sou 2015 74

Skydd för vuxna i internationella situationer – 2000 års Haagkonvention

Betänkande av Utredningen om skydd för vuxna i internationella situationer

Stockholm 2015

SOU 2015:74

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst, 106 47 Stockholm

Ordertelefon: 08-598 191 90

E-post: order.fritzes@nj.se

Webbplats: fritzes.se

För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Svara på remiss – hur och varför.

Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02)

En kort handledning för dem som ska svara på remiss. Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remisser

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet.

Omslag: Elanders Sverige AB.

Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2015.

ISBN 978-91-38-24337-4

ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 23 januari 2014 att ge en särskild utre- dare i uppdrag att lämna förslag om ett svenskt tillträde till 2000 års Haagkonvention om internationellt skydd för vuxna. Utredaren ska analysera behovet av författningsändringar för att Sverige ska kunna tillträda konventionen och lämna förslag till de författnings- ändringar som ett tillträde till konventionen ger anledning till.

Den 23 januari 2014 förordnades hovrättsrådet, tillika vice ord- föranden, Ulrika Beergrehn som särskild utredare.

Som sakkunniga i utredningen förordnades den 7 mars 2014 numera ämnesrådet Kent Löfgren och numera rådmannen Carl Rosenmüller. Carl Rosenmüller ersattes från och med den 8 september 2014 av rättssakkunnige Johan Klefbäck.

Som experter förordnades den 7 mars 2014 professorn Maarit Jänterä-Jareborg, rådmannen Maria Ek Oldsjö, juristen Gaston Fernández Palma, förbundsjuristen Eva von Schéele, advokaten Theddo Rother-Schirren och juristen Charlotte Rudebeck. Gaston Fernández Palma ersattes den 2 juni 2014 av juristen Kristina Swiech. Carl Rosenmüller förordnades den 8 september 2014 som expert.

Hovrättsassessorn Charlotte Biörklund Uggla har varit utred- ningens sekreterare från den 23 januari 2014.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om skydd för vuxna i internationella situationer, överlämnar härmed betänk- andet Skydd för vuxna i internationella situationer – 2000 års Haag- konvention (SOU 2015:74). Utredningens uppdrag är härmed slut- fört.

Stockholm i augusti 2015

Ulrika Beergrehn

/Charlotte Biörklund Uggla

Innehåll

Förkortningar och ordförklaringar.........................................		19
Sammanfattning ................................................................		25
Summary ..........................................................................		41
1	Författningsförslag.....................................................	59
1.1	Förslag till lag om 2000 års Haagkonvention........................	59

1.2Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap och förmynderskap ...............................................

1.3Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd

och service till vissa funktionshindrade.................................

1.4Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

(2001:453)................................................................................

1.5Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

	sekretesslagen (2009:400).......................................................	73
	Del I
	Inledning och bakgrund
2	Uppdraget ................................................................	77
2.1	Utredningens direktiv.............................................................	77
2.2	Utredningens arbete ...............................................................	78
2.3	Betänkandets disposition........................................................	79

Innehåll

SOU 2015:74

3	Bakgrund..................................................................		81
3.1	Skydd för vuxna......................................................................		81
3.2	Behovet av skydd för vuxna i internationella situationer.....		82
3.3	Haagkonferensen för internationell privaträtt .....................		84
3.4	Haagkonventioner rörande skydd för vuxna........................		84
3.5	EU och 2000 års Haagkonvention ........................................		85
	3.5.1	Medlemsstaternas behörighet och EU:s
		möjlighet att ansluta sig till konventionen ............	85

3.5.2Arbetet inom EU med internationellt skydd

för vuxna..................................................................

3.6Övrigt internationellt samarbete och arbete angående

hjälp- och skyddsbehövande vuxna.......................................

3.6.11931 års nordiska äktenskapskonvention och

andra internordiska regleringar ..............................

3.6.2Förenta nationernas konvention om

rättigheter för personer med
funktionsnedsättning..............................................	90

3.6.3Europarådets rekommendation om det

		rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna ..........	91
	3.6.4	Pågående arbete om beslutsoförmögna
		personers ställning ..................................................	92
4	Gällande rätt .............................................................		95
4.1	Inledning .................................................................................		95
4.2	Aktuell lagstiftning.................................................................		96

4.2.1Konventionsbunden och mellanstatligt

	harmoniserad lagstiftning .......................................	96
4.2.2	Svensk autonom lagstiftning ..................................	97
4.3 Svensk internationell behörighet...........................................		98
4.3.1	God man och förvaltare..........................................	98
4.3.2	Omyndigförklaring...............................................	101
4.3.3	Vård och omhändertagande..................................	101
4.3.4	Interimistiska beslut .............................................	103
4.3.5	Beslut med territoriell effekt................................	104

SOU 2015:74 Innehåll

4.4	Tillämplig lag.........................................................................		105
	4.4.1	God man och förvaltare ........................................	105
	4.4.2	Omyndigförklaring ...............................................	107
	4.4.3	Vård och omhändertagande ..................................	108
	4.4.4	Skydd för tredje man.............................................	108
	4.4.5	Ordre public-förbehållet enligt 1904 års lag........	109
4.5	Erkännande och verkställighet.............................................		110
	4.5.1	Utgångspunkter.....................................................	110
	4.5.2	1931 års förordning ...............................................	110
	4.5.3	1988 års lag.............................................................	111

4.5.4Lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,

	Finland, Island eller Norge för verkställighet
	av beslut om vård eller behandling .......................	112
4.5.5	1904 års lag.............................................................	113

4.6Svensk materiell rätt i fråga om godmanskap,

förvaltarskap, vård och omhändertagande...........................		114
4.6.1	Godmanskap..........................................................	114
4.6.2	Förvaltarskap .........................................................	116
4.6.3	Frivillig vård enligt SoL och LSS ..........................	117
4.6.4	Tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT...............	119

4.6.5Verkställighetsförfarande enligt

		utsökningsbalken...................................................	123
		Del II
		2000 års Haagkonvention
5	2000 års Haagkonvention – innehåll,
	offentligrättsliga aspekter och tolkning ......................		127
5.1	Konventionens innehåll........................................................		127
5.2	De offentligrättsliga aspekterna...........................................		128
	5.2.1	Allmänt...................................................................	128

5.2.2En gradvis förändrad hållning gentemot

		utländska offentligrättsliga anspråk .....................	130
	5.2.3	2000 års Haagkonvention .....................................	132
5.3	Språkversioner och tolkningen av konventionen................		133
5.4	Hemvistbegreppet.................................................................		135

Innehåll

SOU 2015:74

Tillträde till 2000 års Haagkonvention .......................

137

6.1Frågan om Sveriges tillträde till 2000 års

Haagkonvention ...................................................................		137
6.1.1	Utgångspunkter ....................................................	137

6.1.2EU-rättsliga aspekter, FN och intresset av

		nordisk rättslikhet.................................................	138
	6.1.3	Konventionens regelverk......................................	139
	6.1.4	Sammantagen bedömning.....................................	141
6.2	Införlivande genom inkorporering......................................		142
7	Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention.....		145

7.1	Utgångspunkter och målsättningar för
	konventionssamarbetet (ingressen) ....................................		145
7.2	Tillämpningsområde och ändamål (artikel 1) .....................		146
	7.2.1	Skydd för vuxna i internationella situationer
		(artikel 1.1) ............................................................	146

7.2.2Fastställande av den stat vars myndigheter är behöriga att vidta skyddsåtgärder

(artikel 1.2.a) .........................................................

147

7.2.3Fastställande av tillämplig lag (artiklarna 1.2.b

och 1.2.c) ...............................................................

152

7.2.4Föreskrivande av erkännande och

verkställighet (artikel 1.2.d) .................................

153

7.2.5Samarbete mellan myndigheterna

		(artikel 1.2.e) .........................................................	153
7.3	Definition av en vuxen (artikel 2) .......................................		153
7.4	Åtgärder som omfattas av konventionen (artikel 3)..........		155
	7.4.1	Allmänt ..................................................................	155

7.4.2Fastställande av den nedsatta eller bristande personliga förmågan och förordnande av

skyddsåtgärder (artikel 3.a) ..................................

156

7.4.3Förordnande att ställa en vuxen under en

	rättslig eller administrativ myndighets skydd
	(artikel 3.b)............................................................	157
7.4.4	Förvaltarskap, godmanskap och liknande
	institut (artikel 3.c)...............................................	158

SOU 2015:74

Innehåll

7.4.5Förordnande av och uppgifter för en person

	eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes
	person eller egendom (artikel 3.d) .......................	158
7.4.6	Placering av den vuxne på en institution eller
	något annat ställe där skydd kan
	tillhandahållas (artikel 3.e)....................................	159

7.4.7Förvaltning av, bevarande av eller förfogande

över den vuxnes egendom (artikel 3.f).................

160

7.4.8Beviljande av tillstånd till ett särskilt ingripande för att skydda den vuxne eller

	dennes egendom (artikel 3.g) ...............................	161
7.5 Åtgärder som utesluts från konventionen (artikel 4).........		162
7.5.1	Allmänt...................................................................	162
7.5.2	Underhållsskyldighet (artikel 4.1.a).....................	163

7.5.3Ingående, annullering och upplösning av

äktenskap (artikel 4.1.b)........................................

164

7.5.4Förmögenhetsförhållanden i äktenskap eller i

	motsvarande förhållanden (artikel 4.1.c) .............	164
7.5.5	Truster eller arv (artikel 4.1.d)..............................	165
7.5.6	Social trygghet (artikel 4.1.e)................................	165

7.5.7Offentligrättsliga åtgärder av allmän karaktär

för hälsa (artikel 4.1.f)...........................................

166

7.5.8Åtgärder som vidtas mot en person till följd av att han eller hon har begått brottsliga

		gärningar (artikel 4.1.g).........................................	166
	7.5.9	Beslut i fråga om rätt till asyl och om
		invandring (artikel 4.1.h) ......................................	167
	7.5.10	Åtgärder som uteslutande vidtas för att trygga
		den allmänna säkerheten (artikel 4.1.i) ................	167
	7.5.11	Behörighet att verka som den vuxnes
		företrädare (artikel 4.2).........................................	168
8	Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention...............		169

8.1Allmänt om behörighetsbestämmelserna i 2000 års

Haagkonvention....................................................................

169

8.1.1Behörighetsbestämmelserna och deras

inbördes förhållanden............................................

169

Innehåll

SOU 2015:74

8.1.2Något om behörighetsbestämmelsernas

	allmänna tillämplighet och autonom rätt.............	171
8.1.3	Tidpunkt för behörighet.......................................	172

8.2Behörighet för myndigheterna i den vuxnes

hemvistland (artikel 5) .........................................................		174
8.2.1	Behörighet utifrån hemvistet (artikel 5.1)...........	174

8.2.2Nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat

(artikel 5.2) ............................................................

175

8.3Behörighet för myndigheterna i den vuxnes vistelseland

i vissa fall (artikel 6) .............................................................

176

8.4Behörighet i det land där den vuxne är medborgare

(artikel 7) ..............................................................................		179
8.4.1	Allmänt om tillämpningen av artikel 7 ................	179

8.4.2Förutsättningar för medborgarlandets

behörighet (artikel 7.1).........................................

180

8.4.3Medborgarlandets subsidiära behörighet

(artikel 7.2 och 7.3)...............................................

181

8.5Överföring av behörighet att vidta skyddsåtgärder

(artikel 8) ..............................................................................

183

8.6Behörighet i det land där den vuxne har egendom

	(artikel 9) ..............................................................................		188
8.7	Åtgärder i brådskande fall (artikel 10) ................................		189
	8.7.1	Behörighet i brådskande fall (artikel 10.1) ..........	189
	8.7.2	Upphörandet av åtgärder som har vidtagits i
		brådskande fall och lämnandet av information
		(artikel 10.2–10.4) .................................................	190
8.8	Tillfälliga åtgärder med territoriell effekt (artikel 11)........		192
8.9	Vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12) ........................		194
8.10	Behovet av lagändringar eller kompletterande
	bestämmelser ........................................................................		196
	8.10.1	Allmänt ..................................................................	196
	8.10.2	Behörighet enligt artiklarna 5–11.........................	196
	8.10.3	Särskilt om överföring av behörighet att vidta
		skyddsåtgärder (artikel 8).....................................	201

SOU 2015:74		Innehåll
	8.10.4 Vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12) .........	211
9	Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention...........	213
9.1	Allmänt om bestämmelserna om tillämplig lag i
	2000 års Haagkonvention.....................................................	213
9.2	Tillämplig lag vid utövande av behörighet (artikel 13).......	214

9.3Tillämpningen av en åtgärd i en annan stat än där

	åtgärden beslutades (artikel 14) ...........................................		215
9.4	Skydd för tredje man (artikel 17).........................................		217
9.5	Övriga lagvalsregler (artiklarna 18–21) ...............................		219
	9.5.1	Icke-fördragsslutande staters lag och förbudet
		mot renvoi (artiklarna 18–19)...............................	219

9.5.2Internationellt tvingande bestämmelser

	(artikel 20) .............................................................	220
9.5.3	Ordre public (artikel 21).......................................	222

9.6Behovet av lagändringar eller kompletterande

bestämmelser.........................................................................

222

9.6.1Tillämplig lag vid utövande av behörighet

		(artiklarna 13 och 14) ............................................	222
	9.6.2	Skydd för tredje man och övriga bestämmelser
		om tillämplig lag (artiklarna 17–21) .....................	223
10	Särskilt om framtidsfullmakter..................................		225
10.1	Inledning................................................................................		225
10.2	Artikel 15...............................................................................		226
	10.2.1	Framtidsfullmakter................................................	226
	10.2.2 Hemvistlandets lag är tillämplig ...........................		227
	10.2.3 Val av tillämplig lag................................................		227
	10.2.4 Tillämplig lag på sättet för utövandet av rätten
		att företräda den vuxne .........................................	229
10.3	Artikel 16...............................................................................		229
10.4	Framtidsfullmakter och andra fullmakter ...........................		230
10.5	Förslag rörande framtidsfullmakter.....................................		230

Innehåll

SOU 2015:74

10.6 Behovet av lagändringar eller kompletterande
bestämmelser ........................................................................		231
10.6.1	Inledning................................................................	232
10.6.2	Behörighet i anledning av artiklarna 15 och 16 ...	233

10.6.3Om framtidsfullmakter införs i svensk

		materiell rätt ..........................................................	234
11	Erkännande och verkställighet enligt 2000 års
	Haagkonvention.......................................................		235
11.1	Allmänt om bestämmelserna om erkännande och
	verkställighet i 2000 års Haagkonvention...........................		235
11.2	Erkännande (artikel 22) .......................................................		236
	11.2.1	Erkännande som huvudregel ................................	236
	11.2.2	Vägransgrunder .....................................................	237
11.3	Beslut i fråga om erkännande eller icke-erkännande av
	en åtgärd (artikel 23) ............................................................		241
11.4	Exekvaturförfarandet och förbuden mot omprövning
	(artiklarna 24–26) .................................................................		242

11.4.1Bedömningen av de faktiska omständigheterna

		(artikel 24) .............................................................	242
	11.4.2	Verkställbarhetsförklaring (artikel 25)................	243
	11.4.3 Förbud mot omprövning i sak (artikel 26) .........		245
11.5	Verkställighet (artikel 27)....................................................		246
11.6	Behovet av lagändringar eller kompletterande
	bestämmelser ........................................................................		248
	11.6.1	Inledning................................................................	248

11.6.2Erkännande och vägransgrunder (artiklarna 22

och 25.3) ................................................................

248

11.6.3Behörig domstol vid beslut om erkännande och exekvaturförfarandet (artiklarna 23

och 25) ...................................................................	249
11.6.4 Handläggningsfrågor vid beslut om
erkännande och verkställbarhetsförfarandet
(artiklarna 23 och 25)............................................	254

11.6.5Förbuden mot omprövning (artiklarna 24

och 26) ...................................................................

257

SOU 2015:74	Innehåll
11.6.6 Verkställighet (artikel 27).....................................	257

12Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information enligt 2000 års

	Haagkonvention ......................................................		261
12.1	Allmänt om samarbete och tillhandahållande av
	information enligt 2000 års Haagkonvention .....................		261
12.2	Svensk rätt i fråga om sekretess, anmälnings- och
	underrättelseskyldighet samt personuppgiftsbehandling...		263
	12.2.1	Utlämnande av uppgifter ......................................	263
	12.2.2 Sekretess hos vissa myndigheter...........................		264
	12.2.3	Anmälnings- och underrättelseskyldighet i
		vissa fall ..................................................................	268
	12.2.4	Behandling av personuppgifter.............................	269
12.3	Centralmyndighetssamarbete enligt andra
	internationella instrument....................................................		270
12.4	Centralmyndigheten.............................................................		272

12.4.1Centralmyndighetens funktion enligt

		konventionen (artikel 28) .....................................	272
	12.4.2	Centralmyndighetens uppgifter enligt
		konventionen (artiklarna 29 och 30)....................	272
12.5	Samförståndslösningar (artikel 31)......................................		274
12.6	Upplysningar om en enskild vuxen .....................................		274
	12.6.1	Allmänt...................................................................	274
	12.6.2 Inför vidtagandet och genomförandet av en
		åtgärd (artikel 32) ..................................................	275
	12.6.3 Om den vuxne utsätts för allvarlig fara
		(artikel 34) .............................................................	277
	12.6.4 Hinder mot att begära eller överlämna
		uppgifter (artikel 35).............................................	278
12.7	Avgifter och avtal mellan stater (artiklarna 36 och 37) ......		278
12.8	Behovet av lagändringar eller kompletterande
	bestämmelser.........................................................................		280
	12.8.1 Centralmyndighet enligt 2000 års
		Haagkonvention ....................................................	280

Innehåll

SOU 2015:74

	12.8.2 Centralmyndighetens uppgifter (artiklarna 29
	och 30) ...................................................................	283
	12.8.3 Samförståndslösningar (artikel 31)......................	285
	12.8.4 Upplysningar om en enskild vuxen
	(artiklarna 32, 34 och 35)......................................	286
	12.8.5 Sekretess för uppgifter hos
	centralmyndigheten ..............................................	292
	12.8.6 Överföring av personuppgifter till ett land
	utanför det Europeiska ekonomiska
	samarbetsområdet .................................................	292
	12.8.7 Avgifter och avtal mellan staterna
	(artiklarna 36 och 37)............................................	294
13	Särskilt om placeringen av vuxna i en annan
	fördragsslutande stat................................................	297
13.1	Allmänt..................................................................................	297
13.2	Samrådsskyldighet inför placeringen av en vuxen i en
	annan fördragsslutande stat (artikel 33) .............................	298
13.3	Allmänt om den svenska regleringen av särskilt boende
	och vård utanför det egna hemmet......................................	300
13.4	Behovet av lagändringar eller kompletterande
	bestämmelser ........................................................................	302
	13.4.1 Utgångspunkter för prövningen av en
	placering.................................................................	302
	13.4.2 Behörighet vid prövningen av en placering i
	Sverige....................................................................	305
	13.4.3 Förutsättningar för godtagande av placeringar
	i Sverige och svenska beslut om boende i en
	annan fördragsslutande stat..................................	306
	13.4.4 Överklagan av beslut enligt artikel 33..................	313
14	2000 års Haagkonventions förhållande till andra
	internationella instrument och autonom rätt ...............	315
14.1	Allmänt..................................................................................	315
14.2	Förhållandet mellan 2000 års Haagkonvention och
	1905 års Haagkonvention ....................................................	316

SOU 2015:74 Innehåll

14.3	Förhållandet mellan 2000 års Haagkonvention och
	andra internationella instrument (artikel 49)......................		316
14.4	2000 års Haagkonvention i förhållande till autonom
	rätt..........................................................................................		318
14.5	Behovet av lagändringar eller kompletterande
	bestämmelser.........................................................................		319
15 Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i
	2000 års Haagkonvention ........................................		321
15.1	De allmänna bestämmelserna och slutbestämmelserna i
	2000 års Haagkonvention.....................................................		321
15.2	Intyg.......................................................................................		321
	15.2.1 Artikel 38 2000 års Haagkonvention ...................		322
	15.2.2 Behovet av lagändringar eller kompletterande
		bestämmelser .........................................................	324
15.3	Behandlingen av personuppgifter och sekretess .................		326
	15.3.1 Artiklarna 39 och 40 2000 års
		Haagkonvention ....................................................	326
	15.3.2 Behovet av lagändringar eller kompletterande
		bestämmelser .........................................................	327
15.4	Övergångsbestämmelser (artikel 50)...................................		331
	15.4.1 Behovet av lagändringar eller kompletterande
		bestämmelser .........................................................	332
15.5	Översättning av handlingar och reservationsmöjligheter...		332
	15.5.1 Översättning av handlingar (artikel 51)...............		332
	15.5.2	Reservationsmöjligheter (artikel 56)....................	333
	15.5.3 Behovet av lagändringar eller kompletterande
		bestämmelser .........................................................	334
15.6	Övriga bestämmelser ............................................................		335
	15.6.1 Undantag från krav på legalisering (artikel 41) ...		335
	15.6.2 Bestämmelser som rör stater med flera
		rättssystem .............................................................	336
	15.6.3	Utvärdering av tillämpningen ...............................	336
	15.6.4	Undertecknande, ratificering m.m. ......................	337

Innehåll

SOU 2015:74

15.6.5Behovet av lagändringar eller kompletterande

		bestämmelser.........................................................	337
		Del III
		Autonom rätt
16	Behovet av autonoma bestämmelser ..........................		341
16.1	Utgångspunkter....................................................................		341
16.2	Ändringsbehov i 5 kap. 1904 års lag....................................		343
	16.2.1	Inledning................................................................	343
	16.2.2	Behörighet .............................................................	345
	16.2.3	Tillämplig lag .........................................................	351
	16.2.4	Erkännande och verkställighet .............................	354
	16.2.5 Övriga lagändringar i 1904 års lag........................		360
16.3	Särskilt om ordningen för placeringar av vuxna i en
	annan fördragsslutande stat bör göras allmänt tillämplig .. 368
		Del IV
		Lagtekniska frågor m.m.
17	Lagtekniska lösningar...............................................		373
17.1	En särskild lag för bestämmelser avseende 2000 års
	Haagkonvention ...................................................................		373
17.2	Frågan om inkorporering.....................................................		374
17.3	5 kap. 1904 års lag.................................................................		375
18	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................		377
18.1	Ikraftträdande .......................................................................		377
18.2	Övergångsbestämmelser ......................................................		378
	18.2.1 Lagen om 2000 års Haagkonvention och de
		kompletterande bestämmelserna till
		konventionen.........................................................	378
	18.2.2 1904 års lag och övriga lagar.................................		378

SOU 2015:74 Innehåll

19	Förslagens konsekvenser ..........................................		381
19.1	Konsekvenser för enskilda ...................................................		381
19.2	Konsekvenser för det allmänna............................................		383
	19.2.1	Allmänt...................................................................	383
	19.2.2	Socialstyrelsen........................................................	384
	19.2.3	Domstolarna ..........................................................	388
	19.2.4	Kommun och landsting.........................................	390

Del V

Författningskommentar

20	Författningskommentar ............................................	395
20.1	Inledning................................................................................	395
20.2	Förslaget till lag om 2000 års Haagkonvention ..................	395

20.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

	äktenskap och förmynderskap .............................................	401
20.4	Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd
	och service till vissa funktionshindrade...............................	409
20.5	Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
	(2001:453)..............................................................................	412
20.6	Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och
	sekretesslagen (2009:400).....................................................	417
	Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2014:5 .............................................		421
Bilaga 2 2000 års Haagkonvention.............................................		429

Förkortningar och ordförklaringar

1904	års lag	lagen (1904:26 s. 1) om vissa
		internationella rättsförhållanden
		rörande äktenskap och för-
		mynderskap
1905	års Haagkonvention	Den i Haag den 17 juli 1905
		dagtecknade konventionen om
		omyndighetsförklaring och där-
		med jämförbara skyddsåtgärder
1931	års förordning	förordningen (1931:429) om
		vissa internationella rätts-
		förhållanden rörande äktenskap,
		adoption och förmynderskap
1961	års Haagkonvention	Den i Haag den 5 oktober 1961
		dagtecknade konventionen om
		myndigheters behörighet och
		tillämplig lag i frågor till skydd
		för underåriga
1980	års Europarådskonvention	Den i Luxemburg den 20 maj
		1980 dagtecknade konventionen
		om erkännande och verkställig-
		het av avgöranden rörande
		vårdnad om barn samt om
		återställande av vård av barn
1980	års Haagkonvention	Den i Haag den 25 oktober 1980
		dagtecknade konventionen om
		de civila aspekterna på internatio-
		nella bortföranden av barn

Förkortningar och ordförklaringar

SOU 2015:74

1993 års Haagkonvention	Den i Haag den 29 maj 1993
	dagtecknade konventionen om
	skydd av barn och samarbete
	vid internationella adoptioner
1996 års Haagkonvention	Den i Haag den 19 oktober 1996
	dagtecknade konventionen om
	behörighet, tillämplig lag, erkän-
	nande, verkställighet och sam-
	arbete i frågor om föräldraansvar
	och åtgärder till skydd för barn
2000 års Haagkonvention	Den i Haag den 13 januari 2000
	dagtecknade konventionen om
	internationellt skydd för vuxna
arvsförordningen	Europaparlamentets och rådets
	förordning (EU) nr 650/2012 av
	den 4 juli 2012 om behörighet,
	tillämplig lag, erkännande och
	verkställighet av domar samt
	godkännande och verkställighet
	av officiella handlingar i samband
	med arv och om inrättandet av
	ett europeiskt arvsintyg
autonom rätt	Bestämmelser som gäller utan
	någon konventionsbundenhet
	och som inte är resultatet av
	mellanstatligt samarbete
bet.	betänkande
Bryssel I-förordningen	Rådets förordning (EG)
	nr 44/2001 av den 22 december
	2000 om domstols behörighet
	och om erkännande och verk-
	ställighet av domar på privat-
	rättens område

SOU 2015:74 Förkortningar och ordförklaringar

Bryssel II-förordningen	Rådets förordning (EG)
	nr 2201/2003 av den 27 november
	2003 om domstols behörighet
	och om erkännande och verk-
	ställighet av domar i äktenskaps-
	mål och mål om föräldraansvar
	samt om upphävande av
	förordning (EG) nr 1347/2000
CU	Civilutskottet
dataskyddsdirektivet	Europaparlamentets och rådets
	direktiv 95/46/EG av den
	24 oktober 1995 om skydd för
	enskilda personer med avseende
	på behandling av personuppgifter
	och om det fria flödet av sådana
	uppgifter
den förklarande rapporten	se ”Explanatory Report”
dir.	Regeringens direktiv
Ds	Departementsserien
EES	Europeiska ekonomiska sam-
	arbetsområdet
EU	Europeiska unionen
Europakonventionen	Europeiska konventionen den
	4 november 1950 angående
	skydd för de mänskliga rättig-
	heterna och de grundläggande
	friheterna
EU-domstolen	Europeiska unionens domstol
Explanatory report	Den förklarande rapporten till
	2000 års Haagkonvention, upp-
	rättad av professor Paul Lagarde
	år 2003, och tillgänglig på Haag-
	konferensens hemsida

FB	föräldrabalken
FN	Förenta nationerna

Förkortningar och ordförklaringar

SOU 2015:74

Haagkonferensen	Haagkonferensen för internatio-
	nell privaträtt
HD	Högsta domstolen
IVO	Inspektionen för vård och
	omsorg
JO	Riksdagens ombudsmän
kommissionen	Europeiska unionens
	kommission
LPT	lagen (1991:1128) om psykiatrisk
	tvångsvård
LSS	lagen (1993:387) om stöd och
	service till vissa funktions-
	hindrade
LVM	lagen (1988:870) om vård av
	missbrukare i vissa fall
LVU	lagen (1990:52) med särskilda
	bestämmelser om vård av unga
medlemsstat	en stat som är medlem i Euro-
	peiska unionen
MIA	Myndigheten för internationella
	adoptionsfrågor
NJA	Nytt juridiskt arkiv, avd. I
NJA II	Nytt juridiskt arkiv, avd. II
OSL	offentlighets- och sekretess-
	lagen (2009:400)
prop.	proposition
PUL	personuppgiftslagen (1998:204)
regeringsformen	kungörelsen (1974:152) om be-
	slutad ny regeringsform
rskr.	riksdagsskrivelse
rådet	Europeiska unionens råd
SFS	Svensk författningssamling
SoL	socialtjänstlagen (2001:453)

SOU 2015:74 Förkortningar och ordförklaringar

SOU	Statens offentliga utredningar
SvJT	Svensk juristtidning
SÖ	Sveriges överenskommelser med
	främmande makter
UD	Utrikesdepartementet
underhållsförordningen	Rådets förordning (EG)
	nr 4/2009 av den 18 december
	2008 om domstols behörighet,
	tillämplig lag, erkännande och
	verkställighet av domar samt
	samarbete i fråga om underhålls-
	skyldighet
ÄFL	den äldre och upphävda förvalt-
	ningslagen (1971:290)

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har fått i uppdrag att överväga ett svenskt tillträde till den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om inter- nationellt skydd för vuxna (2000 års Haagkonvention).

I utredningens uppdrag ingår att undersöka hur svensk rätt förhåller sig till bestämmelserna i konventionen och att belysa för- hållandet till andra internationella instrument på området. Ställning ska tas till hur konventionen bör införlivas i svensk rätt och om Sverige bör reservera sig. Förslag på författningsändringar ska lämnas.

Utredningen ska också lämna förslag på vilken myndighet som lämpligen ska utses till centralmyndighet i förhållande till 2000 års Haagkonvention och om vissa uppgifter bör utföras av central- myndigheten eller av andra myndigheter eller organ.

Om utredningen under arbetets gång skulle finna att någon anknytande internationellt privaträttslig fråga bör tas upp, står det utredningen fritt att göra det.

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

I dagens globaliserade samhälle måste Sverige kunna erbjuda ett tids- enligt skydd för vuxna i gränsöverskridande situationer. Utred- ningen föreslår därför att Sverige ska tillträda 2000 års Haag- konvention genom att regeringen, efter riksdagens godkännande av konventionen, ratificerar den. Konventionen ska införlivas med svensk rätt genom inkorporering, vilket innebär att konventionens bestämmelser kommer att gälla som lag i Sverige. Förslaget om- fattar artiklarna 1–50 2000 års Haagkonvention, medan utredningen gör bedömningen att artikel 51 bör tas in i en förordning med

Sammanfattning

SOU 2015:74

kompletterande bestämmelser till konventionen samt att slut- bestämmelserna inte bör inkorporeras.

De bestämmelser i konventionen som inkorporeras ska ges före- träde i förhållandet till andra fördragsslutande stater, vilket anges i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden röran- de äktenskap och förmynderskap (1904 års lag).

2000 års Haagkonvention och förslag till lagändringar och kompletterande bestämmelser

Tillämpningsområde

Ett av syftena med 2000 års Haagkonvention är att förbättra skyd- det för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta tillvara sina intressen i internationella situa- tioner. För att uppnå detta syfte innehåller konventionen bestäm- melser som reglerar vilket lands myndigheter som ska vara behöriga att vidta åtgärder, liksom bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas i olika situationer. Även frågan om erkännande av åtgär- der som har vidtagits i de fördragsslutande staterna regleras, liksom förutsättningarna för deras verkställighet i en annan fördragsslutande stat. Konventionen innehåller också bestämmelser om samarbete mellan myndigheter i olika fördragsslutande stater.

2000 års Haagkonvention är tillämplig på åtgärder till skydd för sårbara personer från och med 18 års ålder. Konventionen omfattar såväl privaträttsliga som offentligrättsliga skyddsåtgärder. Åtgär- derna kan till exempel röra godmanskap, förvaltarskap och liknande institut enligt utländsk rätt. Även förordnandet av en stöd- eller kontaktperson, eller en personlig assistent omfattas av tillämpnings- området för konventionen. Dessutom omfattas insatser för vuxna i familjehem eller på en institution, förordnande att ställa en vuxen under en rättslig eller administrativ myndighets skydd samt förvalt- ning av den vuxnes egendom. Däremot omfattas inte frågor om bland annat underhållsskyldighet, ingående, annullering och upplös- ning av äktenskap, förmögenhetsförhållanden i äktenskap, social trygghet eller beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring.

SOU 2015:74

Sammanfattning

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention reglerar myndigheters internationella behörighet i frågor om skyddsåtgärder för vuxna. Konventionens bestämmelser ger internationell behörighet till svenska myndig- heter när en vuxen har hemvist i Sverige och i förhållande till vuxna i Sverige vars hemvist inte kan fastställas eller som är på flykt. Hem- vistlandet och, om hemvistet inte kan fastställas, vistelselandet kan avstå sin behörighet till förmån för myndigheterna i den fördrags- slutande stat där den vuxne är medborgare. Därtill är myndigheter- na i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom behöriga att vidta skyddsåtgärder när det gäller egendomen. Konventionen ger därutöver behörighet till svenska myndigheter i förhållande till vuxna som vistas i Sverige (eller i förhållande till vuxnas egendom i Sverige) om det är fråga om brådskande fall eller med avseende på så kallade territoriella åtgärder som endast gäller i Sverige.

Utredningen föreslår att det i lag införs en bestämmelse om reservforum för socialnämnden i situationer då svensk behörighet föreligger enligt 2000 års Haagkonvention, men då det inte finns någon behörig socialnämnd enligt det nuvarande svenska regel- verket. Det föreslås också att behörighetsbestämmelserna i 5 kap. 2 och 4 §§ 1904 års lag, för brådskande situationer och för de fall när en utländsk medborgare har hemvist här i landet, upphävs. De situa- tioner som nu regleras av nämnda bestämmelser kommer efter ett tillträde till 2000 års Haagkonvention att regleras av konventionen. I övrigt behövs, enligt utredningens bedömning, inte några lagänd- ringar eller kompletterande bestämmelser i lag för att konven- tionens behörighetsregler ska kunna följas.

Det finns en inbyggd flexibilitet i 2000 års Haagkonvention så att den internationella behörigheten så långt möjligt kan bestäm- mas utifrån den vuxnes intresse i varje enskilt fall. Enligt konven- tionen är det möjligt för myndigheterna i två fördragsslutande stater att i ett visst fall, med beaktande av den vuxnes intresse, komma överens om vilket lands myndighet som ska vara behörig. Möjligheten att ”överföra” behörighet från en fördragsslutande stat till en annan kommer bara i fråga om båda myndigheterna är överens om att detta ligger i den vuxnes intresse. En överföring av behörig- het till ett annat land förutsätter att den vuxne har en viss anknyt- ning till det landet.

Sammanfattning

SOU 2015:74

Utredningen gör bedömningen att en svensk myndighets rätt att framställa en begäran om överföring av behörighet till en myndig- het i en annan fördragsslutande stat och skyldigheten att ta emot en motsvarande begäran från en myndighet i en annan fördragsslutande stat inte kräver några lagändringar eller några kompletterande be- stämmelser. Det bör inte heller utses några särskilda myndigheter till vilka en begäran om överföring av behörighet ska riktas. Det bör i stället vara tillåtet för en myndighet i en annan fördragsslutande stat att rikta en begäran antingen direkt till en behörig svensk myn- dighet eller till centralmyndigheten för vidarebefordring till den behöriga svenska myndigheten. Utredningen gör bedömningen att det bör föreskrivas i förordning att centralmyndigheten genast ska vidarebefordra en begäran enligt 2000 års Haagkonvention till behörig svensk myndighet.

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention innehåller bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas när en åtgärd vidtas till skydd för en vuxen. I enlighet med huvudregeln i konventionen ska svenska myndigheter i första hand tillämpa svensk lag vid utövandet av sin behörighet en- ligt bestämmelserna i konventionen. Undantagsvis får dock utländsk lag beaktas eller tillämpas.

Konventionen innehåller också bestämmelser om giltigheten av en rättshandling mellan den vuxnes företrädare och en tredje man. Ett visst skydd ges enligt bestämmelsen åt en tredje man i god tro, för det fall den vuxnes företrädare är behörig enligt lagen i den stat där rättshandlingen företogs men inte behörig enligt den lag som ut- pekas primärt enligt bestämmelserna i lagvalskapitlet.

Bestämmelserna om tillämplig lag utgör inte något hinder mot att tillämpa bestämmelser i lagen i den stat där den vuxne ska skyddas, när tillämpningen av sådana bestämmelser är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig – så kallade internationellt tvingande bestämmelser.

Om tillämpningen av den lag som utpekas enligt 2000 års Haag- konvention skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen, det vill säga skulle strida mot ordre public, får den lagen åsidosättas i den mån som är nödvändigt.

SOU 2015:74

Sammanfattning

Konventionens bestämmelser om tillämplig lag kräver inte några lagändringar eller kompletterande bestämmelser i svensk lag.

Särskilt om framtidsfullmakter

2000 års Haagkonvention omfattar frågan om vilken stats lag som ska tillämpas på framtidsfullmakter, det vill säga fullmakter som är avsedda att utövas när fullmaktsgivaren inte längre förmår att skydda sina intressen. Detta innebär att stater som inte har insti- tutet framtidsfullmakt men som har tillträtt konventionen i prak- tiken kan komma att behöva ge effekt åt framtidsfullmakter enligt en annan stats lag. I Sverige finns inte institutet framtidsfullmakt.

I konventionen regleras vilket lands lag som ska tillämpas på förekomsten, omfattningen, ändring och upphörande av en fram- tidsfullmakt. Fullmaktsgivaren har ett visst utrymme att själv i full- makten anvisa vilken lag som ska vara tillämplig. Det finns även en möjlighet för behöriga myndigheter att återkalla eller ändra rätten att företräda den vuxne genom en framtidsfullmakt.

Utredningen föreslår att behörig domstol i frågor som gäller framtidsfullmakter ska vara tingsrätten i den ort där fullmakts- givaren har hemvist. Om fullmaktsgivaren inte har hemvist i Sverige, ska Stockholms tingsrätt vara reservforum. Vid handläggningen ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas. Om institutet framtidsfullmakt framöver införs i svensk materiell rätt gör utred- ningen bedömningen att det bör sörjas för att det finns en svensk behörig myndighet för utlandsanknutna situationer.

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

En åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat med stöd av bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention ska som huvudregel erkännas i övriga fördragsslutande stater. Det finns dock omstän- digheter som gör att en åtgärd inte behöver erkännas. En sådan situation föreligger till exempel om åtgärden, i strid mot grundlägg- ande svenska förfaranderegler, har vidtagits inom ramen för ett förfarande utan att den vuxne har fått möjlighet att komma till tals (gäller inte brådskande fall). En annan grund för att vägra erkän- nande är om åtgärden är oförenlig med en senare åtgärd vidtagen i

Sammanfattning

SOU 2015:74

Sverige. De parter som berörs av en åtgärd kan begära att svensk myndighet i ett särskilt förfarande prövar om åtgärden erkänns eller inte i Sverige.

Om en åtgärd som vidtas i en fördragsslutande stat i och för sig är verkställbar där, men önskas verkställd i Sverige, ska åtgärden på ansökan förklaras verkställbar här i landet. Samma vägransgrunder som gäller i fråga om erkännande är dock tillämpliga vid pröv- ningen, och kan alltså leda till att en ansökan avslås. För det fall åtgärden förklaras verkställbar i Sverige ska den verkställas som om den hade vidtagits i Sverige, enligt svensk lag.

Utredningen föreslår vissa kompletterande bestämmelser som ska gälla i förhållande till både en ansökan om att en åtgärd ska erkännas eller inte och en ansökan om att en åtgärd ska förklaras verkställbar i Sverige. Ett av dessa förslag är att den tingsrätt som regeringen föreskriver ska vara behörig myndighet, oavsett om åt- gärden enligt svenska regler betraktas som offentligrättslig eller privaträttslig. Behörigheten bör emellertid delas upp utifrån om det är fråga om åtgärder som helt eller delvis rör den vuxnes person eller om åtgärder som rör egendom. En ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring som helt eller delvis avser en vuxens person bör göras till tingsrätten i den ort där den vuxne har hem- vist. Om den vuxne inte har hemvist i Sverige bör ansökan göras till Stockholms tingsrätt. En ansökan om erkännande eller verkställ- barhetsförklaring som rör en vuxens egendom bör i stället göras till den tingsrätt som prövar överklaganden i utsökningsmål. Vilken tingsrätt som i det enskilda fallet är behörig bör i flertalet fall be- stämmas utifrån var motparten till den som ansöker om att en utländsk åtgärd ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige har sin hemvist. Om motparten inte har sin hemvist i Sverige bör ansökan göras till Nacka tingsrätt.

Utredningen föreslår också vissa bestämmelser kring själva för- farandet, till exempel när det gäller vilka handlingar som ska ges in till tingsrätten och att handlingarna som huvudregel ska vara över- satta till svenska språket. Eftersom ett avgörande kan innehålla både ställningstaganden som omfattas av konventionens tillämpnings- område och sådana som inte gör det, föreslår utredningen att tings- rätten ska kunna förklara att avgörandet gäller eller är verkställbart endast i vissa delar.

SOU 2015:74

Sammanfattning

Vidare föreslår utredningen att det ska införas en komplette- rande bestämmelse i lag om verkställighet av en utländsk åtgärd. Enligt förslaget ska den utländska åtgärden verkställas enligt svensk rätt i enlighet med de regler som gäller för verkställighet av ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga.

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information enligt 2000 års Haagkonvention

En mycket viktig förutsättning för att 2000 års Haagkonvention ska fungera på avsett sätt är ett gott samarbete mellan de fördragsslutan- de staternas myndigheter och ett tillhandahållande av information dem emellan. Konventionen innehåller därför ett flertal bestämmel- ser om detta.

Enligt konventionen ska de fördragsslutande staterna utse en centralmyndighet. Centralmyndigheten har vissa uppgifter som ska utföras antingen av centralmyndigheten själv eller genom andra myndigheter eller organ. Tillhandahållandet av upplysningar om svenska lagar, uppmuntrandet till medling, förlikning eller liknande åtgärder för att uppnå samförståndslösningar samt hjälp med att lokalisera en vuxen i Sverige är exempel på sådana uppgifter. Ut- redningen har övervägt vilken myndighet som bör utses till central- myndighet och stannat för att ansvaret för att fullgöra denna upp- gift bör ligga på Socialstyrelsen. Utredningen anser att uppgifterna för centralmyndigheten inte kräver några lagändringar eller kom- pletterande bestämmelser.

I konventionen finns också bestämmelser om överlämnande av uppgifter och information mellan centralmyndigheter eller andra myndigheter i de fördragsslutande staterna. Det kan gälla möjlig- heten för en myndighet i en fördragsslutande stat, som överväger åtgärder, att begära att en myndighet i en annan fördragsslutande stat ska överlämna relevanta uppgifter. Inkommande framställ- ningar om upplysningar bör enligt utredningen inte centraliseras till centralmyndigheten. När det är en svensk myndighet som över- väger åtgärder är det enligt utredningens uppfattning den myndig- het som överväger åtgärder som också bör ställa frågan. När frågan kommer från en utländsk myndighet är det den svenska myndighet som har den relevanta informationen som är behörig att handlägga en sådan begäran. Om en vuxen utsätts för allvarlig fara ska berörda

Sammanfattning

SOU 2015:74

svenska myndigheter underrätta myndigheterna i en annan stat där den vuxne finns om faran och om vidtagna eller övervägda åtgärder.

Uppgifter som kommer till centralmyndigheten kan avse enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Det finns i dag inte någon sekretessbestämmelse i sekretesslagen (1980:100) (OSL) som kan bli tillämplig för centralmyndigheten. Utredningen föreslår en sekre- tessbestämmelse för nämnda uppgifter hos Socialstyrelsen i dess egenskap av centralmyndighet enligt 2000 års Haagkonvention, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs.

En sekretessbelagd uppgift får inte lämnas ut till en utländsk myndighet annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning, eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få utlämnas till en svensk myndighet, och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myn- digheten. Mot bakgrund av att utredningen föreslår att konven- tionen ska införlivas med svensk rätt genom inkorporering, får ett utlämnande ske i enlighet med konventionens bestämmelser. Bestäm- melserna om överlämnande av uppgifter och information kräver inte heller i övrigt några lagändringar eller kompletterande bestämmelser i lag.

Enligt personuppgiftslagen (1998:204) är det som huvudregel förbjudet att överföra personuppgifter till en stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. En möjlighet finns emellertid för regeringen att meddela generella föreskrifter om undantag från förbudet mot överföring, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse. Detta skulle kunna medföra problem vid tillämp- ningen av samarbetsbestämmelserna i 2000 års Haagkonvention. Utredningen anser emellertid att det konventionsenliga samarbetet ska betraktas som ett sådant viktigt allmänt intresse som motiverar att det görs ett undantag från förbudet om överföring. Utred- ningen föreslår därför att det ska införas en lagbestämmelse som tillåter en överföring av personuppgifter till en tredje stat utan hinder av bestämmelserna i personuppgiftslagen, om det behövs för att den myndigheten ska kunna överväga en nödvändig åtgärd enligt 2000 års Haagkonvention.

SOU 2015:74

Sammanfattning

Placering av vuxna i en annan fördragsslutande stat

I 2000 års Haagkonvention ges ett system som ska möjliggöra och underlätta placeringar av en skyddsbehövande vuxen på en insti- tution eller på en annan plats där skydd kan tillhandahållas i en annan fördragsslutande stat. Om en internationellt behörig myn- dighet överväger att placera en vuxen i en annan fördragsslutande stat ska myndigheten först samråda med centralmyndigheten eller en annan behörig myndighet i den andra staten. En rapport om den vuxne ska överlämnas tillsammans med en motivering till den före- slagna placeringen. Ett beslut om placering får inte fattas i den be- gärande staten om den anmodade statens behöriga myndighet inom skälig tid meddelar att den motsätter sig åtgärden. Detta innebär att det är upp till de enskilda staterna att bestämma de närmare förut- sättningarna för samtycke till en placering.

Ett tvångsomhändertagande är i sig en ingripande åtgärd. Mot bakgrund bland annat av JO:s uttalanden om att vård enligt LVU inte kan bedrivas utomlands eftersom de i LVU-vården ingående tvångsbefogenheterna, liksom tillsynen, inte kan utövas utanför Sveriges gränser, bedömer utredningen att tvångsvård i en annan för- dragsslutande stat inte bör tillåtas. Detta innebär att endast placeringar utan tvång, såsom placeringar i Sverige som motsvarar boenden enligt SoL och LSS eller boenden i en annan fördragsslutande stat enligt dessa lagar, kan komma i fråga.

Behörig myndighet att pröva en framställning om godtagande av en placering av en vuxen i Sverige ska med avseende på en placering som motsvarar ett boende enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) vara kommunen där den vuxne föreslås få ett boende. När det gäller prövningar av övriga framställningar, till exempel om en placering som motsvarar ett boende enligt socialtjänstlagen (2001:453) (SoL), ska en nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten i den kommun där den vuxne föreslås få ett boende vara behörig myndighet. Socialnämnden ska även vara behörig att pröva en utländsk begäran om tvångsvård i Sverige. Med hänsyn till att tvångsvård i en annan fördragsslutande stat inte bör tillåtas ska en sådan begäran prövas endast på så sätt att nämnden motsätter sig en placering.

Utredningen föreslår att vissa förutsättningar ska vara uppfyllda för att socialnämnd respektive kommun ska få godta en placering i

Sammanfattning

SOU 2015:74

Sverige respektive besluta om en placering i en annan fördrags- slutande stat. En sådan förutsättning är att boendet ligger i den vuxnes intresse, särskilt med beaktande av den vuxnes anknytning till den stat där han eller hon föreslås få ett boende, och den vuxne inte motsätter sig boendet. En annan förutsättning för ett boende i Sverige är att förutsättningarna i övrigt enligt SoL respektive LSS är uppfyllda. Ytterligare förutsättningar för ett boende i en annan fördragsslutande stat är att landet har en tillfredsställande ordning i fråga om tillsyn och att nämnden respektive kommunen, när det bedöms vara nödvändigt, genom en överenskommelse med den behöriga myndigheten i det land där den vuxne ska få ett boende har gjort det möjligt för nämnden respektive kommunen att få följa upp insatsen.

Utredningen har övervägt, men inte funnit något sakligt skäl för att införa en bestämmelse som ger uppehållstillstånd till en vuxen enbart på grund av en placering enligt 2000 års Haagkonvention. En sådan bestämmelse skulle dessutom innebära att vuxna som om- fattas av konventionen ges en större möjlighet än andra vuxna att få uppehållstillstånd här i landet. Utredningen gör av nämnda skäl bedömningen att det inte bör införas några särskilda bestämmelser i fråga om upphållstillstånd för vuxna som föreslås placeras i Sverige.

Förhållandet till andra internationella instrument och till autonom rätt

Den svenska internationellt privaträttsliga lagstiftningen rörande skydd för vuxna består dels av bestämmelser som har tillkommit genom internationella överenskommelser och endast gäller i förhåll- ande till de stater mellan vilka överenskommelserna har träffats, dels av autonom rätt som gäller utan sådan bundenhet.

När det gäller andra internationella överenskommelser gäller som huvudregel att deras tillämpning inte påverkas av 2000 års Haag- konvention. Vid ett svenskt tillträde till 2000 års Haagkonvention gäller internordiska regler som har sin grund i mellanstatligt sam- arbete mellan de nordiska länderna – framför konventionen. Dess bestämmelser bör däremot gälla framför den svenska autonoma rätten i 1904 års lag, det vill säga de allmänt tillämpliga bestämmelser som

SOU 2015:74

Sammanfattning

gäller när inte någon konventionsbaserad lagstiftning är tillämplig. Detta förhållande framgår av utredningens lagförslag.

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention innehåller även bestämmelser av mer administrativ natur och bestämmelser som är riktade till staterna och inte till den enskilde tillämparen.

Myndigheterna i den fördragsslutande stat där en skyddsåtgärd har vidtagits eller där en framtidsfullmakt har bekräftats får enligt konventionen utfärda intyg. Ett sådant intyg kan visa i vilken egen- skap en person som har anförtrotts skyddet av den vuxnes person eller egendom handlar, och vilka befogenheter personen har. Utred- ningen gör bedömningen att det i förordning bör föreskrivas att den tingsrätt där en framtidsfullmakt har bekräftats ska utfärda intyg. Intyg i fråga om godmanskap och förvaltarskap tillhandahålls av överförmyndaren och för detta behövs inte några komplette- rande bestämmelser.

Konventionen innehåller också bestämmelser om behandling av personuppgifter och sekretess. Behandlingen av personuppgifter överens- stämmer med personuppgiftslagen och kräver varken lagändringar eller kompletterande bestämmelser. Av bestämmelsen om sekretess följer att svenska myndigheter ska sörja för att upplysningar som de får omfattas av sekretess enligt svensk lag. Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse i OSL enligt vilken sekretess ska gälla för uppgift hos allmän domstol om en vuxens personliga eller eko- nomiska förhållanden i mål eller ärenden enligt 2000 års Haag- konvention, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. När det gäller upp- gift hos förvaltningsdomstol ska sekretess gälla för en vuxens person- liga förhållanden i mål eller ärenden enligt 2000 års Haagkonvention, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den vuxne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

Utredningen gör vidare bedömningen att det i förordning bör föreskrivas att framställningar och meddelanden till den svenska centralmyndigheten eller andra myndigheter bör, om de inte är skrivna på svenska, åtföljas av en översättning till svenska eller, om

Sammanfattning

SOU 2015:74

det är svårt att få till stånd en sådan översättning, en översättning till engelska.

Konventionen innehåller en reservationsmöjlighet i fråga om språk och tillåter Sverige att reservera sig antingen mot franska eller mot engelska i meddelanden till de svenska myndigheterna. Utredning- en föreslår att möjligheten till reservation mot franska ska utnyttjas.

Autonom rätt

Utgångspunkter

2000 års Haagkonvention gör inte anspråk på att exklusivt reglera frågorna om gränsöverskridande skydd för vuxna i de fördrags- slutande staterna. Tvärtom öppnar konventionen för annat konven- tionssamarbete och för staternas autonoma bestämmelser, det vill säga bestämmelser som gäller i Sverige utan någon konventions- bundenhet och som inte är ett resultat av mellanstatligt samarbete. Sådana bestämmelser blir subsidiärt tillämpliga i förhållande till den konventionsbundna lagstiftningen.

Autonoma bestämmelser får avvika innehållsmässigt från den kon- ventionsbaserade lagstiftningen. Hela regelsystemet blir dock över- skådligare och tydligare vid en överensstämmelse. Dessutom erkänns och verkställs svenska avgöranden i de andra stater som har tillträtt 2000 års Haagkonvention om svenska autonoma bestämmelser över- ensstämmer med 2000 års Haagkonvention. Utredningen har därför valt att göra en översyn av de svenska autonoma bestämmelserna.

Autonoma internationellt privaträttsliga bestämmelser i fråga om godmanskap och förvaltarskap finns i 5 kap. 1904 års lag. Svensk rätt saknar däremot en motsvarande uttrycklig reglering av offent- ligrättsliga åtgärder till skydd för vuxna i utlandsanknutna situa- tioner. Något behov av att nu införa sådana bestämmelser för den offentligrättsliga delen av skyddet har inte framkommit och utred- ningen lämnar inte något förslag i detta avseende.

SOU 2015:74

Sammanfattning

Översyn av 5 kap. 1904 års lag

När internordiska regler inte är tillämpliga, ger 2000 års Haagkon- vention som huvudregel svenska myndigheter internationell be- hörighet dels när den vuxne har hemvist i Sverige, dels i brådskande fall. De autonoma bestämmelser om behörighet som utredningen föreslår i 1904 års lag kan ses som ett komplement till behörighets- bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention och gäller alltså när annat inte följer av den internordiska regleringen eller konventionen.

Utredningen föreslår att det i 5 kap. 1904 års lag ska tas in en ny behörighetsbestämmelse, som på samma sätt som 2000 års Haag- konvention styrs av hemvistprincipen. Bestämmelsen ska tillämpas när inte konventionsbunden lagstiftning är tillämplig. Enligt den nya bestämmelsen ska svensk domstol vara behörig i frågor om godmanskap, förvaltarskap eller upphävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring i förhållande till en vuxen som är svensk medborgare med hemvist eller, om hemvistet inte kan fastställas, vistas i ett annat land. En grundläggande förutsättning för svensk behörighet är att det ligger i den vuxnes intresse att en skydds- åtgärd vidtas. För behörighet ska också krävas att myndigheterna i den vuxnes hemvistland, eller vistelseland för det fall den vuxnes hemvist inte kan fastställas, inte anser sig vara behöriga eller om det annars finns särskilda skäl. En svensk domstol ska vidare vara behörig att ta upp en fråga om upphörande av ett i Sverige anordnat godmanskap eller förvaltarskap för en utländsk medborgare om en motsvarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land.

Det föreslås även en ny bestämmelse om tillämplig lag i 5 kap. 1904 års lag. När svensk domstol, enligt samma kapitel, är inter- nationellt behörig att pröva en fråga om godmanskap eller för- valtarskap, föreslår utredningen att svensk lag ska tillämpas. När en fråga om upphävande av en i ett annat land beslutad omyndig- förklaring prövas av svensk domstol enligt 5 kap. 1904 års lag ska bestämmelser om upphörande av förvaltarskap i 11 kap. föräldra- balken tillämpas. I den mån skyddet för den vuxnes person eller egendom så kräver, får lagen i ett annat land till vilken den vuxnes situation har väsentlig anknytning beaktas.

Det finns i dag inte någon uttrycklig bestämmelse om erkän- nande i 5 kap. 1904 års lag. För att en vuxen inte ska behöva ha det besvär, och drabbas av de kostnader, som utverkandet av en ny åt-

Sammanfattning

SOU 2015:74

gärd i Sverige skulle medföra finns det ett behov av att införa bestämmelser om erkännande av åtgärder som är vidtagna i ett annat land. Ett annat skäl för att införa sådana bestämmelser är att en åtgärd motsvarande godmanskap och förvaltarskap innebär en inskränkning i den vuxnes rättsliga handlingsförmåga och det bör då finnas en möjlighet för den vuxne att kunna få fastställt om åtgärden erkänns eller inte. Mot denna bakgrund gör utredningen bedömningen att det bör införas bestämmelser om vad som ska gälla i fråga om erkännande av utländska åtgärder. Det föreslås därför att en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land inom ramen för ett rättsligt eller admini- strativt förfarande, ska gälla i Sverige. Erkännande av åtgärden får dock vägras om

–den utländska myndigheten som har vidtagit åtgärden inte grundade sin behörighet på den vuxnes hemvist, eller på den vuxnes vistelse när hemvist inte kan fastställas, eller om det inte fanns skälig anledning att talan prövades där,

–åtgärden har vidtagits i strid med i Sverige gällande grund- läggande förfaranderegler utan att den vuxne har fått möjlighet att komma till tals, och det inte har varit fråga om ett brådsk- ande fall,

–åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i Sverige, eller

–åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i en annan stat och som uppfyller kraven för erkän- nande i Sverige.

Utredningen gör bedömningen att den nuvarande bestämmelsen om ordre public i 7 kap. 1904 års lag kan tillämpas för att vägra att erkänna en åtgärd som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige.

Utredningen föreslår att en berörd part får begära att den tings- rätt som regeringen föreskriver beslutar om erkännande eller icke- erkännande av en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land. Det bör i förordning före- skrivas att en ansökan om erkännande eller icke-erkännande ska göras till tingsrätten i den ort där den vuxne har hemvist. Om den

SOU 2015:74

Sammanfattning

vuxne inte har hemvist i Sverige bör Stockholms tingsrätt vara reservforum. Det förfarande som utredningen har föreslagit i fråga om en ansökan om erkännande eller icke-erkännande enligt 2000 års Haagkonvention ska tillämpas vid prövningen av erkännande eller icke-erkännande enligt 1904 års lag.

I övrigt föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser i 5 kap. 1, 3 och 8 §§ ska upphöra att gälla samt att 5–7 §§ ska få en annan placering i 5 kap. och ges en språkligt sett modernare ut- formning. Det bör emellertid noteras att delar av 5 kap. 1 och 3 §§ har tagits in i den nya regleringen av behörighet och tillämplig lag, men att bestämmelserna har ändrats för att vara i linje med hem- vistprincipen.

Särskilt om ordningen för placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat bör göras allmänt tillämplig

Gränsöverskridande insatser för vuxna har hittills skett endast i fåtalet fall och det saknas enligt utredningen skäl att anta att sådana insatser, i vart fall under de närmaste åren, kommer att öka. Enligt utredningens bedömning finns det därför inte något behov av att göra ordningen för placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat allmänt tillämplig och det bör således inte införas några auto- noma internationellt privaträttsliga bestämmelser i detta avseende.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Eftersom ikraftträdandetidpunkt för utredningens lagförslag är bero- ende av tidpunkten för Sveriges anslutning till konventionen, före- slår utredningen att det överlämnas till regeringen att bestämma när lagen som inkorporerar konventionen tillsammans med de kom- pletterande bestämmelserna ska träda i kraft. Detsamma bör enligt utredningens uppfattning gälla alla de övriga lagförslagen på grund av deras anknytning till konventionen.

2000 års Haagkonvention innehåller övergångsbestämmelser. Även dessa föreslås gälla som lag och innebär att konventionens bestäm- melser är tillämpliga på åtgärder som vidtas efter det att konventionen har trätt i kraft i Sverige. I fråga om erkännande och verkställighet ska konventionens bestämmelser vara tillämpliga i fråga om åtgärder

Sammanfattning

SOU 2015:74

som har vidtagits efter det att konventionen har trätt i kraft mellan de två berörda staterna, det vill säga den stat där åtgärden har beslutats och den stat – för vår del Sverige – där det är aktuellt att erkänna eller verkställa åtgärden. När det gäller framtidsfullmakter gäller dock enligt konventionen att en fullmakt som har utfärdats innan konventionen har trätt i kraft för den fördragsslutande statens del inte ska betraktas som ogiltig om företrädaransvaret har beviljats på grunder som är jämförbara med de som anges i konventionen.

Utredningen föreslår att det ska införas övergångsbestämmelser till lagändringarna i 1904 års lag. Lagen bör vara tillämplig på ären- den som anhängiggörs efter lagens ikraftträdande. Detta innebär att en myndighet som före ikraftträdandet utövar behörighet enligt äldre bestämmelser inte blir obehörig att handlägga frågan på grund av de nya bestämmelserna. Det innebär också att ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet ska prövas enligt äldre lag. Bestämmelserna om erkännande av åtgärder som har beslutats i ett annat land ska inte tillämpas på åtgärder som har beslutats före ikraftträdandet.

Det finns inte något behov av några ytterligare övergångsbestäm- melser.

Summary

Remit

The Inquiry has been tasked with considering Sweden’s accession to The Hague Convention of 13 January 2000 on the International Protection of Adults (the 2000 Hague Convention).

The Inquiry’s remit includes investigating how Swedish law relates to the provisions of the Convention and to shed light on the relationship to other international instruments in the area. The In- quiry is to consider how the Convention should be incorporated into Swedish law and whether Sweden should enter a reservation. The Inquiry is to propose statutory amendments.

The remit also includes proposing the authority to be appointed as the Central Authority in relation to the 2000 Hague Convention and whether certain tasks should be carried out by the Central Authority or by other authorities or bodies.

If, during the course of its work, the Inquiry should conclude that some related matter of private international law ought to be raised, the Inquiry is free to do so.

Accession to the 2000 Hague Convention

In today’s globalised society, Sweden needs to offer appropriate protection of adults in cross-border situations. The Inquiry there- fore proposes that Sweden accedes to the 2000 Hague Convention, through ratification by the Government, following the Riksdag’s approval of the Convention. The Convention is to be integrated into Swedish law through incorporation, which means that the provisions of the Convention will have the force of law in Sweden. This proposal covers Articles 1–50 of the 2000 Hague Convention, whereas the Inquiry considers that Article 51 should be included in

Summary

SOU 2015:74

an ordinance with supplementary provisions to the Convention and that the final provisions should not be incorporated.

The provisions in the Convention to be incorporated are to be given priority in relation to other Contracting States. A provision to this effect has been added to the Act concerning Certain Inter- national Legal Relationships relating to Marriage and Guardianship (1904:26, p. 1) (the 1904 Act).

The 2000 Hague Convention and proposed legislative amendments and supplementary provisions

Scope

One of the purposes of the 2000 Hague Convention is to improve protection for adults who, by reason of an impairment or in- sufficiency of their personal faculties, are not in a position to pro- tect their interests in international situations. To achieve this pur- pose, the Convention contains provisions regulating which State’s authorities have jurisdiction to take measures in different situations and provisions on which State’s law is applicable. The issue of re- cognition of measures that have been taken in the other Contracting States is also regulated, as are the conditions for the enforcement of such measures. The Convention also contains provisions on co- operation between authorities in different Contracting States.

The 2000 Hague Convention is applicable to measures for the protection of vulnerable persons from 18 years of age. The Con- vention covers both private law and public law measures of pro- tection. The measures may deal with curatorship, guardianship and analogous institutions as set out in foreign law. The designation of a support or contact person, or a personal assistant also falls within the scope of the Convention. Also included are placements of adults in so-called family homes (foster homes) or in an institutionalised establishment, the placing of an adult under the protection of a judicial or administrative authority, and management of an adult’s property. However, the Convention does not regulate maintenance obligations, the conclusion, annulment and dissolution of marriage, marital property relations, social security, or decisions on the right of asylum and on immigration.

SOU 2015:74

Summary

Jurisdiction under the 2000 Hague Convention

The 2000 Hague Convention regulates international jurisdiction of authorities in matters of measures of protection of adults. The provisions of the Convention, if the Convention is ratified by Sweden, grant Swedish authorities international jurisdiction when an adult is habitually resident in Sweden and in relation to adults in Sweden whose habitual residence cannot be established or who are internationally displaced. The State of habitual residence or, if it is not possible to determine habitual residence, the State of residence can abstain from exercising its jurisdiction in favour of authorities of the Contracting State of which the adult is a national. Further, authorities of the Contracting State in which the property of an adult is located have jurisdiction to take measures of protection with regard to the property. In addition, the Convention gives Swedish authorities jurisdiction in relation to adults who reside or are present in Sweden (or in relation to the property of adults in Sweden) in urgent cases or in respect of territorial measures that only apply in Sweden.

The Inquiry proposes the introduction of a legal provision on a reserve forum concerning competent social welfare committee in situations where Swedish jurisdiction exists under the 2000 Hague Convention but no social welfare committee has competence under the current Swedish regulatory framework. The Inquiry also pro- poses that the jurisdictional provisions in Chapter 5, Section 2 and 4 of the 1904 Act be repealed in urgent situations and cases when a foreign national is habitually resident in Sweden. Following accession to the 2000 Hague Convention, situations currently regulated by the above provisions will, namely, be covered by the Convention. The Inquiry considers that no other legislative amendments or supplementary legal provisions are required to enable compliance with the Convention’s provisions on jurisdiction.

The 2000 Hague Convention has an in-built flexibility to enable international jurisdiction to be decided as far as possible with regard to the interests of the adult in each individual case. Under the Convention, it is possible for the authorities of two Contrac- ting States to agree which State’s authorities shall exercise juris- diction in a specific case on the basis of the interests of the adult. The possibility of ‘transferring’ jurisdiction requires that both states’

Summary

SOU 2015:74

authorities agree that doing so is in the interests of the adult. The adult must also have some connection with the State to whose authorities jurisdiction will be transferred.

The Inquiry’s assessment is that the right of a Swedish authority to submit a request for transfer of jurisdiction to an authority of another Contracting State and the obligation to receive a correspon- ding request from an authority in another Contracting State do not require legislative amendments or supplementary provisions. Nor should any special authorities be appointed to which a request of transfer of jurisdiction would be directed. Instead, an authority of another Contracting State should be permitted to direct a request either directly to a competent Swedish authority or to the Central Authority for transmission to the appropriate Swedish authority. The Inquiry also assesses that it is sufficient to prescribe in the form of an ordinance that the Central Authority should immediately transmit to the competent authority any request under the 2000 Hague Convention.

Applicable law under the 2000 Hague Convention

The 2000 Hague Convention contains provisions on which State’s law is to apply when a measure is taken for the protection of an adult. It follows of the main rule in the Convention, that Swedish authorities shall primarily apply Swedish law in exercising their juris- diction under the provisions of the Convention. However, the law of another State may be taken into account or applied in excep- tional cases.

The Convention also contains provisions on the validity of a transaction between the adult’s representative and a third party. This provision gives some protection to a third party acting in good faith in cases where the adult’s representative is competent under the law of the State in which the transaction was concluded but lacks competence under the law designated as the governing law according to the provisions of the chapter on applicable law.

Provisions on applicable law do not constitute an obstacle to applying legal provisions of the State in which the adult is to be protected, when the application of such provisions is mandatory

SOU 2015:74

Summary

irrespective of the otherwise applicable law (internationally mandatory provisions).

If application of the law designated by the 2000 Hague Conven- tion would be manifestly contrary to the Swedish legal order, i.e. would be contrary to public policy, the provisions of that law may be set aside to extent found necessary.

The Convention’s provisions on applicable law do not require any legislative amendments or supplementary provisions in Swedish law.

Powers of representation granted in advance

The 2000 Hague Convention covers the issue of applicable law with regard to powers of representation granted in advance by the adult, intended to be exercised when the adult is no longer in a position to protect his or her interests. This means that States which do not have the legal institute of durable powers of representation but have acceded to the Convention may need to give effect to such durable powers of representation under another State’s law. Swedish law does not presently include powers of representation in the meaning of the Convention.

The Convention regulates which State’s law is to apply to the existence, extent, modification and extinction of powers of repre- sentation granted by the adult. The adult has some discretion to designate the applicable law in the powers of representation. The competent authorities may also withdraw or modify the stipulated rights to represent the adult.

The Inquiry proposes that the district court in the location where the adult is habitually resident be designated as the competent court for matters concerning powers of representation. If the adult is not habitually resident in Sweden, Stockholm District Court is to be the reserve forum. The Court Matters Act (1996:242) is to be applied in the handling of these matters. If powers of represen- tation are in the future introduced in Swedish substantive law, the Inquiry considers that provision should be made for a Swedish competent authority to deal with all situations in which Swedish authorities have international jurisdiction.

Summary

SOU 2015:74

Recognition and enforcement under the 2000 Hague Convention

As a general rule, a measure taken in a Contracting State pursuant to the provisions of the 2000 Hague Convention is to be recognised in the other Contracting States. However, in some circumstances a measure need not be recognised. Such a situation exists if, for example, contrary to basic Swedish procedural rules, the measure was taken in the context of a proceeding without the adult having been provided the opportunity of being heard (does not apply to cases of urgency). Another ground for refusing recognition is if the measure is incompatible with a later measure which is recognised in Sweden. The concerned parties can request a Swedish authority to determine in a separate proceeding whether or not the measure is recognised in Sweden.

If a measure taken in a Contracting State is enforceable in that State, but enforcement is sought in Sweden, the measure shall on request be declared enforceable in Sweden. The same grounds for refusal that apply for recognition apply, however, and can thus lead to rejection of the application. When a measure has been declared enforceable in Sweden, it shall be enforced as if it had been taken in Sweden according to Swedish law.

The Inquiry proposes certain supplementary provisions that are to apply in relation to both an application for a measure to be recognised or not recognised and to an application that a measure is to be declared enforceable in Sweden. One of these proposals is that the district court designated by the Government be a compe- tent authority, irrespective of the measure’s classification as a public or private law measure under Swedish rules. However, juris- diction is to be divided on the basis of whether the measure in full or in part concerns the person or the property of the adult. An application for recognition or declaration of enforceability that in full or in part refers to the adult’s person should be submitted to the district court in the location where the adult is habitually resident. If the adult is not habitually resident in Sweden, the appli- cation should be submitted to Stockholm District Court. An appli- cation for recognition or declaration of enforceability with regard to an adult’s property should instead be submitted to the district court that examines appeals in debt recovery matters. The district court designated as the competent court in the individual case should

SOU 2015:74

Summary

in most cases be determined on the basis of the habitual residence of the other party to the person applying for the recognition or declaration of enforcement in Sweden of a foreign measure. If the other party is not habitually resident in Sweden, the application should be submitted to Nacka District Court.

The Inquiry also proposes certain provisions concerning the procedure itself, such as what documents are to be lodged with the district court, and that, as a general rule, the documents must be translated into Swedish. As a decision may contain both rulings that are covered by the scope of the Convention and rulings that are not, the Inquiry proposes that it should be possible for a district court to declare that a decision is only applicable or enforceable in part.

Further, the Inquiry proposes introducing a supplementary legislative provision on enforcement of a foreign measure. Under the proposal, the foreign measure is to be enforced in accordance with Swedish law and the applicable rules of enforcement of a Swedish decision in a corresponding issue.

Cooperation, the Central Authority and provision of information under the 2000 Hague Convention

A very important condition for the 2000 Hague Convention to function optimally is good cooperation between the authorities of the Contracting States and provision of information between them. The Convention therefore contains several provisions on this subject.

Under the Convention, Contracting States are to designate a Central Authority. The Central Authority has certain tasks that are to be carried out either by the Central Authority itself or through other authorities or bodies. The provision of information on Swedish legislation, encouragement of mediation, conciliation or similar means to achieve agreed solutions and assistance in discovering the whereabouts of an adult in Sweden are examples of such tasks. The Inquiry has considered which authority should be designated as the Swedish Central Authority and concludes that responsibility for discharging this task should reside with the National Board of Health and Welfare. The Inquiry considers that the tasks of the Central Authority do not require any legislative amendments or supplementary provisions.

Summary

SOU 2015:74

The Convention also contains provisions on the communication of data and information between central authorities or other authorities in the Contracting States. These include the possibility for an authority in a Contracting State that is considering measures to request that an authority in another Contracting State com- municate relevant information. The Inquiry considers that incoming requests for information should not be centralised at the Central Authority. The view of the Inquiry is that the Swedish authority considering measures should also make the request. When the request comes from a foreign authority, the Swedish authority with relevant information is to be considered competent to handle such a request. If an adult is exposed to serious danger, concerned Swedish authorities are to inform the authorities in another Con- tracting State where the adult is present about the danger and the measures taken or under consideration.

Information received by the Central Authority may refer to a person’s personal and financial circumstances. Currently, there is no secrecy provision in the Secrecy Act, OSL (1980:100) which would cover the Central Authority under the 2000 Hague Con- vention. The Inquiry proposes a secrecy provision to cover this information held by the National Board of Health and Welfare in its capacity as Central Authority under the 2000 Hague Conven- tion, if it can be expected that the adult or a close relative to the adult will suffer harm if the information is disclosed.

Information subject to secrecy may not be communicated to a foreign authority unless it is communicated in accordance with a special provision in an act or ordinance, or if it would be permitted to communicate the information to a Swedish authority in a corre- sponding case, and the authority communicating the information deems that it is clearly compatible with Swedish interests for the information to be communicated to the foreign authority. In light of the Inquiry’s proposal that the Convention be integrated into Swedish law through incorporation, information may be communi- cated in accordance with the provisions of the Convention. The provisions on the communication of data and information do not require any legislative amendments or supplementary provisions.

Under the Personal Data Act (1998:204), transferring personal data to a State that is not a member of the European Union or part of the European Economic Area (EEA) is prohibited as a general

SOU 2015:74

Summary

rule if the State does not have an adequate level of personal data protection. However, the Government may issue general regula- tions prescribing exemptions from the prohibition on transmission of data if required having regard to a major public interest. This could lead to difficulties in applying the cooperation provisions of the 2000 Hague Convention. However, the Inquiry considers that cooperation under the Convention is to be considered of major public interest, and therefore an exemption from the prohibition on transmission of data is justified. Therefore, the Inquiry pro- poses introducing a legislative provision permitting communication of personal data to a third State, notwithstanding the provisions in the Personal Data Act, if required to enable the authority to con- sider a necessary measure under the 2000 Hague Convention.

Placement of adults in another Contracting State

The 2000 Hague Convention provides a system which enables and facilitates placements of an adult in need of protection in an establish- ment or elsewhere in another Contracting State. If an internatio- nally competent authority is contemplating the placement of an adult in another Contracting State, it shall first consult with the Central Authority or other competent authority of the latter State. A report on the adult shall be transmitted together with the reasons for the proposed placement. The decision on the placement may not be made by the requesting State if the competent authority of the requested State indicates its opposition to the measure within a reasonable time. This means that it is up to each individual State to determine the specific conditions for the granting of a consent.

A compulsory care order is in itself an intrusive measure. In light of statements by the Parliamentary Ombudsmen that care under the Care of Young Persons Act cannot be carried out abroad, since the coercive powers and supervision included in care under the Care of Young Persons Act cannot be exercised outside Sweden’s borders, the Inquiry considers that compulsory care in another Contracting State should not be permitted. This means that the only possible placements are those without coercive measures, such as a placement of the adult in Sweden equivalent to residence orders under the Social Services Act (2001:453) and the Act concerning Support and

Summary

SOU 2015:74

Service for Persons with Certain Functional Impairments (1993:387), or an order of residence placing the adult in another Contracting State under these laws.

The municipality in Sweden where the adult is proposed to receive residence is to be deemed a competent authority for examining a request for acceptance of a placement of an adult in Sweden, with regard to placements equivalent to those under the Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impair- ments. A municipal committee in charge of social services (social welfare committee) within the municipality where the adult is pro- posed to receive residence is to be considered a competent authority with regard to examination of other requests such as placements equivalent to residence under the Social Services Act. The social welfare committee is also to be deemed competent to examine a foreign request for forced care in Sweden. Taking into account that Inquiry’s position that forced care in another Contracting State should not be permitted under Swedish law, such requests are only to be examined by way of the committee opposing placement.

The Inquiry proposes that certain conditions should be fulfilled for a social welfare committee and a municipality to accept a place- ment in Sweden and to decide on a placement in another Con- tracting State. One such condition is that the placement is in the adult’s interest, in particular considering the adult’s connection to the State where he or she is proposed to be placed, and that the adult does not object to the placement. Another condition for placement in Sweden is that the conditions in other respects too are met under the Social Services Act and the Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments. It follows of these other conditions that the Contracting State where the adult is contemplated to be placed must have satisfactory arrange- ments with regard to supervision and that the committee and the municipality, where it is deemed necessary, through an agreement with the competent authority in the State where the adult is to be placed, have the right to monitor the placement.

The Inquiry has considered, but not found objective justification for introducing, a provision which would provide an adult with a residence permit in Sweden solely on the grounds of placement for care in Sweden under the 2000 Hague Convention. Moreover, such a provision would mean that adults covered by the Convention

SOU 2015:74

Summary

would be given greater possibility than other adults to be granted a residence permit in Sweden. For this reason, the Inquiry assesses that special provisions with regard to residence permits for adults who are proposed to be placed in Sweden should not be intro- duced.

Relationship to other international instruments and to autonomous law

Sweden’s current private international law concerning protection of adults is a combination of provisions resulting from international agreements and applicable only in relation to the other Contracting States, and autonomous law without a corresponding treaty obliga- tion.

The general rule is that application of other international agree- ments is not affected by the 2000 Hague Convention. However, in the event of Swedish accession to the 2000 Hague Convention, inter-Nordic rules – rules that are based on inter-governmental cooperation between the Nordic states – will take precedence over the Convention. But its provisions should take precedence over autonomous Swedish law as expressed in the 1904 Act, containing the generally applicable provisions that apply where no convention- based legislation is applicable. This relationship is reflected in the legislation proposed by the Inquiry.

General provisions and final clauses of the 2000 Hague

Convention

The 2000 Hague Convention also contains provisions of an admini- strative nature and provisions referring to States rather than to the individual person or entity applying the Convention.

Under the Convention, authorities in the Contracting State where a measure of protection has been taken or where powers of repre- sentation granted by an adult have been confirmed may issue a certificate. Such a certificate can indicate in which capacity a person entrusted with the protection relating to the adult’s person or property is entitled to act, and the powers conferred. The Inquiry considers that it should be prescribed by ordinance that the district

Summary

SOU 2015:74

court where powers of representation granted by the adult have been confirmed should be designated to issue certificates. A certi- ficate for the Swedish protective measures corresponding most closely to curatorship (godmanskap) and guardianship (förvaltarskap) is issued by the chief guardian, and no supplementary provisions are required for this.

The Convention also contains provisions on the treatment of personal data and on confidentiality. Treatment of personal data con- forms with the Personal Data Act and requires neither legislative amendments nor supplementary provisions. Under the provision on confidentiality, Swedish authorities are to ensure the confiden- tiality of information they receive in accordance with Swedish law. The Inquiry proposes the introduction of a provision in the Secrecy Act under which confidentiality is to apply for information held by a general court regarding an adult’s personal or financial circum- stances in cases or matters under the 2000 Hague Convention, where it appears that the adult or a person close to the adult will suffer harm if the information is disclosed. With regard to information held by an administrative court, confidentiality is to apply to an adult’s personal circumstances in cases or matters under the 2000 Hague Convention unless it is clear that the information can be disclosed without the adult or a person close to the adult suffering harm.

Furthermore, the Inquiry considers that it should be prescribed by ordinance that unless written in Swedish, requests and commu- nication to the Swedish Central Authority or other authorities are to be accompanied by a translation into Swedish or, where that is not feasible, a translation into English.

The Convention provides for the option of a reservation with regard to language and allows Sweden to object to the use of either French or English, in communications with Swedish authorities. The Inquiry proposes that the possibility of entering a reservation against French be used.

SOU 2015:74

Summary

Autonomous law

Basic premises

The 2000 Hague Convention does not claim to exclusively regulate issues concerning cross-border protection of adults in the Contrac- ting States. On the contrary, the Convention opens the way for entering into other conventions and leaves scope for States’ auto- nomous provisions, in other words in Sweden applicable provisions that are not convention-related or a result of intergovernmental cooperation. The autonomous provisions will be subsidiary in rela- tion to legislation based on international cooperation.

Autonomous provisions may deviate in content from convention- related legislation. However, in case of conformity, the entire regu- latory system is more transparent and comprehensible. Also, Swedish decisions are recognised and enforced in the other States that have acceded to the 2000 Hague Convention if the Swedish autonomous provisions are in line with those of the 2000 Hague Convention. The Inquiry has therefore chosen to conduct a review of Swedish autonomous provisions, with inspiration drawn from the Convention rules.

Autonomous private international law provisions with regard to curatorship and guardianship are found in Chapter 5 of the 1904 Act. However, under Swedish law there is no corresponding explicit regulation of public law measures of protection of adults in situations with a foreign connection. No need has emerged to introduce such provisions on the public law aspect of protection of adults and the Inquiry does not present any proposals in this respect.

Revision of Chapter 5 of the 1904 Act

Where inter-Nordic rules are not applicable, the 2000 Hague Con- vention, as a general rule, gives Swedish authorities international jurisdiction in cases where the adult is habitually resident in Sweden as well as in urgent cases with connection to Sweden. The revised autonomous provisions on jurisdiction proposed by the Inquiry in respect of the 1904 Act can be viewed as a supplement to the juris- dictional provisions in the 2000 Hague Convention and thus apply

Summary

SOU 2015:74

unless otherwise provided by an inter-Nordic regulation or the Convention.

The Inquiry proposes the introduction of a new jurisdiction provision in Chapter 5 of the 1904 Act, guided by the principle of habitual residence in the same way as the 2000 Hague Convention. The provision is to be applied when convention-based legislation is not applicable. Under the new provision, Swedish courts are to have jurisdiction with regard to matters of curatorship, guardian- ship or termination of a decision by another State to place under guardianship an adult who is a Swedish national with habitual resi- dence or, if it is not possible to determine habitual residence, resi- dence in another State. A fundamental prerequisite for Swedish jurisdiction is that taking a measure of protection is in the interest of the adult. Jurisdiction also requires that the authorities of the adult’s State of habitual residence (or State of residence, if the adult’s state of habitual residence cannot be established) do not consider that they have jurisdiction or in other cases where there are special reasons. Furthermore, a Swedish court should have jurisdiction to raise the issue of extinction of curatorship or guardianship arranged in Sweden on behalf of a foreign national if a corresponding pro- tection measure has subsequently been taken in another State.

A new provision in Chapter 5 of the 1904 Act is also proposed concerning applicable law. When a Swedish court, under the same chapter, has international jurisdiction to examine a matter of curator- ship or guardianship, the Inquiry proposes that Swedish law should apply. When a matter concerning the termination of a decision by another State to place an adult under guardianship is examined in a Swedish court under Chapter 5 of the 1904 Act, provisions on extinction of guardianship in Chapter 11 of the Children and Parents Code are to be applied. To the extent required for the protection of the adult’s person or property, the law of another State to which the adult’s situation has a substantial connection may be taken into account.

Currently, Chapter 5 of the 1904 Act contains no explicit pro- vision on recognition. To avoid the trouble and costs which pro- curing a new measure in Sweden would entail for an adult, provisions need to be introduced on recognition of measures taken in another State. Another reason for introducing such provisions is that a measure corresponding to the Swedish equivalent of curatorship and

SOU 2015:74

Summary

guardianship implies restricting the adult’s legal capacity and thus the adult should be able to obtain a ruling on whether the foreign measures are recognised or not. Against this backdrop, the Inquiry considers that provisions should be introduced on what should apply with regard to recognition of foreign measures. Therefore, the Inquiry proposes that a measure corresponding to curatorship or guardianship taken in another State in the context of a judicial or administrative proceeding should be applicable in Sweden. However, recognition of the measure may be refused if:

–the foreign authority that took the measure did not base its jurisdiction on the adult’s habitual residence, or on the adult’s place of residence when the adult’s state of habitual residence could not be established, or if there were no reasonable grounds to examine the application in that state;

–the measure was taken in a non-urgent case without the adult having been provided the opportunity to be heard, contrary to basic Swedish procedural rules;

–the measure is incompatible with a corresponding measure taken later in Sweden, or

–the measure is incompatible with a corresponding measure taken later in another State that meets the requirements of recognition in Sweden.

In the Inquiry’s view, the current provision on public policy in Chapter 7 in the 1904 Act can be applied to refuse recognition of a measure which is manifestly incompatible with the basic principles of the Swedish legal order.

The Inquiry proposes that a concerned party may request that the district court designated by the Government decide on the recognition or non-recognition of a measure corresponding to curatorship or guardianship taken in another State. A provision in an ordinance should prescribe that application for recognition or non-recognition is to be submitted to the district court in the loca- tion where the adult is habitually resident. If the adult is not habitually resident in Sweden, Stockholm District Court is to be the reserve forum. The procedure proposed by the Inquiry for an application for recognition or non-recognition under the 2000

Summary

SOU 2015:74

Hague Convention is to be applied when examining recognition or non-recognition under the 1904 Act.

Further, the Inquiry proposes that current provisions in Chapter 5, Sections 1, 3 and 8 cease to apply and that Sections 5–7 should be moved within Chapter 5 and be given a more modern drafting. However, it should be noted that parts of Chapter 5, Sections 1 and 3 have been included in the proposals for the new rules on jurisdiction and applicable law, but that the provisions have been changed to conform with the principle of habitual residence.

Making placement orders of adults in another Contracting State generally applicable

To date, cross-border initiatives for the protection of adults have been few. In the Inquiry’s view, there is little to indicate that, at least in the coming years, such initiatives will increase in number. Therefore, the Inquiry sees no need to propose rules correspon- ding to the Convention’s rules on placement orders of adults in another Contracting State, to apply generally in international rela- tions. In this respect, no autonomous private international law provisions should be introduced.

Entry into force and transitional provisions

Since the date of entry into force of the Inquiry’s legislative pro- posals depends on the date of Sweden’s accession to the Conven- tion, the Inquiry proposes that it be left to the Government to decide when the act incorporating the Convention and the supple- mentary provisions should enter into force. In the Inquiry’s view, the same date should apply to all the other legislative proposals due to their connection to the Convention.

The 2000 Hague Convention contains transitional provisions. It is proposed that these are also given the force of law, which means that the provisions of the Convention will apply to measures taken after the Convention has entered into force in Sweden. With respect to recognition and enforcement, the provisions of the Con- vention are to apply concerning measures taken after the entry into force of the Convention between the two States involved, i.e. the

SOU 2015:74

Summary

State where the decision on the measure was taken and the State – in our case Sweden – where recognition and enforcement of the measure are involved. Under the Convention, powers of represen- tation issued before the Convention enters into force are not to be considered invalid if the powers of representation were granted by the adult on grounds that are comparable to those set out in the Convention.

The Inquiry proposes the introduction of transitional provisions to the legislative amendments in the 1904 Act. The Act should be applicable to cases lodged after the Act enters into force. This means that a competent authority under the previously applicable provisions does not lose its competence to assess the case as a result of the new provisions. Also, cases lodged before the Act enters into force are to be examined under previous provisions. The pro- visions on recognition of measures decided on by another State are not to be applied to measures decided on before the Act comes into force.

No further transitional provisions are required.

1 Författningsförslag

1.1Förslag till

lag om 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention

1 § Artiklarna 1–50 i den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna (2000 års Haag- konvention) ska i originaltexternas lydelse gälla som lag här i landet. Originaltexterna ska ha samma giltighet.

Originaltexterna finns tillsammans med en svensk översättning som en bilaga till denna lag.

Reservforum

2 § Om en fråga ska prövas av en nämnd som fullgör en kommuns uppgifter inom socialtjänsten och det inte finns någon annan be- hörig nämnd, tas frågan upp av en nämnd i Stockholms kommun som fullgör sådana uppgifter.

Forum i fråga om framtidsfullmakter

3 § En ansökan om prövning enligt artiklarna 15 och 16 ska göras till tingsrätten i den ort där fullmaktsgivaren har hemvist. Om han eller hon inte har hemvist i Sverige ska ansökan göras till Stockholms tingsrätt.

Vid handläggningen av en ansökan enligt första stycket ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas.

Författningsförslag

SOU 2015:74

Framställning angående en placering i Sverige

4 § En framställning om godtagande av en placering av en vuxen i Sverige enligt artikel 33 ska med avseende på en placering som mot- svarar ett boende enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade prövas av kommunen där den vuxne före- slås få ett boende.

Övriga framställningar enligt artikel 33 ska prövas av en nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten i den kommun där den vuxne föreslås få ett boende eller annars bli placerad.

I 6 kap. 17 § socialtjänstlagen (2001:453) och i 17 a § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade anges förutsättning- arna för att godta ett boende.

Erkännande och verkställbarhet

5 § En ansökan i fråga om erkännande enligt artikel 23 eller verk- ställbarhetsförklaring enligt artikel 25 ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

6 § Den som gör en ansökan enligt 5 § ska tillsammans med an- sökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet.

Om ansökan avser en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare hand- lingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Om en handling är skriven på något annat språk, ska även en över- sättning av handlingen till svenska ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det inte behövs eller att det inte skäligen kan krävas.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden.

7 § Tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller del- vis gällande eller verkställbart.

SOU 2015:74

Författningsförslag

Verkställighet

8 § Bifalls en ansökan om verkställbarhetsförklaring, sker verkställig- het enligt svensk rätt i enlighet med de regler som gäller för verk- ställighet av ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga.

Överföring av personuppgifter

9 § En svensk myndighet får utan hinder av 33 § personuppgifts- lagen (1998:204) föra över personuppgifter till en myndighet i ett land utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om det behövs för att den myndigheten ska kunna överväga en nödvändig åtgärd enligt 2000 års Haagkonvention.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag

SOU 2015:74

1.2Förslag till

lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynder- skap

dels att 5 kap. 1–4 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 5 kap. 5–7 §§ ska betecknas 5 kap. 9–11 §§, dels att kapitelrubriken till 5 kap. ska ha följande lydelse, dels att de nya 5 kap. 9–11 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas nio nya paragrafer, 5 kap. 1–8 §§ och 7 kap. 7 §, samt närmast före 5 kap. 1 §, 5 kap. 2 §, 5 kap. 3 § och 5 kap. 8 § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

5 kap. Om förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m.

Föreslagen lydelse

5 kap. Om godmanskap, förvaltarskap och motsvarande åtgärder vidtagna i ett annat land

Behörighet

1 §

En svensk domstol får ta upp en fråga om godmanskap, förval- tarskap eller upphävande av en i ett annat land beslutad omyndig- förklaring om

1.det ligger i den vuxnes in- tresse,

2.den vuxne är svensk med- borgare och

3.den vuxne har hemvist eller, om hemvist inte kan fastställas, vistas i ett annat land.

SOU 2015:74

Författningsförslag

Första stycket gäller endast om

1.behörighet saknas för myn- digheterna i den vuxnes hemvist- land, eller, när den vuxnes hem- vist inte kan fastställas, myndig- heterna i det land där han eller hon vistas, eller

2.det annars finns särskilda

skäl.

En svensk domstol får vidare ta upp en fråga om upphörande av ett i Sverige anordnat godman- skap eller förvaltarskap för en ut- ländsk medborgare om en mot- svarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land.

Tillämplig lag

2 §

När en fråga om godmanskap och förvaltarskap prövas av svensk domstol ska svensk lag tillämpas.

När en fråga om upphävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring prövas av svensk domstol ska bestämmelser om upphörande av förvaltarskap i 11 kap. föräldrabalken tillämpas.

I den mån skyddet för den vux- nes person eller egendom så kräver, får lagen i ett annat land till vilken den vuxnes situation har väsentlig anknytning beaktas.

Författningsförslag

SOU 2015:74

Erkännande av åtgärder vidtagna i ett annat land

3 §

En till godmanskap eller för- valtarskap motsvarande åtgärd, som har vidtagits i ett annat land inom ramen för ett rättsligt eller administrativt förfarande, gäller i Sverige.

4 §

Erkännande får dock vägras om 1. den utländska myndigheten som har vidtagit åtgärden inte grundade sin behörighet på den vuxnes hemvist eller, när hemvist inte kan fastställas, dennes vistelse och det inte heller fanns skälig an-

ledning att talan prövades där,

2. åtgärden har vidtagits i strid med i Sverige gällande grundlägg- ande förfaranderegler utan att den vuxne har fått möjlighet att komma till tals, och det inte har varit fråga om ett brådskande fall,

3. åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i Sverige, eller

4. åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land och som uppfyller kraven för erkän- nande i Sverige.

