Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att slopa informationsplikten för hivpositiva och tillkännager detta för regeringen.
Informationsplikten tillkom 1995 som ett verktyg för att bromsa spridningen av HIV. Iden är relativt intuitiv, den hiv-positiva har en skyldighet att informera sina sexuella partners om sin sjukdom. På så sätt skulle risken för spridning minskas. Nu 20 år senare vet vi att lagen inte fyller den funktionen utan istället bidrar till stigmatisering av hiv-positiva. Lagen är därmed redundant och i värsta fall också kontraproduktiv och bör avskaffas.
Sedan lagen infördes har mycket förändrats, inte minst på det medicinska området. En hiv-positiv person som tar bromsmediciner regelbundet utgör en väldigt låg smittorisk även vid oskyddat sex. Detta är något som domstolarna redan tagit fasta på, då de friade en hiv-positiv man från framkallande av fara för annan efter att ha haft oskyddat sex med fyra kvinnor. Vid sex med kondom är smittorisken närmast obefintlig. Trots detta har alla hiv-positiva fortfarande ett ansvar att informera sina sexpartner om sin sjukdom, något som upplevs som stigmatiserande, inte minst då kunskapen kring hiv och dess smittsamhet är låg bland befolkningen i allmänhet.
Risken att bli smittad av hiv kommer istället från personer som inte själva vet om att de har sjukdomen och som därmed inte tar bromsmediciner. Dessa omfattas av naturliga skäl inte av informationsplikten. Därmed skapas ett incitament att inte testa sig för hiv för att komma undan informationsplikt. Detta är självklart kontraproduktivt mot lagens syfte.
Genom att ta bort informationsplikten för hiv-positiva förbättrar vi för en utsatt grupp i samhället och kan fokusera på metoder för hiv-prevention som har en mätbar effekt snarare än att förlita oss på ineffektiva och stigmatiserande verktyg som hör hemma i det förgångna.
|
Anders Schröder (MP) |
|
|
Rasmus Ling (MP) |
Annika Hirvonen Falk (MP) |