt sätt för det.
Alliansregeringen införde den 1 januari 2012 en avdragsrätt för privatpersoners gåvor till ideell verksamhet med social inriktning eller som främjar forskning. Skattereduktion medgavs med 25 procent av gåvobeloppet och uppgick till högst 1 500 kronor per person och år. Ett år efter att avdraget infördes hade det totala givandet till landets 90-kontoorganisationer ökat från 5,2 till 5,8 miljarder, enligt FRII (Frivilligorganisationernas insamlingsråd). Under samma period ökade den genomsnittliga månadsgåvan från 131 kronor per månad till 170 kronor per månad. Siffrorna visade att en tydlig trend var på gång, där fler människor valde att ge pengar till välgörande ändamål.
Kristdemokraterna vill se en mer självständig ideell sektor. Mindre av detaljstyrning vid bidragsgivning och mer av grundstöd. Genom gåvoskatteavdraget ökar också organisationernas självständighet. Statens påverkan inskränks till att godkänna organisationerna så att verksamheten som mottar gåvan har det ändamål som skatteavdraget förutsätter. Det är en rimlig avvägning mellan självständighet och offentlig insyn.
Kristdemokraterna ser mycket allvarligt på att regeringen tagit bort möjligheten att göra skatteavdrag för den som skänker pengar till välgörande ändamål. Trots omfattande protester från hjälporganisationer valde regeringen att slopa detta avdrag från 1 januari 2016, efter vilket det inte längre var möjligt att få skattereduktion.
Kristdemokraterna anser att gåvoskatteavdraget bör återinföras 2017 i sin tidigare utformning och att ansöknings- och årsavgifterna för organisationer som tar emot gåvor ska avskaffas. På sikt ser Kristdemokraterna även att takbeloppet för avdragsrätten bör höjas samt att en utveckling av skatteavdraget till att även omfatta fler ändamål och juridiska personer bör utredas.
I synen på det civila samhället går en tydlig skiljelinje i svensk politik. I grunden är det en fråga om skillnad i synen på människan, hennes förutsättningar och behov.
Å ena sidan finns den kollektivism som ser en stark stat som lösningen på nästan varje samhällsproblem. Där har det civila samhället en mycket underordnad betydelse från välfärdssynpunkt. Där finns även den statsindividualism som förvisso inte ser en stark stat som alltings lösning, men som samtidigt har anammat tanken på att man via skattsedeln kan köpa sig fri från beroendet av andra människor. Inte heller där har civilsamhället eller de mellanmänskliga relationerna någon naturlig plats.
Å andra sidan finns den personalism som ser att små nära gemenskaper och ett ömsesidigt beroende är en central del av det mänskliga. Att det bara är i samspelet med andra som människan utvecklas som person. Denna skillnad i människosyn får konsekvenser för samhällssynen, vilket återspeglas i politiken.
Ibland kan det hos vissa låta som om civilsamhället bara är en fritidsaktivitet, ett litet sidospår till det som sker inom den offentliga sfären eller i den individuella. Vi menar att civilsamhället är något mycket viktigare. Det är här grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige. Kristdemokraternas politik strävar därför efter att stärka det civila samhället och därmed de mellanmänskliga kontakterna.
Att oberoende från andra människor skulle leda till lycka är en missuppfattning. Starka relationer är ett så grundläggande mänskligt behov att det till och med går att mäta i livslängd. Social isolering har värre hälsoeffekter än fetma och är ungefär lika allvarligt som alkohol och rökning. Människan växer i relationer. En politik vars konsekvens blir att de mellanmänskliga banden försvagas kan aldrig kompenseras med att man stärker banden till offentliga institutioner eller skjuter till ytterligare bidrag. Det offentliga kan från mänsklig synvinkel bara vara ett komplement – inte utgöra samhällets grund.
Kristdemokraternas människosyn utgår från personalismen att varje människa är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell identitet. Människovärdet är knutet till existensen, inte till olika stadier eller situationer i den enskilda människans livscykel eller till hennes förmågor eller egenskaper. Varje person har universella rättigheter och skyldigheter, men hon utvecklas i familjen och i andra naturliga gemenskaper. Det är i familjerna, folkrörelserna, de ideella organisationerna, kooperativen, stiftelserna, de politiska partierna med mera som vi odlar vår grundläggande etik och våra demokratiska traditioner. Sådana naturliga gemenskaper utgör stommen i samhället och ska, enligt oss kristdemokrater, ges rätt och möjligheter att förverkliga sin fulla potential. Det är i dem vi bygger och stärker tilliten mellan människor. Här lär vi oss samarbete och konflikthantering. Det är bland annat därför Kristdemokraterna så starkt betonar civilsamhällets betydelse. Den mest grundläggande gemenskapen är familjen. I denna lilla grupp får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också att ställas inför krav och ta ansvar.
