|
Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott
Sammanfattning
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag som innebär att straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott skärps.
Regeringens förslag innebär höjda minimistraff för brottstyperna grov misshandel, synnerligen grov misshandel, grovt olaga tvång, grovt olaga hot, grovt rån och grov utpressning. Vidare föreslås skärpningar av straffskalorna för brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2017.
I betänkandet finns tre reservationer (SD, V, L).
Behandlade förslag
Proposition 2016/17:108 Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott.
Två yrkanden i följdmotioner.
Nio yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2016/17.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott
1.Avslag på propositionen, punkt 1 (V)
2.Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott, punkt 2 (SD)
3.Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott, punkt 2 (L)
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden 2016/17
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. |
Avslag på propositionen |
Riksdagen avslår motion
2016/17:3622 av Linda Snecker m.fl. (V).
Reservation 1 (V)
2. |
Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott |
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor,
3. lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall,
4. lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott,
5. lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott,
6. lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2016/17:108 punkterna 1–6 och avslår motionerna
2016/17:318 av Andreas Norlén och Finn Bengtsson (båda M),
2016/17:435 av Lars-Arne Staxäng (M) yrkande 2,
2016/17:519 av Edward Riedl (M),
2016/17:1579 av Jan Ericson (M),
2016/17:1769 av Richard Jomshof m.fl. (SD) yrkande 11,
2016/17:2094 av Maria Stockhaus (M) yrkande 1,
2016/17:2127 av Edward Riedl (M),
2016/17:2303 av Kent Ekeroth och Adam Marttinen (båda SD) yrkande 2,
2016/17:3474 av Roger Haddad m.fl. (L) yrkande 1 och
2016/17:3623 av Adam Marttinen (SD).
Reservation 2 (SD)
Reservation 3 (L)
Stockholm den 20 april 2017
På justitieutskottets vägnar
Beatrice Ask
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Beatrice Ask (M), Helene Petersson i Stockaryd (S), Elin Lundgren (S), Krister Hammarbergh (M), Anti Avsan (M), Susanne Eberstein (S), Johan Hedin (C), Anders Hansson (M), Petter Löberg (S), Adam Marttinen (SD), Roger Haddad (L), Linda Snecker (V), Andreas Carlson (KD), Lawen Redar (S), Richard Jomshof (SD), Stefan Nilsson (MP) och Sultan Kayhan (S).
I betänkandet behandlar utskottet proposition 2016/17:108 Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott. I propositionen föreslår regeringen höjda minimistraff för brottstyperna grov misshandel, synnerligen grov misshandel, grovt olaga tvång, grovt olaga hot, grovt rån och grov utpressning. Vidare föreslås skärpningar av straffskalorna för brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.
Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1 och regeringens lagförslag finns i bilaga 2.
Två motioner har väckts med anledning av propositionen. I ärendet behandlas även nio yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2016/17. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.
Lagförslagen har behandlats av Lagrådet.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag och avslår ett motionsyrkande om att propositionen ska avslås och tio yrkanden om straffskärpningar för olika våldsbrott.
Jämför reservationerna 1 (V), 2 (SD) och 3 (L)
Propositionen
2010 års straffmätningsreform
I syfte att höja straffen för allvarliga våldsbrott genomfördes 2010 en straffmätningsreform genom att de generella och på alla brottstyper tillämpliga reglerna om straffmätning skärptes (prop. 2009/10:147). Som skäl för reformen anfördes att synen på hur allvarlig en brottstyp är kan förändras över tid till följd av samhällsutvecklingen. När synen förändrats mer varaktigt och inte kan få eller inte ges ett tillräckligt genomslag inom ramen för gällande lagstiftning om hur domstolarna ska bestämma straff måste lagstiftningen ändras. Enligt regeringen hade samhällsutvecklingen sedd över längre tid inneburit att de allvarliga våldsbrotten måste ses som betydligt allvarligare än tidigare och som mer klandervärda än vissa andra brottstyper, t.ex. förmögenhetsbrotten. Denna strängare syn bör återspeglas i en straffnivå för våldsbrotten som står i proportion till deras allvar.
Regeringens förslag innebar att de allmänna bestämmelserna om straffvärde ändrades så att de objektiva omständigheter som är kännetecknande för allvarliga våldsbrott – att gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person – särskilt skulle beaktas vid bedömningen av straffvärdet och därmed värderas högre. På så vis skulle straffen för de allvarliga våldsbrotten höjas generellt och även relativt i förhållande till andra brott.