SOU 2015:74

Författningsförslag

Beslut i fråga om erkännande

5 §

Utan hinder av 3 § får en be- rörd part ansöka om att den tings- rätt som regeringen föreskriver be- slutar i fråga om erkännande av en till godmanskap eller förval- tarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land.

6 §

Den som gör en ansökan en- ligt 5 § ska tillsammans med an- sökan ge in det utländska avgör- andet i original eller en kopia av detta som har bestyrkts av en be- hörig myndighet.

Tingsrätten får förelägga sökan- den att ge in de ytterligare hand- lingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Om en handling är skriven på något annat språk, ska även en översättning av handlingen till svenska ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tings- rätten anser att det inte behövs eller att det inte skäligen kan krä- vas.

Vid domstolens handläggning ska i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas.

7 §

Tingsrätten får förklara det ut- ländska avgörandet helt eller del- vis gällande.

Författningsförslag

SOU 2015:74

Övriga frågor

5 §1

Om omyndighetsförklaring, som meddelats av behörig utländsk myndighet, skall genom svensk domstols försorg, på begäran, kun- görelse införas i Post- och Inrikes Tidningar. Den utländska myn- dighetens behörighet skall styr- kas genom intyg av här i riket an- ställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk diplo- matisk eller konsulär tjänsteman.

8 §

Regeringen får i fråga om god- manskap och förvaltarskap för svenska medborgare, som har hem- vist i ett annat land, meddela sär- skilda bestämmelser angående vården av värdehandlingar, samt förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara över- förmyndare. Regeringen får pröva en fråga om entledigande av en sådan överförmyndare.

Ersättning till överförmyndare beträffande godmanskap och för- valtarskap enligt 1 § ska utgå av statliga medel enligt bestämmelser som regeringen får meddela. Det- samma gäller ersättning till god man och förvaltare i den utsträck- ning ersättningen inte ska utgå av den enskildes medel enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken.

9 §

Svensk domstol ska på begä- ran kungöra ett beslut om omyn- digförklaring, som har meddelats av behörig utländsk myndighet, i Post- och Inrikes Tidningar. Den utländska myndighetens behörig- het ska styrkas genom intyg av här i landet anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk diplomatisk eller kon- sulär tjänsteman.

1 Senaste lydelse SFS 1988:1322.

SOU 2015:74

Författningsförslag

Vad i första stycket sägs skall

äga motsvarande tillämpning, då behörig utländsk myndighet har hävt en omyndighetsförklaring eller beslutat att ett förvaltar- skap skall upphöra.

6 §2

Är förmynderskap för omyn- digförklarad efter vad ovan sägs anordnat i enlighet med utländsk lag, skall vad i 4 kap. 5 § är stadgat i avseende å underårig äga motsvarande tillämpning. Den omyndigförklarades behörighet enligt svensk lag skall därvid an- ses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan be- gränsning av förvaltaruppdraget.

Har omyndighetsförklaringen kungjorts efter vad i detta kap. 5 § är sagt, må dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i riket företagit rättshand- ling, icke åberopa, att han ej ägde eller bort äga kännedom om omyndighetsförklaringen.

Den som är omyndigförklarad i enlighet med utländsk lag är här i riket likställd med en person som har förvaltare utan begräns- ning av förvaltaruppdraget när det gäller behörighet att inneha uppdrag och befattningar samt att bedriva tillståndspliktig verk- samhet.

Vad som föreskrivs i första stycket ska tillämpas på mot- svarande sätt, då behörig ut- ländsk myndighet har upphävt en omyndigförklaring eller beslu- tat att ett förvaltarskap ska upp- höra.

10§

Om förmynderskap för en

omyndigförklarad är anordnat i ett annat land, ska vad som i 4 kap. 5 § föreskrivs i fråga om under- årig tillämpas på motsvarande sätt. Den omyndigförklarades behö- righet enligt svensk lag ska då anses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan be- gränsning av förvaltaruppdraget.

Har omyndigförklaringen kun- gjorts enligt vad som föreskrivs i

9 §, får dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i landet företagit en rättshandling, inte åberopa, att han eller hon inte kände till eller borde känna till omyndigförklaringen.

Den som har omyndigförkla- rats i ett annat land ska här i lan- det vara likställd med en person som har förvaltare utan begräns- ning av förvaltaruppdraget när det gäller behörighet att inneha uppdrag och befattningar samt att bedriva tillståndspliktig verk- samhet.

2 Senaste lydelse SFS 1988:1322.

Författningsförslag

SOU 2015:74

7 §3

Vad i detta kap. sägs om omyndighetsförklaring och för- mynderskaps anordnande enligt utländsk lag skall äga motsvarande tillämpning i avseende å annan därmed jämförlig åtgärd, som är förenad med inskränkning i den rättsliga handlingsförmågan.

11 §

Vad som föreskrivs i detta kapitel i fråga om omyndigförkla- ring och förmynderskaps anord- nande i ett annat land ska även gälla motsvarande åtgärder, som är förenade med inskränkning i den rättsliga handlingsförmågan.

7 kap.

7 §

Särskilda bestämmelser finns i lagen (xxxx:xx) om 2000 års Haag- konvention.

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Bestämmelsen i 5 kap. 1 § medför inte att svensk domstols be- hörighet i en fråga som anhängiggjorts hos domstolen före ikraft- trädandet går förlorad.

3.Har ett ärende anhängiggjorts vid en domstol före ikraftträd- andet, tillämpas äldre bestämmelser.

4.Bestämmelserna i 5 kap. 3–7 §§ tillämpas inte på åtgärder som har vidtagits i ett annat land före ikraftträdandet.

3 Senaste lydelse SFS 1924:340.

SOU 2015:74

Författningsförslag

1.3Förslag till

lag om ändring i lagen (1993:387)

om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade att det ska införas två nya paragrafer, 17 a och 17 b §§, samt närmast före 17 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	Beslut om boende för en vuxen
	enligt 2000 års Haagkonvention

17 a §

Kommunen får med stöd av den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna godta att en myndighet i en annan fördragsslutande stat beslutar om ett boende för en vuxen i Sverige

1.om boendet ligger i den vux- nes intresse, särskilt med beakt- ande av hans eller hennes anknyt- ning till Sverige, och den vuxne inte motsätter sig boendet, samt

2.om förutsättningarna i övrigt enligt denna lag är uppfyllda.

17 b §

Kommunen får med stöd av den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördragslutande stat

1. om boendet ligger i den vux- nes intresse, särskilt med beakt-

Författningsförslag

SOU 2015:74

ande av hans eller hennes anknyt- ning till den andra staten, och den vuxne inte motsätter sig boendet, samt

2. om det i den andra staten finns en tillfredsställande ordning i fråga om tillsyn och kommunen, när kommunen bedömer det nöd- vändigt, genom en överenskom- melse med den behöriga myndig- heten i den stat där den vuxne ska få ett boende har gjort det möjligt för kommunen att få följa upp in- satsen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2015:74

Författningsförslag

1.4Förslag till

lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) att det ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 17 och 18 §§, samt närmast före 6 kap. 17 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

Beslut om boende för en vuxen enligt 2000 års Haagkonvention

17§

Socialnämnden får med stöd av

den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna godta att en myndighet i en annan fördragsslutande stat beslutar om ett boende för en vuxen Sverige

1.om boendet ligger i den vux- nes intresse, särskilt med beakt- ande av hans eller hennes anknyt- ning till Sverige, och den vuxne inte motsätter sig boendet, samt

2.om förutsättningarna i övrigt enligt denna lag är uppfyllda.

18§

Socialnämnden får med stöd av

den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördragsslutande stat

1. om boendet ligger i den vux- nes intresse, särskilt med beakt-

Författningsförslag

SOU 2015:74

ande av hans eller hennes anknyt- ning till den andra staten, och den vuxne inte motsätter sig boendet, samt

2. om det i den andra staten finns en tillfredsställande ordning i fråga om tillsyn och social- nämnden, när socialnämnden be- dömer det nödvändigt, genom en överenskommelse med den behö- riga myndigheten i den stat där den vuxne ska få ett boende har gjort det möjligt för socialnämnden att få följa upp insatsen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2015:74

Författningsförslag

1.5Förslag till

lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att det ska införas två nya paragrafer, 26 kap. 13 a § och 36 kap. 1 a §, samt närmast före 26 kap. 13 a § och 36 kap. 1 a § två nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26 kap.

Internationella frågor om skydd för vuxna

13 a §

Sekretess gäller hos Socialstyr- elsen i dess egenskap av central- myndighet enligt den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade kon- ventionen om internationellt skydd för vuxna för uppgift om en vuxens personliga och ekonomiska för- hållanden, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i en allmän hand- ling gäller sekretessen i högst fem- tio år.

Författningsförslag

SOU 2015:74

36 kap.

Mål eller ärenden enligt lagen

(xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonvention

1 a §

Sekretess gäller hos allmän domstol för uppgift om en vuxens personliga eller ekonomiska för- hållanden, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål eller ärende enligt lagen (xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonvention.

Sekretess gäller hos förvalt- ningsdomstol för uppgift om en vuxens personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den vuxne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och upp- giften förekommer i mål eller ärende enligt lagen (xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonvention.

För uppgift i en allmän hand- ling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Del I Inledning och bakgrund

2 Uppdraget

2.1Utredningens direktiv

Enligt uppdraget ska utredningen överväga ett svenskt tillträde till den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om inter- nationellt skydd för vuxna (2000 års Haagkonvention).1 I uppdraget ingår att undersöka hur svensk rätt förhåller sig till bestämmelserna i konventionen och analysera konsekvenserna av att Sverige blir bundet av konventionen. I sammanhanget ska även förhållandet till andra internationella instrument på området belysas. Utredningen ska i sitt arbete även beskriva förhållandet mellan de olika internationellt privat- och processrättsliga bestämmelser som svenska myndigheter har att tillämpa inom de områden som behandlas i 2000 års Haag- konvention. En central fråga i uppdraget är att ta ställning till hur konventionen bör införlivas i svensk rätt och utredningen ska i denna fråga, liksom i övrigt, fästa särskild vikt vid klarhet, enkelhet och lättillgänglighet och välja den form för införlivande som be- döms vara mest lämplig.

Uppdraget innefattar att föreslå de författningsändringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till. Enligt direktiven ska särskild uppmärksamhet fästas vid frågor om insti- tutionsplacering samt informationsutbyte och därtill hörande frågor om sekretess. När det gäller frågan om institutionsplacering ska utredningen särskilt analysera och bedöma vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att en placering i Sverige, som en myn- dighet i en annan konventionsstat avser att besluta om, ska kunna godkännas här i landet. Utredningen ska även analysera och be- döma under vilka förutsättningar som en svensk myndighet ska kunna fatta ett beslut om institutionsplacering i en annan fördrags-

1 Direktiven, dir. 2014:5 Skydd för vuxna i internationella situationer, bifogas som bilaga 1.

Uppdraget

SOU 2015:74

slutande stat. Vidare ska utredningen överväga om det i dessa delar finns ett behov av kompletterande nationella bestämmelser.

I uppdraget ingår även att ta ställning till om det finns anledning att avge förklaringar och göra förbehåll i enlighet med de möjlig- heter som finns enligt konventionen.

Utredningen ska slutligen lämna förslag på vilken myndighet som lämpligen bör utses till centralmyndighet enligt konventionen och redovisa den kompetens och de resurser som behövs för att central- myndigheten ska kunna utföra de uppgifter som den har enligt konventionen. Det ska också bedömas om vissa uppgifter i stället bör utföras av andra myndigheter eller organ, i enlighet med den möjlighet till fördelning av uppgifterna som följer av konventionen. Om utredningen under arbetets gång finner att någon anknytande internationellt privaträttslig fråga bör tas upp, står det utredningen fritt att göra det.

Betänkandet ska enligt utredningsdirektivet redovisas senast den 31 juli 2015.

2.2Utredningens arbete

Utredningen påbörjade sitt arbete i januari 2014. Arbetet har be- drivits i samråd med de utsedda sakkunniga och experterna. I fråga om ekonomiska konsekvenser för Socialstyrelsen med anledning av ett uppdrag som centralmyndighet, står inte den sakkunnige från Socialdepartementet Kent Löfgren och experten från Socialstyrelsen Kristina Swiech, bakom utredningens bedömning (se avsnitt 19.2.2). Utredningen har haft tio sammanträden som de sakkunniga och experterna har deltagit i. Ytterligare två sammanträden har hållits med en mindre grupp med utredaren, sekreteraren och experten Maarit Jänterä-Jareborg och vid ett av dessa två sammanträden har även sakkunnige Johan Klefbäck deltagit.

Enligt direktiven ska utredningen hålla sig informerad om even- tuellt arbete som pågår i övriga nordiska länder avseende 2000 års Haagkonvention och fästa vikt vid intresset av nordisk rättslikhet. Av denna anledning har utredningen under hösten 2014 och våren 2015 haft kontakter med de departement i Danmark, Finland och Norge som hanterar frågor i anledning av 2000 års Haagkonven- tion. Utredningen har vid dessa kontakter fått information om

SOU 2015:74

Uppdraget

arbetet med 2000 års Haagkonvention i nämnda länder. Kontakt har även sökts med Island vid några tillfällen, dock utan att något svar har erhållits.

Med hänsyn till de likheter som finns mellan 2000 års Haag- konvention och 1996 års Haagkonvention har utredningen beaktat de överväganden och ställningstaganden som gjorts inom ramen för lagstiftningsarbetet avseende Sveriges tillträde till 1996 års Haag- konvention (prop. 2011/12:85, bet. 2011/12:CU23, rskr. 2011/12:219).

Under våren 2015 har utredningen haft kontakter med tjänste- män på Utrikesdepartementet och Försäkringskassan angående upp- gifterna som centralmyndighet för bland annat 1996 års Haagkon- vention2, Bryssel II-förordningen3 och 1980 års Haagkonvention4 respektive underhållsförordningen5 och 2007 års Haagkonvention6.

Slutligen har utredningen beaktat förslagen om Framtidsfull- makter (Ds 2014:16) och om Bättre förutsättningar för gode män och förvaltare (prop. 2013/14:225).

2.3Betänkandets disposition

Betänkandet är indelat i fem olika delar. I den första delen (del I) finns författningsförslagen (kapitel 1), en redogörelse för utredning- ens uppdrag (kapitel 2), en kortare bakgrundsbeskrivning (kapitel 3) och ett kapitel om gällande rätt (kapitel 4).

Del II är inriktad på 2000 års Haagkonvention och börjar i kapitel 5 med en översiktlig presentation av innehållet i konven-

2Den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

3Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, EUT L 338, 23.12.2003. Senast ändrad genom Rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 om ändring av förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställig- het av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 med avseende på fördrag med Heliga stolen (EUT L 367, 14.12.2004).

4Den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

5Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhålls- skyldighet, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1–79.

6Den i Haag den 23 november 2007 dagtecknade konventionen om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar.

Uppdraget

SOU 2015:74

tionen, särskilt i fråga om offentligrättsliga aspekter och tolkning. I kapitel 6 behandlas frågan om ett tillträde till 2000 års Haag- konvention och i kapitel 7 redovisas konventionens tillämpnings- område. Resterande kapitel i denna del (kapitel 8–15) omfattar konventionens olika strukturella huvudfrågor. Varje kapitel inne- håller en redogörelse för berörda bestämmelser i konventionen och i anslutning därtill redovisas också utredningens överväganden i fråga om vilka lagändringar eller kompletterande bestämmelser som en svensk anslutning till konventionen förutsätter. I kapitel 8 be- handlas bestämmelserna om behörighet, och i kapitel 9 bestämmel- serna om tillämplig lag. Kapitel 10 behandlar framtidsfullmakter och kapitel 11 innehåller frågor om erkännande och verkställighet. I kapitel 12 beskrivs konventionens samarbetsbestämmelser och frågor om centralmyndigheten, medan kapitel 13 omfattar bestämmelsen om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat. Konven- tionens förhållande till andra internationella instrument och autonom rätt behandlas i kapitel 14 och konventionens allmänna bestäm- melser och slutbestämmelser återfinns i kapitel 15.

I del III behandlas frågor kring den autonoma rätten och utred- ningen överväger här bland annat i vilken mån bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention bör göras allmänt tillämpliga (kapitel 16).

Därefter följer del IV innehållande kapitel med lagtekniska lös- ningar (kapitel 17), ikraftträdande och övergångsbestämmelser (kapi- tel 18) samt konsekvenser av utredningens förslag (kapitel 19).

Betänkandet avslutas med den femte och sista delen (del V), som innehåller författningskommentaren (kapitel 20).

2000 års Haagkonvention finns som bilaga 2 till betänkandet.

3 Bakgrund

3.1Skydd för vuxna

Det är inte ovanligt att vuxna personer, tillfälligt eller permanent, har en nedsatt eller bristande personlig förmåga att ta tillvara sina intressen. Det finns många olika orsaker till detta. Så kan vara fallet hos personer med olika former av kognitiva störningar, det vill säga störningar som avser intellektuella funktioner och som bland annat ger sämre koncentration eller svårigheter att planera och hålla ihop tankar. Demenssjukdomar, som drabbar många äldre, kan leda till olika former av sådana störningar. Den personliga förmågan kan också vara påverkad hos personer med psykiska störningar eller psykiska sjukdomar liksom hos dem med psykisk utvecklingsstör- ning. Vidare kan förmågan påverkas tillfälligt eller under en längre tid till följd av en allvarlig sjukdom eller efter en yttre skada. Dessutom kan missbrukare ha nedsatt eller bristande förmåga på grund av sitt missbruk. Det ska dock framhållas att det inte är alla personer med ovan angivna skador, handikapp eller sjukdomar som inte kan ta tillvara sina intressen.

I de fall en vuxen inte kan ta tillvara sina intressen på grund av en mer eller mindre begränsad personlig förmåga aktualiseras be- hovet av skyddsåtgärder. Därmed avses sådana åtgärder som syftar till att kompensera den vuxnes oförmåga. När en person, som är oförmögen att ta hand om sina personliga eller ekonomiska ange- lägenheter, är i behov av någon som kan representera honom eller henne i olika situationer tillgodoses det behovet enligt svensk rätt främst genom godmanskap och förvaltarskap enligt bestämmelserna i föräldrabalken (FB) (se närmare avsnitten 4.6.1 och 4.6.2). Andra åtgärder till skydd för en vuxen är vård eller andra stödjande åtgär- der och i vissa fall även tvångsomhändertagande. De åtgärder som här kan komma i fråga är bland annat olika former av missbruks-

Bakgrund

SOU 2015:74

vård och psykiatrisk vård (se närmare avsnitt 4.6.4). Även tvångs- vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) av en ung vuxen som har fyllt 18 år men inte 20 år är att betrakta som en skyddsåtgärd för den vuxne (se avsnitt 4.6.4). Likaså utgör boende med särskild service som anordnas enligt social- tjänstlagen (2001:453)(SoL) och utseende enligt samma lag av en kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde i personliga angelägenheter samt stöd till personer med funktionshinder i form av personlig assistent, ledsagarservice och kontaktperson enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) exempel på skyddsåtgärder (se närmare avsnitt 4.6.3).

Motsvarande eller liknande skyddsåtgärder förekommer även i andra länders rättsordningar. Liksom de ovan angivna svenska regleringarna är de i första hand avsedda att bli tillämpade i interna situationer där det saknas anknytning till ett annat land.

3.2Behovet av skydd för vuxna i internationella situationer

Människor i dagens samhälle reser ofta utomlands och bosätter sig i allt större utsträckning utanför ursprungslandet. Under år 2012 genomfördes till exempel 16 miljoner utländska besök i Sverige.1 Vidare har i genomsnitt över 24 000 svenska medborgare utvandrat från Sverige årligen under de senaste tio åren och vid utgången av år 2013 hade över 690 000 i Sverige bosatta personer ett utländskt medborgarskap, det vill säga över sju procent.2 Personer som även har ett svenskt medborgarskap vid sidan av ett utländskt, vilket i dag inte är ovanligt, är inte medräknade.

Den ökade rörligheten över landgränserna har lett till ett allt större behov av internationella bestämmelser, som ett komplement till ländernas interna regleringar, för att stärka det rättsliga skyddet i gränsöverskridande situationer för en vuxen som av olika anled- ningar inte kan bevaka sin rätt eller ta hand om sig själv. Det kan

1Se resultat från den nationella gränsundersökningen IBIS 2012, inkommande besökare i Sverige, Rapport 0157 Rev A, s. 15 och 19 f., Tillväxtverket/SCB. Rapporten finns tillgänglig på Tillväxtverkets hemsida, http://publikationer.tillvaxtverket.se/ProductView.aspx?ID=18 96&downloaded=1.

2Uppgiften är hämtad från SCB:s hemsida.

SOU 2015:74

Bakgrund

röra sig om att säkerställa möjligheten till god man eller förvaltare för en svensk medborgare som är tillfälligt bosatt utomlands eller att sörja för försäljning av egendom som finns i utlandet men som ägs av en person som är bosatt i Sverige. För såväl den enskilde som för myndigheter och andra berörda kan det vara svårt att veta vad som gäller i sådana situationer, bland annat i fråga om tillgång till bankkonton eller vem som har rätt att företräda den enskilde och i vilket land behövliga skyddsåtgärder kan vidtas. Bristen på över- skådlighet beror bland annat på att länderna kan göra olika bedöm- ningar i dessa fall och på att det är ovisst vilken effekt vidtagna åtgärder har i ett annat land.

Som har angetts i det föregående finns det vanligen i länders rätts- ordningar bestämmelser som syftar till att säkerställa skyddet för en person som inte kan bevaka sina intressen. Reglerna är primärt utformade med hänsyn till skyddsbehovet i det egna landet. I av- saknad av gränsöverskridande lagsamarbete, i form av till exempel EU-rättsliga förordningar eller multinationella konventioner avsedda att särskilt reglera situationer med anknytning till fler än ett land, finns det en risk att varje land tillämpar sina egna bestämmelser om vilken myndighet som är behörig att vidta skyddsåtgärder av olika slag och vilket lands lag som då ska tillämpas. De berörda personer- na får sörja för skydd i varje land där ett skyddsbehov finns men riskerar också att inte kunna göra sina rättigheter eller behov av skydd gällande i andra länder där ett behov likväl kan aktualiseras. Detta har motiverat, och motiverar nu än mer i takt med den ökande internationaliseringen, ett internationellt samarbete i frågor som rör skyddet för vuxna i landgränsöverskridande situationer.

Mot denna bakgrund utarbetades inom Haagkonferensen för internationell privaträtt (Haagkonferensen) 2000 års Haagkonven- tion. Konventionen syftar till att förbättra det gränsöverskridande skyddet för vuxna som, på grund av nedsatt eller bristande per- sonlig förmåga, inte kan ta till vara sina intressen (se avsnitt 3.4). Även Europeiska unionen (EU) arbetar aktivt för att bättre ta till vara vuxnas intressen i internationella situationer och Europaparla- mentet har i detta syfte uppmanat medlemsstaterna att underteckna eller ratificera 2000 års Haagkonvention (se avsnitt 3.5). Det finns också andra internationella instrument som syftar till att skydda vuxna i behov av hjälp, till exempel konventionen av den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om

Bakgrund

SOU 2015:74

äktenskap, adoption och förmynderskap3 (se avsnitt 3.6.1), som i likhet med 2000 års Haagkonvention är begränsad till situationer med utlandsanknytning. Andra exempel är Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (se avsnitt 3.6.2) och Europarådets rekommendation om det rätts- liga skyddet för hjälpbehövande vuxna (se avsnitt 3.6.3) vilka avser att sätta en minimistandard för tillgängligt skydd. I Sverige pågår det inom Regeringskansliet också ett arbete i syfte att underlätta för beslutsoförmögna personer (se avsnitt 3.6.4).

3.3Haagkonferensen för internationell privaträtt

Haagkonferensen är en internationell, primärt mellanstatlig organi- sation som har ett sjuttiotal medlemmar, däribland såväl EU som 27 av EU:s 28 medlemsstater.4 Haagkonferensens ändamål är att ”verka för ett gradvis förenhetligande av den internationella privat- rättens regler”.5 Haagkonferensens verksamhet består huvudsakligen av att förhandla och utarbeta internationella fördrag (konventioner) inom den internationella privaträttens olika områden.

3.4Haagkonventioner rörande skydd för vuxna

Haagkonferensen behandlade frågor som rör skydd för vuxna redan i den i Haag den 17 juli 1905 dagtecknade konventionen om omyn- dighetsförklaring och därmed jämförbara skyddsåtgärder (1905 års Haagkonvention). Sverige tillträdde den konventionen år 1924 men sade upp konventionen år 1960. Bestämmelserna i 5 kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag) anslöt tidigare nära till 1905 års Haagkonvention. (Lagen behandlas närmare i kapitel 4.) Lagen innehöll i förhållande till konventionsstaterna vissa avvik-

3Se SÖ 1931:19 senast ändrad genom SÖ 2008:31. Jämför prop. 1931:77 och 2006/07:60.

4Den 3 februari 2014 hade Haagkonferensen 75 medlemsstater. Kroatien är den av EU:s medlemsstater som inte är medlem i Haagkonferensen. Uppgiften är hämtad från Haag- konferensens hemsida, .

5Se artikel 1 i Haagkonferensens stadga, tillgänglig på Haagkonferensens hemsida,

SOU 2015:74

Bakgrund

ande bestämmelser, som numera är upphävda.6 2000 års Haagkon- vention ska mellan de kvarvarande staterna ersätta 1905 års Haag- konvention.7

Det arbete inom Haagkonferensen som resulterade i 2000 års Haagkonvention inleddes år 1997 i och med att en specialkommission tog fram ett utkast till konventionen. Den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkän- nande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention) utgjorde utgångspunkten för arbetet. Ett förslag behandlades sedan i en specialkommission som hölls år 1999 och som den 13 januari 2000 resulterade i 2000 års Haagkonvention. I förhandlingarna deltog bland annat 30 av Haagkonferensens medlemsstater (däribland Sverige och de andra nordiska länderna), sex andra stater (som observatörer), två mellanstatliga organisationer och tre andra organisationer. Kon- ventionen trädde i kraft internationellt den 1 januari 2009. I maj 2015 hade åtta stater8 anslutit sig till konventionen och ytterligare sju stater9 hade undertecknat den.10

3.5EU och 2000 års Haagkonvention

3.5.1Medlemsstaternas behörighet och EU:s möjlighet att ansluta sig till konventionen

Enligt den så kallade ERTA-doktrinen11 går EU-medlemsstaternas kompetens att ingå internationella traktater över på EU när unions- lagstiftning har antagits eller inletts på ett visst område. EU har inte utfärdat särskilda bestämmelser om internationellt skydd för vuxna och det har inte heller inletts något projekt med ett sådant

6Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Utredningen har inte kunnat finna några uppgifter om varför 1905 års Haag- konvention sades upp.

7Se artikel 48 2000 års Haagkonvention.

8Estland, Finland, Frankrike, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (endast för Skottlands räkning), Republiken Tjeckien, Tyskland, Schweiz och Österrike.

9Cypern, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Polen.

10Uppgift från Haagkonferensens hemsida,

http://www.hcch.net/index_en.php?act=conventions.status&cid=71.

11 Se till exempel EU-domstolens dom (ECR 263) den 31 mars 1971 i mål 22/70 mellan Europeiska gemenskapernas kommission och Europeiska gemenskapernas råd.

Bakgrund

SOU 2015:74

syfte. Det innebär att EU:s medlemsstater fortfarande är behöriga att själva ansluta sig till 2000 års Haagkonvention.

Genom ERTA-doktrinen slog EU-domstolen även fast att unio- nen kan ingå avtal med tredje land beträffande samtliga de mål som anges i EU:s grundfördrag och i synnerhet när unionen har antagit gemensamma regler – oavsett form – för genomförandet av en i fördraget föreskriven gemensam politik. I 2000 års Haagkonven- tion finns det emellertid inte några bestämmelser som ger EU möj- lighet att ansluta sig till konventionen. Det kan anmärkas att Haag- konferensens stadga efter tillkomsten av 2000 års Haagkonvention har ändrats på så sätt att regionala organisationer för ekonomisk integration kan bli medlemmar i Haagkonferensen och således även ansluta sig till framtida konventioner.12 Det gäller dock alltså inte för 2000 års Haagkonvention.

3.5.2Arbetet inom EU med internationellt skydd för vuxna

Behovet av skydd för vuxna i internationella situationer och 2000 års Haagkonvention har vid olika tillfällen uppmärksammats inom EU.

Av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna13 framgår att EU erkänner och respekterar rätten för per- soner med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet (artikel 26).

Europeiska unionens råd (rådet) betonade i slutsatser, som an- togs den 19–20 juni 2008,14 att samarbetet med tredje land och inter- nationella organisationer (särskilt Haagkonferensen, Europarådet och Förenta nationerna) behöver förstärkas. Vidare uppmanade rådet i slutsatser, som antogs den 24 oktober 2008,15 medlemsstater som redan konstaterat att det ligger i deras intresse att ansluta sig till 2000 års Haagkonvention att snarast inleda eller aktivt fortsätta för- farandena för undertecknande eller ratificering av konventionen. De medlemsstater som fortfarande överlägger internt uppmanades i

12Se artikel 3 i Haagkonferensens stadga. I noten till stadgan framgår att ändringarna antogs den 30 juni 2005 och att de trädde i kraft den 1 januari 2007.

13Se EUT C 303 2007, Celex 12010P.

14Se rådets slutsatser, som antogs den 19–20 juni 2008, ST 11018 2008 INIT, p. 22.

15Se rådets slutsatser, som antogs den 24 oktober 2008, ST 14034 2008 INIT och

ST 14786 2008 INIT.

SOU 2015:74

Bakgrund

sistnämnda slutsatser att snarast möjligt slutföra dessa överlägg- ningar.

Frågan om skydd för vuxna berördes också i Europaparlamentets resolution av den 18 december 2008 med rekommendationer till kommissionen om rättsskydd för vuxna: gränsöverskridande kon- sekvenser.16 Enligt resolutionen måste rättsskyddet för utsatta vuxna vara en av hörnpelarna i rätten till fri rörlighet för personer och det konstateras att det finns skillnader i medlemsstaternas lagstiftning om skyddsåtgärder. Bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention kan enligt resolutionen bidra till att uppfylla målsättningen att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att underlätta erkän- nandet och verkställigheten av beslut om skyddsåtgärder, fastställan- det av vilken lag som är tillämplig och samarbetet mellan centrala myndigheter. Vidare nämndes i resolutionen att man även måste ha bestämmelserna i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i åtanke (EU har ratificerat sistnämnda konvention, se närmare avsnitt 3.6.2).

I resolutionen uppmanade Europaparlamentet (parlamentet) med- lemsstaterna att underteckna eller ratificera 2000 års Haagkonven- tion. Vidare uppmanade parlamentet kommissionen att, så snart den har fått tillräcklig erfarenhet av hur Haagkonventionen fungerar, förelägga parlamentet att lämna ett förslag till rättsakt som syftar till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och till att för- bättra erkännandet och verkställigheten av beslut om skydd för vuxna. Parlamentet anmodade även kommissionen att följa upp tillämp- ningen av Haagkonventionen och dess genomförande i medlems- staterna. I uppföljningen ska ingå bland annat att för parlamentet och rådet lägga fram en rapport som vid behov ska innehålla förslag till gemenskapsbestämmelser som kompletterar eller specificerar det sätt på vilket 2000 års Haagkonvention ska tillämpas. Slutligen upp- manade parlamentet kommissionen att utvärdera alternativet att gemenskapen ska ansluta sig till 2000 års Haagkonvention. Parla- mentet uttryckte i resolutionen även att detta skulle kunna vara ett område för fördjupat samarbete mellan medlemsstater.

16 Se P6_TA(2008)0638, tillgänglig på Europaparlamentets hemsida, http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P6-TA- 2008-0638+0+DOC+XML+V0//SV.

Bakgrund

SOU 2015:74

I december 2009 antogs Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd.17 Stockholmsprogrammet var EU:s arbetsprogram för rättsliga och inrikes frågor för perioden 2010–2014. Programmet antogs av rådet under det svenska ordförandeskapet. Syftet med programmet var att stärka EU-invånarnas säkerhet, att garantera grundläggande rättig- heter och skapa en ökad öppenhet. Av programmet framgår att be- hovet av ytterligare förslag när det gäller utsatta vuxna bör bedömas mot bakgrund av erfarenheterna från tillämpningen av 2000 års Haag- konvention, i de medlemsstater som är parter till konventionen eller som kommer att bli parter i framtiden. Medlemsstaterna uppmanas i programmet att ansluta sig till konventionen så snart som möjligt.

Kommissionen har tagit fram en handlingsplan för hur målen i Stockholmsprogrammet ska uppnås. I handlingsplanen finns för- slag på lagstiftning och andra åtgärder som kommissionen ska föreslå rådet och parlamentet under programperioden. I bilagan till hand- lingsplanen föreslås kommissionen få till uppgift att upprätta en rapport om tillämpningen av 2000 års Haagkonvention, varvid be- hovet av ytterligare förslag till skydd för utsatta vuxna också ska övervägas.18

Utredningen har erfarit att ett flertal av EU:s medlemsstater för närvarande överväger ett tillträde till konventionen. Vidare bedömer de medlemsstater som har tillträtt konventionen att den är ett an- vändbart verktyg för att hantera den känsliga frågan om skydd för vuxna i gränsöverskridande situationer, även om det hittills i dessa länder inte har aktualiserats något större antal ärenden enligt kon- ventionen.

17Se EUT OJ C 115, 4.5.2010, s. 1–38.

18Se KOM (2010) 171 slutlig, 20.4.2010.

SOU 2015:74

Bakgrund

3.6Övrigt internationellt samarbete och arbete angående hjälp- och skyddsbehövande vuxna

3.6.11931 års nordiska äktenskapskonvention och andra internordiska regleringar

Mellan de nordiska länderna finns sedan lång tid tillbaka ett sam- arbete i internationella familjerättsliga frågor. Den 6 februari 1931 antogs den mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige gällande konventionen innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (1931 års nordiska äktenskapskonvention).19 Den omfattar bland annat bestäm- melser till skydd för vuxna.

Konventionen har införlivats i Sverige dels genom förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap, adoption och förmynderskap, dels genom lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldra- balken m.m. I dessa författningar finns bland annat särskilda be- stämmelser om förmynderskap/förvaltarskap för den som är med- borgare i en fördragsslutande stat men har hemvist i en annan av staterna. Kapitel 4 innehåller en närmare redogörelse för dessa regel- verk.

Även lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling bygger på ett samarbete mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Lagen reglerar förutsättningarna för att personer som enligt beslut av danska, finska, isländska eller norska myndigheter ska vara omhändertagna för vård eller behandling får utlämnas från Sverige för verkställighet av beslut i dessa stater. Därtill regleras vissa frågor om skydd för vuxna i den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster som gäller som lag i Sverige sedan den 1 oktober 1996.20

19Se SÖ 1931:19 senast ändrad genom SÖ 2008:31. Jämför prop. 1931:77 och 2006/07:60.

20Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

Bakgrund

SOU 2015:74

3.6.2Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsätt- ning och det valfria tilläggsprotokollet till konventionen antogs av Förenta nationernas (FN) generalförsamling den 13 december 2006. Sverige ratificerade konventionen och tilläggsprotokollet efter ett beslut i riksdagen den 13 november 2008 utan att reservera sig på någon punkt.21 Genom ratificeringen har Sverige iklätt sig en inter- nationell folkrättslig förpliktelse att följa konventionens bestäm- melser. Regeringen bedömde att tillträdet till konventionen och tilläggsprotokollet inte föranledde några lagändringar.22 EU ratifi- cerade konventionen den 23 december 2010.23

Konventionen tillhör de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter men skapar inte i sig några nya rättigheter utan har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.24 Konventionens syfte är så- ledes att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjut- andet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde (artikel 1.1). Personer med funktions- nedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka personernas fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra (arti- kel 1.2). Konventionen fokuserar på icke-diskriminering och listar nödvändiga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna erhålla såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I konventionen betonas bland annat vikten av likhet inför lagen och internationellt samarbete för att säkra rättigheter för personer med funktionsnedsättning (artiklar- na 12 och 32).

21Se prop. 2008/09:28, bet. 2008/09:SoU3 och rskr. 2008/09:38.

22Se prop. 2008/09:28, s. 1.

23Se artikel 1 och punkt 6 i ingressen till rådets beslut den 26 november 2009, EUT L 23, 27.1.2010, s. 35–36. Det bör noteras att EU har reserverat sig mot artikel 27.1, som handlar om rätten till arbete. Anledningen är människor med funktionsnedsättning undantas från lika- behandlingsprincipen i samband med väpnade konflikter i artikel 3(4) rådets direktiv 2000/78/EG, EUT L 303, 2.12.2000, s. 16.

24Se prop. 2008/09:28, s. 1.

SOU 2015:74

Bakgrund

Tilläggsprotokollet ger enskilda personer eller grupper av perso- ner möjlighet att klaga till Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning om de anser att deras rättigheter har kränkts av en stat som har ratificerat protokollet.

År 2011 lämnade Sverige den första rapporten till FN om de åtgärder som har vidtagits för att verkställa skyldigheterna enligt konventionen (artikel 35).25 FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) har därefter genom- fört en granskning och lämnat rekommendationer till Sverige.26 Rekommendationerna bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

3.6.3Europarådets rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna

Europarådets ministerkommitté antog den 23 februari 1999 en rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna (Principles concerning the legal protection of incapable adults. Recommendation No. R [99] 4). Rekommendationen upprättades med olika rättsliga internationella instrument som inspirationskällor, bland annat Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europarådets kon- vention om mänskliga rättigheter och biomedicin.27 Resultatet blev ett antal principer som medlemsstaternas regeringar rekommen- derades att införa. Principerna tar sikte på skyddet för vuxna som på grund av försämringar eller brister i personlig förmåga inte klarar av att på egen hand fatta beslut som berör deras ekonomiska angelägenheter eller som inte kan förstå, uttrycka eller agera utifrån sådana beslut och som följaktligen inte heller kan bevaka sina in- tressen. Bristerna kan bero på psykisk oförmåga, sjukdom eller lik- nande orsaker. Med ”vuxen” förstås en person som har uppnått myndighetsålder. Principerna avser i första hand materiella frågor om skydd för vuxna, men berör även vissa internationella privat-

25Rapporten finns tillgänglig på regeringens webplats om mänskliga rättigheter, http://www.manskligarattigheter.se/sv/sveriges-forsta-rapport-till-crpd-kommitt-n-januari- 2011.

26Se CRPD:s rekommendationer från den 11 april 2014. Rekommendationerna finns till- gängliga på FN:s hemsida för mänskliga rättigheter, http://tbinternet.ohchr.org/Treaties/CRPD/Shared%20Documents/SWE/INT_CRPD_C OC_SWE_17028_E.doc.

27Se SOU 2004:112, band II, s. 411.

Bakgrund

SOU 2015:74

rättsliga förhållanden. Detta gäller särskilt frågan om begränsningar i representanternas behörighet (princip 19). Enligt principen ska nationell lag avgöra vilka rättshandlingar som anses vara av en så strängt personlig karaktär att de inte kan utföras genom en repre- sentant.

Regeringen beslutade år 2002 att ge en särskild utredare i upp- drag att överväga bland annat om några ändringar i regelsystemet bör göras mot bakgrund av Europarådets rekommendation om det legala skyddet för hjälpbehövande vuxna.28 Utredningen, som antog namnet Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare, före- slog bland annat utifrån Europarådets rekommendation regler om behörighet för anhöriga att företräda vuxna med bristande besluts- förmåga dels inom hälso- och sjukvården, dels inom socialrätten och dels i fråga om ekonomisk förvaltning av rutinbetonad karak- tär.29 Förslagen har i dessa delar hittills inte lett till några lagänd- ringar.30

Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare föreslog också, med bland annat Europarådets rekommendation (princip 2.7) som grund, en ny lagstiftning om framtidsfullmakter.31 I juni 2013 gav regeringen en utredare i uppdrag att lämna förslag till vissa kompletterande bestämmelser till nämnda utrednings förslag till lag om framtidsfullmakter.32 Utredaren lade i maj 2014 fram ett sådant förslag (se närmare kapitel 10).

3.6.4Pågående arbete om beslutsoförmögna personers ställning

Regeringen beslutade den 20 juni 2012 att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till en enkel och ändamålsenlig reglering avseende personer som på grund av att de är beslutsoförmögna helt eller delvis saknar möjlighet att fullt ut vara delaktiga eller på annat sätt utöva sitt självbestämmande i situationer då detta förutsätts inom hälso- och sjukvård, tandvård eller forskning.33 Enligt kom-

28Se dir. 2002:55.

29Se SOU 2004:112, s. 432 f., 536 f., 609 f. och 709 f.

30Se prop. 2007/08:150, s. 22.

31Se SOU 2004:112, s. 480 f.

32Se Ju 2013/4616/P.

33Se dir. 2012:72 samt tilläggsdir. 2013:96 och 2014:119.

SOU 2015:74

Bakgrund

mittédirektiven ska utredningen bland annat ta ställning till när, av vem och hur det ska avgöras när beslutsoförmåga föreligger. Vidare ska ställning tas till vem som ska fatta beslut för en enskild när beslutsoförmåga föreligger och hur denna befogenhet ska avgrän- sas. Behovet av att reglera ansvarsförhållanden ska också beaktas. Det ska framgå av förslaget till rättslig reglering vilka åtgärder som får vidtas i syfte att säkerställa att den beslutsoförmögne får den vård eller behandling som han eller hon behöver, men den före- slagna regleringen ska inte medge tvångsåtgärder. Det kan tilläggas att bland annat Europarådets rekommendation och FN:s konven- tion om rättigheter för personer med funktionsnedsättning nämns som bakgrund i utredningens direktiv. Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2015.

4 Gällande rätt

4.1Inledning

Vissa sådana gränsöverskridande frågor som omfattas av 2000 års Haagkonvention regleras i svensk rätt. Avsnitt 4.2 innehåller en översiktlig redogörelse för aktuell svensk lagstiftning som avser skydd för vuxna i internationella situationer. Därefter redovisas i avsnitten 4.3–4.5 gällande svensk rätt utifrån konventionens struk- turella huvudfrågor, det vill säga myndighets internationella behörig- het, vilket lands lag som ska tillämpas samt erkännande och verk- ställighet av utländska avgöranden.

Trots att utredningens uppdrag främst rör internationella för- hållanden är likväl den svenska materiella rätten på området, såväl privaträtt som offentlig rätt, av intresse. Det är nämligen i förhåll- ande till dessa regelverk som konventionen måste tillämpas i Sverige. Utredningen har därför valt att översiktligt redovisa bestämmelser i svensk lag om godmanskap, förvaltarskap samt frivillig vård enligt socialtjänstlagen (2001:453)(SoL) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) samt tvångsvård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) i avsnitten 4.6.1– 4.6.4. Dessutom redogörs för verkställighetsförfarande enligt utsök- ningsbalken i avsnitt 4.6.5.

Gällande rätt

SOU 2015:74

4.2Aktuell lagstiftning

4.2.1Konventionsbunden och mellanstatligt harmoniserad lagstiftning

Mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige gäller kon- ventionen av den 6 februari 1931 innehållande internationellt privat- rättsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (1931 års nordiska äktenskapskonvention).1 Konventionen om- fattar skyddsbehövande nordiska medborgare som i regel har hem- vist i en annan nordisk stat än medborgarskapsstaten och skydds- behovet kan avse såväl den vuxnes person som egendom, oavsett var egendomen finns. Bestämmelserna utgår från hemvistprincipen, det vill säga att en persons hemvist blir avgörande för att bestämma frågor om domstols internationella behörighet och tillämplig lag. Sverige har införlivat konventionen genom dels förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap, adoption och förmynderskap (1931 års förordning), dels lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m. (1988 års lag).

I avsnitt III (14–16 §§) i 1931 års förordning finns bestämmel- ser om förmynderskap för såväl underåriga som omyndigförklarade vuxna personer. I förordningen regleras vad som ska gälla för för- valtarskap på så sätt att det erinras om att det finns särskilda bestäm- melser om förvaltarskap enligt FB i 1988 års lag (21 a §).

I 1988 års lag föreskrivs vad som i vissa fall ska gälla vid anord- nande av förvaltarskap i Sverige för den som är medborgare i en annan nordisk stat. I lagen regleras också vissa frågor som uppkom- mer i anledning av att en person omyndigförklaras i någon av de andra nordiska länderna. Lagen kompletterar 1931 års förordning och tillkom vid den så kallade förvaltarskapsreformen, då institutet omyndigförklaring avskaffades i svensk rätt.2

1Se SÖ 1931:19 senast ändrad genom SÖ 2008:31. Jämför prop. 1931:77 och 2006/07:60.

2Se prop. 1988/89:14, s. 11.

SOU 2015:74

Gällande rätt

ska vara omhändertagna för vård eller behandling får utlämnas från Sverige för verkställighet av beslut i dessa stater. Dessutom regleras vissa frågor om skydd för vuxna i den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster som gäller som lag i Sverige sedan den 1 oktober 1996.3

Utöver de bestämmelser som införlivar 1931 års nordiska äkten- skapskonvention och den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster samt lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller be- handling saknas konventionsbunden eller mellanstatligt harmoni- serad lagstiftning som avser skydd för vuxna.

4.2.2Svensk autonom lagstiftning

Med svensk autonom lagstiftning avses här lagstiftning som gäller i Sverige utan någon konventionsbundenhet och som inte är ett resultat av mellanstatligt samarbete. Autonoma bestämmelser inom här aktuellt rättsområde finns endast i 5 kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag). Bestämmelserna, som infördes i svensk rätt genom 1904 års lag, bygger i huvudsak på nationalitetsprin- cipen, enligt vilken en persons nationalitet används för att avgöra frågor om behörighet och tillämplig lag.

I lagen regleras bland annat vad som ska gälla för förvaltarskap för svenska medborgare som inte har hemvist i Norden och för utomnordiska medborgare som har hemvist här i landet. Lagen inne- håller också bestämmelser om vilka rättsverkningar ett i utlandet anordnat förmynderskap för en person som där förklarats omyndig ska ha i Sverige. Lagens 5 kapitel kompletteras av vissa särskilda bestämmelser i dess kapitel 7.

3 Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

Gällande rätt

SOU 2015:74

4.3Svensk internationell behörighet

4.3.1God man och förvaltare

Allmänt om godmanskap, förvaltarskap och förmynderskap

I den nordiska regleringen utgår, som nämns i avsnitt 4.2.1, bestäm- melserna om internationell behörighet vid godmanskap och för- valtarskap från hemvistprincipen. Svensk domstol har således inter- nationell behörighet avseende nordiska medborgare med hemvist i Sverige.

Internationell behörighet vid godmanskap och förvaltarskap i utomnordiska förhållanden styrs, som berörs i avsnitt 4.2.2, i stället i huvudsak av nationalitetsprincipen. Detta innebär att svensk dom- stol har behörighet för svenska medborgare som har hemvist utom- lands. Därtill finns i vissa fall behörighet avseende utländska med- borgare med hemvist i Sverige.

Förmynderskap för omyndigförklarad är ett institut som finns i övriga nordiska länder, men som utmönstrades i svensk rätt vid förvaltarskapsreformen år 1988.

Särskilt om godmanskap

Frågor om godmanskap regleras inte uttryckligen av 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Det har emellertid ansetts att 1931 års för- ordning täcker vissa kortvariga former av godmanskap och förord- ningen har i praktiken tillämpats exempelvis på godmanskap vid sjukdom eller liknande enligt 11 kap. 4 § FB4.5 Svensk domstol är alltså behörig att förordna om god man i nordiska förhållanden i enlighet med behörighetsbestämmelserna om förmynderskap för en omyndigförklarad person i 1931 års förordning. Det innebär att svensk domstol är behörig att anordna godmanskap för en med- borgare i ett annat nordiskt land, om han eller hon har hemvist i Sverige (jämför 14 § första stycket 1931 års förordning) och om godmanskap inte har anordnats i något av de andra nordiska länder-

4Vid tidpunkten för förarbetsuttalandena 18 kap. 3 § FB.

5Se prop. 1988/89:14, s. 10 och SOU 1987:73, s. 121.

SOU 2015:74

Gällande rätt

na. Behörigheten att interimistiskt förordna god man behandlas i avsnitt 4.3.4.

Det finns inte några andra konventionsbundna bestämmelser om svensk domstols internationella behörighet vid anordnande av godmanskap. Detta innebär att 1904 års lag är allmänt tillämplig i utomnordiska förhållanden. 1904 års lag innehåller bestämmelser om interimistiska beslut om god man, vilket närmare behandlas i av- snitt 4.3.4. I övrigt finns det i 1904 års lag inte några uttryckliga bestämmelser om behörighet vid godmanskap. I bestämmelserna om behörighet för anordnande av förvaltarskap för svensk med- borgare med hemvist utomlands i 5 kap. 1 § och om förvaltarskap för utländsk medborgare med hemvist i Sverige i 5 kap. 2 § nämns således inte möjligheten att förordna god man enligt 11 kap. 4 § FB. I motiven till bestämmelserna uttalade det föredragande stats- rådet emellertid att rätten, i enlighet med den princip som gäller enligt FB, först bör undersöka om inte ett godmansförordnande är tillräckligt innan förvaltare utses.6 Svensk domstol får alltså anses ha internationell behörighet att förordna god man i de fall behörig- het att anordna förvaltarskap föreligger.

Särskilt om förvaltarskap

I nordiska förhållanden finns bestämmelser om svensk domstols internationella behörighet i frågor om förvaltarskap för nordiska medborgare i 1988 års lag.7 Svensk domstol är behörig att förordna förvaltare för en medborgare i ett nordiskt land, om han eller hon har hemvist i Sverige (1 § första stycket första meningen). En förut- sättning är att förmynderskap inte har anordnats för honom eller henne i något av de andra nordiska länderna, det vill säga vare sig i det land där han eller hon är medborgare eller i något av de övriga länderna, exempelvis när den vuxne tidigare hade hemvist i staten. När den vuxne nordiska medborgaren har hemvist i Sverige är svensk domstol också behörig att jämka ett förvaltarskaps omfattning eller häva ett här tidigare beslutat förvaltarskap (1 § andra stycket 1988 års lag och 19 § 1931 års förordning).

6Se NJA II 1988 s. 504, som även rör ändringar i 1904 års lag (SFS 1988:1322).

71988 års lag innehåller hänvisningar till 1931 års förordning.

Gällande rätt

SOU 2015:74

När det gäller förvaltarskap i utomnordiska förhållanden regleras svensk domstols internationella behörighet av 1904 års lag. Svensk domstol är då behörig att anordna och upphäva förvaltarskap för svenska medborgare som har hemvist utomlands (5 kap. 1 § första stycket första meningen). Om förmynderskap är anordnat utom- lands för en svensk medborgare som har hemvist där, men som också har förvaltare i Sverige eller beträffande vilken ansökan om förordnande av förvaltare har gjorts i Sverige, är svensk domstol behörig att besluta att förvaltarskap inte ska vara anordnat enligt svensk lag (5 kap. 1 § första stycket andra meningen). Svensk diplo- matisk eller konsulär tjänsteman kan av regeringen utses till över- förmyndare för tillsyn av förvaltarskap för svenska medborgare som har hemvist utomlands (5 kap. 1 § andra stycket). Regeringen är också behörig att pröva en fråga om entledigande av en sådan över- förmyndare.

När det gäller utländska medborgare med hemvist i Sverige är svensk domstol behörig att anordna förvaltarskap endast efter att rätten genom Utrikesdepartementet har inhämtat ett yttrande om att förmynderskap eller en med detta jämförlig åtgärd inte kommer att anordnas i hemlandet eller då svar i denna fråga inte erhållits inom sex månader (5 kap. 2 och 7 §§ ). Om rätten upplyses om att förmynderskap för en utländsk medborgare med hemvist här i landet har anordnats i hans eller hennes medborgarland, torde inte förvaltarskap kunna anordnas för honom eller henne här innan det blivit utrett att det utländska förmynderskapet kommer att upp- höra i samband med det svenska beslutet om förvaltarskap.8 En svensk domstol är behörig att häva ett förvaltarskap för en utländsk medborgare som har anordnats i Sverige.9 Den i Sverige förordnade förvaltaren för en utländsk medborgare ska entledigas om förmyn- derskap för den utländska medborgaren har anordnats enligt den främmande statens lag (5 kap. 3 § andra stycket).

8Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 2 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

9Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

100

SOU 2015:74

Gällande rätt

4.3.2Omyndigförklaring

Institutet omyndigförklaring har som nämnts avskaffats i svensk rätt.10 En svensk domstol är i nordiska förhållanden inte behörig att häva ett förmynderskap för en person som omyndigförklarats i ett annat nordiskt land. Om ett förmynderskap för en omyndig- förklarad person har överflyttats till Sverige från ett av de andra nordiska länderna, i regel i anledning av att personen har flyttat hit, betraktas emellertid förmynderskapet som ett förvaltarskap utan begränsningar av förvaltarens uppdrag (1 § fjärde stycket 1988 års lag). I sådana fall är svensk domstol behörig att jämka omfatt- ningen av eller häva ett förvaltarskap (1 § andra stycket 1988 års lag och 19 § 1931 års förordning).11

Om en svensk medborgare har förklarats omyndig i ett utom- nordiskt land är svensk domstol behörig att häva omyndigförkla- ringen (5 kap. 3 § första stycket 1904 års lag). 1904 års lag ger inte stöd för att i Sverige häva en utomnordisk omyndigförklaring av en utländsk medborgare.12

4.3.3Vård och omhändertagande

När det gäller insatser för personer som har fyllt 18 år och som vidtas med stöd av SoL, LVM, LVU, LPT och LSS finns det inte några uttryckliga lagregler om internationell behörighet för svenska domstolar och myndigheter.

Det finns en nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster som gäller som lag i Sverige sedan den 1 oktober 1996.13 Den nordiska konventionen ger i vissa fall, underförstått, inter- nationell behörighet till vistelsestatens sociala myndigheter i fråga om bistånd till nordiska medborgare.

I praxis har tidigare ansetts att ingrepp med stöd av den svenska lagstiftningen om samhällets vård av barn och ungdom har kunnat ske så snart barnet vistas i Sverige och detta oavsett att åtgärderna

10Se avsnitt 4.2.1.

11Se NJA II 1988 s. 502.

12Se NJA II 1924 s. 670.

13Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

101

Gällande rätt

SOU 2015:74

kunde innebära intrång i de befogenheter att bestämma över barnets person som tillkommer vårdnadshavaren och/eller förmyndaren enligt tillämplig lag.14 Numera bestäms den internationella behörig- heten antingen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/200015 (Bryssel II-förordningen) eller av lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention, genom vilken 1996 års Haagkonvention ska gälla som lag här i landet. Utgångspunkten enligt dessa regelverk är att myndigheterna i den EU-medlemsstat16 respektive den fördrags- slutande stat där barnet har hemvist är behöriga att vidta skydds- åtgärder.

På motsvarande sätt som gällde tidigare för barn och ungdomar under 18 år kan insatser för vuxna enligt SoL, LVM, LVU17, LPT och LSS vidtas när en vuxen vistas i Sverige, oberoende av att den vuxne saknar medborgarskap och hemvist här i landet. När den vuxne lämnar Sverige torde svenska myndigheters behörighet att vidta vårdinsatser upphöra. (Se närmare avsnitten 4.6.3 och 4.6.4.)

En skyddsåtgärd som har vidtagits enligt 3 § LVU för en person som är 17 år med hemvist i Sverige ska fortsätta att ha verkan även efter det att personen har fyllt 18 år om behörigheten har bestämts av Bryssel-II förordningen eller artikel 5 1996 års Haagkonvention, som enligt 1 § lagen om 1996 års Haagkonvention gäller som lag här i landet. En förutsättning för att åtgärden ska fortsätta ha verkan är givetvis att den inte ersätts av en ny här gällande skyddsåtgärd.

14Se Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 1986, s. 120. Jämför även det så kallade Boll-målet som redovisas i avsnitt 5.2.2 och där angivna rättsfall.

15Se EUT L 338, 23.12.2003, s. 1–29. Senast ändrad genom Rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 om ändring av förordning (EG) nr 2201/2003 om dom- stols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 med avseende på fördrag med Heliga stolen (EUT L 367, 14.12.2004, s. 1–2).

16Utom Danmark.

17LVU gäller i vissa fall fram till dess att den vuxne har fyllt 20 år.

102

SOU 2015:74

Gällande rätt

4.3.4Interimistiska beslut

Nordiska förhållanden

Interimistiska beslut om godmanskap i nordiska förhållanden reg- leras inte uttryckligen av 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Det har dock bedömts att 1931 års förordning omfattar godman- skap.18 Svensk domstol anses därför vara behörig att interimistiskt förordna om god man för en nordisk medborgare, oavsett om han eller hon har hemvist i Sverige eller i ett annat av de nordiska länderna, i enlighet med bestämmelserna om tillfälligt förmynderskap i 15 § 1931 års förordning.

I nordiska förhållanden är svensk domstol behörig att anordna tillfälligt förvaltarskap enligt 11 kap. 18 § FB för nordiska medborga- re även om han eller hon inte har hemvist i Sverige (1 § första stycket andra meningen 1988 års lag). Svensk domstol är också behörig att häva ett tillfälligt förvaltarskap som har beslutats i Sverige.19 Ett så- dant tillfälligt förvaltarskap upphör att gälla om personen omyndig- förklaras i hemvistlandet (2 § 1988 års lag). Om en ansökan om omyndigförklaring skulle ogillas i det andra landet, finns i regel inte någon grund att ha kvar det tillfälliga förvaltarförordnandet och svensk domstol bör i den situationen häva det tillfälliga beslutet om förvaltare.20

Den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster och lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster kan tolkas underförstått ge internationell be- hörighet för interimistiska åtgärder (jämför artikel 6 i den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster).

Utomnordiska förhållanden

När det gäller utomnordiska förhållanden är svensk domstol eller överförmyndaren behörig att meddela interimistiska förordnanden om förvaltare enligt 11 kap. 18 § FB för en person som vistas i Sverige även i de fall svensk lag om anordnande av förvaltarskap inte är tillämplig eller om det ännu inte är utrett om svensk lag ska gälla

18Se prop. 1988/89:14, s. 10, och SOU 1987:73, s. 121, samt avsnitt 4.3.1.

19Se NJA II 1988 s. 501.

20Se NJA II 1988 s. 501.

103

Gällande rätt

SOU 2015:74

(5 kap. 4 § första stycket 1904 års lag). En förutsättning för ett interimistiskt förordnande är att dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara. Det interimistiska beslutet gäller till dess vård om den personens angelägenheter har anordnats i enlighet med lagen i hans eller hennes medborgarland eller rätten slutligt prövat frågan enligt 11 kap. 7 § FB. För att ett interimistiskt beslut ska kunna ersättas av ett mer permanent förordnande krävs att förutsättning- arna för detta föreligger enligt 5 kap. 1 eller 2 §§ 1904 års lag. Om förmynderskap har anordnats enligt lagen i en främmande stat är svensk domstol eller överförmyndaren i trängande fall även behörig att förordna en god man enligt svensk lag för att vårda den omyn- diges angelägenheter (5 kap. 4 § andra stycket 1904 års lag). Det synes här vara fråga om den omyndiges angelägenheter i Sverige.

Socialnämnden är behörig att besluta att en vuxen missbrukare omedelbart ska omhändertas (13 § LVM). Beslutet ska utan dröjs- mål och senast dagen efter beslutet underställas förvaltningsrätten som ska pröva om omhändertagandet ska bestå (15 och 17 §§ LVM). För vuxna personer upp till 20 år har socialnämnden också behörighet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande i brådskande fall (6 § LVU). Ett sådant beslut ska inom en vecka underställas förvaltningsrätten som ska pröva om omhändertagan- det ska bestå (7 § LVU). Eftersom socialnämnden har det yttersta ansvaret för dem som vistas i kommunen torde dessa bestämmelser även ha betydelse i fråga om internationell behörighet.

4.3.5Beslut med territoriell effekt

Det finns i svensk rätt inte några särskilda bestämmelser i lag som uttryckligen tar sikte på åtgärder till skydd för vuxna med verkan endast i Sverige, det vill säga med territoriell effekt. Det ligger dock i sakens natur att många åtgärder är territoriellt begränsade, till exempel ett beslut om att den som vårdas i ett LVM-hem för sär- skilt noggrann tillsyn ska hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i rörelsefriheten som är nödvändig för att vården ska kunna genomföras (34 och 36 b §§ LVM). Ett annat exempel kan vara ett beslut om att utse en god man för att bevaka en vuxens intressen vid en bodelning i Sverige. Ytterligare ett exem- pel kan vara ett beslut om besöksrestriktioner när det gäller dem

104

SOU 2015:74

Gällande rätt

som är tvångsintagna för vård enligt bland annat LVM, LVU och LPT.21

4.4Tillämplig lag

4.4.1God man och förvaltare

Allmänt om godmanskap och förvaltarskap

Vid godmanskap och förvaltarskap både i nordiska och i utom- nordiska förhållanden ska svensk lag tillämpas när svensk domstol har internationell behörighet.

Särskilt om godmanskap

Det saknas uttryckliga konventionsbundna bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas vid anordnande av godmanskap (jämför avsnitt 4.3.1). Som nämnts har det dock ansetts att 1931 års för- ordning täcker vissa former av godmanskap.22 Frågor om tillämplig lag vid godmanskap regleras därför för nordiska förhållanden i enlighet med bestämmelserna om tillämplig lag vid förmynderskap för en omyndigförklarad person i 1931 års förordning, vilket inne- bär att svensk domstol ska tillämpa svensk lag när den har inter- nationell behörighet (16 § 1931 års förordning). Detta gäller även vid interimistiska beslut om godmanskap (jämför 15 §).

För utomnordiska förhållanden regleras frågor om tillämplig lag av 1904 års lag. Svensk lag är tillämplig när svensk domstol har behörig- het att pröva frågor om god man. Detta framgår inte uttryckligen av 1904 års lag men nämns i motiven till den senaste lydelsen av bestämmelserna i 5 kap. 1 och 2 §§ 1904 års lag (se avsnitt 4.3.1).23 Lagen innehåller dock uttryckliga bestämmelser om interimistiska förordnanden om god man och i de fall svensk domstol eller över- förmyndaren är behörig att interimistiskt förordna god man ska svensk lag tillämpas (5 kap. 4 § andra stycket 1904 års lag).

21Se 3 § lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård.

22Se prop. 1988/89:14, s. 10, och SOU 1987:73, s. 121, samt avsnitt 4.3.1.

23Se NJA II 1988 s. 504, som även rör ändringar i 1904 års lag (SFS 1988:1322).

105

Gällande rätt

SOU 2015:74

Särskilt om förvaltarskap

Bestämmelser om tillämplig lag för förvaltarskap i nordiska förhåll- anden finns i 1988 års lag. Om förvaltarskap anordnas i Sverige för en person som är medborgare i något av de övriga nordiska länderna och som har hemvist i Sverige ska svensk lag, närmare bestämt FB:s bestämmelser, tillämpas (1 § andra stycket första meningen och 16 § 1931 års förordning). Detta gäller även då tillfälligt förvaltar- skap anordnas i avvaktan på att frågan om omyndigförklaring ska prövas i något av de andra nordiska länderna.24 I sammanhanget kan nämnas att ett förvaltarskaps verkan i förmögenhetsrättsligt hänseende och förvaltarens befogenheter ska bedömas enligt svensk lag om förvaltarskapet utövas här (1 § andra stycket första meningen och 17 § 1931 års förordning). Ett förvaltarskap – liksom ett förmynderskap – ”utövas” i den stat där det ”är anordnat” (jämför 14 och 19 §§ 1931 års förordning).25 Tidigare ansågs detta vara den stat där inskrivning har skett. Eftersom någon inskrivning inte längre sker vid svensk domstol, torde förvaltarskap få anses anordnat här, om det finns infört i en svensk överförmyndares register (jämför 16 kap. 12 § FB).26

Vilket lands lag som ska tillämpas vid förvaltarskap i utom- nordiska förhållanden regleras i 1904 års lag. I de fall svensk dom- stol är behörig att förordna förvaltare eller upphäva ett förvaltar- skap ska svensk lag tillämpas (5 kap. 1 § första stycket, 2 § och 4 § första stycket). Detta gäller förvaltarskap för både svenska och utländska medborgare samt vid interimistiska beslut om förvaltare. Vid ett i Sverige anordnat förvaltarskap ska förvaltarens befogen- heter och sättet för hur han eller hon förordnas och entledigas, förvaltarens redovisningsplikt, tillsynsfrågor och så vidare prövas enligt svensk rätt.27

24Se NJA II 1988 s. 501.

25Se NJA II 1988 s. 501.

26Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

1§ lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldra- balken m.m.

27Se NJA II 1924 s. 663.

106

SOU 2015:74

Gällande rätt

4.4.2Omyndigförklaring

Som redovisats ovan finns det enligt svensk rätt inte längre någon möjlighet att omyndigförklara en person.28 Som framgår av av- snitt 4.4.1 ska i nordiska förhållanden svensk lag tillämpas om svensk domstol eller överförmyndaren är behörig att pröva en fråga om förvaltar- eller godmanskap. Om ett förmynderskap för en omyndig- förklarad person har överflyttats till Sverige från ett av de andra nordiska länderna ska den enskildes rättshandlingsförmåga och ställ- företrädarens behörighet bedömas enligt svensk lag, det vill säga FB:s bestämmelser om förvaltarskap (1 § andra stycket 1988 års lag och 19 § 1931 års förordning). Vidare gäller FB:s bestämmelser om egendomsförvaltning, redovisningsskyldighet och tillsyn över för- valtningen. Ett sådant överflyttat förmynderskap för en omyndig- förklarad person ska i Sverige betraktas som ett förvaltarskap utan begränsningar av förvaltarens uppdrag (1 § fjärde stycket 1988 års lag). Om svensk domstol jämkar ett sådant förvaltarskaps omfattning eller häver förvaltarförordnandet ska svensk lag (FB:s bestämmel- ser om jämkning och upphörande av förvaltarskap) tillämpas (1 § andra stycket 1988 års lag och 19 § 1931 års förordning).

I utomnordiska förhållanden ska svensk lag om upphörande av förvaltarskap tillämpas om en svensk domstol ska häva en i utlandet meddelad omyndigförklaring av en svensk medborgare (5 kap. 3 § första stycket 1904 års lag). Bestämmelsen ger utrymme för att låta ett förvaltarskap, helt eller partiellt, eller ett godmanskap träda i stället för den utländska omyndigförklaringen.29 Ett förmynder- skap för en omyndigförklarad person som anordnats i ett utom- nordiskt land tillerkänns i Sverige rättsverkningar i fråga om omyn- dighetens verkan och förmyndarens behörighet i enlighet med det lands lag där förmynderskapet har anordnats (5 kap. 6 § första stycket 1904 års lag).

28Se avsnitt 4.2.1 och prop. 1988/89:14, s. 11.

29Se NJA II 1988 s. 504.

107

Gällande rätt

SOU 2015:74

4.4.3Vård och omhändertagande

Som framgår i avsnitt 4.3.3 saknas det uttryckliga regler i lag om socialnämndernas, vårdinrättningarnas, och de allmänna förvalt- ningsdomstolarnas internationella behörighet i frågor om insatser enligt SoL, LVM, LVU, LPT och LSS för personer över 18 år. Det saknas också skrivna bestämmelser om tillämplig lag på detta om- råde. I det nämnda avsnittet anförs att det tidigare i praxis, det vill säga före Bryssel II-förordningen och lagen om 1996 års Haag- konvention, har ansetts att ingrepp med stöd av den svenska lag- stiftningen om samhällets vård av barn och ungdom kunde ske så snart barnet vistas i Sverige och socialnämnderna tillämpade då svenska bestämmelser. Även när det gäller frågan om tillämplig lag då personen har fyllt 18 år vid insatser enligt SoL, LVM, LVU och LSS synes socialnämnderna, vårdinrättningarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna vid utövande av sin behörighet på mot- svarande sätt tillämpa svenska bestämmelser.

4.4.4Skydd för tredje man

I nordiska förhållanden bedöms rättshandlingsförmågan för en per- son som har förvaltare i Sverige och förvaltarens befogenheter i fråga om rättshandlingar med tredje man enligt svensk lag – FB:s bestämmelser om förvaltarskap – även när det gäller rättshandlingar som företas i något av de andra nordiska länderna (1 § andra stycket 1988 års lag och 17 § 1931 års förordning). Detta gäller också om förvaltarskapet är partiellt, till exempel bara gäller förvaltningen av en fastighet.30 Överflyttas ett förvaltarskap utan begränsning av förvaltarens uppdrag till ett av de andra nordiska länderna enligt bestämmelserna i 18 § 1931 års förordning, ska dock rättshandlings- förmågan och förvaltarens behörighet bedömas enligt det landets lag.

I utomnordiska förhållanden finns bestämmelser om tillämplig lag beträffande rättshandlingar som företas av en omyndigförklarad per- son och dess verkningar samt förmyndarens befogenheter i 5 kap. 6 § första stycket första meningen och 4 kap. 5 § 1904 års lag. Är förmynderskap för en utländsk eller svensk medborgare behörigen anordnat enligt utländsk lag ska den lagen i princip gälla här i Sverige

30 Se NJA II 1988 s. 501.

108

SOU 2015:74

Gällande rätt

i fråga om verkan av omyndigheten och förmyndarens rätt att handla på den omyndigförklarades vägnar. Detta modifieras genom att den omyndigförklarades befogenheter enligt svensk lag ska anses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan begränsning av förvaltaruppdraget (5 kap. 6 § första stycket andra meningen 1904 års lag).31 Verkan av en rättshandling som den omyndigförkla- rade har företagit i Sverige blir vidare beroende av om den, mot vilken rättshandlingen företogs, insåg eller bort inse att den omyn- dige saknade behörighet (4 kap. 5 § andra stycket).

En omyndighetsförklaring som har meddelats av behörig utländsk myndighet ska genom svensk domstols försorg, på begäran, kun- göras i Post- och Inrikes Tidningar (5 kap. 5 § första stycket). Detta gäller även då en behörig utländsk myndighet har hävt en omyndighetsförklaring eller har beslutat att ett förvaltarskap ska upphöra (5 kap. 5 § andra stycket och jämför 11 kap. 27 § FB). Efter att kungörelse har skett får den mot vilken den omyndig- förklarade företagit en rättshandling inte åberopa att han eller hon inte ägde eller bort äga kännedom om att omyndighetsförklaringen förelåg enligt den utländska lag som angetts i kungörelsen. Det är dock endast rätten att åberopa bristande kännedom om förkla- ringens meddelande som går förlorad genom kungörandet. Den under 4 kap. 5 § nämnda rätten att åberopa god tro angående den främmande lagens avvikande regler om omyndighetens verkan är i princip oberörd av detta. Nämnda jämförelse med förvaltarskap utan begränsning av förvaltaruppdraget torde emellertid ha satt sistnämnda godtrosmöjlighet ur spel.32

4.4.5Ordre public-förbehållet enligt 1904 års lag

Den svenska autonoma rätten innehåller en bestämmelse om ordre public (7 kap. 4 § 1904 års lag). Enligt denna bestämmelse får en bestämmelse i utländsk lag eller ett beslut som har meddelats av en myndighet i en främmande stat inte tillämpas, om det skulle vara

31Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

32Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

109

Gällande rätt

SOU 2015:74

uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket. Utrymmet för att tillämpa bestämmelsen om ordre public i 1904 års lag är litet eftersom den ansetts böra tillämpas restriktivt.33

4.5Erkännande och verkställighet

4.5.1Utgångspunkter

Utgångspunkten i svensk rätt är att utländska domar inte erkänns i Sverige utan stöd i lag (se bland annat NJA 1974 s. 629 I och II). Vidare följer av 3 kap. 2 § utsökningsbalken att en utländsk exe- kutionstitel får verkställas i Sverige om det är särskilt föreskrivet. Här aktuella bestämmelser om erkännande och verkställighet som finns i lag redovisas nedan.

4.5.21931 års förordning

I nordiska förhållanden gäller i fråga om förmynderskap för en omyndigförklarad person att en lagakraftvunnen dom (eller ett be- slut) som har meddelats i en av staterna enligt bestämmelserna i 1931 års förordning ska gälla i övriga nordiska stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller myn- dighetens behörighet (14 § andra stycket och 22 § 1931 års förord- ning). En omyndigförklaring som har meddelats i någon av de andra nordiska staterna erkänns således automatiskt i Sverige. Det bör noteras att förordningen (22 §) inte ger rätt att vägra att erkänna ett i ett annat nordiskt land fattat beslut på grund av ordre public.34

Det har ansetts att 1931 års förordning täcker vissa kortvariga former av godmanskap. Förordningen har i praktiken tillämpats också på andra former av godmanskap, till exempel sådana som anordnas vid sjukdom eller liknande enligt 11 kap. 4 § FB35.36 Även ett av- görande i en sådan fråga gäller således per automatik i de övriga nordiska länderna (22 § 1931 års förordning).

33Se till exempel Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis, 2 uppl., 2006.

34Se NJA 1978 C s. 480.

35Vid tidpunkten för förarbetsuttalandena 18 kap. 3 § FB.

36Se prop. 1988/89:14, s. 10, och SOU 1987:73, s. 121.

110

SOU 2015:74

Gällande rätt

Det kan nämnas att lagen (1977:595) om erkännande och verk- ställighet av nordiska domar på privaträttens område varken gäller avgöranden rörande omyndighetsförklaring eller dess hävande (7 § andra stycket 1). Detsamma får anses gälla för godmanskap.

4.5.31988 års lag

1988 års lag kompletterar, som tidigare nämnts, 1931 års förordning och tillkom när institutet omyndigförklaring avskaffades i svensk rätt och institutet förvaltarskap infördes.37 Lagen innehåller bestäm- melser om rättsverkan av en omyndigförklaring i ett annat nordiskt land och om överflyttning av förvaltarskap och förmynderskap för en omyndigförklarad person mellan de nordiska länderna.

Rättsverkningar av en omyndigförklaring

Om en person som har förvaltare i Sverige förklaras omyndig i ett annat nordiskt land där han eller hon har hemvist ska förvaltarens uppdrag i Sverige upphöra (2 § 1988 års lag). Förmyndaren i det andra landet övertar då förvaltningen av det som dessförinnan om- fattades av förvaltarförordnandet.38

En omyndigförklarad medborgare i ett av de nordiska länderna likställs i Sverige med en person som har förvaltare utan begräns- ning av förvaltaruppdraget när det gäller behörighet att inneha upp- drag och befattningar samt att bedriva tillståndspliktig verksamhet (3 § 1988 års lag). Detsamma gäller också för den som har omyndig- förklarats i ett annat nordiskt land när förmynderskapet har över- flyttats till Sverige (1 § fjärde stycket 1988 års lag).

37Se prop. 1988/89:14, s. 11, och avsnitt 4.2.1.

38Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

2§ lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldra- balken m.m. och prop. 1988/89:14, s. 16. Av motiven till bestämmelsen framgår inte vad som händer med själva förvaltarskapet när förvaltarens uppdrag upphör.

111

Gällande rätt

SOU 2015:74

Överflyttning av förvaltar- eller förmynderskap

Möjligheten till överflyttning av förvaltarskap till ett annat av de nordiska länderna omfattar endast förvaltarskap utan begränsning av förvaltarens uppdrag (1 § andra stycket andra meningen 1988 års lag och 18 § 1931 års förordning). Det innebär att begränsade för- valtarskap och godmanskap inte kan överflyttas.39

De skillnader som förelåg mellan svenska förvaltarskap och förmynderskap för omyndigförklarade i de andra nordiska länderna ansågs vid utfärdandet av 1988 års lag kunna innebära en del kom- plikationer vid överflyttningar mellan länder och de olika syste- men.40 Därför togs det i 1 § tredje och fjärde styckena 1988 års lag in bestämmelser som närmast kan karaktäriseras som omvand- lingsregler. När ett förvaltarskap utan begränsning av förvaltarens uppdrag flyttas från Sverige ska det enligt svensk rätt betraktas som ett förmynderskap enligt det nya landets lag (1 § tredje stycket 1988 års lag). Flyttas i stället ett förmynderskap för en omyndig- förklarad person till Sverige, ska det här enligt svensk rätt betraktas som ett förvaltarskap utan begränsning av förvaltarens uppdrag (1 § fjärde stycket 1988 års lag).

4.5.4Lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling bygger på ett samarbete mellan de nordiska länderna som redan före lagens tillkomst fanns i fråga om utlämning för verkställighet av beslut enligt de olika ländernas lagstiftning om bland annat nykterhets- vård, barn- och ungdomsvård och vård av psykiskt sjuka. Utläm- ning skedde då främst med stöd av utlänningslagstiftningen. Det utredningsarbete som låg till grund för lagförslaget bedrevs i nordiskt samråd (SOU 1963:79) och efter remissbehandlingen ägde över- läggningar rum på departementsnivå mellan de nordiska länderna.

39Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

1§ lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldra- balken m.m.

40Se NJA II 1988 s. 502.

112

SOU 2015:74

Gällande rätt

Överläggningarna ledde fram till att länderna enades om de huvud- sakliga lösningarna i sak och de antog motsvarande lagar. Avsikten med lagen är enligt förarbetena i första hand att möjliggöra hem- sändning av personer som tillfälligt avvikit från ett annat nordiskt land.41

I lagen finns bestämmelser om förutsättningarna för att per- soner som enligt beslut av danska, finska, isländska eller norska myndigheter ska vara omhändertagna för vård eller behandling får utlämnas från Sverige för verkställighet av beslut i dessa stater (1 §). Utlämning får beviljas endast under villkor att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstiftning om nykter- hetsvård eller vård av narkotikamissbrukare, barn- och ungdoms- vård, vård av psykiskt sjuka, omsorger om psykiskt utvecklings- störda eller åtgärder mot försumliga försörjare eller samhällsfarligt asociala (2 §). En förutsättning för utlämning är vidare att den som begärs utlämnad enligt beslutet ska intas eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på en plats som särskilt har anvisats honom eller henne. Det krävs också att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats. En svensk medborgare får utlämnas för vård eller be- handling i ett annat nordiskt land endast om han eller hon har hemvist i den stat där beslutet meddelats samt om beslutet avser vård och det är mest ändamålsenligt att vården bereds honom eller henne i den staten (3 §). Ett beslut om utlämning kan antingen meddelas av polismyndigheten eller av förvaltningsrätten (4 och 5 §§). Om det skäligen kan befaras att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrar sig utlämning, får den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt meddela honom eller henne reseförbud eller besluta att han eller hon ska omhändertas under viss tid (8 §).

4.5.51904 års lag

I 1904 års lag regleras bland annat frågor om vilka rättsverkningar ett förmynderskap för en omyndigförklarad person som har anord- nats i ett utomnordiskt land kan få i Sverige. I lagen finns ett antal bestämmelser med innebörden att förmynderskap, omyndighets- förklaring eller med detta liknande åtgärder i den skyddsbehövandes

41 Se prop. 1970:30, s. 1, 7 och 33.

113

Gällande rätt SOU 2015:74

medborgarland som regel erkänns i Sverige (se till exempel 5 kap. 2 §, 3 § första och andra styckena samt 5 § första stycket).

När behörigheten, i bemärkelsen rättshandlingsförmågan, för den som har förklarats omyndig utomlands är av betydelse för uppdrag och befattningar eller bedrivande av tillståndspliktig verksamhet i Sverige, ska den omyndiges behörighet anses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan begränsning av förvaltaruppdraget (5 kap. 6 § tredje stycket). Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att den som har förvaltare i många fall är underkastad begränsningar i dessa hänseenden. Det gäller till exempel för uppdragen och befatt- ningarna som domare, verkställande direktör, revisor och fastig- hetsmäklare.42

4.6Svensk materiell rätt i fråga om godmanskap, förvaltarskap, vård och omhändertagande

4.6.1Godmanskap

En god man kan i olika situationer förordnas av rätten eller över- förmyndaren för att företräda personer som av en eller annan anled- ning inte kan företräda sig själva. Bestämmelser om detta finns i bland annat 11 kap. FB.

Godmanskap enlig 11 kap. 4 § FB

Om det behövs ska rätten besluta att anordna godmanskap för den som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotill- stånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person (11 kap. 4 § FB). Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap ska anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Om en god man har förordnats med den enskildes samtycke och den enskilde, med bibehållen förmåga att ange sin mening, begär att godmanskapet ska upphöra, saknas det grund för att godmanskapet ska bestå. I vissa fall kan det då bli aktuellt att i stället anordna förvaltarskap. När

42 Se NJA II 1988 s. 505, som även rör ändringar i 1904 års lag (SFS 1988:1322).

114

SOU 2015:74

Gällande rätt

rätten meddelar ett beslut om anordnande av godmanskap ska rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget.

Godmanskap enlig 11 kap. 2 § och 20 kap. 2 § FB

Överförmyndaren ska förordna en god man för den som bland annat har god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intressen (11 kap. 2 § tredje stycket FB). Överför- myndaren ska i dessa fall meddela ett förordnande om god man, om det till exempel begärs av den gode mannen eller förvaltaren eller den som han eller hon i sådan egenskap företräder eller om det annars är lämpligt.

I ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av hand- lingarna i ärendet, ska rätten förordna en god man enligt 11 kap. FB att företräda den enskilde i ärendet och bevaka hans eller hennes rätt (20 kap. 2 § andra stycket FB). Den gode mannen ska samråda med den för vilken han har förordnats, i den mån det kan ske.

Den gode mannens rättshandlingar

En god man har rätt att ingå rättshandlingar på huvudmannens vägnar. En rättshandling som en god man har företagit utanför sitt förord- nande är emellertid inte bindande för den som förordnandet avser (11 kap. 5 § första stycket FB). En rättshandling som utan huvud- mannens samtycke har företagits inom ramen för förordnandet är inte heller bindande, såvida inte han eller hon har varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kunnat inhämtas.

Om den gode mannen inom ramen för förordnandet har ingått en rättshandling som sedvanligen företas för den dagliga hushåll- ningen ska samtycke från den som han eller hon företräder anses föreligga, om denne inte före rättshandlingen har gett uttryck för annat till den mot vilken rättshandlingen riktade sig (11 kap. 5 § andra stycket FB).

115

Gällande rätt

SOU 2015:74

4.6.2Förvaltarskap

Rätten får besluta att anordna förvaltarskap om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom (11 kap. 7 § FB). Förvaltarskap får dock inte anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp. Förvaltaruppdraget ska anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. Rätten ska kungöra beslut om anordnande eller upp- hörande av förvaltarskap i Post- och Inrikes Tidningar (11 kap. 27 § FB). Sådan kungörelse ska också ske av beslut om jämkning av förvaltarskaps omfattning.

Det ställs inte något krav på att den enskildes tillstånd är per- manent för att rätten ska kunna besluta om ett förvaltarskap. Det är emellertid inte avsikten att ett förvaltarskap ska anordnas vid övergående fysisk sjukdom. Till dem vars psykiska svaghetstillstånd kan motivera ett förvaltarskap hör enligt förarbetena framför allt vuxna utvecklingsstörda, personer med åldersbetingade psykiska störningar och personer som lider av vissa psykiska sjukdomar, bland annat manodepression. Även för den som på grund av allvarligt alkohol- eller narkotikamissbruk inte kan sköta sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt kan förvaltarskap behövas.43

Rätten får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma förvaltaruppdragets omfattning. När rätten meddelar beslut om förvaltarskap ska rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Om en förvaltare i något annat fall ska förordnas på grund av ett beslut om förvaltarskap, ska förordnandet meddelas av överförmyndaren. (Se 11 kap. 7 § tredje och fjärde styckena FB.)

Förvaltaren har inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder honom eller henne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget (11 kap. 9 § första stycket FB). Genom detta markeras skillnaden mellan för- valtare och god man, nämligen att förvaltare inte är beroende av den enskildes samtycke för sina åtgärder utan har att handla på eget ansvar i den enskildes intresse och för dennes räkning. En kon-

43 Se prop. 1987/88:124, s. 145 och 168.

116

SOU 2015:74

Gällande rätt

sekvens av detta är att fullmakter utfärdade före ett anordnande av förvaltarskap förlorar sin verkan i den mån de avser rättshandlingar som omfattas av uppdraget.44

4.6.3Frivillig vård enligt SoL och LSS

SoL

Det är kommunen som har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap. 1 § SoL). Kommunens ansvar enligt SoL har vid en utlands- resa ansetts kvarstå så länge den hjälpbehövande alltjämt är att betrakta som bosatt i kommunen i den meningen att han eller hon där har kvar sitt egentliga bo och hemvist (RÅ 1987 ref. 174). Den nationella behörigheten för socialnämnden bestäms alltså av SoL. En av socialnämndens uppgifter är att svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bi- stånd till familjer och enskilda som behöver det (3 kap. 1 § SoL). Vård enligt SoL bygger på frivillighet.

Socialnämnden ansvarar för att det finns tillgång till öppna in- satser för att kunna möta barns, ungdomars och vårdnadshavares olika behov (3 kap. 6 a § SoL). Socialnämnden får utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj (kontaktfamilj) med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det (3 kap. 6 b § första stycket SoL). Om en person som inte har fyllt 21 år har behov av särskilt stöd och särskild vägledning för att motverka en risk för missbruk av beroendeframkallande medel, för brottslig verksamhet eller för något annat socialt nedbrytande be- teende, får nämnden utse en särskilt kvalificerad kontaktperson för den unge om denne begär eller samtycker till det (3 kap. 6 b § andra stycket SoL).

I 5 kap. SoL finns bestämmelser som riktar sig till särskilda grupper i samhället, bland annat barn och unga, äldre människor, människor med funktionshinder och missbrukare. Till exempel ska social- nämnden verka för att människor som av fysiska, psykiska eller

44 Se 22 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

117

Gällande rätt

SOU 2015:74

andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra (5 kap. 7 § SoL). Vidare ska socialnämnden aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket (5 kap. 9 § SoL).

Socialnämnden ska sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende (6 kap. 1 § första stycket SoL). Varje kom- mun ansvarar för att det finns tillgång till sådana familjehem och hem för vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför det egna hemmet (6 kap. 2 § SoL). Behovet av ungdomshem enligt LVU samt hem för vård och boende av missbrukare, LVM-hem, enligt LVM ska dock tillgodoses av staten (6 kap. 3 § SoL).

LSS

LSS innehåller enlig 1 § bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer med

–utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,

–betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller

–andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppen- bart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och för- orsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och där- med ett omfattande behov av stöd eller service.

De insatser som kan komma i fråga är bland annat rådgivning och annat personligt stöd, biträde av personlig assistent, ledsagarservice, biträde av kontaktperson, avlösarservice i hemmet och bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna (9 §). Insatser enligt LSS ska ges den enskilde endast om han eller hon begär det. Om den enskilde uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan god man eller förvaltare begära insatser för honom eller henne (8 §).

118

SOU 2015:74

Gällande rätt

Det är som utgångspunkt landstinget som ansvarar för rådgivning och annat personligt stöd och kommunen som är huvudman för resterande insatser (2 §). En kommuns eller ett landstings ansvar gäller som huvudregel gentemot dem som är bosatta i kommunen respektive landstinget. Om en person tänker bosätta sig i en kom- mun eller i ett landsting, ska kommunen respektive landstinget på ansökan meddela förhandsbesked om rätten till insatser. Om behovet av insatser uppkommer under en tillfällig vistelse i en kommun eller ett landsting ska kommunen respektive landstinget ansvara för det stöd och den hjälp som behövs i akuta situationer (16 §).

4.6.4Tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT

LVM

Som nämnts ovan ges vård inom socialtjänsten en missbrukare i samförstånd med honom eller henne enligt bestämmelserna i SoL. En missbrukare ska dock beredas tvångsvård, det vill säga vård obe- roende av eget samtycke, under de förutsättningar som anges i LVM (2 § LVM).

Tvångsvård ska beslutas om någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk, eller om vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt SoL eller på något annat sätt (4 § LVM). Ett sådant beslut ska också meddelas om någon till följd av miss- bruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Det är förvaltnings- rätten inom vars domkrets den ansvariga kommunen är belägen som beslutar om beredande av tvångsvård (5 § och 47 § andra stycket LVM).

Socialnämnden får besluta att en missbrukare omedelbart ska omhändertas om det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av LVM, och rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (13 § första stycket LVM). När socialnämnden har an-

119

Gällande rätt

SOU 2015:74

sökt om tvångsvård, får även rätten på någon av de nämnda grun- derna besluta att missbrukaren omedelbart ska omhändertas (13 § tredje stycket LVM). Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, ska beslutet utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas förvaltningsrätten eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård (15 § första stycket LVM).

Tvångsvård ska lämnas genom hem som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna lag, så kallade LVM-hem (22 § LVM). Vården ska inledas på sjukhus, om förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt (24 § LVM).

Polismyndigheten ska enligt 45 § LVM lämna biträde för att

–på begäran av socialnämnden eller rätten föra en missbrukare till en beslutad läkarundersökning,

–på begäran av socialnämnden föra den som ska beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM- hem eller sjukhus,

–på begäran av verksamhetschefen i fall som avses i 24 § tredje stycket föra den som ska beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem, samt

–på begäran av Statens institutionsstyrelse efterforska, hämta eller förflytta någon som ska tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av denna lag.

LVU

Om en person som har fyllt 18 år inte samtycker till erforderlig vård enligt SoL kan det även vara aktuellt att anordna vård enligt LVU. En person som utsätter sin hälsa eller utveckling för en på- taglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende får under vissa förutsättningar beredas vård enligt LVU fram till dess att han eller hon har fyllt 20 år (3 § LVU). Ett beslut om vård enligt LVU fattas av förvaltningsrätten på ansökan av socialnämnden (4 § LVU). Socialnämnden kan även fatta beslut om omedelbart omhändertagande i brådskande fall (6 § LVU). Beslutet

120

SOU 2015:74

Gällande rätt

ska inom en vecka underställas förvaltningsrätten som ska pröva om omhändertagandet ska bestå (7 § LVU). Det är den förvalt- ningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats som är behörig (14 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar).

I de flesta fall sker verkställigheten med hjälp av socialnämnden. Om verkställigheten inte går att genomföra gäller enligt 43 § LVU att polismyndigheten ska lämna biträde för att på begäran av

–socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare, som avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökningen,

–socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag, och

–Statens institutionsstyrelse efterforska och återhämta den som vårdas vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom eller henne.

LPT

Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psykiatrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i LPT (1 § första stycket LPT). Även personer under 18 år kan bli föremål för vård enligt LPT.45

Tvångsvård får ges endast om patienten lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård, så kallad sluten psykiatrisk tvångsvård, eller behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård, så kallad öppen psykiatrisk tvångsvård (3 § första

45 Se Lars Grönwall och Leif Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen. En lagkommentar i historisk belysning (1 januari 2014, www.nj.se/zeteo), kommentaren till 3 § LPT. Jämför även 44 § LPT.

121

Gällande rätt

SOU 2015:74

stycket LPT). En förutsättning för vård enligt LPT är att patienten motsätter sig vård, eller det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke (3 § andra stycket LPT).

Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångs- vård får inte fattas utan att ett läkarintyg, ett så kallat vårdintyg, har utfärdats (4 § första stycket första meningen LPT). En patient får, sedan vårdintyg har utfärdats, efter beslut av läkare hållas kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning har avgjorts (6 § första stycket). Om andra åtgärder inte är tillräckliga, får det tvång an- vändas som är nödvändigt för att hindra patienten att lämna den del av vårdinrättningen där patienten ska vistas, för att upprätthålla ordningen på inrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården. Frågan om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård ska avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten och beslut om intag- ning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för psykiatrisk vård (6 b § LPT). Om chefsöverläkaren finner att patienten bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om intagning ska ett beslut om tvångsvård fattas av förvaltningsrätten inom vars domkrets den sjukvårdsinrättningen där patienten vistas är belägen (7 och 34 §§ LPT).