En av politikens viktigaste uppgifter är att värna dessa frivilliga sammanslutningars oberoende, att stärka dem och förenkla för deras verksamhet. Grundtanken är att staten skall lägga sig i så lite som möjligt och att så mycket som möjligt skall lämnas åt medborgarnas fria initiativ. Inte minst gäller detta inom familjepolitiken, som dock inte närmare berörs i just denna rapport. Givetvis ska all verksamhet som får stöd av det offentliga arbeta för alla människors lika och oskattbara värde, grundläggande etiska värden och demokratiska principer. Men alltför ofta knyts resurser detaljerat till olika mål som ska uppnås, där såväl medel som mål bestäms av politiker. Det kan då uppfattas som om det offentliga inte litar på civilsamhällets organisationer och i förlängningen på medborgarna. Öronmärkning av anslagen leder i värsta fall till att politiska krav får organisationerna att ägna sig åt annat än vad de själva definierar som sitt uppdrag.
Graden av det civila samhällets oberoende är nära knuten till organisationernas finansiering. En hög grad av offentlig finansiering kommer också att leda till direkt eller indirekt styrning från det offentliga. För många politiker är detta själva poängen. Då kan man kontrollera att medborgarnas frivilliga sammanslutningar inte tycker ”fel”, utan anpassar sig efter åsiktskrav från de för tillfället mest röststarka i den offentliga debatten. Vi hävdar även här civilsamhällets oberoende och mångfald, en mångfald som inte bör strypas eller styras i en annan riktning än vad medlemmarna själva vill.
En reservation är på sin plats. Alla frivilliga sammanslutningar är inte av godo. Organisationer vars medlemmar begår, eller uppmuntrar till, kriminella handlingar blir en fråga för rättsväsendet. Att sådana existerar kan förstås aldrig motivera att civilsamhället ska styras in i en specifik inriktning.
En fungerande demokrati förutsätter ett starkt medborgarsamhälle. Utan ett levande civilt samhälle reduceras medborgarna till väljare, arbetskraft och konsumenter. Om vi inskränker det civila samhället till att bli utförare av statliga direktiv, riskerar vi att kväva de många organisationernas unika bidrag till vårt samhälle.
Kristdemokraterna är den politiska röst som tydligast har agerat för ett starkt civilsamhälle. I regeringsställning har vi utformat en politik för det civila samhället. Vi har fått till stånd en överenskommelse – ett kontrakt mellan regeringen, SKL och de idéburna organisationerna inom det sociala området. Vi drev på för att Sverige äntligen skulle få avdragsrätt för gåvor till hjälpverksamhet, ett principgenombrott som blev verklighet 2011. Förslagen i den här motionen är ännu ett steg på vägen mot ett starkare civilsamhälle.
Det finns tre centrala och samverkande funktioner i ett fungerande samhälle. Under medeltiden kallades de Korset, Svärdet och Penningpungen. Korset betecknade då kyrkornas moraliska, idéburna och andliga makt medan Svärdet stod för den världsliga makten. Penningpungen betecknade både den ekonomiska makten och de faktiska makthavarna.
Under de ibland revolutionära tongångarna 1968 och några år efteråt sa man i stället Gud, Staten och Kapitalet. Då ville många marxistiskt inspirerade debattörer avskaffa både Gud och kapitalet och låta staten överta hela ansvaret, så som hade skett i både Sovjet och Maos Kina.
Templet, Tornet och Torget har i modern tid föreslagits som alternativa metaforer. Dagens verklighet är dock mer komplicerad. ”Templet” består inte längre bara av kyrkan, eller ens bara av många kyrkor och trossamfund tillhörande kristendomen eller andra religioner. Templet har dessutom delvis sekulariserats och berikats med andra idéburna rörelser som Röda Korset, Rädda Barnen, Svensk Idrott, Sjöräddningssällskapet och många, många fler. Det gemensamma är att verksamheten främst styrs av idéer, inte ekonomi. ”Tornet” och ”Torget” är i dag också mer mångfacetterade, där exempelvis offentlig sektor ibland verkar på konkurrensutsatta marknader. Historien har dock lärt oss att alla tre funktionerna inte bara behövs, utan i ett väl fungerande samhälle helst ska stå i ett balanserat förhållande till varandra.