Utskottet delade regeringens bedömning (bet. 2009/10:JuU32). Riksdagen antog regeringens förslag (rskr. 2009/10:272).
År 2012 gav regeringen Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att utvärdera om syftet med reformen hade uppnåtts och avsedda straffskärpningar hade åstadkommits. Resultatet av utvärderingen redovisades i en rapport 2014 (Brå rapport 2014:6). Av denna framgick bl.a. att strafflängden för grov misshandel ökat med två månader men att man inte kunde se några ökningar i strafflängd för misshandel av normalgraden, våldtäkt, utpressning och rån. Vidare konstaterade regeringen att när det gäller utvecklingen efter utvärderingen finns det sammantaget utifrån kriminalstatistiken inga indikationer på att reformen har haft någon avsevärd effekt av det slag som förväntades vid reformens genomförande. Slutligen har den genomförda reformen fått kritik, bl.a. i den juridiska litteraturen, och det har hävdats att höjningarna av straffnivåerna i första hand borde ha åstadkommits genom en ändring av straffskalorna för de berörda brotten.
Behovet av straffskärpning kvarstår
Det finns enligt regeringen ingenting i de senaste årens samhällsutveckling som motiverar någon annan bedömning än den som gjordes i samband med 2010 års reform. Således bör uppsåtlig allvarligare våldsanvändning och uppsåtligt allvarligare hot mötas av en kraftigare reaktion än vad som var fallet före 2010 års straffmätningsreform.
Regeringen anför att man har förståelse för den kritik som riktats mot reformen, men att det av skäl som har med straffrättskipningens stabilitet att göra inte kan komma i fråga att överge reformen. Vad som återstår är därför att förstärka effekten av reformen genom att punktvis skärpa straffskalorna för vissa brottstyper så som avsågs med 2010 års reform.
Regeringen pekar på att en sådan isolerad efterföljande ändring av straffskalan för brottstyper som avsågs med 2010 års reform för övrigt också har förekommit tidigare, då för att markera en skärpt syn på brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning (se prop. 2012/13:108).
Hur straffskalorna ska skärpas
Den avsedda straffskärpningen bör genomföras genom att minimistraffen höjs för vissa brottstyper. Vid denna höjning bör även andra nivåer för minimistraff kunna komma till användning än vad som hittills varit brukligt i brottsbalken.
Brott för vilka straffskärpning bör övervägas
Regeringen anför att de brottstyper där skärpningar bör övervägas är dråp, grov misshandel, misshandel som är att anse som synnerligen grov, rån, grovt rån, grov utpressning, grovt olaga tvång, grovt olaga hot och könsstympning av kvinnor. Sedan regeringen bedömt att straffskalan för dråp inte bör ändras föreslås följande.
Minimistraffet för grov misshandel ska höjas från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. För synnerligen grov misshandel ska minimistraffet höjas från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Vidare ska brottsbeteckningen synnerligen grov misshandel införas i brottsbalken.
Minimistraffet för grovt rån ska höjas från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Någon ändring i straffskalan för rån är däremot inte påkallad.
Minimistraffet för grov utpressning ska höjas från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. Vidare ska grov utpressning undantas från en hittills tillämplig bestämmelse om åtalsbegränsning. Det gäller en begränsning i 9 kap. 12 § brottsbalken som innebär att – om målsäganden är närstående till gärningsmannen – åtal får väckas endast om målsäganden själv anger brottet till åtal. Om målsäganden inte gör det, får åklagaren bara väcka åtal om det är påkallat ur allmän synpunkt.
Minimistraffet för grovt olaga tvång ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i nio månader.
Minimistraffet för grovt olaga hot ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i nio månader.
Straffet för den som bryter mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor ska – i stället för fängelse i högst fyra år – vara fängelse i lägst två år och högst sex år. För den grova svårhetsgraden av brottet ska minimistraffet höjas från fängelse i två år till fängelse i fem år. En särskild straffskala ska införas för brott som med hänsyn till omständigheterna är att anse som mindre grova, föreskrivande fängelse i högst fyra år.