Polismyndigheten får tillfälligt omhänderta en vuxen som det finns skälig anledning att anta lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp. Omhändertagandet görs i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge den vuxne hjälp och den om- händertagne får föras till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling. I en sådan situation ska polismyndigheten lämna bi- träde på begäran av

–en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han eller hon ska kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,

–en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrätt- ning sedan vårdintyg har utfärdats,

–chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vård- inrättningen utan tillstånd,

122

SOU 2015:74

Gällande rätt

–chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats, eller

–chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om denne inte har återvänt dit sedan beslut om sluten psyki- atrisk tvångsvård har fattats. (Se 47 § LPT.)

Av 12 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård framgår att Socialstyrelsen får besluta att sända hem en patient, som är utländsk medborgare och som vårdas enligt LPT, på begäran av patienten eller chefsöverläkaren. Ett så- dant beslut får meddelas under förutsättning att patienten tas emot i sitt hemland och kan antas få tillfredsställande vård där. En patient får inte sändas hem annat än på egen begäran, om patienten kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han eller hon har varit bosatt här under en längre tid eller har anhöriga här. En patient får inte heller sändas hem, om någon annan särskild omständighet talar emot detta. Om patienten påstår att han eller hon är politisk flykting får patienten sändas hem endast om Migra- tionsverket har medgett det. Polismyndigheten ska på begäran av Socialstyrelsen lämna den hjälp som behövs för att verkställa hem- sändandet. Vid hemsändande av medborgare i en stat med vilken särskild överenskommelse i ämnet har träffats, ska chefsöverläkaren på begäran överlämna en kopia av patientens journal till Utrikes- departementet. Bemyndigandet för Socialstyrelsen finns i 23 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716).

4.6.5Verkställighetsförfarande enligt utsökningsbalken

En åtgärd till skydd för en vuxen skulle eventuellt kunna innebära att en person som innehar den vuxnes egendom ska åläggas att lämna tillbaka egendomen.46 I Sverige skulle ett förfarande enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning kunna bli aktuellt liksom en process vid allmän domstol. Ett avgörande i sådana förfaranden – ett utslag från Kronofogdemyndigheten respektive

46 Jämför artiklarna 1.2.a) och 3.f) och g) 2000 års Haagkonvention.

123

Gällande rätt

SOU 2015:74

en dom – kan ligga till grund för verkställighet (3 kap. 1 § utsök- ningsbalken). I det fall åtgärden har vidtagits i ett annat land kan en utländsk exekutionstitel verkställas i Sverige om det är särskilt före- skrivet (2 § samma lag och kap.).47

Bestämmelser om verkställighet, som inte sker genom utmätning och inte avser avhysning, finns i 16 kap. 11–12 a §§ utsöknings- balken. Exempel på sådana åtgärder är handräckning. Bestämmelsen i 16 kap. 12 § ger även stöd för behövliga åtgärder av Kronofogde- myndigheten om en säkerhetsåtgärd enligt ett utländskt beslut saknar egentlig motsvarighet bland svenska rättsinstitut.48

47Jämför SOU 2005:111, s. 114.

48Se NJA 1995 s. 495.

124

Del II

2000 års Haagkonvention

52000 års Haagkonvention

– innehåll, offentligrättsliga aspekter och tolkning

5.1Konventionens innehåll

2000 års Haagkonvention avser, som redovisas ovan, åtgärder till skydd för vuxna i internationella situationer. I konventionen reg- leras vilket lands myndigheter som är behöriga att vidta åtgärder till skydd för den vuxne eller dennes egendom. Huvudregeln är att de behöriga myndigheterna finns i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist. När det gäller vuxna flyktingar eller sådana vuxna som på grund av oroligheter i sitt land har fördrivits från detta, är myndigheterna i den fördragsslutande stat dit dessa vuxna har flytt behöriga. Särskilda behörighetsregler gäller för myndig- heterna i den fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare eller där den vuxne har egendom. (Se vidare kapitel 8.)

Konventionen innehåller även bestämmelser om tillämplig lag. Huvudregeln är att de behöriga myndigheterna ska tillämpa det egna landets lag, det vill säga lex fori, vid alla åtgärder som rör en vuxen. Genom konventionen ges vidare effekt åt så kallade framtidsfull- makter, ”powers of representation”, avsedda att utövas när den vuxne inte längre förmår skydda sina intressen. Enligt konventionen med- ges den vuxne frihet att välja den lag som ska vara tillämplig på full- makten. Den lagen bestämmer över förekomsten, omfattningen, ändring och upphörande av en sådan fullmakt. Om den vuxne inte har anvisat något lands lag ska dessa frågor bestämmas av lagen i det land där den vuxne hade hemvist vid den tidpunkt då fullmakten tillkom. I konventionen möjliggörs också en tillämpning av så kallade internationellt tvingande bestämmelser oavsett vilken lagstiftning

127

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

som i övrigt är tillämplig. (Se vidare kapitel 9 och, beträffande fram- tidsfullmakter, kapitel 10.)

Vidare finns i konventionen bestämmelser om erkännande och verkställighet av åtgärder vidtagna i ett annat land. Huvudregeln är att de åtgärder som en behörig myndighet i en fördragsslutande stat har vidtagit till skydd för den vuxne ska erkännas och verkställas i alla andra fördragsslutande stater. Erkännande får emellertid vägras på vissa i konventionen angivna grunder. En åtgärd får verkställas om den efter ett särskilt exekvaturförfarande har förklarats verkställ- bar. Verkställighet ska ske i enlighet med lagen i verkställighetsstaten, med de begränsningar som föreskrivs där. (Se vidare kapitel 11.)

Konventionen har också bestämmelser om samarbete mellan de fördragsslutande staterna och mellan de fördragsslutande staternas myndigheter. Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyn- dighet som i de enskilda fallen ska samarbeta med andra fördrags- slutande staters centralmyndigheter och främja samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i den egna staten för att uppnå kon- ventionens mål. Här föreskrivs också en samrådsskyldighet inför placeringen av en vuxen i en annan fördragsslutande stat. (Se vidare kapitel 12 och, beträffande placeringen av vuxna i en annan fördrags- slutande stat, kapitel 13.)

Slutligen finns vissa allmänna bestämmelser, som bland annat rör skyddet av personuppgifter, sekretess och förhållandet mellan konventionen och andra internationella instrument. Konventionen inverkar inte på andra internationella instrument som de fördrags- slutande staterna har anslutit sig till eller på rätten för en fördrags- slutande stat att ingå andra överenskommelser med stater när det gäller vuxna som har hemvist i någon av dessa stater. En reservations- rätt i fråga om användningen av språk i meddelanden som skickas till centralmyndigheten eller en annan myndighet i en fördrags- slutande stat ges också i konventionen. (Se vidare kapitel 14 och 15.)

5.2De offentligrättsliga aspekterna

5.2.1Allmänt

Som anges i avsnitt 3.3 är Haagkonferensens ändamål att verka för ett gradvis förenhetligande av den internationella privaträttens bestämmelser. De frågor som omfattas av 2000 års Haagkonvention

128

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention …

kan till stor del hänföras till den internationella privaträttens område. Konventionen omfattar dock även offentligrättsliga situationer (se till exempel artikel 3.e). Skälet för detta är att den enskildes tillgång till rättsskydd inte har ansetts böra bero på huruvida en åtgärd klassificeras som privaträttslig eller offentligrättslig och att gränsen däremellan dras olika i olika rättssystem. Liksom 1996 års Haag- konvention omfattar alltså 2000 års Haagkonvention medvetet all slags skyddsåtgärder.

Privaträtt kan sägas röra privaträttsliga eller civilrättsliga förhåll- anden mellan enskilda. Offentlig rätt å andra sidan kan – mycket förenklat – sägas reglera förhållandet mellan det allmänna och den enskilde. Gränsen mellan offentlig rätt och privaträtt är dock svår att dra. För att klargöra denna gränsdragning har det i doktrinen framförts olika principer och definitioner som alla kan kritiseras på någon grund. Lagar som anses tillhöra privaträtten kan nämligen i viss mån sägas tjäna statens intressen. Det måste till exempel anses vara även ett offentligt intresse att skapa juridiska förutsättningar för ett väl fungerande liv för den enskilde, till exempel genom an- ordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Detta intresse delas också av andra stater, till skillnad från andra mer omedelbara statliga intressen som kommer till uttryck i typiska offentligrättsliga lagar som till exempel skatte-, konfiskations- och valutalagar. Gränsen mellan offentlig rätt och privaträtt kan också dras på olika sätt i olika länder.1

När det gäller åtgärder till skydd för vuxna betecknas, som exem- pel, tvångsomhändertaganden enligt LVM eller LPT enligt svensk rätt som offentligrättsliga åtgärder. En skyddsåtgärd som i Sverige är att betrakta som privaträttslig är till exempel anordnande av god man eller förvaltare eller en fullmakt som bemyndigar en fullmäktige att företräda den vuxne i ekonomiska angelägenheter.

Generellt sett tillgodoses utländska länders offentligrättsliga anspråk normalt inte med hjälp av svenska domstolar, bortsett från sådana fall där motsatsen följer av Sveriges internationella åtagan- den. Denna restriktiva hållning gentemot utländska offentligrätts-

1 Se SOU 2005:111, s. 121 f., samt mål ”C”, C-435/06: Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 november 2007 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus [Högsta förvaltningsdomstolen] – Finland) och mål ”A”, C-523/07: Domstolens dom (tredje avdel- ningen) av den 2 april 2009 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus

[Högsta förvaltningsdomstolen] – Finland).

129

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

liga bestämmelser kallas ibland för isolationsprincipen2 och har moti- verats med att domstolslandet saknar intresse av att genomdriva en utländsk stats offentligrättsliga anspråk.3 Inställningen till utländsk offentligrättslig lagstiftning håller emellertid gradvis på att föränd- ras och i den mån en domstol anser att det ligger i Sveriges intresse att vissa främmande offentligrättsliga lagar efterföljs bör lagarnas offentligrättsliga natur inte utgöra ett hinder (se vidare avsnitt 5.2.2).4

5.2.2En gradvis förändrad hållning gentemot utländska offentligrättsliga anspråk

Det komplicerade förhållandet mellan ett lands offentligrättsliga bestämmelser och åtaganden enligt internationellt privaträttsliga konventioner framgår av Internationella domstolens i Haag dom i det så kallade ”Boll-målet”5 från år 1958. Målet gällde tillämpningen av 1902 års Haagkonvention om förmynderskap för minderåriga som Sverige vid tidpunkten för målet var anslutet till.6

Domstolen fann att frågorna i målet, såsom det omhändertagna barnets tvångsomhändertagning och placering i ett hem, var att betrakta som offentligrättsliga och därmed utanför konventionens tillämpningsområde. Boll-målet visar på effekterna av att offentlig- rättsliga förhållanden uteslöts men också på svårigheterna att göra en klar skillnad mellan privat- och offentligrättsliga bestämmelser till skydd för barn.7 Boll-målet ledde bland annat till att man ansåg att det var otillfredsställande att ha en konvention som bara regle- rade privaträttsliga åtgärder. Det ansågs vara viktigt att samma stat var behörig i både offentligrättsliga och privaträttsliga frågor. Detta fick till följd att Haagkonferensen tog upp frågan om skydd av minderåriga på nytt, vilket resulterade i den i Haag den 5 oktober

2Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl., 2014, s. 74.

3Se Maarit Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt. En internationellt privat- och processrättslig studie, 1997, s. 121.

4Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl., 2014, s. 77 f., och NJA 2012 s. 790.

5Case Concerning the Application of the Convention of 1902 Governing the Guardianship of Infants (Netherlands v. Sweden), I.C.J. Reports 1958 s. 55. Domen är kommenterad av S. Petrén i SvJT 1959 s. 201 f.

6För en närmare redogörelse för målet hänvisar utredningen till beskrivningen i SOU 2005:111, s. 123.

7Se Maarit Jänterä-Jareborg, SvJT 2005 s. 804 Harmonisering, samordning och ömsesidigt förtroende inom Europeiska unionen – utvecklingen inom familjerätt.

130

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention …

1961 dagtecknade konventionen om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga (1961 års Haagkon- vention). Ett av syftena med den konventionen var att stärka behörig- heten för myndigheterna i barnets hemviststat att vidta skyddsåt- gärder till skydd för den underårige. Konventionen omfattar både privaträttsliga och offentligrättsliga åtgärder. Sverige har inte anslutit sig till denna konvention.8

Förmynderskapsutredningen övervägde i sitt betänkande Inter- nationella förmynderskapsfrågor (SOU 1987:73) om Sverige skulle tillträda 1961 års Haagkonvention. Det konstaterades att konven- tionen hade remitterats redan år 1960 och att en av remissinstans- erna, familjerättskommittén9, då kritiserade bland annat det förhåll- andet att konventionen avsåg att behandla såväl offentligrättsliga som privaträttsliga frågor. Familjerättskommittén gav därvid uttryck för en tvekan inför tanken på att Sverige i en konvention skulle respektera offentligrättsliga åtgärder i andra fördragsslutande stater.10 Förmynderskapsutredningen fann att ”praktiska problem” kunde uppstå genom att konventionen innehåller såväl privaträttsliga som offentligrättsliga bestämmelser och skulle omfatta bland annat så- dana frågor som i Sverige behandlades i lagen med särskilda bestäm- melser om vård av unga. Förmynderskapsutredningen ansåg att kon- ventionen hade sådana svagheter, bland annat i det att den innehöll offentligrättsliga bestämmelser, att en svensk anslutning inte kunde tillstyrkas. En anslutning var inte heller aktuell för de övriga nordiska länderna.11

Även 1996 års Haagkonvention, som användes som utgångs- punkt när 2000 års Haagkonvention utarbetades, omfattar offentlig- rättsliga åtgärder, såsom omhändertagande av barn och tillsyn genom en offentlig myndighet av den omvårdnad barnet får av den person som är ansvarig för barnet (artikel 3 e och f). Dessutom är bestäm- melserna om tillämplig lag (artikel 15) och erkännande och verk- ställighet (artiklarna 23.1, 26 och 28) i 1996 års Haagkonvention inte begränsad till att gälla privaträttsliga åtgärder.12 Att 1996 års

8Jämför SOU 2005:111, s. 125.

9En del av familjerättskommitténs uppdrag var att göra en översyn av den internationella familjerättslagstiftningen. Kommittén utarbetade bland annat betänkandet Internationell äktenskaps- och arvsrätt (SOU 1969:60).

10Se SOU 1987:73, s. 105.

11Jämför SOU 2005:111, s. 126 f.

12Jämför SOU 2005:111, s. 128.

131

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

Haagkonvention omfattar även offentligrättsliga åtgärder var inte något hinder för ett svenskt tillträde till den konventionen, som införlivades med svensk rätt genom lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.13 Även Bryssel II-förordningens tillämpnings- område omfattar sådana åtgärder.14

5.2.32000 års Haagkonvention

Som framgår av avsnitt 7.4.6 omfattar 2000 års Haagkonvention även offentligrättsliga åtgärder, såsom placering av den vuxne på en institution eller något annat ställe där skydd kan ordnas (artikel 3.e).

När det gäller frågan om tillämplig lag finns det en bestämmelse som stadgar att myndigheterna som huvudregel ska tillämpa sin egen lagstiftning, men att de undantagsvis får tillämpa eller beakta lagstiftningen i en annan stat (artikel 13). Denna bestämmelse är inte begränsad till att gälla privaträttsliga bestämmelser.

Enligt konventionen ska en stat som huvudregel erkänna en annan fördragsslutande stats åtgärd (artikel 22.1), förklara åtgärden verkställbar (artikel 25), och verkställa åtgärden i enlighet med statens egna verkställighetsregler (artikel 27). Även i dessa fall omfattar bestämmelserna åtgärder av såväl privaträttslig som offentligrättslig natur.

I likhet med vad som gäller beträffande 1996 års Haagkonven- tion aktualiseras således inte någon gränsdragningsfråga mellan privaträtt och offentlig rätt vid tillämpningen av 2000 års Haag- konvention, eftersom samtliga åtgärder omfattas av konventionens bestämmelser.

13Se prop. 2011/12:85 (lagen trädde i kraft den 1 januari 2013).

14Se mål ”C”, C-435/06: Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 november 2007 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus [Högsta förvaltningsdomstolen]

–Finland) och mål ”A”, C-523/07: Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 2 april 2009 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus [Högsta förvaltningsdomstolen]

–Finland) och mål Health Care Executive, C-92/12 PPU: Domstolens dom (andra avdel- ningen) av den 26 april 2012 (begäran om förhandsavgörande från High Court – Irland).

132

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention …

5.3Språkversioner och tolkningen av konventionen

2000 års Haagkonvention är upprättad på engelska och franska språken. Båda språken har lika status, det vill säga att inget av språken har tolkningsföreträde framför det andra. Som redovisas i avsnitt 3.5.2 har frågan om tillträde till konventionen diskuterats inom ramen för EU-samarbetet, men det finns inte någon framtagen svensk översättning av konventionen inom EU. En översättning av konventionen till svenska har utarbetats inom Justitiedepartementet. Översättningen har setts över inom ramen för utredningens arbete. Den svenska översättningen bifogas i bilaga 2 till betänkandet. Utredningen har i betänkandet utgått från denna översättning. Det bör dock framhållas att den svenska översättningen – i en tolknings- situation – inte har samma status som de officiella språkversionerna av konventionen.

Vid tolkningen av en internationell konvention bör som utgångs- punkt ett land använda konventionens begreppsbildning i stället för sin egen. Principen om fördragskonform lagtolkning gäller, vilken innebär att en svensk lag som införlivar konventionsbundna bestäm- melser så långt som möjligt ska tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och etablerad internationell praxis rörande konventionens tillämpning. Detta gäller oavsett på vilket sätt konventionen har införlivats med nationell rätt.15

Till 2000 års Haagkonvention finns en förklarande rapport (”Explanatory Report”), upprättad av den franske professorn Paul Lagarde. Rapporten utgår från hans tolkning av de diskussioner som ledde fram till konventionen och från vad han har funnit anledning att lyfta fram som relevant avseende konventionen. Medlemsstaterna fick möjlighet att lämna synpunkter innan rapporten fick sin slutliga lydelse.16 Rapporten kan vara till hjälp vid tolk- ningen av konventionen. Det ska dock noteras att rapporten är ett inofficiellt dokument som inte formellt har antagits eller godkänts av de förhandlande staterna. Den har inte karaktären av ett för- arbete och avspeglar inte i alla delar de diskussioner som förts vid Haagkonferensen. Av dessa skäl måste viss försiktighet iakttas vid användandet av rapporten som tolkningsinstrument. Vidare ska

15Jämför SOU 2005:111, s. 129 f.

16Rapporten finns tillgänglig på Haagkonferensens hemsida (http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=2951).

133

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

noteras att den förklarande rapporten färdigställdes år 2003 och relaterar därför inte till de internationella instrument som har an- tagits efter färdigställandet. Även detta är en omständighet som måste beaktas när rapporten används vid tolkningen av konventionen. I de fall där den förklarande rapportens tolkning av konventionen kan ifrågasättas eller när de där givna exemplen inte har relevans för svenska förhållanden har utredningen valt att inte beakta den för- klarande rapporten.

2000 års Haagkonvention bygger på 1996 års Haagkonvention och innehåller till viss del bestämmelser som helt överensstämmer eller har stora likheter med bestämmelser i den sist nämnda konven- tionen. I några fall har utredningen därför använt sig av den för- klarande rapporten till 1996 års Haagkonvention.

Utredningen ska enligt kommittédirektiven hålla sig informerad om eventuellt arbete som pågår i de övriga nordiska länderna av- seende 2000 års Haagkonvention och vikt ska fästas vid intresset av nordisk rättslikhet. Finland har tillträtt konventionen och lagänd- ringarna i anledning av tillträdet trädde i kraft den 1 mars 2011.17 I arbetet med att tolka konventionen har utredningen beaktat Finlands översättning av konventionen till svenska och den finska propo- sitionen.

Generalsekreteraren för Haagkonferensen ska med jämna mellan- rum sammankalla en specialkommission för att granska den prak- tiska tillämpningen av konventionen (artikel 52 2000 års Haag- konvention). Detta innebär att möten kommer att hållas med jämna mellanrum där konventionens tillämpning diskuteras och där för- slag på förbättringar kan framföras. Motsvarande bestämmelse finns till exempel i artikel 56 1996 års Haagkonvention. Vid mötena kan även dokument om riktlinjer för praxis komma att tas fram till hjälp vid tillämpningen av konventionen och skilda arbetsgrupper får bildas i detta syfte.

Vissa av konventionens begrepp återfinns även i andra Haag- konventioner. Ledning vid tolkningen av begreppen kan därför hittas i den praxis som rör dessa konventioner (se till exempel begreppet ”hemvist” som behandlas närmare i avsnitt 5.4).

17 Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, lagutskottets betänkande LaUB 13/2010 rd och riksdagens svar RSv 108/2010 rd.

134

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention …

5.4Hemvistbegreppet

De rättsliga eller administrativa myndigheternas behörighet följer enligt 2000 års Haagkonvention som huvudregel den vuxnes hem- vist (artikel 5.1). Någon definition av begreppet hemvist, ”habitual residence” eller ”résidence habituelle”, finns som nämnts inte i konventionen. Begreppet används också i andra Haagkonventioner, till exempel i 1996 års Haagkonvention.18 Det definieras dock inte närmare i någon av konventionerna eftersom tolkningen kan skilja sig åt beroende på syftet med konventionerna. Man har så att säga inte velat ”låsa” tolkningen genom att slå fast en definition av hem- vistbegreppet i en av konventionerna. Gemensamt är emellertid att begreppet tar sikte på faktiska förhållanden som förväntas återspegla var en person har sina primära intressen, såsom arbete, varaktig bostad och inte minst sin närmaste familj. Semester eller tillfällig vistelse i ett annat land är inte tillräckligt för att grunda hemvist där. Det finns även rättspraxis från konventionsstaterna avseende begreppets tolkning, särskilt vad gäller barns hemvist enligt 1980 års Haag- konvention.19

Det kan nämnas att en person som är bosatt i ett visst land enligt den svenska autonoma rätten anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses vara stadigvarande (7 kap. 2 § 1904 års lag). I defini- tionen har ansetts ligga att personen i fråga har för avsikt att stanna i landet. Tiden är inte ensamt bestämmande, utan hänsyn måste tas till samtliga förhållanden i samband med vistelsen. Av betydelse är också hur stark anknytning som det finns till andra länder. Den definition av hemvistbegreppet som (sedan 1973) finns i 1904 års lag har ansetts vara begränsad till att gälla vid tillämpningen av den lagen, även om avsikten med definitionen var att man ville skapa ett hemvistbegrepp som kunde användas inom hela den autonoma inter- nationella familjerätten i Sverige.20 Senare genomförd lagstiftning om internationella namnfrågor,21 internationella faderskapsfrågor22

18I 1905 års Haagkonvention används i stället uttrycket ”stadigt vistas” bland annat i artik- larna 4, 6 och 11.

19Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 49, och jämför SOU 2010:59, s. 145. På Haagkonferensens hemsida hänvisas till rättspraxis i de fördragsslutande staterna.

20Se prop. 1973:158, s. 80 f.

21Se prop. 1982/83:38, s. 11–13.

22Se prop. 1984/85:124, s. 40–42.

135

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

och makars och sambors förmögenhetsförhållanden har byggt vidare på denna tanke.23 Att det i internationellt privat- och processrättsliga sammanhang, styrda av autonoma svenska bestämmelser, i princip används ett enhetligt hemvistbegrepp betyder dock inte att begreppet i alla sammanhang måste ges exakt samma innebörd. Av motiven till bestämmelsen i 7 kap. 2 § 1904 års lag framgår att det inte helt går att bortse från olika reglers syfte när det gäller att bestämma graden av anknytning som krävs för att hemvist ska anses föreligga vid tillämpningen av olika bestämmelser.24 Definitionen i bestäm- melsen är således inte uttömmande, utan den kan ses som en general- klausul vars egentliga innebörd kan variera från område till område och i sista hand avgörs av rättstillämpningen.25

Bestämmelsen i 7 kap. 2 § 1904 års lag är inte direkt tillämplig vid tolkningen av hemvistbegreppet i 2000 års Haagkonvention. Inte heller en analog tillämpning kommer, enligt utredningens mening, i fråga. Av principen om fördragskonform tolkning följer att begrepps- bildningen i 2000 års Haagkonvention ska tolkas enhetligt i fördrags- slutande stater och i enlighet med de bakomliggande intentionerna. Det innebär bland annat att begreppet ”habitual residence”, som sedan gammalt i familjerättsliga sammanhang har översatts till hem- vist, skulle kunna komma att tolkas annorlunda än enligt 1973 års reform av 1904 års lag. Några egentliga skillnader av betydelse kan dock enligt utredningens bedömning inte förutses.

23Se Kristina Örtenhed, Hemvistbegreppet, 1991, s. 43.

24Se prop. 1973:158, s. 80 och 121. Jämför även NJA 1977 s. 706, som gällde erkännande av ett utländskt adoptionsbeslut, och av vilket det framgår att tolkningen av hemvistbegreppet påverkas av det bakomliggande ändamålet med en bestämmelse.

25Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl. 2014, s. 134.

136

6Tillträde till 2000 års Haagkonvention

6.1Frågan om Sveriges tillträde till 2000 års Haagkonvention

Utredningens förslag: Sverige ska tillträda 2000 års Haagkonven- tion genom att regeringen, efter riksdagens godkännande av konventionen, ratificerar den.

6.1.1Utgångspunkter

Den, i avsnitt 3.2 beskrivna, ökande rörligheten över landgränserna har lett till att frågor om skydd för vuxna allt oftare har anknytning till fler än ett land. Det finns därför ett allt mer ökande behov av regelsystem som klargör vad som ska gälla i sådana situationer av- seende vilket lands myndigheter som ska vara behöriga att vidta skyddsåtgärder, vilket lands lag som ska tillämpas samt erkännande och verkställighet av skyddsåtgärderna. Skyddet i internationella situationer blir vanligen bättre om flera länder tillämpar samma regel- system och om det skapas förutsättningar för ett myndighets- samarbete över gränserna.

Sverige har sedan tidigare tillträtt 1931 års nordiska äktenskaps- konvention och den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster. Även lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand- ling bygger på ett samarbete mellan Sverige och övriga nordiska länder. Sverige deltog aktivt i utarbetandet av 2000 års Haagkon- vention såsom tidigare skett beträffande 1996 års Haagkonvention,

137

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

som utgjorde utgångspunkt för arbetet med 2000 års Haagkonven- tion och som Sverige senare tillträdde.

I det följande redovisar utredningen överväganden från ett svenskt perspektiv beträffande frågan om ett tillträde 2000 års Haagkon- vention.

6.1.2EU-rättsliga aspekter, FN och intresset av nordisk rättslikhet

Det har inom EU inte antagits några bestämmelser i fråga om skydd för vuxna och medlemsstaterna är därför behöriga att självständigt ratificera 2000 års Haagkonvention (se avsnitt 3.5). Skyddsbehovet i internationella situationer har emellertid uppmärksammats av EU bland annat i rådets slutsatser från år 2008, Europaparlamentets resolution av den 18 december 2008 med rekommendationer till kommissionen om rättsskydd för vuxna: gränsöverskridande konse- kvenser och Stockholmsprogrammet. I dessa dokument uppmun- tras medlemsstaterna att ansluta sig till 2000 års Haagkonvention så snart som möjligt. Hittills har sju av EU:s medlemsstater, bland annat Finland, anslutit sig till konventionen och ytterligare sju medlems- stater har undertecknat den.1 I Danmark pågår ett arbete med ett eventuellt tillträde till konventionen. När det gäller de övriga nordiska länderna överväger Norge ett tillträde till konventionen medan utredningen inte har kunnat erhålla något besked från Island.

I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions- nedsättning understryks betydelsen av internationellt samarbete för att säkra rättigheter för personer med funktionsnedsättning.2 Med hänsyn till att 2000 års Haagkonvention också vill främja detta vore en svensk ratifikation av konventionen förenlig med Sveriges åtaganden enligt FN-konventionen.

EU:s inställning till medlemsstaternas anslutning till konven- tionen, vikten av en enhetlig rättstillämpning inom unionen, under- stödjande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och intresset av nordisk rättslikhet talar en- ligt utredningens bedömning med styrka för ett svenskt tillträde till

1Uppgiften är från den 28 maj 2015 och är hämtad från Haagkonferensens hemsida, http://www.hcch.net/index_en.php?act=conventions.status&cid=71.

2Se artikel 32.

138

SOU 2015:74

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention. Ett ytterligare argument för ett tillträde är att desto fler länder som ratificerar konventionen, desto starkare blir skyddet för vuxna som inte själva kan tillvarata sina intressen.

6.1.3Konventionens regelverk

Den stat där den vuxne har hemvist är som huvudregel behörig att vidta skyddsåtgärder enligt 2000 års Haagkonvention. Den inter- nationella behörighetsregleringen i Sverige är fragmentarisk och på vissa områden saknas sådana bestämmelser, till exempel när det gäller åtgärder enligt LSS, LVM, LVU och LPT.

Den tilltagande rörligheten över gränserna liksom det ökande antalet personer med hemvist i ett annat land än sitt medborgar- skapsland eller med medborgarskap i mer än ett land gör att natio- nalitetsprincipen3 inte är lika ändamålsenlig som den tidigare var. Hemvistprincipen utgår från att det finns en faktisk närhet mellan den vuxne och den beslutande myndigheten. En sådan närhet skapar bättre underlag och förutsättningar för nödvändiga och adekvata beslut, än en reglering som bygger på medborgarskapet som grund för behörighet och tillämplig lag. Hemvistprincipen förenklar och medför att onödiga kostnader kan undvikas när det gäller att få tillgång till uppgifter om en persons situation och hjälpbehov.

Därtill kommer att hemvistprincipen tillämpas på den inter- nationella familjerättens område bland annat genom Bryssel II- förordningen och Sveriges tillträde till 1996 års Haagkonvention. 2000 års Haagkonvention ger dock utrymme för en viss flexibilitet genom att konventionen under vissa förutsättningar öppnar för behörighet i bland annat den fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare eller i en fördragsslutande stat där den vuxnes egen- dom finns när det är i den vuxnes intresse.

Dessutom finns i alla brådskande fall behörighet för myndig- heterna i den fördragsslutande stat där den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns att vidta nödvändiga skyddsåtgärder. I undantagsfall finns dessutom behörighet för myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne befinner sig att vidta tillfälliga

3 Se avsnitt 4.2.2.

139

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

åtgärder till skydd för den vuxne med territoriell verkan endast i det landet i fråga.

2000 års Haagkonvention innehåller även bestämmelser som möjliggör för svenska myndigheter att komma överens med myn- digheter i andra fördragsslutande stater i fråga om i vilken av dem behörighet ska utövas i ett enskilt fall. I så fall kan en överföring av behörighet aktualiseras från en konventionsstat till en annan. En överföring av behörighet ska endast ske om det ligger i den vuxnes intresse. Det kan antas att bestämmelserna fyller ett behov vid in- satser i gränsöverskridande situationer, till exempel när den vuxne planerar att flytta till en annan fördragsslutande stat.

Med den flexibilitet som alltså finns inom behörighetsreglering- en enligt konventionen sörjs för att skyddet för den vuxne kan vidtas av myndigheter med bäst förutsättningar och möjligheter att tillgodose den vuxnes skyddsbehov.

De behöriga myndigheterna ska enligt 2000 års Haagkonvention som huvudregel tillämpa sin egen lag. Det innebär att hemvistlandets lag, vilket är den lag som myndigheterna naturligen behärskar bäst, vanligen kommer att tillämpas. Konventionens lagvalsbestämmelser medger emellertid viss flexibilitet genom att i undantagsfall öppna för tillämpningen eller beaktandet av ett annat lands lag när skyddet för den vuxnes person eller egendom kräver det. Dessutom regleras ordre public-situationer och tillämpningen av internationellt tvingande bestämmelser i konventionen. I konventionen finns även bestäm- melser om tillämplig lag beträffande så kallade framtidsfullmakter, vilka enligt ett förslag som överlämnades till regeringen i maj 2014 föreslås införas i svensk intern rätt (Ds 2014:16).

Vidare reglerar konventionen erkännande och verkställighet av åtgärder vidtagna i en annan fördragsslutande stat. De fördrags- slutande staterna ska som huvudregel erkänna varandras åtgärder. Grunderna för att vägra ett erkännande är väl definierade och av- gränsade. Om en åtgärd behöver verkställas ska länderna tillämpa ett snabbt och enkelt förfarande för verkställbarhetsförklaring och en verkställbar åtgärd ska verkställas på samma villkor som om den vidtagits av landets egna myndigheter. Samtliga bestämmelser med- för att dubbla processer om samma sak kan undvikas samt att åtgärder till skydd för vuxna kan vidtas och verkställas på ett snabbt och ändamålsenligt sätt. Detta är till fördel för en skyddsbehövande vuxen.

140

SOU 2015:74

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

Bestämmelserna om samarbete och tillhandahållande av informa- tion i 2000 års Haagkonvention är till gagn för en vuxen i behov av skyddsåtgärder bland annat genom att den myndighet som över- väger att vidta en åtgärd enligt konventionen ska få de upplysningar om den vuxne som är relevanta för skyddet från myndigheter i andra fördragsslutande stater samt genom att myndigheterna i det land där den vuxne har hemvist eller befinner sig ska få information om en eventuell allvarlig fara som den vuxne utsätts för och om vilka åtgärder som vidtagits eller övervägs i den andra staten.

Utredningen kan konstatera att 2000 års Haagkonvention inne- håller ett väl övervägt regelverk som motsvarar behoven i ett modernt, internationellt samhälle och som har förutsättningar att bli ett vik- tigt instrument i rättstillämpningen. Ett tillträde till konventionen skulle därför innebära att skyddet för vuxna i internationella situa- tioner regleras på ett enhetligt och ändamålsenligt sätt i förhållande till fördragsslutande stater. På de områden som i dag är oreglerade i svensk rätt skulle konventionen även bidra till rättssäkerhet och förutsebarhet samt underlätta för rättstillämparen. Dessutom med- för det förhållandet att offentligrättsliga åtgärder omfattas av kon- ventionen att svårigheter vid gränsdragningen mellan privaträtt och offentlig rätt kan undvikas.

6.1.4Sammantagen bedömning

Som framgår i det föregående finns det flera tungt vägande skäl till varför Sverige bör tillträda 2000 års Haagkonvention. Med hänsyn till dessa skäl föreslår utredningen att Sverige ska tillträda 2000 års Haagkonvention.

Det bör noteras att för Sveriges del måste ett tillträde till konven- tionen följa reglerna i 10 kap. regeringsformen. Detta innebär att konventionen måste godkännas av riksdagen innan regeringen kan ingå den internationella överenskommelsen att ratificera konven- tionen. Skälet för detta är att ett svenskt tillträde förutsätter lag- ändringar. (Se 10 kap. 1 och 3 §§ regeringsformen.)

141

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

6.2Införlivande genom inkorporering

Utredningens förslag: 2000 års Haagkonvention ska föras in i svensk rätt genom inkorporering. De bestämmelser i konven- tionen som inkorporeras ska ges företräde i förhållandet till andra fördragsslutande stater, vilket ska anges i 1904 års lag.

I Sverige krävs det att en ratificerad internationell konvention in- förlivas med den nationella rätten för att äga internrättslig giltighet, det vill säga för att bestämmelserna i konventionen ska kunna tillämpas av domstolar och myndigheter på samma sätt som natio- nellt stiftad lag.4 Den folkrättsliga bundenheten anses alltså inte omedelbart ge upphov till en sådan giltighet.

Olika metoder har använts i Sverige för att införliva en inter- nationell konvention med den nationella rättsordningen, nämligen transformering, inkorporering och konstaterande av normharmoni. Valet av metod har bland annat att göra med hur konventionen är utformad. För de konventioner som innehåller mer allmänt hållna bestämmelser av målsättningskaraktär passar transformeringsmetoden bäst. Andra konventioner är skrivna på ett detaljerat sätt som gör att de är väl anpassade att tillämpas direkt av domstolar och andra myndigheter, och inkorporering framstår då som det naturliga valet.

Transformering innebär att konventionen formuleras och antas som svensk lagtext, i den utsträckning som existerande interna bestämmelser inte redan svarar mot konventionens krav.5

Vid inkorporering föreskrivs i svensk lag att bestämmelserna i en konvention ska gälla i Sverige. Det innebär att de autentiska konventionstexterna (för Haagkonventionernas del både den engelska och den franska språkversionen) blir gällande som svensk lag. En svensk översättning brukar publiceras vid sidan av de autentiska texterna. Denna metod har använts bland annat vid införlivandet av 1996 års Haagkonvention6 och 1993 års Haagkonvention7. Det är

4Detta brukar kallas att en stat är dualistisk. I monistiska stater utgör en internationell konvention omedelbart en del av den interna rätten i och med att konventionen ratificeras.

5Transformeringsmetoden har använts till exempel vid införlivandet av 1970 års Haag- konvention (lagen [1973:943] om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader) och 1980 års Haagkonvention.

6Lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

7Lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

142

SOU 2015:74

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

möjligt att inkorporera vissa delar av en konvention och utesluta andra delar som inte har någon naturlig plats i svensk rätt utan att ändra konventionens innehåll i sak, till exempel slutbestämmelser som riktar sig till de fördragsslutande staterna. En sådan selektiv inkorporeringsmetod användes bland annat vid inkorporeringen av 1996 års Haagkonvention.8

Om den gällande svenska rätten redan anses stå i full överens- stämmelse med en konventions krav, är det tillräckligt att konsta- tera att så är fallet och några lagstiftningsåtgärder är inte behövliga.9

I 2000 års Haagkonvention finns bestämmelser som berör en rad olika områden i svensk rätt, vilket innebär att en transformering skulle behöva genomföras genom lagstiftning på många skilda håll i den svenska lagstiftningen. Detta riskerar leda till att konventionens grundläggande syften och mening går förlorade.10 För 2000 års Haag- konvention finns det således en stor fördel med inkorporering, genom vilken bestämmelserna hålls samman och kan läsas i sitt natur- liga sammanhang. Konventionen har konstruerats på ett sätt som gör att den är förhållandevis lätt att överblicka. Dess bestämmelser är både detaljerade och såväl språkligt som systematiskt väl utfor- made för att tillämpas direkt av både domstolar och andra myn- digheter. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att 2000 års Haagkonvention ska inkorporeras med svensk rätt. På detta sätt uppnås även nordisk rättslikhet, eftersom Finland har inkorporerat konventionen. Det kan emellertid finnas anledning att överväga om konventionens bestämmelser om samarbete och administrativa frågor ska inkorporeras eller inte. Utredningen behandlar dessa frågor i kapitel 17.

Eftersom det blir fråga om konventionsbaserad lagstiftning måste konventionens bestämmelser ges företräde i förhållandet till andra fördragsslutande stater. Det bör därför intas en bestämmelse i 1904 års lag om att konventionen ska tillämpas före svensk autonom lag. Det kan i sammanhanget nämnas att 2000 års Haagkonvention reglerar hur konventionens bestämmelser, efter en stats tillträde, förhåller

8Se prop. 2011/12:85, s. 32 f.

9Konstaterande av normharmoni användes när Sverige tillträdde FN-konventionen om rättig- heter för personer med funktionsnedsättning och det valfria tilläggsprotokollet till konven- tionen (se prop. 2008/09:28).

10Jämför bedömningen när det gäller 1996 års Haagkonvention i SOU 2005:111, s. 139.

143

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

sig till andra internationella instrument och lagar som bygger på ett samarbete mellan länder (se kapitel 14 och artikel 49). För Sveriges del finns sådan konventionsbunden lagstiftning i 1931 års nordiska äktenskapskonvention, som har införlivats i svensk rätt genom 1931 års förordning och 1988 års lag. Den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster, som gäller som lag i Sverige11, innehåller även bestämmelser om internationell behörighet. Dess- utom finns lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, som bygger på ett samarbete mellan de nordiska länderna. I enlighet med artikel 49 2000 års Haagkonvention ska bestämmelser i nämnda konventioner och lagar tillämpas framför konventionen om inte en motsatt förklaring avges. Eftersom Sverige är bunden av konven- tionerna och lagsamarbetet saknas det anledning att avge en sådan förklaring.

11 Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

144

7Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.1Utgångspunkter och målsättningar för konventionssamarbetet (ingressen)

I ingressen till konventionen anges de allmänna utgångspunkterna för konventionssamarbetet och de målsättningar som de fördrags- slutande staterna är ense om. Staterna hänvisar där bland annat till behovet i internationella situationer av skydd för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta tillvara sina intressen. Vidare framgår att staterna önskar undvika konflikter mellan sina rättssystem när det gäller behörighet, tillämplig lag, erkän- nande och verkställighet i samband med åtgärder till skydd för vuxna. Det erinras även om vikten av internationellt samarbete till skydd för vuxna och om att den vuxnes intressen samt respekten för hans eller hennes värdighet och rätt till självbestämmande ska komma i främsta rummet.

I ingressen används uttrycket ”primary considerations” i den engelska originallydelsen. Översättningen till svenska ”i främsta rum- met” kan uppfattas starkare än vad som har avsetts i originaltexten. Utredningen har emellertid stannat för denna översättning eftersom den korresponderar med översättningen av 1996 års Haagkonven- tion, som i sin tur bygger på översättningen av artikel 3 Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Förhållandet får beaktas vid tolkningen av konventionen.

145

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

7.2Tillämpningsområde och ändamål (artikel 1)

Artikel 1

1.Denna konvention ska tillämpas i internationella situationer på skydd för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta tillvara sina intressen.

2.Ändamålet med denna konvention är

a)att fastställa den stat vars myndigheter har behörighet att vidta åt- gärder till skydd för den vuxnes person eller egendom,

b)att fastställa vilken lag dessa myndigheter ska tillämpa när de utövar sin behörighet,

c)att fastställa vilken lag som är tillämplig på företrädande av den vuxne,

d)att föreskriva erkännande och verkställighet av sådana skyddsåtgärder

ialla fördragsslutande stater, och

e)att upprätta ett sådant samarbete mellan myndigheterna i de fördrags- slutande staterna som krävs för att uppnå denna konventions mål.

7.2.1Skydd för vuxna i internationella situationer (artikel 1.1)

Konventionens tillämpningsområde och ändamål framgår av den första artikeln. Konventionen ska tillämpas i internationella situa- tioner på skydd för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta tillvara sina intressen (artikel 1.1). Det finns i konventionen inte någon definition av när en situation ska betraktas som internationell. Av den förklarande rapporten framgår dock att en situation är internationell om den involverar mer än en stat.1 Exempel på sådana situationer är om en vuxen är medborgare i ett land och har hemvist i ett annat land. Den vuxne kan också vara i behov av vård vid en vistelse i ett annat land än hemvistlandet, eller äga egendom i olika länder.

Konventionen ska tillämpas på skydd för vuxna. Detta innebär att en åtgärd som har vidtagits av ett lands myndigheter måste syfta till skydd för en vuxen för att åtgärden ska falla in under konven- tionens tillämpningsområde.2 Det finns inte någon uttömmande uppräkning av de skyddsåtgärder som omfattas av konventionen. Exempel på åtgärder som avses i artikel 1 ges dock i artikel 3 (se

1Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 10.

2Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 8.

146

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

närmare avsnitt 7.4). Däremot anges i artikel 4 uttryckligen de åt- gärder som inte omfattas av konventionen (se närmare avsnitt 7.5). Vilka skyddsåtgärder enligt svensk materiell rätt som omfattas av konventionen är således en tolkningsfråga. Mot bakgrund av exemplen i artikel 3 kan konstateras att såväl frivilliga som tvingande skydds- åtgärder omfattas av konventionen. (De olika skyddsåtgärderna behandlas närmare i avsnitt 7.4.)

Konventionen ska tillämpas på vuxna som inte kan ta tillvara sina intressen på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga.

Alla slags brister i den vuxnes kapacitet omfattas. Både intellektuell och fysisk förmåga avses och förhållandet kan vara antingen perma- nent eller temporärt.3

Att den vuxne inte kan ta tillvara sina intressen har avseende på såväl den vuxnes personliga som ekonomiska angelägenheter. Hjälp- behovet behöver inte avse både den vuxnes personliga och ekono- miska angelägenheter utan en skyddsåtgärd kan till exempel inne- fatta endast hjälp med att sälja en fastighet.4 Det ska göras en ”de facto-bedömning” av om skyddskriterierna är uppfyllda. Det krävs alltså inte att den vuxne har förklarats vara oförmögen att bevaka sina rättigheter genom ett myndighetsbeslut.

7.2.2Fastställande av den stat vars myndigheter är behöriga att vidta skyddsåtgärder (artikel 1.2.a)

Ett ändamål med konventionen är att fastställa den stat vars myn- digheter har behörighet att vidta åtgärder till skydd för den vuxne (artikel 1.2.a). Konventionen bestämmer alltså inte vilka myndig- heter i staten som är nationellt behöriga.5 Frågor om behörighet behandlas i kapitel II i konventionen.6

3Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 9 och jämför 11 kap. 4 § FB.

4Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 10.

5Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 12.

6Se närmare kapitel 8.

147

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Myndigheter i konventionens mening

I konventionen delas myndigheter in i rättsliga och administrativa myndigheter (se till exempel artikel 3 b) men vad som avses med det specifika begreppet myndighet definieras inte i konventionen. Med avseende på artikel 32.1, som rör överlämnande av information om en vuxen mellan myndigheter i olika fördragsslutande stater, uttalas i den förklarande rapporten att det – trots att det inte anges uttryckligen – är klart att det med myndigheter avses endast offent- liga myndigheter, vilka är de enda som konventionen anvisar som behöriga att vidta skyddsåtgärder. Enligt rapporten innebär detta att sammanslutningar och så kallade non-governmental organisations, bland annat ideella och internationella organisationer, inte omfattas av myndighetsbegreppet.7 Vid bedömningen av begreppet myndig- het enligt konventionens mening måste, enligt utredningen, emeller- tid hänsyn tas till att den exakta innebörden av begreppet varierar från land till land. Det är därför inte säkert att det som vi i Sverige lägger in i begreppet ”offentlig myndighet” alltigenom är detsamma som avses i den förklarande rapporten.

När begreppet domstol används i internationella instrument på den internationella familjerättens område ges det vanligen vidast möjliga definition och tolkning för att omfatta alla som kan komma att besluta om åtgärder som omfattas av instrumentet. Ett exempel på detta är att en domstol enligt Bryssel II-förordningen definieras som samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde (artikel 2.1). Begreppet domstol definieras även i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet8 (underhållsförordningen). I den förordningen anges att med domstol avses även de administrativa myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor om underhållsskyldighet, förutsatt att dessa myndigheter garanterar opartiskhet och parter- nas rätt att bli hörda och att deras beslut enligt lagen i den med- lemsstat där de är etablerade kan bli föremål för överklagande eller förnyad prövning av en rättslig myndighet, och har liknande giltig-

7Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 134.

8Se EUT L 7, 10.01.2009, s. 1–79.

148

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

het och verkan som ett beslut av en rättslig myndighet i samma fråga. Utvecklingen i internationellt lagsamarbete att – i ett internationellt instrument ge definitionen och tolkningen av vilka beslutande organ som omfattas av det framtagna gränsöverskridande instrumentet en vid omfattning – ger enligt utredningen stöd för att utgångspunkten även för 2000 års Haagkonvention måste vara att myndighetsbegrep- pet inte ska ges ett alltför begränsat innehåll.

Enligt utredningen måste tolkningen av myndighetsbegreppet göras även med beaktande av de åtgärder som omfattas av kon- ventionen. I artikel 3 ges exempel på sådana skyddsåtgärder. Åtgär- derna i artikeln innefattar vad som enligt svensk intern rätt anses utgöra myndighetsutövning. Vid bedömningen av vilka som kan be- traktas som en myndighet i konventionens mening och vars åtgär- der till skydd för en vuxen därmed omfattas av konventionen, bör enligt utredningen ledning kunna tas från både det svenska myn- dighetsbegreppet och vad som här i landet avses med myndighets- utövning.

I Sverige anses samtliga statliga och kommunala organ med undan- tag av riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna (kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och regionfullmäktige) vara myndigheter. Detta gäller alltså även i fråga om regeringen och domstolarna. Ett organ som är organiserat i privaträttsliga former och som utövar offentlig makt är inte en svensk myndighet.9

En myndighets verksamhet innefattar olika typer av åtgärder och beslut, vilka ofta inbegriper myndighetsutövning. I den äldre och upphävda förvaltningslagen (1971:290) (ÄFL) definierades myndig- hetsutövning som ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande”. I förvaltningslagen (1986:223) finns det inte någon definition av myndighetsutövning, men till sitt inne- håll är begreppet dock detsamma som i ÄFL.10 Förvaltningsuppgifter kan överlämnas åt kommuner och andra juridiska personer och enskilda individer och om uppgiften innefattar myndighetsutövning, får ett överlämnande göras endast med stöd av lag (12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen). Enligt svensk rätt kan således såväl myn-

9Se Erik Holmberg m.fl., Grundlagarna, (den 1 januari 2012, www.nj.se/zeteo), kommen- taren till 1 kap. 8 § regeringsformen.

10Se prop. 1985/86:80 om ny förvaltningslag, s. 55.

149

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

digheter som andra juridiska personer och enskilda individer utöva myndighetsutövning.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts gör utredningen be- dömningen att konventionens myndighetsbegrepp bör omfatta åtminstone dem som, utifrån det svenska begreppet myndighets- utövning, skulle anses utöva myndighet i frågor som rör skydd för vuxna. Detta innebär att även andra organ än de som vi i Sverige skulle betrakta som myndigheter kan omfattas av konventionens bestämmelser. Vägledande för bedömningen om en beslutsfattare berörs är, enligt utredningen, om myndighetsutövning förekommer när åtgärden till skydd för en vuxen vidtas. Mot bakgrund av det uttryckliga uttalandet i den förklarande rapporten rörande samman- slutningar och så kallade non-governmental organisations anser utredningen att dessa organ dock inte kan betraktas som myndig- heter enligt konventionen.

Myndigheter och andra i Sverige som omfattas av konventionens myndighetsbegrepp

De allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna i Sverige är att betrakta som rättsliga myndigheter i konventionens mening. De allmänna domstolarna avgör bland annat vissa frågor om förvaltarskap och godmanskap11 och de allmänna förvaltnings- domstolarna avgör till exempel frågor om tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT.

Myndigheter som inte svarar för rättskipningen är enligt svensk rätt förvaltningsmyndigheter och är att betrakta som administrativa myndigheter enligt konventionen. Ett exempel på en administrativ myndighet som berörs av konventionen är överförmyndaren, vars huvuduppgift är att utöva tillsyn och kontroll över godmanskap och förvaltarskap, men som även till exempel i vissa fall utser god man och förvaltare.12 Ett annat exempel är socialnämnden13 som ansvarar för åtgärder enligt SoL, i fråga om bland annat kontakt- person14, missbrukarvård15 och vård och boende16. Dessutom är polis-

11Se 11 kap. 4 § FB.

12Se 11 kap. 4 § andra stycket och 7 § fjärde stycket FB.

13Socialnämnden är ett kommunalt organ och betraktas således som en myndighet enligt regeringsformen.

14Se 3 kap. 6 b § SoL.

150

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

myndigheten att anse som en administrativ myndighet vid ett till- fälligt omhändertagande enligt LPT17. Även en patientnämnd enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. berörs som administrativ myndighet vid utseende av en stödperson enligt LPT18.

Det ska dock anmärkas att det förhållandet att den som utövar myndighet, enligt utredningens bedömning, omfattas av konven- tionens myndighetsbegrepp innebär att även andra organ och en- skilda individer än de som nämnts kan beröras av konventionen. Det gäller till exempel läkare i viss verksamhetsutövning.

Beslut inom hälso- och sjukvården i Sverige som innefattar myndighetsutövning och som omfattas av konventionens tillämpningsområde

Vissa beslut inom hälso- och sjukvården innefattar myndighets- utövning även om det inom detta område kan vara svårt att klar- göra och avgränsa vad som ska anses som myndighetsutövning.19 Beslut som innebär frihetsinskränkningar av det slag som regleras i den psykiatriska tvångslagstiftningen, till exempel beslut av läkare om omhändertagande för undersökning enligt LPT20 eller beslut av chefsöverläkare om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT21 är klara fall av myndighetsutövning22 och måste enligt utredningens bedömning beaktas som myndighetsåtgärder i konven- tionens mening. Även beslut om besöksrestriktioner när det gäller dem som är tvångsintagna för vård enligt bland annat LVM, LVU och LPT och som under vissa förutsättningar får beslutas av huvud- mannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen skulle kunna betraktas som exempel på myndighetsutövning.23

Rena vård- och behandlingsåtgärder i sig faller emellertid utan- för området för myndighetsutövning. Detta innebär att läkare eller annan vårdande personal i sin vårdande och behandlande verksam-

15Se 5 kap. 9 § SoL.

16Se 6 kap. 1 § SoL.

17Se 47 § LPT.

18Se 30 § LPT.

19Se prop. 1992/93:43, s. 7 och 22.

20Se 4 § andra stycket LPT.

21Se 6 b § andra stycket LPT.

22Se prop. 2004/05:89, s. 11.

23Se 3 § lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård.

151

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

het, enligt utredningen, normalt inte betraktas som myndigheter i konventionens mening. I den förklarande rapporten bekräftas också att medicinska åtgärder i sig, som faller inom området för medicinsk behandling och läkarnas verksamhetsfält, inte omfattas av konven- tionen.24 Det ankommer emellertid slutligen på domstolarna att efter hand genom rättspraxis utvisa var gränserna går för konventionens tillämplighet.

Frågan om vem som är behörig företrädare för en skyddsbehövan- de vuxen vid ställningstagande till medicinsk behandling omfattas dock av konventionen.25 För medicinska åtgärder eller behandling i Sverige krävs som regel att den vuxne själv samtycker och ett sam- tycke för den vuxnes räkning kan enligt svensk intern rätt inte lämnas av en företrädare eller en myndighet.26 Däremot kan det i andra länder finnas en sådan möjlighet. Inom hälso- och sjukvården kan det därför bli aktuellt att i detta avseende beakta konventionens bestämmelser.

7.2.3Fastställande av tillämplig lag (artiklarna 1.2.b och 1.2.c)

Andra ändamål med konventionen är att fastställa vilken lag behö- riga myndigheter ska tillämpa och vilken lag som är tillämplig på före- trädande av den vuxne (artiklarna 1.2.b och 1.2.c). Bestämmelser om tillämplig lag finns i kapitel III i konventionen.27

Situationen när en vuxen själv ger eller har gett någon en bestå- ende fullmakt för att användas till skydd för den vuxne i händelse av att han eller hon inte längre är förmögen att bevaka sina intressen, en så kallad framtidsfullmakt, omfattas av konventionen (se artik- larna 15 och 16 samt kapitel 10). Konventionen reglerar och ger effekt åt framtidsfullmakter genom bestämmelser om tillämplig lag och inte genom särskilda bestämmelser om erkännande.28 Det bör här nämnas att åtgärder till skydd för en vuxen som vidtas av ett ombud med stöd av en vanlig fullmakt faller utanför konventionens tillämpningsområde.

24Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 42.

25Se artikel 4.2, Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 42, och avsnitt 7.5.11.

26Se 4 kap. 2 § patientlagen (2014:821).

27Se närmare kapitel 9.

28Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 13.

152

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.2.4Föreskrivande av erkännande och verkställighet (artikel 1.2.d)

Ytterligare ett ändamål med konventionen är att föreskriva erkän- nande och verkställighet av skyddsåtgärder (artikel 1.2.d). Bestäm- melser om detta finns i kapitel IV i konventionen.29

Vid erkännande och verkställighet av en skyddsåtgärd som har vidtagits i en annan fördragsslutande stat kan fråga uppkomma om åtgärden omfattas av konventionen eller inte. Som har redovisats i det föregående ska, enligt artikel 1.2.a), en åtgärd ha vidtagits av en internationellt behörig myndighet för att omfattas av konventionen. Enligt utredningen bör, som ovan konstaterats, begreppet myndig- het i konventionens mening tolkas vidare än det svenska myndig- hetsbegreppet och vid bedömningen av om det utländska organet eller den enskilda individen kan betraktas som en myndighet bör beaktas om beslutet har innefattat vad som enligt svensk rätt avses med myndighetsutövning (se avsnitt 7.2.2).

7.2.5Samarbete mellan myndigheterna (artikel 1.2.e)

Slutligen anges som ändamål att upprätta ett samarbete mellan myn- digheterna i de fördragsslutande staterna (artikel 1.2.e). Frågor om samarbete regleras i konventionens kapitel V.30

7.3Definition av en vuxen (artikel 2)

Artikel 2

1.Med en vuxen avses i denna konvention en person som har fyllt 18 år.

2.Konventionen ska tillämpas även på åtgärder som avser en vuxen som inte hade fyllt 18 år när åtgärden vidtogs.

En vuxen definieras i konventionen som en person som har fyllt 18 år (artikel 2.1). Gränsen sammanfaller med den övre åldersgräns som anges i 1996 års Haagkonvention. Enligt artikel 2.2 är kon- ventionens bestämmelser också tillämpliga på åtgärder som avser en

29Se närmare kapitel 11.

30Se närmare kapitel 12.

153

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

vuxen som inte hade fyllt 18 år när åtgärden vidtogs. Detta medför att tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention tar vid där 1996 års Haagkonventions tillämpningsområde tar slut.31 Till exempel omfattas vissa åtgärder enligt LVU av 1996 års Haagkonvention fram till dess att personen fyller 18 år och därefter, för tiden upp till 20 års ålder, tillämpas 2000 års Haagkonvention på åtgärden (1 § tredje stycket LVU). En sådan skyddsåtgärd som har vidtagits med 1996 års Haagkonvention som grund fortsätter dock att gälla och ha verkan också efter 18- årsdagen. Om åtgärden ska omprövas efter det att personen har fyllt 18 år ska emellertid 2000 års Haagkonvention tillämpas (jämför 13 § andra stycket LVU). Även i en situation då ställning ska tas till om ett beslut enligt 1996 års Haagkonvention ska erkännas eller verkställas i en annan fördragsslutande stat efter 18- årsdagen ska 2000 års Haagkonvention tillämpas.

1996 års Haagkonvention ska tillämpas fram till dess att ett barn fyller 18 år, även om barnet enligt den tillämpliga lagen anses som myndigt vid en annan ålder. På motsvarande sätt ska 2000 års Haag- konvention tillämpas från 18 års ålder oavsett vad den tillämpliga lagen föreskriver i fråga om myndighetsålder. Artikeln innebär så- ledes inte att det i konventionen har uppställts en materiell bestäm- melse som stadgar att myndighetsåldern är 18 år i alla stater.32

Bryssel II-förordningen är tillämplig för alla EU:s medlemsstater utom Danmark och kommer därför för svenskt vidkommande att tillämpas oftare än 1996 års Haagkonvention. Förordningen saknar en definition av barn utifrån ålder, men på samma sätt som när det gäller 1996 års Haagkonvention upphör förordningen formellt att gälla när barnet fyller 18 år. Även Bryssel II-förordningen och 2000 års Haagkonvention kan därför sägas komplettera varandra genom att 2000 års Haagkonvention tar vid där Bryssel II-förord- ningen upphör.

31Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 15.

32Jämför SOU 2005:111, s. 120.

154

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.4Åtgärder som omfattas av konventionen (artikel 3)

Artikel 3

De åtgärder som avses i artikel 1 kan i synnerhet gälla

a)fastställande av den nedsatta eller bristande personliga förmågan och förordnande av en skyddsåtgärd,

b)förordnande att ställa en vuxen under en rättslig eller administrativ myndighets skydd,

c)förvaltarskap, godmanskap och liknande institut,

d)förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom, eller som ska företräda eller bistå den vuxne,

e)placering av den vuxne på en institution eller något annat ställe där skydd kan tillhandahållas,

f)förvaltning av, bevarande av eller förfogande över den vuxnes egen- dom,

g)beviljande av tillstånd till ett särskilt ingripande för att skydda den vuxne eller dennes egendom.

7.4.1Allmänt

I artikel 3 anges konventionens tillämpningsområde genom exem- pel på vilka åtgärder som kan omfattas av konventionen. Tillämp- ningsområdet är mycket vitt och omfattar både privat- och offent- ligrättsliga skyddsåtgärder.

Skyddsåtgärderna kan vara olika i konventionsstaternas rätts- system och därför är uppräkningen exemplifierande utan att vara uttömmande. Vissa av punkterna i artikeln kan vidare förefalla att överlappa varandra. Detta är emellertid utan betydelse för tillämp- ningen eftersom åtgärderna lyder under samma bestämmelser. Några av de uppräknade åtgärderna är okända i vissa rättssystem. Åtgär- derna behöver inte heller stå till buds för de myndigheter som är behöriga enligt konventionen, utan åtgärderna får vidtas om de är möjliga enligt den lag som konventionen anger ska tillämpas och om de i den situationen omfattas av konventionens tillämpningsområde.33

Listan över skyddsåtgärder omfattar inte beslut att inte vidta några åtgärder. Enligt den förklarande rapporten ansågs det vid tillkomsten av konventionen inte finnas något behov av en sådan

33 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 18.

155

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

bestämmelse.34 I konventionen accepteras emellertid sådana beslut, till exempel i artikel 7.3 där det har införts en skyldighet för de fördragsslutande staterna att erkänna ett negativt beslut av en be- hörig myndighet.

7.4.2Fastställande av den nedsatta eller bristande personliga förmågan och förordnande av skyddsåtgärder (artikel 3.a)

På engelska lyder artikel 3.a) ”the determination of incapacity and the institution of a protective regime” och på franska ”la déter- mination de l'incapacité et l'institution d'un régime de protection”. I den förklarande rapporten anges att omfattningen av den nedsatta eller bristande personliga förmågan i vissa rättssystem är avgörande för det sätt på vilket den vuxne skyddas; i Sverige till exempel genom godmanskap eller förvaltarskap. Fastställandet av den ned- satta eller bristande personliga förmågan och förordnande av skydds- åtgärder är enligt den förklarande rapporten därför åtgärder som omfattas av konventionen (punkten a).35 Artikel 3.a) översätts i den finska propositionen som ”fastställande av begränsningar i handlingsbehörigheten och förordnande av ett skyddssystem”. Mot bakgrund av den engelska och franska lydelsen och den förklarande rapporten omfattar konventionen, enligt utredningen, bedömningen av den vuxnes förmåga att ta tillvara sina intressen när den bedöm- ningen är en förutsättning för att kunna förordna om skyddsåtgärder. Som exempel kan tänkas en bedömning i form av ett läkarintyg eller annan likvärdig utredning när en vuxen inte har lämnat sitt sam- tycke till godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB (11 kap. 17 § FB). Utred- ningen anser därför att lydelsen av artikel 3.a) på svenska bör vara ”fastställande av den nedsatta eller bristande personliga förmågan och förordnande av skyddsåtgärder”.

Skyddsåtgärderna enligt artikel 3.a) kan vara generella eller endast avse vissa av den vuxnes handlingar eller ett visst område, till exempel en viss egendom eller samtliga ekonomiska angelägenheter. I kon- ventionstexten nämns inte uttryckligen att ett upphävande av ett beslut som fastställer den nedsatta eller bristande personliga för-

34Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 28.

35Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 20.

156

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

mågan ska betraktas som en skyddsåtgärd enlig konventionen. Av den förklarande rapporten framgår emellertid att avsikten är att även ett upphävande av ett sådant beslut ska omfattas av konventionen.36 Enligt den finska propositionen utgörs åtgärder enligt artikeln till exempel av en begränsning av handlingsbehörigheten och för- ordnande av en intressebevakare med stöd av lagen om förmyndar-

verksamhet (442/1999).37

7.4.3Förordnande att ställa en vuxen under en rättslig eller administrativ myndighets skydd (artikel 3.b)

Att vara ställd under en rättslig eller administrativ myndighets skydd betraktas som en skyddsåtgärd enligt konventionen (punk- ten b). En skyddsåtgärd för en vuxen behöver enligt den förklarande rapporten inte alltid inbegripa en begränsning av den vuxnes rätts- handlingsförmåga. Den vuxne kan i stället fortsätta att bestämma över sina angelägenheter utan hjälp av en företrädare, men vara ställd under en rättslig eller administrativ myndighets skydd. En sådan myndighet kan till exempel ogiltigförklara eller få till stånd en ogiltigförklaring av en rättshandling som den vuxne har utfört.38 Ett exempel på en sådan skyddsåtgärd är i fransk rätt ”placement sous sauvegarde de justice”.39 Utredningen har inte funnit någon skyddsåtgärd i svensk rätt som omfattas av punkten b).

Enligt den finska propositionen kan åtgärder som hör under punkten b) vara till exempel beslut om vård mot patientens egen vilja enligt mentalvårdslagen (1116/1990), eftersom den fortsatta placeringen kontinuerligt måste bedömas av behörig myndighet.40 Utredningen anmärker i anslutning till detta exempel att beslut om tvångsvård enligt LVM, LVU eller LPT närmast faller under arti- kel 3.e) eftersom sådan vård inte i sig skyddar den vuxne mot hans eller hennes eget olämpliga rättshandlande.

36Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 20.

37Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

38Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 21.

39Se artikel 491 i den franska Code Civil. Sauvegarde de justice är en skyddsåtgärd med kort varaktighet. Åtgärden omfattar en specifik rättshandling eller transaktion men i övrigt kan den vuxne fortfarande utöva sina rättigheter.

40Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

157

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

7.4.4Förvaltarskap, godmanskap och liknande institut (artikel 3.c)

Förvaltarskap, godmanskap och liknande institut omfattas av kon- ventionens tillämpningsområde (punkten c). Det rör sig enligt den förklarande rapporten om skyddsåtgärder som beslutas när den vuxne på grund av sitt tillstånd fortlöpande behöver bli företrädd, assi- sterad eller övervakad eller få råd i det dagliga livet.41

För svensk del faller till exempel godmanskap och förvaltarskap enligt 11 kap. 4 och 7 §§ FB in under punkten c).

Enligt den finska propositionen rör punkten c) åtgärder som gäller intressebevakning och liknande institut samt förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom, företräda eller bistå den vuxne. Punk- ten överlappar, enligt den finska propositionen, punkten a) i kon- ventionen.42 Utredningen gör motsvarande bedömning för svensk del när det gäller förvaltarskap och godmanskap.

7.4.5Förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom (artikel 3.d)

Förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom, eller som ska företräda eller bistå den vuxne är åtgärder som ryms inom konventionen (punkten d). Formuleringarna i bestämmelsen är enligt den för- klarande rapporten mycket breda.43

För svensk rätts vidkommande omfattas förordnande av god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 och 7 §§ FB. Även en god man som överförmyndaren har förordnat för den som har god man eller för- valtare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intresse ryms inom bestämmelsen (11 kap. 2 § tredje stycket FB).44 Dessutom omfattas ett förordnande av en god man att företräda en enskild och bevaka hans eller hennes rätt i ett ärende om anordnande av

41Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 22.

42Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

43Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 23.

44Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 23.

158

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av handlingarna i ärendet (20 kap. 2 § andra stycket FB). Därtill omfattas utseendet av en stödperson som ska bistå en patient i personliga frågor så länge han eller hon tvångs- vårdas enligt LPT (30 §). Också utseendet av en kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde i personliga angelägenheter enligt 3 kap. 6 b § SoL omfattas av konventionen. Ett annat exempel är en personlig assistent eller en kontaktperson enligt 9 § 2 och 4 LSS. Även beslut om tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT är exempel på skyddsåtgärder enligt artikeln.

Enligt den förklarande rapporten omfattar bestämmelsen också ett äldreboende som behöver fatta medicinska beslut i avsaknad av en rättslig företrädare, etc.45 Svensk rätt förutsätter som huvudregel samtycke från den vuxne till medicinsk behandling, vilket inte kan lämnas av en svensk myndighet.46 Uteblivet samtycke utgör emeller- tid inte något hinder i nödsituationer.47

Enligt den finska propositionen rör punkten d) åtgärder som gäller intressebevakning och liknande institut samt förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom, företräda eller bistå den vuxne. I den finska propositionen görs bedömningen att punkten d) överlappar punkten a).48 För svensk del gör utredningen motsvarande bedöm- ning när det gäller förvaltarskap och godmanskap.

7.4.6Placering av den vuxne på en institution eller något annat ställe där skydd kan tillhandahållas (artikel 3.e)

Placering av den vuxne på en institution eller något annat ställe där skydd kan tillhandahållas omfattas av konventionen (punkten e). Tillämpningsområdet för bestämmelsen är enligt den förklarande

45Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 23.

46Se 4 kap. 2 § patientlagen (2014:821). Utredningen om beslutsoförmögna personers ställ- ning i hälso- och sjukvård, tandvård, socialtjänst och forskning (dir. 2012:72 samt tilläggsdir. 2013:96 och 2014:119) ska senast den 30 september 2015 lämna förslag till en enkel och ända- målsenlig reglering avseende personer som på grund av att de är beslutsoförmögna helt eller delvis saknar möjlighet att fullt ut vara delaktiga eller på annat sätt utöva sitt självbestäm- mande i situationer då detta förutsätts inom hälso- och sjukvård, tandvård eller forskning.

47Jämför 24 kap. 4 § brottsbalken.

48Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

159

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

rapporten mycket brett och omfattar såväl en frivillig placering utan restriktioner avseende den vuxnes frihet som en placering utan samtycke från den vuxne eller mot hans eller hennes vilja (tvångs- vård).49 Såväl beslutet om placering som själva placeringen omfattas av punkten. Frågan om placering av vuxna i en annan fördrags- slutande stat behandlas i kapitel 13.

Åtgärderna omfattas enligt den förklarande rapporten av kon- ventionen eftersom det är svårt att skilja mellan offentligrättsliga och privaträttsliga skyddsåtgärder och för att sådana åtgärder om- fattas av 1996 års Haagkonvention.50

I Sverige omfattar punkten e) bland annat boende för service och omvårdnad för äldre människor som behöver särskilt stöd (5 kap. 5 § SoL) liksom frivilligt boende på ett hem för vård eller boende som en kommun ska anordna för vuxna som behöver vårdas och bo utanför det egna hemmet (6 kap. 1 § SoL). Med hem för vård eller boende avses enligt 3 kap. 1 och 2 §§ socialtjänstförord- ningen (2001:937) ett hem inom socialtjänsten som tar emot en- skilda för vård eller behandling i förening med ett boende. Därtill omfattas tvångsvård på ett LVM-hem eller ett sjukhus till följd av att en vuxen missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösnings- medel enligt 4 och 22–24 §§ LVM och tvångsvård på en sjukvårds- inrättning på grund av att en vuxen lider av en allvarlig psykisk stör- ning enligt 3 och 15 §§ LPT. Även tvångsvård av personer mellan 18 och 20 år enligt 3 § LVU omfattas av konventionen.

Enligt den finska propositionen omfattar punkten e) till exem- pel förordnande till missbrukarvård oberoende av en persons vilja med stöd av lagen om missbrukarvård (41/1986).51

7.4.7Förvaltning av, bevarande av eller förfogande över den vuxnes egendom (artikel 3.f)

Förvaltning av, bevarande av eller förfogande över den vuxnes egen- dom ses som skyddsåtgärder enligt konventionen (punkten f). En- ligt den förklarande rapporten omfattar bestämmelsen all verksam-

49Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 24.

50Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 24.

51Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

160

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

het rörande egendom, till exempel bevakning av den vuxnes intressen i kvarlåtenskap efter en annan person.52

I Sverige är det vanligt att dessa uppgifter sköts av en god man eller en förvaltare. Det förekommer också att ett ombud får fullmakt av den vuxne att företräda honom eller henne i en viss angelägenhet (något som förutsätter att den vuxne har beslutskompetens). Ett sådant befullmäktigande omfattas emellertid inte av konventionen, om inte fullmakten kan anses utgöra en så kallad framtidsfullmakt (se närmare kapitel 10).

Enligt den finska propositionen hör till denna grupp av åtgärder bland annat de i lagen om förmyndarverksamhet avsedda åtgär- derna av förmyndarmyndigheterna som gäller utarbetande av en plan för egendomsförvaltning eller utfärdande av tillstånd för en rätts- handling som intressebevakaren ämnar vidta på huvudmannens vägnar.53

7.4.8Beviljande av tillstånd till ett särskilt ingripande för att skydda den vuxne eller dennes egendom (artikel 3.g)

Beviljande av tillstånd till ett särskilt ingripande för att skydda den vuxne eller dennes egendom betraktas som en skyddsåtgärd enligt konventionen (punkten g). Bestämmelsen avser enligt den förklaran- de rapporten en situation där skyddet är begränsat till ett särskilt ingripande, till exempel en kirurgisk operation eller försäljning av en tillgång.54

För svensk del skulle ett godmanskap eller ett förvaltarskap kunna komma i fråga för en skyndsam försäljning av egendom. Också en god man som överförmyndaren har förordnat för den som har god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intresse kan betraktas som ett särskilt ingripande enligt artikeln (11 kap. 2 § tredje stycket FB). Dessutom kan beslutet att en vuxen ska spännas fast med bälte enligt 19 § LPT betraktas som en åtgärd enligt punkten g).

52Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 25.

53Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13 f.

54Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 26.

161

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Enligt den finska propositionen utgörs en skyddsåtgärd under artikeln till exempel av utfärdande av tillstånd för avbrytande av havandeskap, om åtgärden verkställs i avsikt att skydda den vuxne.55

7.5Åtgärder som utesluts från konventionen (artikel 4)

Artikel 4

1.Denna konvention ska inte tillämpas på a) underhållsskyldighet,

b) ingående, annullering och upplösning av äktenskap eller motsva- rande förhållanden eller hemskillnad,

c) förmögenhetsförhållanden i äktenskap eller i motsvarande förhåll- anden,

d) truster eller arv, e) social trygghet,

f) offentligrättsliga åtgärder av allmän karaktär för hälsa,

g) åtgärder som vidtas mot en person till följd av att han eller hon har begått brottsliga gärningar,

h) beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring,

i) åtgärder som uteslutande vidtas för att trygga den allmänna säker- heten.

2.Vad som anges i punkten 1 ska inte inverka på en persons behörig- het att verka som den vuxnes företrädare i de frågor som nämns där.

7.5.1Allmänt

Artikel 4 innehåller en uppräkning av de åtgärder som inte omfattas av konventionens tillämpningsområde. Enligt den förklarande rapporten är uppräkningen uttömmande. Alla åtgärder till skydd för en vuxen som inte är uteslutna enligt artikel 4 faller således inom konven- tionens tillämpningsområde. 56

När en fråga är undantagen konventionens tillämpning får varje fördragsslutande stat tillämpa sina egna bestämmelser.

55Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 14.

56Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 29.

162

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.5.2Underhållsskyldighet (artikel 4.1.a)

Underhållsskyldighet omfattas inte av konventionen (punkten a). Internationellt privaträttsliga bestämmelser om underhållsskyldighet finns i ett flertal internationella instrument. De senaste och för svensk del bindande bestämmelserna finns i EU:s underhållsförord- ning57, som även inkorporerar Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (Haagproto- kollet). Underhållsskyldighet regleras även i Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar (2007 års Haagkonvention), som är införlivad med svensk rätt genom lagen (2011:603) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet. För äldre avgöranden finns också bestämmelser i Luganokonventionerna från 198858 och 200759, i Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet.60 Erkännande och verkställighet av avgöranden meddelade i en nordisk stat regleras i konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge undertecknad i Oslo den 23 mars 1962 angående indriv- ning av underhållsbidrag.61

57Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämp- lig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldig- het, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1–79. Underhållsförordningen gäller för EU:s medlemsstater, med undantag för Danmark, i frågor om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet. Storbritannien och Irland är dock inte bundna av förordningen i fråga om tillämplig lag.

58Se Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verk- ställighet av domar på privaträttens område.

59Se Luganokonventionen av den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkän- nande och verkställighet av domar på privaträttens område.

60Som införlivats med svensk rätt genom lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.

61Se SÖ 1963:14. Frågan regleras även i överenskommelsen med Danmark, Finland, Island och Norge om ändring i konventionen angående indrivning av underhållsbidrag underteck- nad i Oslo den 25 februari 2000 (SÖ 2002:8). De nordiska konventionerna har införlivats med svensk rätt genom lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fast- ställda i Danmark, Finland, Island eller Norge samt kungörelsen (1962:513) med vissa före- skrifter om indrivning och redovisning av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge och kungörelsen (1962:514) angående indrivning i Danmark, Finland, Island eller Norge av underhållsbidrag.

163

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

7.5.3Ingående, annullering och upplösning av äktenskap (artikel 4.1.b)

Ingående, annullering och upplösning av äktenskap samt hemskill- nad är undantaget konventionens tillämpningsområde (punkten b). För svenskt vidkommande regleras dessa frågor, utom ingående av äktenskap, av Bryssel II-förordningen och i övrigt av 1904 års lag och 1931 års förordning.

Inte heller ingående, annullering och upplösning av äktenskaps- liknande förhållanden omfattas av 2000 års Haagkonvention, det vill säga samboförhållanden eller registrerade partnerskap.62

Enligt den förklarande rapporten är konventionen inte tillämplig på frågorna om en vuxen med nedsatt eller bristande förmåga får eller inte får ingå äktenskap, eller om en oförmåga som uppstår eller sent avslöjas hos en av makarna kan utgöra en grund för annullering eller upplösning av äktenskapet.63

7.5.4Förmögenhetsförhållanden i äktenskap eller i motsvarande förhållanden (artikel 4.1.c)

Förmögenhetsförhållanden i äktenskap eller i motsvarande förhåll- anden omfattas inte av 2000 års Haagkonvention (punkten c).

För makars förmögenhetsförhållanden finns för nordiskt vidkom- mande 1931 års nordiska äktenskapskonvention och i övrigt lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Det bör även i sammanhanget nämnas att det inom EU pågår ett arbete med en förordning som kommer att reglera makars förmögenhetsförhållanden och en annan förord- ning som kommer att innehålla bestämmelser om registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden.

62Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 33.

63Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 34.

164

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.5.5Truster eller arv (artikel 4.1.d)

2000 års Haagkonvention gäller inte för truster eller arv (punk- ten d). En trust är ett rättssubjekt som är vanligt förekommande i anglosaxiska länder, till exempel Storbritannien och USA, men finns inte i svensk rätt.64

Inom EU har antagits en förordning som reglerar arvsfrågor, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verk- ställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg65 (arvsförordningen).66 Vad gäller internordiska förhållan- den i Sverige regleras frågor rörande arv i lagen (1935:44) om döds- bo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. och i lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge samt i övrigt av lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En reviderad arvskonvention antogs mellan de nordiska länderna år 2012. Avsikten är att det ska vara möjligt att börja tillämpa denna konvention samtidigt med arvsförordningen.

7.5.6Social trygghet (artikel 4.1.e)

Social trygghet – på engelska ”social security” och på franska ”la sécurité sociale” – undantas från konventionens tillämpnings- område (punkten e). Socialt stöd utgår vanligtvis under vissa förut- sättningar till personer med en viss anknytning till ett land. Länder har traditionellt sett haft en omfattande bestämmanderätt över vilka som kvalificerar sig för stödet, vilket enligt den förklarande rapporten motiverar undantaget. Undantaget torde också omfatta kontant- stöd, som är avsedda att kompensera för bristen på resurser eller till och med vissa sociala förmåner i natura, undantas från konventionens tillämpningsområde. Konventionen omfattar emellertid förordnandet

64Stiftelse är det rättsubjekt i Sverige som är mest likt en trust.

65Se EUT L 201, 27.7.2012, s. 107–134.

66Förordningen trädde i kraft den 16 augusti 2012, men dess bestämmelser ska i huvudsak, börja tillämpas först den 17 augusti 2015. Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla EU:s medlemsstater utom Danmark, Förenade kungariket och Irland.

165

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

för en vuxens företrädare att ta emot socialt stöd på den vuxnes vägnar.67

För svensk del innebär undantaget att exempelvis försörjnings- stöd faller utanför konventionen.

7.5.7Offentligrättsliga åtgärder av allmän karaktär för hälsa (artikel 4.1.f)

Det är inte alla offentligrättsliga åtgärder för hälsa som är uteslutna från konventionens tillämpningsområde, utan endast sådana åtgär- der som är av allmän karaktär, till exempel obligatorisk vaccination (punkten f).68 Åtgärder som däremot riktar sig till en enskild vuxen och som innefattar myndighetsutövning (se avsnitt 7.2.2), till exem- pel placering av en vuxen i en särskild vårdinrättning eller tvångs- medicinering, omfattas av konventionen.69

Som nämns i avsnitt 7.2.2 omfattar konventionen inte den medi- cinska behandlingen i sig, som faller inom området för medicinsk vetenskap och läkarnas verksamhetsfält. Däremot gäller konven- tionen juridiska frågor om företrädare för den vuxne vid ställnings- tagandet till medicinsk behandling.70

7.5.8Åtgärder som vidtas mot en person till följd av att han eller hon har begått brottsliga gärningar (artikel 4.1.g)

Konventionen omfattar inte sanktioner mot en person till följd av att han eller hon har begått brottsliga gärningar (punkten g). For- muleringen ”åtgärder som vidtas mot en person till följd av att denne har begått brottsliga gärningar” har enligt den förklarande rapporten valts för att inte sätta någon gräns för behörighet hos de fördrags- slutande staterna att besluta om de åtgärder som de anser lämpliga till följd av en brottslig gärning. Enligt rapporten är det både nöd- vändigt och tillräckligt att gärningen utgör en brottslig handling enligt straffrättslagstiftningen.71

67Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 39.

68Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 40.

69Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 40.

70Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 42 och avsnitt 7.2.2.

71Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 43.

166

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

Exempel på sådana åtgärder som enligt svensk rätt är undan- tagna från konventionens tillämpningsområde är skyddstillsyn med föreskrifter om en särskild behandlingsplan, så kallad kontraktsvård (28 kap. 6 a § brottsbalken), och rättspsykiatrisk vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

7.5.9Beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring (artikel 4.1.h)

Beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring omfattas enligt den förklarande rapporten inte av konventionen (punkten h). Där- emot omfattas, enligt den förklarande rapporten, skydd och repre- sentation av vuxna med bristande förmåga att ta tillvara sina intressen när dessa söker asyl eller uppehållstillstånd.72

För svensk del undantas bland annat beslut i fråga om uppe- hållstillstånd och arbetstillstånd enligt utlänningslagen (2005:716) genom punkten h).

7.5.10Åtgärder som uteslutande vidtas för att trygga den allmänna säkerheten (artikel 4.1.i)

Åtgärder som uteslutande vidtas för att trygga den allmänna säker- heten undantas från tillämpningsområdet för konventionen (punk- ten i). Undantaget rör enligt den förklarande rapporten främst tvångs- omhändertagande av vuxna som på grund av psykisk sjukdom är en fara för tredje man. Men en vuxen som lider av en psykisk störning kan i många fall också vara en fara för sig själv. En åtgärd som vid- tas både för att trygga den allmänna säkerheten och till skydd för den vuxne omfattas av konventionen.73

I svensk rätt kan bland annat en åtgärd som avses i punkten vara ett tillfälligt omhändertagande av en vuxen som genom sitt upp- trädande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna enligt 13 § polislagen (1984:387). Ett annat exempel är ett beslut om förvar av en utlänning om det är fråga om att för- bereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning

72Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 44.

73Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 45.

167

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

eller utvisning enligt 10 kap. 1 § andra stycket 3 utlänningslagen. En förutsättning för ett sådant förvar är att det annars finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige (10 kap. 1 § tredje stycket utlänningslagen). Ett annat exempel på en åtgärd som torde utgöra ett undantag enligt punkten i) är ett beslut om karan- tän vid risk för spridning av en samhällsfarlig sjukdom enligt 9 § smittskyddslagen (2004:168), under förutsättning att beslutet inte samtidigt kan uppfattas som skydd för den smittade själv.

7.5.11Behörighet att verka som den vuxnes företrädare (artikel 4.2)

Av artikel 4.2 framgår att vad som föreskrivs i artikel 4.1 inte ska inverka på en persons behörighet att verka som den vuxnes före- trädare i de frågor som nämns där. Syftet med artikel 4.2 är enligt den förklarande rapporten att begränsa undantagen från konven- tionen enbart till vad som är absolut nödvändigt. I artikeln lyfts därför fram att en person måste kunna vidta de skyddsåtgärder som situationen kräver även om det till exempel handlar om att begära äktenskapsskillnad eller bodelningsförrättare. Sålunda utesluts den vuxnes anspråk på underhåll eller bodelning, men konventionen ska tillämpas vid förordnande av en företrädare för den vuxne i frågor om underhåll eller bodelning (se avsnitt 7.5.2).74 På motsvarande sätt förhåller det sig med behörigheten för en vuxens företrädare i frågor som rör medicinsk behandling av den vuxne (se avsnitt 7.2.2).

74 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 46.

168

8Behörighet enligt

2000 års Haagkonvention

8.1Allmänt om behörighetsbestämmelserna i 2000 års Haagkonvention

8.1.1Behörighetsbestämmelserna och deras inbördes förhållanden

Bestämmelserna om behörighet för rättsliga eller administrativa myndigheter i de fördragsslutande staterna finns i artiklarna 5–12 2000 års Haagkonvention. Som huvudregel är myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist behöriga att vidta skyddsåtgärder (artikel 5). En fördragsslutande stat ska tillämpa kon- ventionen på alla vuxna som har hemvist i den staten, oberoende av om den vuxne även har anknytning till ett tredje land. Det är då inte möjligt att som en förutsättning för tillämpning av bestämmelsen ta hänsyn till exempel till den vuxnes medborgarskap eller vistelse i en fördragsslutande stat. När det gäller vuxna flyktingar tillkommer behörigheten dock myndigheterna i den fördragsslutande stat dit den vuxne har flytt (artikel 6.1). Om hemvist inte kan fastställas har myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne vistas i stället behörighet att vidta åtgärder (artikel 6.2).

Behörighetsbestämmelserna är samtidigt flexibla och ger utrymme för samspel och samarbete mellan de fördragsslutande staterna. I konventionen finns därför även möjlighet för vissa andra länder att utöva behörighet. Hemvistlandet och, om hemvistet inte kan fast- ställas, vistelselandet kan avstå sin behörighet till förmån för myn- digheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare (artiklarna 7 och 8). Detta kan göras på initiativ av myndigheterna i medborgarlandet (artikel 7) eller på eget initiativ (artikel 8). I det första fallet krävs vidare, för att behörigheten ska kunna utövas, att

169

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

medborgarlandets myndigheter anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för den vuxne och att de har underrättat de myndigheter som är behöriga i hemvistlandet eller vistelselandet om situationen. Enligt konventionen ges dock behörighet för medborgarlandet grun- dad på den vuxnes medborgarskap endast när den vuxne har hem- vist i en fördragsslutande stat (se vidare avsnitt 8.4.1).

Det finns även ett antal kompletterande bestämmelser om be- hörighet som är beroende av ett bemyndigande från myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist, i den för- dragsslutande stat dit han eller hon har flytt eller, för det fall hemvist inte kan fastställas, i den fördragsslutande stat där den vuxne vistas (artikel 8). De fördragsslutande stater vars myndigheter kan bemyn- digas att utöva behörighet är bland annat en stat i vilken den vuxne är medborgare, en stat i vilken den vuxne hade sitt föregående hem- vist eller en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns.

Därtill är myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom behöriga att vidta skyddsåtgärder när det gäller egendomen (artikel 9). I alla brådskande fall har myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns behörighet att vidta nödvändiga skyddsåtgärder (artikel 10). Myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne finns är dessutom i undantagsfall behöriga att vidta tillfälliga åtgärder till skydd för den vuxne, med territoriell verkan endast i staten i fråga (artikel 11).1

Behörighetsregleringen är utformad för att undvika parallella förfaranden och oförenliga åtgärder i olika fördragsslutande stater. Mot denna bakgrund utgår regleringen från att myndigheterna i hemvistlandet, tillflyktslandet eller vistelselandet är behöriga enligt ovan, fram till dess att de har avstått från eller lämnat ett bemyn- digande i fråga om behörigheten till någon annan av de i konven- tionen angivna länderna (artiklarna 7.2 och 8.1). När det gäller artiklarna 9 och 11 är en förutsättning för vidtagandet av skydds- åtgärder att dessa är förenliga med åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8. Därtill anges i artiklarna 10 och 11 att skyddsåtgärder som har vidtagits, med dessa artiklar som grund och avseende en vuxen som har hemvist i en fördragsslutande stat, ska upphöra att gälla så snart de myndigheter

1 Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 48.

170

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

som är behöriga enligt artiklarna 5–9 respektive artiklarna 5–8 har vidtagit skyddsåtgärder. Konstruktionen av hur behörighetsgrunder- na förhåller sig till varandra medför att det inte behövs en särskild bestämmelse om litispendens för att lösa eventuella behörighets- konflikter (se närmare avsnitt 8.1.3).

Utformningen av behörighetsbestämmelserna i 2000 års Haag- konvention avviker i viss mån från bestämmelserna i 1996 års Haag- konvention. Ett av syftena med utformningen av bestämmelserna om behörighet i 1996 års Haagkonvention är att av hänsyn till barnets bästa och eventuella intressekonflikter mellan föräldrarna undvika konkurrerande behörighet mellan myndigheter i olika fördrags- slutande stater. När det gäller skyddsbehövande vuxna uppkommer dock sällan konkurrerande önskemål om att ta hand om den vuxne. Det är snarare på det sättet att den goda viljan hos den som är beredd att ta på sig ett ansvar att sörja för skydd i någon form inte bör hindras. Om en sådan person inte är bosatt i den vuxnes hemvist- landet har det därför ansetts lämpligt att han eller hon inte är be- gränsad till att vända sig till myndigheterna i den vuxnes hemvistland utan kan ansöka om skyddsåtgärder även i en annan fördrags- slutande stat.2

8.1.2Något om behörighetsbestämmelsernas allmänna tillämplighet och autonom rätt

2000 års Haagkonvention gäller fullt ut i de fördragsslutande staterna. Konventionen lämnar ett visst utrymme för tillämpning av auto- nom rätt i förhållande till icke-fördragsslutande stater. Vissa bestäm- melser i konventionen kan dock till sin karaktär sägas vara allmänt tillämpliga eftersom de i bestämmelserna angivna villkoren alltid ger behörighet oavsett om den eller de andra berörda länderna har tillträtt konventionen. Det gäller artiklarna 5, 6, 10 och 11. Nämnda bestämmelser är, till skillnad från artiklarna 7–9 som förutsätter ett konventionssamarbete, således allmänt tillämpliga i sig själva. Vid sidan av dessa bestämmelser saknas såväl utrymme för som behov av autonoma internationellt privaträttsliga behörighetsbestämmelser. För de konventionsbestämmelser som inte är allmänt tillämpliga till

2 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 5.

171

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

sin natur får övervägas i vilken utsträckning som motsvarande reg- lering bör återfinnas i den svenska autonoma lagstiftningen (se kapitel 16).

8.1.3Tidpunkt för behörighet

I 2000 års Haagkonvention regleras inte frågan om behörigheten ska prövas vid tidpunkten då ett förfarande inleds, eller vid den tidpunkt då en viss åtgärd vidtas eller vid båda dessa tidpunkter. Ett tänkbart exempel på när denna frånvaro av reglering eventuellt skulle kunna innebära problem är om den vuxnes hemvistland ändras under det att en myndighet i det tidigare hemvistlandet fortfarande över- väger en åtgärd enligt konventionen.