Sammanfattningsvis talar vi alltså om samhällets tre huvudfunktioner:
Det offentliga, som inkluderar stat, kommuner och landsting och i grunden all offentligt finansierad verksamhet.
Näringslivet, som utgörs av samhällets kommersiella sektor, industrier, tjänsteföretag, banker och andra verksamheter som primärt drivs i syfte att ge en optimal avkastning på satsat kapital och arbete.
Civilsamhället, som drivs av medborgarnas övertygelser och vilja att bidra till livskvalitet i många dimensioner, fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt. Familjen är samhällets viktigaste beståndsdel och en omistlig del i det civila samhället.
I ett balanserat och demokratiskt samhälle samverkar dessa tre på många områden, men ingen sektor tillåts dominera någon av de övriga.
Ett levande civilsamhälle är basen för ett väl fungerande, demokratiskt och mänskligt samhälle. Det startar hos den enskilda människan, familjen, den utvidgade familjen, grannskapet och närsamhället. Det tar sig uttryck i allehanda aktiviteter av kulturell, idrottslig, intellektuell eller ideologisk art. Dessa formar sedan civilsamhällets struktur i form av idéburna organisationer, föreningar och nätverk. Civilsamhället samverkar med samhällets två andra huvudfunktioner, Det offentliga och näringslivet, där den senare är grunden för hela samhällets försörjning och ekonomiska välstånd.
Civilsamhället förändras i takt med att Sverige och världen i stort förändras. Vårt land är idag ett pluralistiskt medborgarsamhälle, inte ett förhållandevis homogent ”folkhem”. Individualism och självförverkligande har blivit viktigare, vilket inte nödvändigtvis gör människor mindre engagerande. Engagemanget kan däremot ta sig andra uttryck.
Det bör slås fast att det är ett starkt engagemang hos människor i vårt land, det finns en rörelse som bygger på idealitet och frivillighet. Vår svenska folkrörelsetradition lever och frodas alltjämt trots enstaka påståenden om motsatsen. Däremot sker det förändringar inom det civila samhället.
Vissa organisationer bygger vidare på en 100-årig tradition och fortsätter utvecklas. Andra tvinar bort och mer projektinriktade verksamheter uppstår. Enligt von Essen, Jegermalm, och Svedberg 2015 är de mest utmärkande dragen för ideell verksamhet i Sverige den anmärkningsvärda stabiliteten och de samtida förändringarna. De avslutar sin första rapport om 2014 års Befolkningsstudie med orden: ”Vi ser det ett uttryck för ett gott samhälle som ger utrymme för människor att uttrycka sitt medborgarskap och det står inte i motsättning till ett väl utbyggt välfärdssamhälle. Snarare tvärtom!”
Sverige har drygt 200 000 föreningar i en befolkning om 9,6 miljoner invånare och 86 procent av befolkningen i ålder 16–84 år är medlemmar i en förening. Vi är ett föreningstätt land och det ger Sverige många fördelar och stärker samhällsgemenskapen.
Det kan tyckas motsägelsefullt med en politik för ett område som vi i så hög utsträckning som möjligt vill hålla politiken borta ifrån. Vi vill därför vara tydliga med vår utgångspunkt: Staten är aldrig neutral i relation till civilsamhället. Staten sätter gränser, skyddar, strukturerar, stimulerar – eller kväver. Allt utifrån vilken lagstiftning och vilka incitament som finns eller saknas.
Ett livskraftigt och dynamiskt civilsamhälle ökar möjligheterna till en stark och dynamisk demokrati. Därför vill vi:
Kristdemokraterna brukar säga att samhället är större än staten. Mot bakgrund av vår människosyn så kan man också säga att välfärdssamhället är större än välfärdsstaten. Vi tror att ett samhälle byggt på de principer vi anför har förutsättningar att bli ett mer välmående samhälle.
Vi identifierar därmed följande utmaningar som särskilt viktiga:
─ Civilsamhällets oberoende.
