Förslag till riksdagsbeslut
I Sverige och Uppsala har antalet familjehemsplaceringar ökat drastiskt de senaste åren, och det är tydligt att systemet många gånger brister. Ibland blir barnen omhändertagna genom onödigt offensiva ingripanden från myndigheternas sida, vilket ofta leder till att dialogen med de biologiska föräldrarna blir bristande eftersom det kan uppfattas som att man redan på förhand blivit dömd. Staten och det offentliga bör i sådana lägen agera på samma sätt som man uppmanar föräldrar som skiljer sig att göra. Det är ju vid LVU fråga om en slags skilsmässa, där det offentliga kan komma att bli framtida vårdnadshavare, och målet måste därför alltid vara att skilja sig i sämja och tillsammans komma överens om hur barnen ska tas omhand.
Samtidigt finns det självklart fall där omhändertagandet sker för sent. Min bedömning är att det behövs en bred översyn vad gäller omhändertagande och familjehemsplaceringar.
Numera är det vanligt med delad vårdnad efter en skilsmässa, något som i princip inte förekommer i fall av LVU. Regeringen bör undersöka möjligheten att applicera delad placering mellan det biologiska hemmet och familjehemmet där samverkan inte sker på frivillig väg utan leds av särskilt tilldelade familjeterapeuter eller socialsekreterare. Detta för att inte barnen ska förlora kontakten med de biologiska föräldrarna om de är delvis fungerande. Som det är idag innebär i vissa fall att barnen helt förlorar kontakten med sina biologiska föräldrar vilket kan leda till vilsenhet och även problem i familjehemmen när barnen blir äldre.
Utredningen bör också få i uppdrag att titta på hur det ovanstående skulle kunna provas som ett försöksprojekt i samarbete med företag och ideella organisationer.
|
Mikael Oscarsson (KD) |
|