I Sverige torde det följa av allmänna, grundläggande process- rättsliga principer att en myndighets behörighet att vidta åtgärder avgörs i processens inledningsskede (jämför 10 kap. 15 § rättegångs- balken där tidpunkten för delgivning med svaranden är avgörande). Enligt principen om perpetuatio fori förblir sedan en myndighet behörig oavsett ändringar i de behörighetsgrundande omständig- heterna som inträffar under processens lopp. Principen är en allmänt omfattad grundsats i svensk intern processrätt, men är inte lika given i internationella situationer.3

Det torde ligga i sakens natur att en myndighet har att ta ställning till frågan om sin behörighet då en ansökan om skyddsåtgärder kom- mer in till myndigheten. Frågan är om myndigheten på nytt ska ta ställning till behörigheten innan den vidtar en åtgärd till skydd för den vuxne. Det är den vuxnes hemvist som i det ovan nämnda exemplet ger ett lands myndigheter behörighet enligt artikel 5.1. Om den vuxne flyttar och får hemvist i en annan fördragsslutande stat, ska myndigheterna i det landet enligt artikel 5.2 vara behöriga. Be- stämmelsen i artikel 5.2 medför enligt den förklarande rapporten att en ansökan om skyddsåtgärder vid en myndighet i det första hemvistlandet bör avvisas om den vuxne får ett nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat innan saken är avgjord, eftersom myn- digheten i och med flytten förlorar sin behörighet. Detta innebär således en avvikelse från principen om perpetuatio fori genom att

3 Jämför Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt, 1989, s. 117 f.

172

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

det tidigare hemvistlandets myndigheter under processens gång för- lorar sin behörighet.4

Även avsaknaden i 2000 års Haagkonvention av en särskild bestäm- melse som löser fall av konkurrerande behörighet mellan myndig- heter i olika fördragsslutande stater, en bestämmelse om litispendens, har enligt utredningens mening betydelse för frågan om när en myn- dighet ska ta ställning till sin behörighet. I artikel 13 1996 års Haag- konvention finns en litispendensbestämmelse som ska tillämpas vid behörighetskonflikter, till exempel om en domstol i barnets hemvist- land och en domstol i ett äktenskapsmål mellan barnets föräldrar har behörighet samtidigt.5 Enligt bestämmelsen i 1996 års Haag- konvention ska, något förenklat, den omständigheten att motsvarande åtgärder har begärts och fortfarande övervägs hos myndigheterna i en annan fördragsslutande stat (som vid tidpunkten för begäran var behöriga enligt konventionen) vara ett hinder mot att samma fråga prövas i en annan fördragsslutande stat. I 2000 års Haagkonven- tion, som alltså inte innehåller någon sådan bestämmelse, har man nöjt sig med att det finns en inbördes hierarki mellan bestämmel- serna (se avsnitt 8.1.1). Denna hierarki är tillsammans med det kon- ventionsenliga utbytet av information mellan alternativt behöriga myndigheter i de fördragsslutande staterna tänkt att hindra fall av konkurrerande behörighet. Avsaknaden av en litispendensbestäm- melse talar enligt utredningens mening för att en myndighet måste kontrollera sin behörighet enligt 2000 års Haagkonvention innan den vidtar en skyddsåtgärd. Enligt utredningens bedömning ska således en myndighet, enligt 2000 års Haagkonvention, pröva sin behörig- het både när ett förfarande inleds och fortlöpande under handlägg- ningen samt senast i samband med att myndigheten ska fatta beslut avseende den aktuella skyddsåtgärden. Det gäller även mellan olika myndighetsinstanser vid överklagan. I de flesta fall torde det, enligt utredningens bedömning, inte inträffa någon förändring av bety- delse för behörigheten under den pågående handläggningen av ett ärende om en skyddsåtgärd.

För det fall två länder är oeniga om vid vilken tidpunkt som den vuxne fick ett nytt hemvist, och således när behörigheten övergick,

4Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 51.

5Bryssel II-förordningen innehåller en bestämmelse (artikel 19) som kan sägas motsvara artikel 13 i 1996 års Haagkonvention.

173

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

kan konventionens samarbetssystem användas för att lösa frågan. I annat fall torde beslutande myndigheter ha att, inom ramen för sin handläggning av det egna ärendet, avgöra sin behörighet. Det kan dock anmärkas att myndigheterna i det nya hemvistlandet alltid kan ersätta en tidigare åtgärd med en ny.

8.2Behörighet för myndigheterna i den vuxnes hemvistland (artikel 5)

Artikel 5

1.De rättsliga eller administrativa myndigheterna i den fördragsslut- ande stat där den vuxne har hemvist ska vara behöriga att vidta åtgär- der som syftar till skydd för den vuxnes person eller egendom.

2.Om den vuxne får nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat ska myndigheterna i den nya hemviststaten vara behöriga.

8.2.1Behörighet utifrån hemvistet (artikel 5.1)

Huvudregeln i 2000 års Haagkonvention är att de rättsliga eller administrativa myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist ska vara behöriga att vidta åtgärder som syftar till att skydda den vuxnes person eller egendom (artikel 5.1). Bestäm- melsen har sin nästan ordagranna motsvarighet i artikel 5 1996 års Haagkonvention och motsvarar också bestämmelsen om allmän be- hörighet i artikel 8 Bryssel II-förordningen. Behörigheten kan grun- das på den vuxnes hemvist även om den vuxne skulle vara med- borgare i ett land som inte är anslutet till konventionen. Bestäm- melsen innebär till exempel att en svensk socialnämnd är behörig att vidta stödåtgärder enligt 5 kap. 9 och 9 a § SoL beträffande en vuxen missbrukare som är amerikansk medborgare men som har hemvist här i landet.6 (Beträffande hemvistbegreppet, se avsnitt 5.4.)

När det gäller frågan om vilka svenska myndigheter som berörs av behörighetsbestämmelserna i konventionen omfattar konven- tion alla åtgärder till skydd för den vuxne, det vill säga både civil- rättsliga och offentligrättsliga förfaranden (se avsnitt 7.2.2.). Det kan därför konstateras att till exempel allmänna domstolar och

6 Exemplet förutsätter att Sverige har tillträtt 2000 års Haagkonvention.

174

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

överförmyndaren berörs i frågor om godmanskap och förvaltarskap. Andra exempel är de allmänna förvaltningsdomstolarna i förfaran- den enligt LVM, LVU7 och LPT. Vidare berörs socialnämnderna bland annat i fråga om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM, frivillig hjälp och vård av missbrukare enligt 5 kap. 9 § SoL och frivillig vård eller boende utanför det egna hemmet enligt 6 kap. 1 § SoL. Därjämte är chefsöverläkaren berörd enligt 6 b § LPT och Statens institutionsstyrelse är berörd vid tvångsvård av missbrukare enligt 22, 24 och 25 §§ LVM. Även en åtgärd om utseende av en stödperson enligt 30 § LPT kan komma att omfattas av konven- tionen, vilket skulle innebära att också en patientnämnd enligt lagen om patientnämndsverksamhet m.m. måste iaktta konventionens behörighetsregler. (Se även avsnitt 7.2.2 om konventionens myndig- hetsbegrepp och vilka som i Sverige kan omfattas av detta.)

När 2000 års Haagkonvention är tillämplig medför huvudregeln att svenska myndigheter är behöriga att vidta åtgärder beträffande vuxna med hemvist i Sverige, och att svenska myndigheter inte har behörighet att vidta åtgärder i fall då en vuxen har hemvist i en annan fördragsslutande stat. Det finns emellertid undantag, bland annat då den vuxne är svensk medborgare, då egendom finns i Sverige, då den vuxne skriftligen har valt att åtgärder ska vidtas i Sverige och i brådskande fall (se vidare avsnitten 8.4–8.7.).

8.2.2Nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat (artikel 5.2)

Om den vuxne flyttar och får hemvist i en annan fördragsslutande stat, ska myndigheterna i den staten vara behöriga att vidta skydds- åtgärder (artikel 5.2). I 1996 års Haagkonvention finns en mot- svarande bestämmelse i artikel 5.2.

Övergången av behörighet enligt artikel 5.2 förutsätter att den vuxne får ett nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat. Vid byte av hemvist från en fördragsslutande stat till en icke-fördrags- slutande stat upphör behörigheten enligt konventionen från och med att den vuxne får ett nytt hemvist. Den fördragsslutande staten är då i och med bytet av hemvist således inte bunden av konven-

7 Upp till dess den vuxne fyller 20 år.

175

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

tionens bestämmelser och får i en sådan situation tillämpa sina nationella autonoma behörighetsbestämmelser. I den mån som de autonoma bestämmelserna inte är förenliga med behörighetsgrun- derna enligt konventionen är andra fördragsslutande stater inte skyldiga att erkänna de åtgärder som kan ha vidtagits av den första fördragsslutande hemviststaten. Förklaringen är att behörigheten inte längre baseras på konventionen (se artikel 22.2.a och avsnitt 11.2.2).8

Att behörigheten övergår från en fördragsslutande stat till en annan ska skiljas från frågan om fortsatt giltighet av de åtgärder som har vidtagits i den första staten. Trots att behörigheten enligt arti- kel 5.2 ska övergå till den nya hemviststaten ska de åtgärder som har vidtagits i den första staten fortsätta att gälla enligt artikel 12 så länge de myndigheter som är behöriga enligt konventionen inte har ändrat, ersatt eller upphävt åtgärderna (se avsnitt 8.9).

8.3Behörighet för myndigheterna i den vuxnes vistelseland i vissa fall (artikel 6)

Artikel 6

1.När det gäller vuxna flyktingar eller sådana vuxna som på grund av oroligheter i sitt land har fördrivits från detta ska myndigheterna i den fördragsslutande stat dit dessa vuxna flytt ha den behörighet som an- ges i artikel 5.1.

2.Bestämmelserna i punkt 1 ska också tillämpas på vuxna vars hemvist inte kan fastställas.

När det gäller vuxna flyktingar och vuxna som på grund av orolig- heter i sitt land har fördrivits från detta, ska myndigheterna i den fördragsslutande stat dit dessa vuxna har flytt ha den behörighet som annars gäller för hemvistlandet (artikel 6.1). En vuxen på flykt har i allmänhet brutit alla förbindelser med det land där han eller hon tidigare hade hemvist. Osäkerheten om att få stanna i tillflykts- landet innebär att han eller hon inte kan anses ha fått nytt hemvist i det landet. Artikel 6.1 ger i denna situation behörighet till myndig- heterna i det land där den vuxne har funnit tillflykt.9 I artikel 6

8Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 52, och den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 14.

9Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 54.

176

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

1996 års Haagkonvention och i artikel 13 Bryssel II-förordningen finns i princip likalydande bestämmelser.

Begreppet ”flykting” är inte definierat i konventionen. Inte heller i 1996 års Haagkonvention finns en definition av begreppet ”flykting- barn”. Under ett av den speciella kommissionens möten rörande 1996 års Haagkonvention påpekades att begreppet flykting var in- korrekt och borde ersättas med asylsökande eftersom skyddsbehovet uppstår direkt när barnen kommer till tillflyktsstaten och innan deras status har blivit rättsligt bestämd. Terminologin ”refugee children and children who, due to disturbances occuring in their country, are internationally displaced” tycks ändå ha valts för att uppnå överensstämmelse med en rekommendation av Haagkonfe- rensen den 21 oktober 1994 angående tillämpningen av 1993 års Haagkonvention om internationella adoptioner av barn.10 Av rekom- mendationen framgår att ett flyktingbarn och ett barn som befinner sig i en flyktingliknande situation vid konventionens tillämpning ska anses ha sitt hemvist i den fördragsslutande stat i vilken barnet uppehåller sig.11 Mot denna bakgrund och med hänsyn till konven- tionens grundläggande mål och syften, gjordes i betänkandet om 1996 års Haagkonvention bedömningen att det finns anledning att anta att artikeln är avsedd att tillämpas såväl beträffande barn med flyktingstatus som beträffande barn som är asylsökande.12 Utred- ningen gör motsvarande bedömning för artikel 6 2000 års Haag- konvention. Enligt utredningen bör alltså artikeln tillämpas såväl i fråga om vuxna med flyktingstatus som beträffande vuxna asyl- sökande.

Artikeln gäller även ”sådana vuxna som på grund av oroligheter i sitt land har fördrivits från detta”. Uttrycket ”sitt land” syftar på det land som den vuxne har fördrivits från, vilket enligt utred- ningens bedömning kan vara antingen hemvistlandet, medborgar- landet eller vistelselandet. Det ges i den förklarande rapporten inte

10Se SOU 2005:111, s. 150 f., och Hague Conference on private international law, Pro- ceedings of the Eighteenth Session, 30 September to 19 October 1996, Protection of children, Edited by the Permanent Bureau of the Conference, SDU Publishers/The Hague, Netherlands/1998, s. 93, 119 och 163.

11Se SOU 2005:111, s. 151, och Hague Conference on private international law, Report of the Working Group of April 1994 to study the application to refugee children of the Hague Convention of 29 May 1993 on Protection of Children and Co-operation in respect of Intercountry Adoption.

12Se SOU 2005:111, s. 151.

177

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

någon vägledning om hur begreppet ”fördrivits” ska tolkas. Bero- ende på tolkningen av detta begrepp skulle artikeln kunna omfatta människor som befinner sig i Sverige utan tillstånd, så kallade pappers- lösa personer.13 Även ”gömda personer” skulle kunna omfattas, det vill säga personer som har sökt asyl och fått avslag men inte har lämnat landet. Vilka personer som omfattas av konventionen får avgöras av rättstillämpningen i varje enskilt fall.

Vistelselandets behörighet gäller även beträffande vuxna vars hemvist inte kan fastställas (artikel 6.2). Behörigheten upphör när hemvistlandet har fastställts. Om hemvistet är i en fördragsslut- ande stat är det den statens myndigheter som hädanefter har be- hörighet (artikel 5.2). Om den vuxnes hemvist är i en icke-fördrags- slutande stat, har myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne befinner sig enligt konventionen endast en begränsad behörighet i brådskande fall och genom tillfälliga åtgärder med territoriell verkan enligt artiklarna 10 och 11 (se vidare avsnitten 8.7 och 8.8).

Den situation som avses i artikel 6.2 bör enligt den förklarande rapporten skiljas från den i artikel 5.2, där myndigheterna i den fördragsslutande stat dit den vuxne har flyttat är behöriga så snart den vuxne får hemvist i den staten. I vissa situationer skulle det kunna medföra problem om artikel 6.2 omedelbart efter flytten användes för att ge behörighet till vistelselandets myndigheter på den grunden att den vuxne har förlorat sitt tidigare hemvist utan att ett nytt hemvist kan fastställas.14 Ett exempel på när artikel 6.2 är tillämplig är när den vuxne för ett kringresande liv och hans eller hennes hemvist till följd av detta inte går att fastställa.15

Artikel 6 innebär också att svenska myndigheter som regel inte kommer att ha behörighet att vidta åtgärder enbart på grund av den vuxnes närvaro i Sverige när den vuxne är på flykt men kan kon- stateras ha hemvist i en fördragsslutande stat.16

13Enligt uppgifter från Migrationsverkets hemsida, http://www.migrationsinfo.se/migration/ sverige/papperslosa/, uppehåller sig mellan 10 000 och 50 000 papperslösa personer i Sverige varje år (enligt ungefärliga beräkningar från år 2010).

14Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 55.

15Jämför uttalanden beträffande motsvarande artikel i 1996 års Haagkonvention i

prop. 2011/12:85, s. 22.

16 Jämför SOU 2005:111, s. 151.

178

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

8.4Behörighet i det land där den vuxne är medborgare (artikel 7)

Artikel 7

1.Med undantag för vuxna flyktingar eller vuxna som på grund av oroligheter i den stat där de är medborgare har fördrivits från denna ska myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne är med- borgare vara behöriga att vidta åtgärder till skydd för den vuxne eller dennes egendom, om de anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för den vuxne, och har underrättat de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5 eller 6.2 om situationen.

2.Denna behörighet får inte utövas om de myndigheter som är be- höriga enligt artikel 5, 6.2 eller 8 har informerat myndigheterna i den stat där den vuxne är medborgare att de har vidtagit sådana åtgärder som situationen kräver eller att de har beslutat att inga åtgärder ska vidtas eller att ett förfarande har inletts.

3.De åtgärder som har vidtagits enligt punkt 1 ska upphöra så snart de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5, 6.2 eller 8 har vidtagit de åtgärder som situationen kräver eller har beslutat att inga åtgärder ska vidtas. Dessa myndigheter ska i enlighet därmed informera de myndig- heter som har vidtagit åtgärder enligt punkt 1.

8.4.1Allmänt om tillämpningen av artikel 7

Behörighet för medborgarlandet enligt artikel 7 är underordnad hem- vistlandets och vistelselandets behörighet enligt artiklarna 5 och 6.2. Artikel 7 kommer att tillämpas i vissa fall när myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för honom eller henne. Artikelns tillämpning förutsätter att även artiklarna 5, 6.2 och 8 beaktas efter- som regleringen ger företräde åt ställningstaganden i de länder som är behöriga enligt sistnämnda artiklar. Regleringen föreskriver vidare ett informationsutbyte mellan berörda stater.

Även om det inte uttryckligen anges, är utgångspunkten för arti- kel 7 att den vuxne har hemvist i en fördragsslutande stat. Om så inte är fallet hindrar inte konventionen den fördragsslutande staten där den vuxne är medborgare från att, enligt det landets nationella autonoma behörighetslagstiftning, vidta åtgärder till skydd för den vuxne. I den utsträckning som den autonoma regleringen inte är förenlig med behörighetsgrunderna enligt konventionen är andra fördragsslutande stater i en sådan situation inte skyldiga att erkänna

179

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

de åtgärder som kan ha vidtagits av den första fördragsslutande staten eftersom behörigheten inte grundas på konventionen.17 (Se avsnitt 11.2.2 och kapitel 16, som närmare berör den autonoma rätten.)

Det kan nämnas att det på Haagkonferensens hemsida finns en modell för hur en behörig myndighet i den vuxnes medborgarland kan informera andra fördragsslutande staters myndigheter om skydds- åtgärder som har vidtagits i medborgarlandet.18

8.4.2Förutsättningar för medborgarlandets behörighet (artikel 7.1)

I artikel 7.1 ges behörighet till myndigheterna i en fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare. Artikeln har sin närmaste motsvarig- het i artikel 9 1996 års Haagkonvention och i artikel 15 Bryssel II- förordningen.

Om den vuxne är medborgare i flera fördragsslutande stater är myndigheterna i var och en av dessa stater behöriga att vidta skydds- åtgärder enligt artikeln. Behörigheten för myndigheterna i med- borgarlandet ges utan krav på kompletterande anknytningsfaktorer, som till exempel tidigare bosättning i landet, förekomsten av egen- dom i landet, eller att den vuxnes anhöriga är bosatta där. Behörig- heten är generell och omfattar åtgärder till skydd i såväl personliga som ekonomiska angelägenheter.19

Behörighet enligt artikel 7.1 är dock utesluten avseende vuxna flyktingar eller vuxna som på grund av oroligheter i den stat där de är medborgare har fördrivits från denna. Bakgrunden till inskränkningen i artikelns tillämpning är att myndigheterna i det land som den vuxne har flytt eller är fördriven från inte har bedömts vara lämp- liga att utöva skyddsåtgärder över den vuxne, som till exempel kan ha känt sig tvingad att lämna landet på grund av att han eller hon har blivit utsatt för förföljelse, eller på grund av oroligheter som råder i landet. Om den vuxne är medborgare i flera länder ska texten tolkas på så sätt att myndigheterna i det eller de länder som han

17Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 59.

18Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

19Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 57.

180

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

eller hon är medborgare i och inte har flytt från är behöriga att vidta skyddsåtgärder.20

För behörighet enligt artikeln krävs att myndigheterna i med- borgarlandet anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för den vuxne. Vid denna bedömning kan hänsyn tas till förekomsten av andra anknytningsfaktorer, såsom tidigare bosättning, anhörigas hemvist eller om egendom finns i staten. Utformningen av bestäm- melsen gör att myndigheterna i medborgarlandet kan avvisa en an- sökan om skyddsåtgärder om de anser att myndigheterna i ett annat land, till exempel hemvistlandet, har bättre förutsättningar att bedöma dessa intressen.

För behörighet enligt artikeln krävs även att myndigheterna har underrättat de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5 eller arti- kel 6.2 om situationen. Den nämnda underrättelseskyldigheten för medborgarlandets myndigheter är viktig eftersom den ger hemvist- landet, vistelselandet eller ett land till vilken behörigheten har över- förts enligt artikel 8 en möjlighet att utvärdera om de ska utnyttja sin behörighet.21

8.4.3Medborgarlandets subsidiära behörighet (artikel 7.2 och 7.3)

Situationer när behörigheten inte får utövas (artikel 7.2)

Behörigheten för myndigheterna i medborgarlandet är subsidiär i förhållande till de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5, 6.2 och 8, det vill säga hemvistlandet, vistelseslandet och det land som fått behörigheten överförd till sig enligt artikel 8 (artikel 7.2).

De förhållanden som kan hindra utövandet av medborgarlandets behörighet är dels om de myndigheter som är behöriga enligt artik- larna 5, 6.2 eller 8 har informerat myndigheterna i det land där den vuxne är medborgare om att de har vidtagit sådana åtgärder som situationen kräver, dels att de behöriga myndigheterna har beslutat att inga åtgärder ska vidtas, och dels att ett förfarande har inletts. Om något av dessa förhållanden är vid handen ska myndigheterna i medborgarlandet avstå från att utöva behörighet och om ett för-

20Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 58.

21Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 62.

181

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

farande har inletts där så ska ansökan avvisas. I bestämmelsen anges inte om det krävs att förfarandet i det andra landet ska ha samma ändamål som det i medborgarlandet för att behörigheten ska hindras. Enligt den förklarande rapporten krävs att förfarandet har samma ändamål och alltså tar sikte på motsvarande åtgärder för att hindra behörigheten.22 Detta innebär, enligt utredningens mening, att ett förfarande till skydd för såväl den vuxnes personliga som ekono- miska angelägenheter, till exempel ett förvaltarskap enligt 11 kap. 7 § FB, inte hindrar medborgarlandets behörighet, om det inte rör sig om sådana skyddsåtgärder som där kan sägas konkurrera med det skydd för den vuxne som redan har vidtagits i det andra landet. Vidare följer att ett förfarande som endast rör omsorg för den vuxnes person inte i sig hindrar skyddsåtgärder för egendom.

För att ovan nämnda förhållanden ska hindra ett medborgar- lands myndigheter att utöva behörighet måste myndigheterna ha informerats om dem. Det är alltså inte tillräckligt att myndigheterna har fått kännedom om förhållandena genom handlingarna i ärendet. Inte heller förekomsten av tidigare fattade beslut som myndig- heterna i medborgarlandet inte officiellt har informerats om kan i sig hindra myndigheterna från att utöva sin behörighet, eftersom situationen kan ha förändrats sedan dessa beslut meddelades.23

Behörigheten enligt artikel 7.1 får däremot inte utövas när infor- mation om bland annat vidtagna åtgärder i en stat som är behörig enligt artikel 5, 6.2 eller 8 har lämnats. För att möjliggöra att sådan information överhuvudtaget kan lämnas måste i praktiken myndig- heterna i hemvistlandet, vistelselandet eller det land som är behörig enligt artikel 8 först ha fått information om intentionerna i med- borgarlandet att vidta skyddsåtgärden. Enligt artikel 7.1 krävs att medborgarlandets myndigheter underrättar myndigheterna i hemvist- landet eller vistelselandet men det krävs inte att information lämnas till behöriga myndigheter enligt artikel 8.24

22Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 61.

23Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 62.

24Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 63.

182

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Situationer när vidtagna åtgärder upphör att gälla (artikel 7.3)

Den subsidiära karaktären på behörigheten enligt artikel 7 medför att skyddsåtgärder som medborgarlandets myndigheter har vidtagit ska upphöra att gälla så snart de primärt behöriga myndigheterna enligt artikel 5, 6.2 eller 8 har utövat sin behörighet genom att vidta de åtgärder som behövs eller besluta att inga åtgärder ska vidtas (artikel 7.3). Bestämmelsen syftar till att förhindra att det i de för- dragsslutande staterna finns olika, och i vissa fall också motstridiga, beslut. I bestämmelsen ges därför företräde för de skyddsåtgärder som vidtas av de myndigheter som i första hand är behöriga enligt artikel 5, 6.2 eller 8.

På samma sätt som enligt artikel 7.2 ska de behöriga myndig- heterna enligt artikel 5, 6.2 eller 8 informera de myndigheter i med- borgarlandet som har vidtagit skyddsåtgärder om att de har vidtagit de åtgärder som behövs eller beslutat att inga åtgärder ska vidtas. Lämnandet av information torde emellertid inte vara en förutsätt- ning för att skyddsåtgärderna ska upphöra att gälla.25

8.5Överföring av behörighet att vidta skyddsåtgärder (artikel 8)

Artikel 8

1.De myndigheter i en fördragsslutande stat som är behöriga enligt artikel 5 eller 6 kan om de anser att det ligger i den vuxnes intresse, antingen på eget initiativ eller efter ansökan av en myndighet i en annan fördragsslutande stat, begära att myndigheterna i någon av de stater som anges i punkt 2 vidtar åtgärder till skydd för den vuxnes person eller egendom. Begäran kan antingen avse skyddet i sin helhet eller i någon del.

2.De fördragsslutande stater till vilkas myndigheter en begäran enligt punkt 1 kan framställas är

a)en stat i vilken den vuxne är medborgare,

b)en stat i vilken den vuxne hade sitt föregående hemvist,

c)en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns,

d)en stat vid vars myndigheter den vuxne skriftligen har valt att vidta åtgärder för sitt skydd,

e)en stat i vilken en närstående till den vuxne har hemvist, och som är beredd att ta ansvar för skyddet av den vuxnes person,

25 Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 64.

183

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

f) en stat i vilken den vuxne uppehåller sig när det är fråga om skydd för den vuxnes person.

3. Om den myndighet till vilken en framställning har riktats enligt punkt 1 och 2 inte accepterar behörigheten behåller myndigheterna i den fördragsslutande stat som har behörighet enligt artikel 5 eller 6 behörigheten.

Ibland kan det finnas formella förutsättningar för internationell behörighet trots att det kanske är lämpligare att en myndighet i en annan fördragsslutande stat utövar behörighet i det enskilda fallet. Artikel 8 möjliggör för de fördragsslutande staternas myndigheter att komma överens om vilken myndighet som ska utöva behörighet, allt efter vad som ligger i den vuxnes intresse i det enskilda fallet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i artikel 8 i 1996 års Haagkon- vention och i artikel 15 i Bryssel II-förordningen, men skiljer sig i flera avseenden från både 1996 års Haagkonvention och Bryssel II- förordningen.

Artikel 8 ger en möjlighet för myndigheterna i en fördragsslut- ande stat som är behörig enligt artikel 5 eller 6, det vill säga hem- vistlandet eller i vissa speciella fall vistelselandet, om de anser att det ligger i den vuxnes intresse, att begära att myndigheterna i något av de länder som anges i punkten 2 i stället vidtar åtgärder till skydd för den vuxnes person eller egendom (artikel 8.1). Begäran kan avse antingen skydd för den vuxne i allmänhet eller en viss aspekt av sådant skydd. Ett tänkbart exempel är att en svensk socialnämnd har ett pågående ärende avseende en vuxen missbrukare med hem- vist i Sverige men med ett estniskt medborgarskap. Om det kom- mer fram att den vuxne ska flytta till Estland inom kort, kan det finnas anledning för socialnämnden att begära att den motsvarande estniska myndigheten ska utöva behörighet i fråga om den vuxne. Ett annat exempel när artikel 8 kan vara aktuell är när skydd för en vuxen med hemvist i Sverige har anordnats i form av godmanskap här. Om den vuxne behöver hjälp med försäljning av en fastighet i Spanien kan det finnas skäl för svensk domstol att begära att spansk domstol vidtar åtgärder i syfte att bevaka den vuxnes intressen vid fastighetsförsäljningen.26

26 Exemplen förutsätter att även Sverige och Spanien har ratificerat 2000 års Haagkonvention.

184

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

En framställning om överföring av behörighet kan avse även en vuxen i behov av tvångsvård. Det är den anmodade myndigheten som, efter ett samråd mellan den begärande och anmodade myndig- heten, får avgöra om behörighetsöverföringen ska accepteras. (Jäm- för utredningens förslag i fråga om placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat, kapitel 13.)

En begäran enligt artikel 8 kan antingen göras på eget initiativ från hemvistlandet eller vistelselandet, eller efter ansökan av en myndighet i en annan fördragsslutande stat. Medborgarlandets myn- digheter har inte någon möjlighet att framställa en begäran enligt artikel 8, utan får utöva sin behörighet direkt med stöd av artikel 7 om de anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för den vuxne.

Den överförda behörigheten enligt artikel 8 kan, som nämnts ovan, vara begränsad till en viss aspekt av skyddet, till exempel endast ekonomiska angelägenheter eller försäljning av viss egen- dom. I de fall där den överförda behörigheten är begränsad är det lämpligt att den myndighet som har accepterat att utöva behörig- heten enligt artikel 8 avstår från att hindra medborgarlandets be- hörighet enligt artikel 7.2 (se avsnitt 8.4.3) vad gäller andra aspekter av skyddet.27

Under förutsättning att båda staterna har ratificerat 2000 års Haagkonvention kan enligt artikel 8.2 en begäran framställas till myndigheterna i

–en stat i vilken den vuxne är medborgare,

–en stat i vilken den vuxne hade sitt föregående hemvist,

–en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns,

–en stat vid vars myndigheter den vuxne skriftligen har valt att vidta åtgärder för sitt skydd,

–en stat i vilken en närstående till den vuxne har hemvist, och som är beredd att ta ansvar för skyddet av den vuxnes person, eller

–en stat i vilken den vuxne uppehåller sig när det är fråga om skydd för den vuxnes person.

27 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 63.

185

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Om den vuxne är medborgare i fler än en fördragsslutande stat kan behörigheten överföras till någon av dessa stater.

Med uttrycket en stat i vilken den vuxne hade sitt föregående hemvist avses det land där den vuxne senast hade hemvist före det nu aktuella hemvistlandet och inte ett ännu tidigare hemvistland.28 Hemvistlandets myndigheter bör vid bedömningen om en begäran ska göras väga in hur lång tid som har förflutit sedan den vuxne hade hemvist i det tidigare hemvistlandet och om han eller hon har några anhöriga där. Det bör påpekas att en begäran om skydds- åtgärder inte bör riktas till myndigheterna i det land där den vuxne tidigare har haft hemvist men flytt i från.29

Artikel 9 innehåller en särskild bestämmelse avseende behörig- heten för myndigheter i en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns. Behörigheten enligt den bestämmelsen är emellertid begrän- sad till skyddsåtgärder avseende den vuxnes egendom och får inte strida mot åtgärder som har vidtagits i enlighet med artiklarna 5–8. När behörigheten utövas enligt artikel 8 kan åtgärderna avse såväl personliga som ekonomiska angelägenheter.30

Vid bedömningen av om en begäran ska framställas till en stat vid vars myndigheter den vuxne skriftligen har valt att vidta åtgärder för sitt skydd bör myndigheterna i hemvistlandet eller vistelselandet ta hänsyn till sårbarheten hos den vuxne och hans eller hennes benägenhet att påverkas av yttre omständigheter.31

Möjligheten att rikta en begäran till en stat i vilken en närstående till den vuxne har hemvist formulerades för att omfatta inte bara släktingar till den vuxne utan också personer som står honom eller henne nära, till exempel en vän som inte har någon familjerelation med den vuxne.

Slutligen kan en stat i vilken den vuxne uppehåller sig när det är fråga om skydd för den vuxnes person bemyndigas att utöva behörig- het. Behörigheten för vistelselandets myndigheter framgår även av artikel 6, artikel 10 i brådskande fall och av artikel 11 när det gäller temporära och begränsade åtgärder. Det förhållandet att myndig- heterna i hemvistlandet kan bemyndiga vistelselandets myndigheter att utöva behörighet var enligt den förklarande rapporten först tänkt

28Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 69.

29Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 68.

30Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 70.

31Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 71.

186

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

att endast användas inom det medicinska området, men någon sådan begränsning finns inte enligt artikeln.32

Om den myndighet till vilken en framställning har riktats inte accepterar att ta över behörigheten behåller myndigheterna i den fördragsslutande stat som har behörighet enligt artikel 5 eller arti- kel 6 behörigheten (artikel 8.3). Den myndighet som vill överföra sin rätt att utöva behörighet har således inte någon befogenhet att tvinga en annan fördragsslutande stats myndighet att följa begäran. För att hindra att det blir ”en lucka” i den vuxnes skydd behåller alltså myndigheterna i hemvistlandet eller vistelselandet sin behörig- het om den myndighet som har anvisats att vidta åtgärder avstår från detta.33

Av artikel 42 följer indirekt att en begäran ska lämnas till den myndighet som det tillfrågade landet har utsett att hantera sådana framställningar. Centralmyndigheten har enligt artikel 30 a) även en skyldighet att på alla sätt (direkt eller genom myndigheter eller andra organ) underlätta kommunikationen mellan de behöriga myn- digheterna i situationer där konventionen är tillämplig. (Se vidare avsnitt 12.4.2.)

I övrigt anges inte några närmare förutsättningar under vilka en begäran ska behandlas. Det framgår till exempel inte under vilka förutsättningar en tillfrågad myndighet kan neka till att bifalla en begäran eller på vilket sätt detta ska göras. Vägledning saknas också när det gäller de bedömningar som ska göras. Det får då anses an- komma på den tillfrågade myndigheten att avgöra frågan utifrån den vuxnes intresse i det enskilda fallet.34

På Haagkonferensens hemsida finns det en modell för hur en behörig myndighet enligt artikel 8 kan framställa en begäran om överföring av behörighet till en annan fördragsslutande stats myn- digheter.35

32Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 73.

33Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 74.

34Jämför SOU 2005:111, s. 160.

35Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

187

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

8.6Behörighet i det land där den vuxne har egendom (artikel 9)

Artikel 9

Myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom är behöriga att vidta åtgärder till skydd för den egendomen om dessa åtgärder är förenliga med åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8.

Artikel 9 rör behörighet för myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom. Behörigheten enligt artikeln möj- liggör att åtgärder till skydd för den vuxnes egendom anpassas till kraven i egendomsstatens lagstiftning och åtgärderna kan då bli lättare att genomföra. Ett exempel på detta är om det enligt lagen i det land där en fastighet finns krävs tillstånd från en domstol för försäljningen av fastigheten. Om ett tillstånd inte krävs enligt lagen i hemvistlandet, kan det vara mer ändamålsenligt att åtgärderna vidtas direkt av myndigheterna i det land där fastigheten är belägen. Bestämmelsen har varken någon motsvarighet i 1996 års Haag- konvention eller i Bryssel II-förordningen.

För att åtgärderna enligt artikel 9 ska få vidtas måste de vara förenliga med åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8. Denna begränsning syftar till att undvika bristande överensstämmelse mellan åtgärder till skydd för egendomen som kan komma att vidtas av de lokala myndigheterna där egendomen är belägen och åtgärder av de myndigheter som har en allmän behörighet att ordna skydd för den vuxne. I den för- klarande rapporten har det i detta sammanhang anmärkts att om åtgärder som har vidtagits av myndigheter i egendomslandet inte är förenliga med senare beslutade åtgärder av myndigheter med all- män behörighet ska de sistnämnda åtgärderna äga företräde (se när- mare avsnitt 11.2.2).36

36 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 76.

188

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

8.7Åtgärder i brådskande fall (artikel 10)

Artikel 10

1.I alla brådskande fall ska myndigheterna i varje fördragsslutande stat på vars territorium den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns ha behörighet att vidta nödvändiga skyddsåtgärder.

2.De åtgärder som vidtas med stöd av punkt 1 avseende en vuxen som har hemvist i en fördragsslutande stat ska upphöra att gälla så snart de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–9 har vidtagit de åt- gärder som situationen kräver.

3.De åtgärder som vidtas med stöd av punkt 1 avseende en vuxen som har hemvist i en icke fördragsslutande stat ska upphöra att gälla i varje fördragsslutande stat så snart de åtgärder som situationen kräver och som vidtas av en annan stats myndigheter erkänns i den fördragsslut- ande staten i fråga.

4.De myndigheter som har vidtagit åtgärder med stöd av punkt 1 ska, om det är möjligt, informera myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist om vilka åtgärder som har vidtagits.

8.7.1Behörighet i brådskande fall (artikel 10.1)

Denna artikel ger myndigheterna i varje fördragsslutande stat på vars territorium den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns, behörighet att i brådskande fall vidta nödvändiga skyddsåtgärder (artikel 10.1). I 1996 års Haagkonvention finns motsvarande bestäm- melse i artikel 11. Artikel 20 är Bryssel II-förordningens motsvarig- het till artikel 10 2000 års Haagkonvention, trots att artikel 20 är något annorlunda utformad.

Artikel 10 är, till skillnad från artiklarna 5–9, tillämplig beträff- ande alla vuxna som är närvarande eller har egendom i en fördrags- slutande stat, det vill säga även om de har hemvist i en icke-fördrags- slutande stat. Artikel 10 lämnar således inte något utrymme för autonoma bestämmelser. När det gäller behörigheten i brådskande fall till följd av att den vuxne har egendom i staten är behörigheten inte begränsad till egendomen i fråga, utan kan till exempel även omfatta försäljning av egendom i en annan stat.37

Någon definition av vad som avses med ”brådskande fall” finns inte i konventionen. En tänkbar situation är om den vuxne skulle

37 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 79.

189

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

lida irreparabel eller stor skada av att stödjande åtgärder skulle sökas vid och beslutas av myndigheterna i en stat som har behörig- het enligt någon av artiklarna 5–9.38 Ett annat exempel på en brådsk- ande situation är om det är nödvändigt att besluta om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT av en person som lider av en allvarlig psykisk störning, eller om det är nödvändigt att vidta en snabb försäljning av egendom som tillhör den vuxne och som snabbt riskerar att förstöras. Det är också tänkbart att socialnämnden i en svensk kommun överväger att inleda en utredning eller besluta om läkarundersökning enligt LVM beträffande en vuxen som har hem- vist i Sverige (7 och 9 §§). Om situationen blir akut när den vuxne befinner sig på semester i Frankrike är fortfarande de svenska myndigheterna primärt behöriga. De franska myndigheterna kan dock göra bedömningen att det är ett brådskande fall, och välja att omhänderta den vuxne enligt den franska motsvarigheten till LVM med stöd av artikel 10. En annan situation där artikel 10 kan bli aktuell är när en person mellan 18 och 20 år vistas i Sverige – utan att vara medborgare eller ha hemvist här i landet – och det finns uppgifter om att han eller hon utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende, kan det i detta läge vara önskvärt att svenska myndigheter ingriper enligt 3 § LVU till skydd för den vuxne med stöd av artikel 10.39

Enligt den förklarande rapporten ska artikel 10 inte användas för att ge allmän behörighet till myndigheterna i det land där den vuxne vistas.40

8.7.2Upphörandet av åtgärder som har vidtagits i brådskande fall och lämnandet av information (artikel 10.2–10.4)

Åtgärder som har beslutas med stöd av bestämmelsen ska upphöra när de enligt konventionen behöriga myndigheterna har vidtagit de åtgärder som situationen kräver (artikel 10.2). Om den vuxne har hemvist i en icke-fördragsslutande stat krävs dessutom att de vid-

38Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 78.

39Exemplen förutsätter att Sverige är ansluten till 2000 års Haagkonvention.

40Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 78.

190

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

tagna åtgärderna erkänns i den aktuella fördragsslutande staten (artikel 10.3). Det skulle kunna vara så att en vuxen med miss- bruksproblem och som har hemvist i Sverige omhändertas av franska myndigheterna vid en semesterresa i Frankrike, med stöd av arti- kel 10 (se exemplet ovan). Den svenska socialnämnden, som innan semesterresan övervägde att vidta åtgärder enligt 7 och 9 §§ LVM, bedömer att den vuxnes situation numera är sådan att ett omhänder- tagande enligt svensk lag är nödvändigt och beslutar om det. De franska åtgärderna ska då upphöra att gälla. Men det skulle också kunna vara så att de svenska myndigheterna bedömer att den vuxne inte behöver omhändertas. Man kan fråga sig om ett sådant beslut innebär att de svenska myndigheterna har vidtagit de åtgärder som situationen kräver. Om så anses vara fallet ska de franska åtgärd- erna upphöra att gälla. Artikelns ordalydelse talar emellertid mot att det skulle vara på det sättet. Enligt utredningens uppfattning torde det sannolikt krävas att hemviststatens myndigheter vidtar en åtgärd för att den interimistiska åtgärden enligt artikel 10 ska upphöra att gälla. (Detta är en skillnad gentemot artikel 11.2, se avsnitt 8.8, i vilken det endast anges att myndigheterna ska fatta beslut i fråga om de skyddsåtgärder som kan krävas.) Utredningens uppfattning är således att de interimistiska åtgärder som vistelselandet anser vara befogade fortsätter att gälla även om hemvistlandets myndigheter anser att det inte finns något behov av skyddsåtgärder.41

Bestämmelsen i artikel 10.3 innebär enligt den förklarande rap- porten att en åtgärd som har vidtagits i ett brådskande fall inte utgör ett hinder mot att en annan fördragsslutande stat erkänner åtgärder vidtagna av myndigheter i en icke-fördragsslutande stat. 42

De myndigheter som har vidtagit åtgärder ska, om det är möjligt, informera myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist om vilka åtgärder som har vidtagits (artikel 10.4). Läm- nandet av information är således inte en förutsättning för behörig- het och en underlåtenhet att informera kan därför inte utgöra grund för att inte erkänna de brådskande åtgärderna (jämför med artikel 7.1 där det finns en skyldighet att informera innan åtgärder vidtas, se avsnitt 8.4.1).

41Jämför SOU 2005:111, s. 171, där motsvarande bedömning gjordes.

42Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 81.

191

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

På Haagkonferensens hemsida finns det en modell för hur en behörig myndighet enligt artikel 10 kan informera andra fördrags- slutande staters myndigheter om skyddsåtgärder som har vidtagits.43

8.8Tillfälliga åtgärder med territoriell effekt (artikel 11)

Artikel 11

1.Myndigheterna i den fördragsslutande stat på vars territorium den vuxne finns ska i undantagsfall vara behöriga att vidta tillfälliga åtgär- der till skydd för den vuxnes person, med territoriell verkan endast i staten i fråga, såvida åtgärderna inte är oförenliga med de åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8, och efter att ha underrättat de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5.

2.De åtgärder som vidtas med stöd av punkt 1 avseende en vuxen med hemvist i en fördragsslutande stat ska upphöra att gälla så snart de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8 har fattat beslut i fråga om vilka skyddsåtgärder som situationen kan kräva.

Myndigheterna i en fördragsslutande stat där den vuxne vistas ska i undantagsfall enligt artikel 11.1 vara behöriga att vidta tillfälliga åt- gärder till skydd för den vuxnes person. Verkan av sådana åtgärder är begränsad endast till den aktuella statens territorium. Sådana åtgärder får vidtas om åtgärderna inte är oförenliga med de åtgärder som redan har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8 och efter att ha underrättat de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5. Bestämmelsen motiveras av ett behov av att kunna skydda vuxna som befinner sig i ett främmande land för en begränsad tid, till exempel med anledning av en semester eller för en kortare period av studier eller arbete. Eftersom behörighet i brådskande fall ges enligt artikel 10, gäller i praktiken artikel 11 en- dast sådana tillfälliga åtgärder som inte är brådskande. Ett tänkbart exempel då artikel 11 kan tillämpas är när svenska myndigheter anser att det finns ett inte brådskande vårdbehov avseende en missbrukare som är utländsk medborgare och som vistas i Sverige. Bestämmelsen

43 Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

192

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

överensstämmer i stort med artikel 12 i 1996 års Haagkonvention, men har inte någon motsvarighet i Bryssel II-förordningen.

Begränsningen i artikel 11.1 i fråga om att åtgärderna inte får vara oförenliga med de åtgärder som redan har vidtagits av de myndig- heter som är behöriga enligt artiklarna 5–8 finns inte för brådskande fall i artikel 10. Det innebär att det endast är i brådskande fall som åtgärder vidtagna i vistelselandet går före åtgärder som tidigare har vidtagits av de myndigheter som normalt är behöriga.

Behörigheten enligt artikel 11 är beroende av att myndigheterna i hemvistlandet i förväg har informerats om åtgärderna. Detta inne- bär att tillfälliga åtgärder med territoriell effekt först kan vidtas efter det att informationen har lämnats.

De provisoriska åtgärderna enligt artikel 11.1 ska upphöra när behöriga myndigheter, till exempel i hemvistlandet (artikel 5) eller i medborgarlandet (artikel 7), har fattat beslut i fråga om skydds- åtgärder som situationen kan kräva (artikel 11.2). Bestämmelsen i artikel 11.2 är med avseende på åtgärdernas upphörande annorlunda utformad än artikel 10.2 (se avsnitt 8.7). Artikel 11.2 förutsätter inte att hemvistlandets myndigheter ska vidta erforderliga åtgärder, utan endast att myndigheterna ska fatta beslut i fråga om de skydds- åtgärder som kan krävas. Detta får till följd att om de myndigheter som normalt sett är behöriga efter att ha undersökt situationen bedömer att det inte behöver vidtas några åtgärder, finns det inte något skäl för att de provisoriska åtgärderna ska fortsätta att gälla.44 När berörd myndighet i hemvistlandet finner att en skyddsåtgärd inte ska vidtas, måste myndighetens ställningstagande alltså ske i form av ett beslut.

Enligt den finska propositionen är tillämpningsområdet för arti- keln mycket snävt. I propositionen anges att det är möjligt att den aktuella behörighetsgrunden skulle bli tillämplig i någon situation som avses i mentalvårdslagen eller i lagen om missbrukarvård.45

På Haagkonferensens hemsida finns det en modell för hur en behörig myndighet enligt artikel 11 kan underrätta andra fördrags- slutande staters myndigheter om att de avser att vidta skydds- åtgärder enligt artikel 11.46

44Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 85.

45Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 16.

46Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

193

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

8.9Vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12)

Artikel 12

Om inte annat följer av artikel 7.3 ska de åtgärder som vidtas med stöd av artiklarna 5–9 fortsätta att gälla enligt sina villkor, även om grunden för behörigheten har upphört genom ändrade förhållanden. Detta gäller så länge som de myndigheter som är behöriga enligt kon- ventionen inte har ändrat, ersatt eller upphävt åtgärderna (artikel 12). Syftet med artikeln är att garantera viss kontinuitet i skyddet för den vuxne. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 14 i 1996 års Haagkonvention. I Bryssel II-förordningen finns det inte någon sådan bestämmelse.

De ändrade förhållandena kan bestå i att den vuxne byter hem- vistland eller vistelseland (artiklarna 5 och 6). I dessa fall kommer åtgärderna att fortsätta gälla enligt sina villkor, men villkoren för genomförandet av åtgärden kommer från och med tidpunkten för de ändrade förhållandena att styras av lagen i det nya hemvistlandet eller vistelselandet (se artikel 14 och avsnitt 9.3). Ändringen kan även innebära att den vuxne byter nationalitet eller att egendom flyttas från landet (artiklarna 7 och 9).47

Innebörden av artikel 12 kan belysas med hjälp av följande exempel. En förvaltare har blivit utsedd av myndigheterna i den vuxnes hemvistland. Om den vuxne flyttar och får hemvist i en annan fördragsslutande stat, är det lämpligt att förvaltaren får fort- sätta att utöva sin funktion även i det nya hemvistlandet. Visser- ligen har det nya hemvistlandet behörighet enligt artikel 5, men så länge det nya hemvistlandets myndigheter inte har agerat gäller förordnandet som förvaltare och det krävs åtgärder från det nya hemvistlandets myndigheter för att upphäva de funktioner eller befogenheter som förvaltaren hade före flytten.

Det är endast åtgärder som har vidtagits med stöd av artiklarna 5–9 som omfattas av bestämmelsen. Giltigheten av de åtgärder som i

47 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 88.

194

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

brådskande fall vidtas enligt artikel 10 regleras i stället av bestäm- melserna i punkterna 2 och 3 i samma artikel och motsvarande be- stämmelse för tillfälliga åtgärder enligt artikel 11 finns i punkten 2 till denna artikel. Åtgärder vidtagna av myndigheterna i den vuxnes medborgarland med stöd av artikel 7 omfattas också av artikel 12, undantaget punkten 3 som bestämmer på vilket sätt de åtgärder som har vidtagits enligt artikel 7.1 upphör att gälla.48

Åtgärderna ska enligt artikel 12 fortsätta att gälla ”enligt sina villkor”. Om den behöriga myndigheten i hemvistlandet har vid- tagit åtgärder som bara gäller så länge den vuxne är kvar i landet, innebär bestämmelsen att åtgärderna ska upphöra att gälla så snart den vuxne får nytt hemvist.49 När det gäller vuxna under 20 år är ett möjligt exempel när socialnämnden har fattat ett beslut om förebyggande insatser enligt 22 § LVU. Ett sådant beslut kan bli aktuellt om den unge vuxne utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom sitt eget beteende och det kan antas att den unge kommer att behöva beredas vård enligt LVU om beteendet fortsätter och att det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke. De åtgärder som kan bli aktuella är att den unge ska hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller att den unge ska delta i behand- ling i öppna former inom socialtjänsten. Ett annat exempel är om socialnämnden har utsett en särskild person (kontaktperson) eller en familj (kontaktfamilj) med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter enligt 3 kap. 6 b § SoL. Även en planerad vård av en vuxen missbrukare enligt 5 kap. 9 § SoL kan vara ett tänkbart exempel. Det är emellertid enligt utredningens mening svårt att se att sådana insatser skulle kunna fungera efter byte av hemvist till en annan fördragsslutande stat.

48Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 87.

49Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 88.

195

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

8.10Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

8.10.1Allmänt

Utredningens överväganden utgår från att 2000 års Haagkonvention införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att konven- tionens bestämmelser tillämpas framför den svenska autonoma rätten (se utredningens förslag i avsnitt 6.2). I det följande redovisas utred- ningens överväganden beträffande om konventionens behörighets- bestämmelser därutöver föranleder ändringar eller kompletteringar i svensk lagstiftning.

I avsnitt 8.10.2 överväger utredningen om det finns ett behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser i anledning av bestämmelserna om behörighet i konventionens artiklar 5–11 samt tar ställning till om det bör införas reservforum för vissa ärenden. Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser i övrigt vid en överföring av behörighet att vidta skyddsåtgärder enligt artikel 8 redovisas i avsnitt 8.10.3. Bestämmelsen om vidtagna åt- gärders kontinuitet berörs i avsnitt 8.10.4. Behörighet vid prövning i fråga om framtidsfullmakter behandlas särskilt i avsnitt 10.6.2 och behörighet vid en anmodan enligt artikel 33 behandlas i avsnitt 13.4.2.

8.10.2Behörighet enligt artiklarna 5–11

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 5 kap. 2 och 4 §§ lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ska upphävas.

Reservforumbestämmelser införs i lag för socialnämnden i frågor där behörighet finns enligt 2000 års Haagkonvention.

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om behörighet i artiklarna 5–7 och 9–11 förutsätter i övrigt inte några lagänd- ringar eller kompletterande bestämmelser i svensk lagstiftning.

196

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Behörighetsregleringen

Genom 2000 års Haagkonvention införs en behörighetsreglering för de åtgärder som faller inom konventionens tillämpningsområde. Enligt utredningens bedömning ger bestämmelserna goda och erforderliga möjligheter för svenska myndigheter att vidta skydds- åtgärder för vuxna i situationer som omfattas av konventionens tillämpningsområde.

Under förutsättning att 2000 års Haagkonvention införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att autonom rätt görs subsidiär till konventionen finns det, såvitt utredningen har funnit, inte några svenska bestämmelser som står i strid med 2000 års Haagkonven- tion. När det gäller åtgärder för vuxna med hemvist i Sverige lämnar artikel 5 emellertid inte något utrymme för motsvarande autonoma behörighetsbestämmelser (se avsnitt 8.2). Motsvarande gäller för artikel 10 och åtgärder i brådskande fall (se avsnitt 8.7). De bestäm- melser som finns i 5 kap. 2 och 4 §§ 1904 års lag (se avsnitten 4.3.1 och 4.3.4) ska därför inte finnas kvar utan ska upphävas. I av- snitt 16.2.2 överväger utredningen vilket utrymme det i övrigt finns att behålla de behörighetsbestämmelser som finns i 1904 års lag.

Vidare gör utredningen bedömningen att nuvarande nationella forumbestämmelser täcker de flesta fall som kan bli aktuella. I det följande överväger utredningen i vilken utsträckning som det finns ett behov av reservforumbestämmelser.

Något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser utöver vad som här har konstaterats kan inte förutses.

Behov av reservforum

Konventionsåtagandet

Konventionen bestämmer det land vars myndigheter ges inter- nationell behörighet, men inte vilka myndigheter i landet som är nationellt behöriga. Det är således de svenska forumbestämmelser- na som pekar ut den myndighet i Sverige som är internationellt behörig i en fråga som omfattas av konventionen. Det kan uppstå situationer där svenska myndigheter har internationell behörighet enligt konventionen, men där det enligt de svenska forumbestäm- melserna inte finns någon viss myndighet som är behörig. De för-

197

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

dragsslutande staterna har dock en skyldighet att se till att det finns erforderliga nationella bestämmelser om lokalt behörig myndighet. I de följande övervägs i vilka situationer det finns ett behov av bestämmelser om reservforum.

Ärenden om godmanskap och förvaltarskap

I fråga om godmanskap och förvaltarskap finns forumbestämmelser i 11 kap. 25 § FB. Utgångspunkten i konventionen är att myndigheter- na i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist är behöriga att vidta åtgärder som syftar till att skydda den vuxnes person eller egendom. Reglerna för bestämmande av den lokala behörigheten i 11 kap. 25 § FB utgår från folkbokföringsorten. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är tingsrätten i den ort där den en- skilde vistas eller överförmyndaren för den kommun där den enskilde vistas behörig domstol respektive behörig överförmyndare. Om det inte finns någon sådan behörig domstol eller behörig överförmyn- dare, är Stockholms tingsrätt och överförmyndaren för Stockholms kommun behörig domstol respektive behörig överförmyndare. Mot bakgrund av bestämmelsen i 11 kap. 25 § FB gör utredningen be- dömningen att det avseende godmanskap och förvaltarskap redan finns adekvata svenska bestämmelser om lokal behörighet som avgör vilken svensk domstol respektive överförmyndare som ska hand- lägga frågor om godmanskap och förvaltarskap som aktualiseras av konventionen.

Reservforum för ärenden som ska handläggas av en socialnämnd

De skyddsåtgärder för en vuxen som faller inom socialtjänstens område är bland annat åtgärder enligt SoL, LVM och LVU. Som redovisas i bland annat avsnitt 8.1 är som huvudregel enligt kon- ventionen myndigheterna i hemvistlandet behöriga att vidta åtgär- der. Enligt behörighetsbestämmelserna i SoL är det en nämnd i den kommun där den vuxne vistas som ytterst ansvarar för en fråga som rör den vuxne (2 kap. 1 § och 2 a kap. 1 § SoL). Bestämmel- serna bedöms vara tillräckliga för att avgöra vilken nämnd som ska handlägga en gränsöverskridande fråga som svenska myndigheter

198

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

enligt konventionen kan agera i när den vuxne befinner sig här i landet och som faller inom socialtjänstens område.

Det kan emellertid förekomma att svensk socialnämnd har inter- nationell behörighet enligt konventionen, men där de nationella forumbestämmelserna inte anger någon viss socialnämnd som be- hörig. Detta kan vara fallet om det från en annan fördragsslutande stat kommer mer allmänna framställningar som inte är knutna till en viss kommun.50 Ett exempel på en sådan situation är om en annan fördragsslutande stat till Sverige, i enlighet med artikel 8, riktar en framställning med en begäran att Sverige i egenskap av den vuxnes medborgarland ska vidta skyddsåtgärder. Utredningen kan således konstatera att det finns ett behov av en kompletterande bestäm- melse om reservforum. Det är lämpligt att samma reservforum gäller för förfaranden enligt 2000 års Haagkonvention som för förfaran- den enligt 1996 års Haagkonvention51 och Bryssel II-förordningen52. Utredningen föreslår därför att en nämnd i Stockholms kommun som fullgör uppgifter inom socialtjänsten ska vara reservforum. Detta kan innebära att det kan finnas flera nämnder som formellt sett blir behöriga, eftersom vissa av socialtjänstens uppgifter i Stockholms kommun fullgörs av ett antal stadsdelsnämnder. Det ankommer i sådana fall på kommunen själv att bestämma vilken eller vilka av nämnderna som ska handlägga de aktuella frågorna.53

Ärenden enligt LSS

Landstingen ska svara för rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS och kommunerna ska svara för andra skyddsåtgärder som kan vidtas enligt lagen, om inte annat avtalats (2 §). I utgångsläget ankommer det på hemvistlandet att vidta skyddsåtgärder enligt 2000 års Haagkonvention. Ett landstings och en kommuns ansvar enligt LSS gäller enligt 16 § som huvudregel gentemot dem som är bosatta i landstinget respektive kommunen. Om en person som om- fattas av LSS tänker bosätta sig i ett landsting eller i en kommun, följer av bestämmelsen att landstinget respektive kommunen på

50Jämför bedömningen i prop. 2011/12:85, s. 36, avseende 1996 års Haagkonvention.

51Se 2 § lagen om 1996 års Haagkonvention.

52Se 7 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

53Jämför bedömning i prop. 2011/12:85, s. 36, avseende 1996 års Haagkonvention.

199

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

ansökan ska meddela förhandsbesked om rätten till insatser. För det fall behov av insatser enligt LSS uppkommer under en tillfällig vistelse i ett landsting eller i en kommun ska landsting respektive kommunen, enligt samma bestämmelse, ansvara för det stöd och den hjälp som behövs i akuta situationer.

Nuvarande forumbestämmelser i LSS täcker de fall där en vuxen person är bosatt i Sverige och i akuta situationer omfattas även de som tillfälligt vistas i ett landsting eller i en kommun. Vid en fram- ställning om överföring av behörighet enligt artikel 8 bedömer utredningen att det landsting eller den kommun som den vuxne tänker bosätta sig i är behörigt att hantera framställningen enligt den nuvarande bestämmelsen i 16 § LSS. Utredningen gör således bedömningen att det avseende ärenden enligt LSS redan finns tillräck- liga svenska behörighetsbestämmelser som avgör vilken kommun respektive vilket landsting som ska handlägga de frågor om insatser enligt LSS som kan aktualiseras enligt 2000 års Haagkonvention.

Mål och ärenden vid en förvaltningsdomstol

Förvaltningsdomstolen prövar ett överklagat beslut om en insats enligt SoL, LSS eller LPT och beslutar om tvångsvård enligt LVM, LVU eller LPT. Forumfrågan regleras i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Av bestämmelsens andra stycke framgår att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om det inte för ett visst slag av mål föreskrivs annat i lag eller förordning. Det finns således inte någon reservforumbestämmelse för förvaltningsdomstolen i lagen och inte heller SoL, LSS LVM, LVU eller LPT innehåller någon regle- ring av reservforum.

Det är socialnämnden, kommunen respektive landstinget som utreder förutsättningarna för en insats och beslutar om en insats respektive ansöker om en insats hos förvaltningsdomstolen. Detta förhållande gör att det är följdriktigt att till exempel en utländsk begäran om överföring av behörighet enligt artikel 8 lämnas till socialnämnden, kommunen respektive landstinget i stället för direkt till domstolen. Utredningen gör därför bedömningen att det inte behöver införas något reservforum för förvaltningsdomstolen. Be- dömningen stöds av att det i lagstiftningsärendet rörande 1996 års

200

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Haagkonvention inte infördes något reservforum för förvaltnings- domstolen för LVU-målen.

Övriga ärenden som omfattas av 2000 års Haagkonvention

Utredningen har beträffande övriga slags ärenden som omfattas av 2000 års Haagkonventions tillämpningsområde inte kunnat finna något behov av reservforum.

8.10.3Särskilt om överföring av behörighet att vidta skyddsåtgärder (artikel 8)

Utredningens bedömning: En svensk myndighets konventions- enliga rätt att göra en begäran om överföring av behörighet till en myndighet i en annan fördragsslutande stat och skyldigheten att ta emot en motsvarande begäran från en myndighet i en annan fördragsslutande stat kräver inte några lagändringar eller några kompletterande bestämmelser.

Det bör inte utses några särskilda myndigheter till vilka en begäran om överföring av behörighet ska riktas. Det bör i stället vara tillåtet för en myndighet i en annan fördragsslutande stat att rikta en begäran antingen direkt till en behörig svensk myn- dighet eller till centralmyndigheten för vidarebefordran till den behöriga svenska myndigheten.

Det bör föreskrivas i förordning att centralmyndigheten genast ska vidarebefordra en begäran enligt 2000 års Haagkonvention som angår en fråga som ska eller kan handläggas av en annan myn- dighet till den myndigheten.

Bestämmelserna i övrigt om behörighet i artikel 8 leder inte till några lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

Utgångspunkter

Som framgår av avsnitt 8.5, möjliggör konventionens bestämmelser en överföring av behörighet från en fördragsslutande stats myndig- heter till en annan fördragsslutande stats myndigheter (artikel 8). Enligt bestämmelsen kan en svensk myndighet begära en behörig-

201

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

hetsöverföring till en utländsk myndighet eller tvärtom. Begäran kan göras både i samband med ett pågående ärende och fristående.

Den svenska domstol eller myndighet som mottar en begäran om behörighetsöverföring får enligt utredningens bedömning hand- lägga begäran enligt den skyddsåtgärd som aktualiseras, till exempel lagen (1996:242) om domstolsärenden, förvaltningsprocesslagen (1971:291) eller förvaltningslagen (1986:223). Detta gäller oavsett om begäran lämnas i ett pågående ärende eller om framställning aktu- aliseras fristående. Utredningen kommer i det följande att ta ställning till om det kan behövas lagändringar eller kompletterande bestäm- melser i vissa avseenden.

En begäran till en utländsk myndighet i fråga om behörighet

De överväganden som den svenska myndigheten ska göra inför en begäran om behörighetsöverföring regleras detaljerat av konventio- nen (se avsnitt 8.5). Enligt utredningens bedömning krävs inte kompletterande bestämmelser i detta avseende.

Om den svenska behöriga myndigheten vet till vilken utländsk myndighet en begäran ska riktas, är det enligt konventionen tillåtet att rikta begäran direkt till den utländska myndigheten. Varje för- dragsslutande stat får dock utse myndigheter till vilka en begäran enligt artikel 8 ska göras (artikel 42). Även om en fördragsslutande stat inte har utsett några myndigheter med stöd av artikel 42 kan det antas att en begäran i många fall kommer att förmedlas med hjälp av centralmyndigheten i vederbörande fördragsslutande stat.54 Ett meddelande som sänds till centralmyndigheten eller en annan myndighet i en fördragsslutande stat ska vara skrivet på original- språket och åtföljas av en översättning till det officiella språket i den mottagande staten, eller om det är svårt att få till stånd en sådan översättning, till franska eller engelska (artikel 51). Språkfrågan be- handlas i avsnitt 15.5.

En svensk myndighets möjlighet att göra en begäran om över- föring av behörighet till en myndighet i en annan fördragsslutande stat regleras tillräckligt i konventionen och kräver inte några lag- ändringar eller några kompletterande bestämmelser.

54 Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 189, när det gäller 1996 års Haagkonvention.

202

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

En begäran till en myndighet i Sverige i fråga om behörighet

Direktkontakt eller kontakt genom centralmyndigheten

Enligt konventionen får varje fördragsslutande stat utse myndig- heter till vilka en begäran enligt artikel 8 ska göras (artikel 42). En begäran kan också lämnas till centralmyndigheten som vidarebefordrar den till behörig myndighet (artikel 8). Utformningen av artikel 8 främjar emellertid direktkontakt mellan myndigheterna i olika för- dragsslutande stater, något som är möjligt även enligt 1996 års Haag- konvention och Bryssel II-förordningen. Till saken hör att Haag- konferensen för internationell privaträtt, där konventionen har fram- förhandlats, uppmuntrar starkt till direkta myndighetskontakter.55 Därtill kommer att när det för den utländska myndigheten står klart vilken myndighet i Sverige som är behörig finns det inte någon faktisk anledning att gå omvägen via centralmyndigheten eller någon annan myndighet. Mot denna bakgrund är det enligt utredningens uppfattning inte lämpligt att koncentrera framställningarna till en myndighet. Det bör således vara möjligt för en utländsk myndighet att vända sig antingen direkt till en behörig svensk myndighet eller att göra en framställning till centralmyndigheten för vidarebefordran till behörig myndighet.

Vidarebefordran av begäran till behörig myndighet

Utredningen bedömer att det i Sveriges förpliktelser som fördrags- slutande stat ligger att en framställning från en utländsk myndighet ska nå behörig svensk myndighet även om den felaktigt riktats till en obehörig myndighet i Sverige. Enligt utredningen måste det där- för i Sverige finnas en ordning där en felaktigt riktad framställning vidarebefordras till behörig myndighet för en materiell prövning.56

I lagen om domstolsärenden finns bestämmelser om vidare- befordran av skrivelser som kommit till fel tingsrätt. Om tingsrätten i samband med att ett ärende inleds finner att den saknar behörig-

55För detta syfte har det bland annat bildats ett nätverk för domare vilka handlägger ärenden enligt 1980 och 1996 års Haagkonventioner.

56Finland gjorde motsvarande bedömning, se 2 § 2 mom. lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen och om tillämpningen av konventionen (779/2010).

203

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

het att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara behörig, ska tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inletts till den domstolen. En förutsättning är att den som inlett ärendet inte har något att invända mot överlämnandet och att det inte heller finns något annat skäl mot att skrivelsen överlämnas (8 § andra stycket). Bestämmelsen omfattar vidarebefordran såväl till allmän domstol som till allmän förvaltningsdomstol, men inte till en förvaltningsmyndighet.57

I fråga om förvaltningsprocesslagen finns en bestämmelse som reglerar överföring till ”en annan motsvarande domstol” (7 §). Bestämmelsen betyder att det inte är möjligt för en förvaltningsdom- stol att föra över en felsänd framställning till en förvaltningsmyndig- het eller till en allmän domstol.58

I förvaltningslagen stadgas att ”om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta” (4 § tredje stycket). Av förarbetena till bestämmelsen fram- går att hjälpen i regel lämnas genom att myndigheten sänder hand- lingen vidare till rätt myndighet. Det är dock inte fråga om någon ovillkorlig skyldighet och myndigheten behöver inte lägga ner något mera omfattande arbete på att reda ut frågor som inte berör dess eget verksamhetsområde.59 Förvaltningslagen innehåller också en allmän skyldighet för myndigheter att lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten (6 §).

I betänkandet som rör 1996 års Haagkonvention föreslogs att det skulle införas en kompletterande bestämmelse om vidarebefordran av en framställning eftersom tillämpliga bestämmelser i rättegångs- balken, förvaltningsprocesslagen och förvaltningslagen inte medförde en ovillkorlig skyldighet att sända en handling vidare till rätt myn- dighet.60 I det efterföljande lagstiftningsarbetet gjorde regeringen emellertid bedömningen att det inte var nödvändigt med komplet- terande bestämmelser i denna del.61 I 9 § förordningen med kom- pletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention har dock införts en bestämmelse om att centralmyndigheten genast ska vidare-

57Se Fitger, Lagen om domstolsärenden (1 augusti 2004, www.nj.se/zeteo), kommentaren till 8 § lagen (1996:242) om domstolsärenden.

58Se SOU 2014:76, Fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen och specialisering för skatte- mål, som bland annat innehåller förslag på en ändrad lydelse av 7 § förvaltningsprocesslagen.

59Se prop. 1985/86:80, s. 60 f.

60Se SOU 2005:111, s. 191 f.

61Se prop. 2011/12:85, s. 37.

204

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

befordra en framställning eller ett meddelande enligt 1996 års Haag- konvention som angår en fråga som ska eller kan handläggas av en annan myndighet till den myndigheten. Utredningen förordar att en motsvarande förordningsbestämmelse intas för centralmyndigheten enligt 2000 års Haagkonvention men konstaterar, mot bakgrund av det tidigare lagstiftningsarbetet, att någon kompletterande lagbe- stämmelse inte är nödvändig.

Vissa förfarandefrågor

Ofullständig begäran

Om en begäran inte är så fullständig att den ger ett fullgott under- lag för att pröva frågan om behörighetsöverföring bör bristerna så långt möjligt avhjälpas genom en kontakt med den utländska myn- digheten. Om bristerna inte avhjälps bör den svenska myndigheten, efter ett formellt föreläggande, kunna avvisa alternativt avslå begäran. Ett sådant beslut bör enligt utredningens uppfattning med fördel expedieras för kännedom till centralmyndigheten, som enligt kon- ventionen ska vidta lämpliga åtgärder för att underlätta kommu- nikationen mellan de behöriga myndigheterna (artikel 30.a). Något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser i anledning av att det kan finnas brister i en utländsk myndighets begäran kan inte förutses.

En parts möjlighet att yttra sig

Frågan om överföring av behörighet till myndigheter i en annan fördragsslutande stat kan i många fall vara av stor betydelse för den vuxne i och med att en behörighetsöverföring kan påverka såväl vilket skydd som kan tillhandahållas som på vilket sätt det ska utövas. Innan en svensk myndighet prövar antingen om en begäran ska göras till en utländsk myndighet eller om en utländsk myndighets begäran ska bifallas, bör därför den vuxne ges tillfälle att yttra sig.

När det gäller frågan om förvaltarskap och godmanskap finns det bestämmelser om kommunicering i 11 kap. 16 § FB enligt vilken rätten eller överförmyndaren ska ge personen tillfälle att yttra sig, om det kan ske. I ärenden om anordnande av godmanskap enligt

205

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

4 § eller förvaltarskap ska rätten också inhämta yttranden från den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och vård- inrättning, om det inte är obehövligt. Yttranden ska också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kom- munala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgsverk- samheten. En framställning om överföring av behörighet till myn- digheterna i en annan fördragsslutande stat ska enligt utredningens uppfattning betraktas som en del av ärendet om anordnande av god man eller förvaltare. Svenska myndigheter som i en pågående process överväger att skicka en sådan begäran omfattas således av kravet på kommunicering i 11 kap. 16 § FB. En begäran till en svensk myn- dighet om att vidta skyddsåtgärder kan också sägas vara en del av ett ärende om förordnande av god man eller förvaltare. Kravet på kommunicering gäller därför enligt utredningens mening även i en sådan situation. Detta innebär att den vuxnes möjlighet att få yttra sig vid godmanskap och förvaltarskap hanteras på ett tillfredställan- de sätt genom befintlig lagstiftning.

I ärenden som handläggs av socialnämnden, inom landstinget eller kommunen eller i förvaltningsrätten regleras kommuniceringen av handlingar bland annat i förvaltningslagen och förvaltnings- processlagen. När det gäller processen hos förvaltningsdomstolar ska enligt förvaltningsprocesslagen som huvudregel en ansökan, ett överklagande eller en annan handling som inleder ett mål och det som hör till handlingen skickas till motparten (10 §). Innan ett mål avgörs ska dessutom en part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det (18 §). Enligt förvaltningslagen får som huvudregel ett ärende hos en förvaltningsmyndighet inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en upp- gift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom eller henne själv och han eller hon har fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild (17 §). Mot bakgrund av att kommuniceringen vid ärenden som handläggs av socialnämnden, landstinget, kommunen eller förvaltningsrätten regleras på detta sätt i förvaltningslagen och förvaltningsprocess- lagen finns det enligt utredningens bedömning inte något behov av författningsändringar eller kompletterande lagförslag när det gäller parts möjlighet att yttra sig i dessa ärenden.

206

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Det kan anmärkas att det med avseende på 1996 års Haag- konvention föreslogs att en kompletterande bestämmelse om kom- municering skulle införas i lag.62 I det följande lagstiftningsarbetet bedömdes detta inte vara nödvändigt, utan det angavs att allmänna processuella regler i stället skulle tillämpas.63

Skriftlig eller muntlig handläggning

Handläggningen vid prövning av om en begäran ska skickas till en annan fördragsslutande stats myndigheter eller om lämnad fram- ställning om överföring av behörighet ska beviljas bör enligt utred- ningens bedömning som huvudregel vara skriftlig. Bestämmelser med denna innebörd finns redan i lagen om domstolsärenden (13 §), förvaltningsprocesslagen (9 §)64 och förvaltningslagen (14 §).

Muntlig handläggning av framställningsfrågan bör enligt utred- ningens bedömning kunna förekomma i vissa fall. Lämpliga bestäm- melser i fråga om muntlighet finns sedan tidigare i lagen om dom- stolsärenden (13 och 14 §§), förvaltningsprocesslagen (9 och 11 §§) och förvaltningslagen (14 §).

Något behov av kompletterande bestämmelser i fråga om hand- läggningsformen finns inte enligt utredningens bedömning.

Överklagande

Frågan om ett beslut med avseende på en begäran om behörighets- överföring får överklagas är inte reglerad i konventionen. Det är enligt utredningen upp till de fördragsslutande staterna att själva bestämma om sådana beslut ska kunna överklagas i den egna staten.65 Staternas ställningstagande ska emellertid göras med hänsyn till konventionens ändamål och syfte.

Konventionen ger således inte den vuxne eller någon annan, med nödvändighet, ett inflytande över frågan om överföring av behörig- het eller en rätt att överklaga ett beslut i en sådan fråga. En förutsätt-

62Se SOU 2005:111, s. 193.

63Se prop. 2011/12:85, s. 37.

64Se SOU 2014:76, Fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen och specialisering för skatte- mål, som bland annat innehåller förslag på att öka det muntliga inslaget i förvaltningsprocessen.

65Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 194, när det gäller 1996 års Haagkonvention.

207

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

ning för en behörighetsöverföring är att det ligger i den vuxnes intresse. För att en överföring ska kunna ske synes det vara till- räckligt att de berörda myndigheterna är överens. Den vuxne kan emellertid anses ha ett befogat intresse av i vilken stat en skydds- åtgärd prövas, och därmed också ett intresse av att kunna överklaga ett beslut i fråga om behörighetsöverföring.

Konventionen förutsätter att de behöriga myndigheterna sam- arbetar med varandra och att det ska gå lätt och smidigt för myn- digheterna i de olika fördragsslutande staterna att komma överens om i vilken stat som skyddsåtgärderna ska vidtas. Även om kon- ventionen inte föreskriver skyndsamhet ligger det i sakens natur att nödvändiga åtgärder till skydd för en vuxens person eller egendom inte ska fördröjas i onödan. Om ett överklagande tillåts, fördröjs ett slutligt avgörande i de fall ett beslut verkligen överklagas. Det saknas dock enligt utredningen skäl att befara att överklagande kommer att ske i förhalningssyfte och parterna står i dessa ärenden typiskt sett – till skillnad från när föräldrar är oense om föräldra- ansvarsfrågor – inte i konfliktfyllda motsatsförhållanden till varandra.

När det gäller 1996 års Haagkonvention gjorde regeringen be- dömningen att det inte var nödvändigt med några kompletterande bestämmelser för överklagandet av ett beslut med avseende på en framställning, utan att allmänna processuella regler i stället fick tillämpas.66

I fråga om en framställning enligt 2000 års Haagkonvention skulle ett sådant beslut regleras antingen av lagen om domstolsärenden (37 §), förvaltningsprocesslagen (34 §), eller förvaltningslagen (22 §). Enligt lagen om domstolsärenden och förvaltningsprocesslagen får ett beslut under rättegång, på samma sätt som enligt rättegångsbalken, överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. När det gäller förvaltningslagen finns bestämmelser om vilka beslut som kan överklagas i specialförfatt- ningar och myndighetsinstruktioner, till exempel 16 kap. 3 § SoL.67 Utredningen gör motsvarande bedömning som gjordes i förhållan- de till 1996 års Haagkonvention och bedömer att det saknas behov av kompletterande bestämmelser för överklagande enligt artikel 8 2000 år Haagkonvention.

66Se prop. 2011/12:85, s. 37.

67Se Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen (31 maj 2010, Zeteo), kommentaren till 22 §.

208

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Övriga frågor

Pågående handläggning hos svensk myndighet

Om den utländska myndigheten till vilken en behörig svensk myn- dighet har ställt en begäran inte vill ta emot behörigheten behåller den svenska myndigheten behörigheten (se artikel 8.3). Av nämnda artikel följer att behörigheten inte övergår förrän den utländska myndigheten har accepterat att utöva behörighet. Under tiden från det att framställningen har skickats till dess svar inkommer för- väntas följaktligen den svenska myndigheten fortsätta att utöva behörighet. Det ligger enligt utredningen i sakens natur att den svenska myndigheten avstår från att slutligt avgöra den fråga som framställningen avser innan den utländska myndigheten har lämnat besked i fråga om framställningen. Denna situation kan uppstå såväl i ett pågående ärende vid en svensk myndighet som i det fall framställningen har gjorts efter en fristående begäran, och frågan i sak väckts vid den behöriga svenska myndigheten efter det att framställningen skickades. En sådan framställning kan även ini- tieras av en annan fördragsslutande stats myndigheter.

Om den utländska myndigheten inte accepterar framställningen stannar behörigheten kvar hos den svenska myndigheten. Saken ska då prövas slutligt. För det fall den utländska myndigheten bifaller framställningen överförs behörigheten och den svenska myndig- heten kan inte fortsätta handläggningen av saken. Om det finns ett pågående ärende ska avslutande åtgärder vidtas och handläggningen i ärendet avslutas. Det kan noteras att en svensk myndighets beslut om att inte göra någon framställning givetvis får till följd att behörigheten stannar kvar hos den svenska myndigheten.

Som tidigare nämnts kan en behörig svensk myndighets fram- ställning till en utländsk myndighet göras också efter ansökan av en myndighet i en annan fördragsslutande stat (artikel 8.1, se avsnitt 8.5). Enligt artikeltexten begränsas de stater som får lämna en sådan an- sökan endast på så sätt att det ska röra sig om en fördragsslutande stat. Detta innebär att en stat som en framställning kan riktas till enligt artikel 8.2 i praktiken kan ansöka om att en framställning ska göras till den staten. Enligt utredningens bedömning bör den svenska myndigheten agera på samma sätt i dessa situationer som om en begäran ställs på den svenska myndighetens eget initiativ.

209

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

En annan situation är när en svensk myndighet som enligt arti- kel 5 eller 6 saknar behörighet att vidta skyddsåtgärder har möj- lighet att hos en utländsk myndighet som har en sådan behörighet ansöka om att den utländska myndigheten ska begära att den svenska myndigheten utövar behörighet (artikel 8.1 och 8.2). Frågan kan tas upp hos den svenska myndigheten i samband med att en part inleder ett ärende där. Den svenska myndigheten får då inte börja handlägga ärendet i sak förrän den utländska myndigheten har lämnat en sådan begäran och den svenska myndigheten har accep- terat att utöva behörighet. Samma sak gäller om ärendet i sak inleds efter att en ansökan har skickats.

Om den utländska myndigheten bifaller den svenska ansök- ningen och skickar en framställning till den svenska myndigheten är den svenska myndigheten, efter sitt accepterande av behörig- heten, behörig att handlägga frågan i sak och eventuella yrkanden får tas upp till prövning. För det fall den utländska myndigheten avslår den svenska ansökningen har någon överföring av behörighet till Sverige inte kommit till stånd. Ett ärende som inleds i samband med ansökningen – eller därefter – ska då avvisas på grund av att svensk myndighet saknar behörighet att vidta den aktuella åtgär- den.68

Ytterligare en annan situation är då en utländsk myndighet som enligt konventionens artikel 5 eller 6 är behörig, begär att en svensk myndighet, som alltså saknar behörighet enligt artikel 5 eller 6, ska åta sig behörighet. Om framställningen bifalls innebär det att den svenska myndigheten har accepterat att åta sig behörigheten. Den fråga som saken gäller får därefter inledas på vanligt sätt vid den svenska myndigheten, såvida ärendet inte kan anses ha inletts också i sak av den utländska myndigheten i händelse av att svensk be- hörighet accepterades. För det fall den svenska myndigheten avslår framställningen är myndigheten fortfarande obehörig och får inte pröva frågan i sak.

För 1996 års Haagkonvention gjorde regeringen i motsvarande fall bedömningen att det saknades behov av lagändringar eller kom- pletterande bestämmelser. Utredningen gör samma bedömning för 2000 års Haagkonvention. I sammanhanget förtjänar det dock att framhållas att möjligheten att fatta interimistiska beslut i brådskande

68 Jämför resonemang i SOU 2005:111, s. 199 f., när det gäller 1996 års Haagkonvention.

210

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

fall enligt artikel 10, eller i fråga om territoriella åtgärder enligt artikel 11, alltid finns om de givna omständigheterna i de nämnda artiklarna är uppfyllda.

Hur länge varar en överförd behörighet?

Av intresse är också frågan under hur lång tid en myndighet kan anses vara anförtrodd en överförd behörighet. Konventionen ger inte några anvisningar för bedömningen och frågan lämpar sig inte för lagstiftning utan får överlämnas till rättstillämpningen. Vägled- ande bör enligt utredningens uppfattning vara att den svenska myndighet som har överfört sin behörighet till ett annat land åter är behörig när en ny skyddsåtgärd behöver vidtas här. Behörighets- överföringen sker således bara för ett visst syfte, det vill säga för att vidta en vid aktuell tidpunkt behövlig skyddsåtgärd.69 Detsamma bör gälla för en myndighet som har överfört behörigheten till Sverige. För att undvika kompetenskonflikter synes det dock vara nödvän- digt att de berörda ländernas myndigheter kommunicerar med var- andra.

8.10.4Vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12)

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om att åtgärder som vidtas av behöriga myndigheter ska gälla enligt sina villkor, även om grunden för behörighet har fallit bort, föranleder inga lag- ändringar eller kompletterande bestämmelser.

Bestämmelsen om vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12), det vill säga att vidtagna åtgärder ska gälla enligt sina villkor även om grunden för behörighet har fallit bort, behandlas i avsnitt 8.9.

Artikel 12 har sin motsvarighet i artikel 14 1996 års Haagkon- vention. I lagstiftningsarbetet i anledning av den konventionen gjordes bedömningen att bestämmelsen i artikel 14 inte stod i strid mot någon bestämmelse i gällande rätt. Bestämmelsen bedömdes

69 Jämför hur frågan bedömdes när det gäller 1996 års Haagkonvention i SOU 2005:111, s. 200.

211

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

inte heller kunna förutses kräva några lagändringar eller komplet- terande bestämmelser.70

På samma sätt som när det gäller 1996 års Haagkonvention gör utredningen bedömningen att artikel 12 2000 års Haagkonvention inte strider mot gällande författningar och att artikeln inte för- anleder några ändringar i lag eller kompletterande bestämmelser.

70 Se SOU 2005:111, s. 203, och prop. 2011/12:85, s. 37.

212

9Tillämplig lag enligt

2000 års Haagkonvention

9.1Allmänt om bestämmelserna om tillämplig lag i 2000 års Haagkonvention

I kapitel III i 2000 års Haagkonvention finns bestämmelser om tillämplig lag. I likhet med 1996 års Haagkonvention är utgångs- punkten att den myndighet som är behörig att vidta skyddsåtgärder ska tillämpa det egna landets lag, det vill säga lex fori (artikel 13). I undantagsfall och när situationen kräver det, får myndigheterna även tillämpa eller beakta lagen i ett annat land, till vilket det finns en nära anknytning. Om en åtgärd ska tillämpas i en annan konventions- stat än där den vidtogs, bestäms dock villkoren för tillämpningen enligt den tillämpande statens lag (artikel 14).

En bestående fullmakt som den vuxne själv utfärdar för att an- vändas till skydd för den vuxne i händelse av att han eller hon inte längre är förmögen att bevaka sina intressen, en så kallad fram- tidsfullmakt, är en skyddsform som omfattas av konventionen (arti- kel 15). Förekomsten, omfattningen, ändringar och upphörande av en sådan fullmakt bestäms enligt lagen i den stat där den vuxne hade hemvist vid tiden när fullmakten utfärdades, utom när den vuxne har förordnat att ett annat lands lag ska tillämpas. Fullmak- ten kan under vissa förutsättningar återkallas eller ändras genom åtgärder som vidtas av en myndighet som är behörig enligt kon- ventionen (artikel 16). Bestämmelserna avseende framtidsfullmakter redovisas särskilt i kapitel 10.

Bestämmelserna om tillämplig lag i konventionen utgör inte något hinder för tillämpningen av sådana bestämmelser som skulle vara tillämpliga oavsett vilket lands lag som gäller, det vill säga inter- nationellt tvingande bestämmelser (artikel 20).

213

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Konventionens bestämmelser om tillämplig lag i kapitel III gäller i en fördragsslutande stat i förhållande till alla stater. De gäller alltså oavsett om de anger att lagen i en annan fördragsslutande stat ska tillämpas eller lagen i en stat som inte har tillträtt konventionen.

Det kan anmärkas att engelskans begrepp ”law” och franskans ”loi” genomgående används i kapitlet om tillämplig lag. Utredningen har valt översättningen lag, som i enlighet med väletablerad tolk- ning i internationell privaträtt avser all gällande rätt, däribland lag- regler och rättspraxis.1

9.2Tillämplig lag vid utövande av behörighet (artikel 13)

Artikel 13

1.Myndigheterna i de fördragsslutande staterna ska tillämpa sin egen lag vid utövandet av sin behörighet enligt bestämmelserna i kapitel II.

2.Myndigheterna i de fördragsslutande staterna får emellertid, i den mån som skyddet för den vuxnes person eller egendom kräver detta, undan- tagsvis tillämpa eller beakta lagen i en annan stat till vilken situationen har väsentlig anknytning.

En myndighet i en fördragsslutande stat ska tillämpa sin egen lag vid utövandet av behörighet enligt kapitel II i 2000 års Haagkon- vention (artikel 13.1). Om svenska myndigheter är behöriga enligt konventionens behörighetsbestämmelser (vilket alltså förutsätter att Sverige har ratificerat konventionen) ska myndigheterna alltså i regel tillämpa svensk rätt. I fråga om behörigheten är, som redo- visas bland annat i avsnitt 8.1.1, huvudregeln enligt konventionen att behörigheten utövas av myndigheterna i den vuxnes hemvist- land. I de allra flesta fall kan det följaktligen antas att det kommer att vara hemvistlandets myndigheter som utövar behörighet, och i det sammanhanget tillämpar den egna lagen. Artikel 13.1 motsvarar nästan ordagrant artikel 15.1 1996 års Haagkonvention.

Myndigheterna får emellertid, i den mån skyddet för den vuxnes person eller egendom kräver det, undantagsvis tillämpa eller beakta lagen i en annan stat, till vilken situationen har väsentlig anknytning

1 Jämför SOU 2005:111, s. 205.

214

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

(artikel 13.2). Artikeln möjliggör att den rättsliga bedömningen och vilka bestämmelser som ska tillämpas kan anpassas efter situationen, vilket kan antas bli användbart till exempel när det gäller frågor om fast egendom som finns i ett annat land.2 Ett annat exempel på när det kan vara lämpligt att beakta ett annat lands lag är om den vuxne bor växelvis i olika länder, till exempel vintermånaderna i Spanien och i övrigt i Sverige. Det kan på så sätt undvikas att myndigheten vidtar en skyddsåtgärd som kan vara svår att genomföra i det andra landet där den vuxne brukar vistas. Tillämpningen eller beaktandet av ett främmande lands lagstiftning är dock avsedd för undantags- fall.3 I sammanhanget kan anmärkas att centralmyndigheterna, i samband med tillämpningen av konventionen, är skyldiga att tillhandahålla upplysningar om de lagar och de tjänster som finns i deras länder till skydd för vuxna (artikel 29.2). Motsvarigheten till artikel 13.2 återfinns i artikel 15.2 1996 års Haagkonvention.

9.3Tillämpningen av en åtgärd i en annan stat än där åtgärden beslutades (artikel 14)

Artikel 14

När en åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat ska tillämpas i en annan fördragsslutande stat bestäms villkoren för tillämpningen av lagen i den sistnämnda staten.

Om en åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat ska tillämpas i en annan fördragsslutande stat, bestäms villkoren för tillämpningen av lagen i den sistnämnda staten (artikel 14). Genom- förandet av skyddsåtgärderna anpassas med andra ord till det lands förhållanden där tillämpningen ska ske. Artikel 14 har sin förebild i artikel 15.3 1996 års Haagkonvention. Skillnaden är att artikel 15.3 endast omfattar den situationen att barnet får ett nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat. I praktiken synes artikel 14, på mot- svarande sätt som artikel 15.3 i 1996 års Haagkonvention, komma att tillämpas i synnerhet då en vuxen får ett nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat efter det att skyddsåtgärder har vidtagits och ett skyddsbehov kvarstår. Artikel 14 kan dock till exempel också

2Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 92.

3Jämför den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17.

215

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

tillämpas när den vuxne bor växelvis i olika länder (se exempel i avsnitt 9.2).4

Det har tidigare konstaterats att ett hemvistbyte från en fördrags- slutande stat till en annan fördragsslutande stat får till följd att den nya hemviststatens myndigheter blir behöriga att fatta beslut om åtgärder till skydd för den vuxne (artikel 5.2, se avsnitt 8.2.2) och att redan beslutade åtgärder ska fortsätta att gälla (artikel 12, se avsnitt 8.9.1), tills de ersatts av annat. Av artikel 14 framgår att hem- vistbytet påverkar tillämpningen av de i en annan fördragsslutande stat beslutade åtgärderna. Om till exempel en myndighet i Tyskland har förordnat en förvaltare för en vuxen med hemvist där, kvarstår förvaltarens förordnande om den vuxne flyttar till Sverige. 5 För- valtaren ska dock fortsättningsvis utöva förvaltarskapet enligt svensk lag, med allt vad det innebär.

Ett annat tänkbart exempel enligt den förklarande rapporten är att det i lagen i den fördragsslutande stat där egendomen finns upp- ställs ett villkor för tillämpningen av en åtgärd, till exempel ett krav att en god man behöver myndigheternas samtycke till överlåtelse av egendom. I en sådan situation behövs enligt artikel 14 samtycke fastän samtycke inte skulle behövas enligt lagen i den stat där den gode mannen fick sitt förordnande.6

I den omvända situationen, det vill säga att det i det land där en åtgärd ska tillämpas inte uppställs motsvarande krav som i det land där åtgärden har vidtagits, uppkommer frågan om artikel 14 inne- bär att kravet i det först nämnda landet får frånfallas. Ett exempel som kan användas för att åskådliggöra detta är att en god man som ska sälja fast egendom enligt svensk rätt behöver ett tillstånd från överförmyndaren (14 kap. 11 § FB). Om det svenska kravet på tillstånd får frånfallas skulle det betyda att den gode mannen ges en vidare befogenhet i det andra landet än vad han eller hon har enligt svensk lag. Mot en sådan tolkning av artikel 14 talar det förhållande att de åtgärder som vidtas i en fördragsslutande stat enligt arti- kel 22 ska erkännas i samtliga övriga fördragsslutande stater. Enligt utredningens uppfattning bör innebörden av artikel 14 tolkas i ljuset av bestämmelsen i artikel 22, vilket innebär att krav i det land där

4Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 93.

5Exemplet förutsätter att Sverige har ratificerat 2000 års Haagkonvention.

6Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 94 och den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17.

216

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

en åtgärd vidtogs inte får frånfallas. I exemplet ska alltså den gode mannens behörighet och befogenhet att sälja fast egendom, erkän- nas i det andra landet i enlighet med artikel 22. Det är således viktigt att ta reda på vad som gäller i det land där åtgärden har vidtagits och där den ska tillämpas. Hur gränsen vid tillämpningen av artik- larna 14 och 22 ska dras är dock ytterst en fråga för rättstillämp- ningen.

Det ska anmärkas att artikel 14 inte reglerar vad som ska gälla för situationen när en skyddsåtgärd har vidtagits i en icke-fördrags- slutande stat och den vuxne sedan får nytt hemvist i en konven- tionsstat och ett skyddsbehov kvarstår. En sådan situation får lösas genom att den fördragsslutande staten vidtar en ny skyddsåtgärd enligt artikel 5.2.