Det finns en risk för att civilsamhället begränsas till att vara en välfärdsutförare eller verkställare av statliga dekret. Om staten i allt högre utsträckning dikterar villkoren för civilsamhällets verksamheter, och samtidigt svarar för en allt större del av dess finansiering, så riskeras civilsamhällets självständiga röst och unika bidrag. Utvecklingen har redan i viss utsträckning gått i den riktningen. Detsamma gäller också med marknadsanpassning, där civilsamhällets organisationer bitvis agerar enligt kommersiella principer.
─ Civilsamhällets insatser som utförare av välfärdstjänster.
Antalet utförare har visserligen ökat, men som andel har de minskat. Kristdemokraterna har konsekvent försvarat mångfalden och medborgarnas möjligheter att själva välja utförare inom exempelvis vård och äldreomsorg. Motiven är främst två.
Samhällsutvecklingen har medfört en kraftig ökning av den byråkratiska bördan för ett stort antal organisationer under de senaste decennierna, inte minst bland de mindre. Även om syftet ofta är gott, har det medfört att mer tid läggs på att styra verksamheten på ett korrekt sätt, vilket resulterar i minskad tid för själva verksamheten. Detta riskerar att kväva många av civilsamhällets viktiga bidrag till vårt samhälle.
Den utredning för ett stärkt civilsamhälle (U 2014:04) som tillsattes av alliansregeringen har fått tilläggsdirektiv och redovisar sitt slutbetänkande den 29 februari 2016. Utredningen är angelägen och Kristdemokraterna vill betona dess betydelse för den fortsatta utvecklingen av det civila samhället. Vi behöver en gemensam syn inom det offentliga på hur balansen mellan samhällets sektorer ska klaras ut och vilka spelregler som ska gälla.
Alliansregeringen införde 1 januari 2012 en avdragsrätt för privatpersoners gåvor till ideell verksamhet med social inriktning eller som främjar forskning. Skattereduktion medges med 25 procent av gåvobeloppet och uppgår till högst 1 500 kronor per person och år. Under det första året gav 195 000 personer gåvor som gav rätt till skattereduktion för cirka 153 miljoner kronor. Under 2013 gjorde 761 000 personer avdrag för gåvor varav drygt 255 000 personer uppnådde minimibeloppet för skattereduktion.
I maj 2015 var 75 organisationer registrerade som godkända gåvomottagare hos Skatteverket.
Sverige var tidigare det enda EU-land som inte tillät sina medborgare att göra avdrag för gåvor till ideell verksamhet. Kristdemokraterna ser därför denna reform som epokgörande och nödvändig. Vi ser den som ett första steg i ett bredare arbete för att markera det civila samhällets betydelse och relation till den offentliga sektorn och till företagssfären.
Riksdagen har beslutat, efter regeringens förslag, att skattereduktionen för gåvor slopas vilket beräknas öka skatteintäkterna med 250 miljoner kronor 2016. Regeringen anför i den lagrådsremiss som föregick beslutet ”att stöd till de verksamheter ideell sektor bedriver bör fördelas utifrån en prioritering av hur dessa bidrar till samhällsnyttan, snarare än utifrån vilken förmåga de berörda organisationerna har att hitta sponsorer som har råd att genom gåvor stödja verksamheten. Offentligt stöd bör snarare utgå från tydliga prioriteringar än via privatpersoners val av och förmåga till stöd via skattereduktion.”
Regeringen anser därmed att det offentliga bör vara de enda som stöder ideell verksamhet. Om privatpersoner gör det finns, enligt regeringen, risk att de stöder ”fel” verksamhet. Regeringen fortsätter därmed sin ovanifrån-politik där enskilda inte ges rätt att bestämma över vare sig val av hemtjänst, föräldraförsäkring eller vilken organisation man vill stödja. Staten vet bättre.
Regeringens bedömning leder till slutsatsen att social hjälpverksamhet inte ger samhällsnytta om den enbart stöds av enskilda. Först när det offentliga dirigerar blir verksamheten samhällsnyttig. Sammantaget tydliggör lagrådsremissen att regeringen motsätter sig att enskilda ger ekonomiskt stöd till social hjälpverksamhet. Det bör, enligt regeringen, vara förbehållet det offentliga som klarar av att bedöma samhällsnyttan.
En majoritet av de remissinstanser som yttrade sig över regeringens förslag motsatte sig ett borttagande av gåvoskatteavdraget.