När det gäller sexualbrott anför regeringen att de naturligtvis kan vara att betrakta som allvarliga våldsbrott, om de innefattar våld eller hot om våld eller handlande som kan jämställas med sådant våld eller hot. Emellertid är de för närvarande föremål för översyn i särskild ordning – jämför SOU 2016:60 – och bör redan av detta skäl inte omfattas av övervägandena i denna proposition. Till detta kommer att regleringen av sexualbrotten reformerades så sent som 2013 och dessförinnan 2005. Då vidgades bl.a. det straffbara området för våldtäkt, vilket i sig är att se som en straffskärpning för de gärningar som tidigare har hänförts till brottstyper med lägre straffskala.
Regeringen pekar vidare på att det bland de allvarliga våldsbrotten finns brottstyper som omfattar eller kan omfatta våld och hot mot personer, men vars skyddsobjekt också är samhälleliga intressen i en vidare bemärkelse. Det gäller kapning och flygplatssabotage, våldsamt upplopp och myteri, våld eller hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak, terroristbrott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott samt givetvis brottstyperna i lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. När våld eller hot om våld ingår som moment i sådan brottslighet får det emellertid förutsättas att man vid straffvärdebedömningen – såvida straffvärdet inte redan på grund av kränkningen av det berörda samhälleliga intresset närmar sig maximistraffet – beaktar både allvaret i våldet eller hotet mot den enskilde och det allmänna intresse som trätts för när. Det är också naturligt att en strängare syn på t.ex. misshandel och olaga hot får genomslag också vid straffmätningen av dessa andra allvarliga brott.
Motionerna
I motion 2016/17:3622 av Linda Snecker m.fl. (V) begär motionärerna att riksdagen ska avslå propositionen. Motionärerna anför att det saknas godtagbara skäl till att höja straffskalorna på det sätt som regeringen föreslår. Lagstiftningsinstrumentet och utformandet av straffskalor ska inte användas som brickor i ett symbolpolitiskt spel. Vidare har regeringen i lagförslaget inte motiverat vad en straffskärpning ska syfta till och varför en skärpning behövs.
I motion 2016/17:3623 av Adam Marttinen (SD) begärs utöver vad som föreslås i propositionen att minimistraffet för grov misshandel höjs från ett till två år, att minimistraffet för grov utpressning höjs från ett till två år, att minimistraffet för grovt olaga tvång höjs från sex månader till ett år och att minimistraffet för grovt olaga hot höjs från sex månader till ett år.
I motion 2016/17:318 av Andreas Norlén och Finn Bengtsson (båda M) begärs ett tillkännagivande om att se över möjligheterna att införa höjt maximistraff för olaga hot.
I motion 2016/17:519 av Edward Riedl (M) anförs att det bör övervägas att skärpa straffet för övergrepp i rättssak. Ett liknande yrkande framförs i motion 2016/17:1579 av Jan Ericson (M). I motion 2016/17:435 av Lars-Arne Staxäng (M) yrkande 2 anförs att rättsväsendet tydligt bör markera mot hot mot vittnen.
Yrkanden om skärpta straff för våldsbrott framförs också i motionerna 2016/17:2094 av Maria Stockhaus (M) yrkande 1, 2016/17:2127 av Edward Riedl (M) och 2016/17:2303 av Kent Ekeroth och Adam Marttinen (båda SD) yrkande 2.
I motion 2016/17:1769 av Richard Jomshof m.fl. (SD) yrkande 11 begärs ett tillkännagivande om skärpta straff för sexualbrott, olaga förföljelse och grov kvinnofridskränkning. Även i motion 2016/17:3474 av Roger Haddad m.fl. (L) yrkande 1 begärs skärpta straff för fridskränkningsbrott.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns någonting i de senaste årens samhällsutveckling som motiverar någon annan bedömning än den som gjordes i samband med 2010 års straffmätningsreform. Sålunda bör allvarligare våldsanvändning och uppsåtligt allvarligare hot mötas av en kraftigare reaktion än vad som var fallet före denna reform. Utskottet delar även regeringens bedömning att ett säkert och varaktigt förverkligande av reformens syfte bäst uppnås genom att minimistraffen för vissa allvarliga våldsbrott höjs. Detta innebär att riksdagen bör avslå motion 2016/17:3622 (V).
I motion 2016/17:3623 (SD) efterfrågas ytterligare höjningar av straffskalorna för de brottstyper som omfattas av lagförslaget. Utskottet anser emellertid att de höjningar av minimistraffen som föreslås är väl avvägda, och utskottet avstyrker därför motionen.