Sättet att utöva rätten att företräda den vuxne genom en fram- tidsfullmakt ska, enligt artikel 15.3, ske enligt lagen i det land där den rätten utövas (se kapitel 10). Artikel 14 påverkar alltså inte tillämplig lag på sättet att utöva rätten att företräda den vuxne genom en framtidsfullmakt.7

9.4Skydd för tredje man (artikel 17)

Artikel 17

1.Giltigheten av en rättshandling som har företagits mellan tredje man och en annan person som enligt lagen i den stat där rättshandlingen företogs är behörig att handla som den vuxnes företrädare får inte an- gripas, och tredje man kan inte hållas ansvarig enbart på grund av att den andra personen inte var behörig att handla som den vuxnes före- trädare enligt lagen som anges i bestämmelserna i detta kapitel, såvida inte tredje man visste eller borde ha vetat att rätten att företräda den vuxne regleras i den lagen.

2.Punkt 1 ska tillämpas endast om rättshandlingen företogs mellan per- soner som befann sig på samma stats territorium.

Giltigheten av en rättshandling som har företagits mellan tredje man och en annan person, som enligt lagen i den stat där rättshandlingen företogs är behörig att handla som den vuxnes företrädare, får inte angripas och tredje man kan inte hållas ansvarig enbart på grund av

7 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 94.

217

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

att den andra personen inte var behörig att handla som den vuxnes företrädare enligt den lag som anges i bestämmelserna i kapitlet om tillämplig lag. Detta gäller inte om tredje man har känt till eller borde ha känt till att rätten att företräda den vuxne regleras av den lagen (artikel 17.1). Artikel 17 motsvarar i sak artikel 19 1996 års Haag- konvention.

Bestämmelsen har tillkommit för att skydda en tredje man i god tro, till exempel en bank. En tredje person som till exempel ingår ett avtal med den vuxne genom hans eller hennes företrädare, riske- rar att begå fel både när det gäller vilken person som är den vuxnes företrädare och när det gäller den behörighet att rättshandla som denne har. Genom artikel 17 har konventionen, på samma sätt som i artikel 19 1996 års Haagkonvention, därför antagit principen om ”apparent agency”8 till förmån för en tredje man i god tro som har handlat med en annan person, som enligt lagen i den stat där trans- aktionen företogs skulle vara behörig att agera som den vuxnes företrädare.9

Bestämmelsen är enligt den förklarande rapporten tillämplig både när behörigheten att företräda den vuxne grundas på en myndig- hets beslut, till exempel förvaltarskap, och när behörigheten grun- das på en frivillig handling från den vuxne, det vill säga en fram- tidsfullmakt.10

Artikeln ska tillämpas endast i en situation då tredje man har före- tagit en rättshandling med en person som med hänsyn till omstän- digheterna ger intryck av att vara behörig att handla på den vuxnes vägnar. Bestämmelsen gäller inte när tredje man har rättshandlat direkt med den vuxne, ovetande om att han eller hon inte har besluts- kompetens. För EU:s medlemsstater regleras den situationen i stället av konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsför- pliktelser, det vill säga Romkonventionen (artikel 11), som enligt lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, med vissa anpassningar och ändringar, ska gälla som lag i Sverige.11

Antag att en vuxen har hemvist i Sverige och att en förvaltare har förordnats för honom här. Den vuxne och hans hustru vistas i

8Ett uttryck som kan användas för att beskriva en person som med hänsyn till omständig- heterna ger intryck av att vara behörig att handla på någon annans vägnar.

9Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report till 1996 års Haagkonvention, paragraf 111.

10Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 109.

11Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 109.

218

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

ett annat land under ett antal månader. Hustrun ingår ett avtal med, eller säljer den vuxnes egendom till, en tredje person i den vuxnes namn. Den tredje mannen vill göra avtalet gällande i Sverige. Den vuxnes rättshandlingsförmåga bedöms enligt lagen i Sverige (arti- kel 13), och enligt svensk lag har hustrun inte rätt att ingå avtal för makens räkning. Avtalsparten har dock fog för att tro att hustrun hade rätt att ingå ett sådant avtal, eftersom ett gift par som regel har behörighet att handla på varandras vägnar enligt det andra landets lag. Som en sådan tredje man i god tro, som avses i exemplet, kan han eller hon i det läget hävda att avtalet är giltigt.

Det ovanstående ska tillämpas endast om rättshandlingen före- togs mellan personer som befann sig på samma stats territorium (artikel 17.2). Bestämmelsen innebär alltså att en tredje man måste vara mer försiktig om han eller hon företar en rättshandling på dis- tans med en person som säger sig vara den vuxnes företrädare.12

9.5Övriga lagvalsregler (artiklarna 18–21)

9.5.1Icke-fördragsslutande staters lag och förbudet mot renvoi (artiklarna 18–19)

Artikel 18

Bestämmelserna i detta kapitel ska tillämpas även om den lag som anvisas genom dessa bestämmelser är en icke-fördragsslutande stats lag.

Artikel 19

Med “lag” avses i detta kapitel den gällande lagen i en stat, med undan- tag för dess lagvalsregler.

Icke-fördragsslutande staters lag

Bestämmelserna om tillämplig lag i kapitel III 2000 års Haagkonven- tion ska tillämpas även om den lag som anvisas genom bestämmel- serna är en icke-fördragsslutande stats lag (artikel 18). Artikeln ger således konventionens bestämmelser om tillämplig lag universell tillämpning.13

12Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report till 1996 års Haagkonvention, paragraf 113.

13Se även den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 18.

219

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Bestämmelsen har sin motsvarighet i artikel 20 1996 års Haag- konvention.

Förbudet mot renvoi

Med lag avses i kapitlet om tillämplig lag den gällande lagen (eller rätten) i en stat, med undantag för där gällande lagvalsregler (arti- kel 19). En sådan föreskrift är en vanligt förekommande bestäm- melse i Haagkonventioner innehållande bestämmelser om tillämp- lig lag och utgör ett förbud mot så kallad renvoi, som på svenska brukar översättas med återförvisning eller vidareförvisning. Det är tänkbart att det land vars lag enligt konventionen har utpekats som tillämplig innehåller internationellt privaträttsliga bestämmelser som antingen hänvisar tillbaka till den tillämpande myndighetens natio- nella lag, eller hänvisar till ett annat lands lag. Artikeln innebär att internationellt privaträttsliga bestämmelser om tillämplig lag i det land vars lag i övrigt avses gälla inte ska beaktas och att det utpekade landet lag ska tillämpas endast i materiellt hänseende.14

Ett förbud mot renvoi finns även i 1996 års Haagkonvention (artikel 21.1).

9.5.2Internationellt tvingande bestämmelser (artikel 20)

Artikel 20

Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte något hinder mot att tillämpa bestämmelser i lagen i den stat där den vuxne ska skyddas, när tillämp- ningen av sådana bestämmelser är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig.

Bestämmelserna om tillämplig lag i konventionen utgör inte något hinder mot att tillämpa bestämmelser i lagen i den stat där den vuxne ska skyddas, när tillämpningen av sådana bestämmelser är tvingande oavsett vilken lagstiftning som i övrigt är tillämplig (arti- kel 20). Det är här frågan om bestämmelser som brukar kallas för ”internationellt tvingande bestämmelser”, vilka kännetecknas av att en utländsk lag inte kan sätta dem åt sidan. Om en utländsk lag är

14 Jämför SOU 2005:111, s. 214.

220

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

tillämplig gäller de internationellt tvingande bestämmelserna vid sidan om den annars tillämpliga utländska lagen eller ersätter vissa bestäm- melser i den. Artikeln avser endast sådana internationellt tvingande bestämmelser som gäller i det land där en skyddsåtgärd aktualiseras. Att undantag görs för internationellt tvingande bestämmelser, som är en särskild kategori av indispositiva regler, är numera vanligt före- kommande i internationella överenskommelser och EU-regleringar15.

Som ett tänkbart exempel på en situation när artikel 20 kan tillämpas anges i den finska propositionen att det i en fördrags- slutande stat där en skyddsåtgärd övervägs finns tvingande bestäm- melser om vem som ska ge tillstånd till ett medicinskt ingrepp i en situation där den vuxne inte själv förmår att ge sitt samtycke. Dessa bestämmelser får då tillämpas enligt artikel 20 fastän det skulle uppstå en konflikt med en skyddsåtgärd som redan hade vidtagits i ett annat land.16 Utredningen gör samma bedömning. Det kan i sammanhanget erinras om den i Sverige pågående utredningen om beslutsoförmögna personers ställning i hälso- och sjukvård, tand- vård, socialtjänst och forskning.17 Som en del av nämnda utrednings uppdrag ingår att ta ställning till vem som ska fatta beslut för en enskild när beslutsoförmåga föreligger och hur denna befogenhet ska avgränsas. En kommande bestämmelse om vem som ska kunna fatta beslut i en sådan situation bör kunna komma att betraktas som en internationellt tvingande bestämmelse på grund av det inblandade starka allmänna intresset.

Enligt utredningen bör också bestämmelserna i Europeiska kon- ventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna, som gäller som svensk lag, kunna kvalificeras som internationellt tvingande bestämmelser.18 Att bestämma vilka svenska rättsregler som har denna ställning är dock i sista hand en uppgift för rättstillämpningen.

15 Se till exempel Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen), EUT L 177, 4.7.2008, s. 6–16 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II-förordningen), EUT L 199, 31.7.2007, s. 40–49.

16Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 18.

17Se dir. 2012:72 samt tilläggsdir. 2013:96 och 2014:119.

18Se lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europadomstolens avgörande i applica- tion no. 30882/96, Pellegrini mot Italien, dom den 20 juli 2001.

221

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Det finns inte någon till artikel 20 motsvarande bestämmelse i 1996 års Haagkonvention.

9.5.3Ordre public (artikel 21)

Artikel 21

Den lag som anvisas genom bestämmelserna i detta kapitel får åsido- sättas endast om tillämpningen är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen (ordre public).

Slutligen gäller, förutom vad som kan följa av artikel 20, att den lag som anvisas genom kapitlet om tillämplig lag endast får åsidosättas om tillämpningen är uppenbart oförenlig med grunderna för rätts- ordningen (ordre public) (artikel 21). Med ordre public avses grund- läggande rättsprinciper i myndighetens egen rättsordning, till exem- pel att alla har lika rättigheter inför lagen. Bestämmelser om ordre public bör enligt etablerad tolkning och praxis användas restriktivt och åsidosättande får ske i den mån som är nödvändigt. Utrymmet för tillämpningen av ordre public blir litet i praktiken eftersom den stat som utövar behörighet enligt 2000 års Haagkonvention som huvudregel ska tillämpa den egna statens lag.

9.6Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

9.6.1Tillämplig lag vid utövande av behörighet (artiklarna 13 och 14)

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om tillämplig lag vid utövande av behörighet och vid byte av hemvist kräver inte några lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

Myndigheterna i de fördragsslutande staterna ska enligt artikel 13 2000 års Haagkonvention tillämpa sin egen lag vid utövandet av behörighet enligt konventionen (se avsnitt 9.2). Undantagsvis får lagen i en annan stat tillämpas eller beaktas. När en åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat genomförs i Sverige, ska vill-

222

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

koren för tillämpningen av dessförinnan beslutade åtgärder regleras av svensk lag (se artikel 14 och avsnitt 9.3).

Som huvudregel ska således svenska myndigheter enligt konven- tionen tillämpa svensk rätt vid utövande av sin behörighet, och i fråga om villkoren av redan beslutade åtgärder. Hemvistprincipen gäller som huvudregel för avgörande av behörighet enligt konven- tionen och hemvistet kommer därmed i de flesta fall att styra valet av tillämplig lag, vilket ligger väl i linje med den svenska rättsutveck- lingen i situationer med utlandsanknytning. Det bedöms inte före- ligga något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmel- ser i anledning av artiklarna 13 och 14.

9.6.2Skydd för tredje man och övriga bestämmelser om tillämplig lag (artiklarna 17–21)

Utredningens bedömning: Artiklarna 17–21 kräver inte några lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

Bestämmelsen som i vissa fall ger skydd åt en godtroende tredje man som ingår en rättshandling med den vuxnes företrädare (arti- kel 17) redovisas i avsnitt 9.4. Enligt utredningens uppfattning fordrar artikeln inte några ändringar i lag eller några kompletterande bestämmelser. Inte heller den bestämmelse som anger att lagen i en icke-fördragsslutande stat ska tillämpas om den utpekas (artikel 18), regeln om internationellt tvingande bestämmelser (artikel 20) eller bestämmelserna om så kallad renvoi (artikel 19) och ordre public (artikel 21) kräver några lagändringar eller kompletterande bestäm- melser. Dessa artiklar redovisas i avsnitt 9.5. Det kan noteras att ordre public-bestämmelsen i artikel 21 överensstämmer med 7 kap. 4 § 1904 års lag.19

19 Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 220 f., när det gäller 1996 års Haagkonvention.

223

10 Särskilt om framtidsfullmakter

10.1Inledning

I flera av Haagkonferensens medlemsstater har så kallade framtids- fullmakter stor betydelse och institutet är därför en skyddsform som har kommit att omfattas av konventionen. En framtidsfull- makt är en bestående fullmakt som den vuxne själv utfärdar för att utövas till skydd för den vuxne i händelse av att han eller hon inte längre är förmögen att bevaka sina intressen (artikel 15). Både en fullmakt som ingår i en överenskommelse som den vuxne har ingått och en fullmakt som utgörs av en ensidig rättshandling av den vuxne omfattas. Förekomsten, omfattningen, ändringar och upp- hörande av en framtidsfullmakt bestäms enligt lagen i det land där den vuxne hade hemvist vid tiden när fullmakten utfärdades, utom när den vuxne har anvisat att ett annat lands lag ska tillämpas. Fullmakten kan under vissa förutsättningar återkallas eller ändras genom åtgärder som vidtas av en myndighet som är behörig enligt konventionen (artikel 16).

Friheten att välja tillämplig lag i artikel 15 2000 års Haagkon- vention innebär att länder som inte har institutet framtidsfullmakt men som har tillträtt konventionen i praktiken kan komma att behöva ge effekt åt framtidsfullmakter. I Sverige finns inte insti- tutet framtidsfullmakt. Ett exempel1 på en situation när svenska myndigheter skulle kunna få hantera en sådan fullmakt är om en vuxen som har hemvist i Sverige men som är medborgare i ett land där institutet finns utfärdar en framtidsfullmakt och anvisar att lagen i medborgarlandet ska tillämpas. Frågan om att införa bestämmel- ser om framtidsfullmakter i svensk intern rätt övervägs för närvar- ande i Regeringskansliet utifrån förslag som presenterades i departe-

1 Antagandet förutsätter att Sverige har tillträtt 2000 års Haagkonvention.

225

Särskilt om framtidsfullmakter

SOU 2015:74

mentspromemorian Framtidsfullmakter, Ds 2014:16.2 Promemorians förslag redovisas översiktligt i avsnitt 10.5.

10.2Artikel 15

Artikel 15

1.Förekomsten, omfattningen, ändring och upphörande av en fullmakt utfärdad av en vuxen, antingen enligt en överenskommelse eller genom en ensidig rättshandling, för att utövas när den vuxne inte förmår skydda sina intressen, bestäms av lagen i den stat där den vuxne hade hemvist vid tidpunkten för överenskommelsen eller den ensidiga rättshandlingen om inte någon av de lagar som nämns i punkt 2 har blivit uttryckligen anvisad i skrift.

2.De stater vars lag kan anvisas är

a)en stat i vilken den vuxne är medborgare,

b)en stat i vilken den vuxne tidigare hade hemvist,

c)en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns, med avseende på denna egendom.

3. Sättet för utövandet av rätten att företräda den vuxne ska bestäm- mas av lagen i den stat där den rätten utövas.

10.2.1Framtidsfullmakter

Artikel 15 avser framtidsfullmakter, det vill säga fullmakter som är avsedda att användas när fullmaktsgivaren inte längre förmår att skydda sina intressen. Innehållet i en framtidsfullmakt kan variera och bemyndigandet kan avse såväl den vuxnes person som egen- dom. Exempelvis kan en framtidsfullmakt rymma instruktioner om behandlingsform i händelse av en obotlig sjukdom.3 I artikeln reg- leras vilket lands lag som ska tillämpas på förekomsten, omfattning- en, ändring och upphörande av en framtidsfullmakt. Den tillämp- liga lagen bestämmer även omfattningen av den enskildes rätt att genom en framtidsfullmakt befullmäktiga en annan (se artikel 15.3 och avsnitt 10.2.4). Artikeln lämnar ett visst utrymme för fullmakts- givaren att anvisa vilken lag som ska vara tillämplig.

2Ds 2014:16 innehåller kompletterande förslag till det lagförslag om framtidsfullmakter som lämnades i SOU 2004:112.

3Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 96.

226

SOU 2015:74

Särskilt om framtidsfullmakter

10.2.2Hemvistlandets lag är tillämplig

Om den vuxne inte har gjort bruk av sin lagvalsfrihet ska, enligt artikel 15.1, i första hand den stats lag vara tillämplig där den vuxne hade hemvist vid den tidpunkt då överenskommelsen ingicks eller rättshandlingen företogs. Varken 1996 års Haagkonvention eller Bryssel II-förordningen innehåller någon motsvarighet till artikel 15. Däremot öppnar EU:s arvsförordning för ett motsvarande lagvals- förordnande genom möjligheten att i testamentsform förordna att lagen i testatorns medborgarland ska gälla.

Om lagen i det land där den vuxne har hemvist saknar institutet framtidsfullmakt måste den vuxne anvisa ett annat lands lag att vara tillämplig på fullmakten för att den ska gälla. Av ordalydelsen i arti- kel 15.1 följer, enligt utredningen, att om den vuxne har anvisat ett annat lands lag än som följer av punkten 2 är den vuxnes hemvist- lands lag tillämplig på framtidsfullmakten.

10.2.3Val av tillämplig lag

Enligt artikel 15.2 kan den vuxne anvisa följande staters lag.

–En stat i vilken den vuxne är medborgare.

–En stat i vilken den vuxne tidigare hade hemvist.

–En stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns, med av- seende på denna egendom.

Uppräkningen är uttömmande och den vuxne kan således inte med giltig verkan välja något annat lands lag.4 I fall den anvisade lagen inte finns bland alternativen enligt artikeln gäller i stället, som an- förts i det föregående, huvudregeln i artikel 15.1. Ett tänkbart exem- pel är om en person med hemvist i Frankrike har förordnat att lagen i Algeriet ska vara tillämplig på framtidsfullmakten och skälet till varför den algeriska lagen väljs är enbart att den vuxnes närmaste anhöriga har hemvist där. Exemplet förutsätter vidare att den vuxne inte är medborgare i Algeriet, inte tidigare haft hemvist i det landet

4 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 102.

227

Särskilt om framtidsfullmakter

SOU 2015:74

och inte heller har egendom där. I en sådan situation ska fransk lag tillämpas på fullmakten enligt artikel 15.1.

Det kan uppkomma en situation där den vuxne har anvisat ett lands lag, vilken ingår bland alternativen i artikel 15.2, men vars interna lag inte känner till institutet framtidsfullmakt eller till och med förbjuder att en sådan får utfärdas. I den förklarande rappor- ten anges att framtidsfullmakten under sådana förhållanden bör betraktas som ogiltig och att de enligt konventionen behöriga myn- digheterna bör vidta åtgärder till skydd för den vuxne som om full- makten inte fanns.5 Denna tolkning stöds av förhållandet att man inte kan bedöma den fullmäktiges befogenheter enligt en rättsord- ning som inte erkänner framtidsfullmakter. I den situationen faller man alltså inte tillbaka på artikel 15.1. Det kan till exempel vara så att en vuxen med hemvist i Sverige men som inte är svensk med- borgare har anvisat lagen i hans eller hennes medborgarland, vilken inte erkänner framtidsfullmakter, som tillämplig. Då betraktas full- makten som ogiltig och de svenska myndigheterna bör sörja för behövliga skyddsåtgärder som om fullmakten inte fanns.

Enligt den förklarande rapporten behöver den vuxne inte anvisa samma lands lag för samtliga förhållanden som fullmakten rör. Här rör det sig om så kallad dépeçage, det vill säga att flera olika länders lagar får styra över olika aspekter rörande den vuxnes angelägen- heter. Ett tänkbart exempel är att en svensk medborgare med hem- vist i Ottawa, Kanada utfärdar en framtidsfullmakt där han eller hon anger svensk lag som tillämplig för sina personliga och ekonomiska angelägenheter och att lagen i Ottawa, Kanada ska gälla för ett hus som finns i där. Lagen i delstaten Ottawa, Kanada tillåter framtids- fullmakter angående såväl personliga som ekonomiska frågor. Lagvals- förordnandet innebär i exempelfallet att olika länders lagar blir tillämpliga på frågor som anknyter till samma framtidsfullmakt.6

5Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 105.

6Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17, och Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 103.

228

SOU 2015:74

Särskilt om framtidsfullmakter

10.2.4Tillämplig lag på sättet för utövandet av rätten att företräda den vuxne

I artikel 15.3 finns en bestämmelse om vilket lands lag som ska vara tillämplig på sättet för utövandet av rätten att företräda den vuxne. Det landets lagstiftning ska tillämpas där rätten att företräda den vuxne utövas. Vilka frågor som hör till bestämmelsen är i viss mån en tolkningsfråga. Enligt den förklarande rapporten ska uttrycket sättet för utövandet av rätten att företräda den vuxne tolkas snävare än uttrycket villkoren för genomförandet av åtgärden i artikel 14. Bestämmelsen i artikel 15.3 torde därför antagligen reglera enbart mindre detaljer, som till exempel frågan om sättet på vilket före- komsten av en fullmakt ska visas och eventuellt frågan om full- mäktigen ska agera personligen eller om han eller hon i vissa frågor får bemyndiga någon annan att handla i hans eller hennes ställe.7

10.3Artikel 16

Artikel 16

Om den rätt att företräda den vuxne som avses i artikel 15 inte utövas på ett sätt som är tillräckligt för att säkerställa skyddet av den vuxnes person eller egendom, kan denna rätt återkallas eller ändras genom åtgärder som vidtas av en myndighet som är behörig enligt konven- tionen. Om rätten att företräda en vuxen återkallas eller ändras ska den lag som avses i artikel 15 beaktas så långt som möjligt.

Artikel 16 rör tillämplig lag vid åtgärder till skydd för en vuxen när rätten att företräda den vuxne enligt artikel 15 inte utövas på ett sätt som är tillräckligt för att säkerställa skyddet av den vuxnes person eller egendom. I en sådan situation kan rätten återkallas eller ändras genom åtgärder som vidtas av en myndighet som är behörig enligt konventionen. När en åtgärd enligt artikel 16 vidtas ska myndig- heten tillämpa det egna landets lag i enlighet med artikel 13. För att den vuxnes förordnande om tillämplig lag inte helt ska vara utan effekt och av hänsyn till den eljest för framtidsfullmakten tillämp- liga lagen är myndigheterna enligt artikeln dock skyldiga att, så långt som möjligt, beakta den lag som avses i artikel 15. Syftet är

7 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 106 och 107, samt den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17.

229

Särskilt om framtidsfullmakter

SOU 2015:74

att säkerställa att det skyddssystem som den vuxne har önskat eller enligt artikel 15.1 kan ha utgått från gäller inte utan vidare ersätts med skyddsåtgärder enligt myndighetslandets lag.8

Artikel 16 kan i viss utsträckning jämföras med artikel 18 1996 års Haagkonvention, enligt vilken föräldraansvaret i artikel 16 1996 års Haagkonvention får upphävas eller villkoren för utövandet av ansva- ret får ändras.

10.4Framtidsfullmakter och andra fullmakter

2000 års Haagkonvention omfattar bara fullmakter i händelse av att den vuxne inte längre är förmögen att bevaka sina intressen. En fullmakt som en beslutsför vuxen ger en annan person för att ta till vara sina intressen i en viss situation, omfattas inte av konven- tionen. Om en fullmakt innehåller både ett bemyndigande som gäller omgående eller från ett visst angivet datum och ett bemyndigande för det fall att den vuxne någon gång framöver blir oförmögen att ta till vara sina intressen, torde fullmakten enligt den förklarande rapporten falla inom tillämpningsområdet för 2000 års Haagkon- vention. Alternativt kan enligt rapporten situationen bedömas på så sätt att fullmakten omfattas av 2000 års Haagkonvention från och med den tidpunkt då han eller hon inte längre är förmögen att be- vaka sina intressen.9 Enligt utredningens bedömning bör den del som avser bemyndigande för framtiden när den vuxne inte kan ta tillvara sina intressen omfattas av 2000 års Haagkonvention. För övriga delar blir andra regelsystem tillämpliga, till exempel Rom I- förordningen för EU:s medlemsstater när fullmakten används vid en överenskommelse som den vuxne har ingått.

10.5Förslag rörande framtidsfullmakter

Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare lämnade år 2004 förslag bland annat på att en ny typ av fullmakter, nämligen framtidsfullmakter, skulle införas som ett komplement till föräldra-

8Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17.

9Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 97.

230

SOU 2015:74

Särskilt om framtidsfullmakter

balkens representationsbestämmelser.10 Förslagen innehöll också en möjlighet för anhöriga till vuxna hjälpbehövande att få en direkt på lag grundad behörighet att bistå den vuxne i vissa ekonomiska angelägenheter. Förslagen har i dessa delar hittills inte lett till några lagändringar.

Regeringen gav år 2013 en utredare i uppdrag att lämna förslag på vissa kompletterande bestämmelser till Utredningen om förmyn- dare, gode män och förvaltares lagförslag om framtidsfullmakter. Utredaren lade i maj 2014 fram förslag till lag om framtidsfull- makter och om behörighet i vissa fall för anhöriga.11

Utredarens förslag innebär bland annat att det införs en lag om framtidsfullmakter och om behörighet i vissa fall för anhöriga. I den föreslagna lagen finns till exempel bestämmelser om tidpunk- ten för en framtidsfullmakts ikraftträdande, vilka angelägenheter den enskilde kan förordna om, krav på registrering och en möjlig- het till prövning i tingsrätt. Utredaren gjorde bedömningen att det finns ett behov av internationellt privaträttsliga bestämmelser för framtidsfullmakter och att sådana bestämmelser bör grundas på de huvudprinciper som kommer till uttryck i 2000 års Haagkonven- tion. Mot bakgrund av att frågan om införlivande av konventionen i svensk rätt för närvarande är föremål för utredning bedömde utredaren att den närmare utformningen av internationellt privat- rättsliga regler för framtidsfullmakter lämpligen borde ske inom ramen för det arbetet, det vill säga den nu aktuella utredningen.

10.6Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

Utredningens förslag: Behörig domstol i frågor som gäller fram- tidsfullmakter enligt artiklarna 15 och 16 2000 års Haagkonven- tion ska vara tingsrätten i den ort där fullmaktsgivaren har hem- vist. Om han eller hon inte har hemvist i Sverige, ska Stock- holms tingsrätt vara behörig domstol.

10Se SOU 2004:112.

11Se Ds 2014:16.

231

Särskilt om framtidsfullmakter

SOU 2015:74

Vid handläggningen av en ansökan om prövning enligt artiklarna 15 och 16 2000 års Haagkonvention ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas.

Utredningens bedömning: Om institutet framtidsfullmakt in- förs i svensk materiell rätt bör det sörjas för att det finns en behörig svensk myndighet för alla situationer när svenska myn- digheter har internationell behörighet.

10.6.1Inledning

Utgångspunkter

2000 års Haagkonvention innehåller bestämmelser om tillämplig lag avseende framtidsfullmakter (artiklarna 15 och 16). Bestämmelser- na är till sin natur allmänt tillämpliga på så sätt att de i en konven- tionsstat inte gäller enbart i förhållande till andra fördragsslutande stater. Även om svensk rätt, som redovisas bland annat i av- snitt 10.1, inte har institutet framtidsfullmakter kan det inträffa att svenska myndigheter vid konventionens tillämpning blir skyldiga att ge verkan åt en sådan fullmakt som giltigt har utfärdats enligt tillämplig utländsk rätt. Haagkonventioner är dock inte avsedda att harmonisera konventionsstaternas materiella rätt. Ett svenskt till- träde till konventionen förutsätter således inte att Sverige inför institutet framtidsfullmakter i sin materiella lagstiftning.

Konsekvenser av om framtidsfullmakter inte införs i svensk rätt

Huvudregeln enligt artikel 15.1 är, som redovisas i avsnitt 10.2.2, att hemvistlandets lag vid tidpunkten för fullmaktens utfärdande är tillämplig på framtidsfullmakten. Om hemvistlandets rättsordning saknar ett sådant institut, måste den vuxne kunna anvisa ett annat lands lag, enligt vad som anges i artikel 15.2, för att få tillgång till institutet. Enligt artikel 15.2 är det endast personer som antingen har sitt medborgarskap i ett annat land än hemvistlandet, eller som har haft hemvist i ett annat land eller som har egendom utanför hemvistlandet som har en möjlighet att anvisa en annan lag än hem- vistlandets lag. Det innebär alltså att så länge svensk rätt inte inne-

232

SOU 2015:74

Särskilt om framtidsfullmakter

fattar framtidsfullmakter, så ges inte alla personer med hemvist i Sverige samma möjlighet att förordna för framtiden. En sådan skillnad skulle kunna ses som ett argument för ett införande av framtids- fullmakter i svensk rätt vid ett tillträde till 2000 års Haagkonven- tion, även om konventionen i sig inte ställer något sådant krav.

Till stöd för att införa framtidsfullmakter i svensk rätt kan även argumenteras att det skulle möjliggöra för en svensk medborgare som har flyttat till en annan fördragsslutande stat att förordna om att svensk rätt ska tillämpas på en framtidsfullmakt. En anvisning om att svensk lag ska gälla för fullmakten skulle annars, i enlighet med vad som redovisas i avsnitt 10.2.3, innebära att fullmakten kan komma att betraktas som ogiltig. Det skulle dessutom i en situation där en person med hemvist i Sverige har sörjt för sin framtid genom att utfärda en framtidsfullmakt men i strid med artikel 15.2 har förordnat om att ett visst lands lag ska vara tillämplig, leda till att svensk lag ska tillämpas enligt artikel 15.1 och därmed att fullmakten anses vara ogiltig. Att förordnande från en person i en sådan situa- tion kan visa sig ogiltigt när han eller hon inte längre förmår skydda sina intressen talar enligt utredningen för ett införande av institutet framtidsfullmakt i den svenska rättsordningen vid ett tillträde till 2000 års Haagkonvention.

10.6.2Behörighet i anledning av artiklarna 15 och 16

Den internationella behörigheten för svenska myndigheter att pröva olika frågor om framtidsfullmakter följer av 2000 års Haagkonven- tion. Av artiklarna 15 och 16 följer att svenska myndigheter kan ställas inför en prövning av sådana fullmakter oavsett om svensk materiell rätt har institutet framtidsfullmakt eller inte om inter- nationell behörighet för svenska myndigheter följer av konven- tionen. Svenska myndigheter är i enlighet med huvudregeln i arti- kel 5 2000 års Haagkonvention behöriga att vidta åtgärder till skydd för vuxna med hemvist i Sverige (se avsnitt 8.2). Behörighet kan även följa av någon av artiklarna 6–11, till exempel om en vuxen har flytt till Sverige eller vistas här i landet när hemvist inte kan fast- ställas (artikel 6 och avsnitt 8.3).

Enligt artikel 15.1 kan det bli aktuellt att svenska myndigheter som är behöriga enligt konventionen prövar förekomsten, omfatt-

233

Särskilt om framtidsfullmakter

SOU 2015:74

ningen, ändring och upphörande av en framtidsfullmakt. Ett tänk- bart exempel på en sådan prövning är att en god man, som har för- ordnats för den vuxne, får kännedom om en tidigare utfärdad framtidsfullmakt och vill få giltigheten av framtidsfullmakten prövad. Därtill kan myndigheterna i enlighet med artikel 16 komma att få pröva om en framtidsfullmakt, som inte utövas på ett tillfredställ- ande sätt, ska återkallas eller ändras. I dessa situationer saknas nationella forumbestämmelser. Prövningen kan i huvudsak förvän- tas röra civilrättsliga frågor, till exempel omfattningen av fullmakt- givarens förordnande. Vid bedömningen av vilken myndighet som bör vara behörig att pröva dessa frågor bör beaktas att prövningen i många fall kan komma att behöva göras med tillämpning av utländsk lag. Utredningen anser på grund av detta att allmän domstol är bäst lämpad att hantera en sådan prövning. Utredningen föreslår därför att lokalt behörig domstol i frågor som gäller framtidsfullmakter enligt 2000 års Haagkonvention ska vara tingsrätten i den ort där fullmaktsgivaren har hemvist. Om han eller hon inte har hemvist i Sverige, ska Stockholms tingsrätt vara behörig domstol.

Prövningen i enlighet med artiklarna 15 och 16 har tillkommit i syfte att säkerställa skyddet av den vuxnes person eller egendom och den har vissa likheter med den prövning som görs i ärenden om godmanskap och förvaltarskap. Enligt utredningens bedömning är prövningen till sin karaktär främst rättsvårdande och således inte i första hand tvistlösande. Utredningen föreslår därför att ansök- ningar om prövning enligt artiklarna 15 och 16 ska göras i enlighet med lagen om domstolsärenden.

10.6.3Om framtidsfullmakter införs i svensk materiell rätt

I händelse av att institutet framtidsfullmakt införs i svensk mate- riell rätt kommer svenska myndigheters internationella behörighet med avseende på en sådan reglering att styras av behörighets- bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention. Det bör vid ett inför- ande av institutet, enligt utredningens bedömning, sörjas för att det finns en behörig svensk myndighet för alla situationer när svenska myndigheter har internationell behörighet.

234

11Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

11.1Allmänt om bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 2000 års Haagkonvention

Frågor om erkännande och verkställighet regleras i artiklarna 22–27 2000 års Haagkonvention och tar sikte på åtgärder som vidtas i en fördragsslutande stat och som ska erkännas och verkställas i en annan sådan stat. Bestämmelserna gäller således endast mellan de fördragsslutande staterna och är inte allmänt tillämpliga till sin natur. En åtgärd som har vidtagits i en icke-fördragsslutande stat kan alltså inte erkännas och verkställas enligt 2000 års Haagkonvention. För att en sådan åtgärd ska erkännas och verkställas krävs stöd i det landets egen rättsordning där åtgärden görs gällande. 2000 års Haag- konvention inverkar inte på andra internationella instrument som de fördragsslutande staterna är parter i (artikel 49 och vidare av- snitt 14.3). Konventionen utesluter således inte erkännande och verk- ställighet enligt ett sådant instrument. Enligt konventionen finns det också ett utrymme för erkännande och verkställighet enligt autonom rätt och utredningen kommer i kapitel 16 att överväga i vilken ut- sträckning som detta bör kunna ske enligt den svenska autonoma lagstiftningen.

Huvudregeln enligt konventionen är att en åtgärd erkänns auto- matiskt på grund av lag utan något särskilt förfarande. Om en åtgärd kräver verkställighet måste åtgärden emellertid förklaras verkställbar i ett särskilt verkställighetsförfarande. Enligt utredningens bedöm- ning fordrar flertalet av de skyddsåtgärder som omfattas av kon- ventionen inte verkställighet, utan åtgärderna gäller som sådana i Sverige.

235

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

11.2Erkännande (artikel 22)

Artikel 22

1.De åtgärder som vidtas av en fördragsslutande stats myndigheter ska erkännas direkt på grund av lag i samtliga övriga fördragsslutande stater.

2.Erkännande får dock vägras

a)om åtgärden har vidtagits av en myndighet vars behörighet inte grundades på, eller inte var förenlig med, någon av de omständigheter som anges i kapitel II,

b)om åtgärden i strid med grundläggande förfaranderegler i den an- modade staten har vidtagits inom ramen för ett rättsligt eller admini- strativt förfarande utan att den vuxne har fått möjlighet att komma till tals, såvida det inte är fråga om ett brådskande fall,

c)om erkännandet uppenbart skulle strida mot grunderna för rätts- ordningen (ordre public) eller om det strider mot en bestämmelse som i den anmodade staten är tvingande oberoende av vilken lag som i övrigt ska tillämpas,

d)om åtgärden är oförenlig med en senare åtgärd som har vidtagits i en icke-fördragsslutande stat som skulle ha varit behörig med stöd av artiklarna 5–9, om den senare åtgärden uppfyller kraven för erkännande i den anmodade staten,

e)om förfarandet enligt artikel 33 inte har följts.

11.2.1Erkännande som huvudregel

De åtgärder som vidtas av en fördragsslutande stats myndigheter ska erkännas direkt på grund av lag i samtliga övriga fördragsslutande stater (artikel 22.1). Bestämmelsen är likalydande med artikel 23.1 1996 års Haagkonvention och motsvarar artikel 21.1 Bryssel II-för- ordningen, enligt vilken en dom som har meddelats i en medlems- stat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

Syftet med bestämmelsen är att en skyddsåtgärd, till exempel att en person utses till förvaltare för en vuxen, ska gälla direkt i de övriga fördragsslutandestater som den vuxne har anknytning till, utan krav på stadfästelse eller annan kontroll där. Tanken är att man inte ska behöva ha det besvär, och drabbas av de kostnader, som utverkan- det av en ny skyddsåtgärd skulle medföra. Det kan till exempel röra sig om att en vuxen, som har förvaltare och som behöver sälja fast egendom i en annan fördragsslutande stat, inte ska behöva ansöka om ett nytt förvaltarskap i den andra staten. Även förvaltarens eller den gode mannens befogenheter omfattas av erkännandet. Villkoren

236

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

för tillämpningen av en skyddsåtgärd bestäms emellertid av lagen i den stat där åtgärden tillämpas (artikel 14, se avsnitt 9.3). En åtgärd som innebär att en vuxen får tillbaka sin rättshandlingsförmåga, till exempel ett beslut om upphörande av förvaltarskap, omfattas också av bestämmelsen.1

Att en åtgärd ska erkännas direkt på grund av lag innebär att det inte ska behövas någon procedur för att en åtgärd ska kunna göras gällande. Det finns dock en möjlighet att få frågan om erkännande prövad i särskild ordning om en berörd part så önskar (se av- snitt 11.3). Frågan om en åtgärd ska erkännas prövas också i anled- ning av en begäran om att åtgärden ska verkställas.

En vidtagen skyddsåtgärd måste enligt den förklarande rappor- ten vara bevisad för att bli erkänd, vanligen genom ett skrivet doku- ment från den beslutande myndigheten. Enligt artikeln krävs det dock inte något skriftligt intyg, daterat och signerat av ursprungs- myndigheten, för att åtgärden ska erkännas. Således kan bland annat ett fax eller ett e-postmeddelande tjäna som bevis på en åtgärd. I en brådskande situation kan även ett telefonsamtal följt av en tjänste- anteckning i akten tjäna som ett sådant bevis.2

11.2.2Vägransgrunder

Det finns undantag från principen om att skyddsåtgärder vidtagna i en fördragsslutande stat ska erkännas i övriga fördragsslutande stater. Grunderna för att vägra erkännande räknas upp i artikel 22.2. Uppräkningen är uttömmande. Det bör noteras att bestämmelsen ger en möjlighet att vägra, men att den inte innebär en skyldighet i detta avseende.3 Om en svensk myndighet bedömer att det ligger i den vuxnes intresse att ett avgörande från en fördragsslutande stat erkänns trots att en vägransgrund skulle kunna aktualiseras, bör erkännande enligt utredningens mening ske i enlighet med konven- tionen.

1Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 116.

2Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 117.

3Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 118.

237

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

En myndighet vars behörighet inte grundades på, eller inte var förenlig med, någon av de omständigheter som anges i kapitel II

Erkännande får vägras om åtgärden har vidtagits av en myndighet vars behörighet inte grundades på, eller inte var förenlig med, någon av de omständigheter som anges i kapitel II (artikel 22.2.a).

Bestämmelsen överensstämmer i stort med artikel 23.2.a) 1996 års Haagkonvention. Skillnaden är att det i 2000 års Haagkonvention anges att ett erkännande får vägras om åtgärden har vidtagits av en myndighet vars behörighet inte var förenlig med någon av de om- ständigheter som anges i kapitel II. Bryssel II-förordningen inne- håller inte någon motsvarande bestämmelse.

Bestämmelsen i artikel 22.2.a) innebär att konventionen förplik- tar till erkännande av en åtgärd till skydd för en vuxen som har vidtagits i en fördragsslutande stat inte bara när åtgärden har vid- tagits med stöd av en behörighetsbestämmelse enligt konventionen, utan också när åtgärden vidtagits med stöd av en behörighetsbestäm- melse utanför, om den anlitade grunden för behörighet är förenlig med konventionen.

Ett exempel på när en behörighetsgrund inte anses förenlig med konventionen är om skyddsåtgärden avser en vuxen som inte hade fyllt 18 år när åtgärden vidtogs och skyddsåtgärden vidtogs med stöd av behörighet vid föräldrarnas skilsmässa enligt artikel 10 1996 års Haagkonvention. I ett sådant fall får, men måste inte, ett erkännande av skyddsåtgärden vägras.4

Den vuxne har inte fått möjlighet att komma till tals

Erkännande får också vägras om åtgärden, i strid med grundlägg- ande förfaranderegler i den anmodade staten, har vidtagits inom ramen för ett rättsligt eller administrativt förfarande utan att den vuxne har fått möjlighet att komma till tals. Detta gäller såvida det inte är fråga om ett brådskande fall (artikel 22.2.b).

Bestämmelsen är identisk med artikel 23.2.b) 1996 års Haagkon- vention. Även i Bryssel II-förordningen finns det en vägransgrund som i sak överensstämmer med bestämmelsen i 2000 års Haag- konvention (artikel 23.d).

4 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 119.

238

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

Enligt den förklarande rapporten medför vägransgrunden inte att den vuxne måste höras i varje enskilt fall, utan det kan i undan- tagsfall vara så att han eller hon inte kan höras eftersom det inte kan ske utan skada.5 För svensk del ska till exempel den som en ansökan om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap avser höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgivit det ifråga- satta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl (11 kap. 16 § andra stycket FB). Frågan om när det i Sverige kan bli aktuellt att vägra att erkänna en åtgärd vidtagen i en annan fördragsslutande stat på grund av att en vuxen inte har hörts får lösas i rättstillämp- ningen.

Ordre public-förbehållet och internationellt tvingande bestämmelser

Erkännande får vidare vägras om det i den anmodade staten uppen- bart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public- förbehållet) eller om det strider mot en där gällande internationellt tvingande bestämmelse oberoende av vilken lag som i övrigt gäller (artikel 22.2.c). Med internationella tvingande bestämmelser avses regler som bär ett så viktigt allmänt intresse eller ger uttryck för en grundläggande rättighet att de därför alltid ska tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrig gäller (se avsnitt 9.5).

Haagkonventionerna har sedan länge innehållit ordre public- förbehåll som ger en stat rätt att vägra erkännande (och verkställig- het) av en annan fördragsslutande stats avgöranden, se till exempel 23.2.d) 1996 års Haagkonvention. Bestämmelsen i artikel 22.2.c) 2000 års Haagkonvention liknar till sin utformning nämnda artikel i 1996 års Haagkonvention men går något längre då 2000 års Haag- konvention, i motsats till 1996 års Haagkonvention, även ger möjlig- het att med hänvisning till en internationellt tvingande bestämmelse vägra erkännande. En annan skillnad är att i 1996 års Haagkonven- tion ska vid tillämpningen av ordre public-förbehållet hänsyn tas till

5 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 120.

239

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

barnets bästa. Även i Bryssel II-förordningen finns en bestämmelse om ordre public, där hänsyn ska tas till barnets bästa (artikel 23.a).

I svensk rätt anses ordre public-förbehållet av hävd böra tolkas restriktivt. Tydliga exempel på vad som konstituerar ordre public ges sällan. Det är också svårt att finna tydlig vägledning om vilka typer av bestämmelser som kan betraktas som internationellt tving- ande. Reglerna i Europeiska konventionen om skydd för de mänsk- liga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som gäller som svensk lag, bör dock enligt utredningen kunna kvalificeras som så- dana bestämmelser.6

Oförenlighet med en senare åtgärd

Erkännande får vidare vägras om åtgärden är oförenlig med en senare åtgärd som har vidtagits i en icke-fördragsslutande stat som skulle ha varit behörig med stöd av artiklarna 5–9, om den senare åtgärden uppfyller kraven för erkännande i den anmodade staten (arti- kel 22.2.d). Om det finns en senare åtgärd som är vidtagen i enlig- het med konventionens behörighetsregler får det, enligt utredningens bedömning, anses vara självklart att åtgärden utgör en vägrans- grund för erkännande av den tidigare beslutade åtgärden i händelse av oförenlighet.

Bestämmelsen motsvaras av artikel 23.2.e) 1996 års Haagkon- vention, men har ett vidare tillämpningsområde eftersom den sist nämnda artikeln endast omfattar en icke-fördragsslutande stat där barnet har hemvist. I Bryssel II-förordningen motsvarar artikel 23.f) i stort artikel 23.2.e) 1996 års Haagkonvention.

Förfarandet i artikel 33

Slutligen får erkännande vägras om förfarandet i artikel 33 inte har följts (artikel 22.2.e). Bestämmelsen är identisk med artikel 23.2.f) 1996 års Haagkonvention och i Bryssel II-förordningen motsvaras den av artikel 23.g).

6 Se lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europadomstolens avgörande i applica- tion no. 30882/96, Pellegrini mot Italien, dom den 20 juli 2001.

240

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

Artikel 33 föreskriver att myndigheterna i en fördragsslutande stat, som överväger att placera den vuxne (på frivillig väg eller genom tvång) i en annan fördragsslutande stat, ska samråda med myndig- heterna i den senare staten innan den fattar beslut om placering. (Se avsnitt 13.2 beträffande samrådsförfarandet i artikel 33.)

11.3Beslut i fråga om erkännande eller icke-erkännande av en åtgärd (artikel 23)

Artikel 23

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 22.1 får varje berörd part begära att de behöriga myndigheterna i en fördragsslutande stat beslu- tar om erkännande eller icke-erkännande av en åtgärd som har vid- tagits i en annan fördragsslutande stat. Förfarandet ska regleras enligt den anmodade statens lag.

I artikel 23 regleras vad som ska gälla när en part vill få fastställt att en åtgärd erkänns eller inte erkänns. Det är först vid den tidpunkt när åtgärden åberopas i ett land som existensen av en grund för icke-erkännande kan komma att bli föremål för prövning. En be- rörd person kan ha ett legitimt intresse av att, utan att invänta denna tidpunkt, skingra de tvivel som kan finnas beträffande före- komsten av en grund för vägran. Ett beslut om erkännande eller icke-erkännande i anledning av en sådan begäran gäller en gång för alla. Varje berörd part får därför begära att de behöriga myndig- heterna i en fördragsslutande stat beslutar om erkännande eller icke-erkännande av en åtgärd som har vidtagits i en annan fördrags- slutande stat. Det tillämpliga förfarandet ska regleras i den anmodade statens lag.

Bestämmelsen har utformats på samma sätt som artikel 24 1996 års Haagkonvention. I Bryssel II-förordningen finns motsvarande be- stämmelse i artikel 21.3.

Som framgått i avsnitt 11.2.1 är huvudregeln visserligen att åtgär- der som vidtas av en fördragsslutande stats myndigheter erkänns automatiskt, det vill säga utan något särskilt förfarande (artikel 22.1), men artikel 23 ger alltså en möjlighet att när det behövs få frågan om erkännande prövad. Ett möjligt exempel på tillämpningen av artikeln är att det finns ett beslut som är meddelat i en fördrags- slutande stat och som föreskriver skyddsåtgärder motsvarande en

241

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

god man i Sverige. Godmansförordnandet ska då godtas i Sverige utan någon särskild prövning. Den vuxne får dock vända sig till svensk domstol för att få fastställt huruvida beslutet gäller eller inte gäller i Sverige7. Domstolen ska då pröva om det finns hinder för erkännande på grund av att någon vägransgrund föreligger och, i så fall, om avgörandet trots det ska erkännas.

Konventionen överlåter till lagen i den anmodade staten att reg- lera förfarandet för fastställelsen. Enligt den förklarande rapporten behöver detta förfarande inte nödvändigtvis överensstämma med förfarandet för en ansökan om verkställbarhet (se avsnitt 11.4.2).8

11.4Exekvaturförfarandet och förbuden mot omprövning (artiklarna 24–26)

11.4.1Bedömningen av de faktiska omständigheterna (artikel 24)

Artikel 24

Myndigheten i den anmodade staten ska vara bunden av bedömningen av de faktiska omständigheter på vilka myndigheten i den stat där åtgärden vidtogs grundade sin behörighet.

Myndigheterna i den anmodade staten ska vara bundna av den be- dömning av de faktiska omständigheter som myndigheten i den stat där åtgärden vidtogs grundade sin behörighet på (artikel 24). Med ”den anmodade staten” avses den stat till vilken en begäran om erkännande eller verkställbarhet riktas. Artikeln är enbart tillämplig mellan de fördragsslutande staterna.

Bestämmelsen är utformad på samma sätt som artikel 25 1996 års Haagkonvention. Bryssel II-förordningen innehåller en bestämmelse i vilken det anges att behörigheten för domstolen i ursprungsmedlemsstaten inte får omprövas (artikel 24).

Artikel 24 2000 års Haagkonvention innebär till exempel att om ursprungsmyndigheten beslutade om en skyddsåtgärd i egenskap av myndighet i den vuxnes hemvistland, så kan inte myndigheterna i det anmodade landet ompröva de omständigheter som låg till grund

7Förutsatt att Sverige har ratificerat konventionen.

8Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 124.

242

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

för ursprungsmyndighetens bedömning av hemvistfrågan. På samma sätt är det anmodade landet bundet när ursprungsmyndighetens behörighet är grundad på en bedömning om att det är för den vuxnes bästa att en skyddsåtgärd vidtas i det landet i stället för i hemvist- landet (artikel 7.1, 8.1 eller 13.2).9

11.4.2Verkställbarhetsförklaring (artikel 25)

Artikel 25

1.Om åtgärder som vidtas i en fördragsslutande stat och är verkställ- bara i den staten kräver verkställighet i en annan fördragsslutande stat, ska åtgärderna på begäran av en berörd part förklaras verkställbara eller registreras för verkställighet i den andra fördragsslutande staten i enlig- het med det förfarande som anges i den statens lag.

2.Varje fördragsslutande stat ska tillämpa ett enkelt och snabbt för- farande för verkställbarhetsförklaringen eller registreringen.

3.Verkställbarhetsförklaringen eller registreringen får vägras endast på någon av de i artikel 22.2 angivna grunderna.

För det fall åtgärder som vidtas i en fördragsslutande stat, och är verkställbara i den staten, kräver verkställighet i en annan fördrags- slutande stat, ska åtgärderna på begäran av en berörd part förklaras verkställbara eller, när den nationella lagen så kräver, registreras för verkställighet i den andra fördragsslutande staten. Detta ska ske i enlighet med det förfarande som anges i den stat där verkställig- heten krävs. Varje fördragsslutande stat ska tillämpa ett enkelt och snabbt förfarande för att pröva en ansökan om verkställbarhets- förklaring eller registrering för verkställighet och en ansökan får vägras endast på någon av de grunder som anges i artikel 22.2 (arti- kel 25). Förfarandet för prövning av verkställbarheten omnämns vanligen exekvaturförfarande.

Bestämmelsen är utformad på samma sätt som artikel 26 1996 års Haagkonvention. I Bryssel II-förordningen regleras frågan om verk- ställbarhet bland annat i artiklarna 28.1, 30.1, 31.1 och 31.2.

Artikel 25 2000 års Haagkonvention förutsätter att de vidtagna åtgärderna kräver verkställighet i en annan fördragsslutande stat. Om så inte är fallet, är huvudregeln om erkännande i artikel 22.1

9 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 125.

243

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

tillräcklig för att åtgärderna ska få effekt. Det krävs till exempel inte någon verkställighet rörande en åtgärd som är vidtagen i en fördragsslutande stat och som ger befogenheter till den vuxnes representant att träffa avtal för att skydda den vuxnes person eller egendom i en annan fördragsslutande stat. Om åtgärderna däremot skulle kräva verkställighet, till exempel i fråga om verkställighet av ett beslut om tvångsförsäljning av egendom, måste åtgärderna bli föremål för en verkställbarhetsförklaring eller registrering för verk- ställighet i den andra staten. Förfarandet för verkställbarhetsförkla- ringen eller registreringen ska vara enkelt och snabbt. Det över- lämnas till staterna att i nationell reglering bestämma formerna för förfarandet och någon tidsperiod inom vilken förfarandet ska genom- föras uppställs inte.10

De utländska skyddsåtgärder som i Sverige motsvaras av anord- nande av godmanskap eller förvaltarskap kräver inte verkställighet. I stället aktualiseras erkännande som även innebär att god man eller förvaltare får agera här i mån av sitt förordnande och med de anpass- ningar som krävs enligt bland annat artikel 14. Däremot skulle ut- ländska skyddsåtgärder som motsvarar insatser enligt SoL och LSS kunna förklaras verkställbara och verkställas i Sverige (om åtgärden rör en placering i en annan fördragsslutande stat kan den, som nämnts i avsnitt 11.2.2, vägras enligt artiklarna 25.3 och 22.2.e på grund av att ett samrådsförfarande enligt artikel 33 inte har följts). Även vissa skyddsåtgärder som motsvarar åtgärder enligt LVM, LVU11 och LPT skulle kunna genomföras i Sverige genom hämtning av en vuxen med hjälp av polismyndighet och återförande till det land där vården anordnas. Det bör här noteras att en verkställbarhetsförkla- ring och en verkställighet av själva tvångsvården enligt en motsvarig- het till LVM, LVU och LPT inte kan komma i fråga i Sverige eftersom utredningen i avsnitt 13.4.1 föreslår att placeringen av en vuxen i en annan fördragsslutande stat enligt artikel 33 endast får ske utan tvång. Slutligen kan åtgärder med avseende på den vuxnes egendom och vidtagna i skyddssyfte komma att verkställas i Sverige. Enligt utredningens bedömning torde ansökningar om verkställbar- hetsförklaring enligt 2000 års Haagkonvention endast förekomma i mindre omfattning.

10Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 126.

11En åtgärd enligt LVU kan beslutas fram till dess den vuxne fyller 20 år.

244

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

I målet Health Service Executive, C-92/12 PPU12, som avsåg en tillämpning av Bryssel II-förordningen, berördes bland annat frågan om ett beslut om placering av en person under 18 år för tvångsvård i ett annat land måste förklaras verkställbart i placeringslandet. Av rättsfallet framgår att ett beslut om placering i en annan stat kräver samråd, godkännande av behörig utländsk myndighet och verkställ- barhetsförklaring av placeringsbeslutet i det land där vården ska ges, innan den unge får tas emot i det andra landet. Enligt utred- ningens bedömning bör motsvarande krav ställas på en insats enligt artikel 33 2000 års Haagkonvention oberoende av om insatsen ska ske med tvång eller inte.

Vägransgrunderna för en verkställbarhetsförklaring eller regi- strering för verkställighet är enligt artikel 25.3 desamma som väg- ransgrunderna för erkännande (se avsnitt 11.2.2 och artikel 22.2). Det är till exempel möjligt att avslå en ansökan om verkställbar- hetsförklaring eller registrering för verkställighet ifall ett samråds- förfarande vid placering av den vuxne i en annan fördragsslutande stat i artikel 33 inte har följts (artikel 22.2.e). Bestämmelsen om grund för vägran är emellertid fakultativ, vilket innebär att dom- stolen kan välja att förklara en åtgärd verkställbar eller registrera en åtgärd för verkställighet trots att grund för vägran föreligger.

Möjligheten till registrering för verkställighet aktualiseras inte i Sverige, men gäller exempelvis i England.13

11.4.3Förbud mot omprövning i sak (artikel 26)

Artikel 26

Ingen omprövning i sak av den vidtagna åtgärden får äga rum, med för- behåll för den omprövning som är nödvändig för att tillämpa de före- gående artiklarna.

Enligt artikel 26 får det inte ske någon omprövning i sak av den vidtagna åtgärden. Bestämmelsen innehåller dock ett förbehåll för den omprövning som är nödvändig för att tillämpa de föregående artiklarna.

12Se mål Health Service Executive, C-92/12 PPU: Domstolens dom (andra avdelningen) av den 26 april 2012 (begäran om förhandsavgörande från High Court – Irland).

13Se mål Health Service Executive, C-92/12 PPU: Domstolens dom (andra avdelningen) av den 26 april 2012 (begäran om förhandsavgörande från High Court – Irland).

245

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention SOU 2015:74

Bestämmelsen är utformad på samma sätt som	artikel 27
1996 års Haagkonvention och har en motsvarighet i	artikel 26

Bryssel II-förordningen där det anges att en dom aldrig får omprövas i sak. Även andra EU-rättsliga förordningar inom den internatio- nella privaträttens område har motsvarande förbud.

Förbudet mot omprövning i sak är alltså numera en standard- klausul i internationella instrument om erkännande och verkställig- het av utländska avgöranden. Förbudet gäller vid erkännande, verk- ställbarhetsförklaring och registrering för verkställighet.14

11.5Verkställighet (artikel 27)

Artikel 27

Åtgärder som har vidtagits i en fördragsslutande stat och som har för- klarats verkställbara eller registrerats för verkställighet i en annan för- dragsslutande stat, ska verkställas i den senare staten som om de hade vidtagits av myndigheterna där. Verkställigheten ska äga rum enligt den anmodade statens lag med de begränsningar som föreskrivs där.

För verkställigheten gäller att åtgärder som har vidtagits i en för- dragsslutande stat och förklarats verkställbara (eller registrerats för verkställighet) i en annan fördragsslutande stat, ska verkställas i den senare staten som om de hade vidtagits av myndigheterna där. Verkställigheten ska ske enligt den anmodade statens lag med de begränsningar som föreskrivs där (artikel 27).

Bestämmelsen överensstämmer i stort med artikel 28 1996 års Haagkonvention, men med den skillnaden att det i 1996 års Haag- konvention föreskrivs att hänsyn ska tas till barnets bästa. I Bryssel II- förordningen finns det en motsvarande bestämmelse i artikel 47.

Enligt den finska propositionen innebär artikel 27 2000 års Haag- konvention att verkställighetsåtgärderna anpassas till de villkor och förfaranden för verkställighet som råder i den fördragsslutande stat där de ska genomföras. Om lagstiftningen i en fördragsslutande stat föreskriver att det på särskilda grunder är möjligt att låta bli att verkställa ett beslut, gäller enligt den finska propositionen följakt- ligen dessa grunder också för verkställigheten av utländska beslut.15

14Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 127.

15Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 19.

246

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

Utredningen delar denna bedömning men konstaterar att bedöm- ningen kan bli en annan i ett EU-rättsligt sammanhang.16

Ett exempel kan vara om en vuxen avviker till Sverige från en institutionsplacering i en annan fördragsslutande stat och place- ringen har vidtagits med stöd av den statens motsvarighet till LVM, LVU17 eller LPT.18 I en sådan situation kan det bli aktuellt att bistå det andra landets myndigheter med hämtning av den vuxne. Det kan alltså bli en fråga om verkställighet i Sverige av det andra landets beslut. Som nämns i avsnitt 11.4.2 krävs det en verkställbarhets- förklaring av beslutet i Sverige innan verkställighet kan komma i fråga. I fråga om hämtningen ska bestämmelser om polishandräck- ning i LVM, LVU eller LPT tillämpas. Mot bakgrund av utred- ningens förslag om att en placering av en vuxen i en annan fördrags- slutande stat endast får ske utan tvång, är en verkställighet i Sverige av själva tvångsvården i sig inte aktuell (se närmare avsnitt 13.4.1).

Vid tillkomsten av artikel 27 fanns det enligt den förklarande rapporten vissa farhågor rörande de finansiella konsekvenserna av bestämmelsen. Oron rörde en osäkerhet över om bestämmelsen innebär att en stat kan vara skyldig att ansvara för kostnader för en institutionsplacering beslutad i en annan fördragsslutande stat. Enligt utredningen står emellertid genom uttalandena i den för- klarande rapporten klart att en fördragsslutande stat inte genom skyldigheten att verkställa en åtgärd kan tvingas ansvara för kost- nader för en institutionsplacering beslutad i en annan fördrags- slutande stat.19 Enligt utredningens bedömning är fördelningen av kostnader en fråga som får lösas vid samrådsförfarandet mellan staternas behöriga myndigheter (se avsnitt 13.2) och om en sam- förståndslösning inte uppnås leder det till att en placering inte kan komma till stånd.20 Beträffande placeringar av en vuxen i en annan fördragsslutande stat, se vidare kapitel 13.

16Mål C-211/10 PPU, Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 1 juli 2010 (begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof, Österrike) – Doris Povse mot Mauro Alpago.

17En åtgärd enligt LVU kan beslutas fram till dess den vuxne fyller 20 år.

18Se mål ”C”, C-435/06: Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 november 2007 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus (Högsta förvaltningsdom- stolen) – Finland).

19Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 128.

20Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 138.

247

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

11.6Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

11.6.1Inledning

Liksom i det föregående utgår utredningens överväganden från att 2000 års Haagkonvention införlivas med svensk rätt genom inkorpo- rering och att konventionens bestämmelser tillämpas framför den svenska autonoma rätten (se utredningens förslag i avsnitt 6.2).

11.6.2Erkännande och vägransgrunder (artiklarna 22 och 25.3)

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om erkännande och grunder för att vägra erkännande i artiklarna 22 och 25.3 för- anleder inte några lagändringar eller kompletterande bestäm- melser.

Artikel 22, som innebär att åtgärder som vidtas av myndigheter i en fördragsslutande stat ska erkännas direkt i övriga fördragsslutande stater och som anger möjliga vägransgrunder för ett erkännande, kommenteras i avsnitt 11.2. Artikel 25.3 avser möjliga vägransgrunder vid en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Den artikeln kom- menteras i avsnitt 11.4.2.

Bestämmelser om erkännande bygger på den för konventions- samarbete grundläggande tanken om ömsesidigt förtroende mellan fördragsslutande stater och är vanligt förekommande.

Artiklarna om erkännande och vägransgrunderna bedöms inte kräva några lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

248

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

11.6.3Behörig domstol vid beslut om erkännande

och exekvaturförfarandet (artiklarna 23 och 25)

Utredningens förslag: En ansökan om erkännande enligt arti- kel 23 eller verkställbarhetsförklaring enligt artikel 25 2000 års Haagkonvention ska göras till den tingsrätt som regeringen före- skriver.

Utredningens bedömning: En ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring som helt eller delvis avser en vuxens person bör göras till tingsrätten i den ort där den vuxne har sin hemvist. Om den vuxne inte har hemvist i Sverige bör ansökan göras till Stockholms tingsrätt.

En ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring som rör en vuxens egendom bör göras till den tingsrätt som prövar överklaganden i utsökningsmål. Vilken tingsrätt som i det enskilda fallet är behörig bör i första hand bestämmas uti- från var motparten till den som ansöker om att en utländsk åtgärd ska erkännas eller förklaras verkställbar i Sverige har hemvist. Om motparten inte har hemvist i Sverige bör ansökan göras till Nacka tingsrätt.

Allmänt

Som redovisas i avsnitt 11.3 har en berörd part enligt artikel 23 en möjlighet att begära att de behöriga myndigheterna i en fördrags- slutande stat beslutar om erkännande eller icke-erkännande av en åtgärd som har vidtagits i en annan fördragsslutande stat. För att en åtgärd som har beslutas i en stat och som är verkställbar där också ska kunna verkställas i en annan fördragsslutande stat krävs dock, som framgår av avsnitt 11.4.2, att åtgärden först har förklarats vara verkställbar eller registrerats för verkställighet (ett förfarande som inte är relevant för svensk del) i den andra staten (artikel 25). Förfarandet för beslut i fråga om erkännande och verkställbarhet ska ske enligt det anmodade landets lag. I båda fallen ska, som anges uttryckligen i nämnda artiklar i konventionen, ett enkelt och snabbt förfarande tillämpas. Förfarandet är dock inte närmare reg- lerat i konventionen, vilket innebär att respektive fördragsslutande

249

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

stat får utforma sina egna förfarandebestämmelser. Utredningen gör bedömningen att samma system bör kunna gälla för både erkän- nande- och verkställbarhetsförfarandet och att prövningen bör göras av domstol.

Nedan följer en jämförelse med de bestämmelser som gäller av- seende 1996 års Haagkonvention och därefter en genomgång av de bestämmelser som enligt utredningens bedömning behöver införas för förfarandet för erkännande och verkställbarhetsförklaring enligt 2000 års Haagkonvention.

Ordningen för 1996 års Haagkonvention

Den 10 januari 2015 ändrades prövningsordningen för erkännande- och verkställbarhetsförfarandet enligt ett antal olika svenska lagar, bland annat lagen om 1996 års Haagkonvention och lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.21 Från att tidigare ha prövats i Svea hovrätt görs prövningen i stället i tingsrätt som första instans.

I de flesta fall när verkställighet följer efter det att en domstol har förklarat att ett utländskt avgörande ska vara verkställbart sker verkställighet enligt utsökningsbalkens bestämmelser och verkställ- barhetsförfarandet ankommer som huvudregel på den tingsrätt som prövar överklaganden i utsökningsmål.

När det gäller 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förord- ningen, bedömdes det vara värdefullt att prövningar som avser en fråga rörande ett barns person kan göras av samma domstol som prövar verkställighet av den frågan. Trots att syftet med prövningen i exekvatur- och verkställighetsförfarandena är olika, fanns det enligt regeringen ett intresse – framför allt för parterna i målet – av att prövningarna sker i samma domstol. Enligt regeringen underlättade en sådan ordning också domstolarnas handläggning i stort, efter- som det blir enklare att informera sig om beredningsläget och andra omständigheter av betydelse i det andra ärendet än om handlägg- ningen sker vid två olika domstolar.22 Enligt 9 § lagen om 1996 års Haagkonvention ska det utländska avgörandet verkställas enligt

21Se prop. 2013/14:219 och betänkande 2013/14:CU27.

22Se prop. 2013/14:219, s. 88 f.

250

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

21 kap. FB, om det avser ett barns person, och enligt utsöknings- balken, om det avser ett barns egendom. De domstolar som enligt 21 kap. 1 § FB prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge är därför behöriga domstolar avse- ende ansökningar om erkännande eller verkställbarhet av utländska avgöranden som helt eller delvis rör ett barns person, se 4 § förord- ningen (2012:826) med kompletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention. Vilken svensk domstol som i det enskilda fallet är behörig följer av 21 kap. 1 § FB.

Om prövningen endast rör ett barns egendom är i stället de dom- stolar som prövar överklaganden i utsökningsmål behöriga. Vilken svensk domstol som i det enskilda fallet är behörig bestäms i fler- talet fall utifrån var motparten till den som ansöker om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige har hemvist och, om motparten inte har hemvist i Sverige, görs ansökan till Nacka tingsrätt, se 5 § förordningen med komplette- rande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention.23

Behörig domstol för 2000 års Haagkonvention

Allmänt om erkännande- och verkställbarhetsförfarandet

Det är viktigt att det system som ska gälla i fråga om förfarandet för erkännande och verkställbarhet är tillräckligt enkelt, tydligt och lätt att förstå, i första hand för den enskilde men även för rätts- tillämparen. Därtill bör systemet vara enhetligt och samlat. Detta skulle kunna uppnås om den vuxnes hemvist fick styra den natio- nella behörigheten, både i fråga om åtgärder som avser den vuxnes person och avseende dennes egendom. När det gäller 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen delas emellertid be- hörigheten upp utifrån om det är fråga om åtgärder som helt eller delvis rör barnets person eller om åtgärder som rör egendom.

Mot bakgrund av att lagstiftaren har valt att göra en sådan upp- delning för barn har utredningen funnit för gott att följa denna struktur även när det gäller erkännande- och verkställbarhets- förfarandet avseende skyddsåtgärder för vuxna.

23 Se prop. 2013/14:219, s. 85.

251

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

En ansökan om erkännande eller verkställbarhet som helt eller delvis avser den vuxnes person

Verkställighet i enlighet med 2000 års Haagkonvention av en skydds- åtgärd som rör den vuxnes person synes bli aktuellt enbart i ett fåtal situationer och enligt utredningens bedömning torde i praktiken endast ett begränsat antal utländska åtgärder komma att verkställas i Sverige. Samma överväganden gör sig inte gällande i fråga om 2000 års Haagkonvention som när det gäller 1996 års Haagkonven- tion.

Då uppkommer frågan vad som i stället bör vara styrande för bestämmandet av behörig domstol för prövningar av ansökningar enligt 2000 års Haagkonvention. Konventionen omfattar skydds- åtgärder av både privaträttslig och offentligrättslig natur, vilket innebär att åtgärderna i sak prövas av såväl allmän domstol som allmän förvaltningsdomstol. En möjlighet är att erkännande- och verkställbarhetsförfarandet delas upp på allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol allt efter mål- eller ärendetyp. Mot detta talar emellertid att det med avseende på en åtgärd från en annan rätts- tradition kan uppstå svåra gränsdragningar vid bedömningen av vilken av domstolarna som är behörig beroende på om den utländska åt- gärden är att betrakta som privaträttslig eller offentligrättslig. Dess- utom är vägransgrunderna för erkännande desamma oberoende av till vilken grupp åtgärden skulle anses höra. Det anförda innebär att det inte kan anses vara ändamålsenligt att dela upp behörigheten på allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol. Därtill är det, som tidigare nämns, betydelsefullt att ordningen för prövningen är en- hetlig och koncentrerad, vilket skulle vara svårt att uppnå om förfarandet delades upp på olika domstolstyper.

Mot bakgrund av att prövningen i dag ankommer på de allmänna domstolarna, och sedan januari 2015 på tingsrätt i första instans bör, enligt utredningens mening, tingsrätt svara även för erkännande- och verkställbarhetsförfaranden enligt 2000 års Haagkonvention och som helt eller delvis rör en vuxens person. I fråga om vilken tings- rätt som i varje enskilt fall bör vara behörig är det enligt utred- ningen, i syfte att underlätta för den vuxne, också lämpligt att detta i första hand bestäms utifrån var den vuxne har sin hemvist. Om den vuxne inte har hemvist i Sverige bör ansökan göras till Stockholms tingsrätt.

252

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

En ansökan om erkännande eller verkställbarhet som avser den vuxnes egendom

En skyddsåtgärd som rör den vuxnes egendom kan till exempel vara ett beslut om tvångsförsäljning av egendom. När det gäller verk- ställighet av en åtgärd som avser den vuxnes egendom kommer den att ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Det är därför, i enlighet med var som i huvudsak gäller för ansökningar om erkän- nande eller verkställbarhetsförklaringar (till exempel enligt 1996 års Haagkonvention), lämpligt att behörig tingsrätt för sådana ansök- ningar bör vara de tingsrätter som prövar överklaganden i utsök- ningsmål och tingsrätternas domsområden bör vara desamma som för dessa tingsrätter. Vilken tingsrätt som i det enskilda fallet är behörig bör således i första hand bestämmas utifrån var motparten till den som ansöker om att en utländsk åtgärd ska erkännas eller förklaras verkställbar i Sverige har sin hemvist och om motparten inte har hemvist i Sverige bör ansökan göras till Nacka tingsrätt.

En lagteknisk fråga

Utredningen anser att det, på samma sätt som i övrigt gäller för bestämmelser om behörig domstol för ansökningar om erkännande eller verkställbarhet, i lagtexten bör tas in ett bemyndigande för regeringen att föreskriva behörig domstol och att det i förordning närmare anges vilken domstol som är behörig. Utredningen före- slår därför att det i lag ska förordnas att en ansökan om erkännande enligt artikel 23 eller verkställbarhetsförklaring enligt artikel 25 ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

253

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

11.6.4Handläggningsfrågor vid beslut om erkännande och verkställbarhetsförfarandet (artiklarna 23 och 25)

Utredningens förslag: Den som gör en ansökan om erkännande eller verkställbarhet ska tillsammans med ansökan ge in avgöran- det i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet.

Om ansökan avser en verkställbarhetsförklaring, ska sökan- den även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Om en handling är skriven på något annat språk än svenska, ska även en översättning av handlingen till svenska ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det inte behövs eller att det inte skäligen kan krävas.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring ska i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas.

Tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

Bestämmelser om detta ska införas i lag.

Vilka handlingar ska bifogas en ansökan?

Det är vedertaget att ålägga den part som ansöker om erkännande eller verkställbarhetsförklaring att ge in det utländska avgörandet, i original eller av behörig myndighet bestyrkt kopia. En sådan be- stämmelse bör införas i lag också för det fall en part vill att en åtgärd ska erkännas eller förklaras verkställbar enligt 2000 års Haag- konvention. Det bör i lag även krävas att sökanden ger in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats, vilket av naturliga skäl inte kan krävas om ansökan endast avser ett beslut om erkännande.

På samma sätt som när det gäller de kompletterande bestäm- melserna till 1996 års Haagkonvention anser utredningen att dom- stolen bör kunna förelägga sökanden att inkomma med ytterligare

254

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

handlingar om det behövs för prövningen av ansökningen.24 Ett tänkbart exempel är om skyddsåtgärden har beslutats i den vuxnes utevaro och det finns ett behov av att begära in ett bevis om att ansökan om åtgärden har delgetts den vuxne. Ett bevis om att stämningsansökan eller motsvarande handlingar har delgetts parten krävs regelmässigt om ansökan avser erkännande- eller verkställ- barhetsförklaring av ett avgörande som har meddelats i en parts utevaro enligt 1996 års Haagkonvention.25 I fråga om vuxna finns det, enligt utredningen, inte något behov av att kräva att sådana handlingar alltid ska ges in eftersom en vuxen i behov av skydd typiskt sett kan ha varit i ett sådant tillstånd att han eller hon inte har kunnat ta del av handlingen.

Handlingarna ska vara översatta till svenska

Det bör krävas att de handlingar som ges in till domstolen är över- satta till svenska, om inte domstolen finner att det är obehövligt. När det handlar om åtgärder till skydd för en vuxen finns det skäl att inte upprätthålla ett absolut krav på att sökanden alltid ska översätta samtliga handlingar i ärendet. Vidare brukar det i nor- diska förhållanden för svensk del accepteras att handlingar är skrivna på danska eller norska. Även handlingar på engelska har godtagits i praxis.26 Liksom när det gäller de kompletterande bestämmelserna till 1996 års Haagkonvention bör en möjlighet ges att frångå kravet på översättning när det inte skäligen kan krävas av sökanden att handlingen översätts.27 Utredningen föreslår att det införs en sådan möjlighet.

Processlag

I lagstiftningsärendet rörande en ändrad prövningsordning för erkännande- och verkställbarhetsförfarandet konstaterades att valet av processlag stod mellan rättegångsbalken och lagen om domstols-

24Se 7 § lagen om 1996 års Haagkonvention.

25Se 7 § första stycket lagen om 1996 års Haagkonvention.

26Se NJA 2011 s. 345 i fråga om att tyska handlingar inte godtas.

27Se 7 § lagen om 1996 års Haagkonvention.

255

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

ärenden eftersom prövningen föreslås ske i allmän domstol.28 Lagen om domstolsärenden ansågs vara den mest ändamålsenliga och valdes därför som tillämplig processlag, se bland annat 7 § femte stycket lagen om 1996 års Haagkonvention.

Utredningen föreslår att ansökningar om erkännande och verk- ställbarhet av utländska åtgärder ska prövas av allmän domstol. Mot bakgrund av att lagen om domstolsärenden är processlag för sådana ansökningar bland annat enligt 1996 års Haagkonvention föreslår utredningen att det i lag ska införas en kompletterande bestäm- melse till 2000 års Haagkonvention som anger att vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhets- förklaring ska i övrigt lagen om domstolsärenden tillämpas.

Förklaring av att ett avgörande kan vara helt eller delvis gällande eller verkställbart

2000 års Haagkonvention reglerar, på samma sätt som 1996 års Haagkonvention, verkställigheten av åtgärder till skydd för en vuxen. Det skulle emellertid kunna inträffa att ett utländskt avgörande reglerar både frågor som omfattas av 2000 års Haagkonvention och frågor som faller utanför konventionens tillämpningsområde. Av- görandet kan också innehålla flera ställningstaganden i fråga om skyddsåtgärder och erkännande eller verkställbarhet kanske inte kan medges i alla delar, som när avgörandet innehåller beslut både i fråga om godmanskap och bostad med särskild service. Mot denna bakgrund bör det, i likhet med vad som gäller enligt de komplette- rande bestämmelserna till 1996 års Haagkonvention, införas en bestämmelse som medger att domstolen förklarar avgörandet vara helt eller delvis gällande eller verkställbart.29

28Se prop. 2013/14:219, s. 91.

29Se 8 § lagen om 1996 års Haagkonvention.

256

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

11.6.5Förbuden mot omprövning (artiklarna 24 och 26)

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om förbud mot omprövning i artiklarna 24 och 26 2000 års Haagkonvention föranleder inte några lagändringar eller kompletterande bestäm- melser.

Bestämmelserna i konventionen som förbjuder omprövning i sak, dels när det gäller grunderna för behörigheten (artikel 24) och dels när det gäller erkännande och verkställbarhet (artikel 26), behandlas i avsnitten 11.4.1 och 11.4.3. Bestämmelserna är att betrakta som allmänt vedertagna och föranleder enligt utredningens uppfattning inte några kompletterande bestämmelser.30

11.6.6Verkställighet (artikel 27)

Utredningens förslag: Bifalls en ansökan om verkställbarhets- förklaring får den utländska åtgärden verkställas enligt svensk rätt i enlighet med de regler som gäller för verkställighet av ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga.

Allmänt

En åtgärd som har vidtagits av en fördragsslutande stats myndighet och som har förklarats verkställbar i Sverige ska enligt konventionen verkställas här som om den hade vidtagits av en svensk myndighet. Verkställigheten ska ske enligt svensk lag med de begränsningar som denna kan innehålla (artikel 27). Konventionens bestämmelser är ett sätt att anpassa åtgärderna till inhemska förhållanden i den stat där de ska genomföras.

30 Jämför hur motsvarande artiklar hanterades i SOU 2005:111, s. 239, när det gäller 1996 års Haagkonvention.

257

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Verkställighet enligt vilken lag?

Verkställigheten i Sverige ska således ske som om åtgärden i fråga hade vidtagits av svenska myndigheter. Det innebär att svenska bestämmelser för motsvarande situation ska användas vid verkställig- heten. Vilka bestämmelser det kan bli fråga om är beroende av den åtgärd som är aktuell. Rör det sig till exempel om en åtgärd som motsvarar en insats enligt SoL, LVM, LVU31, LPT eller LSS får verkställighet ske i enlighet med respektive lag. Verkställighet kan emellertid också ske i form av ett återförande av den vuxne till en annan fördragsslutande stat där en motsvarighet till tvångsvård enligt LVM, LVU eller LPT har beslutats. Om det gäller en fråga om verkställighet av åtgärder till skydd för en vuxens egendom ska verkställighet ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

Utredningen föreslår att det i den kompletterande lagen till 2000 års Haagkonvention ska klargöras att de bestämmelser som är tillämpliga för verkställigheten av motsvarande frågor i svensk lag är tillämpliga även beträffande utländska verkställbara åtgärder. Mot bakgrund av att det rör sig om flera olika lagar som ska tillämpas vid verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention finns det inte någon anledning att ange dessa lagar.

Reservforum

Verkställigheten av åtgärder enligt 2000 års Haagkonvention ska ske med tillämpning av nationell rätt. Som konstateras i avsnitt 11.4.2 synes verkställighet i Sverige av en skyddsåtgärd enligt 2000 års Haagkonvention bli aktuell enbart i ett begränsat antal fall. Vid dessa tillfällen torde den vuxne vanligen befinna sig i Sverige och det är därför enligt utredningen inte behövligt att införa något reserv- forum avseende verkställigheten.

31 En åtgärd enligt LVU kan beslutas fram till dess den vuxne fyller 20 år.

258

SOU 2015:74

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

Verkställighet av åtgärder utan motsvarighet i svensk rätt

Vid verkställighet av utländska åtgärder kan det förekomma förord- nanden eller villkor som inte har någon motsvarighet i svensk rätt. Utredningen har föreslagit att verkställighet av en åtgärd enligt 2000 års Haagkonvention ska ske i enlighet med de regler som gäller för verkställighet av ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga. Enligt utredningens bedömning får de villkor som den utländska domen eller beslutet ställer upp hanteras av de svenska verkställig- hetsbestämmelserna i respektive lag.

Tvångsmedel

Mot bakgrund av att verkställigheten i Sverige ska ske enligt svensk lag är det svenska regler – inklusive eventuella tvångsmedel – som ska tillämpas vid verkställigheten. En bestämmelse om tvångsmedel i ett utländskt avgörande är inte i sig att betrakta som en skydds- åtgärd i konventionens mening och är inte verkställbar. Beträffande 1996 års Haagkonvention gjorde regeringen bedömningen att det inte är nödvändigt att i den kompletterande lagen särskilt ange att ett beslut om tvångsmedel i det utländska avgörandet inte ska tillämpas vid verkställigheten.32 I likhet med hur frågan hanterades enligt 1996 års Haagkonvention behövs inte någon kompletterande bestämmelse rörande tvångsmedel enligt 2000 års Haagkonvention.

32 Se prop. 2011/12:85, s. 40.

259

12Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande

av information enligt 2000 års Haagkonvention

12.1Allmänt om samarbete och tillhandahållande av information enligt 2000 års Haagkonvention

Bestämmelser om samarbete med hjälp av en centralmyndighet anses vara betydelsefulla för att ett internationellt instrument ska få större genomslag. Sådana samarbetsbestämmelser spelar en viktig roll till exempel i 1996 års Haagkonvention, Bryssel II-förordningen, under- hållsförordningen, 2007 års Haagkonvention, den i Haag den 29 maj 1993 dagtecknade konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (1993 års Haagkonvention) och den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980 års Haag- konvention).

I 2000 års Haagkonvention finns bestämmelserna om samarbete i kapitel V, artiklarna 28–37. De har utformats huvudsakligen på samma sätt som i 1996 års Haagkonvention. Bestämmelserna är väsentliga för tillämpningen av konventionens övriga kapitel efter- som det är en förutsättning att de fördragsslutande staternas myn- digheter samarbetar för att konventionen ska fungera på avsett sätt. Centralmyndigheten i varje fördragsslutande stat har det övergrip- ande ansvaret för samarbetet med andra konventionsstaters myndig- heter. Varje fördragsslutande stat ska utse en eller flera centralmyn- digheter som kan kontaktas av myndigheter i andra fördragsslutande stater och svara på deras frågor. Centralmyndigheterna ska till exempel vidta lämpliga åtgärder i syfte att lämna upplysningar om

261

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

den lagstiftning och de tjänster som finns i deras stater till skydd för vuxna (artiklarna 28–31). Det finns enligt konventionen också möjligheter till kommunikation och direkt informationsutbyte mellan myndigheterna i olika fördragsslutande stater (artiklarna 32–35). Bestämmelsen i artikel 33 om placering av en vuxen i en annan för- dragsslutande stat och skyldigheten för myndigheterna att samråda i anledning av detta behandlas särskilt i kapitel 13. Konventionens kapitel om samarbete innehåller även bestämmelser om fördelningen av kostnader och om möjligheten att träffa överenskommelser med andra fördragsslutande stater för att förbättra samarbetet (artiklar- na 36 och 37).

Samarbetet mellan de fördragsslutande staterna innebär bland annat att personuppgifter och andra känsliga uppgifter kan behöva överlämnas från en fördragsslutande stat till en annan. Ett exempel då en sådan situation kan uppkomma är när de behöriga myndig- heterna inför vidtagandet av en åtgärd begär att myndigheterna i en annan fördragsslutande stat överlämnar upplysningar som är rele- vanta för skyddet av den vuxne (artikel 32). Enligt konventionen åläggs behöriga myndigheter dessutom en underrättelseskyldighet i de fall den vuxne är utsatt för en allvarlig fara (artikel 34). Bestäm- melserna i konventionen medför alltså att svenska myndigheter måste pröva om en uppgift kan lämnas ut med hänsyn till gällande sekretessbestämmelser och, i vissa fall, krävs ett utlämnande av uppgifter även om uppgifterna omfattas av sekretess. Utredningen redogör mot denna bakgrund för svenska nationella bestämmelser om utlämnande av uppgifter, sekretess hos vissa myndigheter och anmälnings- och underrättelseskyldighet i avsnitten 12.2.1–12.2.3.

Frågan om överföring av personuppgifter regleras för svensk del i personuppgiftslagen (1998:204) (PUL). Av särskilt intresse här är att PUL innehåller bestämmelser om överföring av personuppgifter som är under behandling till ett land som inte ingår i EU eller är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Ut- redningen har därför valt att redovisa relevanta delar av PUL i av- snitt 12.2.4.

I avsnitten 12.3–12.5 behandlas centralmyndighetssamarbete en- ligt andra internationella instrument, centralmyndigheten och dess uppgifter samt samförståndslösningar (artiklarna 28–31). Vidare be- handlar utredningen upplysningar om en enskild vuxen, avgifter och avtal mellan stater i avsnitten 12.6 och 12.7 (artiklarna 32 och 34–37).

262

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Slutligen övervägs behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser i avsnitt 12.8.

12.2Svensk rätt i fråga om sekretess, anmälnings- och underrättelseskyldighet samt personuppgiftsbehandling

12.2.1Utlämnande av uppgifter

I enlighet med offentlighetsprincipen har varje svensk medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar (2 kap. 1 § tryckfrihetsförord- ningen). Utländska medborgare är likställda med svenska medborgare i detta avseende (14 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordning- en). Rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till vissa angivna intressen, däribland till skyddet för en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden (2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen). Av tryckfrihetsförordningen framgår att en begränsning av rätten att ta del av allmänna hand- lingar ska anges i en särskild lag, offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL), eller i annan lag som OSL hänvisar till.

Svenska myndigheter är skyldiga att på begäran lämna varandra uppgifter som de förfogar över, om inte uppgiften är sekretess- belagd eller det skulle hindra arbetets behöriga gång (6 kap. 5 § OSL). Om det gäller sekretess för en uppgift hos en myndighet får uppgiften inte röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i OSL eller i lag eller förordning som OSL hänvisar till (8 kap. 1 § OSL). Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna full- göra sin verksamhet (10 kap. 2 § OSL). Sekretess hindrar inte heller att en uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning (10 kap. 28 § första stycket OSL). I sammanhanget är också den så kallade generalklausulen (10 kap. 27 § OSL) av intresse. Den innebär att en sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Det finns emellertid undantag, bestämmelsen gäller till exempel inte inom socialtjänsten eller inom hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet (andra stycket samma paragraf).

263

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

En uppgift för vilken sekretess gäller enligt OSL får inte röjas för utländsk myndighet annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning, eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få utlämnas till en svensk myndighet, och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten (8 kap. 3 § OSL). Den svenska myndigheten ska – frånsett fall där någon lag eller förordning reglerar uppgifts- lämnandet – göra en diskretionär prövning av en utländsk myndig- hets begäran att få del av uppgifter. Av betydelse vid bedömningen är bland annat vilka relationer Sverige har till det land det gäller och vilka relationer som finns mellan den svenska och den utländska myndigheten. Vid bedömningen av vad som är svenska intressen får beaktas bland annat Sveriges intresse av internationellt samarbete med organet i fråga.1

12.2.2Sekretess hos vissa myndigheter

Domstol

Bestämmelser om sekretess som riktar sig direkt till domstol, så kallad primär sekretess, finns till exempel i 36 kap. 1 § OSL och gäller hos domstol i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB eller i ärenden om förvaltarskap. Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

För förvaltningsdomstolen finns det en särskild bestämmelse om primär sekretess i 43 kap. 1 § OSL. I bestämmelsen klargörs att sekretessbestämmelser som gäller i viss verksamhet eller i vissa ären- den är direkt tillämpliga hos en förvaltningsdomstol vid handlägg- ning av ett överklagande av ett beslut som har fattats av en myndig- het i sådan verksamhet eller i ett sådant ärende.

Om en domstol i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet får en uppgift från en domstol eller en annan myndighet och upp- giften är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos domstolen

1 Se prop. 1981/82:186, s. 58 f. Dessa förarbeten gäller 1 kap. 3 § tredje stycket sekretess- lagen (1980:100), som i OSL motsvaras av 8 kap. 3 §.

264

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

(43 kap. 2 § första stycket OSL). Ett exempel på sådan så kallad sekundär sekretess är att en sekretessbelagd sjukjournal behåller sekretessen i domstolen. Om det gäller primär sekretess för uppgiften gäller inte den sekundära sekretessen.

Särskilda bestämmelser gäller i fråga om förebringande av sekre- tessbelagda uppgifter vid offentlig förhandling och rörande förord- nande om sekretess för uppgift i dom eller beslut.2

Överförmyndaren

Sekretess gäller hos överförmyndaren i ärende enligt föräldrabalken för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållan- den, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den en- skilde lider skada eller men (32 kap. 4 § OSL).

I ärenden om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap ska rätten inhämta yttranden från överförmyndaren, om det inte är obehövligt (11 kap. 16 § FB). Har överförmyndaren tillgång till upp- lysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är över- förmyndaren skyldig att lämna rätten sådana upplysningar. Den som har god man eller förvaltare har rätt att ta del av de handlingar som rör ställföreträdarskapet och som förvaras hos överförmyndaren (16 kap. 7 § FB). En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar. Sekretessen hindrar inte heller att upplysningar lämnas om uppgiftsskyldigheten följer av lag (10 kap. 28 § första stycket OSL).

Socialtjänsten

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds per- sonliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men (26 kap. 1 § första stycket OSL). Nämnda sekretessbestäm- melse gäller emellertid inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke (26 kap. 7 § OSL). Inte heller hindrar denna sekretessbestämmelse att uppgift om en enskild – som miss-

2 Se 5 kap. 1 § rättegångsbalken och 16 § förvaltningsprocesslagen respektive 43 kap. 5 och 8 §§ OSL.

265

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

brukar till exempel alkohol eller narkotika eller vårdas med stöd av LPT, eller närstående till honom eller henne – lämnas från en myn- dighet inom socialtjänsten till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom hälso- och sjukvården, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd (26 kap. 9 § OSL). Detta innebär att två socialnämnder i olika kom- muner har möjlighet att samarbeta och lämna uppgifter till varandra i fall där det annars skulle föreligga sekretess mellan dem. Dessutom har Riksdagens ombudsmän (JO), med hänsyn till socialnämndens särskilda ansvar för barn och unga, ansett att den tidigare mot- svarigheten till denna bestämmelse3 tillsammans med den tidigare motsvarigheten till 8 kap. 1 § OSL4 kunnat tillämpas för att möjlig- göra ett samarbete mellan en svensk socialnämnd och de sociala myndigheterna i en dansk kommun, i sådana frågor som anges i lagrummet.5

I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB eller förvaltarskap ska rätten, om det behövs, inhämta yttrande från bland annat socialnämnden (11 kap. 16 § andra stycket FB). Har nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upp- lysningar. Rätten får även uppdra åt överförmyndaren att inhämta yttrande enligt 11 kap. 16 § andra stycket FB (11 kap. 17 a § tredje stycket FB). I de fall en fråga om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB eller förvaltarskap uppkommer hos överförmyndaren, får överförmyndaren inhämta yttranden enligt 11 kap. 16 § andra stycket FB (11 kap. 17 a § tredje stycket FB). Sekretessen hindrar inte heller att sådana upplysningar lämnas (10 kap. 28 § första stycket OSL).

Utan hinder av sekretess ska socialtjänsten lämna uppgifter om huruvida en vuxen med missbruksproblem vistas i ett hem för vård eller boende, om uppgifterna för särskilt fall begärs av till exempel en domstol (12 kap. 10 § tredje stycket SoL).

Dessutom ska socialtjänsten utan hinder av sekretess lämna ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att chefsöverläkarens åligganden enligt LPT ska kunna fullgöras (43 § LPT). Uppgifterna

3Se 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100).

4Se 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen.

5Se JO beslut 2002/03 s. 273, dnr 3801-2000.