I en rapport från riksdagens utredningstjänst, RUT, framgår det att flera av organisationerna som fått del av gåvoskatteavdraget menar att allt fler gav större belopp än tidigare. De regelbundna givarna ökade sitt månadsbelopp. Antalet gåvor och gåvogivare ökade dessutom. Samtidigt betonade flera att administrationen kring gåvoskatteavdraget behövde förenklas. Det är inte ändamålsenligt med den administration som ålades de sociala hjälpverksamheterna. Gåvoskatteavdraget har alltså medverkat till ökade intäkter hos ideella sektorn och en majoritet av dem ville behålla möjligheten. Dock behöver regelverket ses över. Riksdagen fattade beslut om att ta bort gåvoskatteavdraget trots att remissinstanserna motsatte sig det.
I en studie av J von Essen, M Jegermalm och J Svedberg vid Ersta Sköndal Högskola (Folk i rörelse – medborgerligt engagemang 1992–2014) har givandet undersökts. De anger att givandet är överraskande stort och 80 procent av befolkningen har givit pengar vid minst ett tillfälle under föregående år. Det är stora skillnader mellan människor som ger regelbundet, eller de som ger vid något enstaka tillfälle. Men givandet är enligt Varnstad (2015) ”folkligt, småskaligt och utbrett”. Det noteras vidare att givandet inte varierar särskilt mycket efter människors inkomster och att kvinnor ger mer än män trots att mäns inkomster generellt sett är högre. Slutligen konstateras (Varnstad 2015) att …”så många som varannan anser att man har en moralisk skyldighet att ge. Givandet har genom särskiljning från välfärdsstaten och dess ansvarsområden getts en egen innebörd och ett eget berättigande som till och med beskrivs som ett moraliskt ansvar av hälften av befolkningen. Det individuella ansvaret består därför även om det offentliga tas.”
Kristdemokraterna vill se en mer självständig ideell sektor. Mindre av detaljstyrning vid bidragsgivning och mer av grundstöd. Genom gåvoskatteavdraget ökar organisationernas självständighet. Statens påverkan inskränks till att godkänna organisationerna som får del av skatteavdraget. Det är en rimlig avvägning mellan självständighet och offentlig insyn.
Kristdemokraterna motsatte sig avskaffandet av gåvoskatteavdraget. Vi anser att gåvoskatteavdraget bör återinföras 2017 i sin tidigare utformning och att ansöknings- och årsavgifterna för organisationer som tar emot gåvor ska avskaffas. På sikt ser Kristdemokraterna även att takbeloppet för avdragsrätten bör höjas samt att en utveckling av skatteavdraget till att även omfatta fler ändamål och juridiska personer bör utredas.
Under de senaste åren har den ideella sektorns insatser som utförare av välfärdstjänster ökat i absoluta termer. Men som andel av helheten har den minskat. Samtidigt vet vi att många av de idéburna organisationerna har såväl ett stort förtroende hos allmänheten som en vilja att växa.
Ett av problemen som de ideella aktörerna lyft fram är kapitalförsörjningen. Enkelt uttryckt är bankernas bedömningssystem vid utlåning anpassat för ekonomiska vinstkalkyler i aktiebolag, inte för ideella organisationer vars verksamhet baseras mer på värderingar och återinvesteringar i verksamheten. Av Famnas medlemsorganisationer uppger drygt 40 procent av medlemmarna att kapitalbrist är det största tillväxthindret. Motsvarande siffra i småföretagsbarometern är ca 4 procent. Det är tydligt att varken det traditionella banksystemet eller till exempel Almi har kunnat möta de behov som många idéburna non-profitföretag möter. Detta trots att dessa organisationer eller sociala företag ofta har en både långsiktig och bärkraftig verksamhet.
Detta måste vi råda bot på och en möjlighet är en statlig investeringsfond, på liknande sätt som har skett i Storbritannien genom Big Society Capital. Tanken är att medel från fonden ska kunna användas för så kallade sociala investeringar. Det kan bland annat handla om lån med något lägre traditionella avkastningskrav. En klumpsumma på exempelvis 250 miljoner kronor skulle kunna avsättas och då som ett engångsvis anslag i statsbudgeten eller inom Tillväxtverkets ram. Frågan bör övervägas vidare.