Minimistraffen för brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning höjdes så sent som den 1 juli 2013 från fängelse i sex månader till fängelse i nio månader (prop. 2012/13:108, bet. 2012/13:JuU25, rskr. 2012/13:251). Vidare är sexualbrotten, som redovisats ovan, för närvarande föremål för översyn i särskild ordning. Utskottet finner mot denna bakgrund inte skäl att ta något initiativ med anledning av motionerna 2016/17:1769 (SD) yrkande 11 och 2016/17:3474 (L) yrkande 1. Motionsyrkandena avstyrks.
När det gäller övergrepp i rättssak är det, som regeringen anför, naturligt att en strängare syn på t.ex. misshandel och olaga hot får genomslag även vid denna typ av brottslighet. Mot bl.a. denna bakgrund finns det inte anledning för riksdagen att ta några sådana initiativ som efterfrågas i motionerna 2016/17:435 (M) yrkande 2, 2016/17:519 (M) och 2016/17:1579 (M). Motionerna avstyrks.
Vidare anser utskottet att motionerna 2016/17:318 (M), 2016/17:2094 (M) yrkande 1, 2016/17:2127 (M) och 2016/17:2303 (SD) yrkande 2 får anses tillgodosedda med de lagförslag som nu läggs fram. Motionsyrkandena avstyrks därför.
Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringens lagförslag är ändamålsenligt utformade och att de bör antas. Med detta föreslår utskottet att riksdagen antar de lagförslag som läggs fram i propositionen.
1. |
|
|
av Linda Snecker (V). |
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag.
Därmed bifaller riksdagen motion
2016/17:3622 av Linda Snecker m.fl. (V).
Behovet av en generell höjning av straffnivån grundas på en politisk uppfattning om att vårt ökade välstånd gör att det finns en minskad acceptans för våld i samhället och att sådan brottslighet därför är att anse som mer klandervärd än tidigare. Detta – det relativt ökade värdet av våldsbrott i dagens samhälle – framhålls såväl i utredningen som i propositionen, men det samtidigt ökade relativa värdet av det våld som fängelsestraffet innebär belyses inte alls. Som Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet anför i sitt remissvar bör antagandet om att våld relativt sett ses som allvarligare i ett samhälle präglat av välstånd och välfärd även gälla straff och i synnerhet fängelsestraff. Inskränkningar i enskildas frihet och fritid är ett allvarligare ingrepp i dagens Sverige än i ett samhälle som präglas av fattigdom och begränsade fri- och rättigheter. Utvecklingen har under en längre tid gått mot allt längre fängelsestraff och ökad användning av isolerande restriktioner, detta samtidigt som levnadsförhållandena generellt sett förbättrats utanför fängelset. Att inte även dessa aspekter tas upp gör att regeringens resonemang haltar betänkligt.
I stället för att fortsätta på spåret att enbart tala om ökade strafflängder och hårdare straff vill jag angripa kriminalitetens orsaker och fokusera på det brottsförebyggande arbetet. Jag anser därför att förståelse, kunskap och relevant vård och behandling är en mer framgångsrik väg än att generellt införa hårdare straff. Empirin visar att längden på straffen i väldigt liten utsträckning avskräcker människor från att begå brott. Strängare straff kan dock övervägas om det exempelvis medför en starkare prioritering inom rättsväsendet samt ökade resurser för att utreda brotten, men de har inget egenvärde i sig. I det här fallet saknas godtagbara skäl till att höja straffskalorna på det sätt som regeringen föreslår. Lagstiftningsinstrumentet och utformandet av straffskalor ska inte användas som brickor i ett symbolpolitiskt spel. Regeringen har i lagförslaget inte motiverat vad en straffskärpning ska syfta till och varför en skärpning behövs. Riksdagen bör därför avslå propositionen.
2. |
Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott, punkt 2 (SD) |
|
av Adam Marttinen (SD) och Richard Jomshof (SD). |
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2016/17:108 punkterna 1–6 och motionerna
2016/17:1769 av Richard Jomshof m.fl. (SD) yrkande 11,
2016/17:2303 av Kent Ekeroth och Adam Marttinen (båda SD) yrkande 2 och
2016/17:3623 av Adam Marttinen (SD) samt
avslår motionerna
2016/17:318 av Andreas Norlén och Finn Bengtsson (båda M),
2016/17:435 av Lars-Arne Staxäng (M) yrkande 2,
2016/17:519 av Edward Riedl (M),
2016/17:1579 av Jan Ericson (M),
2016/17:2094 av Maria Stockhaus (M) yrkande 1,
2016/17:2127 av Edward Riedl (M) och
2016/17:3474 av Roger Haddad m.fl. (L) yrkande 1.