266

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

kan till exempel behövas för bedömningen av om en patients vård- behov kan tillgodoses på något annat sätt än genom intagning på en vårdinrättning. Verksamhetschefen kan också behöva uppgifterna för att i en ansökan till förvaltningsrätten kunna ange vilka över- väganden som har gjorts i fråga om vård i annan form för patienten (7 § LPT).

Hälso- och sjukvården

Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en en- skilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men (25 kap. 1 § första stycket OSL).

Även i sådan verksamhet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård gäller sekretess för uppgift om en enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men (25 kap. 3 § första stycket OSL).

Därtill gäller sekretess i ärenden hos en nämnd med uppgift att bedriva patientnämndsverksamhet enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att upp- giften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men (25 kap. 4 § första stycket OSL).

Sekretessen enligt 25 kap. 1 § OSL hindrar inte att uppgift lämnas från en myndighet som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet i en kommun till en annan sådan myndighet i samma kommun, eller från en myndighet som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet i ett landsting till en annan sådan myndighet i samma landsting (25 kap. 11 § 1 och 2 OSL). Sekretessen enligt 25 kap. 1, 3 och 4 §§ OSL hindrar inte att en uppgift om en enskild eller närstående till denne lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom socialtjänsten, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd och denne fortgående till exempel missbrukar alko-

267

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

hol eller narkotika, eller vårdas med stöd av LPT (25 kap. 12 § första stycket 2 och 3 OSL).

Om en enskild på grund av sitt hälsotillstånd eller av andra skäl inte kan samtycka till att en uppgift lämnas ut, hindrar inte sekre- tess att en uppgift om honom eller henne som behövs för att han eller hon ska få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvård till en annan myndighet inom hälso- och sjukvården eller inom social- tjänsten eller till en enskild vårdgivare eller en enskild verksamhet på socialtjänstens område (25 kap. 13 § OSL).

Innan rätten anordnar förvaltarskap ska den inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd (11 kap. 17 § första stycket FB). Detta gäller även i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB, när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke. Som nämnts ovan får rätten uppdra åt överförmyndaren att inhämta yttranden enligt 11 kap. 16 § andra stycket FB och utredning enligt 11 kap. 17 § FB (11 kap. 17 a § första stycket FB) och det gäller även i här aktuellt avseende. Om en fråga om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB eller förvaltarskap uppkommer hos överförmyndaren, får överförmyndaren inhämta yttranden enligt 11 kap. 16 § andra stycket FB och utred- ning enligt 11 kap. 17 § FB (11 kap. 17 a § tredje stycket FB). Sekre- tessen hindrar inte heller att sådana upplysningar lämnas (10 kap. 28 § första stycket OSL).

12.2.3Anmälnings- och underrättelseskyldighet i vissa fall

Socialnämnder och andra myndigheter är skyldiga att på begäran lämna överförmyndaren de uppgifter som behövs för överförmyn- darens tillsynsverksamhet (16 kap. 10 § FB). Socialnämnden ska också anmäla till överförmyndaren om den finner att god man eller förvaltare enligt föräldrabalken bör förordnas för någon eller att någon inte längre bör ha förvaltare (5 kap. 3 § socialtjänstförord- ningen [2001:937]). Kommunen är skyldig att anmäla till överför- myndaren dels när en person som omfattas av LSS kan antas be- höva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmyn- derskap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra (15 § 6 LSS).

268

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kon- takt med missbrukare är skyldiga att genast anmäla till social- nämnden om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Detta gäller dock inte myndigheter inom hälso- och sjukvården annat än i fråga om en läkares skyldighet att genast göra en anmälan till socialnämnden, om han eller hon i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av omedelbart omhändertagande eller vård enligt LVM, och läkaren bedömer att denne inte kan beredas tillfredsställande vård eller be- handling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården (6 § LVM). Socialnämnden ska efter en sådan anmälan inleda en utredning i vilken nämnda myndigheter är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen (7 § LVM). Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där en missbrukare vistas enligt LVM är skyldig att se till att social- nämnden eller Statens institutionsstyrelse genast underrättas, om missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset (24 § LVM).

Den läkare som har utfärdat ett vårdintyg enligt LPT ska se till att det snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångsvård ska prövas (5 § LPT).

12.2.4Behandling av personuppgifter

Tillämpningen av 2000 års Haagkonvention kommer att innebära hantering av personuppgifter. Bestämmelser om detta finns i PUL. Syftet med PUL är att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter (1 §). Lagen, som är subsidiär i förhållande till andra författningar (2 §), gäller behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad. Även annan behandling omfattas om uppgifterna ingår i, eller är avsedda att ingå i, en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda krite- rier (5 §). Personuppgifter får behandlas bara under vissa förutsätt- ningar, till exempel när den registrerade har lämnat sitt samtycke eller om behandlingen är nödvändig för att den personuppgifts- ansvarige ska kunna fullgöra en rättslig skyldighet (10 §). Det finns ett generellt förbud mot behandling av känsliga personuppgifter,

269

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

till exempel i fråga om uppgifter som rör hälsa (13 §). Vidare finns det ett förbud mot att till tredje land6 föra över personuppgifter som är under behandling om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna (33 §). Behandling av känsliga personuppgifter och överföring av uppgifter får dock ske i vissa undantagsfall, till exempel om den registrerade har lämnat sitt samtycke eller om det enligt en särskild föreskrift, behövs med hänsyn till ett viktigt all- mänt intresse (15–19, 34 och 35 §§).

För socialtjänstens del finns även lagen (2001:454) om behand- ling av personuppgifter inom socialtjänsten. Av lagen framgår att personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är nödvändig för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten ska kunna utföras, att personuppgifter även får behandlas för uppgiftsutlämnande som föreskrivs i lag eller förordning samt att en registrerad person inte har rätt att motsätta sig sådan behandling av uppgifter som är tillåten enligt lagen (6 §). Även känsliga personuppgifter får behand- las om uppgifterna har lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för verksamheten (7 §). Det har ansetts vara av allmänt intresse att socialtjänsten ska kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett tillfreds- ställande sätt, och att det för att socialtjänsten ska kunna klara sina uppgifter finns ett behov av att kunna behandla även känsliga per- sonuppgifter.7

12.3Centralmyndighetssamarbete enligt andra internationella instrument

Samarbetssystem med centralmyndigheter finns i flera internatio- nella instrument. 1996 års Haagkonvention har använts som förlaga vid utarbetandet av 2000 års Haagkonvention och bestämmelserna om centralmyndighetens funktion i de två konventionerna överens- stämmer i stort sett ordagrant. Det är Regeringskansliet (Utrikes- departementet – UD) som är centralmyndighet enligt 1996 års Haag- konvention i Sverige.8

6I PUL:s mening en stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (3 §).

7Se prop. 2000/01:80, s. 144.

8Se 2 § förordningen med kompletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention.

270

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Bryssel II-förordningen föreskriver att medlemsstaterna ska utse en eller flera centralmyndigheter med uppgift att bistå vid tillämpning- en av förordningen (artikel 53). På samma sätt som enligt 1996 års Haagkonvention är det Regeringskansliet, UD, som är centralmyn- dighet enligt Bryssel II-förordningen i Sverige.9 Centralmyndig- heterna ska enligt Bryssel II-förordningen samarbeta med varandra både i enskilda ärenden och på ett mer allmänt plan. Myndigheten ska bland annat lämna information om nationell lagstiftning och nationella förfaranden samt vidta åtgärder för att förbättra tillämp- ningen av förordningen och stärka samarbetet (artikel 54). I central- myndighetens uppgifter i enskilda ärenden ingår att informera och biträda personer med föräldraansvar och att underlätta överens- kommelser mellan personer med föräldraansvar genom medling eller andra metoder (artikel 55).

Även enligt underhållsförordningen, 2007 års Haagkonvention och 1993 års Haagkonvention ska det finnas en centralmyndighet som har till uppgift att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt dessa instrument. Försäkringskassan är central- myndighet enligt underhållsförordningen och 2007 års Haagkon- vention10 och Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA) är centralmyndighet enligt 1993 års Haagkonvention.11

Också enligt 1980 års Haagkonvention och den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (1980 års Europarådskonvention) ska det finnas en centralmyndighet i varje fördragsslutande stat med uppgift att lämna och förmedla hjälp åt dem som ansöker om att få tillbaka ett olovligt bortfört eller kvarhållet barn. Det är UD genom Regeringskansliet som är centralmyndighet i Sverige även enligt dessa konventioner.12

9Se 2 § förordningen (2005:97) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förord- ningen.

10Se 2 § förordningen (2011:704) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhålls- förordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet.

11Se 2 § lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

12Se 4 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn och 2 § förordningen (1989:177) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.

271

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

12.4Centralmyndigheten

12.4.1Centralmyndighetens funktion enligt konventionen (artikel 28)

Artikel 28

1.Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyndighet som ska fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt denna konvention.

2.Federala stater, stater med fler än ett rättssystem eller stater som har autonoma territoriella enheter får utse fler än en centralmyndighet och ange den territoriella eller den personliga omfattningen av deras befogenheter. Om en stat har utsett fler än en centralmyndighet ska den ange den centralmyndighet till vilken meddelanden kan sändas för vidarebefordran till behörig centralmyndighet inom den staten.

Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyndighet för att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt kon- ventionen (artikel 28.1). Särskilda bestämmelser finns för utseendet av centralmyndighet i stater med fler än ett rättssystem (artikel 28.2).

12.4.2Centralmyndighetens uppgifter enligt konventionen (artiklarna 29 och 30)

Artikel 29

1.Centralmyndigheterna ska samarbeta med varandra och främja sam- arbetet mellan de behöriga myndigheterna i sina stater för att uppnå målen med denna konvention.

2.Centralmyndigheterna ska i samband med tillämpningen av denna konvention vidta lämpliga åtgärder i syfte att lämna upplysningar om de lagar och de tjänster som finns i deras stater till skydd för vuxna.

Artikel 30

Centralmyndigheten i en fördragsslutande stat ska, direkt eller genom myndigheter eller andra organ, vidta alla lämpliga åtgärder för att

a)på alla sätt underlätta kommunikationen mellan de behöriga myn- digheterna i situationer där konventionen är tillämplig,

b)på begäran av en behörig myndighet i en annan fördragsslutande stat bistå med att ta reda på var en vuxen befinner sig, om det kan an- tas att den vuxne befinner sig och behöver skydd på den anmodade statens territorium.

272

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Att centralmyndigheterna ska samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i sina stater för att uppnå målen med konventionen följer av artikel 29. De ska i sam- band med tillämpningen av konventionen vidta lämpliga åtgärder i syfte att tillhandahålla upplysningar om de lagar och de tjänster som finns i deras stater till skydd för vuxna (artikel 29). Artikeln har sin motsvarighet i artikel 30 1996 års Haagkonvention och i artikel 54 Bryssel II-förordningen.

Centralmyndigheterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att på alla sätt underlätta kommunikationen mellan de behöriga myndig- heterna i situationer där konventionen är tillämplig. Vidare ska cen- tralmyndigheterna på begäran av en behörig myndighet i en annan fördragsslutande stat bistå med att ta reda på var en vuxen befinner sig, om det kan antas att den vuxne befinner sig och behöver skydd på den anmodade statens territorium (artikel 30).

I 1996 års Haagkonvention finns motsvarande bestämmelser i artikel 31.a) och c). En skillnad är att underlättandet av kommu- nikation betonas i 2000 års Haagkonvention genom att det i arti- kel 30.a) anges att centralmyndigheten ska på ”alla sätt underlätta kommunikationen”, medan det i 1996 års Haagkonvention endast föreskrivs att centralmyndigheten ska ”underlätta kommunikationen”. I Bryssel II-förordningen finns det inte någon direkt motsvarighet till bestämmelsen i 2000 års Haagkonvention.

Uppgifterna kan enligt artikel 30 fullgöras antingen direkt eller genom andra myndigheter eller organ. I konventionen anges inte vad som avses med ”andra organ”. Bestämmelsen har som nämnts utformats på samma sätt som artikel 31 1996 års Haagkonvention. Av den förklarande rapporten till 1996 års Haagkonvention fram- går att bestämmelsen tillkom med hänsyn till att det i vissa länder finns privata organisationer med behörighet inom barnskydds- området. Det ansågs därför enligt rapporten inte vara önskvärt att på förhand utesluta sammanslutningar som inte är myndigheter eller andra offentligrättsliga organ och att varje fördragsslutande stat får överväga hur uppgifterna ska fullgöras i den egna staten.13 Enligt utredningens bedömning bör samma tolkning kunna göras av uttrycket ”andra organ” i 2000 års Haagkonvention.

13 Se SOU 2005:111, s. 257 som hänvisar till Paul Lagarde, Explanatory Report till 1996 års Haagkonvention, paragraf 140.

273

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

12.5Samförståndslösningar (artikel 31)

Artikel 31

De behöriga myndigheterna i en fördragsslutande stat kan, antingen direkt eller genom andra organ, uppmuntra till medling, förlikning eller liknande åtgärder för att uppnå samförståndslösningar om skyddet för den vuxnes person eller egendom i situationer som omfattas av kon- ventionen.

De behöriga myndigheterna kan uppmuntra parterna till medling, förlikning eller liknande åtgärder för att uppnå en samförstånds- lösning om skyddet för den vuxnes person eller egendom i situa- tioner som omfattas av konventionen (artikel 31).

Motsvarande bestämmelse finns i 1996 års Haagkonvention (artikel 31.b). En skillnad är att centralmyndigheten enligt arti- kel 31.b) 1996 års Haagkonvention har en skyldighet att underlätta samförståndslösningar genom medling, förlikning eller liknande åt- gärder, medan det i artikel 31 2000 års Haagkonvention stadgas att de behöriga myndigheterna ”kan” uppmuntra till medling, förlik- ning eller liknande åtgärder. I Bryssel II-förordningen finns det inte någon direkt motsvarighet till bestämmelsen i 2000 års Haag- konvention.

Enligt den förklarande rapporten till 2000 års Haagkonvention kan medling komma att användas mellan förvaltaren och andra per- soner i frågor som rör den vuxnes person eller egendom eller mellan den vuxne och de som är ansvariga för honom eller henne i en strävan att få den vuxne att acceptera en behövlig skyddsåtgärd.14

12.6Upplysningar om en enskild vuxen

12.6.1Allmänt

I konventionens kapitel om samarbete finns det bestämmelser som innebär att myndigheterna i en fördragsslutande stat kan begära att få upplysningar från myndigheterna i en annan fördragsslutande stat. I vissa fall är myndigheterna i en fördragsslutande stat dess- utom skyldiga att lämna efterfrågad information.

14 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 133.

274

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

12.6.2Inför vidtagandet och genomförandet av en åtgärd (artikel 32)

Artikel 32

1.När en skyddsåtgärd övervägs får de enligt konventionen behöriga myndigheterna, om den vuxnes situation så kräver, begära att varje myn- dighet i en annan fördragsslutande stat som förfogar över upplysningar som är relevanta för skyddet av den vuxne överlämnar dessa upplys- ningar.

2.En fördragsslutande stat får förklara att framställningar till dess myn- digheter enligt punkt 1 endast får lämnas genom centralmyndigheten.

3.De behöriga myndigheterna i en fördragsslutande stat får begära att myndigheterna i en annan fördragsslutande stat bistår med genom- förandet av de skyddsåtgärder som vidtas med stöd av denna konven- tion.

Inför vidtagandet av en åtgärd

Om en åtgärd till skydd för en vuxen övervägs får de behöriga myndigheterna, när det krävs med hänsyn till den vuxnes situation, begära att varje myndighet i annan fördragsslutande stat som för- fogar över upplysningar som är relevanta för skyddet av den vuxne överlämnar dessa upplysningar (artikel 32.1). Den myndighet som begär sådana upplysningar ska vara behörig att vidta skyddsåtgärder och faktiskt överväga att vidta sådana. Det torde således finnas ett mål eller ärende i sak.15 Tänkbara exempel på situationer när det kan finnas ett behov av information är när en vuxen bor i Spanien under vintermånaderna och resterande del av året i Sverige eller när en vuxne har egendom i olika fördragsslutande stater.16

Artikel 32.1 har sin motsvarighet i artikel 34.1 1996 års Haag- konvention. I Bryssel II-förordningen finns det inte någon direkt motsvarighet till artikel 32.1.

Det är enligt den förklarande rapporten underförstått att den myndighet som får en begäran enligt artikel 32.1 inte är tvungen att tillhandahålla den begärda informationen. Det land som inte vill lämna ut begärd information behöver inte heller ange några skäl för

15Jämför resonemang i SOU 2005:111, s. 263.

16Exemplet utgår från att Sverige och Spanien är fördragsslutande stater till 2000 års Haag- konvention.

275

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

vägran. Det är till exempel möjligt att landets nationella lag inte tillåter myndigheten att tillmötesgå begäran om information, särskilt när ett sådant tillmötesgående skulle innebära ett brott mot gällan- de sekretessbestämmelser.17

Förklaring i fråga om framställningar till myndighet

En fördragsslutande stat får förklara att framställningar till dess myndigheter enligt artikel 32.1 endast får lämnas genom central- myndigheten (artikel 32.2). Det är möjligt för vilken behörig myn- dighet som helst att ställa en frågan till en myndighet i en annan fördragsslutande stat. För att lättare kunna identifiera den tillfrågade myndigheten ger den andra punkten en möjlighet för staterna att förklara att en begäran enligt punkt 1 bara får ske via centralmyn- digheten.18

Genomförandet av skyddsåtgärder

De behöriga myndigheterna i en fördragsslutande stat får begära att myndigheterna i en annan fördragsslutande stat bistår med genom- förandet av skyddsåtgärder som vidtas med stöd av denna konven- tion (artikel 32.3).

Bestämmelsen motsvarar artikel 35.1 1996 års Haagkonvention, med den skillnaden att det i 1996 års Haagkonvention anges vilka frågor hjälpen särskilt ska avse. Det finns inte någon direkt mot- svarighet i Bryssel II-förordningen.

Den ömsesidiga assistansen mellan myndigheterna som kan be- hövas till exempel när den vuxne, för att få vård på en institution, flyttar till en annan fördragsslutande stat än den stat där skydds- åtgärden vidtogs, omfattas av bestämmelsen.19

17Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 134 och 135.

18Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 136.

19Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 20, och Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 137.

276

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

12.6.3Om den vuxne utsätts för allvarlig fara (artikel 34)

Artikel 34

I de fall den vuxne är utsatt för allvarlig fara ska de behöriga myn- digheterna i den fördragsslutande stat där åtgärder till skydd för den vuxne har vidtagits eller övervägs – om de får underrättelse om att den vuxne har bytt hemvist till eller befinner sig i en annan stat – under- rätta myndigheterna i den staten om faran och om vilka åtgärder som har vidtagits eller övervägs.

Om den vuxne är utsatt för allvarlig fara ska de behöriga myndig- heterna i den fördragsslutande stat där åtgärder till skydd för den vuxne har vidtagits eller övervägs, om de får underrättelse om att den vuxne har bytt hemvist till eller befinner sig i en annan stat, underrätta myndigheterna i den andra staten om faran och om vilka åtgärder som vidtagits eller övervägs (artikel 34).

Artikeltexten överensstämmer med artikel 36 1996 års Haag- konvention. I Bryssel II-förordningen finns det inte någon motsva- rande bestämmelse.

Artikeln är enligt den förklarande rapporten tänkt att tillämpas beträffande en vuxen som är utsatt för en allvarlig fara, till exempel med anledning av en allvarlig psykisk sjukdom, ett självskadebete- ende eller att den vuxne utnyttjas för kriminella ändamål. Det kan även enligt rapporten gälla en vuxen som har en sjukdom som be- höver varaktig behandling, en vuxen som använder droger, eller en vuxen som underkastas ett ohälsosamt inflytande av en sekt.20 De myndigheter som har vidtagit eller som överväger att vidta skydds- åtgärder har då en skyldighet att informera myndigheterna i det andra landet om denna fara och om de åtgärder som vidtagits eller övervägs. Underrättelseskyldigheten gäller också om den vuxne befinner sig i en icke-fördragsslutande stat.21 För att fungera förut- sätter bestämmelsen emellertid att myndigheterna i det första landet har information om den vuxnes vistelse i det andra landet, vilket begränsar bestämmelsens tillämpning i praktiken. Men ingenting hindrar myndigheterna i det första landet från att först begära hjälp genom centralmyndigheten med att lokalisera den vuxne med stöd

20Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 140.

21Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 20, och Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 140.

277

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

av artikel 30 b), och sedan lämna en underrättelse i enlighet med artikel 34. (Se vidare avsnitt 12.4.2 beträffande artikel 30.b.)

12.6.4Hinder mot att begära eller överlämna uppgifter (artikel 35)

Artikel 35

En myndighet får inte begära eller överlämna upplysningar enligt detta kapitel om det, enligt myndighetens uppfattning, skulle kunna med- föra fara för den vuxnes person eller egendom eller innebära att fri- heten eller livet för en medlem av den vuxnes familj allvarligt hotas.

En begäran eller ett översändande av upplysningar om den vuxne (särskilt beträffande artiklarna 32 och 34) kan medföra oönskade effekter.22 Det har därför i konventionen införts en bestämmelse enligt vilken en myndighet inte får begära eller överlämna upplys- ningar i enlighet med konventionen om det enligt myndighetens uppfattning skulle kunna medföra fara för den vuxnes person eller egendom, eller innebära att friheten eller livet för en medlem av den vuxnes familj allvarligt hotas (artikel 35).

Bestämmelsen överensstämmer med artikel 37 1996 års Haag- konvention. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i Bryssel II- förordningen.

12.7Avgifter och avtal mellan stater (artiklarna 36 och 37)

Artikel 36

1.Utan att det påverkar möjligheten att ta ut skäliga avgifter för tjänster ska centralmyndigheter och andra myndigheter i fördragsslutande stater bära sina egna kostnader för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel.

2.Varje fördragsslutande stat får träffa överenskommelser med en eller flera andra fördragsslutande stater om fördelningen av avgifter.

22 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 141.

278

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Artikel 37

Varje fördragsslutande stat får träffa överenskommelser med en eller flera andra fördragsslutande stater för att sinsemellan förbättra tillämp- ningen av detta kapitel. Stater som har ingått en sådan överenskom- melse ska överlämna en kopia av överenskommelsen till konventionens depositarie.

Tillämpningen av de beskrivna samarbetsbestämmelserna i kapitel V kommer att leda till kostnader för de fördragsslutande staterna. Centralmyndigheten och andra myndigheter i de fördragsslutande staterna ska bära sina egna kostnader för informationsutbytet och samarbetet enligt konventionen. Artikeln begränsar inte möjligheten att ta ut skäliga avgifter för tjänsterna, men det preciseras inte i kon- ventionen av vem sådana avgifter kan tas ut. Varje fördragsslutande stat får träffa överenskommelser med en eller flera andra stater om fördelningen av avgifter (artikel 36). Länderna har även en möjlig- het att träffa överenskommelser med ett eller flera andra länder för att sinsemellan förbättra tillämpligheten av kapitel V. På detta sätt kan man komma överens om ett närmare samarbete än vad som föreskrivs i kapitel V. Det skulle således kunna vara fråga om överens- kommelser vilka förstärker samarbetet som lagts fast i kapitel V, till exempel genom att göra vissa av bestämmelserna obligatoriska, eller komma överens om att de kostnader som föranleds av samarbetet mellan dem inte drivs in.23 Stater som har ingått en sådan överens- kommelse ska överlämna en kopia av överenskommelsen till kon- ventionens depositarie (artikel 37).

Artiklarna 36 och 37 motsvarar artiklarna 38 och 39 1996 års Haagkonvention. I Bryssel II-förordningen finns det inte några mot- svarande bestämmelser.

Uttrycket ”myndigheter” i artikeln avser enligt den förklarande rapporten de administrativa myndigheterna i de fördragsslutande staterna och inte domstolarna. Följaktligen är domstolskostnader, kostnader för processer och i synnerhet för advokater inte inklu- derade i denna artikel. Däremot omfattas kostnaderna för myndig- heternas korrespondens och översändande av handlingar liksom kostnader för sökande efter information, lokalisering av en vuxen, medlingsorganisation eller förlikningsöverenskommelser, samt kost-

23 Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 21, och Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 143.

279

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

nader för genomförande av åtgärder vidtagna i ett annat land, sär- skilt placeringsåtgärder. Artikeln tillåter myndigheterna att införa rimliga avgifter för tillhandahållandet av tjänster som bland annat lokaliseringen av en vuxen, eller överlämnande av information eller intyg. Därtill ges länderna en möjlighet att ingå avtal med varandra avseende fördelningen av dessa kostnader.24

12.8Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

12.8.1Centralmyndighet enligt 2000 års Haagkonvention

Utredningens förslag: Regeringen ska i lag bemyndigas att utse en centralmyndighet i Sverige enligt 2000 års Haagkonvention.

Utredningens bedömning: Socialstyrelsen bör utses till central- myndighet.

Sverige måste utse en centralmyndighet som ska fullgöra de skyl- digheter som vilar på myndigheten enligt 2000 års Haagkonvention. Myndigheten ska samarbeta med centralmyndigheterna i de andra fördragsslutande staterna och lämna upplysningar om gällande lagar och tjänster till skydd för vuxna i det egna landet. I centralmyndig- hetens åtaganden ingår också att hjälpa till med att leta efter skydds- behövande vuxna som förefaller befinna sig i det egna landet.

Uppgiften att vara centralmyndighet ställer krav på myndig- heten i fråga om kompetens och sakkunskap. Det krävs bland annat att det inom myndigheten finns goda kunskaper om den nationella rätt som omfattas av konventionens tillämpningsområde. Central- myndighetens arbete kommer att omfatta internationella kontak- ter, såväl med olika centralmyndigheter som med andra myndig- heter. För att centralmyndighetens uppgifter ska kunna utföras på bästa sätt är det därför viktigt att bidra till att utveckla ett inter- nationellt kontaktnät som centralmyndighetssamarbetet lägger grun- den för och att det finns goda språkkunskaper i organisationen.

24 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 142.

280

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Den fråga som utredningen har att ta ställning till är hos vilken myndighet uppdraget att vara centralmyndighet enligt 2000 års Haagkonvention lämpligast bör ligga. Uppgiften att vara central- myndighet enligt 1996 års och 1980 års Haagkonventioner, Bryssel II- förordningen och 1980 års Europarådskonvention innehas av Regeringskansliet genom UD, som också hanterar icke konven- tionsbundna ärenden om bortföranden av barn. Ett skäl till varför UD tilldelades uppgiften som centralmyndighet enligt 1980 års Haag- konvention var det diplomatiska arbete som krävdes i anledning av att konventionen rör internationella bortföranden av barn och vid utseendet av en centralmyndighet enligt Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention var det naturligt att även knyta dessa uppgifter till UD.25 När det gäller 2000 års Haagkonvention torde uppdraget att vara centralmyndighet inte i någon nämnvärd utsträck- ning innefatta diplomatiskt arbete. Detta medför att UD, enligt utredningens uppfattning, inte framstår som det naturliga valet när en centralmyndighet ska väljas enligt 2000 års Haagkonvention.

Flertalet av de länder som hittills har anslutit sig till 2000 års Haagkonvention, däribland Finland, har utsett sina respektive Justitie- departement till att vara centralmyndighet.26 Frågor om godmanskap och förvaltarskap ligger under det svenska Justitiedepartementet, vilket skulle kunna tala för att utse Justitiedepartementet till central- myndighet även i Sverige. 2000 års Haagkonvention omfattar emeller- tid också vård och omhändertagande åtgärder av social karaktär samt vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården (se avsnitt 7.2.2), vilka omfattas av Socialdepartementets ansvarsområde. För det fall Regeringskansliet skulle väljas som centralmyndighet är det således inte självklart inom vilket departement centralmyndighetsfunktionen skulle placeras.

Det finns dock en allmän strävan att Regeringskansliet inte ska ägna sig åt arbete av löpande art, av förvaltningskaraktär. Eftersom utredningen inte har funnit något sakligt skäl för att uppgiften som centralmyndighet bör anförtros ett visst departement, bedömer ut-

25Se prop. 2011/12:85, s. 33.

26Enligt uppgift från Haagkonferensens hemsida av den 5 februari 2014 hade följande länder sina respektive Justitiedepartement som centralmyndigheter: Estland, Finland, Frankrike, Republiken Tjeckien, Tyskland, Schweiz, Skottland och Österrike, http://www.hcch.net/index_en.php?act=conventions.authprint&cid=71.

281

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

redningen därför att det är lämpligare att en myndighet under rege- ringen utses till centralmyndighet.

Den myndighet som utses bör ha kunskap i de frågor som om- fattas av konventionen, det vill säga åtgärder till skydd för en vuxen främst av social karaktär. Det finns emellertid inte någon svensk myndighet med ett ansvarsområde som täcker alla slags skydds- åtgärder som omfattas av konventionen. Myndigheter som särskilt arbetar med dessa frågor är länsstyrelserna, Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Det är överförmyndarens uppgift att utöva tillsyn över förvaltares och gode mäns förvaltning. Överförmyndarens verksamhet står i sin tur under tillsyn av länsstyrelsen. Sju av landets 21 länsstyrelser utövar tillsyn över överförmyndare i kommunerna.27 Mot bakgrund av att tillsynen är uppdelad på flera olika länsstyrelser bedömer ut- redningen att det inte är ändamålsenligt att lägga uppgiften att vara centralmyndighet för 2000 års Haagkonvention på en av länsstyrel- serna.

Socialstyrelsen är förvaltningsmyndighet för bland annat verk- samhet som rör hälso- och sjukvård, socialtjänst samt stöd och service till vissa funktionshindrade (1 § första stycket förordningen [2015:284] med instruktion för Socialstyrelsen). Socialstyrelsen ska genom kunskapsstöd och föreskrifter bidra till att hälso- och sjuk- vården och socialtjänsten bedrivs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet samt ansvara för kunskapsutveckling och kunskapsför- medling inom sitt verksamhetsområde (4 § 1 och 2 samma förord- ning). IVO utövar tillsyn och kontroll över hälso- och sjukvården samt socialtjänsten och verksamhet enligt LSS. Enligt utredningens mening är det lämpligt att uppgiften att vara centralmyndighet för 2000 års Haagkonvention läggs på en av dessa myndigheter. Vid valet av myndighet framstår det som följdriktigt att utse kunskapsmyn- digheten till centralmyndighet och den myndighet som framstår som bäst lämpad för uppdraget är alltså Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har ett omfattande internationellt engagemang och arbetar genom organisationer som EU, WHO och Nordiska ministerrådet, liksom

27 Uppgiften är inhämtad den 12 maj 2015, från länsstyrelsernas hemsida; http://projektwebbar.lansstyrelsen.se/integration/Sv/ensamkommande-barn/Pages/lansstyrelsen- ansvar.aspx?keyword=tillsyn+%c3%b6verf%c3%b6rmyndaren.

282

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

OECD, FN och Europarådet. I vissa fall representerar Socialstyrel- sen regeringen i dessa organ.

Enligt utredningens mening har således Socialstyrelsen tillgång till nödvändig kompetens för att kunna utföra uppdraget att vara centralmyndighet även om kunskap kan behöva inhämtas när det gäller godmanskap och förvaltarskap från de myndigheter och orga- nisationer som hanterar dessa frågor, till exempel överförmyndaren. Utredningen gör således bedömningen att Socialstyrelsen bör utses till centralmyndighet enligt 2000 års Haagkonvention.

12.8.2Centralmyndighetens uppgifter (artiklarna 29 och 30)

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om centralmyndig- heternas samarbete och upplysningsskyldighet kräver inte några lagändringar eller kompletterande bestämmelser. Inte heller upp- gifterna för centralmyndigheten i fråga om att underlätta kom- munikationen mellan behöriga myndigheter eller bistå med lokalisering av den vuxne kräver några lagändringar eller kom- pletterande bestämmelser i lag. Detsamma gäller möjligheten för centralmyndigheten att ta hjälp av andra myndigheter för att utföra dessa uppgifter.

Samarbete och upplysningar om lagar och tjänster (artikel 29)

Regleringen av centralmyndigheternas samarbete följer av artikel 29 2000 års Haagkonvention och förutsätter enligt utredningens be- dömning inte några kompletterande bestämmelser i nationell lag.

När det gäller den svenska centralmyndighetens informations- skyldighet om innehållet i svenska lagar och de tjänster som finns i Sverige till skydd för vuxna, finns motsvarande skyldighet enligt 1996 års Haagkonvention, Bryssel II-förordningen, 1980 års Haag- konvention och 1980 års Europarådskonvention.28 Det har inte bedömts att det finns behov av några kompletterande bestämmelser

28 Se artikel 30.2 1996 års Haagkonvention, artikel 54 Bryssel II-förordningen, 2 § 4 förord- ningen (1989:177) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetsförordningen) och artikel 7 andra stycket e) 1980 års Haagkonvention samt artikel 3.2 b) 1980 års Europarådskonvention.

283

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

i svensk lag i anledning av bestämmelserna i de andra internatio- nella instrumenten. Utredningen gör samma bedömning i fråga om upplysningsskyldigheten enligt 2000 års Haagkonvention, det vill säga att den inte medför ett behov av lagändringar eller komplet- terande bestämmelser.

Underlättande av kommunikation (artikel 30.a)

Uppgiften att på alla sätt underlätta kommunikationen mellan de behöriga myndigheterna har sin motsvarighet i artikel 31.a) 1996 års Haagkonvention och i artikel 15 Bryssel II-förordningen. Uppgiften följer direkt av konventionen och utredningen kan inte förutse att den kräver någon ytterligare lagstiftning.

Hjälp med att lokalisera en vuxen (artikel 30.b)

Centralmyndigheten ska enligt artikel 30.b) 2000 års Haagkonven- tion hjälpa en myndighet i en annan fördragsslutande stat med att ta reda på var en vuxen befinner sig. I förhållande till länder som är anslutna till 1996 års och 1980 års Haagkonventioner och 1980 års Europarådskonvention finns en motsvarande skyldighet för central- myndigheten.29

För att lokalisera ett barn som är försvunnet i Sverige brukar centralmyndigheten bland annat kontakta Skatteverket (som ansva- rar för folkbokföringsverksamheten), polisen och Migrationsverket, liksom i vissa fall skolor och sociala myndigheter i de områden där barnet kan tänkas vistas.30 Detta förfarande är inte författnings- reglerat. I Finland har det i anledning av artikel 30.b) införts en kompletterande bestämmelse om handräckning.31 Det är central- myndigheten som ska få handräckning av de myndigheter som har upplysningar i ärendet eller som kan reda ut ärendet.

Med hänsyn till att den nu gällande ordningen i Sverige med att lokalisera barn inte har författningsreglerats och i de allra flesta fall

29Se artikel 31.c) 1996 års Haagkonvention, 2 § 4 verkställighetsförordningen och arti- kel 5.1 a 1980 års Europarådskonvention samt 2 § 4 verkställighetsförordningen och artikel 7 andra stycket a) 1980 års Haagkonvention.

30Se SOU 2005:111, s. 259.

31Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 24.

284

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

fungerar utan komplikationer,32 finns det enligt utredningens be- dömning i nuläget inte någon anledning att införa kompletterande bestämmelser om handräckning för förfaranden enligt 2000 års Haagkonvention. Det framstår i stället som lämpligt att central- myndigheten i fråga om vuxna går tillväga på liknande sätt som när det gäller barn.

Bör vissa uppgifter utföras av andra myndigheter eller organ?

Konventionen ger centralmyndigheten en möjlighet att delegera vissa av centralmyndighetens uppgifter till ”myndigheter eller andra organ” när det gäller att på alla sätt underlätta kommunikationen mellan de behöriga myndigheterna i situationer där konventionen är tillämplig (artikel 30.a) och att bistå med lokalisering av en vuxen (artikel 30.b).

Ett tänkbart exempel är att centralmyndigheten tar hjälp av socialnämnden för att ta reda på var en vuxen befinner sig eftersom socialnämnden, inom ramen för socialtjänsten, ansvarar för att en vuxen som vistas i en kommun får det stöd och hjälp han eller hon behöver. Socialnämnden bistår sedan centralmyndigheten med upp- lysningar om den vuxne. En delegering av uppgiften i exemplet bör på motsvarande sätt också kunna göras till bland annat polisen eller Migrationsverket.

Enligt utredningens bedömning gäller delegationsrätten i det enskilda fallet. Rätten att delegera följer av konventionen och det finns således inte något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser. För det fall det trots allt skulle finnas ett behov av att införa bestämmelser om myndighetssamarbete bör det enligt utredningens bedömning kunna göras i förordning.

12.8.3Samförståndslösningar (artikel 31)

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om att underlätta samförståndslösningar kräver inte några lagändringar eller kom- pletterande bestämmelser i lag.

32 Se SOU 2005:111, s. 259.

285

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

Centralmyndighetens uppgift att uppmuntra till medling, förlik- ning eller liknande åtgärder för att uppnå samförståndslösningar om skyddet för den vuxne innehåller inte någon förpliktelse, utan kan sägas vara en påminnelse om att olika former för att nå en samförståndslösning kan vara användbara i dessa frågor.33

Enligt svensk rätt har frågan om medling närmast betydelse för tvister där parterna kan förlikas om saken.34 De skyddsåtgärder som omfattas av konventionen är huvudsakligen åtgärder som part- erna själva inte förfogar över. I dessa mål och ärenden är ambi- tionen att i möjligaste mån försöka nå samförståndslösningar, men något reellt medlingsförfarande är inte aktuellt. I många fall är dess- utom den aktuella skyddsåtgärden beroende av den vuxnes sam- tycke. Konventionen medför inte heller någon skyldighet för be- rörda myndigheter i fråga om samförståndslösningar. Utredningen bedömer att de svenska myndigheter och domstolar som berörs av konventionen har tillräckligt handlingsutrymme för att, när det finns förutsättningar, verka för en sådan lösning. Några lagänd- ringar eller kompletterande bestämmelser behövs därför inte.

12.8.4Upplysningar om en enskild vuxen (artiklarna 32, 34 och 35)

Utredningens bedömning: Inkommande framställningar om upplysningar enligt artikel 32.1 bör inte centraliseras till central- myndigheten.

Det bör införas en kompletterande förordningsbestämmelse i fråga om att centralmyndigheten genast ska vidarebefordra en begäran eller ett meddelande enligt 2000 års Haagkonvention som angår en fråga som ska eller kan handläggas av en annan myndighet till den myndigheten.

Varken bestämmelsen i artikel 32.1 som ger svenska myn- digheter möjlighet att begära upplysningar från utländska myn- digheter eller bestämmelsen i artikel 32.3 om assistans med

33Jämför bedömning i den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 20.

34Medling kan emellertid användas också i familjemål enligt 6 kap. 18 a § FB och samarbets- samtal erbjuds föräldrar enligt 5 kap. 3 § SoL.

286

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

genomförandet av åtgärder till skydd för en vuxen kräver några lagändringar eller kompletterande bestämmelser i lag.

Det gör inte heller bestämmelsen som ålägger svenska myn- digheter underrättelseskyldighet gentemot utländska myndig- heter när en vuxen utsätts för allvarlig fara (artikel 34), eller bestämmelsen som föreskriver att en myndighet inte får begära eller överlämna upplysningar i vissa angivna fall (artikel 35).

Tillhandahållandet av information enligt andra internationella instrument

I flera internationella instrument finns det bestämmelser om att myndigheter i olika fördragsslutande stater ska tillhandahålla och utbyta upplysningar. Bestämmelserna om tillhandahållande av infor- mation enligt 1996 års Haagkonvention har använts som förlaga vid utformningen av motsvarande bestämmelser i 2000 års Haagkon- vention. I 1996 års Haagkonvention finns dessutom vissa bestäm- melser som inte har någon motsvarighet i 2000 års Haagkonven- tion, till exempel möjligheten till en rapport om barnets situation (artikel 32) eller upplysningar om en umgängesförälder (artikel 35). Enligt Bryssel II-förordningen ska centralmyndigheterna på begäran, och i enlighet med den lagstiftning som gäller i fråga om skydd av personuppgifter, vidta alla lämpliga åtgärder, bland annat för att insamla och utbyta information om barnets situation, om pågående förfaranden, eller om beslut som berör barnet (artikel 55). Enligt 1980 års Haagkonvention ska centralmyndigheten, direkt eller genom mellanhand, vidta alla lämpliga åtgärder för att utbyta upplysningar om barnets sociala bakgrund, när det är önskvärt35 och enligt 1980 års Europarådskonvention ska centralmyndigheterna, i syfte att underlätta förfarandet enligt konventionen, se till att önskemål om upplysningar som kommer från behöriga myndigheter och som avser rättsliga eller faktiska frågor om pågående handläggning vidare- befordras.36

35Se 2 § 4 verkställighetsförordningen och artikel 7 andra stycket d) 1980 års Haagkonvention.

36Se 2 § 4 verkställighetsförordningen och artikel 3.2 a) 1980 års Europarådskonvention.

287

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

En inkommande begäran från en utländsk myndighet (artiklarna 32 och 34)

Behörig svensk myndighet

En begäran från en utländsk myndighet om att en svensk myn- dighet ska lämna upplysningar när en skyddsåtgärd övervägs (arti- kel 32.1), torde i de flesta fall innebära att den vuxne har hemvist i det andra landet och inte i Sverige. Det är den myndighet som har den relevanta informationen som är behörig mottagare av förfrågan. I regel torde detta vara en myndighet i den kommun eller i det landsting där den vuxne tidigare har haft hemvist eller en kommun eller ett landsting som den vuxne har någon annan anknytning till. Sverige kan föreskriva att inkommande framställningar enligt arti- kel 32.1 endast får lämnas genom centralmyndigheten (artikel 32.2). Lika lite som när det gäller framställningar enligt artikel 8 (se av- snitt 8.10.3) finns det emellertid, enligt utredningens uppfattning, anledning att centralisera inkommande framställningar. Om den ut- ländska myndigheten vet vilken svensk myndighet som är behörig mottagare av en begäran om upplysningar bör det alltså vara möjligt att skicka begäran direkt till den svenska myndigheten. En kontakt direkt med svenska myndigheter bör sålunda vara utgångspunkten enligt såväl artikel 8 som artikel 32.1.

I avsnitt 8.10.3 gör utredningen bedömningen att befintliga bestämmelser om vidarebefordran av felsända skrivelser i lagen om domstolsärenden, förvaltningsprocesslagen och förvaltningslagen bör tillämpas i fråga om en felsänd begäran om överföring av behörighet enligt artikel 8, men att det i förordning bör införas en bestämmelse om en skyldighet för centralmyndigheten att vidare- befordra en begäran till behörig myndighet. Om en begäran från en utländsk myndighet enligt artikel 32.1 skickas till en svensk myn- dighet som inte är behörig bör det finnas en möjlighet att genom centralmyndigheten vidarebefordra begäran till behörig myndighet enligt samma lösning som utredningen förordar beträffande en begäran enligt artikel 8. Detsamma bör gälla för andra förfrågningar och underrättelser, till exempel en underrättelse om att en vuxen som befinner sig i Sverige är utsatt för allvarlig fara (artikel 34). En begäran ska således kunna styras till rätt myndighet med hjälp av centralmyndigheten.

288

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Utlämnande av upplysningar till en utländsk myndighet

Ett utlämnande av upplysningar förutsätter att den svenska myn- digheten inte är förhindrad att lämna ut informationen till den utländska myndigheten på grund av sekretessregleringen. Enligt 8 kap. 3 § OSL får en uppgift för vilken sekretess gäller inte röjas för en utländsk myndighet, om inte utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning. Mot bakgrund av att ut- redningen föreslår att konventionen ska införlivas med svensk rätt genom inkorporering (se avsnitt 6.2), får ett utlämnande ske i enlig- het med konventionens bestämmelser, till exempel enligt artiklar- na 32.1 och 34.37

En utgående begäran från en svensk myndighet (artikel 32.1)

En begäran om upplysningar med stöd av artikel 32.1 får fram- ställas av den behöriga svenska myndigheten som handlägger frågan om skyddsåtgärder. Genom att den svenska myndigheten kan be- gära att få tillgång till information hos utländska myndigheter får den en möjlighet att bredda sitt beslutsunderlag. En förutsättning för en framställning är att det finns ett pågående mål eller ärende hos den svenska myndigheten. Enligt utredningens bedömning bör en begäran handläggas i det pågående målet eller ärendet och det kan inte förutses att bestämmelsen kräver några lagändringar eller kompletterande bestämmelser i lag.38

Genomförandet av skyddsåtgärder (artikel 32.3)

Genom samarbetsbestämmelsen i artikel 32.3 möjliggörs för svenska myndigheter att begära assistans med genomförandet av skydds- åtgärder. Svenska myndigheter kan även komma att få en sådan begäran från utländska myndigheter. I båda fallen kan det vara svårt att dra en gräns mellan åtgärder enligt artikel 32.3 och en begäran om verkställighet av en vidtagen åtgärd. Svårigheten hänger ihop med att enskilda stater kan ha utformat sina verkställighetsbestäm-

37Jämför regeringens bedömning när det gäller 1996 års Haagkonvention i prop. 2011/12:85, s. 50.

38Jämför bedömningen när det gäller 1996 års Haagkonvention i SOU 2005:111, s. 269.

289

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

melser på olika sätt, vad som i vissa stater är en del i verkställig- heten behöver inte vara det i en annan stat.39 Som nämns i av- snitt 12.6.2 skulle ett exempel på en åtgärd som ingår i den ömse- sidiga assistansen mellan myndigheterna kunna vara transport av en vuxne till en institution i en annan fördragsslutande stat. En sådan åtgärd kan sägas falla utanför den egentliga verkställigheten i en stat där ”verkställighet” är synonymt med tvångsåtgärder. De svenska myndigheter som begär eller lämnar assistans enligt artikel 32.3 bör vidta dessa åtgärder inom ramen för den egna verksamheten. Utred- ningen gör därför bedömningen att det inte föreligger något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser.40

En myndighets underrättelseskyldighet om en vuxen är utsatt för allvarlig fara (artikel 34)

I artikel 34 finns en särskild informationsbestämmelse för det fall en vuxen är utsatt för allvarlig fara. Bestämmelsen omfattar varje myndighet som har vidtagit eller överväger att vidta åtgärder, och som får kännedom om att den vuxne har bytt hemvist eller befinner sig i ett annat land. Bestämmelsen kommer att bli sekretessbrytande genom att det föreslås att konventionen ska införlivas i svensk rätt genom inkorporering (se avsnitt 6.2 och 10 kap. 28 § OSL). Utred- ningen har i det föregående funnit att det inte finns några formella hinder från sekretessynpunkt mot att lämna ut uppgifter enligt artikeln.

Inom Sverige finns det inte någon liknande anmälningsskyldig- het för vuxna.41 De i avsnitt 12.2.3 nämnda anmälningsskyldigheter- na för socialnämnden (5 kap. 3 § socialtjänstförordningen) respek- tive kommunen (15 § 6 LSS) rör den situationen att en person bedöms vara i behov av förvaltare eller god man eller att ett sådant förordnande bör kunna upphöra. I dessa fall ska en anmälan göras till överförmyndaren. Även vissa myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att någon

39Se SOU 2005:111, s. 277.

40Jämför bedömningen när det gäller 1996 års Haagkonvention i SOU 2005:111, s. 277.

41För barn finns dock en liknande anmälningsskyldighet i 14 kap. 1 § SoL, som gäller inom Sverige.

290

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

kan antas vara i behov av vård enligt LVM (6 § LVM). Den svenska anmälningsskyldigheten är således begränsad till myndigheter i Sverige och till frågor om förvaltare och god man respektive LVM- vård.

Konventionens bestämmelse är emellertid generell genom att den gäller i de fall den vuxne är utsatt för ”allvarlig fara”. Under- rättelseskyldigheten enligt konventionen omfattar varje myndighet som får en underrättelse om att den vuxne har bytt hemvist till eller befinner sig i ett annat land. Det innebär att också andra myndig- heter än de som omfattas av den svenska regleringen kommer att omfattas av konventionens bestämmelse. Utredningen kan därför konstatera att det genom konventionen införs en ny skyldighet för svenska myndigheter att underrätta utländska myndigheter i fall då den vuxne är utsatt för allvarlig fara. Den nya underrättelseskyldig- heten påverkar inte den redovisade anmälningsskyldigheten enligt gällande rätt, vilken det därför saknas anledning att förändra. Det bedöms således inte finnas något behov av lagändringar eller kom- pletterande bestämmelser.

Den svenska myndigheten bör kunna vända sig till central- myndigheten för att få hjälp att vidarebefordra informationen till behörig myndighet i den andra fördragsslutande staten. Någon kompletterande bestämmelse i lag torde inte behövas.42

Hinder mot att begära eller lämna ut information (artikel 35)

De myndigheter som överväger att begära eller överlämna upp- lysningar i enlighet med konventionens bestämmelser måste beakta bestämmelsen i artikel 35 om hinder mot att begära eller överlämna upplysningar i vissa fall. Detta följer redan av konventionen och utredningen kan inte förutse något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser.43

42Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 270, när det gäller 1996 års Haagkonvention.

43Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 270, när det gäller 1996 års Haagkonvention.

291

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

12.8.5Sekretess för uppgifter hos centralmyndigheten

Utredningens förslag: Sekretess gäller hos Socialstyrelsen i dess egenskap av centralmyndighet för uppgift om en vuxens person- liga och ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling gäller sekre- tessen i högst femtio år.

Uppgifter som kommer till centralmyndigheten, till exempel i ären- den om överföring av behörighet (artikel 8) eller i ärenden om lokali- sering av en vuxen (artikel 30.b), kan avse en vuxens personliga och ekonomiska förhållanden. Det kan bland annat bli fråga om upp- gifter i ett läkarintyg.

I fråga om 1993 års Haagkonvention gäller sekretess hos Myn- digheten för internationella adoptionsfrågor (MIA) i ärende om sådana frågor för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs (26 kap. 13 § OSL).

Det finns i dag inte någon sekretessbestämmelse i OSL som kan bli tillämplig på centralmyndigheten för 2000 års Haagkonvention. Utredningen gör bedömningen att det finns behov av en sådan be- stämmelse och föreslår därför en sekretessbestämmelse för uppgift om en vuxens personliga och ekonomiska förhållanden hos Social- styrelsen i dess egenskap av centralmyndighet enligt 2000 års Haag- konvention, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio år.

12.8.6Överföring av personuppgifter till ett land utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

Utredningens förslag: En svensk myndighet får utan hinder av 33 § personuppgiftslagen (1998:204) föra över personuppgifter till en myndighet i ett land utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om det behövs för att den myndigheten ska kunna överväga en nödvändig åtgärd enligt 2000 års Haagkon- vention.

292

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Redan i dag handlägger de myndigheter som kommer att tillämpa bestämmelserna i konventionen frågor som rör åtgärder till skydd för vuxna i enlighet med bestämmelserna i personuppgiftslagen och de speciallagar som reglerar behandling av personuppgifter. Enligt utredningens bedömning finns det i detta avseende inte något be- hov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

Tillämpningen av 2000 års Haagkonvention kommer att inne- bära att svenska myndigheter i vissa fall får (artikel 32.1) eller ska (artikel 34) överföra uppgifter till myndigheter i en fördragsslut- ande stat utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Ibland kan överföringen komma att omfatta också känsliga personuppgifter. Som utgångspunkt är det inte tillåtet att föra över personuppgifter som är under behandling till tredje land, om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av uppgifterna (33 § PUL). Förbudet gäller också överföring av personuppgifter för behandling i tredje land. En möjlighet finns emellertid för regeringen att med- dela generella föreskrifter om undantag från förbudet mot över- föring, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse (35 § andra stycket PUL).

Det kan inte uteslutas att det kan bli aktuellt att föra över upp- gifter enligt 2000 års Haagkonvention till en sådan fördragsslut- ande stat som inte omfattas av EES-samarbetet som saknar en adekvat nivå för skyddet av personuppgifter. I likhet med hur denna fråga bedömdes vid tillträdet till 1996 års Haagkonvention44 anser utredningen att det konventionsenliga samarbetet ska betraktas som ett sådant viktigt allmänt intresse som motiverar att det görs ett undantag från förbudet om överföring. Dessutom innehåller 2000 års konvention, på samma sätt som 1996 års Haagkonvention, vissa skyddsbestämmelser. Enligt konventionen får en myndighet inte begära eller överlämna upplysningar, om den anser att det skulle medföra fara för den vuxnes person eller egendom eller innebära att friheten eller livet för en medlem av den vuxnes familj allvarligt hotas (artikel 35). Personuppgifter som överlämnas får inte heller användas i andra syften än för vilka de överlämnades och de myn- digheter som tar emot uppgifterna ska sörja för att de ges erforder- ligt sekretesskydd (artiklarna 39 och 40, se vidare avsnitt 15.3.1).

44 Se prop. 2011/12:85, s. 49.

293

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

SOU 2015:74

Enligt utredningens bedömning är det lämpligt att i lag reglera ett undantag från förbudet mot överföring, eftersom det rör sig om överföring av känsliga personuppgifter. Dessutom regleras även motsvarande undantag i anledning av 1996 års Haagkonvention i lagform.45 Utredningen föreslår därför att en svensk myndighet, utan hinder av 33 § PUL, ska få föra över personuppgifter till en myndighet i ett land utanför det Europeiska ekonomiska samarbets- området, om det behövs för att den myndigheten ska kunna över- väga en nödvändig åtgärd enligt 2000 års Haagkonvention.

12.8.7Avgifter och avtal mellan staterna (artiklarna 36 och 37)

Utredningens bedömning: Artiklarna 36 och 37 medför inte något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

Det bör överlämnas till regeringen att bestämma om delar av förfarandet enligt kapitel V bör beläggas med avgift.

Centralmyndigheterna och andra offentliga myndigheter ska enligt artikel 36 bära sina egna kostnader för tillämpningen av bestämmel- serna i kapitlet om samarbete (artiklarna 28–37 och avsnitt 12.7). Det- samma gäller enligt 1996 års Haagkonvention (artikel 38), Bryssel II- förordningen (artikel 55) och som utgångspunkt enligt både 1980 års Haagkonvention och 1980 års Europarådskonvention.46 Det finns emellertid en möjlighet för det enskilda landet att avgiftsbelägga delar av förfarandet, till exempel i fråga om lokaliseringen av en vuxen eller intyg. Det preciseras inte i konventionen av vem sådana avgifter kan tas ut. Enligt utredningens bedömning bör det överlämnas till regeringen att bestämma om så bör ske.47 Om det anses lämpligt att införa avgifter bör det kunna ske genom föreskrift i förordning.

45Se 10 § lagen om 1996 års Haagkonvention och jämför 5 § förordningen (2011:704) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet.

46Se artikel 26 1980 års Haagkonvention och artikel 5 p 3 och 4 1980 års Europaråds- konvention.

47Jämför hur frågan behandlades i SOU 2005:111, s. 280, när det gäller 1996 års Haag- konvention.

294

SOU 2015:74

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information …

Artikel 37, som möjliggör frivilliga överenskommelser, medför i nuläget inte något behov av lagändringar eller kompletterande be- stämmelse i lag.

295

13Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

13.1Allmänt

I 2000 års Haagkonvention ges ett system som ska möjliggöra och underlätta placeringar av en skyddsbehövande vuxen på en insti- tution eller på en annan plats där skydd kan tillhandahållas i en annan fördragsslutande stat. Konventionen föreskriver för dessa placeringar ett obligatoriskt samrådsförfarande (artikel 33). Enligt utredningens bedömning kommer sådana placeringar oftast att aktualiseras antingen då anhöriga till den vuxne flyttar till en annan fördragsslutande stat eller då den vuxne flyttar tillbaka till den för- dragsslutande stat där han eller hon är medborgare eller tidigare under lång tid haft hemvist och där den vuxne har sina anhöriga.

Ett liknande system för placeringar av barn finns i 1996 års Haag- konvention (artikel 33) och kompletterande bestämmelser i anled- ning av artikeln togs vid tillträdet till konventionen in bland annat i lagen om 1996 års Haagkonvention och i SoL. Det finns enligt utredningen emellertid anledning att se olika på en placering av ett barn i en annan fördragsslutande stat och en motsvarande placering av en vuxen. När det gäller barn kan en placering enligt 1996 års Haagkonvention fortgå fram till dess han eller hon har fyllt 18 år, medan det för en vuxen kan bli tal om en mer permanent, möjligen livslång, insats.

Utredningen redogör i avsnitt 13.2 för artikel 33 och samråds- skyldigheten inför en placering av en vuxen i en annan fördrags- slutande stat och i avsnitt 13.3 för den svenska regleringen av särskilt boende och vård utanför det egna hemmet. Därefter över- vägs behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser i avsnitt 13.4, innehållande utgångspunkter för prövningen av en pla- cering (avsnitt 13.4.1), behörighet vid prövningen av en placering i

297

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SOU 2015:74

Sverige (avsnitt 13.4.2), förutsättningar för godtagande av place- ringar i Sverige och svenska beslut om boende i en annan fördrags- slutande stat (avsnitt 13.4.3) och överklagan av beslut (avsnitt 13.4.4).

13.2Samrådsskyldighet inför placeringen av en vuxen i en annan fördragsslutande stat (artikel 33)

Artikel 33

1.Om en myndighet som är behörig enligt artiklarna 5–8 överväger att placera den vuxne på en institution eller på en annan plats där skydd kan tillhandahållas, och om denna placering ska äga rum i en annan fördragsslutande stat, ska myndigheten först samråda med central- myndigheten eller en annan behörig myndighet i den sistnämnda staten. Den ska i detta syfte överlämna en rapport om den vuxne tillsammans med motiveringen till den föreslagna placeringen.

2.Ett beslut om placering får inte fattas i den begärande staten om den anmodade statens centralmyndighet eller annan behörig myndighet inom skälig tid meddelar att den motsätter sig åtgärden.

Om en internationellt behörig myndighet överväger att placera en vuxen på en institution eller på en annan plats där skydd kan till- handahållas, och om denna placering bedöms lämplig att äga rum i en annan fördragsslutande stat, ska myndigheten först samråda med centralmyndigheten eller en annan behörig myndighet i den sistnämnda staten. Den internationellt behöriga myndigheten ska i detta syfte överlämna en rapport om den vuxne tillsammans med en motivering till den föreslagna placeringen. Samtliga stater som är behöriga enligt artiklarna 5–8 kan genomföra en placering av en vuxen i en annan fördragsslutande stat (artikel 33.1). Enligt utred- ningens bedömning torde det dock vara den vuxnes hemviststat som i de allra flesta fall har anledning att överväga en sådan pla- cering. Uttrycket ”på en annan plats där skydd kan tillhandahållas” omfattar för svensk del till exempel boende i familjehem (se vidare avsnitt 13.3).

Ett beslut om placering får inte fattas i den begärande staten om den anmodade statens centralmyndighet eller annan behörig myn- dighet inom skälig tid meddelar att den motsätter sig åtgärden (artikel 33.2). Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att en vuxen inte placeras i en annan stat om de behöriga myndigheterna i den stat där den vuxne föreslås bli placerad motsätter sig det. Som

298

SOU 2015:74 Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

redogörs för i avsnitt 11.4.2, bedömer utredningen att ett place- ringsbeslut av en annan fördragsslutande stats myndighet som har fattats efter samråd och godtagande också måste förklaras verk- ställbart i placeringslandet innan beslutet kan genomföras (artikel 25).1

I 2000 års Haagkonvention finns det inte några uttryckliga be- stämmelser om vilken stats myndigheter som ska utöva tillsyn över en placering enligt artikel 33. Av artikel 14 framgår emellertid att när en åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat ska tillämpas i en annan fördragsslutande stat bestäms villkoren för tillämpningen av lagen i den sistnämnda staten (se avsnitt 9.3). Enligt utredningens bedömning innebär detta bland annat att en placering i Sverige ska följa svensk lag och svenska myndigheter ska utöva tillsyn över en placering här i landet (se även avsnitt 13.4.3) även om beslutet om placeringen togs i en annan fördragsslutande stat.

Bestämmelsen i artikel 33 har sin motsvarighet i artikel 33 1996 års Haagkonvention. När det gäller artikel 33.2 1996 års Haag- konvention krävs att behörig myndighet i den anmodade staten har samtyckt till placeringen eller vården med beaktande av barnets bästa medan beslut om placering enligt 2000 års Haagkonvention kan meddelas om inte den anmodade statens behöriga myndighet inom skälig tid meddelar att den motsätter sig beslutet. Artikel 56 Bryssel II-förordningen är i huvudsak utformad på motsvarande sätt som artikel 33 1996 års Haagkonvention.

Artikel 33 är den enda bestämmelsen i 2000 års Haagkonvention om ett obligatoriskt samrådsförfarande. Samrådet innebär att hän- syn tas till att det är den anmodade staten som styr över villkoren för den vuxnes rätt att vistas i den staten, till exempel avseende statens migrationslagar i fråga om utländska medborgare, innan ett placeringsbeslut fattas. Även ansvaret för kostnader kan avgöras genom samrådet.2 Behörig myndighet i den tillfrågade staten har rätt att motsätta sig ett placeringsbeslut, i vilket fall beslutet inte får tas. Underlåtenhet att följa samrådsförfarandet är sanktionerat med rätten att vägra att erkänna åtgärden, se artikel 22.2 e). Den

1Jämför mål Health Care Executive, C-92/12 PPU: Domstolens dom (andra avdelningen) av den 26 april 2012 (begäran om förhandsavgörande från High Court – Irland).

2Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 138, och jämför uttalanden i prop. 2011/12:85, s. 67 f.

299

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SOU 2015:74

behöriga myndigheten ska dock meddela sitt motstånd till den övervägda placeringen inom skälig tid.

Varje fördragsslutande stat får utse myndigheter till vilka fram- ställningar enligt bland annat artikel 33 ska göras och på detta sätt tydliggöra vilken myndighet som ska hantera en framställning (arti- kel 42).

Såväl frivilliga placeringar som tvångsvård omfattas av artikel 33. För svensk del skulle en placering av en vuxen i en annan för- dragsslutande stat alltså kunna ske med stöd av SoL, LSS, LVM, LVU3 eller LPT. En placering i en annan fördragsslutande stat skulle kunna bli aktuell om den vuxne har sina närmaste släktingar i en annan fördragsslutande stat eller när den slags vård som den vuxne behöver bäst kan tillhandahållas i en annan fördragsslutande stat eller när den vuxne endast kan kommunicera på en annan fördrags- slutande stats språk. Dessa omständigheter torde ofta samverka i ett och samma fall. Även när den vuxne har en uppenbart närmare anknytning till en annan fördragsslutande stat kan en placering där bli aktuell att överväga. I avsnitt 13.4 kommer utredningen att över- väga om och under vilka förutsättningar det är lämpligt att placera en vuxen i en annan fördragsslutande stat och i vilka situationer det kan finnas anledningar för svenska myndigheter att motsätta sig en placering i Sverige.4 I avsnitt 16.3 överväger utredningen om ordning- en för placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat enligt artikel 33 2000 års Haagkonvention bör göras allmänt tillämplig.

13.3Allmänt om den svenska regleringen av särskilt boende och vård utanför det egna hemmet

Kommunen ansvarar för socialtjänsten och har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap. 1 § och 2 a kap. 1 § SoL). Socialnämnden – eller någon annan nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten – ska verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra (5 kap. 7 §

3I LVU regleras tvångsvård för en vuxen upp till dess han eller hon fyller 20 år.

4Jämför 3 § lagen om 1996 års Haagkonvention och överväganden i prop. 2011/12:85, s. 48, när det gäller skydd av barn.

300

SOU 2015:74

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SoL). Nämnden ska medverka till att den enskilde får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd. Det är kommunen som ska inrätta bostäder med särskild service för de enskilda som till följd av sådana svårigheter behöver ett anpassat boende.

Socialnämnden ska också aktivt sörja för att den enskilde miss- brukaren får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket (5 kap. 9 § SoL). Nämnden ska i samför- stånd med den enskilde planera hjälpen och vården samt noga be- vaka att planen fullföljs.

Socialnämnden har även ett ansvar för skyddsbehövande äldre människor och ska verka för att dessa personer får goda bostäder samt stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service (5 kap. 5 § SoL). Vidare finns det en skyldighet för kommunen att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre män- niskor som behöver särskilt stöd.

Socialnämnden ska sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende, ett så kallat HVB-hem (6 kap. 1 § första stycket SoL). Vård i familjehem avser inte bara vård av barn utan sådan vård kan också komma i fråga för vuxna personer, till exem- pel narkotikamissbrukare. Många hjälpbehövande behöver emeller- tid mer omfattande insatser än de som kan ges i ett enskilt hem. Den enskildes förhållanden kan till exempel ställa krav på mer omfattande behandlingsinsatser från särskilt utbildad personal och det kan bli fråga om dygnet-runt-insatser i särskilt anpassade loka- ler. I dessa fall krävs att den enskilde i stället tas emot i ett HVB- hem. Båda dessa placeringsformer kan aktualiseras såväl när insat- sen sker på frivillig väg som när den görs med stöd av LVU5 och LVM. Som utgångspunkt ansvarar kommunen för att det finns till- gång till familjehem och HVB-hem men i vissa fall ska behovet tillgodoses av staten (6 kap. 2 och 3 §§ SoL).6

Att de enskilda kommunerna har det yttersta ansvaret för de sociala insatserna inom sina respektive gränser utesluter inte att de kan samarbeta med varandra i enskilda fall. På så sätt möjliggörs

5Fram till dess att den vuxne har fyllt 20 år.

6Behovet av sådana hem som avses i 12 § LVU samt 22 och 23 §§ LVM ska tillgodoses av staten.

301

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SOU 2015:74

boende i familjehem och HVB-hem belägna i någon annan kommun än den egna. En förutsättning är att den kommun som beslutar om insatsen först informerar och samråder med den andra kommunen. Förutom i nordiska förhållanden7, är det inte reglerat under vilka förutsättningar en vuxen med hemvist i utlandet kan beviljas ett anpassat boende i Sverige eller en vuxen med hemvist i Sverige ett sådant boende i utlandet.

En vuxen kan också beviljas bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna med stöd av LSS (9 § 9). Det är kommunerna som ansvarar för bostaden. Av 22 § LSS framgår att ledningen av kommunens verksamhet enligt lagen ska utövas av en eller flera nämnder som fullmäktige utser.

13.4Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

13.4.1Utgångspunkter för prövningen av en placering

Utredningens bedömning: Beslut i en annan fördragsslutande stat om tvångsvård som med stöd av artikel 33 2000 års Haag- konvention föreslås få genomföras i Sverige bör inte godtas.

Inte heller bör i Sverige fattas beslut om tvångsvård som ska genomföras i en annan fördragsslutande stat.

Det bör inte införas några särskilda bestämmelser i fråga om upphållstillstånd för vuxna som avses få en insats i form av ett boende i Sverige.

Möjligheten att bestämma förutsättningar för en placering

När en myndighet överväger att placera en vuxen i en annan fördrags- slutande stat krävs, som redovisas i avsnitt 13.2, enligt artikel 33 samtycke från den behöriga myndigheten i det anmodade landet.

7 Se den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster. Konventionen gäller som lag i Sverige enligt lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1996.

302

SOU 2015:74

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

Detta innebär att det är upp till de enskilda länderna att bestämma de närmare förutsättningarna för i vilka fall samtycke ska lämnas.8

Utredningen kommer i avsnitt 13.4.3 att överväga vilka förut- sättningar som bör vara uppfyllda för dels godtagande av en place- ring i Sverige, dels svenska beslut om boende i en annan fördrags- slutande stat. Frågan om tvångsvård över landgränserna ska tillåtas är av särskild betydelse för vilken myndighet som ska vara behörig att ta ställning till en förfrågan om en placering i Sverige och utred- ningen väljer att behandla denna fråga först i det följande. Utred- ningen överväger därefter frågan om ett särskilt uppehållstillstånd för vuxna som avses få ett boende i Sverige.

Beslut avseende tvångsvård

En förutsättning för att socialnämnden får godkänna att en myn- dighet i en annan fördragsslutande stat placerar ett barn i Sverige och att socialnämnden får placera ett barn i ett annat land enligt 1996 års Haagkonvention är att barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till placeringen (6 kap. 11 a § 3 och 11 b § 3 SoL). Ett av skälen till detta är JO:s uttalanden i fråga om tvångsvård av ungdomar enligt LVU utomlands.9 JO har kon- staterat att LVU inte kan bedrivas i ett annat land eftersom de tvångsbefogenheter som ingår i LVU-vården, liksom tillsynen, inte kan utövas utanför Sveriges gränser. Även enligt den nordiska kon- ventionen om socialt bistånd och sociala tjänster10 krävs att den enskilde vill flytta till ett annat nordiskt land för behandling eller vård (artikel 9).

Ett tvångsomhändertagande är i sig en ingripande åtgärd och det bör enligt utredningens uppfattning krävas mycket starka skäl för att godta annat än frivilliga placeringar av vuxna i en annan för- dragsslutande stat. Även om förutsättningarna ser något olika ut för tvångsplaceringar av barn respektive för vuxna torde, enligt ut- redningens mening, liknande hänsyn göra sig gällande vid bedöm-

8Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 138, och jämför bedömningen när det gäller 1996 års Haagkonvention i prop. 2011/12:85, s. 48.

9Se JO:s ämbetsberättelse 1990/91, s. 168 och 1997/98, s. 337.

10Konventionen gäller som lag i Sverige enligt lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1996.

303

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SOU 2015:74

ningen av om vuxna ska kunna placeras i en annan fördragsslutande stat som när det gäller barn. Det förhållandet att samtycke krävs enligt den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster talar också för en sådan bedömning. Mot denna bakgrund bedömer utredningen att tvångsvård över landgränserna enligt arti- kel 33 2000 års Haagkonvention inte bör godtas i Sverige vare sig det gäller tvångsplacering i en annan fördragsslutande stat eller en sådan placering i Sverige (se även avsnitt 13.4.3). Utredningen ute- sluter emellertid inte att det i framtiden kan uppkomma behov som gör att en möjlighet till sådan tvångsvård bör finnas.11

Däremot bör det vara möjligt att överväga och föra över behörig- het att fatta ett beslut om tvångsvård till en annan fördragsslutande stat i enlighet med konventionens bestämmelser om överföring av internationell behörighet (se avsnitt 8.5 och artikel 8).

Uppehållstillstånd för vuxna som avses få ett boende i Sverige

För vistelser i Sverige som avser längre tid än tre månader behövs som regel uppehållstillstånd (2 kap. 5 § utlänningslagen). Ett undan- tag från regeln om uppehållstillstånd gäller medborgarna i de nor- diska länderna (2 kap. 8 b § utlänningslagen). Ett annat undantag gäller EU- och EES-medborgare (2 kap. 8 b § och 3 a kap. 3 § utlän- ningslagen). En insats i form av ett boende för en vuxen i Sverige som avser längre tid än tre månader kommer således i många fall att förutsätta att den vuxne har tillstånd att uppehålla sig här i landet. Det finns enligt den nuvarande ordningen inte någon möjlighet att bevilja en vuxen uppehållstillstånd enbart på den grunden att den vuxne avses få en insats i form av ett boende i Sverige med stöd av 2000 års Haagkonvention. När det gäller 1996 års Haagkonven- tion12 infördes det en sådan grund för uppehållstillstånd för att säkerställa att inte något barn som är placerat enligt 1996 års Haag- konvention ska behöva lämna Sverige på grund av bristande uppe- hållsrätt.

Enligt den förklarande rapporten har det mottagande landet en möjlighet att i förväg bestämma de närmare förutsättningarna för

11Se mål Health Care Executive, C-92/12 PPU: Domstolens dom (andra avdelningen) av den 26 april 2012 (begäran om förhandsavgörande från High Court – Irland).

12Se 5 kap. 15 c § utlänningslagen.

304

SOU 2015:74

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

när en placering ska kunna godtas, särskilt i förhållande till migra- tionslagstiftningen i detta land.13 I utlänningslagen finns bestäm- melser som reglerar under vilka förutsättningar en person ska be- viljas tillstånd att uppehålla sig i Sverige. En bestämmelse som ger uppehållstillstånd till en vuxen enbart på grund av att en placering enligt artikel 33 är aktuell skulle innebära att sådana vuxna ges en större möjlighet än andra vuxna att få uppehållstillstånd här i landet. Utredningen har, till skillnad från när det gäller barn som placeras enligt 1996 års Haagkonvention, inte funnit något sakligt skäl för ett sådant förslag. Utredningen gör därför bedömningen att det inte bör införas några särskilda bestämmelser i fråga om upphållstillstånd för vuxna som avses få en insats i form av ett boende i Sverige.

13.4.2Behörighet vid prövningen av en placering i Sverige

Utredningens förslag: En framställning om godtagande av en placering av en vuxen i Sverige enligt artikel 33 ska med avseende på en placering som motsvarar ett boende enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade prövas av kom- munen där den vuxne föreslås få ett boende.

Övriga framställningar enligt artikel 33 ska prövas av en nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten i den kommun där den vuxne föreslås få ett boende eller annars bli placerad.

Varje fördragsslutande stat får utse myndigheter till vilka framställ- ningar enligt bland annat artikel 33 ska göras (artikel 42). Social- nämnden hanterar i dag interna svenska insatser i form av boende med stöd av SoL. Sådana insatser enligt LSS handhas av kommunen och inte av socialnämnden. När det gäller placeringar av barn över nationsgränserna är socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat behörig myndighet enligt Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention.14

Mot bakgrund av att ansvaret för de inhemska insatserna enligt SoL och LSS för en vuxen vilar på socialnämnden respektive kom-

13Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 138.

14Se 6 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen och

3§ lagen (2012:318) med kompletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention.

305

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SOU 2015:74

munen anser utredningen att dessa organ bör vara behöriga att pröva framställningar om boenden motsvarande sådana enligt SoL respektive LSS. Platsen där boendet för den vuxne är tänkt att an- ordnas bör styra vilken socialnämnd respektive kommun som är behörig. Även samråd enligt artikel 33 ska ske med dessa organ. Utredningens förslag innebär att centralmyndigheten inte utses till en myndighet till vilken framställningar enligt artikel 33 ska göras (se artikel 42).

Trots att utredningen gör bedömningen (se avsnitt 13.4.1) att tvångsvård över landgränserna inte bör godtas i Sverige, måste det utses en behörig myndighet som kan besvara sådana framställ- ningar från en annan fördragsslutande stat. I dessa fall kommer den vuxne i regel inte att befinna sig i Sverige och den begärda place- ringen kommer inte att godtas av svenska myndigheter. Det finns således inte någon myndighet i Sverige som naturligt berörs av en sådan framställning. Samtliga framställningar om placeringar av barn enligt 1996 års Haagkonvention prövas av socialnämnden. Nämnden ska också enligt utredningens förslag pröva placeringar av vuxna utan tvång som motsvarar boenden enligt SoL. Mot denna bak- grund gör utredningen bedömningen att det kan vara lämpligt att socialnämnden får ta emot och besvara även framställningar om tvångsvård för vuxna enligt 2000 års Haagkonvention. I dessa fall kommer socialnämndens ställningstagande att innebära endast att nämnden motsätter sig en placering. Socialnämndens behörighet även i dessa fall bör framgå av lag.

13.4.3Förutsättningar för godtagande av placeringar

i Sverige och svenska beslut om boende i en annan fördragsslutande stat

Utredningens förslag: Socialnämnd respektive kommun får god- ta att en myndighet i en annan fördragsslutande stat beslutar om ett boende för en vuxen i Sverige om boendet ligger i den vuxnes intresse, särskilt med beaktande av den vuxnes anknytning till Sverige, och den vuxne inte motsätter sig boendet. Motsvarande krav ska uppställas för att nämnden respektive kommunen ska få besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördragsslutan- de stat.

306

SOU 2015:74

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

Socialnämnd respektive kommun får godta att en myndighet i en annan fördragsslutande stat beslutar om ett boende för en vuxen i Sverige om förutsättningarna i övrigt enligt socialtjänst- lagen (2001:453) respektive lagen (1993:387) om stöd och ser- vice till vissa funktionshindrade är uppfyllda.

Socialnämnd respektive kommun får besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördragsslutande stat om det där finns en tillfredsställande ordning i fråga om tillsyn och nämnden respektive kommunen, när den bedömer det nödvändigt, genom en överenskommelse med den behöriga myndigheten i den stat där den vuxne ska få ett boende har gjort det möjligt för nämn- den respektive kommunen att få följa upp insatsen.

Utredningens bedömning: Kostnadsfördelningen vid en place- ring i en annan fördragsslutande stat enligt artikel 33 2000 års Haagkonvention är en fråga som får lösas från fall till fall inom samrådsförfarandet.

Den vuxnes intresse ska vara avgörande

Socialnämnden ska sörja för att den som har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård och en viktig utgångspunkt för vården är att den som huvudregel bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön (6 kap. 1 § andra och tredje styckena SoL). De krav som lagen ställer i fråga om samhörighet och kon- takt med hemmiljön handlar inte bara om geografisk närhet, utan även om språklig och kulturell gemenskap i synsätt och bakgrund. För beslut om boende gäller också bland annat principerna om kon- tinuitet och närhet. Principen om kontinuitet utgår från förutsätt- ningen att trygga och förtroendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt individuellt behandlingsarbete. Här fordras många gånger att den enskilde får möjligheter att hålla kontakt med samma socialarbetare även när behandlingsformerna växlar. Närhets- principen innebär att insatser i familjehem eller annan vård eller behandling som utgångspunkt bör ske så nära hemmiljön som möj-

307

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SOU 2015:74

ligt. Närhetsprincipen är dock inte absolut. 15 I fråga om boenden enligt LSS ska verksamheten vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet (6 §).

I artikel 33 regleras inte under vilka förutsättningar en vuxen ska kunna placeras i en annan fördragsslutande stat. Detta är en skill- nad mot 1996 års Haagkonvention enligt vilken barnets bästa ska beaktas vid denna bedömning (artikel 33.2 1996 års Haagkonven- tion). Av ingressen till 2000 års Haagkonvention framgår emeller- tid att den vuxnes intressen samt respekten för hans eller hennes värdighet och rätten till självbestämmande ska komma i främsta rum- met (se avsnitt 7.1). Dessutom ska en framställning om överföring av behörighet enligt artikel 8 göras endast om det ligger i den vuxnes intresse. Även om det alltså inte uttryckligen anges i artikel 33 är det, enligt utredningens bedömning, en grundläggande förutsätt- ning för en placering i en annan fördragsslutande stat att det ligger i den vuxnes intresse.

Utredningen föreslår därför, på samma sätt som när det gäller 1996 års Haagkonvention, att ett boende i Sverige inte ska godtas om socialnämnden respektive kommunen inte anser att ett boende i Sverige ligger i den vuxnes intresse. Den vuxnes intresse ska vara avgörande även när det gäller socialnämndens respektive kommu- nens beslut om ett boende för en vuxen i en annan fördragsslutande stat.

De angivna principerna om kontinuitet och närhet i 6 kap. 1 § SoL leder enligt utredningens bedömning till att ett beslut om ett boende för av en vuxen i en annan fördragsslutande stat kan komma i fråga endast i undantagsfall. Den ökade rörligheten över land- gränserna innebär emellertid att det kan finnas situationer där det bedöms vara i den vuxnes intresse att få ett boende i ett annat land än hemvistlandet. Utgångspunkten för bedömningen av om ett bo- ende ligger i den vuxnes intresse ska, på motsvarande sätt som när det gäller barn i 1996 års Haagkonvention16, vara hans eller hennes anknytning till landet, såsom att den vuxne har sociala kontakter med föräldrar, släktingar eller andra närstående i det land där han eller hon avses få ett boende eller har sin etiska eller kulturella bak-

15Se Lars Lundgren med flera, Nya sociallagarna med kommentarer (1 januari 2014, www.nj.se/ zeteo), kommentaren till 6 kap. 1 § SoL.

16Se 6 kap. 11 a § 1 och 11 b § 1 SoL.

308

SOU 2015:74

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

grund i det landet. Kravet på att boendet ska ligga i den vuxnes intresse bör framgå av lag.

Enligt utredningens bedömning talar starka skäl för att den vuxnes inställning respekteras. Vid ställningstagandet till ett boende i en annan fördragsslutande stat bör därför hans eller hennes inställ- ning till boendet utredas. I kravet ligger alltså att den vuxne, om det är möjligt, ska få tillfälle att yttra sig.

När socialnämnden respektive kommunen tar ställning till vad som ligger i den vuxnes intresse, måste alla omständigheter beaktas. Den vuxnes rätt att stanna i Sverige enligt utlänningslagen är till exempel en omständighet som bör beaktas vid ställningstagandet till om en insats ligger i den vuxnes intresse (se avsnitt 13.4.1).

Övriga förutsättningar

I den svenska materiella rätten anges de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en svensk myndighet ska kunna besluta om ett boende för en vuxen i Sverige. När det gäller SoL ska social- nämnden till exempel inrätta bostäder med särskild service för dem, som till följd av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring, behöver ett sådant boende (5 kap. 7 §). Enligt LSS har endast en viss personkategori rätt till insatser i form av en bostad med särskild service (1, 7 och 9 §§). Andra krav enligt bestämmelserna i LSS är att den enskilde behöver hjälp i sin livs- föring och att dennes behov inte tillgodoses på annat sätt.

Det är, enligt utredningens bedömning, lämpligt att de förutsätt- ningar som uppställs enligt svensk materiell rätt även är uppfyllda för att en utländsk myndighets beslut om boende för en vuxen i Sverige ska godtas. Utredningen föreslår därför att det för ett god- tagande av ett boende i Sverige ska krävas att förutsättningarna i övrigt enligt SoL respektive LSS är uppfyllda.

En ytterligare förutsättning för en placering över landgränserna är att de inblandade staterna kan komma överens om fördelningen av kostnaderna. I lagstiftningsärendet som rör 1996 års Haagkon- vention17 gjordes bedömningen att det är den myndighet som har beslutat om en placering av ett barn som ansvarar för de kostnader

17 Se prop. 2011/12:85, s. 67 f.

309

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SOU 2015:74

som kan uppkomma i anledning av placeringen. Det innebär att den socialnämnd som fattar beslut om en placering i ett annat land an- svarar för de kostnader som kan uppstå samt att den socialnämnd som har godkänt en placering av ett barn i Sverige inte bär något kostnadsansvar. Som redovisas i avsnitt 13.2 gör utredningen bedöm- ningen att kostnadsfördelningen avseende 2000 års Haagkonvention är en fråga som får lösas från fall till fall inom samrådsförfarandet.

Uppföljning och tillsyn vid insatser för vuxna

Bestämmelser om uppföljning och tillsyn i SoL

För placeringar av en vuxen i ett HVB-hem eller i ett familjehem ska en vårdplan upprättas (11 kap. 3 § SoL).18 En sådan vårdplan ska som huvudregel bland annat beskriva de särskilda insatser som behövs, målet med vården och den vårdbehövandes syn på den planerade vården (5 kap. 1 a § socialtjänstförordningen [2001:937]). För att följa situationen för vuxna placerade i familjehem bör den socialnämnd som är ansvarig för en sådan placering fortlöpande hålla sig väl för- trogen med förhållandena i hemmen och ge såväl dessa som de placerade behövligt stöd genom personliga besök av representanter för nämnden och på annat lämpligt sätt (5 kap. 1 c § socialtjänst- förordningen).

IVO utövar tillsyn över socialtjänsten (13 kap. 1 § SoL). Tillsynen innebär bland annat att IVO kontrollerar att brister och missför- hållanden avhjälps och den som bedriver verksamheten är skyldiga att på begäran bland annat lämna över handlingar och annat material som rör verksamheten (13 kap. 3 och 5 §§ SoL). Tillsynen inne- fattar en rätt att inspektera en verksamhet och att få tillträde till dess lokaler (13 kap. 6 § SoL). I vissa fall har IVO rätt att förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet samt att besluta att helt eller delvis återkalla tillståndet för verksamheten eller att helt eller delvis förbjuda fortsatt verksamhet (13 kap. 8 och 9 §§ SoL).

18 Från och med den 1 april 2008 ska en vårdplan upprättas även för vuxna, se Lars Lundgren med flera, Nya sociallagarna (1 januari 2015, www.nj.se/zeteo), kommentaren till 11 kap. 3 § SoL.

310

SOU 2015:74

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

Bestämmelser om uppföljning och tillsyn i LSS

Kommunen ska fortlöpande följa upp vilka personer som omfattas av LSS och vilket behov av stöd och service dessa personer har (15 § 1 LSS). Därtill är kommunen skyldig att anmäla till IVO om det finns anledning att anta att en tillståndshavares lämplighet för att bedriva verksamhet med personlig assistans kan ifrågasättas (15 § 11 LSS).

IVO utövar tillsyn över all verksamhet som bedrivs enligt LSS (25 § LSS). Tillsynen innebär granskning av att verksamheten upp- fyller krav och mål enligt bland annat lagar och andra föreskrifter samt att den som har meddelats tillstånd enligt LSS fortlöpande uppfyller lämplighetskravet (26 § LSS). Den som bedriver verksam- heten är skyldig att lämna över handlingar och upplysningar om verksamheten som IVO behöver för sin tillsyn och inspektionen har rätt att inspektera verksamheten (26 c § och 26 d § LSS). I vissa fall får IVO vid vite förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa missförhållanden, eller besluta att helt eller delvis återkalla tillståndet för verksamheten, eller besluta att helt eller delvis förbjuda fortsatt verksamhet (26 f § och 26 g § LSS).

En insats för en vuxen i Sverige enligt 2000 års Haagkonvention

Om socialnämnden respektive kommunen har godtagit ett boende för en vuxen här i landet, ska boendebeslutet av myndigheten i den andra fördragsslutande staten förklaras verkställbart i Sverige (se avsnitt 11.4.2 och artikel 25) innan den vuxne tas emot i det av- sedda boendet. När den vuxne har kommit till Sverige, bör enligt utredningen, vården beredas som för ett motsvarande svenskt be- slut om vård utanför det egna hemmet och de bestämmelser som gäller för sådan vård bör tillämpas (se avsnitt 13.2 och artikel 14). Uppföljning bör också ske på i princip samma sätt som för en inhemsk placering. Även tillsyn över en placering som har beslutats av en myndighet i en annan fördragsslutande stat bör genomföras på motsvarande sätt som för en placering som beslutats av social- nämnden respektive kommunen.

311

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

SOU 2015:74

En insats för en vuxen i en annan fördragsslutande stat

Efter socialnämndens respektive kommunens beslut om boende för en vuxen i en annan fördragsslutande stat genomförs insatsen i det aktuella landet på samma sätt som en insats som har beslutats av myndigheterna där (se avsnitt 13.2 och artikel 14). När det gäller 1996 års Haagkonvention ska socialnämnden, för att kunna uppfylla sina skyldigheter i fråga om att följa den beslutade placeringen, genom en överenskommelse med behörig myndighet i det land där barnet ska placeras ha gjort det möjligt att följa upp placeringen. En sådan överenskommelse är enligt 1996 års Haagkonvention en förut- sättning för att en placering i utlandet ska få genomföras (6 kap. 11 b § 4 SoL).19

Socialnämnden respektive kommunen måste även uppfylla sina skyldigheter i fråga om att följa upp en insats för en vuxen i en annan fördragslutande stat. Vid ett boende av mer permanent karak- tär blir skyldigheten svagare i takt med att den vuxne tillbringar mer och mer tid i den andra fördragsslutande staten. Uppföljnings- skyldigheten kan därför sägas vara starkare vid ett tillfälligt boende än vid ett varaktigt boende och det bör, enligt utredningen, över- låtas till socialnämnden respektive kommunen att bedöma i vilken utsträckning en uppföljning bör ske. Utredningen föreslår därför att socialnämnden respektive kommunen får besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördragsslutande stat enligt 2000 års Haag- konvention endast om socialnämnden respektive kommunen, när den bedömer det nödvändigt, genom en överenskommelse med den behöriga myndigheten i den stat där den vuxne ska få ett boende har gjort det möjligt för nämnden respektive kommunen att få följa upp insatsen.

Tillsynen över ett boende i en annan fördragsslutande stat blir en fråga för myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne får ett boende (artikel 14). En ytterligare förutsättning för att en insats i en annan fördragsslutande stat ska kunna komma i fråga bör därför, i likhet med vad som gäller vid placeringar enligt 1996 års Haagkonvention (6 kap. 11 b § 5 SoL)20, vara att den för- dragsslutande stat där den vuxne ska få ett boende har en tillfreds-

19Se prop. 2011/12:85, s. 47.

20Se prop. 2011/12:85, s. 47.

312

SOU 2015:74

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat

ställande tillsyn av boendet. Utredningen föreslår att ett sådant krav för insatsen ska anges i lag.

13.4.4Överklagan av beslut enligt artikel 33

Utredningens bedömning: Det finns inte något behov av att införa kompletterande bestämmelser i fråga om överklagande av ett beslut enligt artikel 33.

SoL, LSS och förvaltningslagen är tillämpliga på socialnämndens respektive kommunens prövning av en placering enligt artikel 33. När det gäller överklagande av ett förvaltningsbeslut föreskrivs i 22 § förvaltningslagen att ett beslut får överklagas av den som be- slutet angår, om det gått honom emot och beslutet kan överklagas. Om ett visst beslut kan överklagas eller inte regleras av andra för- fattningar än förvaltningslagen, till exempel anges de beslut av social- nämnden som får överklagas i 16 kap. 3 § SoL och med avseende på beslut av kommunen i 27 § LSS. Det kan nämnas att bestämmel- serna om överklagande i förvaltningslagen dock alltid tillämpas om det behövs för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i den europeiska kon- ventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna (se 3 § förvaltningslagen).

Frågan är om socialnämndens respektive kommunens prövning av ett boende som beslutats över landgränserna ska kunna över- klagas. Utredningen har gjort bedömningen att tvångsplaceringar över landgränserna inte kan komma i fråga (avsnitt 13.4.1). Detta innebär att det saknas skäl att tillhandahålla ett system för över- prövning på det sätt som föreskrivs för beslut om tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT. Det finns således, enligt utredningen, inte något behov av att införa kompletterande bestämmelser i fråga om överklagande av ett beslut enligt artikel 33.

313

142000 års Haagkonventions förhållande till andra internationella instrument och autonom rätt

14.1Allmänt

Den svenska internationellt privaträttsliga lagstiftningen rörande skydd för vuxna består, som nämns i kapitel 4, dels av bestämmel- ser som har tillkommit genom internationella överenskommelser och endast gäller i förhållande till de länder mellan vilka överenskom- melserna har träffats, dels av autonom rätt som gäller utan sådan bundenhet. I svensk rätt finns således flera författningar med be- stämmelser om svensk domstols internationella behörighet, tillämp- lig lag och erkännande och verkställighet av beslut i ärenden om skydd för vuxna.

När det gäller konventionsbunden lagstiftning regleras skyddet i 1931 års nordiska äktenskapskonvention, som har införlivats i svensk rätt genom 1931 års förordning och 1988 års lag. Den nordiska kon- ventionen om socialt bistånd och sociala tjänster, som gäller som lag i Sverige,1 innehåller bestämmelser om internationell behörig- het. Dessutom finns lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, som bygger på ett samarbete mellan de nordiska länderna. De autonoma bestämmelser som behandlar skydd för vuxna finns i 1904 års lag.

1 Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

315

2000 års Haagkonventions förhållande till andra internationella instrument …

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention reglerar hur konventionens bestäm- melser, efter ett lands tillträde, förhåller sig till andra internatio- nella instrument (artiklarna 48 och 49). Mellan fördragsslutande stater gäller konventionsbundna bestämmelser framför autonom rätt. I kapitlet redogörs för hur 2000 års Haagkonvention förhåller sig till andra internationella instrument och autonom rätt samt över- vägs om artiklarna i konventionen föranleder ett behov av lagänd- ringar eller kompletterande bestämmelser.

14.2Förhållandet mellan 2000 års Haagkonvention och 1905 års Haagkonvention

Artikel 48

I förbindelserna mellan de fördragsslutande staterna ska denna kon- vention ersätta den i Haag den 17 juli 1905 undertecknade konventio- nen om omyndighetsförklaring och därmed jämförbara skyddsåtgärder.

2000 års Haagkonvention ersätter, i förbindelserna mellan de för- dragsslutande staterna, 1905 års Haagkonvention (artikel 48). Sverige sade upp 1905 års Haagkonvention år 1960 (se avsnitt 3.4).

