Förslag till riksdagsbeslut
Jakten är och ska ses som en nationell angelägenhet för att förvalta naturens resurser. Den svenska staten behöver i alla sammanhang agera för att jaktfrågorna ska hanteras på den nationella nivån, inte på EU-nivå. Förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter ska ske med så stort lokalt och regionalt inflytande som möjligt. Vi bör sträva efter att de vapen- och ammunitionstyper används som ur jaktetisk synpunkt är mest lämpade – det vill säga de som innebär minst risk för lidande hos djuren. Jakt är både en viktig fritidssysselsättning och en näringsverksamhet i form av bl.a. jaktturism. Därför är det viktigt med ett regelverk som underlättar småskalig beredning och försäljning av kött.
Viltförvaltningen behöver decentraliseras ytterligare – från europeisk nivå till nationell nivå och från nationell nivå till regional nivå. Regelverket för skydd för värdefulla livsmiljöer och arter i EU bör anpassas efter de olika nationella förutsättningarna. Beslut om skydd av vilda djur och hotade arter är en fråga där medlemsstaterna i större grad bör återfå beslutsmakten. Här krävs flexibilitet med hänsyn till de mycket olika naturliga förutsättningar som finns inom unionen. Djur eller växtarter som är hotade i södra Europa kan vara talrika på ett skadligt sätt i de nordliga medlemsländerna. Behovet av licensjakt av varg, skyddsjakt av skarv i skärgårdsmiljöer och jakten på vildsvin är exempel på frågor som ska avgöras nationellt.
Den svenska vargpopulationens storlek har vuxit kraftigt på senare år. Från att ha varit utrotningshotad finns det idag ett behov av jakt för att hålla nere populationen och att ta bort skadegörande individer. Emellertid har vargjakten ställts in i flera län på grund av utdragna överklagandeprocesser i domstolarna.
I slutet av 2015 fastslog den svenska Högsta förvaltningsdomstolen att EU:s unionsrätt kräver att bestämmelserna i art- och habitatdirektivet (eller livsmiljödirektivet som det också kallas) kan prövas i medlemsländernas domstolar. Därigenom har det uppstått en situation där ett överklagande i sig – oavsett hur sakligt välgrundat det är – kan skapa en domstolsprocess som i praktiken omöjliggör jakten. Denna situation riskerar att skapa stor frustration och undergräva tilltron till rättsordningens möjligheter att hantera rovdjursförvaltningen.
Art- och habitatdirektivet behöver uppdateras. Idag krävs enhällighet i ministerrådet för att flytta en art från listan över djur som anses kräva ”noggrant skydd”. Detta har hittills aldrig gjorts. Vi anser att det behöver införas en smidigare rutin för att omklassa hotstatusen för olika arter, i takt med att populationerna växer eller krymper. Det bör också skrivas in i direktivet vilka processuella regler som ska gälla för prövning av beslut som kan beröras av direktivet. Det måste i praktiken vara möjligt att ordna skydds- och licensjakt utan orimligt långa överklagandetider.
Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening att Sverige ska verka för en ändring av art- och habitatdirektivet.
I avvaktan på eventuella ändringar i direktivet kan vi i Sverige utforma en instansordning som gör att domstolsprocessen kan gå snabbare. Regeringen gjorde våren 2016 förändringar i jaktförordningen i ett försök att skapa en snabbare instansordning under gällande EU-direktiv, men även detta innebär totalt fyra instanser. Risken är uppenbar att de grupperingar som inte vill se vargjakt alls även fortsättningsvis kommer att kunna omintetgöra jakten genom överklaganden. På kort sikt bör i stället väljas alternativet att endast överpröva ärendena i en domstol som därigenom blir sista instans. Regeringen bör därför snarast lägga fram ett förslag till instansordning för skydds- och licensjakt, där eventuell rättsprövning endast sker i en domstol.
Rovdjursangrepp på tamboskap och husdjur kan orsaka stor ekonomisk skada för lantbrukare och leder till stor otrygghet bland många som lever i rovdjurstäta områden. Vi vill att det ska gå att bedriva en ändamålsenlig skyddsjakt kombinerat med ersättningar till dem som får sina tamdjur rivna och dödade av rovdjur. Inga av våra svenska rovdjursarter är i dagsläget utrotningshotade. Vi anser att en fortsatt riktad och selektiv jakt på varg behövs och är möjlig utan att påverka vargens gynnsamma bevarandestatus. Dagens ersättningsnivåer till dem som får sina tamdjur rivna och dödade av rovdjur behöver ses över. Rennäringen ska värnas eftersom den är en betydelsefull del av samisk kultur samt viktig för sysselsättning och boende i Sveriges norra inland och fjällvärld.
De ekonomiska ersättningarna som staten betalar ut för rovdjursdödade tamdjur behöver ses över så att en rimlig kompensation ges. Samtidigt behövs andra åtgärder för att minimera rovdjursskadorna.
Vildsvinsstammen i Sverige beräknas uppgå till cirka 250 000. Detta stora antal vildsvin orsakar miljonbelopp i skador varje år, vilket är förödande för lantbrukare och andra näringsidkare på landsbygden. Bönderna får betala det högsta priset då vildsvinen bökar upp åkrar och vallodlingar med stora skador till följd. Bonden får inget stöd för förlorad skörd, inga pengar för stängsel eller ersättning för tid som måste läggas på avskjutning.
Vildsvinen står också för ett stort antal viltolyckor i trafiken, omkring 3 000 per år. Därutöver håller en viltstam, som är för stor, inte tillbörligt avstånd från civilisationen. Det har många villaägare fått bevittna på sina uppbökade gräsmattor.
Riksdagen behöver nu verka för en kraftigt minskad vildsvinsstam. Det behövs också ett bättre stöd till näringsidkare som blivit lidande av vildsvinsskador.
Kött från annat klövvilt kan under vissa omständigheter levereras direkt till restauranger, butiker eller konsumenter utan mellanled. Det gäller dock inte vildsvinskött, som först måste passera en vilthanteringsanläggning. Kristdemokraterna föreslår därför att kravet på vilthanteringsanläggningar ses över. Däremot ska det naturligtvis fortfarande vara krav på att köttet ska genomgå trikintest.
Det behövs en översyn av hur vildsvinsköttet lättare ska kunna hitta till restaurangerna och till butikernas köttdiskar. Befintliga hinder för saluföring av vildsvinskött bör ses över. Den modell som finns i Tyskland skulle kunna tjäna som inspiration. Regeringen bör ta initiativ till detta.
Den föredragna jaktmetoden för vildsvin är med åtel nattetid. Jakten på vildsvin utvecklas i takt med stammens tillväxt. Inledningsvis hördes ofta röster inom jägarkåren som talade om ovana och svårigheter för jakten. Numera är vildsvinsjakten populär, men den försvåras till viss del av regler. Kameraövervakning av åteln underlättar jakten, men är idag tillståndspliktig. Ett borttagande av tillståndsplikten skulle underlätta jakten, därför bör regeringen lägga fram ett sådant förslag.
|
Magnus Oscarsson (KD) |
|
|
Annika Eclund (KD) |
Emma Henriksson (KD) |
|
Lars-Axel Nordell (KD) |
Roland Utbult (KD) |
|
Aron Modig (KD) |
|