Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagsledamöter ska både vara representativa för sitt parti och dess ståndpunkter och för folket. Jämfört med de flesta inom väljarkåren har riksdagsledamöterna mycket höga månadsersättningar. Det riskerar att skapa en förtroendeklyfta mellan de folkvalda ledamöterna och det folk de representerar.
Sedan 1998 har grundarvodet ökat från 30 300 kronor till 62 400 kronor per månad. Därutöver tillhör riksdagsledamöterna den grupp högavlönade i samhället som tjänat mest på den tidigare regeringens klasspolitik eftersom jobbskatteavdragen har gett tusentals kronor extra per månad till dem.
Det finns dock starka argument för att arvodet ska vara förhållandevis högt. Ett någorlunda högt arvode minskar risken för att möjliga ledamöter avstår från att kandidera till riksdagen på grund av att det skulle innebära en inkomstminskning. Vidare ska lagstiftare i Sveriges högsta beslutande politiska organ vara omutbara, dvs. inte kunna påverkas ekonomiskt för att fatta beslut i en viss riktning. Det är den egna övertygelsen och partiets politik som ska avgöra den enskilda ledamotens olika ställningstaganden, inte ekonomiska överväganden.
Vänsterpartiet föreslår att nivån på arvodet fastställs till ett prisbasbelopp per månad, vilket i år är 44 300 kronor. Det vore en rimlig nivå och att knyta det till prisbasbeloppet har också den påtagliga fördelen att arvodet inte skulle vara föremål för ständig diskussion och nya årliga beslut. Riksdagsstyrelsen bör utreda frågan om att binda nivån på riksdagsledamöternas grundarvode till 100 procent av ett prisbasbelopp per månad. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge riksdagsstyrelsen till känna.
Vänsterpartiet anser att de extra ersättningar som finns för olika uppdrag direkt knutna till riksdagsarbetet är onödiga utgifter för staten. Det handlar exempelvis om tillägg till det ordinarie arvodet på 20 respektive 15 procent för dem som utses till utskottsordförande och vice utskottsordförande. De extra ersättningarna utges för att kompensera för att uppdraget är särskilt arbetskrävande. Det är dock möjligt för partierna att fördela arbetet inom riksdagsgruppen så att de ledamöter som har dessa uppdrag avlastas när det gäller andra delar av riksdagsuppdraget. Det är därför rimligt att ersättningar för uppdrag direkt knutna till riksdagsarbetet avskaffas. Riksdagsstyrelsen bör utreda hur de extra ersättningar som finns för uppdrag direkt knutna till riksdagsarbetet kan avskaffas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge riksdagsstyrelsen till känna.
|
Mia Sydow Mölleby (V) |
|
|
Nooshi Dadgostar (V) |
Rossana Dinamarca (V) |
|
Lotta Johnsson Fornarve (V) |
Maj Karlsson (V) |
|
Karin Rågsjö (V) |
Linda Snecker (V) |