Till skillnad från den motsvarande artikeln i 1996 års Haag- konvention (artikel 51) finns det i artikel 48 inte något förbehåll för erkännandet av åtgärder som tidigare har vidtagits enligt 1905 års Haagkonvention. Skälet till att ett förbehåll saknas är enligt den förklarande rapporten att 1905 års Haagkonventon knappast längre tillämpas som en mellanstatlig överenskommelse.2

14.3Förhållandet mellan 2000 års Haagkonvention och andra internationella instrument (artikel 49)

Artikel 49

1. Denna konvention inverkar inte på något annat internationellt instru- ment som de fördragsslutande staterna är parter i och som innehåller bestämmelser om frågor som regleras i konventionen, såvida inte en mot- satt förklaring avges av de stater som är parter i ett sådant instrument.

2 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 159.

316

SOU 2015:74

2000 års Haagkonventions förhållande till andra internationella instrument …

2.Denna konvention inverkar inte på möjligheten för en eller flera fördragsslutande stater att ingå överenskommelser som innehåller bestämmelser om frågor som regleras i denna konvention med avseende på vuxna som har hemvist i någon av de stater som är parter i sådana överenskommelser.

3.Överenskommelser som kan komma att ingås av en eller flera för- dragsslutande stater om frågor som omfattas av denna konventions tillämpningsområde inverkar inte på tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention i förhållandet mellan dessa stater och andra för- dragsslutande stater.

4.De föregående punkterna ska även vara tillämpliga på enhetliga lagar som är grundade på särskilda förbindelser av regional eller annan karak- tär mellan berörda stater.

Förhållandet mellan 2000 års Haagkonvention och andra inter- nationella instrument regleras i artikel 49, som i huvudsak har ut- formats på samma sätt som artikel 52 i 1996 års Haagkonvention.

2000 års Haagkonvention inverkar inte på något annat internatio- nellt instrument som de fördragsslutande staterna är parter i och som innehåller bestämmelser om frågor som regleras i konventionen, såvida inte en motsatt förklaring avges av de stater som är parter i ett sådant instrument (artikel 49.1).

2000 års Haagkonvention inverkar inte heller på möjligheterna för en eller flera fördragsslutande stater att ingå överenskommelser med avseende på vuxna med hemvist i någon av staterna (arti- kel 49.2). En sådan överenskommelse kan antingen ingås mellan fördragsslutande stater eller mellan en fördragsslutande stat eller flera och en eller flera tredje länder och får avse vuxna med hemvist i någon av de avtalsslutande länderna.

I fråga om skydd för vuxna är Sverige part i 1931 års nordiska äktenskapskonvention (se närmare avsnitt 3.6.1). 2000 års Haag- konvention inverkar således inte – såvida inte en motsatt förklaring avges – på tillämpningen av 1931 års nordiska äktenskapskonven- tion och hindrar inte heller att den ändras, förutsatt att bestäm- melserna om förmynderskap även fortsättningsvis begränsas till att gälla vuxna som har hemvist i någon av de stater som är parter i 1931 års nordiska äktenskapskonvention.3 På motsvarande sätt för- håller det sig med den nordiska konventionen om socialt bistånd

3 Jämför den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 10.

317

2000 års Haagkonventions förhållande till andra internationella instrument …

SOU 2015:74

och sociala tjänster, som gäller som lag i Sverige4 och som i vissa fall ger internationell behörighet till vistelselandets sociala myndig- heter i fråga om bistånd till nordiska medborgare (se avsnitt 4.3.3). 2000 års Haagkonvention gäller dock, enligt utredningens bedöm- ning, för de frågor som inte omfattas av den internordiska reg- leringen, till exempel framtidsfullmakter.

Överenskommelser som ingås mellan en eller flera fördragsslut- ande stater i angelägenheter som täcks av konventionens tillämp- ningsområde påverkar dock inte tillämpningen av bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention i relationen mellan sådana stater och andra fördragsslutande stater (artikel 49.3). Bestämmelsen innebär att för- dragsslutande stater är fria att ingå separata överenskommelser, även sådana som är baserade på den vuxnes nationalitet, vistelse eller på förekomsten av egendom i någon av de fördragsslutande staterna (jämför artikel 49.2), men att en sådan överenskommelse inte kan användas för att frångå staternas skyldigheter enligt 2000 års Haag- konvention mot andra fördragsslutande stater som inte är parter i den separata överenskommelsen.5

Bestämmelserna i punkterna 1–3 ska även tillämpas på enhetliga lagar grundade på speciella förbindelser av regional eller annan natur mellan de berörda staterna (artikel 49.4). Denna bestämmelse är av speciellt intresse för de nordiska länderna och omfattar till exempel lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand- ling och lagens motsvarigheter i de övriga nordiska länderna.6

14.42000 års Haagkonvention i förhållande till autonom rätt

Inom sitt tillämpningsområde ska 2000 års Haagkonvention vara över- ordnad autonom rätt. Om Sverige tillträder 2000 års Haagkonven- tion blir alltså den svenska autonoma rätten subsidiär i förhållande

4Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

5Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 163.

6Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 165, och den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 10.

318

SOU 2015:74

2000 års Haagkonventions förhållande till andra internationella instrument …

till bestämmelserna i konventionen. Utredningens överväganden beträffande ett svenskt tillträde till konventionen finns i kapitel 6.

14.5Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

Utredningens bedömning: Artiklarna 48 och 49 ger inte upp- hov till några lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

De bestämmelser som reglerar förhållandet mellan 2000 års Haag- konvention och andra internationella instrument och förhållandet mellan 2000 års Haagkonvention och 1905 års Haagkonvention be- döms inte föranleda några lagändringar eller kompletterande bestäm- melser i svensk rätt.

319

15Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

i 2000 års Haagkonvention

15.1De allmänna bestämmelserna och slutbestämmelserna i 2000 års Haagkonvention

I kapitlet med allmänna bestämmelser (kapitel VI, artiklarna 38–52) har bestämmelser av mer administrativ natur samlats, till exempel föreskrifter om intyg, behandling av personuppgifter, sekretess och språk liksom bestämmelser som rör stater med flera rättssystem. Sist i konventionen finns slutbestämmelserna (kapitel VII, artiklar- na 53–59). De avser i första hand staternas anslutande till konven- tionen och konventionens ikraftträdande.

15.2Intyg

Artikel 38

1.Myndigheterna i den fördragsslutande stat där en skyddsåtgärd har vidtagits eller där en företrädares fullmakt har bekräftats, får på begä- ran av den person som har anförtrotts skyddet av den vuxnes person eller egendom, för denna person, utfärda ett intyg om i vilken egen- skap personen handlar och vilka befogenheter personen har.

2.Denna person ska, om inte annat kan visas, anses handla i den egen- skap och ha de befogenheter som anges i intyget från intygets datum.

3.Varje fördragsslutande stat ska ange vilka myndigheter som är behö- riga att utfärda intyget.

321

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

15.2.1Artikel 38 2000 års Haagkonvention

Myndigheterna i den fördragsslutande stat där en skyddsåtgärd har vidtagits eller där en företrädares fullmakt har bekräftats, får på begäran av den person som har anförtrotts skyddet av den vuxnes person eller egendom, utfärda ett intyg om i vilken egenskap per- sonen handlar och vilka befogenheter personen har (artikel 38). Det framgår vidare av artikeln att personen i fråga ska anses handla i denna egenskap, och med angivna befogenheter, om inte annat kan visas. Varje fördragsslutande stat ska ange vilka myndigheter som är behöriga att utfärda intyget.

Artikel 38 har sin motsvarighet i artikel 40 1996 års Haagkon- vention. Till skillnad från 1996 års Haagkonvention är det i 2000 års Haagkonvention endast myndigheterna i den fördragsslutande stat där en skyddsåtgärd har vidtagits eller där en företrädares fullmakt har bekräftats som kan utfärda ett intyg. I 1996 års Haagkonven- tion har även barnets hemviststat denna befogenhet. I Bryssel II- förordningen finns det inte någon direkt motsvarighet till artikel 38 2000 års Haagkonvention, men intyg om meddelade domar och beslut kan enligt förordningen utfärdas av en domstol eller berörd myndighet. Det finns också vissa likheter med arvsintyget enligt EU:s arvsförordning.

Syftet med intygen enligt 2000 års Haagkonvention är att under- lätta för företrädaren att utöva skyddet för en vuxen i ett annat land, där man kanske annars inte skulle tolka ett beslut om skydds- åtgärder på rätt sätt.1 Enligt den förklarande rapporten torde intygen även leda till att man kan undvika såväl kostnader som tvister genom att de har bevisverkan i alla fördragsslutande stater.2

Enligt artikelns ordalydelse är de fördragsslutande staterna inte skyldiga att utfärda ett intyg och under utarbetandet av konven- tionen uttalades att avsikten var att inte ålägga en konventionsstat, som motsatte sig det, att tillhandahålla intyg.3 I artikel 38.1 anges således att myndigheten ”får” utfärda ett intyg. Alla fördragsslut- ande stater ”ska” dock enligt artikel 38.3 ange vilka myndigheter som är behöriga att utfärda intyget. Bestämmelsen om utpekande

1Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 21.

2Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 144.

3Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 144.

322

SOU 2015:74

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

av en myndighet i artikel 38.3 torde, enligt utredningen, endast röra de fördragsslutande stater som väljer att tillhandahålla intyg.

Den myndighet som utfärdar intyget behöver inte vara den- samma som den som har vidtagit åtgärden. Intyget ska utvisa vem som har anförtrotts skyddet av den vuxne på grund av en skydds- åtgärd som har vidtagits av en behörig myndighet enligt kapitel II i konventionen eller då befogenheterna har tilldelats genom en fram- tidsfullmakt (se kapitel 10). Av intyget ska också framgå i vilken egenskap personen handlar och de befogenheter som personen har. När det är lämpligt kan ett intyg, enligt den förklarande rapporten, även ange vilken behörighet som inte omfattas. Intyget kan till exempel ange att personen med företrädaransvar avseende en vuxen med hemvist i USA inte har befogenhet att administrera egendom som den vuxne äger i ett annat land.4

Utredningen gör bedömningen att franskans ”confirmé” och engelskans ”confirmed” i detta sammanhang bör översättas med ”bekräfta”. Vad som avses med att en fullmakt har bekräftats fram- går inte av konventionen och redovisas inte heller närmare i den förklarande rapporten. Enligt utredningen bör en fullmakt kunna anses vara bekräftad till exempel vid en prövning av fullmakten enligt artikel 15 eller 16 (se avsnitt 10.6) eller vid någon form av registreringsförfarande som kan krävas vid tillkomsten av fullmak- ten i en stat som har institutet i sin interna rätt (se kapitel 10).

Enligt artikel 38.2 ska personen, om annat inte visas, anses handla enligt de befogenheter som anges i intyget. Det kommer således att vara möjligt för en berörd person att ifrågasätta riktigheten av de uppgifter som framgår av intyget. I avsaknad av ett ifrågasättande kan tredje man emellertid tryggt handla med den person som intyget anvisar, inom de befogenhetsramar som anges. Intygets bevisverkan begränsas av det datum när det utfärdades. Intyget kan alltså inte garantera att befogenheterna kvarstår i framtiden.5 För det fall en person under en längre tid behöver intyg om sitt förvaltarförord- nande skulle alltså intyg kunna utfärdas vid flera tillfällen beträffande samma förvaltarskap.

4Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 144.

5Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 147, och den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 21.

323

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Av den förklarande rapporten framgår att det har utarbetats en modell för hur intygen bör vara utformade.6 Modellen finns till- gänglig på Haagkonferensens hemsida.7

15.2.2Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

Utredningens förslag: Det ska i enlighet med artikel 38.3 anges att överförmyndaren, när det gäller godmanskap och förvaltar- skap, samt tingsrätten, i fråga om framtidsfullmakter, tillhanda- håller intyg enligt artikel 38.

Utredningens bedömning: I förordning bör föreskrivas att den tingsrätt där en framtidsfullmakt har bekräftats ska utfärda in- tyg enligt artikel 38.

Någon ytterligare reglering är inte erforderlig för att intyg enligt artikel 38 2000 års Haagkonvention ska tillhandahållas.

Utgångspunkter

Som framgår av avsnitt 15.2.1 ålägger konventionen inte de för- dragsslutande staterna en skyldighet att tillhandahålla sådana intyg. Det finns inte heller någon konventionsenlig skyldighet för en företrädare att begära och kunna uppvisa ett intyg. Med hänsyn till intygens bevisverkan fyller de en viktig praktisk funktion och ut- redningen bedömer att intyg kommer att efterfrågas i förhållande- vis stor utsträckning. Mot denna bakgrund är det enligt utredningen angeläget att svensk myndighet tillhandahåller sådana intyg som avses i artikel 38.

När det gäller företrädare för en skyddsbehövande vuxen aktua- liseras intygsfrågan i Sverige beträffande gode män och förvaltare. Den kan även uppkomma i händelse av att en här gällande framtids- fullmakt har bekräftats i Sverige. Om institutet framtidsfullmakt införs i svensk rätt, får frågan ökad betydelse eftersom den som

6Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 147.

7Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

324

SOU 2015:74

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

åberopar en sådan fullmakt kan ha ett intresse av att få ett mot- svarande intyg utfärdat.

Intyg avseende godmanskap och förvaltarskap

När en vuxen är i behov av en företrädare tillgodoses behovet enligt svensk rätt genom att en god man eller en förvaltare utses. Det är tingsrätten som utser en god man eller en förvaltare i samband med att godmanskapet eller förvaltarskapet anordnas (11 kap. 4 § andra stycket och 7 § fjärde stycket FB). Om det därefter blir aktuellt att byta god man eller förvaltare är överförmyndaren enligt nämnda bestämmelse ensam behörig att fatta beslut. När det gäller god- manskap och förvaltarskap har överförmyndaren därför en skyldig- het att föra ett register över dessa ställföreträdarskap och om det begärs ska överförmyndaren lämna ut ett utdrag ur registret (9 och 11 §§ förmynderskapsförordningen [1995:379]). Av registerutdraget framgår vem som är förordnad ställföreträdare för en enskild och på vilken grund ställföreträdarskapet vilar. I praktiken använder den gode mannen eller förvaltaren utdraget som sin legitimations- handling, för att kunna utföra åtgärder för sin huvudmans räkning.

Det registerutdrag som överförmyndaren i dag utlämnar uppfyller, enligt utredningens bedömning, de krav som ställs på ett intyg enligt 2000 års Haagkonvention då det av utdraget framgår i vilken egenskap företrädaren handlar och vilka befogenheter han eller hon har. Någon ytterligare reglering är därför, enligt utredningens be- dömning, inte erforderlig för att intyg enligt artikel 38 2000 års Haagkonvention ska tillhandahållas. Det ska alltså i enlighet med artikel 38.3 anges att överförmyndaren tillhandahåller intyg enligt artikel 38 när det gäller godmanskap och förvaltarskap.

Intyg i fråga om framtidsfullmakter

Ett intyg om företrädarskap ska enligt artikel 38.1 2000 års Haag- konvention kunna begäras också i fråga om framtidsfullmakter från myndigheterna i den fördragsslutande stat där företrädarens full- makt har bekräftats. Ett förslag på en reglering av framtidsfull- makter i svensk rätt bereds för närvarande inom Regeringskansliet

325

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

(Ds 2014:16) och framtidsfullmakter behandlas särskilt av utred- ningen i kapitel 10.

Möjligheten att utfärda intyg i artikel 38 gäller oavsett om insti- tutet framtidsfullmakt finns i svensk rätt eller inte. Utredningen föreslår i avsnitt 10.6.2 att behörig domstol i frågor som gäller fram- tidsfullmakter enligt artiklarna 15 och 16 2000 års Haagkonvention ska vara tingsrätten i den ort där fullmaktsgivaren har hemvist och, om han eller hon inte har hemvist i Sverige, att Stockholms tingsrätt ska vara behörig domstol. Det är enligt utredningens bedömning följdriktigt att den tingsrätt som har bekräftat en framtidsfullmakt genom en prövning enligt artikel 15 eller 16 är behörig att även ut- färda intyg om företrädarskap i anledning av den framtidsfullmakt som har bekräftats där. Skyldigheten för den tingsrätt som har be- kräftat framtidsfullmakten att utfärda intyg bör regleras i förord- ning. Av det sagda följer att det i enlighet med artikel 38.3 ska anges att den tingsrätt där en framtidsfullmakt har bekräftats tillhanda- håller intyg om den fullmakten.

Enligt den föreslagna lagen om framtidsfullmakter ska överför- myndaren under vissa förutsättningar registrera en framtidsfull- makt och ett utdrag ur registret ska på begäran lämnas ut för att visa vem som är företrädare och på vilken grund ställföreträdar- skapet vilar. Ett sådant registerutdrag uppfyller vad som krävs av ett intyg enligt 2000 års Haagkonvention.

15.3Behandlingen av personuppgifter och sekretess

15.3.1Artiklarna 39 och 40 2000 års Haagkonvention

Personuppgifter som har samlats in eller överlämnats enligt kon- ventionen får användas endast i de syften för vilka de har samlats in eller överlämnats (artikel 39). De myndigheter till vilka upplysningar har överlämnats ska sörja för att de omfattas av sekretess i enlighet med lagstiftningen i denna stat (artikel 40). Artiklarna 39 och 40 ger alltså skydd för de personuppgifter som hanteras enligt konven- tionen.

Dessa bestämmelser överensstämmer med artiklarna 41 och 42 1996 års Haagkonvention. I Bryssel II-förordningen finns det inte några motsvarande bestämmelser. De personuppgifter som hante- ras enligt Bryssel II-förordningen skyddas av unionsrätt på området,

326

SOU 2015:74

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

bland annat av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med av- seende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter8 (dataskyddsdirektivet), som har genomförts i svensk rätt genom bestämmelserna PUL. En motsvarande bestäm- melse finns också i 1993 års Haagkonvention.

15.3.2Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

Utredningens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift hos all- män domstol om en vuxens personliga eller ekonomiska förhåll- anden i mål eller ärenden enligt 2000 års Haagkonvention, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess ska gälla för uppgift hos förvaltningsdomstol om en vuxens personliga förhållanden i mål eller ärenden enligt 2000 års Haagkonvention, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den vuxne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst sjuttio år.

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om behandling av personuppgifter föranleder i sig inte några lagändringar.

Behandling av personuppgifter

De personuppgifter som har samlats in eller överlämnats i enlighet med bestämmelser i 2000 års Haagkonvention får inte användas för några andra syften än för vilka de har samlats in eller överlämnats. Motsvarande bestämmelse i 1996 års Haagkonvention finns i arti-

8 Se EGT L 281, 23.11.1995, s. 31–50. Senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 av den 29 september 2003 om anpassning till rådets beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som omfattas av förfarandet i artikel 251 i EG- fördraget som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genom- förandebefogenheter, EUT L 284, 31.10.2003, s. 1–53.

327

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

kel 41. Bestämmelsen i 2000 års Haagkonvention stämmer överens med de grundläggande krav som anges i 9 § första stycket c) och d) PUL, där det framgår att den personuppgiftsansvarige ska se till att personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och att personuppgifter inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in. På samma sätt som för 1996 års Haagkonvention gör utredningen bedömningen att artikel 39 2000 års Haagkonvention inte kräver någon lagändring. (Se även avsnitt 12.8.6.)

Sekretess

Allmänt

I enlighet med artikel 40 2000 års Haagkonvention ska de svenska myndigheter till vilka upplysningar har överförts i enlighet med konventionens bestämmelser sörja för att uppgifterna omfattas av sekretess i enlighet med vad som gäller enligt svensk lag (se av- snitt 15.3.1).

Sekretess hos myndighet

Som redovisas i avsnitt 12.2.2 gäller primär sekretess hos överför- myndare i ärenden enligt FB (32 kap. 4 § OSL). Primär sekretess gäller även inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården (26 kap. 1 § första stycket och 25 kap. 1 § första stycket OSL). Sekretess gäller för en uppgift, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men, det vill säga en presumtion för sekretess. En uppgift som överförs från en myndighet i en annan fördragsslutande stat om- fattas av den primära sekretessen hos dessa myndigheter och det finns, enligt utredningens bedömning, därför inte något behov av kompletterande bestämmelser i anledning av 2000 års Haagkonven- tion. I kapitel 12 lämnas förslag på en ny sekretessbestämmelse för uppgifter hos centralmyndigheten för 2000 års Haagkonvention.

328

SOU 2015:74

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

Sekretess hos domstol

Som redovisas i avsnitt 12.2.2 gäller primär sekretess hos allmän domstol i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB och förvaltarskap (36 kap. 1 § första stycket 3 och 4 OSL). För förvaltningsdomstolen finns det en bestämmelse om primär sekre- tess, i vilken det anges att sekretessbestämmelser som gäller i viss verksamhet eller i vissa ärenden är direkt tillämpliga hos en för- valtningsdomstol vid handläggning av ett överklagande av ett beslut som har fattats av en myndighet i sådan verksamhet eller i ett så- dant ärende (43 kap. 1 § OSL). Sistnämnda sekretessbestämmelse reglerar alltså uppgifter i överklagade mål eller ärenden enligt SoL, LSS, LVM, LVU och LPT.

Om en domstol i sin rättskipande eller rättsvårdande verksam- het får en sekretessbelagd uppgift från en domstol eller annan myn- dighet, gäller sekretessen också hos den domstol som får uppgiften, så kallad sekundär sekretess (43 kap. 2 § första stycket OSL). Detta gäller inte om det finns en annan primär sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse som är tillämplig på uppgiften hos dom- stolen (43 kap. 2 § andra stycket OSL). (Se även avsnitt 12.2.2.)

Om en utländsk myndighet överför en sekretesskyddad uppgift till en svensk domstol gäller inte den sekundära sekretessen efter- som den utländska myndigheten inte betraktas som en ”myndig- het” i OSL:s mening.9 Detta innebär att uppgifter från en myn- dighet i en annan fördragsslutande stat, som inte rör godmanskap eller förvaltarskap, inte är sekretesskyddade hos en svensk domstol. Uppgifter som lämnas från en myndighet i en annan fördragsslut- ande stat får således i vissa fall ett sämre skydd än de skulle ha haft om motsvarande uppgifter hade givits in från en svensk myndighet. Så kan vara fallet i förvaltningsdomstolen för uppgifter som en myndighet i en annan fördragsslutande stat ger in direkt till dom- stolen i ett pågående mål eller ärenden enligt SoL, LSS, LVM, LVU och LPT.

Det kan även i andra situationer där uppgifter ges in till en svensk domstol från ett annat land finnas behov av sekretess, till exempel i

9 Beträffande sekretess gentemot utländska myndigheter och att uttrycket ”myndighet” i OSL inte avser utländska myndigheter, se prop. 1981/82:186, s. 57 f.

329

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring av en ut- ländsk skyddsåtgärd hos allmän domstol.10

De uppgifter som kan förväntas förekomma i sådana mål och ärenden kommer ofta att vara av samma slag som de som kan finnas i motsvarande mål och ärenden rörande skyddsåtgärder enligt svensk rätt. Behovet av att kunna hemlighålla uppgifter i dessa fall mot- svarar det behov som finns beträffande uppgifter i mål och ärenden enligt den svenska lagstiftningen om skydd för vuxna. Utredningen föreslår därför att det införs ett sekretesskydd i domstol för upp- gift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden även för dessa mål och ärenden, såväl när det gäller allmän domstol som förvaltningsdomstol.

När det gäller mål eller ärenden enligt 1996 års Haagkonvention har det i 36 kap. 1 § andra stycket 6 OSL tagits in en bestämmelse om sekretess till skydd för enskild. Av bestämmelsen framgår att sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs, det vill säga en presumtion för att uppgifterna är offentliga. Bestämmelsen omfattar enligt dess lydelse ”mål eller ärenden enligt lagen om 1996 års Haagkonvention”, vilket torde innebära att såväl mål enligt FB som LVU omfattas av sekre- tessregleringen.

Med avseende på 2000 års Haagkonvention är det hos allmän domstol i ärenden om godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB och för- valtarskap en förutsättning för sekretess att det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men om uppgiften röjs. Avvägningen mellan intresset av insyn och intresset av skyddet för den personliga integriteten föranleder bedömningen att det ska gälla en presumtion för att uppgifterna är offentliga också i de mål och ärenden vid allmän domstol som är aktuella enligt 2000 års Haagkonvention. Sekretesstiden för uppgift i en allmän handling ska vara begränsad till högst sjuttio år.11 Den föreslagna sekretessbestämmelsen för allmän domstol innebär, som nämnts, att det gäller en presumtion för att uppgifterna är offentliga. Den tystnadsplikt som följer av bestämmelserna bör i linje med det

10Jämför bedömningen i prop. 2011/12:85, s. 50 f.

11Jämför förslag och bedömningen i prop. 2011/12:85, s. 51.

330

SOU 2015:74

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

inte ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra upp- gifter. Utredningen föreslår därför inte någon sådan begränsning.12 I fråga om förvaltningsdomstol finns det, enligt sekretessbestäm- melsen i 43 kap. 1 § OSL, i mål eller ärenden enligt SoL, LSS, LVM, LVU och LPT en presumtion för sekretess. Detta ska enligt utred- ningen gälla även sådana mål eller ärenden enligt 2000 års Haag- konvention. På samma sätt som för allmän domstol ska sekretess- tiden för uppgift i en allmän handling vara begränsad till högst

sjuttio år.

15.4Övergångsbestämmelser (artikel 50)

Konventionens övergångsbestämmelser finns i artikel 50. Den första övergångsbestämmelsen innebär att konventionen ska vara tillämp- lig på åtgärder endast om de har vidtagits i en stat efter det att konventionen har trätt i kraft för den staten (artikel 50.1). Den andra övergångsbestämmelsen anger att konventionen ska vara tillämplig i fråga om erkännande och verkställighet av åtgärder som har vidtagits efter det att konventionen har trätt i kraft mellan den stat där åtgärden har vidtagits och den stat där frågan om erkän- nande eller verkställighet uppkommer (artikel 50.2). Den tredje bestämmelsen avser framtidsfullmakter och för dessa ska konven- tionen, från det att den har trätt i kraft för den fördragsslutande statens del, vara tillämplig på sådant företrädaransvar som tidigare har beviljats på grunder som är jämförbara med de som anges i arti- kel 15 (artikel 50.3). (Beträffande framtidsfullmakter, se kapitel 10.)

1996 års Haagkonvention har motsvarande övergångsbestäm- melser i artikel 53, förutom i fråga om framtidsfullmakterna.

12 Jämför prop. 2011/12:85, s. 51 och prop. 1979/80:2, Del A, s. 111 f.

331

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

15.4.1Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

Utredningens bedömning: Konventionens övergångsbestäm- melser kräver i sig inte några kompletterande bestämmelser.

Åtgärder som har vidtagits i en fördragsslutande stat innan konven- tionen trädde i kraft i den staten kommer inte att bli ogiltiga även om den myndighet som vidtog åtgärderna inte har behörighet enligt konventionen men de omfattas då inte av konventionens bestäm- melser om erkännande och verkställighet. Konventionen hindrar emellertid inte de fördragsslutande staterna från att, i enlighet med sina nationella bestämmelser, erkänna tidigare vidtagna åtgärder.13 När det gäller framtidsfullmakter gäller dock enligt konventionen (artikel 50.3) att en fullmakt som har utfärdats innan konventionen har trätt i kraft för den fördragsslutande statens del inte ska betraktas som ogiltig om företrädaransvaret har beviljats på grun- der som är jämförbara med de som anges i artikel 15.

Konventionens övergångsbestämmelser gäller på det sätt som de är uttryckta. De bedöms därför inte kräva några kompletterande bestämmelser.

15.5Översättning av handlingar och reservationsmöjligheter

15.5.1Översättning av handlingar (artikel 51)

Meddelanden som sänds till centralmyndigheten eller till en annan myndighet i en fördragsslutande stat ska vara avfattade på original- språket och åtföljas av en översättning till det eller de officiella språken i den andra staten eller, om det är svårt att få till stånd en sådan, en översättning till franska eller engelska (artikel 51.1). En fördragsslutande stat får dock genom att göra en reservation i enlig- het med artikel 56, motsätta sig användandet av antingen franska eller engelska, men inte båda (artikel 51.2).

13 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 166 och 167, och jämför SOU 2005:111, s. 286 f.

332

SOU 2015:74

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

Artikeln motsvaras av artikel 54 1996 års Haagkonvention.14 I Bryssel II-förordningen finns det en bestämmelse om att medlems- staterna ska underrätta kommissionen om vilket eller vilka av gemenskapens institutioners officiella språk utöver det eller de egna språken som kan godtas i meddelandena till centralmyndigheterna (artikel 57.2).

Artikel 51.1 2000 års Haagkonvention innebär att meddelanden som skickas från Sverige ska vara skrivna på svenska, men vara över- satta antingen till språket i det land dit handlingen skickas eller, om det är svårt att få till stånd en sådan översättning, till franska eller engelska. Det land dit handlingen ska skickas kan emellertid ha reser- verat sig mot användningen av något av de två sistnämnda språken (se artikel 56). På motsvarande sätt ska meddelanden som skickas till Sverige ska vara skrivna på det språk som används i det avsändande landet, och vara översatta till svenska eller till franska eller engelska (beroende på om Sverige ska reservera sig, se avsnitt 15.5.3).15

15.5.2Reservationsmöjligheter (artikel 56)

Det finns enligt konventionen en möjlighet för de fördragsslutande staterna att reservera sig. Varje stat får, senast vid ratificering, godtagande eller anslutning eller då en förklaring avges, anmäla en reservation enligt artikel 51.2. Ingen annan reservation ska vara tillåten (artikel 56.1). Varje stat får när som helst återta en reserva- tion som den har anmält. Depositarien ska underrättas om ett så- dant återtagande (artikel 56.2). Reservationen ska upphöra att gälla den första dagen i den tredje kalendermånaden efter det att den underrättelse som avses i föregående punkt har lämnats (artikel 56.3).

Reservationsmöjligheten innebär att en fördragsslutande stat kan motsätta sig användandet av antingen franska eller engelska i meddelanden till centralmyndigheten eller en annan myndighet (artikel 51.2). En sådan möjlighet finns även enligt 1996 års Haag- konvention och vid anslutningen till den konventionen reserverade

14Även i 1980 års Haagkonvention (artikel 24) finns en motsvarighet till artikel 51 2000 års Haagkonvention.

15Jämför SOU 2005:111, s. 287 f.

333

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Sverige sig mot användandet av franska i meddelanden till myn- digheter i Sverige.16

15.5.3Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

Utredningens förslag: Sverige ska utnyttja möjligheten i 2000 års Haagkonvention att reservera sig mot användandet av franska i meddelanden till centralmyndigheten och andra myndigheter i Sverige.

Utredningens bedömning: Framställningar och meddelanden till den svenska centralmyndigheten eller andra myndigheter bör, om de inte är skrivna på svenska, åtföljas av en översättning till svenska eller, om det är svårt att få till stånd en sådan översätt- ning, en översättning till engelska.

Översättning av handlingar

I artikel 51 2000 års Haagkonvention uppställs krav på myndig- heterna att översätta handlingar som skickas till en myndighet i en annan fördragsslutande stat. Beträffande motsvarande artikel i 1996 års Haagkonvention gjordes bedömningen att det krävdes kom- pletterande bestämmelser om att framställningar och meddelanden till den svenska centralmyndigheten eller andra myndigheter, om de inte är skrivna på svenska, ska åtföljas av en översättning till svenska eller, om det är svårt att få till stånd en sådan översättning, en översättning till engelska.17 Med hänsyn härtill gör utredningen bedömningen att en motsvarande bestämmelse bör införas i en för- ordning med kompletterande bestämmelser till 2000 års Haagkon- vention.

16Se prop. 2011/12:85, s. 30 f. Denna möjlighet finns också enligt 1980 års Haagkonvention, men regeringen fann beträffande denna konvention inte att någon sådan reservation var på- kallad.

17Se prop. 2011/12:85, s. 34, och 6 § förordningen med kompletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention.

334

SOU 2015:74

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

Reservationsmöjligheter

På samma sätt som 1996 års Haagkonvention uppmuntrar 2000 års Haagkonvention till kontakt direkt mellan de fördragsslutande staternas beslutande myndigheter i olika frågor. Konventionens tillämpning kan försvåras av problem med att förstå andra fördrags- slutande staters språk. Liksom för 1996 års Haagkonvention kan det förekomma fall som kräver brådskande åtgärder och värdefull tid kan då gå förlorad vid översättningen. Handlingar på engelska kan i flertalet fall säkerligen hanteras med hjälp av den språkkunskap som finns inom en svensk myndighet. Det franska språket behärskas emellertid av betydligt färre svenska tjänstemän. Nämnda förhåll- anden talar starkt för att det även i förhållande till 2000 års Haag- konvention finns anledning att utnyttja möjligheten till reservation enligt artikel 56 mot användningen av franska. Utredningen före- slår därför att Sverige bör reservera sig mot användandet av franska i meddelanden till centralmyndigheten och andra myndigheter. Det kan i sammanhanget dock anmärkas att Finland inte har reserverat sig i fråga om språk.

15.6Övriga bestämmelser

15.6.1Undantag från krav på legalisering (artikel 41)

Ingen legalisering eller liknande förfarande får krävas i fråga om hand- lingar som översänds eller överlämnas enligt 2000 års Haagkonven- tion (artikel 41). Motsvarande bestämmelse finns i artikel 43 1996 års Haagkonvention. Legalisering får inte heller krävas i fråga om vissa handlingar enligt Bryssel II-förordningen (artikel 52).18

Legalisering innebär normalt att handlingens äkthet bestyrks i flera led, först av myndigheterna i det land som utfärdat den, och därefter av ambassaden eller konsulatet för det land där handlingen ska användas.19 Ett undantag från krav på legalisering har till syfte

18Legaliseringsförbudet i Bryssel II-förordningen gäller handlingar som en part ger in i syfte att en dom ska erkännas eller inte, handlingar som en part ger in vid ansökan om verkställ- barhetsförklaring (artikel 37) eller likvärdiga handlingar (artikel 38), samt handlingar som ges in vid verkställighetsansökan (artikel 45). Även fullmakt för ombud i saken omfattas av för- budet.

19Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl. 2014, s. 304.

335

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

att underlätta det konventionsenliga samarbetet mellan staterna. Ett undantag av detta slag betyder dock inte att de myndigheter, för vilka dokument presenteras som ger anledning till misstanke, inte har möjlighet att begära information med anknytning till doku- menten. Förbudet mot krav på legalisering gäller all tillhandahållen skriven information, alla juridiska och administrativa beslut, liksom intyg utfärdade enligt artikel 38.20 Enligt utredningens bedömning omfattas inte vidimering av kopior av förbudet.

15.6.2Bestämmelser som rör stater med flera rättssystem

I artiklarna 44–47 finns det bestämmelser med avseende på tillämp- ligheten av konventionen i förhållande till stater vars rättssystem inte är enhetliga, på grund av att olika rättssystem eller regelverk gäller för olika territoriella enheter eller för olika kategorier av per- soner. Sådana bestämmelser är brukliga i en Haagkonvention och ska beaktas när en svensk myndighet vill framställa en begäran till en sådan stat.21

Artiklarna motsvaras, med vissa mindre avvikelser, av artiklar- na 46–49 1996 års Haagkonvention.

15.6.3Utvärdering av tillämpningen

Haagkonferensens generalsekreterare ska med regelbundna inter- valler sammankalla en specialkommission med uppgift att utvärdera konventionens praktiska tillämpning (artikel 52).

En motsvarande artikel finns i 1996 års Haagkonvention (arti- kel 56).

En bestämmelse med denna innebörd har med tiden blivit vanlig i en Haagkonvention. Mötena är till för att de olika fördragsslut- ande staterna ska träffas och diskutera goda tillämpningsformer och hur tillämpningssvårigheter ska lösas på bästa sätt. Mötena kan också leda till uttalanden om hur man ska tolka olika bestämmelser

20Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 150.

21Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 153.

336

SOU 2015:74

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

i konventionen. Däremot kan bestämmelserna i den aktuella kon- ventionen inte ändras vid ett sådant möte.22

15.6.4Undertecknande, ratificering m.m.

Konventionen innehåller dessutom bestämmelser om undertecknan- de, ratificering och acceptans eller godkännande (artikel 53), tillträde (artikel 54), möjligheten för stater som har två eller flera territoriella enheter med olika rättssystem att kunna förklara på vilka enheter konventionen ska tillämpas (artikel 55), reservationssystemet och återtagande av reservationer (artikel 56), konventionens ikraftträ- dande (artikel 57), uppsägning (artikel 58), och slutligen de under- rättelser som depositarien måste göra till de fördragsslutande staterna och de som har tillträtt konventionen (artikel 59). Motsvarande bestämmelser finns i tidigare Haagkonventioner, särskilt i 1996 års Haagkonvention (artiklarna 57–63).

15.6.5Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

Utredningens bedömning: Det saknas anledning att i svensk lag komplettera konventionens bestämmelser om förbud mot legalisering, stater med fler än ett rättssystem, utvärdering av konventionens tillämpning samt slutbestämmelserna om tillträde med mera.

De berörda bestämmelserna är huvudsakligen bestämmelser som inte är av direkt intresse för den som tillämpar konventionen. Undan- taget är förbudet mot krav på legalisering, som gäller alla handlingar som översänds eller överlämnas enligt konventionen. Bestämmelsen avseende legalisering är dock tillämplig utan kompletterande be- stämmelser i lag. Övriga bestämmelser bedöms inte vara av sådant slag att de kräver några lagändringar eller kompletterande bestäm- melser.

22 Se SOU 2005:111, s. 293, och Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 170.

337

Del III Autonom rätt

16Behovet av autonoma bestämmelser

16.1Utgångspunkter

2000 års Haagkonvention gör inte anspråk på att exklusivt reglera frågorna om skydd för vuxna i de fördragsslutande staterna. Tvärt- om öppnar konventionen för annat konventionssamarbete och lämnar ett visst utrymme för staternas autonoma bestämmelser, det vill säga bestämmelser som gäller i Sverige utan någon konventions- bundenhet och som inte är ett resultat av mellanstatligt saarbete (se avsnitt 4.2.2). De senare fyller en viktig funktion i sådana situationer som faller utanför konventionens tillämpningsområde, till exempel därför att en skyddsåtgärd har vidtagits i en tredje stat.

Även om 2000 års Haagkonvention ratificeras av många stater finns det således ett behov av autonoma bestämmelser för att till- godose skyddet för vuxna i gränsöverskridande situationer när kon- ventionen inte kan tillämpas. Sådana bestämmelser blir subsidiärt tillämpliga i förhållande till den konventionsbundna lagstiftningen, vilket innebär att rättstillämparen först måste ta ställning till om den aktuella situationen regleras av konventionen. Endast i den situa- tionen när någon konventionsbunden lagstiftning inte är tillämplig kan de autonoma bestämmelserna användas. Av detta följer att rätts- tillämparen i vissa situationer, innan den tar ställning till om det finns behörighet i Sverige, måste beakta om behörighet enligt kon- ventionen finns i en annan fördragsslutande stat. I sådana fall är det följaktligen inte tillåtet att använda de autonoma bestämmelserna. Om sålunda en svensk medborgare har hemvist i en annan fördrags- slutande stat kommer behörigheten att vidta en skyddsåtgärd i första hand att finnas i hemviststaten. Behörigheten måste enligt konventionen kontrolleras fortlöpande och innan en skyddsåtgärd vidtas (se utredningens bedömning i avsnitt 8.1.3).

341

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

Autonoma bestämmelser får avvika innehållsmässigt från den konventionsbaserade lagstiftningen. Hela regelsystemet blir dock överskådligare och tydligare vid en överensstämmelse. För de som ska tillämpa bestämmelserna är det också en stor fördel om regel- systemen motsvarar varandra. Därtill kommer att om svenska auto- noma bestämmelser överensstämmer med 2000 års Haagkonvention så erkänns och verkställs svenska avgöranden i de andra stater som har tillträtt 2000 års Haagkonvention. 2000 års Haagkonvention innehåller moderna bestämmelser för gränsöverskridande situationer som har bedömts vara ändamålsenliga och ligga i den vuxnes intresse. Enligt utredningen talar därför starka skäl för att de autonoma bestämmelserna så långt möjligt bör överensstämma med 2000 års Haagkonvention.

I 2000 års Haagkonvention är vissa av bestämmelserna redan till sin karaktär allmänt tillämpliga på så sätt att de, om villkoren i be- stämmelserna är uppfyllda, alltid ska tillämpas oavsett om den andra berörda staten är en fördragsslutande stat till 2000 års Haagkon- vention eller inte (se avsnitt 8.1.2).

Autonoma internationellt privaträttsliga bestämmelser i fråga om godmanskap och förvaltarskap finns i 5 kap. 1904 års lag (se av- snitten 4.3.1 och 4.4.1). Reglernas utformning avviker från 2000 års Haagkonvention, bland annat genom att de inte gör en tydlig skill- nad mellan frågor om internationell behörighet, tillämplig lag och verkan av utländska avgöranden här i landet.

Svensk rätt saknar däremot en uttrycklig reglering av offentlig- rättsliga åtgärder till skydd för vuxna i utlandsanknutna situationer (se avsnitten 4.3.3 och 4.4.3). Något behov av att nu införa sådana autonoma bestämmelser för den offentligrättsliga delen av skyddet har inte framkommit under utredningens arbete. Utredningen gör bedömningen att framtiden, efter ett svenskt tillträde till 2000 års Haagkonvention, får utvisa om det finns ett behov av sådana be- stämmelser och lämnar därför inte några förslag i det avseendet.

I det följande överväger utredningen, vilket ändringsbehov som finns beträffande 5 kap. 1904 års lag med anledning av 2000 års Haagkonvention (se avsnitt 16.2) och därefter behandlas särskilt frågan om ordningen för placeringar av vuxna i en annan fördrags- slutande stat bör göras allmänt tillämplig (se avsnitt 16.3 och artikel 33 2000 års Haagkonvention). Utredningens överväganden bygger på ett svenskt tillträde till 2000 års Haagkonvention.

342

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

16.2Ändringsbehov i 5 kap. 1904 års lag

16.2.1Inledning

I den översyn som nu görs av bestämmelserna om godmanskap och förvaltarskap i 5 kap. 1904 års lag kommer utredningen att över- väga i vilken mån bestämmelserna i 5 kap. 1904 års lag överens- stämmer med 2000 års Haagkonvention och i vilken utsträckning det finns ett behov av autonoma bestämmelser. Utredningen har redan konstaterat att det i vissa avseenden saknas utrymme för autonoma bestämmelser (se avsnitt 8.1.2) och i dessa fall ska be- stämmelserna upphävas. Vid utformningen av de nya bestämmel- serna i 5 kap. 1904 års lag finns det, av skäl som redovisats i det föregående, anledning att ta vägledning i det sätt på vilket 2000 års Haagkonvention är uppbyggt, till exempel med särskilda bestäm- melser som rör behörighet och andra som behandlar frågor om tillämplig lag samt bestämmelser om erkännande och verkställighet. I möjligaste mån bör den nya lagtexten också utformas med 2000 års Haagkonvention som förebild.

5 kap. 1904 års lag kom till år 19241 i anledning av Sveriges tillträde till 1905 års Haagkonvention, som sades upp år 1960 (se avsnitt 3.4). Författningstext skrivs på ett annat sätt i dag än vid tillkomsten av kapitlet. Vissa av de äldre bestämmelserna kan därför uppfattas som ålderdomliga, svårbegripliga och invecklade redan på grund av den språkliga utformningen. Mot denna bakgrund finns det starka skäl att även göra en samlad översyn av hela det aktuella kapitlet.

Utredningens uppdrag är begränsat till frågor om skydd för vuxna, vilket innebär att det skulle föra för långt att inom upp- draget se över den systematiska utformningen av lagen. Enligt den nuvarande utformningen är de särskilda bestämmelser som anger att 1904 års lag är subsidiärt tillämplig i förhållande till EU-rätten och den konventionsbundna lagstiftningen placerade i ett särskilt kapitel sist i lagen. Utredningen vill här peka på att detta kan med- föra vissa svårigheter vid rättstillämpningen. Svårigheterna upp- kommer särskilt i förhållande till de nuvarande bestämmelser i 1904 års lag som utredningen föreslår ska upphävas på grund av att

1 Se SFS 1924:340.

343

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

det inte finns något utrymme för bestämmelserna i förhållande till 2000 års Haagkonvention. Det gäller behörighetsbestämmelser för brådskande situationer och de fall när en utländsk medborgare har hemvist här i landet (se 5 kap. 2 och 4 §§ 1904 års lag och av- snitt 8.10.2).

De situationer som i dag alltså regleras av 5 kap. 2 och 4 §§ 1904 års lag kommer efter ett tillträde till 2000 års Haagkonvention att regleras av konventionen. Det skulle emellertid strida mot syste- matiken i lagen att enbart i 5 kap. ta in en särskild bestämmelse som hänvisar till 2000 års Haagkonvention och till relevant internordisk reglering2. Dessutom är den internordiska regleringen av betydelse för andra kapitel i 1904 års lag. Utredningen vill dock framhålla att ett sätt att underlätta för rättstillämparen, genom att tydliggöra 1904 års lags subsidiära ställning till EU-lagstiftning och konven- tionsbunden lagstiftning, vore att i varje kapitel erinra om sådan relevant lagstiftning. Även om det skulle innebära att det i 1904 års lag införs flera bestämmelser av liknande lydelse skulle det vara av värde för rättstillämparen.

Vid genomgången av 5 kap. 1904 års lag har utredningen valt att behandla bestämmelserna i kapitlet utifrån strukturen i 2000 års Haag- konvention, det vill säga internationell behörighet i avsnitt 16.2.2, tillämplig lag i avsnitt 16.2.3 och erkännande och verkställighet i avsnitt 16.2.4. Detta innebär att de bestämmelser i 5 kap. 1904 års lag som innehåller en reglering av fler än en av dessa frågor, till exempel både behörighet och tillämplig lag, kommer att behandlas under flera avsnitt. När paragraferna i 5 kap. 1904 års lag behandlas utgår utredningen från nuvarande paragrafindelning.

Det bör noteras att bestämmelserna i 5 kap. 2 och 4 §§ 1904 års lag behandlas i avsnitt 8.10.2 eftersom artiklarna 5 och 10 2000 års Haagkonvention helt tar över i dessa fall.

2 Se 1931 års förordning och 1988 års lag.

344

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

16.2.2Behörighet

Utredningens förslag: I en ny paragraf ska det tas in följande behörighetsbestämmelser, som ska tillämpas när inte konven- tionsbunden lagstiftning är tillämplig.

Svensk domstol ska vara behörig i frågor om godmanskap, förvaltarskap eller upphävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring i förhållande till en vuxen som är svensk med- borgare med hemvist eller, om hemvistet inte kan fastställas, vistas i ett annat land. En grundläggande förutsättning för svensk be- hörighet ska vara att det ligger i den vuxnes intresse att en skydds- åtgärd vidtas. För behörighet ska också krävas att myndigheter- na i den vuxnes hemvistland, eller vistelseland för det fall den vuxnes hemvist inte kan fastställas, inte anser sig vara behöriga eller om det annars finns särskilda skäl.

Svensk domstol ska vidare vara behörig att ta upp en fråga om upphörande av ett i Sverige anordnat godmanskap eller för- valtarskap för en utländsk medborgare om en motsvarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land.

Bestämmelserna i 5 kap. 1 § första stycket och 3 § 1904 års lag ska i fråga om behörighet upphävas. Den materiellrättsliga delen av 5 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag ska upphävas.

Utredningens bedömning: Den svenska domstol som tillämpar 5 kap. 1904 års lag för sin behörighet ska fortlöpande kontrollera behörigheten, men någon särskild bestämmelse om detta är inte nödvändig.

Allmänt

Vissa av bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention ger, som nämns i avsnitt 8.1.2, svenska myndigheter behörighet i frågor om godman- skap och förvaltarskap/förmynderskap i förhållande till alla vuxna som har hemvist i Sverige eller som under vissa angivna omständig- heter vistas i Sverige eller som i brådskande fall har egendom här. De artiklar som avses är 5, 6, 10 och 11, vilka alltså kan betraktas som allmänt tillämpliga i sig själva. Detsamma gäller emellertid inte för artiklarna 7–9. I förhållande till de bestämmelser som är allmänt

345

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

tillämpliga i sig själva saknas utrymme för motsvarande autonoma internationellt privaträttsliga behörighetsbestämmelser. Eftersom de allmänt tillämpliga bestämmelserna inte ger en heltäckande behörig- hetsreglering måste övervägas vilket behov som finns av komplette- rande bestämmelser om behörighet. En naturlig utgångspunkt är då de konventionsbestämmelser som inte är allmänt tillämpliga i sig själva.

Det är av stor betydelse i vilken utsträckning svenska myndig- heter ska vara behöriga att handlägga mål och ärenden med utländsk anknytning. Svensk behörighet har traditionellt i olika sammanhang betraktats ur ett partsperspektiv. Det har ansetts att så snart det finns ett praktiskt behov eller ett rimligt intresse av det, bör parter beredas möjlighet att få sin sak behandlad av en svensk domstol eller myndighet. I en del fall kan dock anknytningen till Sverige och svenska intressen vara så svag att det inte är rimligt att svenska myn- digheters tid och arbete tas i anspråk.3 Liksom i 2000 års Haag- konvention bör frågan om svensk behörighet i 5 kap. 1904 års lag, enligt utredningen, i första hand styras av behovet av att skydda den vuxne i ett allt mer internationellt samhälle.

5 kap. 1 § första stycket 1904 års lag

Som framgår i avsnitt 4.3.1 får rätten i vissa fall anordna förvaltar- skap enligt svensk lag för en svensk medborgare med hemvist utomlands och upphäva ett sådant förvaltarskap om förmynderskap har anordnats i den stat där den enskilde har hemvist (5 kap. 1 § första stycket 1904 års lag). Bestämmelsen avser både behörighet och tillämplig lag. (Se vidare avsnitt 16.2.3 beträffande frågan om tillämplig lag.)

Bestämmelsen blir inte tillämplig om en svensk medborgare har hemvist i en stat som tillämpar 2000 års Haagkonvention. I de fallen är det hemviststaten som har behörighet och svenska myndigheter får inte grunda sin behörighet på nationell lagstiftning. Men om den svenska medborgaren i stället har sitt hemvist i en icke-fördrags- slutande stat kan bestämmelsen i och för sig bli tillämplig. Det finns således ett visst utrymme för bestämmelsen även om det faktiska tillämpningsområdet begränsas i och med ett tillträde till konven-

3 Se SOU 2005:111, s. 303, SOU 1987:18, s. 112 f., och SOU 1989:100, s. 181 f.

346

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

tionen. Hur stort det utrymmet är beror på hur många stater – förutom de nordiska staterna – som ansluter sig till konventions- samarbetet.

Frågan är då om det bör finnas svensk internationell behörighet för svenska medborgare som inte har hemvist i en fördragsslutande stat till 2000 års Haagkonvention, det vill säga vare sig i Sverige eller i någon annan fördragsslutande stat.

När det gäller skydd av barn gjordes i betänkandet som rör 1996 års Haagkonvention bedömning att det av rättssäkerhetsskäl fanns ett behov av att svenska myndigheter i den autonoma rätten gavs behörighet i fråga om föräldraansvar i förhållande till ett barn som är svensk medborgare med hemvist i en främmande stat som inte tillämpar 1996 års Haagkonvention.4 I betänkandet föreslogs att svensk behörighet ska finnas i de situationer då hemviststatens myndigheter inte anser sig vara behöriga. Om barnets hemvist inte kan fastställas ska, enligt betänkandet, på motsvarande sätt gälla att myndigheterna i barnets vistelsestat inte anser sig vara behöriga. Det nämns i betänkandet att det inte var fråga om att acceptera vistelse- statens behörighet annat än i de sällsynta fall då hemvistet inte kan fastställas, vilket innebär att bestämmelsen i det avseendet sällan torde aktualiseras. Även i andra situationer kan det enligt betänk- andet vara motiverat med svensk domsrätt, till exempel om det dröjer oacceptabelt lång tid innan den svenska myndigheten kan få ett svar från den utländska myndigheten i fråga om den anser sig vara behörig eller inte. Det föreslogs därför att det skulle finnas en möjlighet för den svenska myndigheten att utöva behörighet om det finns särskilda skäl. Vid denna bedömning borde samtliga omstän- digheter vägas in och barnets anknytning till Sverige beaktas och bedömningen borde alltid ha sin grund i vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet.5

Utredningen gör av motsvarande skäl som redovisades i be- tänkandet som rör 1996 års Haagkonvention bedömningen att det finns ett behov av att kunna sörja för en svensk medborgare som varken har hemvist här i landet eller i en annan fördragsslutande

4Se SOU 2005:111, s. 304 f.

5I det efterföljande lagstiftningsarbetet konstaterades att det inte fanns ett tillräckligt starkt behov av att reglera frågor om föräldraansvar i internationella situationer även i förhållande till länder som varken är medlemmar i EU eller väljer att ansluta sig till 1996 års Haag- konvention (se prop. 2011/12:85, s. 19).

347

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

stat till 2000 års Haagkonvention. Vidare bör, i likhet med vad som gäller för internordiska förhållanden och enligt konventionen, reg- leringen utgå från hemvistprincipen. Enligt utredningen är det lämp- ligt att regleringen utformas på motsvarande sätt som föreslogs när det gäller barn, det vill säga att svensk domstol ska ges behörighet när hemvistlandets myndigheter inte anser sig vara behöriga. Om den vuxnes hemvist inte kan fastställas bör på motsvarande sätt gälla att myndigheterna i den vuxnes vistelseland inte anser sig vara behöriga. Det bör också finnas en möjlighet för den svenska domstolen att utöva behörighet om det finns särskilda skäl och bedömningen bör alltid ha sin grund i vad som ligger i den vuxnes intresse i det en- skilda fallet. Utredningen föreslår därför att 5 kap. 1 § första stycket första och andra meningarna 1904 års lag ska upphävas och att en bestämmelse med nämnda innehåll ska införas i 5 kap.

Nuvarande bestämmelse i 5 kap. 1 § rör enligt ordalydelsen endast förvaltarskap och inte godmanskap. Som redovisas i avsnitt 4.3.1 uttalades i motiven till bestämmelsen emellertid att rätten, i enlig- het med den princip som gäller enligt FB, först bör undersöka om inte ett godmansförordnande är tillräckligt innan förvaltare utses.6 Utredningen gör därför i nämnda avsnitt bedömningen att svensk domstol får anses ha internationell behörighet att förordna god man i de fall behörighet att anordna förvaltarskap föreligger. Detta bör för tydlighets skull anges uttryckligen i lagen. Samma regler bör gälla för godmanskap som förvaltarskap.

5 kap. 3 § första stycket 1904 års lag

Som framgår av avsnitt 4.3.1 ges svensk domstol behörighet att upphäva en omyndigförklaring i ett annat land av en svensk med- borgare som har meddelats av en främmande stat (5 kap. 3 § första stycket 1904 års lag). Vidare framgår att vid upphävandet ska bestäm- melser om upphörande av förvaltarskap i 11 kap. FB tillämpas. Bestämmelsen avser alltså både behörighet och tillämplig lag. (Se vidare avsnitt 16.2.3 beträffande frågan om tillämplig lag).

Bestämmelsen i 5 kap. 3 § första stycket blir inte tillämplig om den svenska medborgaren har hemvist i ett land som tillämpar 2000 års

6 Se NJA II 1988 s. 504, som även rör ändringar i 1904 års lag (SFS 1988:1322).

348

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

Haagkonvention. I den situationen har hemvistlandet behörighet enligt artikel 5 i konventionen och svensk domstol får inte grunda sin behörighet på autonom lagstiftning. Om den svenska medbor- garen i stället har hemvist i ett land som inte är delaktig i samarbetet enligt konventionen och inte i ett nordiskt land är bestämmelsen tillämplig i och för sig. Ett visst utrymme för bestämmelsen finns alltså även om tillämpningsområdet begränsas i och med ett tillträde till konventionen.

Frågan är om det bör finnas svensk behörighet med avseende på svenska medborgare som inte har hemvist i en annan fördrags- slutande stat till 2000 års Haagkonvention eller ett annat nordiskt land. När det gäller bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 1904 års lag föreslår utredningen att svensk domstol i vissa fall ska vara behörig att ta upp frågor angående godmanskap och förvaltarskap om den vuxne är svensk medborgare och har hemvist eller, om hemvist inte kan fastställas, vistas i ett annat land. På samma sätt som när det gäller 5 kap. 1 § första stycket 1904 års lag medför det svenska medborgarskapet att svensk domstol bör ges behörighet att vidta åtgärder till skydd för den vuxne. Samma överväganden i fråga om behörighet enligt 5 kap. 1 § första stycket 1904 års lag gör sig alltså gällande även vid behörighet att upphäva en omyn- digförklaring i ett annat land av en svensk medborgare. Ett grund- läggande krav för behörighet ska således vara att det ska ligga i den vuxnes intresse samt att svensk behörighet endast kan komma i fråga om behörighet saknas för myndigheterna i den vuxnes hem- vistland eller, när den vuxnes hemvist inte kan fastställas, myndig- heterna i det land där han eller hon vistas eller om det annars finns särskilda skäl.

5 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag

Svensk domstol är behörig att entlediga en förvaltare för en ut- ländsk medborgare som har förordnats i Sverige och ska också göra det om förmynderskap anordnas för honom eller henne i den stat där han eller hon är medborgare (5 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag).

Andra stycket i 5 kap. 3 § innehåller en behörighetsbestämmelse och en materiell bestämmelse som reglerar situationen när ett förvaltarskap för en utländsk medborgare har anordnats i Sverige

349

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

och det därefter har anordnats ett förmynderskap i det land där den vuxne är medborgare. I bestämmelsen anges inte om den vuxne förutsätts ha hemvist i Sverige eller i ett annat land.

Om den vuxne har hemvist i Sverige finns det inte något ut- rymme för att tillämpa behörighetsbestämmelsen eftersom 2000 års Haagkonvention omfattar frågor om förvaltarskap och gäller alla vuxna med hemvist här i landet. Behörigheten för svensk domstol kommer då i stället att grunda sig på artikel 5 2000 års Haag- konvention. Inte heller om den vuxne har hemvist i en annan för- dragsslutande stat till 2000 års Haagkonvention eller i ett annat nordiskt land finns det något utrymme för att tillämpa bestäm- melsen, utan behörigheten styrs då av denna konvention respektive den nordiska konventionen.

Det utrymme som finns för bestämmelsen i fråga är om den vuxne har hemvist eller vistas, om hemvist inte kan fastställas, i ett land som inte omfattas av konventionssamarbete. I en sådan situa- tion är den vuxnes anknytning till Sverige mycket svag. Det finns emellertid, enligt utredningen, ett behov av att svenska domstolar ges behörighet att ta upp frågan om upphörande av sådana för- valtarskap för att förhindra att obehövliga skyddsåtgärder finns kvar utan någon egentlig funktion. I en sådan situation bör hela skyddsåtgärden, det vill säga det här anordnande förvaltarskapet, upphöra och inte, som enligt nuvarande bestämmelse, bli fråga endast om entledigande av förvaltaren. Bestämmelsen bör även uttryck- ligen omfatta ett i Sverige anordnat godmanskap och bör gälla om en motsvarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land.

Utredningen föreslår därför att svensk domstol ges behörighet att ta upp frågan om upphörande av ett i Sverige anordnat godman- skap eller förvaltarskap för en utländsk medborgare om en mot- svarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land. Av rent lagtekniska skäl bör behörighetsbestämmelsen i 5 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag upphävas och den föreslagna bestämmelsen tas in i 5 kap. 1904 års lag.

När det gäller den materiella delen av bestämmelsen föreslår ut- redningen att den ska upphävas. Att det i Sverige anordnade god- manskapet eller förvaltarskapet ska upphöra följer i stället av den nya bestämmelsen om tillämplig lag som utredningen föreslår i avsnitt 16.2.3 – i vilken det anges att svensk lag som huvudregel ska

350

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

tillämpas i de situationer som svensk domstol är behörig enligt de autonoma bestämmelserna – och av 11 kap. 19 § FB.

Fortlöpande kontroll av behörighet

Som konstateras i avsnitt 8.1.3 följer av 2000 års Haagkonvention att behörigheten måste kontrolleras fortlöpande under handlägg- ningen av ett mål eller ärende och inte endast när det anhängiggörs. Med hänsyn till att konventionens bestämmelser är tillämpliga fram- för de autonoma behörighetsbestämmelserna i 1904 års lag måste behörigheten med stöd av denna lag också prövas fortlöpande. Detta följer alltså av samspelet mellan regelsystemen och några särskilda bestämmelser i 1904 års lag är därför inte nödvändiga.

16.2.3Tillämplig lag

Utredningens förslag: När en fråga om godmanskap och för- valtarskap prövas av svensk domstol ska svensk lag tillämpas. När en fråga om upphävande av en i ett annat land beslutad omyn- digförklaring prövas av svensk domstol ska bestämmelser om upphörande av förvaltarskap i 11 kap. föräldrabalken tillämpas.

I den mån skyddet för den vuxnes person eller egendom så kräver, får lagen i ett annat land till vilken den vuxnes situation har väsentlig anknytning beaktas.

Bestämmelserna om tillämplig lag i 5 kap. 1 och 3 §§ 1904 års lag ska upphävas.

Allmänt

Det kan konstateras att bestämmelserna om tillämplig lag i artik- larna 13, 14 och 17–21 2000 års Haagkonvention enligt ordalydelsen ska tillämpas när en myndighet är behörig enligt konventionen. Med hänsyn till hur frågan om tillämplig lag i 1996 års Haagkonvention har behandlats, kan emellertid räckvidden av motsvarande bestäm- melser i 2000 års Haagkonventions diskuteras (se nedan). När det gäller regleringen av framtidsfullmakter i artiklarna 15 och 16 är dessa bestämmelser på grund av sin utformning allmänt tillämpliga

351

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

i sig. Svensk rätt innehåller i dag inte detta institut (se närmare kapitel 10).

Hur långt sträcker sig regleringen av tillämplig lag i 2000 års Haagkonvention?

Enligt sin ordalydelse anger bestämmelsen om tillämplig lag, arti- kel 13, i 2000 års Haagkonvention att den gäller vid utövande av behörighet enligt konventionen. Det kan, som redovisas ovan, med hänsyn till vad som gäller för motsvarande artikel i 1996 års Haag- konvention, diskuteras om artikel 13 2000 års Haagkonvention ska tolkas på så sätt att den är allmänt tillämplig i sig när det gäller skydd för vuxna i internationella situationer. En sådan tolkning skulle inne- bära att det inte finns något utrymme för autonoma bestämmelser om tillämplig lag i 1904 års lag.

I betänkandet som rör 1996 års Haagkonvention redogjordes för att i fråga om 1996 års Haagkonvention tycks kommissionen i EU:s handbok för tillämpningen av Bryssel II-förordningen anse att 1996 års Haagkonvention är tillämplig i lagvalsfrågan i relationen mellan de medlemsstater i EU som tillämpar Bryssel II-förordningen eftersom lagvalsfrågan inte regleras av Bryssel II-förordningen.7 I betänkandet anfördes att utredningen var av den uppfattningen att denna utgångspunkt inte var helt självklar utan kunde diskuteras. Det anfördes vidare att artikel 15 1996 års Haagkonvention (jämför artikel 13 2000 års Haagkonvention) till sin ordalydelse är begrän- sad till att gälla fall då behörigheten grundats på konventionens bestämmelser. Det konstaterades att det också finns situationer där behörighetsregleringen i Bryssel II-förordningen och 1996 års Haag- konvention inte är likalydande. Rättsutvecklingen inom EU tyder dock på att i dag anses artikel 15 1996 års Haagkonvention tillämplig för lagvalsfrågan även vid utövande av behörighet enligt Bryssel II- förordningen.

När det gäller 2000 års Haagkonvention kan det konstateras att det inom EU saknas en till konventionen motsvarande reglering på det sätt som gäller för Bryssel II-förordningen i förhållande till

7 Se SOU 2005:111, s. 314 f., och ”Practice Guide for the application of the new Brussels II Regulation” finns tillgänglig på Internet: http://europa.eu.int/comm/justice_home/ejn/ parental_resp/parental_resp_ec_vdm_sv.pdf.

352

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

1996 års Haagkonvention. 2000 års Haagkonvention har inte heller, såsom 1996 års Haagkonvention, tillträtts av alla medlemsstater. Vid dessa förhållanden bedömer utredningen att det saknas stöd för antagandet att räckvidden av artikel 13 sträcker sig längre än dess ordalydelse. För de situationer som inte omfattas av något kon- ventionssamarbete föreslår utredningen därför att det ska införas en bestämmelse om tillämplig lag i 5 kap. 1904 års lag.

Utformningen av en bestämmelse om tillämplig lag

Nu gällande bestämmelser om tillämplig lag i 5 kap. 1904 års lag finns i 1 och 3 §§ och bygger på lex fori-principen, det vill säga att svensk domstol ska tillämpa svensk lag. Det är också huvudregeln enligt 2000 års Haagkonvention. Bedömningen i fråga om behörig- het bygger som utgångspunkt på att svensk domstol bör vara be- hörig i situationer när den vuxne har en nära anknytning till Sverige (avsnitt 16.2.2). Mot denna bakgrund anser utredningen att det är följdriktigt att svenska domstolar ska tillämpa den rätt som de be- härskar bäst, det vill säga svensk rätt. Dessutom ligger detta i linje med vad som redan gäller i internordiska förhållanden (jämför 16 § 1931 års förordning och 1 § andra stycket 1988 års lag).

Det kan dock inte uteslutas att det i något fall skulle kunna vara lämpligare att tillämpa en annan rättsordning med anledning av den vuxnes anknytning även till det landet. Genom att komplettera huvudregeln med ett undantag som medger att utländsk rätt får beaktas, skulle en bestämmelse om tillämplig lag kunna få den flexi- bilitet som kan krävas i vissa fall. Det skulle också underlätta för rättstillämparen om de situationer som omfattas av 2000 års Haag- konvention och de som faller utanför konventionsregleringen reg- leras i linje med varandra.

Som framgår av avsnitt 16.2.2 föreslås en gemensam behörighets- bestämmelse för frågor om godmanskap och förvaltarskap samt upp- hävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring. I syfte att skapa en tydlig och enkel reglering av frågan om tillämplig lag föreslår utredningen att det även ska införas en generell bestämmelse om tillämplig lag för samtliga frågor som regleras i 5 kap. 1904 års lag med 2000 års Haagkonvention som förebild. Bestämmelserna om tillämplig lag i 5 kap. 1 och 3 §§ 1904 års lag ska således upphävas.

353

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

Bestämmelser om upphörande av förvaltarskap i 11 kap. FB ska, på samma sätt som i dag, tillämpas på upphävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring.

16.2.4Erkännande och verkställighet

Utredningens förslag: En till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land inom ramen för ett rättsligt eller administrativt förfarande, gäller i Sverige.

Erkännande får dock vägras om

–den utländska myndigheten som har vidtagit åtgärden inte grundade sin behörighet på den vuxnes hemvist eller när hem- vist inte kan fastställas, dennes vistelse och det inte heller fanns skälig anledning att talan prövades där,

–åtgärden har vidtagits i strid med i Sverige gällande grund- läggande förfaranderegler utan att den vuxne har fått möjlig- het att komma till tals, och det inte har varit fråga om ett brådskande fall,

–åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i Sverige, eller

–åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land och som uppfyller kraven för erkännande i Sverige.

Utan hinder av bestämmelsen om erkännande får en berörd part ansöka om att den tingsrätt som regeringen föreskriver beslutar i fråga om erkännande av en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land.

Det förfarande som utredningen har föreslagit när det gäller en ansökan i fråga om erkännande enligt 2000 års Haagkonven- tion ska tillämpas vid motsvarande prövning enligt 1904 års lag.

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om ordre public i 7 kap. 4 § 1904 års lag kan tillämpas för att vägra att erkänna en åtgärd som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige.

354

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

En ansökan i fråga om erkännande bör göras till tingsrätten i den ort där den vuxne har hemvist. Om den vuxne inte har hem- vist i Sverige bör ansökan göras till Stockholms tingsrätt.

Allmänt

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 2000 års Haag- konvention gäller endast mellan fördragsslutande stater (artiklar- na 22–27). Det finns således utrymme för autonoma bestämmelser för erkännande och verkställighet av andra länders åtgärder. En åtgärd som har vidtagits i en icke-fördragsslutande stat får alltså erkännas eller förklaras verkställbar om det finns stöd för det i den övriga regleringen i den staten där åtgärden görs gällande.

Åtgärder som vidtas av en fördragsslutande stats myndigheter ska som utgångspunkt erkännas direkt på grund av lag i övriga för- dragsslutande stater enligt artikel 22.1 2000 års Haagkonvention. Om en motsvarande bestämmelse införs i den autonoma rätten inne- bär det att svenska domstolar som huvudregel ska erkänna åtgärder som vidtagits i ett annat land, även när åtgärden har vidtagits av myndigheterna i en icke-fördragsslutande stat.

I 2000 års Haagkonvention finns också bestämmelser om verk- ställighet (artikel 27). Det är emellertid inte aktuellt att behandla de bestämmelserna i detta sammanhang eftersom godmanskap och förvaltarskap inte kräver verkställighet (se avsnitt 11.4.2).

Erkännande

1904 års lag innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om erkän- nande av utländska åtgärder motsvarande godmanskap eller för- valtarskap. I lagen finns dock bestämmelser om vilka rättsverk- ningar ett förmynderskap för en omyndigförklarad person som har anordnats i ett utomnordiskt land kan få i Sverige. Det finns också ett antal bestämmelser med innebörden att förmynderskap, omyn- digförklaring eller med detta liknande åtgärder i den skyddsbehövan- des hemland som regel erkänns i Sverige (se till exempel 5 kap. 2 §, 3 § första och andra styckena samt 5 § första stycket). Här finns även en bestämmelse med innebörden att när behörigheten (det vill säga rättshandlingsförmågan) för den som har förklarats omyndig i

355

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

ett annat land är av betydelse för uppdrag och befattningar eller bedrivande av tillståndspliktig verksamhet i Sverige, ska den omyn- diges behörighet anses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan begränsning av förvaltaruppdraget (5 kap. 6 § tredje stycket).

Trots att nuvarande bestämmelser i 5 kap. 1904 års lag har inne- börden att förmynderskap, omyndigförklaring eller med detta lik- nande åtgärder i den skyddsbehövandes hemland som regel tillmäts verkan i Sverige, finns det inte någon uttrycklig bestämmelse om erkännande i 5 kap. 1904 års lag. För att en vuxen inte ska behöva ha det besvär, och drabbas av de kostnader, som utverkandet av en ny åtgärd i Sverige skulle medföra finns det ett behov av att införa bestämmelser om erkännande av åtgärder som är vidtagna i ett annat land. Ett annat skäl för att införa sådana bestämmelser är att en åtgärd motsvarande godmanskap och förvaltarskap innebär en inskränkning i den vuxnes rättsliga handlingsförmåga och det bör då finnas en möjlighet för den vuxne att kunna få fastställt om åt- gärden erkänns eller inte. Mot denna bakgrund gör utredningen bedömningen att det finns ett behov av att uttryckligen i 5 kap. 1904 års lag reglera vad som ska gälla i fråga om erkännande av åtgärder vidtagna i ett annat land. 2000 års Haagkonvention bör då tjäna som förebild. Konventionens terminologi när det gäller åtgär- der som har vidtagits inom ramen för ett rättsligt eller administrativt förfarande, bör användas eftersom den utländska åtgärden antingen kan ha vidtagits av en domstol eller en myndighet (se artikel 22.2.b 2000 års Haagkonvention). Utredningen föreslår därför att en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd som har vid- tagits i ett annat land inom ramen för ett rättsligt eller administra- tivt förfarande, ska gälla i Sverige. Att en åtgärd erkänns till följd av lag innebär inte att åtgärden måste accepteras i alla situationer och utredningen tar nedan ställning till om den vuxne ska kunna begära att svensk domstol ska besluta om att en åtgärd ska erkännas eller inte erkännas i Sverige.

De bestämmelser i 5 kap. 1904 års lag som ger verkan åt för- mynderskap, omyndigförklaring eller liknande åtgärder vidtagna i ett annat land föreslås också innehållsmässigt finnas kvar (se av- snitten 16.2.2 och 16.2.5).

När bestämmelser om erkännande och vägransgrunder utformas bör sådana krav som gör det nödvändigt med en omprövning i sak

356

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

av det utländska avgörandet undvikas. I annat fall förlorar erkännande- bestämmelserna sin mening. Granskningen bör inskränkas till vad som behövs för en kontroll av att avgörandet fyller rimliga krav på kvalitet och förenlighet med svenska värderingar.8

Som tidigare nämnts bör de autonoma bestämmelserna om erkännande utformas med 2000 års Haagkonvention som förebild. I betänkandet som rör 1996 års Haagkonvention9 föreslogs auto- noma bestämmelser bland annat i fråga om erkännande och att en part ska kunna begära att svensk domstol beslutar om erkännande eller icke-erkännande av ett utländskt lagakraftvunnet avgörande. Mot bakgrund av att bestämmelserna om erkännande i 2000 års Haag- konvention i huvudsak överensstämmer med 1996 års Haagkon- vention har utredningen även tagit ledning av förslagen i betänkandet som rör 1996 års Haagkonvention för utformningen av de auto- noma bestämmelserna om erkännande- respektive icke-erkännande av till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärder som har vidtagits i ett annat land.

Grunder för att vägra erkännande

I 2000 års Haagkonvention finns det ett antal grunder för att vägra erkännande (artikel 22.2). Konventionens bestämmelser är moderna och har formulerats med utgångspunkt i vad som ligger i den vux- nes intresse. Enligt utredningen är dessa vägransgrunder väl av- vägda och bör, med vissa justeringar, kunna läggas till grund för de autonoma bestämmelserna. Ytterligare en fördel med att ha 2000 års Haagkonvention som förebild är att regelsystemen blir mer enhetliga.

Bestämmelsen i artikel 22.2.b) kan utan vidare användas som en grund för att vägra erkännande. Utredningen anser att konven- tionens terminologi i fråga om åtgärder som har vidtagits i strid med grundläggande förfaranderegler, bör användas eftersom den utländska åtgärden inte behöver ha vidtagits i ett rättegångsförfarande. Om åtgärden har vidtagits av en myndighet är det i stället motsvarande förfaranderegler som får utgöra grunden för bedömningen.

8Se SOU 2005:111, s. 318, och SOU 1987:18, s. 156.

9Se SOU 2005:111, s. 318 f.

357

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

Det är inte alla av övriga vägransgrunder i 2000 års Haagkonven- tion som är lämpliga att tas in i 5 kap. 1904 års lag. Vissa av dessa är inte lämpliga alls och andra måste justeras för att kunna tas in i de autonoma bestämmelserna. Enligt artikel 22.2.a) kan ett erkännande vägras om åtgärden har vidtagits av en myndighet vars behörighet inte grundades på, eller inte var förenlig med, någon av de omstän- digheter som anges i kapitel II i konventionen. Denna grund måste justeras för att kunna läggas till grund för en autonom bestäm- melse. I stället för att kräva att behörighet måste ha grundats på konventionens bestämmelser, eller vara förenlig med dessa, bör krävas att det har funnits en godtagbar grund för den utländska behörigheten. Den vuxne bör ha haft en viss anknytning till det land där åtgärden vidtogs och utgångspunkten bör i enlighet med konventionen vara att han eller hon ska ha haft hemvist i landet när åtgärden vidtogs. För det fall den vuxnes hemvist inte kan fastställas bör det accepteras att vistelselandet har vidtagit åtgärden. Det gäller endast när den vuxnes hemvist inte kan fastställas och det är således inte fråga om att generellt godta vistelselandets behörighet att vidta åtgärder. Det är också tänkbart att den vuxne i det enskilda fallet kan ha haft någon annan stark anknytning till landet i fråga som gör att den utländska behörigheten bör accepteras, varför ett visst mått av flexibilitet också bör finnas. Det förhållandet att det inte heller fanns skälig anledning att talan prövades i det landet ska därför införas som grund för att vägra erkännande.10

Den omständigheten att ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public), eller om det strider mot en bestämmelse som i det anmodade landet är tvingande obe- roende av vilken lag som i övrigt ska tillämpas, får enligt arti- kel 22.2.c) läggas till grund för att vägra ett erkännande. Det finns en generell bestämmelse i 7 kap. 4 § 1904 års lag enligt vilken ett beslut som har meddelats av en myndighet i främmande stat inte ska tillämpas om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna

10 Uttrycket ”skälig anledning” används även i 3 kap. 7 § första stycket 1904 års lag. Enligt den bestämmelsen ska ett beslut om äktenskapsskillnad som har meddelats i en utländsk stat gälla här i Sverige om det med hänsyn till en makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknyt- ning förelåg skälig anledning att talan prövades i den utländska staten. Enligt förarbetena bör skälig anledning i första hand anses ha förelegat om svensk domstol under motsvarande om- ständigheter varit behörig att pröva talan enligt 3 kap. 2 eller 3 §§, men det finns enligt för- arbetena inte tillräcklig anledning att strängt inskränka förutsättningarna för erkännande till detta (prop. 1973:158, s. 110 f.).

358

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

för rättsordningen i Sverige. Utredningen gör bedömningen att denna bestämmelse kan användas för att vägra ett erkännande och en särskild vägransgrund på grund av ordre public behöver därför inte tas in i erkännandebestämmelsen.

När det gäller vägransgrunden i artikel 22.2.d) – det vill säga om åtgärden är oförenlig med en senare åtgärd som har vidtagits i en icke-fördragsslutande stat som skulle ha varit behörig med stöd av artiklarna 5–9 2000 års Haagkonvention, om den senare åtgärden uppfyller kraven för erkännande i den anmodade staten – så behöver även denna grund justeras något. Utredningen anser att en senare vidtagen motsvarande åtgärd i Sverige bör vara en grund för att vägra erkännande av en åtgärd vidtagen i ett annat land. Därutöver bör en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land och som uppfyller kraven för erkännande i Sverige, vara en grund för att vägra erkännande. Båda dessa grunder utgår från att en senare motsvarande åtgärd ska ha företräde framför en tidigare åtgärd.

Utredningen anser inte att en tidigare svensk åtgärd bör ha före- träde framför en senare utländsk åtgärd som uppfyller förutsätt- ningarna för erkännande här i landet. Ett tänkbart exempel på detta är att en svensk domstol förordnar en förvaltare för en vuxen som är svensk medborgare men som har hemvist i utlandet, eftersom det anses föreligga särskilda skäl (det går inte att få kontakt med hemviststatens myndigheter, jämför avsnitt 16.2.2). Om hemvist- statens myndigheter härefter har anordnat ett förvaltarskap ligger det i linje med hemvistprincipen att svenska domstolar respekterar detta beslut. Det förutsätts att hemviststatens myndigheter har de bästa förutsättningarna för att vidta åtgärder till skydd för en vuxne som har hemvist i den staten. (Det utesluts dock inte att det kan finnas anledning att vägra erkännande av den utländska åtgärden på någon annan grund.)

Slutligen bör vägransgrunden som tar sikte på att samråd inte har skett inför en placering (artikel 22.2.e), inte tas in i de autonoma bestämmelserna eftersom en sådan placering endast bör komma i fråga mellan fördragsslutande stater.

På samma sätt som enligt 2000 års Haagkonvention (se av- snitt 11.2.2) bör vägransgrunderna i de autonoma bestämmelserna vara fakultativa.

359

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

Beslut om att en åtgärd ska erkännas eller inte

Det finns i 5 kap. 1904 års lag inte någon möjlighet för svensk domstol att pröva en fråga om erkännande eller icke-erkännande av en åtgärd. Enligt 2000 års Haagkonvention (artikel 23) får varje berörd part begära ett beslut om erkännande eller icke-erkännande av en åtgärd som har vidtagits i en annan fördragsslutande stat (se avsnitt 11.3). Eftersom utredningen föreslår en autonom bestäm- melse om erkännande av utländska åtgärder med artikel 22 2000 års Haagkonvention som utgångspunkt, är det följdriktigt att en part också ska kunna påkalla ett beslut om åtgärden ska erkännas eller inte. Dessutom är, som framhållits i det föregående, en inskränk- ning i den rättsliga handlingsförmågan en ingripande åtgärd och det är, enligt utredningen, därför viktigt att den vuxne även i situa- tioner som inte omfattas av konventionen ges en möjlighet att få frågan om erkännande eller icke-erkännande prövad av svensk dom- stol. Utredningen föreslår därför att en part ska kunna begära att svensk domstol ska besluta om att en till godmanskap eller för- valtarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land ska erkännas eller inte erkännas i Sverige.

En fråga om erkännande eller icke-erkännande enligt 1904 års lag ska handläggas av samma domstolar – tingsrätten i den ort där den vuxne har hemvist och, om den vuxne inte har hemvist i Sverige, Stockholms tingsrätt – som en ansökan om erkännande eller icke- erkännande enligt 2000 års Haagkonvention (se vidare avsnitt 11.6.3). Det förfarande som utredningen har föreslagit i fråga om 2000 års Haagkonvention ska tillämpas även i dessa fall (se avsnitt 11.6.4).

16.2.5Övriga lagändringar i 1904 års lag

5 kap. 1 § andra stycket 1904 års lag

Utredningens förslag: Regeringen får i fråga om godmanskap och förvaltarskap för svenska medborgare, som har hemvist i ett annat land, meddela särskilda bestämmelser angående vården av värdehandlingar, samt förordna svensk diplomatisk eller konsu- lär tjänsteman att vara överförmyndare. Regeringen får pröva en fråga om entledigande av en sådan överförmyndare. 5 kap. 1 § andra stycket 1904 års lag ska upphävas.

360

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

Enligt bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra stycket 1904 års lag får rege- ringen beträffande förvaltarskap för svenska medborgare meddela särskilda bestämmelser om vården av värdehandlingar och förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara överförmyn- dare. Enligt Justitiedepartementet har det mellan år 1995 och år 2015 (mars) förekommit endast ett ärende i fråga om överför- myndare för en svensk medborgare med hemvist i ett annat land. I det aktuella fallet återkallades ansökan och någon överförmyndare förordnades därför inte. När det gäller motsvarande reglering i fråga om förmynderskap för underåriga i 4 kap. 1 § andra stycket 1904 års lag framgår av betänkandet som rör 1996 års Haagkonven- tion11 att det då främst är fråga om fall då ett barn har tillgångar i Sverige eller när det är aktuellt att överföra bankmedel till barnets hemviststat. Det framgår vidare att särskilda bestämmelser om vården av underårigs värdehandlingar enligt uppgift inte förekommer, utan att det i stället blir en praktisk fråga som hanteras genom att en svensk ambassad i ett annat land kontaktar Stockholms tingsrätt och Stockholms överförmyndarnämnd med frågor. Mot bakgrund av att bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra stycket överensstämmer med 4 kap. 1 § andra stycket och enligt förarbetena12 bygger på samma principer torde motsvarande förhållande gälla även beträffande 5 kap. 1 § andra stycket 1904 års lag. Det finns i dag inte heller några särskilda bestämmelser om vården av värdehandlingar beträffande en person som har förvaltare.13

Det kan konstateras att 5 kap. 1 § andra stycket under senare år har använts i mycket liten omfattning. Trots detta anser utredningen att det inte är uteslutet att den skulle kunna komma till användning och då fylla en funktion. Utredningen gör således av försiktighets- skäl den bedömningen att bestämmelsen bör finnas kvar. Utredning- en föreslår av nämnda skäl att bestämmelsen innehållsmässigt ska be- hållas men att den ska omarbetas språkligt och få en annan placering i lagen.14 Av lagtekniska skäl föreslås att den nuvarande bestämmel- sen ska upphävas och en ny bestämmelse införas. Av samma skäl som

11Se SOU 2005:111, s. 307.

12Se NJA II 1924:6 s. 669.

13Den 1 juli 1995 upphävdes lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar, som tidigare reglerade dessa frågor.

14Jämför dock bedömningen i SOU 2005:111, s. 307 f., när det gäller 4 kap. 1 § andra och tredje styckena 1904 års lag.

361

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

redogörs för när 5 kap. 1 § första stycke 1904 års lag behandlas15 ska av ordalydelsen på den föreslagna bestämmelsen framgå att samma regler ska gälla för godmanskap som förvaltarskap.

5 kap. 1 § tredje stycket 1904 års lag

Utredningens förslag: Ersättning till överförmyndare beträff- ande godmanskap och förvaltarskap enligt den föreslagna 5 kap. 1 § 1904 års lag ska utgå av statliga medel enligt bestämmelser som regeringen får meddela. Detsamma gäller ersättning till god man och förvaltare i den utsträckning ersättningen inte ska utgå av den enskildes medel enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken. 5 kap. 1 § tredje stycket 1904 års lag ska upphävas.

Utredningens bedömning: Förordningen (1976:1121) om ersätt- ning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare bör ändras på så sätt att den även omfattar godmanskap.

Bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket 1904 års lag innehåller en reglering om ersättning till överförmyndare beträffande förvaltar- skap som avses i första stycket. Sådan ersättning utgår av statliga medel enligt 2 § förordningen (1976:1121) om ersättning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare. Detsamma gäller enligt 3 § ersättning till förvaltare i den mån ersättningen inte ska utgå av den enskildes medel enligt 12 kap. 16 § FB. Ersättning till över- förmyndare och förvaltare enligt FB utgår av kommunala medel (12 kap. 16 § och 16 kap. 15 § FB). I 4 § nämnda förordning finns bestämmelser om behörig domstol i frågor om ersättning.

Bestämmelsen innehåller en särreglering i förhållande till vad som i övrigt gäller i fråga om ersättning till överförmyndare och för- valtare enligt FB. Ersättningen till överförmyndare och förvaltare som har förordnats enligt 1904 års lag bör även fortsättningsvis utgå av statliga medel och bestämmelsen bör därför finnas kvar i 5 kap. 1904 års lag. Utredningen föreslår av nämnda skäl att bestämmelsen innehållsmässigt ska behållas men att den ska omarbetas språkligt

15 Se avsnitt 16.2.2.

362

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

och få en annan placering i lagen.16 Av lagtekniska skäl föreslås att den nuvarande bestämmelsen ska upphävas och en ny bestämmelse införas. Av samma skäl som redogörs för när 5 kap. 1 § första stycke 1904 års lag behandlas17 ska av ordalydelsen på de föreslagna bestämmelserna framgå att samma regler ska gälla för godmanskap som förvaltarskap. Utredningen gör också bedömningen att för- ordningen om ersättning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare bör ändras på så sätt att den även omfattar godmanskap.

Kungörelse av en omyndigförklaring som är meddelad av en behörig utländsk myndighet (5 kap. 5 §)

Utredningens förslag: Svensk domstol ska på begäran kungöra ett beslut om omyndigförklaring, som har meddelats av behörig utländsk myndighet, i Post- och Inrikes Tidningar. Den utländ- ska myndighetens behörighet ska styrkas genom intyg av här i landet anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman.

Detta ska tillämpas på motsvarande sätt, då behörig utländsk myndighet har upphävt en omyndigförklaring eller beslutat att ett förvaltarskap ska upphöra.

Enligt bestämmelsen i 5 kap. 5 § 1904 års lag kan kungörelse här i landet ske av en omyndigförklaring eller en hävd omyndigförkla- ring som har meddelats av en behörig utländsk myndighet (se av- snitt 4.5.5). Ett kungörande av omyndigförklaringen är inte ett vill- kor för att förklaringen ska ges verkan i Sverige, men enligt 5 kap. 6 § 1904 års lag har kungörandet betydelse för rätten att åberopa omyndigheten i förhållande till den mot vilken den omyndigför- klarade här i riket har företagit en rättshandling. Den som önskar få omyndigförklaringen kungjord får vända sig till svensk domstol och visa att den utländska myndigheten varit behörig. Den utländska myndighetens behörighet ska styrkas genom ett intyg av en här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk

16Jämför dock bedömningen i SOU 2005:111, s. 307 f., när det gäller 4 kap. 1 § andra och tredje styckena 1904 års lag.

17Se avsnitt 16.2.2.

363

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Varje tingsrätt är behörig att ta upp en sådan ansökan.

2000 års Haagkonvention innehåller inte någon reglering av frågan och det finns därför ett utrymme för att ha kvar bestämmelsen. För det fall svenska myndigheter är behöriga att besluta i fråga om förvaltarskap enligt svensk lag ska beslutet genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar enligt 11 kap. 27 § FB. Enligt utredningen kan det finnas ett behov av en sådan bestämmelse när en svensk medborgare omyndigförklaras av utländska myndigheter i ett annat land. Utredningen bedömer därför att bestämmelsen i 5 kap. 5 § 1904 års lag ska behållas, men föreslår att bestämmelserna ska få en annan placering i kapitlet och ges en språkligt sett modernare ut- formning.

Effekten av en omyndigförklaring enligt utländsk lag (5 kap. 6 §)

Utredningens förslag: Om förmynderskap för en omyndig- förklarad är anordnat i ett annat land, ska vad som i 4 kap. 5 § föreskrivs i fråga om underårig tillämpas på motsvarande sätt. Den omyndigförklarades behörighet enligt svensk lag ska då an- ses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan be- gränsning av förvaltaruppdraget.

Har omyndigförklaringen kungjorts enligt vad som föreskrivs i den föreslagna 5 kap. 9 § 1904 års lag, får dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i landet företagit en rättshandling, inte åberopa, att han eller hon inte kände till eller borde känna till omyndigförklaringen.

Den som har omyndigförklarats i ett annat land ska här i landet vara likställd med en person som har förvaltare utan begränsning av förvaltaruppdraget när det gäller behörighet att inneha uppdrag och befattningar samt att bedriva tillstånds- pliktig verksamhet.

364

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

5 kap. 6 § första stycket 1904 års lag

Bestämmelsen i 5 kap. 6 § första stycket 1904 års lag rör verkan av en omyndigförklaring enligt utländsk lag och förmyndarens behörig- het att handla på den omyndigförklarades vägnar. Det hänvisas till bestämmelserna i 4 kap. 5 § 1904 års lag om förmynderskap för underårig, vilket innebär att lagen i det land där omyndigförklaringen har meddelats ska tillämpas i fråga om verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet att företräda den vuxne (4 kap. 5 § första stycket 1904 års lag). Om den vuxne här i Sverige har företagit en rättshandling på förmögenhetsrättens område som han eller hon är obehörig att företa enligt den utländska lagen men som han eller hon har behörighet att utföra enligt svensk lag, är rättshandlingen bindande för honom eller henne i fall där tredje man har varit i god tro med avseende på hans eller hennes behörighet (4 kap. 5 § andra stycket). Vidare framgår av 5 kap. 6 § första stycket andra meningen att en omyndigförklarads behörighet enligt svensk lag ska anses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan begränsning av förvaltaruppdraget.

När det gäller den del av 5 kap. 6 § första stycket som rör verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet finns det inte någon bestämmelse i 2000 års Haagkonvention som direkt reglerar dessa frågor och det finns således ett utrymme att behålla regleringen. Utredningen bedömer att det finns ett behov av regleringen och därför att nämnda del av 5 kap. 6 § första stycket 1904 års lag ska finnas kvar, men föreslår att bestämmelsen ska få en annan place- ring i kapitlet och ges en språkligt sett modernare utformning.

Bestämmelsen i 5 kap. 6 § första stycket 1904 års lag i fråga om verkan av en företagen rättshandling rör de fall där en omyndig- förklarad företar en rättshandling, medan artikel 17 2000 års Haag- konvention reglerar giltigheten av en rättshandling som den vuxnes företrädare ingår med tredje man. Mot bakgrund av att bestämmel- serna i 1904 års lag och 2000 års Haagkonvention i nu aktuellt av- seende inte är i konflikt med varandra föranleder bestämmelsen i artikel 17 inte någon ändring av 5 kap. 6 § första stycket 1904 års lag.

