Förslag till riksdagsbeslut
Förhandlingarna mellan EU och Kuba, om ett bilateralt avtal, är avslutade. Nu återstår de nationella processerna bland EU:s medlemsländer och därefter avser rådet besluta om avtalet. Utkastet gör gällande att respekten för de mänskliga rättigheterna ska öka men att detta ska ske inom ramen för den nuvarande kubanska konstitutionen, vilket således är en motsättning. Sverige bör påminna om att det inte är kubanska regimen som definierar MR-begreppet utan att det är FN:s deklarationer som ska vara utgångspunkten. Sverige bör nu sätta press på europeisk nivå för att säkerställa att avtalet kommer att leda till stärkt respekt för de mänskliga rättigheterna i Kuba och till demokratisering av det politiska systemet.
Det är viktigt att alla demokratiska länder som Sverige, som är engagerade i utveckling av demokrati och MR, noga bevakar att framgångar sker. Det är också viktigt att EU, innan ett slutgiltigt avtal signeras, omfattar det oberoende civila samhället på Kuba och av regimen icke erkända organisationer och föreningar (advokater, journalister, läkare, kyrkor och MR-aktivister) i dialogen för att den ska ha legitimitet bland befolkningen. Sverige och EU måste ge stöd åt hela det oberoende civilsamhället för att en verklig förändring ska kunna komma till stånd på ön.
När den kubanska regeringen undertecknade den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) under 2008, utgjorde det ett första steg mot förändring. Men sedan dess har inga verkliga förbättringar om mänskliga rättigheter och demokratisering gjorts. Under förhandlingarna har det också framkommit att EU, utöver det avtalet om politisk dialog och bistånd, har för avsikt att inleda ett handelsavtal med Kuba. Kristdemokraterna samt andra svenska civilsamhällesorganisationer (CSO) menar att inget handelsavtal bör ingås före Kuba ratificerar och genomför de två konventionerna om mänskliga rättigheter.
Det vore mycket olyckligt om EU skulle sluta att ställa krav på demokratiska reformer på Kuba. Den svenska regeringen bör därför fortsätta att hålla trycket uppe inom EU på sådana reformer. Det är vi skyldiga alla de som dött, lidit och lider under den kubanska regimens förtryck.
2012 dog demokratiaktivisterna Oswaldo Payá och Harold Cepero i en bilkrasch. Oswaldo Payá var en av de främsta representanterna för den kubanska oppositionen och fick 2002 EU-parlamentets demokratipris, Sacharovpriset, för sitt arbete för en fredlig övergång till demokrati på Kuba inom det s.k. Varelaprojektet. Payá grundade den kristdemokratiska frihetsrörelsen Movimiento Cristiano Liberación (MCL). Han har också blivit nominerad till Nobels fredspris vid ett flertal tillfällen.
Det finns motstridiga uppgifter om hur bilkraschen gick till och ingen oberoende utredning har klarlagt händelsen. Payás familj har tillgång till vittnesuppgifter som motsäger den kubanska regimens version. Det finns också oroande signaler om att kraschen kan komma att påverka EU:s relationer med Kuba om man skulle sluta villkora stöd till Kuba med demokratiska reformer och framsteg vad gäller mänskliga rättigheter. Det vore förödande för alla kubaner som kämpar för ett fritt Kuba.
Payás familj har hos FN och EU krävt en oberoende internationell utredning. Att stötta en sådan utredning är inte bara viktigt ur rättssynpunkt utan är också en viktig signal såväl till regimen som till andra demokratiaktivister att när frihetskämpar dör under oklara omständigheter i en diktatur så reagerar det internationella samfundet. Det är därför mycket viktigt att den svenska regeringen stödjer kravet på en oberoende utredning och att alla frågetecken kring bilkraschen kan klaras ut en gång för alla.
|
Caroline Szyber (KD) |
Désirée Pethrus (KD) |