Möjligheterna att styra sin vardag ser olika ut beroende på i vilken kommun man bor. Å ena sidan är detta inte konstigt, med tanke på att vi har kommunalt självstyre. Å andra sidan finns det orimliga begränsningar i möjligheten till vardagsmakt. En viktig orsak till detta finns i att alla kommuner ännu inte har infört några reella valmöjligheter.
Det finns flera fördelar med att förenkla för civilsamhällets organisationer att utföra offentligt finansierad välfärd: Kommunerna får ut mer per skattekrona; medborgarna får ökade valmöjligheter; civilsamhällets kompetens och innovationskraft kommer bättre till sin rätt. Det vore en vinst för samhället om det möjliga antalet aktörer breddas så mycket som möjligt.
Därför behövs det fler alternativ för att skapa största möjliga valfrihet med hänsyn till de lokala förutsättningar som finns i olika kommuner.
Regeringen har beslutat om en rad målsättningar för att förenkla regelverket för det svenska näringslivet. Samma ambition ska finnas för det civila samhället. Vi vill att civilsamhället ska fortsätta att utvecklas och därför ska onödiga regler och lagar som i första hand försvårar för organisationer tas bort.
Sedan lång tid tillbaka ges ett offentligt stöd till trossamfunden. De är en viktig del av det civila samhället. Trossamfunden utgör ett unikt bidrag i integrationsprocessen och gör ofta stora samhällsinsatser till exempel genom stöd till utsatta grupper och barn- och ungdomsverksamhet. De fyller också en viktig funktion genom sitt arbete med andlig vård inom sjukvården, där många trossamfund finns närvarande för människor i svåra stunder.
Sverige är ett mångreligiöst land där religionen spelar en viktig roll för många, inte minst många nya svenskar. Här har trossamfunden en viktig roll att spela genom att i sin verksamhet bidra till större förståelse, kunskap och respekt för olika trosinriktningar i vårt land. Därför är det viktigt att staten stödjer deras arbete. Vi föreslår därför att samfunden får ett ökat stöd om fem miljoner kronor årligen. För samfund med svag ekonomi kan höjningen bli ett viktigt tillskott som höjer kvaliteten på verksamheten.
Samhällsutvecklingen har gjort det allt svårare att skilja mellan civilsamhället, det offentliga och näringslivet. Under den senare tiden har såväl domstolsbeslut som myndighetsdirektiv bidragit till denna otydliga gränsdragning. Marknadsdomstolen har likställt föreningsliv med företagande, om en förening bedriver någon form av ekonomisk verksamhet. Har man någon hantering av pengar så jämställs detta med företag. Ett annat exempel är när Livsmedelsverket jämställer ideella föreningar med livsmedelsföretag, om den ideella föreningen på något sätt hanterar livsmedel i sin verksamhet. Detta kan drabba en fotbollsklubb som säljer korv med bröd i matchpausen.
Detta är en utveckling som inte är önskvärd. En utredare bör därför se över gråzonerna för att därefter presentera förslag som på ett tydligt sätt värnar civilsamhällets ställning.
En viktig del av det civila samhället är idrottsrörelsen. Att få motionera själv eller tillsammans med andra medverkar till livskvalitet. Hälsan förbättras genom regelbunden motion. Den sociala gemenskap som finns i att gemensamt idrotta är också viktig. Friluftsorganisationerna spelar en särskild roll genom att medverka till motion och aktiviteter utomhus och värnandet av vår natur. Att få vistas ute i naturen ger många positiva upplevelser på en gång. Upplevelser som också medverkar till stärkt livskvalitet.
I idrottsrörelsen finns fler än 600 000 ideella ledare som regelbundet medverka till att barn, unga och vuxna får chans till idrottsverksamhet på alla nivåer och i hela landet. Det är en fantastisk insats som bidrar till ett starkt civilt samhälle och samhällsgemenskap. Inom friluftsorganisationerna finns på liknande sätt ledare och funktionärer som bidrar till aktiviteter och upplevelser i vår natur. Sammantaget utgör idrottsrörelsen och friluftsorganisationerna viktiga delar i vårt samhälle och de bidrar till samhällsnytta. Vi vill avsätta mer pengar i det generella stödet till idrottsrörelsen och till friluftsorganisationerna och instämmer därför i regeringens förslag.
|
Andreas Carlson (KD) |
|
|
Jakob Forssmed (KD) |
Mikael Oscarsson (KD) |
|
Emma Henriksson (KD) |
Caroline Szyber (KD) |
|
Annika Eclund (KD) |
|