Vi ser positivt på regeringens proposition där den föreslår att olika straffskalors miniminivå höjs. Syftet är att påverka påföljderna för dessa brott med ett högre straffvärde för våldsbrott som resultat.
Vår ambition är till skillnad från regeringens att göra en bredare översyn av samtliga våldsbrott och att även justera olika brottskategoriers såväl maximinivåer som miniminivåer. För att uppnå den samlade ambitionsnivå som vi eftersträvar krävs en bredare översyn och beredning för att skapa en sammanhållen helhet. Av denna anledning väljer vi att begränsa våra förslag till de förutsättningar som vi anser att regeringens proposition ger utrymme till. En rimlig avvägning utifrån förhållandena till andra straffskalor och med bibehållen möjlighet till differentierad straffmätning anser vi är följande:
• att minimistraffet för grov misshandel höjs från ett till två år
• att minimistraffet för grov utpressning höjs från ett till två år
• att minimistraffet för grovt olaga tvång höjs från sex månader till ett år
• att minimistraffet för grovt olaga hot höjs från sex månader till ett år.
Den sneda könsfördelningen som visar att kvinnor allt som oftast är offer vid fall av sexualbrott, olaga förföljelse och fridskränkningsbrott visar vidare att dessa brott utgör betydande komponenter i kvinnovåldets struktur. Även brottens natur vittnar om detta: våld i nära relationer, förföljelse, våldtäkter och sexuellt ofredande. Att motverka dessa brott kommer därför också att vara en viktig del i arbetet med att motverka våld mot kvinnor och öka kvinnors trygghet. Vi anser därför att straffen bör skärpas kraftigt för alla dessa mycket integritetskränkande brott. De nya straffen bör ges en nivå som gör att de både upplevs som avskräckande och verkligen skyddar samhället genom inkapacitering av gärningsmän som redan debuterat. I kombination med övriga åtgärder – speciellt de som ökar upptäcktsrisken såsom kameraövervakning – är skärpta straff en nyckel till ett tryggare samhälle. Regeringen bör vidta åtgärder som tillgodoser vad vi nu anfört.
3. |
|
|
av Roger Haddad (L). |
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2016/17:108 punkterna 1–6 och motion
2016/17:3474 av Roger Haddad m.fl. (L) yrkande 1 och
avslår motionerna
2016/17:318 av Andreas Norlén och Finn Bengtsson (båda M),
2016/17:435 av Lars-Arne Staxäng (M) yrkande 2,
2016/17:519 av Edward Riedl (M),
2016/17:1579 av Jan Ericson (M),
2016/17:1769 av Richard Jomshof m.fl. (SD) yrkande 11,
2016/17:2094 av Maria Stockhaus (M) yrkande 1,
2016/17:2127 av Edward Riedl (M),
2016/17:2303 av Kent Ekeroth och Adam Marttinen (båda SD) yrkande 2 och
2016/17:3623 av Adam Marttinen (SD).
Straffen för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning behöver skärpas. Jag anser att ett års fängelse ska vara straffminimum i stället för dagens nio månader. Då likställs kvinnofridskränkning med rån. Regeringen bör återkomma med ett förslag som tillgodoser det jag nu anfört.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.
3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall.
4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.
6.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.
Riksdagen avslår regeringens proposition 2016/17:108 Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att höja straffskalornas minimistraff och tillkännager detta för regeringen.
Motioner från allmänna motionstiden 2016/17
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att införa höjt maximistraff för olaga hot och tillkännager detta för regeringen.
2.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att rättsväsendet tydligt bör markera mot hot mot vittnen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att skärpa straffet för övergrepp i rättssak och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om skärpta åtgärder mot övergrepp i rättssak och tillkännager detta för regeringen.
11.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om skärpta straff för sexualbrott, olaga förföljelse och grov kvinnofridskränkning och tillkännager detta för regeringen.
1.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att straffet för våldsbrott bör skärpas och att det behövs ytterligare utbildningsinsatser kring våld i nära relationer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skärpa straffpåföljden för grova våldsbrott och tillkännager detta för regeringen.
2.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kraftiga straffskärpningar för bl.a. våldsbrott och tillkännager detta för regeringen.
1.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om skärpt straff vid fridskränkningsbrott och tillkännager detta för regeringen.
Bilaga 2