Verkan av en omyndigförklarads bristande rättskapacitet och bristande rättsliga handlingsförmåga regleras i fråga om tillämplig lag på avtalsförpliktelser även i artikel 13 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämp-

365

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

lig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen).18 Bestämmelsen i 5 kap. 6 § första 1904 års lag reglerar emellertid inte bara avtals- förpliktelser, utan också till exempel förordnanden i fråga om arv. Det finns därför enligt utredningens bedömning både ett utrymme och ett behov av att behålla regleringen i 5 kap. 1904 års lag.19 Utred- ningen bedömer alltså att bestämmelsen ska finnas kvar, men före- slår att den ska få en annan placering i 5 kap. 1904 års lag och ges en språkligt modernare utformning.

5 kap. 6 § andra stycket 1904 års lag

Av 5 kap. 6 § andra stycket följer att om en omyndigförklaring har kungjorts enligt 5 kap. 5 § får emellertid den, mot vilken den omyn- digförklarade här i riket företagit rättshandling, inte åberopa att han eller hon inte ägde eller bort äga kännedom om att omyndigför- klaringen förelåg enligt den utländska lag som angetts i kungörel- sen. Det är dock endast rätten att åberopa bristande kännedom om förklaringens meddelande som går förlorad genom kungörandet och den under 4 kap. 5 § nämnda rätten att åberopa god tro angå- ende den främmande lagens avvikande regler om omyndighetens verkan är i princip oberörd därav.20

Bestämmelsen strider inte mot 2000 års Haagkonvention och utredningen bedömer att den ska finnas kvar, men föreslår att den placeras på en annan plats i 5 kap. 1904 års lag och moderniseras språkligt.

5 kap. 6 § tredje stycket 1904 års lag

Bestämmelsen i 5 kap. 6 § tredje stycket innebär att den som är omyndigförklarad i enlighet med utländsk lag här i riket är likställd med en person som har förvaltare utan begränsning av förvaltar- uppdraget när det gäller behörighet att inneha uppdrag och befatt-

18Se EGT L 177, 4.7.2008, s. 6.

19Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 335 f., när det gäller 4 kap. 5 § andra stycket 1904 års lag.

20Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

366

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

ningar samt att bedriva tillståndspliktig verksamhet. Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att den som har förvaltare i många fall är underkastad begränsningar i dessa avseenden, till exempel uppdragen och befattningarna som domare, verkställande direktör, revisor och fastighetsmäklare.21 En motsvarande bestämmelse för internordiska förhållanden finns i 3 § 1988 års lag.

Bestämmelsen reglerar hur man i Sverige ska betrakta en person som har omyndigförklarats. Det finns inte någon motsvarande be- stämmelse i 2000 års Haagkonvention och enligt utredningen finns det ett behov av en sådan reglering. Utredningen bedömer därför att bestämmelsen ska behållas, men föreslår att den ska placeras på en annan plats i 5 kap. 1904 års lag och språkligt utformas på ett annat sätt.

Jämförlig åtgärd (5 kap. 7 §)

Utredningens bedömning: Vad som i 5 kap. 1904 års lag före- skrivs i fråga om omyndigförklaring och förmynderskaps anord- nande i ett annat land ska även gälla motsvarande åtgärder, som är förenade med inskränkning i den rättsliga handlingsförmågan.

I paragrafen föreskrivs att vad som i 5 kap. 1904 års lag sägs om omyndigförklaring och förmynderskaps anordnande enligt utländsk lag ska äga motsvarande tillämpning med avseende på annan därmed jämförlig åtgärd, som är förenad med inskränkning i den rättsliga handlingsförmågan. 2000 års Haagkonvention innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Det finns även fortsättningsvis ett behov av att ha en reglering som gör att även åtgärder som är jämförliga med omyndigförklaring och förmynderskaps anordnande omfattas av bestämmelserna i 5 kap. 1904 års lag. Bestämmelsen bör således finnas kvar, men med en annan placering och en modernare språk- lig utformning.

21 Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till 5 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

367

Behovet av autonoma bestämmelser

SOU 2015:74

Anmälan till UD (5 kap. 8 §)

Utredningens förslag: Bestämmelsen i 5 kap. 8 § 1904 års lag ska upphävas.

Om förvaltarskap för en svensk medborgare med hemvist i en främ- mande stat anordnas här i riket ska svensk domstol genast anmäla detta till chefen för UD (5 kap. 8 § 1904 års lag). Underrättelse- skyldigheten överensstämmer med regleringen om förmynderskap för underåriga (4 kap. 6 § 1904 års lag) och torde ursprungligen ha tillkommit för att UD ska ges tillfälle att besvara förfrågningar.22 Enligt uppgift från UD har emellertid inte någon anmälan från svensk domstol enligt denna bestämmelse mottagits under senare tid. Bestämmelsen skiljer sig från den svenska skyldigheten att lämna underrättelser som följer av artikel 37.b) Wienkonventionen av den 24 april 1963 om konsulära förbindelser, m.m. på så sätt att det där är den mottagande statens myndigheter som ska lämna underrättelser till konsulatet när det har uppstått ett behov av förordnande av förmyndare för en medborgare i den sändande staten.23

Utredningen har föreslagit att tingsrätten i vissa fall ska vara behöriga i frågor om godmanskap och förvaltarskap för vuxna med hemvist i ett annat land (se avsnitt 16.2.2) och behörighet kommer till följd av förslaget endast att finnas i ett begränsat antal fall. Den aktuella bestämmelsen synes inte längre nyttjas och fyller således inte någon praktisk funktion. Utredningen anser mot denna bak- grund att bestämmelsen bör upphävas.

16.3Särskilt om ordningen för placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat bör göras allmänt tillämplig

Utredningens bedömning: Ordningen för placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat enligt artikel 33 2000 års Haag- konvention bör inte göras allmänt tillämplig.

22Se NJA II 1924:6 s. 673 och NJA II 1905:5 s. 29 f.

23Sverige tillträdde Wienkonventionen om konsulära förbindelser, m.m. den 25 januari 1974 och konventionen trädde i kraft för svensk del den 19 april 1974, se SÖ 1974:10.

368

SOU 2015:74

Behovet av autonoma bestämmelser

2000 års Haagkonvention skapar ett väl fungerande system som underlättar placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat. Frågan är om ordningen för sådana placeringar bör göras allmänt tillämplig i sig.

Vid placeringar av barn enligt 1996 års Haagkonvention krävs att en placering i Sverige sker med stöd av den konventionen (6 kap. 11 a § SoL). Något motsvarande krav har inte uppställas när det gäller socialnämndens placeringar av barn utomlands (6 kap. 11 b § SoL). De skäl som framfördes i förarbetena var att det utifrån barnets perspektiv inte kan anses motiverat att utesluta möjligheten till en placering i ett land som inte omfattas av 1996 års Haag- konvention, om placeringen i utlandet bedöms vara bäst för barnet.24 Det är enligt förarbetena i stället det mottagande landets lagstift- ning som får avgöra om en förutsättning för placeringen där ska vara att den sker med stöd av 1996 års Haagkonvention.

Ett tillträde till 2000 års Haagkonvention innebär med nödvän- dighet att det i Sverige införs en reglering av placeringar över land- gränserna i förhållande till fördragsslutande stater.25 Utredningen har fått erfara att gränsöverskridande insatser för vuxna endast har skett i fåtalet fall hittills och det saknas enligt utredningen skäl att anta att sådana insatser, i vart fall under de närmaste åren, kommer att öka. Mot denna bakgrund finns det, enligt utredningen, inte något behov av att göra ordningen för placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat enligt artikel 33 2000 års Haagkonvention all- mänt tillämplig. Det bör således inte införas några autonoma inter- nationellt privaträttsliga bestämmelser i detta avseende. En insats i förhållande till stater som inte tillämpar 2000 års Haagkonvention får som tidigare alltså lösas fristående från lagregler.

24Se prop. 2011/12:85, s. 45 f.

25Se kapitel 13.

369

Del IV Lagtekniska frågor m.m.

17 Lagtekniska lösningar

17.1En särskild lag för bestämmelser avseende 2000 års Haagkonvention

Utredningens förslag: De kompletterande bestämmelserna till 2000 års Haagkonvention samlas i en särskild lag som även in- korporerar konventionen med svensk rätt.

2000 års Haagkonvention har såväl strukturella som innehållsmässiga likheter med 1996 års Haagkonvention, vilken konvention även utgjorde utgångspunkt för arbetet med 2000 års Haagkonvention (se bland annat avsnitten 3.4 och 5.3). Med hänsyn till detta upp- kommer frågan om det skulle vara av värde för rättstillämparen att de bestämmelser som inkorporerar 2000 års Haagkonvention och de kompletterande bestämmelserna till konventionen tas in i lagen om 1996 års Haagkonvention.

2000 års Haagkonvention ska tillämpas i internationella situa- tioner på skydd för vuxna. Exempel på skyddsåtgärder som i svensk rätt omfattas av konventionen är godmanskap, förvaltarskap samt åtgärder enligt SoL och LSS samt enligt LVM, LVU och LPT (se kapitel 7). 1996 års Haagkonventionen omfattar skydd för barn i internationella situationer, vilket bland annat innefattar frågor om föräldraansvar och vårdnad. Detta innebär att tillämpningsområdena för konventionerna skiljer sig åt på ett sådant sätt att det kan bedömas inte underlätta tillämpningen av bestämmelserna om de samlades i en lag. Till detta kommer att de kompletterande bestämmelserna inte heller är desamma, utan regelsystemen skiljer sig åt när det gäller till exempel exekvaturförfarandet. Mot denna bakgrund anser utred- ningen att det inte är lämpligt att lägga de kompletterande bestäm- melser som behövs till 2000 års Haagkonvention i lagen om 1996 års Haagkonvention. Utredningen föreslår därför att de kompletterande

373

Lagtekniska lösningar

SOU 2015:74

bestämmelserna till 2000 års Haagkonvention samlas i en särskild lag som även inkorporerar konventionen med svensk rätt.

17.2Frågan om inkorporering

Utredningens förslag: Artiklarna 1–50 2000 års Haagkonvention ska inkorporeras.

Utredningens bedömning: Artikel 51 bör tas in i en förordning med kompletterande bestämmelser till 2000 års Haagkonvention.

Artikel 52 samt slutbestämmelserna (kapitel VII) i konven- tionen bör inte inkorporeras.

I avsnitt 6.2 föreslår utredningen att 2000 års Haagkonvention ska införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Frågan är om det är lämpligt att inkorporera hela konventionen, eller om det finns artiklar som i första hand är riktade till de fördragsslutande staterna och som inte bör göras till svensk lag.

När det gäller 1996 års Haagkonvention inkorporerades artik- larna 1–53 som svensk lag (1 § lagen om 1996 års Haagkonvention). I lagstiftningsärendet rörande konventionen angavs att det var natur- ligt att göra bestämmelserna om behörighet, tillämplig lag, erkännan- de och verkställighet till svensk lag.1 När det däremot gällde konven- tionens bestämmelser om samarbete uttalades i nämnda förarbeten att det inte framstod som lika naturligt att dessa gjordes till lag. Det framfördes dock att en delvis inkorporering skulle innebära att konventionen inte blir lika överskådlig och att tillämpningen under- lättas om samtliga artiklar av materiell natur görs till lag. Även be- stämmelserna om samarbete och merparten av de allmänna bestäm- melserna gjordes därför till svensk lag. I fråga om de artiklar som motsvaras av artiklarna 51 och 52 2000 års Haagkonvention och slutbestämmelserna uttalades att dessa var sådana att de inte lämpar sig för lag. Artikel 51, som rör val av språk när ett meddelande sänds till centralmyndigheten eller andra myndigheter, togs in i svensk

1 Se prop. 2011/12:85, s. 32 f.

374

SOU 2015:74

Lagtekniska lösningar

rätt genom 6 § förordningen med kompletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention.

Med hänsyn till hur frågan om inkorporering hanterades med avseende på 1996 års Haagkonvention föreslår utredningen att artik- larna 1–50 i 2000 års Haagkonvention ska inkorporeras i svensk lag samt gör bedömningen att artikel 51 ska tas in i svensk rätt genom en förordning med kompletterande bestämmelser till 2000 års Haag- konvention och att artikel 52 samt slutbestämmelserna i konven- tionen inte bör inkorporeras.

17.35 kap. 1904 års lag

Utredningens bedömning: De nya autonoma bestämmelserna som utredningen föreslår i fråga om behörighet, tillämplig lag och erkännande samt de nuvarande autonoma bestämmelserna i 5 kap. 1904 års lag som utredningen bedömer bör finnas kvar, om än i moderniserad form, bör inte tas in i en ny lag utan dessa bestämmelser bör i stället finnas i 5 kap. 1904 års lag.

1904 års lag innehåller autonoma, allmänt tillämpliga, bestämmelser om bland annat godmanskap och förvaltarskap enligt föräldrabalken (kap. 5). I lagen regleras också internationella rättsförhållanden i fråga om äktenskaps ingående (1 kap.), äktenskapsmål (3 kap.) och förmynderskap för underåriga (4 kap.). 7 kap. innehåller särskilda bestämmelser, till exempel när det gäller hemvist och ordre public. Lagen trädde i kraft för mer än 110 år sedan och har därefter ändrats och kompletterats i olika delar vid ett stort antal tillfällen, till exem- pel tillkom 5 kap. om godmanskap och förvaltarskap först år 19242. Under åren har kap. 2 om återgång av äktenskap och kap. 6 om adop- tion upphävts.

Utredningen föreslår i kapitel 16 omfattande förändringar i fråga om de bestämmelser som i dag finns i 5 kap. 1904 års lag; bland annat ska de bestämmelser som det inte längre finns något behov av upp- hävas, de bestämmelser som ska finnas kvar ska omarbetas språkligt och det ska införas nya bestämmelser om behörighet, tillämplig lag

2 Se SFS 1924:340.

375

Lagtekniska lösningar

SOU 2015:74

och erkännande. Mot denna bakgrund uppkommer frågan om de bestämmelser som ska behållas ska lyftas ut ur 5 kap. och samlas i en ny lag tillsammans med de nya bestämmelser som det har bedömts finnas ett behov av.

Det har genom åren inte gjorts någon samlad översyn av 1904 års lag. 3 kap. sågs emellertid över grundligt år 1973 och 1 kap. blev före- mål för en översyn så sent som år 2004. I de fallen gjordes bedöm- ningen att det var ändamålsenligt att behålla regleringen i 1904 års lag, där de nya bestämmelserna togs in och de gamla moderniserades.

1904 års lag har funnits under lång tid och det är inarbetat hos rättstillämparen att familjerättsliga autonoma, internationellt privat- rättsliga bestämmelser finns samlade i den lagen. Det är också på så sätt att de autonoma bestämmelser om godmanskap och förvaltar- skap som utredningen ser ett behov av, inte är av den omfattningen att det finns någon fördel med att bryta ut dem ur lagen. Utred- ningen gör därför bedömningen att det är lämpligt att, på samma sätt som när det gäller 1 och 3 kap., behålla regleringen i 1904 års lag men att bestämmelserna bör göras mer lättillgängliga och tyd- liga i sin språkliga utformning. De nya autonoma bestämmelserna som utredningen föreslår i fråga om behörighet, tillämplig lag och erkännande samt de nuvarande autonoma bestämmelserna i 1904 års lag som utredningen bedömer bör finnas kvar, om än i moderni- serad form, bör således inte tas in i en ny lag utan dessa bestäm- melser bör i stället finnas i 5 kap. 1904 års lag.

376

18Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

18.1Ikraftträdande

Utredningens förslag: Det överlämnas till regeringen att bestäm- ma tidpunkten för ikraftträdandet av den lag som inkorporerar 2000 års Haagkonvention samt de lagbestämmelser som komplet- terar bestämmelserna i konventionen. Detsamma ska gälla övriga föreslagna lagregler.

I förhållande till varje stat som ratificerar 2000 års Haagkonvention träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av tre månader efter att anslutningsinstrumen- ten har deponerats (artikel 57.2.a). Ikraftträdande datum för utred- ningens lagförslag är beroende av tidpunkten för Sveriges anslutning till konventionen och när konventionen träder i kraft här i landet. Eftersom det inte är möjligt att nu ange när konventionen kommer att träda i kraft i förhållande till Sverige, är det lämpligt att överlämna till regeringen att bestämma tidpunkten för när lagen om 2000 års Haagkonvention ska träda i kraft. Med hänsyn till att övriga lag- förslag har ett nära samband med konventionen finns det skäl att avvakta med ikraftträdandet av dessa till det datum då konven- tionens bestämmelser träder i kraft. Utredningen föreslår således att samtliga lagförslag ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

377

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

SOU 2015:74

18.2Övergångsbestämmelser

18.2.1Lagen om 2000 års Haagkonvention och

de kompletterande bestämmelserna till konventionen

Utredningens bedömning: Det saknas behov av övergångs- bestämmelser beträffande den föreslagna lagen om 2000 års Haag- konvention och de kompletterande bestämmelserna till konven- tionen.

Som redovisas i avsnitt 15.4 innehåller 2000 års Haagkonvention övergångsbestämmelser i fråga om tillämpningen av själva konven- tionen (artikel 50). I nämnda avsnitt anförs att dessa bestämmelser gäller som de står skrivna och att de inte kräver någon ändring i lag. Utredningen bedömer att det inte heller finns behov av övergångs- bestämmelser beträffande den föreslagna lagen om 2000 års Haag- konvention eller beträffande de kompletterande bestämmelserna till konventionen.

18.2.21904 års lag och övriga lagar

Utredningens förslag: En svensk domstols behörighet i ett ärende som anhängiggjorts före ikraftträdandet av lagändringarna ska inte gå förlorad på grund av de föreslagna behörighetsbestäm- melserna i 5 kap. 1904 års lag. Ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet ska prövas enligt äldre rätt. Bestämmelserna om erkännande av åtgärder som har vidtagits i ett annat land ska inte tillämpas på åtgärder som har vidtagits före ikraftträdandet.

Utredningens bedömning: Det saknas behov av övergångs- bestämmelser beträffande övriga lagförslag.

De föreslagna lagändringarna i 5 kap. 1904 års lag behöver förses med vissa övergångsbestämmelser.

Bestämmelserna i 5 kap. 1904 års lag bör vara tillämpliga på ären- den som anhängiggörs efter bestämmelsernas ikraftträdande. Detta innebär att en svensk domstol som före ikraftträdandet utövar behörighet enligt äldre bestämmelser inte blir obehörig att hand-

378

SOU 2015:74

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

lägga frågan på grund av de nya bestämmelserna. Det innebär också att ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet prövas enligt äldre bestämmelser. Dessutom innebär det att de föreslagna bestäm- melserna i fråga om erkännande inte ska tillämpas på åtgärder som har vidtagits i ett annat land före lagens ikraftträdande. Några ytter- ligare övergångsbestämmelser i fråga om behörighet, lagval eller erkännande torde inte behövas.

Beträffande de övriga föreslagna lagreglerna finns inte något be- hov av övergångsbestämmelser.

379

19 Förslagens konsekvenser

Utredningens bedömning: Ett tillträde till 2000 års Haagkonven- tion kommer att leda till att skyddet för vuxna i internationella situationer stärks.

Socialstyrelsen kommer att få ökade kostnader för att starta upp och driva funktionen som centralmyndighet. Kostnadsökning- arna bedöms dock kunna rymmas inom myndighetens nuvarande anslag.

För övriga berörda myndigheter, främst tingsrätterna, kom- mer tillträdet till konventionen att på sikt kunna leda till något ökade kostnader. Inledningsvis får kostnaderna antas rymmas inom respektive myndighets befintliga budget. Ärende- och kost- nadsutvecklingen bör dock följas upp efter hand.

19.1Konsekvenser för enskilda

Ett tillträde till 2000 års Haagkonvention får till följd att skyddet för vuxna i internationella situationer stärks. Det framstår som sär- skilt angeläget i dagens moderna samhälle där människor i allt större utsträckning rör sig och flyttar över landgränserna. Det främsta målet med konventionen är just att förbättra skyddet för dessa personer och utgångspunkten är att den vuxnes intressen och respekten för hans eller hennes värdighet och rätten till självbestämmande ska kom- ma i främsta rummet. 2000 års Haagkonvention innebär i många avseenden att oreglerade situationer regleras på ett ändamålsenligt sätt i förhållande till fördragsslutande stater och att det blir klarare och mer enhetligt vad som gäller för en enskild person. På de om- råden som i dag är oreglerade bidrar konventionen till rättsäkerhet och förutsebarhet. 2000 års Haagkonvention reglerar inte skydds- åtgärder i förhållande till nordiska medborgare som har hemvist i

381

Förslagens konsekvenser

SOU 2015:74

något av de nordiska länderna, utan dessa personer skyddas även fortsättningsvis av bestämmelserna i 1931 års nordiska äktenskaps- konvention1 (se avsnitten 4.2.1 och 14.3).

Bestämmelserna om behörighet i 2000 års Haagkonvention utgår från hemvistprincipen. Detta skapar enligt utredningen bättre förut- sättningar för nödvändiga och adekvata beslut, eftersom det finns en faktisk närhet mellan den vuxne och beslutande myndigheter, än en reglering som bygger på medborgarskapet (som kan finnas i ett avlägset land). Konventionen innehåller även bestämmelser som möjliggör för svenska myndigheter att komma överens med myn- digheter i andra fördragsslutande stater i fråga om behörighet i ett enskilt fall. Detta fyller ett behov vid insatser i gränsöverskridande situationer, till exempel när den vuxne planerar att flytta till en annan fördragsslutande stat. De behöriga myndigheterna ska enligt huvudregeln i 2000 års Haagkonvention tillämpa sin egen lag. Det innebär att hemvistlandets lag, som myndigheterna bäst behärskar, ska tillämpas. Bestämmelserna i konventionen om erkännande och verkställighet av åtgärder vidtagna i en annan fördragsslutande stat medför att dubbla processer om samma sak kan undvikas samt att åtgärder till skydd för vuxna kan vidtas och verkställas på ett snabbt och ändamålsenligt sätt. Bestämmelserna om samarbete och tillhandahållande av information i 2000 års Haagkonvention är till fördel för en vuxen i behov av skyddsåtgärder, bland annat genom att den myndighet som överväger att vidta en åtgärd enligt kon- ventionen ska få de upplysningar om den vuxne som är relevanta för skyddet från myndigheter i andra fördragsslutande stater samt genom att myndigheterna i det landet där den vuxne har hemvist eller befinner sig ska få information om en eventuell allvarlig fara som den vuxne utsätts för och om vilka åtgärder som har vidtagits eller övervägs i det andra landet.

Genom de föreslagna förändringarna i 1904 års lag uppnås ett mer överskådligt och tidsenligt regelsystem som i väsentliga hän- seenden är i linje med 2000 års Haagkonvention. Även dessa för- ändringar bidrar till – på motsvarande sätt som konventionen – att förstärka skyddet för vuxna i gränsöverskridande situationer.

1 1931 års nordiska äktenskapskonvention har införlivats i svensk rätt genom 1931 års för- ordning och 1988 års lag.

382

SOU 2015:74

Förslagens konsekvenser

19.2Konsekvenser för det allmänna

19.2.1Allmänt

Människors ökade rörlighet över landgränserna leder till att antalet ärenden och mål med internationell anknytning ökar och att myn- digheterna ställs inför situationer där anknytningen till ett annat land ger upphov till frågor om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet samt samarbete och tillhandahållande av informa- tion. Regleringen av dessa frågor i 2000 års Haagkonvention är, på motsvarande sätt som redogörs för i avsnitt 19.1 i förhållande till enskilda, till fördel även för det allmänna. Även EU har betonat behovet av en internationellt privaträttslig reglering till skydd för vuxna i gränsöverskridande situationer (se avsnitt 3.5.2). Vidare reg- lerar 2000 års Haagkonvention situationer som i dag är oreglerade och det blir därför tydligare och mer enhetligt vad som gäller för svenska domstolar och myndigheter. Detta ökar också rättssäker- heten och förutsebarheten. Att 1904 års lag föreslås ligga i linje med 2000 års Haagkonvention innebär därtill att det blir lättare för domstolarna att tillämpa regelsystemen.

Ett tillträde till 2000 års Haagkonvention innebär inte, med några undantag, att myndigheterna får nya uppgifter utan i stället att hanteringen av internationella ärenden förbättras och effektivi- seras. Ett undantag är den myndighet som anförtros uppgiften att vara centralmyndighet. Utredningen har i avsnitt 12.8.1 föreslagit Socialstyrelsen som centralmyndighet. Konventionen innebär även att behörighet för svenska domstolar och myndigheter inte kom- mer att föreligga i vissa situationer som i dag faller under svensk behörighet. Det blir fallet när anknytningen till en annan fördrags- slutande stat är starkare eller att det av annat skäl är lämpligt att åt- gärden vidtas där. I det hänseendet kan antalet ärenden och mål här i landet komma att minska något. Dessa omständigheter talar för att kostnaderna för domstolar och myndigheter totalt sett inte kom- mer att öka. Utredningen behandlar nedan tillkommande uppgifter och i förekommande fall kostnadsökningar för Socialstyrelsen och domstolarna samt kommuner och landsting.

Slutligen kan anmärkas att det finns ett informationsbehov i förhållande till allmänheten, domstolarna och övriga berörda myndig- heter såsom bland annat socialnämnder och överförmyndare. När det gäller informationen till allmänheten får det förutsättas att respek-

383

Förslagens konsekvenser

SOU 2015:74

tive berörd myndighet i sin verksamhetsplanering sörjer för ett sådant informationsbehov. Utredningen återkommer i det följande i fråga om information till berörda myndigheter.

19.2.2Socialstyrelsen

Uppgifter enligt 2000 års Haagkonvention

De fördragsslutande staternas centralmyndigheter ska samarbeta med varandra i enskilda ärenden och på ett mer allmänt plan, vilket kommer att medföra vissa kostnader för den svenska centralmyn- digheten. Till detta hör att vidta lämpliga åtgärder i syfte att lämna upplysningar om de lagar och de tjänster som finns i deras länder till skydd för vuxna och att på alla sätt underlätta kommunikationen mellan de behöriga myndigheterna i situationer där konventionen är tillämplig. I uppgifterna ligger även att på begäran av en behörig myndighet i en annan fördragsslutande stat bistå med att ta reda på var en vuxen befinner sig, om det kan antas att den vuxne befinner sig och behöver skydd på det anmodade landets territorium. Central- myndigheten ska vidare hantera framställningar om överföring av behörighet enligt artikel 8 samt begäran om upplysningar om en enskild vuxen och begäran om bistånd med genomförandet av skydds- åtgärder enligt artikel 32. I fråga om framställningar enligt nämnda artiklar har utredningen valt att inte begränsa utländska myndig- heter till att endast lämna framställningen till centralmyndigheten (se avsnitten 8.10.3 och 12.8.4). Som redovisas i avsnitt 12.8.2 har dock centralmyndigheten i ett enskilt fall möjlighet att ta hjälp av andra myndigheter för att underlätta kommunikationen mellan de behöriga myndigheterna i situationer där konventionen är tillämplig och för att bistå med lokalisering av en vuxen.

Erfarenheter från 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen

Enligt uppgift från centralmyndigheten för 1996 års Haagkonven- tion och Bryssel II-förordningen – UD – finns det en tydlig ökning av antalet ärenden enligt Bryssel II-förordningen under de senaste åren. Under år 2014 hade UD 29 inkomna ärenden, vilket kan jäm-

384

SOU 2015:74

Förslagens konsekvenser

föras med nio inkomna ärenden under år 2010. Det är därför svårt att ange hur många ärenden enligt Bryssel II-förordningen det i genomsnitt handläggs på UD per år.

Sammanlagt har UD fått in sju ärenden enligt 1996 års Haagkon- vention sedan år 2013. Det bör i sammanhanget noteras att Bryssel II- förordningen tillämpas i betydligt större utsträckning än 1996 års Haagkonvention, vilket bland annat beror på att de internationella instrumenten i stora delar överlappar varandra.

Centralmyndighetsfunktionen för dessa två instrument tar enligt UD uppskattningsvis en årstjänst i anspråk.

Utredningens bedömning

Ärendeutvecklingen

Det är givetvis mycket svårt att göra antaganden om det årliga antal ärenden som kan komma att aktualiseras hos den svenska central- myndigheten för 2000 års Haagkonvention. En beräkning av antalet måste ofrånkomligen göras utifrån en uppskattning och är bland annat beroende av i vilken utsträckning människor reser över land- gränserna och hur många länder som ansluter sig till konventionen. Vid beräkningen av mängden ärenden kan viss ledning dras av hur ärendetillströmningen ser ut i de länder som har anslutit sig till konventionen. Utredningen har erfarit att det i dessa länder inte ännu har aktualiserats något större antal ärenden (se avsnitt 3.5.2). Det kan särskilt noteras att Finland är det enda nordiska land som hittills tillträtt konventionen och att den finska centralmyndig- heten under åren 2011–2014 inte har haft ett enda ärende att han- tera.

Det har sedan länge varit vanligt förekommande att nordiska med- borgare med hemvist i ett nordiskt land flyttar till ett annat land inom Norden. För det skyddsbehov som kan uppkomma för dessa personer kommer främst den internordiska regleringen att tillämpas (se avsnitten 4.5.2–4.5.4). Centralmyndigheten för 2000 års Haag- konvention kommer inte att beröras i dessa fall.

I takt med att 2000 års Haagkonvention tillträds av fler länder, blir mer känd och ger upphov till praxis torde emellertid antalet ärenden som centralmyndigheten har att hantera öka, vilket kom- mer att medföra att verksamheten blir mer resurskrävande.

385

Förslagens konsekvenser

SOU 2015:74

De redovisade förhållandena talar enligt utredningens mening för att antalet ärenden också hos den svenska centralmyndigheten kommer att vara ytterst begränsat till en början.

Övriga konventionsförpliktelser

Ett tillträde till 2000 års Haagkonvention innebär redan från början ett åtagande att centralmyndigheten, förutom ärendehanteringen, ska kunna fullgöra sina övriga konventionsförpliktelser. Uppgiften att vara centralmyndighet blir en ny uppgift för Socialstyrelsen. Det kommer att krävas insatser för att utveckla en grundorganisation som kan hantera de uppgifter som följer av konventionssamarbetet. Rutiner och former för ärendehanteringen måste tas fram. Tillgången på behövlig kompetens ska säkerställas i fråga om konventionens sakområde och utländska språk, i första hand engelska. Eftersom vissa av de sakfrågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde ligger utanför Socialstyrelsens kompetensområde krävs utbildnings- insatser även i sådana frågor. Dessutom kommer det redan i sam- band med konventionens ikraftträdande i Sverige att fordras dels informationsinsatser i förhållande till domstolar och övriga myndig- heter som socialnämnder och överförmyndare, dels samarbete med övriga centralmyndigheter och berörda svenska myndigheter. Det kan även förutses att Socialstyrelsen i sin egenskap av centralmyn- dighet kan behöva bistå vid utbildningsinsatser för myndigheter som i sin verksamhet kommer att tillämpa konventionen, till exem- pel socialnämnderna.

Kostnader för centralmyndigheten

Grovt uppskattat kommer det, enligt utredningen, att för Social- styrelsens del sammantaget krävas en årsarbetskraft för att få cen- tralmyndigheten i funktion, sörja för informationsbehovet och hantera samarbetsfrågorna. Även de konventionsärenden som aktuali- seras bör då kunna hanteras. Därtill kan det under det första året som centralmyndighet förutses ett behov av att ha kontakt med företrädare för andra centralmyndigheter i syfte att få vägledning vid uppstarten av centralmyndighetsverksamheten liksom kontakt med de myndigheter i Sverige som berörs av konventionen för att

386

SOU 2015:74

Förslagens konsekvenser

hitta former för samarbetet. I samband med sådana kontakter kan en del kostnader för resor förutses. Utöver nu nämnda kostnader kommer Socialstyrelsen att få vissa kostnader för informations- insatser. Under det första året kommer det att finnas ett behov av att ta fram och sprida information till berörda myndigheter. Infor- mationen kommer sannolikt att spridas på många olika sätt, till exempel vid olika utbildningsinsatser hos myndigheterna, genom utskick och övrig spridning av tryckt material samt på internet. Därtill kommer säkerligen centralmyndigheten att medverka vid olika utbildningsinsatser hos de myndigheter i Sverige som berörs av konventionen, vilket kan dra kostnader för resor i samband med sådan utbildning.

Vilka resurser centralmyndigheten kräver efter uppbyggnadsfasen blir till stor del beroende av hur många ärenden som myndigheten har att hantera. Det kan dock inte förutses att det under de första därpå följande åren kommer att krävas resurser överstigande en årsarbetskraft, snarare tvärtom, för att sköta centralmyndighets- funktionen. Myndigheten bedöms också ha kostnader bland annat för resor vid utbildning av andra myndigheters personal och för myndighetssamarbetet samt kostnader för uppdatering och sprid- ande av information. Det är, enligt utredningen, svårt att närmare uppskatta de förväntade kostnadsökningarna i dessa avseenden. Utredningen kan emellertid konstatera att den största delen av kostnaderna för samarbete med andra myndigheter och central- myndigheter samt för informations- och utbildningsinsatser torde uppkomma under uppbyggnadsfasen men att verksamheten även fortlöpande kommer att dra kostnader för detta.

Det utrymme som finns om regeringen väljer att avgiftsbelägga någon av de uppgifter som vilar på centralmyndigheten (se av- snitt 12.8.7) kan inte annat än marginellt komma att minska kost- naderna för centralmyndigheten. Något annat sätt därutöver för att intäktsfinansiera dessa kostnader har utredningen inte funnit.

Socialstyrelsen har under hand informerat utredningen om att kostnaderna för centralmyndighetsfunktionen skulle innebära en alltför stor ekonomisk belastning på myndighetens övriga verksam- het för att kunna rymmas inom myndighetens nuvarande budget- ramar. Centralmyndighetsfunktionen bör dock inte tillåtas bli någon administrativt tyngd och resurskrävande funktion. I centralmyndig- hetsfunktionen ingår inte att driva någon självständig verksamhet

387

Förslagens konsekvenser

SOU 2015:74

med avseende på de sakfrågor som omfattas av konventionen, utan myndigheten ska i stället främst understödja lokalt behöriga myn- digheters verksamhet och underlätta konventionssamarbetet mellan de fördragsslutande staternas behöriga myndigheter. De resurser som i det föregående bedömts krävas för centralmyndigheten är också förhållandevis begränsade. Socialstyrelsen är en stor myndig- het, vars verksamhet omfattar hälso- och sjukvård, socialtjänst samt stöd och service till vissa funktionshindrade, det vill säga områden som alla berörs av 2000 års Haagkonvention. De uppgifter som utredningen har kunnat konstatera tillkommer i anledning av central- myndighetsfunktionen måste också, i förhållande till resterande del av myndighetens verksamhet, bedömas som mycket begränsade och de resurser som krävs bör, med beaktande av de resurser som Socialstyrelsen tillförs genom de årliga anslagsbesluten, kunna klaras av genom en omprioritering inom myndigheten och inte kräva sär- skild finansiering utöver Socialstyrelsens nuvarande ekonomiska anslag. Om Socialstyrelsen, efter de första åren som centralmyndig- het, bedömer att myndigheten är i behov av ökade anslag får frågan tas upp i följande budgetförhandlingar.

Enligt utredningen bör ärendeutvecklingen följas upp sedan kon- ventionen varit i kraft en tid. Det bör då också göras en resurs- och kostnadsuppföljning avseende centralmyndigheten.

19.2.3Domstolarna

Konventionens bestämmelser innebär dels att en berörd part hos domstol kan begära att en åtgärd erkänns eller inte, dels att exe- kvaturdomstol ska förklara att en utländsk åtgärd är verkställbar i Sverige. Utredningen föreslår, som redovisas i avsnitt 11.6, att dessa uppgifter ska ligga på tingsrätt i första instans. Detsamma föreslås gälla beträffande beslut om erkännande enligt de autonoma be- stämmelserna i 1904 års lag (se avsnitt 16.2.4). Till följd av den ändrade prövningsordningen för erkännande- och verkställbarhets- förklaringar (se avsnitt 11.6.3) förekommer sedan den 10 januari 2015 ärenden av sådant slag vid tingsrätten. En tillämpning av 2000 års Haagkonvention och de nya autonoma bestämmelserna i 1904 års lag kan på sikt förutses ge upphov till ett antal nya ärenden om erkännande hos tingsrätterna. När det gäller exekvaturförfarandet

388

SOU 2015:74

Förslagens konsekvenser

gör utredningen bedömningen att det kommer att användas endast i begränsad omfattning (se avsnitten 11.4.2 och 11.6.3). Erkän- nande- och verkställbarhetsbestämmelserna gör det onödigt att ut- verka en ny skyddsåtgärd i Sverige, med följden att till exempel en ny process vid svensk domstol kan undvikas, och en viss utjämning av belastningen på det svenska domstolsväsendet i stort kan således också förutses. Enligt utredningens bedömning torde alltså ökningen av antalet ärenden inte bli så stor att de tillkommande arbetsupp- gifterna kräver särskild finansiering. Det är emellertid viktigt att ärende- och målutvecklingen följs upp efter hand även för domstols- väsendets del.

Av konventionen (artiklarna 15 och 16) följer att svenska myn- digheter kan ställas inför en prövning av framtidsfullmakter och utfärdande av intyg om sådana fullmakter oavsett om svensk mate- riell rätt har institutet framtidsfullmakt eller inte (se avsnitten 10.6.2 och 15.2.2). Utredningen föreslår att behörig domstol i frågor som gäller framtidsfullmakter ska vara tingsrätten i den ort där fullmakts- givaren har hemvist. Om han eller hon inte har hemvist i Sverige, ska Stockholms tingsrätt vara behörig domstol. Vidare gör utred- ningen bedömningen att det i förordning bör föreskrivas att behörig domstol i intygsfrågor som gäller framtidsfullmakter ska vara tings- rätten där fullmakten har bekräftats. Institutet framtidsfullmakt finns inte i Sverige och det är enligt utredningen inte görligt att närmare uppskatta antal fall när svensk domstol blir konventions- enligt förpliktad att pröva en fråga om framtidsfullmakter. Enligt utredningens bedömning torde det emellertid röra sig om ett mycket begränsat antal fall, vilket innebär att utredningens förslag i denna del inte kan förväntas medföra några beaktansvärda kostnads- ökningar för domstolarna.

Det kan tilläggas att utredningens förslag – att endast de gräns- överskridande placeringar av vuxna som sker utan tvång ska vara tillåtna – medverkar till att domstolarnas kostnader kan hållas till- baka eftersom resurskrävande domstolsprövningar enligt LVM, LVU och LPT därmed kan undvikas (se avsnitt 13.4.1).

389

Förslagens konsekvenser

SOU 2015:74

19.2.4Kommun och landsting

Utredningen föreslår i avsnitt 13.4.2 att en framställning om god- tagande av en placering av en vuxen i Sverige enligt artikel 33 2000 års Haagkonvention ska, i fråga om en placering som motsvarar ett boende enligt LSS, prövas av kommunen där den vuxne föreslås få ett boende. Övriga framställningar om placeringar enligt artikel 33 ska prövas av en nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten i den kommun där den vuxne föreslås få ett boende eller annars bli placerad. Bestämmelsen tar i första hand sikte på godtagande av en placering som motsvarar ett boende enligt SoL. Även den situationen att en myndighet i en annan fördragsslutande stat till 2000 års Haag- konvention skickar en framställning om tvångsplacering i Sverige omfattas emellertid av bestämmelsen, det vill säga en placering som motsvarar tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT. Eftersom det för en placering över landgränserna är en förutsättning att åtgärden sker utan tvång ska socialnämnden endast pröva frågan på så sätt att den motsätter sig en placering. Efter vad utredningen har fått erfara har gränsöverskridande insatser för vuxna tidigare skett endast i fåtalet fall. Enligt utredningens mening saknas det anledning att anta att sådana insatser, efter ett tillträde till konventionen, kommer att ske annat än i undantagsfall, i vart fall under de närmaste åren. För den bedömningen talar det förhållandet att det är de kommuner, vars socialnämnder eller andra ansvariga nämnder har beslutat om insatser över landgränserna, som efter överenskommelse med den andra för- dragsslutande statens myndigheter kan komma att behöva svara för de kostnader som insatsen genererar i kommunen. Mot denna bak- grund gör utredningen bedömningen att tillkommande kostnader i anledning av förslaget om placeringar enligt artikel 33 endast kom- mer att vara marginella.

Flera av socialnämndens och landstingets uppgifter enligt kon- ventionen i övrigt grundar sig på att en enskild person har ett hjälp- behov som ryms inom ramen för kommunens eller landstingets ansvar, och dessa uppgifter kan inte antas föranleda några extra kostnader. Bland de fåtal nya uppgifter som ges myndigheterna kan nämnas skyldigheten att upplysa en utländsk myndighet om för- hållanden som innebär att en vuxen som befinner sig i det andra landet befinner sig i allvarlig fara (artikel 34). Denna uppgift förut- sätter att ansvarig myndighet har god insikt i den vuxnes situation

390

SOU 2015:74

Förslagens konsekvenser

och att det finns eller har funnits ett ärende med avseende på den vuxne. Det tillkommande arbetsmomentet i ärendet, det vill säga upplysningsskyldigheten, kan enligt utredningens bedömning utan vidare antas rymmas inom befintliga anslag.

Socialnämnden eller kommunen där den vuxne föreslås få ett boende ska godta en utländsk placering av en vuxen i Sverige enligt artikel 33. I förslagen anges under vilka förutsättningar en sådan placering ska kunna godtas. Detta innebär i någon mån en ökad detaljreglering av socialnämndens och kommunens verksamhet. För- slaget bedöms innebära en mycket begränsad inskränkning i den kommunala självstyrelsen. Något alternativ till lagstiftning finns inte med hänsyn till att det är nödvändigt med en reglering i lag för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt 2000 års Haagkonvention. Vid en avvägning mellan det tungt vägande allmänna intresset av att stärka skyddet för vuxna i internationella situationer och kom- munernas intresse av att den kommunala självstyrelsen inte inskränks ytterligare är det tydligt att det allmänna intresset väger över. Den föreslagna regleringen är alltså godtagbar vid beaktande av pro- portionalitetsprincipen enligt 14 kap. 3 § regeringsformen.2

I konventionen ges en möjlighet för myndigheterna i de fördrags- slutande staterna att utfärda intyg om det uppdrag som har anför- trotts en person att företräda en annan vuxen person på visst sätt (se avsnitt 15.2.1 och artikel 38). Utredningen har gjort bedömningen att det är angeläget att svensk myndighet tillhandahåller sådana intyg samt att befintlig reglering av intyg avseende godmanskap och förvaltarskap i 9 och 11 §§ förmynderskapsförordningen uppfyller de krav på intyg som ställs enligt 2000 års Haagkonvention. Intyg med avseende på godmanskap och förvaltarskap utfärdas i dag av överförmyndaren. Enligt utredningens uppfattning torde överför- myndaren i och med inkorporerandet av konventionen i svensk rätt endast få en försumbar ökning av antalet ansökningar om intyg. Kostnadsökningen i anledning av detta torde alltså vara obetydlig.

2Jämför bedömningen när det gäller gränsöverskridande placeringar av barn i prop. 2011/12:85, s. 54 f.

391

Del V

Författningskommentar

20 Författningskommentar

20.1Inledning

2000 års Haagkonvention bygger i stora delar på 1996 års Haag- konvention och flera av bestämmelserna i konventionerna har stora likheter eller överensstämmer helt med varandra. I anledning av Sveriges tillträde till 1996 års Haagkonvention infördes bland annat lagen om 1996 års Haagkonvention och ändringar i SoL och OSL. Mot bakgrund av likheterna mellan konventionerna har utredningen vid utformningen av vissa av de föreslagna bestämmelserna utgått från befintliga bestämmelser i nämnda lagar och kommentarerna i detta kapitel har i motsvarande utsträckning utgått från kommen- tarerna till dessa bestämmelser. I de fall där det är aktuellt görs i författningskommentaren en hänvisning till motsvarande lagregel och dess kommentar.

20.2Förslaget till lag om 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention

1 §

Utredningens överväganden finns i avsnitten 6.2 och 17.2. Mot- svarande gäller enligt 1996 års Haagkonvention (1 § lagen om 1996 års Haagkonvention).1

Paragrafen inkorporerar 2000 års Haagkonvention i alla delar utom artiklarna 51–59. Genom inkorporeringen blir de engelska och franska språkversionerna gällande som svensk lag.

Utredningen har kommenterat var och en av artiklarna 1–50 i del 2 av betänkandet.

1 Jämför kommentaren till 1 § lagen om 1996 års Haagkonvention i prop. 2011/12:85, s. 55.

395

Författningskommentar

SOU 2015:74

Reservforum

2 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 8.10.2. Motsvarande gäller för 1996 års Haagkonvention (2 § lagen om 1996 års Haagkonven- tion).2

I paragrafen regleras frågan om reservforum för ärenden som ska handläggas av en socialnämnd. Bestämmelsen gäller situationer när det enligt konventionen kan göras gällande internationell be- hörighet för en svensk socialnämnd, men när det inte finns någon behörig nämnd enligt nationella regler.

Om en vuxen vistas i Sverige eller ett ärende rör en vistelse här i landet, är det normalt socialnämnden i vistelsekommunen som är behörig (2 kap. 1 § och 2 a kap. 1 § SoL). I undantagsfall kan det dock vara så att det inte finns någon anknytning till en viss kom- mun och det är i en sådan situation som bestämmelsen är avsedd att tillämpas. Den vuxne kan ha hemvist och vistas i ett annat land, samtidigt som det finns en anknytning till Sverige, till exempel genom medborgarskap. I sådana situationer ska frågan tas upp av en nämnd i Stockholms kommun.

Paragrafen anger endast i vilken kommun frågan ska tas upp och påverkar inte andra frågor om ansvarsfördelning mellan kommun- erna, till exempel vilken kommun som slutligt ska ansvara för att en viss åtgärd vidtas till skydd för den vuxne.

Forum i fråga om framtidsfullmakter

3 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 10.6.

I första stycket anges vilken tingsrätt som är behörig att pröva en fråga enligt artiklarna 15 och 16 2000 års Haagkonvention. En pröv- ning kan bli aktuell trots att institutet framtidsfullmakt inte finns i svensk rätt. När det gäller artikel 15 kan förekomsten, omfattningen, ändring och upphörande av en framtidsfullmakt komma att prövas och enligt artikel 16 kan prövningen röra frågan om en framtids- fullmakt, som inte utövas på ett tillfredställande sätt, ska återkallas eller ändras. En ansökan om prövning enligt artiklarna 15 och 16

2 Jämför kommentaren till 2 § lagen om 1996 års Haagkonvention i prop. 2011/12:85, s. 55 f.

396

SOU 2015:74

Författningskommentar

2000 års Haagkonvention ska göras till tingsrätten i den ort där fullmaktsgivaren har hemvist och om han eller hon inte har hemvist i Sverige ska ansökan göras till Stockholms tingsrätt.

Av det andra stycket framgår att lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid domstolarnas handläggning av en ansökan om pröv- ning enligt artiklarna 15 och 16.

Framställning angående en placering av en vuxen i Sverige

4 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 13.4.2. En motsvarande bestämmelse finns för 1996 års Haagkonvention (3 § lagen om 1996 års Haagkonvention).3

I paragrafen anges vilka myndigheter som är behöriga att pröva en begäran av en myndighet i en annan fördragsslutande stat om att få placera en vuxen i Sverige och att samråda om en sådan placering. Det är fråga om boenden i familjehem eller på institutioner.

Enligt första stycket ska den kommun där den vuxnes föreslås få ett boende pröva frågan om godtagande av placeringen om den motsvarar boenden enligt LSS (artikel 33.2).

Av andra stycket framgår att övriga framställningar enligt arti- kel 33 ska prövas av en nämnd som fullgör uppgifter inom social- tjänsten i den kommun där den vuxne föreslås få ett boende eller annars bli placerad. Bestämmelsen tar i första hand sikte på god- tagande av en placering som motsvarar ett boende enligt SoL (arti- kel 33.2). Även den situationen att en myndighet i en annan fördrags- slutande stat till 2000 års Haagkonvention skickar en framställning om tvångsplacering, det vill säga en placering som motsvarar tvångs- vård enligt LVM, LVU och LPT, i Sverige omfattas emellertid av bestämmelsen. Ett sådant beslut i utlandet ska inte kunna genom- föras i Sverige och framställningen ska prövas endast på så sätt att samtycke inte lämnas till den föreslagna placeringen. Framställningar om tvångsvård kommer i de flesta fall att prövas av socialnämnden i Stockholms kommun med stöd av 2 § lagen om 2000 års Haagkon- vention eftersom den vuxne inte har hemvist eller vistas här i landet.

3 Jämför kommentaren till 3 § lagen om 1996 års Haagkonvention i prop. 2011/12:85 s. 56.

397

Författningskommentar

SOU 2015:74

I tredje stycket erinras det om att bestämmelser om boenden för en vuxen i en annan fördragsslutande stat finns i 6 kap. 17 § SoL och i 17 a § LSS. I nämnda paragrafer regleras under vilka förutsätt- ningar socialnämnden och kommunen får godta ett boende i Sverige. Bestämmelserna har placerats i SoL och LSS och inte i denna lag på grund av att de har ett nära samband med vad som i övrigt gäller enligt SoL och LSS i fråga om insatser för vuxna utanför det egna hemmet.

Erkännande och verkställbarhet

5 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 11.6.3. Motsvarande gäller enligt 1996 års Haagkonvention (6 § lagen om 1996 års Haagkon- vention).4

I paragrafen föreskrivs vilken domstol som är behörig att hand- lägga en ansökan i fråga om erkännande eller verkställbarhet enligt 2000 års Haagkonvention. Paragrafen innebär att en ansökan om erkännande enligt artikel 23 eller verkställbarhetsförklaring enligt artikel 25 av en utländsk åtgärd ska göras till den tingsrätt som rege- ringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva an- sökningar i fråga om erkännande och verkställbarhetsförklaring. Bestämmelsen omfattar också en ansökan om att ett avgörande inte ska erkännas.

6 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 11.6.4. Motsvarande gäller enligt 1996 års Haagkonvention (7 § lagen om 1996 års Haagkon- vention).5

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka handlingar som ska ges in till tingsrätten i samband med att någon ansöker om att en utländsk åtgärd ska erkännas eller förklaras vara verkställbar.

I första stycket anges att sökanden tillsammans med ansökan ska ge in avgörandet i original eller en av behörig myndighet bestyrkt

4	Jämför kommentaren till 6 § lagen om 1996 års Haagkonvention i prop. 2013/14:219,
s. 135.
5	Jämför kommentaren till 7 § lagen om 1996 års Haagkonvention i prop. 2011/12:85, s. 59 f.

398

SOU 2015:74

Författningskommentar

kopia av avgörandet. Med behörig myndighet avses en myndighet som är behörig att bestyrka aktuellt avgörande enligt lagen i det land där avgörandet har meddelats.

Om ansökan avser en verkställbarhetsförklaring, ska det enligt andra stycket även bifogas bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats. I enlighet med artikel 25 är en grund- förutsättning för en svensk verkställbarhetsförklaring att åtgärden är verkställbar också i den andra staten.

Det är bara de viktigaste handlingarna som anges uttryckligen i lagtexten. Av tredje stycket framgår att tingsrätten får förelägga sökanden att ge in ytterligare handlingar, om tingsrätten anser att det krävs för prövningen. Ett exempel på en sådan situation är om skyddsåtgärden har beslutats i den vuxnes utevaro och det finns ett behov av att begära in ett bevis om att ansökan om åtgärden har delgetts den vuxne. Ett bevis om att stämningsansökan eller mot- svarande handlingar har delgetts parten krävs regelmässigt om an- sökan avser erkännande- eller verkställbarhetsförklaring av ett av- görande som har meddelats i en parts utevaro enligt 1996 års Haag- konvention (7 § första stycket andra meningen lagen om 1996 års Haagkonvention). I fråga om vuxna finns det, enligt utredningen, inte något behov av att kräva att sådana handlingar alltid ska ges in eftersom en vuxen i behov av skydd typiskt sett kan ha varit i ett sådant tillstånd att han eller hon inte har kunnat ta del av hand- lingen.

Om en handling ges in till tingsrätten på något annat språk än svenska, ska enligt fjärde stycket en översättning av handlingen till svenska också ges in. Tingsrätten kan, om den anser att det är onödigt att alla eller vissa handlingar översätts, bestämma att översättning inte behöver ske. Så kan till exempel vara fallet om handlingarna är skrivna på engelska, danska eller norska (jämför rättsfallet NJA 2011 s. 345).

Av lagen om domstolsärenden följer att en ansökan om erkän- nande eller verkställbarhet ska kommuniceras med motparten innan den bifalls (15 §). En ansökan behöver inte kommuniceras med motparten om det är tydligt att den ska avslås. Det förhållandet att vägransgrunderna i 2000 års Haagkonvention är fakultativa, medför att en ansökan i de flesta fall måste kommuniceras.

Av det femte stycket framgår att i övrigt ska lagen om domstols- ärenden tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om

399

Författningskommentar

SOU 2015:74

att en utländsk åtgärd ska erkännas, inte erkännas eller förklaras verkställbart. Lagen om domstolsärenden innehåller bestämmelser om bland annat vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en ansökan, avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansätt- ning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande. Bestämmelserna i första till fjärde styckena avviker från regleringen i lagen om domstolsärenden och tar över sist nämnda bestämmelser (2 § lagen om domstolsärenden). Med uttrycket att lagen om dom- stolsärenden ska tillämpas ”i övrigt” tydliggörs att lagen ska tillämpas subsidiärt i förhållande till bestämmelserna i första till fjärde styckena.

7 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 11.6.4. Motsvarande gäller enligt 1996 års Haagkonvention (8 § lagen om 1996 års Haag- konvention).6

I paragrafen tydliggörs att tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart. Det utländ- ska avgörandet kan innehålla flera ställningstaganden. Det kan vara så att förutsättningar för erkännande eller verkställbarhet bara finns i vissa avseenden. Det kan också vara så att ansökan endast gäller någon av de frågor som prövats i det utländska avgörandet. Avgör- andet får då erkännas eller förklaras verkställbart endast i aktuell del. Tingsrätten får beakta detta ex officio eller på en parts begäran.

Verkställighet

8 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 11.6.5.

Efter det att tingsrätten har förklarat en åtgärd verkställbar ska verkställighet ske enligt de bestämmelser som gäller för ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga.

6 Jämför kommentaren till 8 § lagen om 1996 års Haagkonvention i prop. 2011/12:85, s. 60.

400

SOU 2015:74

Författningskommentar

Överföring av personuppgifter

9 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.8.6. Motsvarande gäller enligt 1996 års Haagkonvention (10 § lagen om 1996 års Haag- konvention).7

Enligt paragrafen får överföring av vissa personuppgifter ske till en myndighet i ett land utanför det Europeiska ekonomiska sam- arbetsområdet utan hinder av PUL. Enligt 33 § PUL är det inte tillåtet att föra över personuppgifter till tredje land om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifter. Med tredje land avses där ett land som inte ingår i Europeiska unionen eller är an- sluten till det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt före- varande paragraf får en svensk myndighet ändå föra över uppgifter till en myndighet i ett sådant land, om det behövs för att åtgärder till skydd för en vuxen enligt 2000 års Haagkonvention ska kunna övervägas. Detta undantag från överföringsförbudet gäller även i fråga om känsliga personuppgifter. Det krävs dock att det är fråga om en nödvändig åtgärd. Den svenska myndigheten måste göra en självständig bedömning av om åtgärden är nödvändig.

20.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

5 kap. Om godmanskap, förvaltarskap och motsvarande åtgärder vidtagna i ett annat land

Behörighet

1 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 16.2.2. Den ersätter de upphävda bestämmelserna i 5 kap. 1 § första stycket och 5 kap. 3 § 1904 års lag.

I paragrafen anges förutsättningarna för svensk domstols behö- righet att ta upp frågor om godmanskap, förvaltarskap och upp-

7 Jämför kommentaren till 10 § lagen om 1996 års Haagkonvention i prop. 2011/12:85, s. 61.

401

Författningskommentar

SOU 2015:74

hävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring för en svensk medborgare samt upphörande av ett i Sverige anordnat god- manskap eller förvaltarskap för en utländsk medborgare om mot- svarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land. I de fall när den vuxne har hemvist i Sverige eller, när den vuxnes hem- vist inte kan fastställas, den vuxne vistas i Sverige, följer de svenska domstolarnas behörighet av artikel 5 eller 6.2 2000 års Haagkonven- tion och inte av aktuella paragraf. Detsamma gäller när den vuxne har hemvist i eller, när hemvist inte kan fastställas, vistas i en för- dragsslutande stat till 2000 års Haagkonvention. Om den vuxne är medborgare i ett nordiskt land och har hemvist i, eller om hemvist inte kan fastställas, vistas i ett nordiskt land regleras behörigheten av den internordiska regleringen i 1931 års förordning eller 1988 års lag i stället för av aktuell paragraf. Med uttrycket ”vuxen” avses en per- son som har fyllt 18 år.

Med hänsyn till att det följer av 2000 års Haagkonvention att behörigheten måste kontrolleras fortlöpande, måste behörigheten med stöd av denna paragraf också prövas fortlöpande och inte endast när ett ärende anhängiggörs.

Av första stycket följer att svensk domstol får ta upp frågor om godmanskap, förvaltarskap och upphävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring om det ligger i den vuxnes intresse. Dess- utom krävs att den vuxne är svensk medborgare och antingen har hemvist eller, om den vuxnes hemvist i Sverige eller i något annat land inte kan fastställas, vistas i ett annat land.

I andra stycket framgår ytterligare en förutsättning för de svenska domstolarnas behörighet, nämligen att behörighet saknas för myn- digheterna i den vuxnes hemvistland eller, om den vuxnes hemvist inte kan fastställas, det land där han eller hon vistas. Bestämmelsen följer principen att det är myndigheterna i hemvistslandet som primärt är behöriga att fatta beslut. Vistelselandets behörighet godtas bara om den vuxnes hemvist inte kan fastställas. Även om behörighet finns i den vuxnes hemvist- eller vistelseland får en svensk domstol ta upp nämnda frågor om det finns särskilda skäl. Ett exempel kan vara att det inte går att få något besked i frågan från den utländska myndigheten.

I tredje stycket anges att en svensk domstol får ta upp en fråga om upphörande av ett i Sverige anordnat godmanskap eller förval-

402

SOU 2015:74

Författningskommentar

tarskap för en utländsk medborgare om en motsvarande skydds- åtgärd därefter har vidtagits i ett annat land.

Att det i Sverige anordnade godmanskapet eller förvaltarskapet ska upphöra följer av den nya bestämmelsen om tillämplig lag i 5 kap. 2 § 1904 års lag, som anger att svensk lag som huvudregel ska tillämpas i de situationer som svensk domstol är behörig enligt de autonoma bestämmelserna, och av 11 kap. 19 § FB.

Tillämplig lag

2 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 16.2.3. Genom bestämmelsen införs en autonom bestämmelse om tillämp- lig lag för frågor om godmanskap, förvaltarskap och upphävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring. Bestämmelsen har sin förebild i artikel 13 2000 års Haagkonvention (jämför avsnitt 9.2) och i de upphävda bestämmelserna i 5 kap. 1 § första stycket och

5 kap. 3 § första stycket andra meningen 1904 års lag.

Av första stycket följer att svensk domstol ska tillämpa svensk lag vid utövande av behörighet i frågor om godmanskap och förvaltar- skap.

Andra stycket anger att 11 kap. FB ska tillämpas när frågan om upphävandet av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring prövas.

Enligt tredje stycket får domstolen, i den mån skyddet för den vuxnes person eller egendom så kräver, beakta lagen i ett annat land. En förutsättning är att den vuxnes situation har en väsentlig anknyt- ning till det landet.

Erkännande av åtgärder vidtagna i ett annat land

3 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 16.2.4. Förebild för paragrafen är artikel 22.1 2000 års Haagkonvention.

Genom bestämmelsen införs en uttrycklig huvudregel att en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd som har vid- tagits i ett annat land inom ramen för ett rättsligt eller admini- strativt förfarande gäller i Sverige, utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Grunder för att vägra erkännande finns i 4 §. Med

403

Författningskommentar

SOU 2015:74

”en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd” avses åtgärder vidtagna i ett annat land som till exempel omyndigförkla- ring och förmynderskap. Att åtgärden har vidtagits inom ramen för ”ett rättsligt eller administrativt förfarande” innebär att den utländska åtgärden inte behöver ha vidtagits i ett rättegångsförfarande, utan även kan ha vidtagits av en myndighet.

4 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 16.2.4. Förebild för paragrafen är artikel 22.2 2000 års Haagkonvention.

Bestämmelsen innebär att erkännande av en utländsk åtgärd får vägras under vissa omständigheter som kommer till domstolens kännedom. Precis som enligt 2000 års Haagkonvention är vägrans- grunderna fakultativa. Detta innebär att en åtgärd får erkännas om en svensk domstol bedömer att det ligger i den vuxnes intresse att åtgärden erkänns trots att en vägransgrund skulle kunna aktualiseras.

Av den första punkten följer att erkännande får vägras om den utländska myndighet som har vidtagit åtgärden inte grundade sin behörighet på att den vuxne hade hemvist i den staten eller på den vuxnes vistelse när hemvist inte kan fastställas, eller om det inte heller fanns skälig anledning att talan prövades i det landet. Be- stämmelsen följer grundtanken att det är den myndighet som är närmast den vuxne som har bäst förutsättningar att pröva en fråga som rör den vuxne. Det är endast när den vuxnes hemvist inte kan fastställas som vistelsestatens behörighet godtas. Genom möjlig- heten att acceptera att den utländska myndigheten kan ha haft annan skälig anledning att pröva talan ges bestämmelsen flexibilitet.

Den andra punkten rör fall där den vuxne inte har fått möjlighet att komma till tals. Punkten har sin motsvarighet i artikel 22.2.b) 2000 års Haagkonvention. Det anges att åtgärden har vidtagits i strid med ”grundläggande förfaranderegler”. Valet av terminologi tar sikte på att den utländska åtgärden inte behöver ha vidtagits i enlighet med ett rättegångsförfarande. För det fall åtgärden har vid- tagits av en myndighet är det i stället motsvarande förfaranderegler som får utgöra grunden för bedömningen.

Av tredje och fjärde punkterna följer att erkännande får vägras om åtgärden är oförenlig med en motsvarande åtgärd som senare har vidtagits i Sverige eller om åtgärden är oförenligt med en senare motsvarande utländskt åtgärd som uppfyller kraven för erkännande

404

SOU 2015:74

Författningskommentar

i Sverige. Att åtgärden skulle vara oförenlig med en tidigare svensk åtgärd är alltså inte en egen vägransgrund.

Det ska noteras att erkännande även får vägras om det skulle strida mot ordre public, se 7 kap. 4 § 1904 års lag och avsnitt 16.2.4.

Beslut i fråga om erkännande

5 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 16.2.4. Förebilden till paragrafen finns i artikel 23 2000 års Haagkonven- tion (se avsnitten 11.3 och 11.6.3).

Paragrafen rör beslut om erkännande och om icke-erkännande av utländska åtgärder. Den tingsrätt som regeringen föreskriver är behörig domstol på motsvarande sätt som gäller prövning av erkän- nande enligt andra internationella instrument. Avgörandet kan på sedvanligt sätt överklagas till hovrätt och Högsta domstolen.

Trots att en utländsk åtgärd gäller i Sverige utan prövning (se 3 §) kan en berörd part hos tingsrätten få ett uttryckligt ställnings- tagande till om åtgärden erkänns eller inte. Det kan till exempel finnas ett behov av att få prövat om en omyndigförklaring ska er- kännas eller inte. Förfarandet regleras i 6 och 7 §§.

Med ”en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd” avses till exempel omyndigförklaring och förmynderskap.

6 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 16.2.4. Den motsvarar föreslagna 6 § lagen om 2000 års Haagkonvention.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka handlingar som ska ges in till tingsrätten i samband med att någon ansöker om att en utländsk åtgärd ska erkännas.

I första stycket anges att sökanden tillsammans med ansökan ska ge in det utländska avgörandet i original eller en av behörig myn- dighet bestyrkt kopia av detta. Med behörig myndighet avses en myndighet som är behörig att bestyrka aktuellt avgörande enligt lagen i det land där avgörandet har meddelats.

Det är bara de viktigaste handlingarna som anges uttryckligen i lagtexten. Av andra stycket framgår att tingsrätten får förelägga sökanden att ge in ytterligare handlingar, om tingsrätten anser att

405

Författningskommentar

SOU 2015:74

det krävs för prövningen. Ett exempel på en sådan situation är om skyddsåtgärden har beslutats i den vuxnes utevaro och det finns ett behov av att begära in ett bevis om att ansökan om åtgärden har delgetts den vuxne. Ett bevis om att stämningsansökan eller mot- svarande handlingar har delgetts parten krävs regelmässigt om an- sökan avser erkännande- eller verkställbarhetsförklaring av ett av- görande som har meddelats i en parts utevaro enligt 1996 års Haag- konvention (7 § första stycket andra meningen lagen om 1996 års Haagkonvention). I fråga om vuxna finns det, enligt utredningen, inte något behov av att kräva att sådana handlingar alltid ska ges in eftersom en vuxen i behov av skydd kan ha varit i ett sådant tillstånd att han eller hon inte har kunnat ta del av handlingen.

Om en handling ges in till tingsrätten på något annat språk än svenska, ska enligt tredje stycket en översättning av handlingen till svenska också ges in. Tingsrätten kan, om den anser att det är onödigt att alla eller vissa handlingar översätts, bestämma att översättning inte behöver ske. Så kan till exempel vara fallet om handlingarna är skrivna på engelska, danska eller norska (jämför rättsfallet NJA 2011 s. 345).

Av det fjärde stycket framgår att i övrigt ska lagen om domstols- ärenden tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om att en utländsk åtgärd ska erkännas eller inte erkännas. Lagen om domstolsärenden innehåller bestämmelser om bland annat vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en ansökan, avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande. I den mån bestämmel- serna om erkännande i 5 kap. 1904 års lag avviker från regleringen i lagen om domstolsärenden, tar de över sist nämnda bestämmelser (2 § lagen om domstolsärenden). Med uttrycket att lagen om dom- stolsärenden ska tillämpas ”i övrigt” tydliggörs att lagen ska tillämpas subsidiärt i förhållande till bestämmelserna om erkännande i 5 kap. 1904 års lag.

406

SOU 2015:74

Författningskommentar

7 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 16.2.4. Den motsvarar föreslagna 7 § lagen om 2000 års Haagkonvention.

I paragrafen tydliggörs att tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande. Det utländska avgörandet kan innehålla flera ställningstaganden. Det kan vara så att förutsätt- ningar för erkännande bara finns i vissa avseenden. Det kan också vara så att ansökan endast gäller någon av de frågor som prövats i det utländska avgörandet. Avgörandet får då erkännas endast i aktuell del. Tingsrätten får beakta detta ex officio eller på en parts begäran.

Övriga frågor

8 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 16.2.5. Innehållsmässigt överensstämmer paragrafen med de upphävda be- stämmelserna i 5 kap. 1 § andra och tredje styckena 1904 års lag, dock att godmanskap nu uttryckligen regleras i lagtexten. Språkliga ändringar har gjorts.

9–11 §§

Paragraferna motsvarar de tidigare 5 kap. 5–7 §§ 1904 års lag och ut- redningens överväganden finns i avsnitt 16.2.5. Språkliga ändringar har gjorts.

7 kap. Särskilda bestämmelser

7 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 6.2. Motsvarande gäller för 1996 års Haagkonvention (7 kap. 6 § 1904 års lag).8

I paragrafen införs det en bestämmelse som anger 1904 års lags förhållande till lagen om 2000 års Haagkonvention. Enligt 1 § sist- nämnda lag gäller konventionen som svensk lag. 1904 års lag gäller inte om något annat följer av lagen om 2000 års Haagkonvention.

8 Jämför kommentaren till 7 kap. 6 § 1904 års lag i prop. 2011/12:85, s. 64.

407

Författningskommentar

SOU 2015:74

Det innebär att en bestämmelse i 1904 års lag blir tillämplig först sedan det har konstaterats att det inte finns någon bestämmelse som är tillämplig i lagen om 2000 års Haagkonvention.

Mellan de nordiska länderna gäller konventionen av den 6 februari 1931 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige inne- hållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap framför 2000 års Haagkonvention (artikel 49 2000 års Haagkonvention). Sverige har införlivat kon- ventionen genom 1931 års förordning och 1988 års lag, som alltså gäller före lagen om 2000 års Haagkonvention.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens överväganden finns i avsnitt 18.2.2.

Av den första punkten följer att lagen träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Den andra punkten gäller bestämmelsen i 5 kap. 1 § som reglerar svenska domstolars behörighet att ta upp frågor om godmanskap, förvaltarskap och upphävande av en i ett annat land beslutad omyn- digförklaring för en svensk medborgare samt upphörande av ett i Sverige anordnat godmanskap eller förvaltarskap för en utländsk medborgare om motsvarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land. Den nämnda bestämmelsen medför att den behörig- het som svensk domstol hade i en fråga som anhängiggjorts före ikraftträdandet inte går förlorad.

Den tredje punkten innebär att ett ärende som har anhängig- gjorts före ikraftträdandet ska prövas enligt äldre bestämmelser. Den nya bestämmelsen om tillämplig lag i 5 kap. 2 § ska alltså inte tillämpas på ärenden som tagits upp enligt äldre bestämmelser.

Den fjärde punkten innebär att bestämmelserna i fråga om erkän- nande i 5 kap. 3–7 §§ inte ska tillämpas i förhållande till åtgärder som har vidtagits i ett annat land före ikraftträdandet.

408

SOU 2015:74

Författningskommentar

20.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Beslut om boende för en vuxen enligt 2000 års Haagkonvention

17 a §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt- en 13.4.3 och 16.3.

I paragrafen anges förutsättningarna för kommunens godtag- ande av en myndighet i en annan fördragsslutande stats beslut om ett boende för en vuxen på en institution här i landet. Den ut- ländska myndigheten ska först samråda med den kommun där den vuxne avses få ett boende (artikel 33 2000 års Haagkonvention). Det är också denna kommun som ska pröva en begäran från den utländska myndigheten om att den vuxne ska få en insats i form av ett boende här i landet. Den aktuella paragrafen ska således tillämpas när den vuxne fortfarande befinner sig utomlands och syftar till att säkerställa att det boende som den utländska myndigheten över- väger i Sverige är lämpligt och i övrigt genomförbart. Kommunens godtagande är en förutsättning för att åtgärden ska kunna genom- föras. Bestämmelsen är endast tillämplig vid placeringar som görs med stöd av artikel 33 2000 års Haagkonvention. Med uttrycket ”vuxen” avses en person som har fyllt 18 år.

Första punkten anger att det ska ligga i den vuxnes intresse att få ett boende i Sverige, särskilt med beaktande av hans eller hennes anknytning till Sverige, och att den vuxne inte motsätter sig boen- det. De omständigheter som är av intresse vid bedömningen är om det finns kontakter med föräldrar, släktingar eller andra närstående i Sverige, liksom om den vuxne har sin etiska eller kulturella bakgrund här i landet. Den vuxnes möjligheter att tala det språk som används på den institution där han eller hon avses få ett boende är också en omständighet som ska beaktas. En förutsätt- ning för att kommunen ska kunna bedöma om det ligger i den vuxnes intresse att få ett boende här i landet är att den utländska myndigheten i den utredning som har överlämnats till kommunen redovisar bland annat på vilket sätt den vuxne har anknytning till Sverige. En annan omständighet av betydelse vid bedömningen är att den vuxne inte motsätter sig boendet. I kravet ligger att den vuxne, om det är möjligt, ska få tillfälle att yttra sig. När kom- munen tar ställning till vad som ligger i den vuxnes intresse, måste

409

Författningskommentar

SOU 2015:74

alla omständigheter beaktas. Den tid den vuxne har rätt att stanna i Sverige enligt utlänningslagen är också att beakta vid ställnings- tagandet till om en insats ligger i den vuxnes intresse.

Enligt andra punkten ska förutsättningarna i övrigt enligt LSS vara uppfyllda för att kommunen ska godta en myndighet i en annan fördragsslutande stats beslut om ett boende för en vuxen i Sverige. Med förutsättningarna i övrigt avses de villkor som ska vara upp- fyllda enligt LSS för ett inhemskt beslut om ett boende, till exem- pel att den vuxne hör till någon av de personkategorier som har rätt till ett boende (1 § LSS).

Kommunens beslut i fråga om godtagande av ett beslut om boende kan inte överklagas (se avsnitt 13.4.4 samt 22 § förvaltningslagen och 27 § LSS).

I de fall kommunen har godtagit ett boende i Sverige, ska det utländska boendebeslutet förklaras verkställbart här (artikel 25 2000 års Haagkonvention). När den vuxne har kommit till landet, bereds insatsen som för ett motsvarande svenskt beslut om en insats utanför det egna hemmet (artikel 14 2000 års Haagkonven- tion). Vad som gäller för sådana insatser i LSS ska således tillämpas. De bestämmelser som gäller för förberedelse av en inhemsk insats gäller även vid en insats för en vuxen i Sverige efter beslut av en utländsk myndighet. Det kan handla om tillgång till arbete, studier eller fritidssysselsättning (15 § 4 och 5 LSS). Uppföljning och till- syn ska ske på samma sätt som för en inhemsk insats (15 § 1 samt 25, 26, 26 a och 26 c–26 h §§ LSS).

Enligt 2000 års Haagkonvention får erkännande och verkställ- barhet av en åtgärd vidtagen i en annan fördragsslutande stat vägras om bestämmelserna om tvingande samråd eller godkännande inte har följts (artiklarna 22.2.e och 25.3). Om kommunen inte har god- tagit boendet, får erkännande och verkställbarhet av den utländska åtgärden också vägras.

17 b §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt- en 13.4.3 och 16.3. Den reglerar vad som krävs för att en kommun ska få besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördrags- slutande stat till 2000 års Haagkonvention. Med uttrycket ”vuxen” avses en person som har fyllt 18 år.

410

SOU 2015:74

Författningskommentar

Enligt första punkten måste kommunen göra bedömningen att ett boende i en annan fördragsslutande stat ligger i den vuxnes intresse, särskilt med beaktande av hans eller hennes anknytning till den andra staten, och att den vuxne inte motsätter sig boendet. Det kan handla om situationer när det anses ligga i den vuxnes intresse att han eller hon får bo i det land där han eller hon har de viktigaste anhöriga eller andra närstående. Ett boende för en vuxen i en annan fördragsslutande stat kan i vissa fall även genomföras om den vuxne har sin etiska eller kulturella bakgrund där. En omständighet av betydelse vid bedömningen är att den vuxne inte motsätter sig boendet. I kravet ligger att den vuxne, om det är möjligt, ska få tillfälle att yttra sig. När kommunen tar ställning till vad som ligger i den vuxnes intresse, måste alla omständigheter beaktas. Den tid den vuxne har rätt att stanna i Sverige enligt utlänningslagen är också att beakta vid ställningstagandet till om en insats ligger i den vuxnes intresse. Om det efter kommunens överväganden fortfarande råder någon tvekan om en insats i den andra fördragsslutande staten ligger i den vuxnes intresse, ska någon insats inte begäras där.

Av andra punkten framgår att ett boende i en annan fördrags- slutande stat får beslutas endast om staten har en tillfredsställande ordning i fråga om tillsynen av boendet. Kommunen måste alltså ha kunskap om hur tillsynen utövas i den andra fördragsslutande staten och göra bedömningen att ordningen är tillfredsställande utifrån de krav som måste ställas. Tillsynen ska leda till att brister som kan påverka säkerheten för den vuxne upptäcks och påtalas. Den ska också innefatta en kontroll av att lagstadgade krav uppfylls och att en god kvalitet säkerställs. För att kommunen ska få kännedom om hur tillsynen i den andra staten utövas kan det vara nödvändigt att myndigheten där redovisar vad som gäller. En stat kan ha en till- fredsställande ordning för tillsyn även om tillsynen inte utförs på samma sätt som i Sverige. Den ordning som erbjuds måste dock anses så bra att kommunen känner sig trygg med sin bedömning att insatsen i den andra fördragsslutande staten ligger i den vuxnes intresse.

När kommunen bedömer det nödvändigt krävs, vidare enligt andra punkten, att kommunen genom en överenskommelse med behörig myndighet i den fördragsslutande stat där den vuxne ska få ett boende har möjliggjort att uppföljning av insatsen kan ske. För det fall en överenskommelse inte kan träffas saknas förutsättningar

411

Författningskommentar

SOU 2015:74

för ett beslut om boende i den andra fördragsslutande staten. En överenskommelse kan innebära att det ges möjlighet att höra sig för om förhållandena i det utländska boendet och vid behov framföra önskemål om anpassningar till en mer ändamålsenlig insats. Skulle brister eller missförhållanden upptäckas och efter påpekanden kvar- stå, måste insatsen avbrytas. Kommunens rätt till uppföljning krävs främst vid boenden av icke permanent karaktär. Uppföljning ska skiljas från tillsyn av det utländska boendet. Tillsyn är en fråga för myndigheterna i det land där den vuxne får ett boende.

Inför ett beslut om ett boende för en vuxen i en annan fördrags- slutande stat är det nödvändigt att kommunen – på motsvarande sätt som vid ett beslut om ett boende för en vuxen i en annan kom- mun – kontaktar myndigheterna där insatsen ska äga rum. En sådan kontakt är en förutsättning för ett bra mottagande av den vuxne och krävs enligt artikel 33 2000 års Haagkonvention. Artikeln före- skriver att beslutet ska ha föregåtts av ett samråd med centralmyn- digheten eller annan behörig myndighet i den aktuella staten innan något beslut om boendet får fattas. Därtill ska nödvändigt godkän- nande till insatsen ha inhämtats från den utländska myndigheten och åtgärden förklaras verkställbar i den andra fördragsslutande staten.

När den vuxne har fått hemvist i den andra fördragsslutande staten, är det myndigheterna där som i första hand är behöriga att vidta åtgärder till skydd för den vuxne (artikel 5 2000 års Haag- konvention).

20.5Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

6 kap. Vård i familjehem och i hem för vård eller boende

Beslut om boende för en vuxen enligt 2000 års Haagkonvention

17 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt- en 13.4.3 och 16.3. Motsvarande gäller för 1996 års Haagkonvention (se 6 kap. 11 a § SoL).9

9 Jämför kommentaren till 6 kap. 11 a § SoL i prop. 2011/12:85, s. 64 f.

412

SOU 2015:74

Författningskommentar

I paragrafen anges förutsättningarna för socialnämndens god- tagande av ett beslut av en myndighet i en annan fördragsslutande stat om ett boende för en vuxen på en institution eller i ett familje- hem här i landet. Den utländska myndigheten ska först samråda med socialnämnden i den kommun där den vuxne avses få ett boende (artikel 33 2000 års Haagkonvention). Det är också denna social- nämnd som ska pröva en begäran från den utländska myndigheten om att den vuxne ska få en insats i form av ett boende här i landet. Den aktuella paragrafen ska således tillämpas när den vuxne fort- farande befinner sig utomlands och syftar till att säkerställa att det boende som den utländska myndigheten överväger i Sverige är lämpligt och i övrigt genomförbart. Endast om socialnämnden har godtagit boendet, kan det genomföras. Bestämmelsen är endast tillämplig vid placeringar som görs med stöd av artikel 33 2000 års Haagkonvention. Med uttrycket ”vuxen” avses en person som har fyllt 18 år.

Första punkten anger att det ska ligga i den vuxnes intresse att få ett boende i Sverige, särskilt med beaktande av hans eller hennes anknytning till Sverige, och att den vuxne inte motsätter sig boendet. De omständigheter som är av intresse vid bedömningen är om det finns kontakter med föräldrar, släktingar eller andra närstående i Sverige, liksom om den vuxne har sin etiska eller kulturella bak- grund här i landet. Den vuxnes möjligheter att tala det språk som används i den institution eller det hem där han eller hon avses få ett boende är också en omständighet som ska beaktas. En annan om- ständighet av betydelse vid bedömningen är att den vuxne inte mot- sätter sig boendet. I kravet ligger att den vuxne, om det är möjligt, ska få tillfälle att yttra sig. Kravet innebär att endast placeringar motsvarande insatser enligt SoL kan komma i fråga, det vill säga endast insatser utan tvång. Placeringar motsvarande insatser enligt LVM och LVU är alltså inte möjliga. När socialnämnden tar ställ- ning till vad som ligger i den vuxnes intresse, måste alla omständig- heter beaktas. Den tid den vuxne har rätt att stanna i Sverige enligt utlänningslagen är också att beakta vid ställningstagandet till om en insats ligger i den vuxnes intresse. En förutsättning för att social- nämnden ska kunna bedöma om det ligger i den vuxnes intresse att få ett boende här i landet är att den utländska myndigheten i den utredning som har överlämnats till socialnämnden redovisar bland annat på vilket sätt den vuxne har anknytning till Sverige.

413

Författningskommentar

SOU 2015:74

Enligt andra punkten ska förutsättningarna i övrigt enligt SoL vara uppfyllda för att socialnämnden ska godta ett beslut av en myndighet i en annan fördragsslutande stat om ett boende för en vuxen i Sverige. Med förutsättningarna i övrigt avses de villkor som ska vara uppfyllda enligt SoL för ett inhemskt beslut om ett boende, till exempel att den vuxne till följd av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring och behöver ett sådant boende (5 kap. 7 § SoL).

Socialnämndens beslut i fråga om godtagande av ett beslut om boende kan inte överklagas (se avsnitt 13.4.4 samt 22 § förvalt- ningslagen och 16 kap. 3 § SoL).

I de fall socialnämnden har godtagit ett boende i Sverige, ska det utländska boendebeslutet förklaras verkställbart här (artikel 25 2000 års Haagkonvention). När den vuxne har kommit till landet, bereds insatsen som för ett motsvarande svenskt beslut om en in- sats utanför det egna hemmet (artikel 14 2000 års Haagkonvention). Vad som gäller för sådan vård ska således tillämpas, framför allt SoL. De bestämmelser som gäller för förberedelse av en inhemsk insats gäller även vid en insats för en vuxen i Sverige efter beslut av en utländsk myndighet. Det kan avse den vuxnes behov av vård eller behandling. Uppföljning och tillsyn ska ske på samma sätt som för en inhemsk insats, (i fråga om uppföljning se till exempel 11 kap. 3 § SoL och 5 kap. 1 a § socialtjänstförordningen samt när det gäller tillsyn se till exempel 13 kap. 1, 5, 6, 8 och 9 §§ SoL).

Om förhållandena ändras när den vuxne befinner sig på ett boende i Sverige, är socialnämnden behörig att vidta åtgärder till skydd för den vuxne. Har den vuxne ännu inte fått hemvist här, kan social- nämnden under alla förhållanden vidta nödvändiga brådskande åtgärder (artiklarna 10 och 11 2000 års Haagkonvention). Det kan till exempel handla om tvångsvård av en missbrukare enlig 4 § LVM, om insatsen enligt SoL inte fungerar tillfredsställande eller om den vuxne inte längre samtycker till den. Beroende på omständigheterna kan det antingen vara bäst för den vuxne att återvända till det andra landet eller tvångsvårdas i Sverige.

Enligt 2000 års Haagkonvention får erkännande och verkställ- barhet av en åtgärd vidtagen i en annan fördragsslutande stat vägras om bestämmelserna om tvingande samråd eller godtagande i arti- kel 33 inte har följts (artiklarna 22.2.e och 25.3). Om socialnämnden

414

SOU 2015:74

Författningskommentar

inte har godtagit boendet, får erkännande och verkställbarhet av den utländska åtgärden också vägras.

18 §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt- en 13.4.3 och 16.3. Den reglerar vad som krävs för att en socialnämnd ska få besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördragsslutan- de stat till 2000 års Haagkonvention. Motsvarande bestämmelser i fråga om 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen finns i 6 kap. 11 b § SoL.10 Med uttrycket ”vuxen” avses en person som har fyllt 18 år.

Enligt första punkten måste socialnämnden göra bedömningen att ett boende i en annan fördragsslutande stat ligger i den vuxnes intresse, särskilt med beaktande av hans eller hennes anknytning till den andra staten, och att den vuxne inte motsätter sig boendet. En viktig utgångspunkt för vård i ett annat hem än det egna är att vården som huvudregel ska utformas så att den främjar den vuxnes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön (6 kap. 1 § andra och tredje styckena SoL). En situation när där det kan bedömas ligga i den vuxnes intresse att få ett bo- ende i en annan fördragsslutande stat kan vara när en vuxen har sina viktigaste anhöriga eller andra närstående i ett annat land eller har sin etiska eller kulturella bakgrund där. En omständighet av bety- delse vid bedömningen är att den vuxne inte motsätter sig boendet. I kravet ligger att den vuxne, om det är möjligt, ska få tillfälle att yttra sig. Kravet innebär att endast insatser enligt SoL kan komma i fråga i en annan fördragsslutande stat, det vill säga endast insatser utan tvång. Insatser enligt LVM och LVU är alltså inte möjliga.

När socialnämnden tar ställning till vad som ligger i den vuxnes intresse, måste alla omständigheter beaktas. Den tid den vuxne har rätt att stanna i Sverige enligt utlänningslagen är också att beakta vid ställningstagandet till om en insats ligger i den vuxnes intresse. Om det efter socialnämndens överväganden fortfarande råder någon tvekan om en insats i den andra fördragsslutande staten ligger i den vuxnes intresse, ska någon insats inte begäras där.

Av andra punkten framgår att ett boende i en annan fördrags- slutande stat får beslutas endast om staten har en tillfredsställande

10 Jämför kommentaren till 6 kap. 11 b § SoL i prop. 2011/12:85, s. 67 f.

415

Författningskommentar

SOU 2015:74

ordning i fråga om tillsyn av boendet. Socialnämnden måste alltså ha kunskap om hur tillsynen utövas i den andra staten och göra be- dömningen att ordningen är tillfredsställande utifrån de krav som måste ställas. Tillsynen ska leda till att brister som kan påverka säkerheten för den vuxne upptäcks och påtalas. Den ska också innefatta en kontroll av att lagstadgade krav uppfylls och att en god kvalitet säkerställs. För att socialnämnden ska få kännedom om hur tillsynen i den andra staten utövas kan det vara nödvändigt att myn- digheten där redovisar vad som gäller. En stat kan ha en tillfreds- ställande ordning för tillsyn även om tillsynen inte utförs på samma sätt som i Sverige. Den ordning som erbjuds måste dock anses så bra att nämnden känner sig trygg med sin bedömning att boendet i den andra fördragsslutande staten ligger i den vuxnes intresse.

När socialnämnden bedömer det nödvändigt krävs, vidare enligt andra punkten, att socialnämnden genom en överenskommelse med behörig myndighet i den fördragsslutande stat där den vuxne ska få ett boende har möjliggjort att uppföljning av insatsen kan ske. För det fall en överenskommelse inte kan träffas saknas förutsättningar för ett beslut om boende i den andra fördragsslutande staten. En överenskommelse kan innebära att det ges möjlighet att höra sig för om förhållandena i det utländska boendet och vid behov framföra önskemål om anpassningar till en mer ändamålsenlig insats. Skulle brister eller missförhållanden upptäckas och efter påpekanden kvar- stå, måste insatsen avbrytas. Socialnämndens rätt till uppföljning krävs främst vid boenden av icke permanent karaktär. Uppföljning ska skiljas från tillsyn av det utländska boendet. Tillsyn är en fråga för myndigheterna i det land där den vuxne får ett boende.

Inför ett beslut om ett boende för en vuxen i en annan för- dragsslutande stat är det nödvändigt att socialnämnden – på mot- svarande sätt som vid ett beslut om ett boende för en vuxen i en annan kommun – kontaktar myndigheterna där insatsen ska äga rum. En sådan kontakt är en förutsättning för ett bra mottagande av den vuxne och krävs enligt artikel 33 2000 års Haagkonvention. Artikeln föreskriver att beslutet ska ha föregåtts av ett samråd med centralmyndigheten eller annan behörig myndighet i den aktuella staten innan något beslut om boendet får fattas. Därtill ska nöd- vändigt godkännande till insatsen ha inhämtats från den utländska myndigheten och åtgärden förklaras verkställbar i den andra fördrags- slutande staten.

416

SOU 2015:74

Författningskommentar

20.6Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

26 kap. Sekretess till skydd för enskild inom socialtjänst, vid kommunal bostadsförmedling, adoption, m.m.

Internationella frågor om skydd för vuxna

13 a §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 12.8.5. Enligt bestämmelsen gäller sekretess hos Socialstyrelsen i dess egenskap av centralmyndighet enligt 2000 års Haagkonvention för uppgift om en vuxens personliga och ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs. Med uttrycket ”vuxen” avses en person som har fyllt 18 år. För uppgift i en allmän handling gäller

sekretessen i högst femtio år.

36 kap. Sekretess till skydd för enskild i vissa mål och ärenden hos domstol, i vissa fall av medling, i ärenden om rättshjälp, m.m.

Mål eller ärenden enligt lagen (xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonvention

1 a §

Paragrafen är ny och utredningens överväganden finns i avsnitt 15.3.2. Motsvarande bestämmelse i fråga om 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen finns i 36 kap. 1 § andra stycket 4 och 6 OSL.11

11 Jämför prop. 2011/12:85, s. 73 f.

417

Författningskommentar

SOU 2015:74

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess hos domstol i mål eller ärenden enligt lagen (xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonven- tion. Med uttrycket ”vuxen” avses en person som har fyllt 18 år.

Första stycket gäller sekretess hos allmän domstol för uppgift om en vuxens personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. De mål eller ärenden som kan komma i fråga är till exempel ärenden om erkännande eller verkställbarhetsförklaring av en åtgärd som har vidtagits i ett annat land, där uppgifter ges in till svensk domstol från utlandet. Sekretessregleringen hos allmän domstol för uppgifter i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB och förvaltarskap finns i 36 kap. 1 § första stycket 3 och 4 OSL.

Av andra stycket följer att sekretess gäller hos förvaltningsdom- stol för uppgift om en vuxens personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den vuxne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål eller ärende enligt lagen (xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonvention. Exempelvis omfattas mål eller ärenden enligt SoL, LSS, LVM, LVU eller LPT där uppgifter lämnas in direkt till för- valtningsdomstolen från en utländsk myndighet.

Hänvisningen i första och andra styckena till mål eller ärenden enligt lagen om 2000 års Haagkonvention innefattar även de ären- den som aktualiseras av artiklarna i konventionen.

I tredje stycket anges att för uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

418

Bilagor

Bilaga 1

Kommittédirektiv 2014:5

Skydd för vuxna i internationella situationer

Beslut vid regeringssammanträde den 23 januari 2014

Sammanfattning

Behovet av att ta till vara enskildas intressen i internationella situa- tioner ökar i takt med att människor rör sig allt mer över nations- gränserna. En fråga som på senare tid har uppmärksammats är be- hovet av gränsöverskridande skydd för vuxna, som helt eller delvis saknar förmåga att ta till vara sina intressen. Det kan t.ex. röra sig om utländska medborgare bosatta i Sverige som kommer i behov av en god man eller förvaltare. Det kan också röra sig om personer som efter pensionering flyttar till ett annat land och där kommer i behov av åtgärder till skydd för sin person eller egendom. I syfte att stärka skyddet för enskilda i sådana situationer har en konven- tion utarbetats i Haagkonferensen för internationell privaträtt – 2000 års Haagkonvention om internationellt skydd för vuxna (2000 års Haagkonvention).

En särskild utredare ska överväga ett svenskt tillträde till 2000 års Haagkonvention. Utredaren ska analysera behovet av författnings- ändringar för att Sverige ska kunna tillträda konventionen och lämna förslag till de författningsändringar som ett tillträde till konven- tionen ger anledning till.

I uppdraget ingår att föreslå vilken myndighet som bör utses till centralmyndighet enligt 2000 års Haagkonvention.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 juli 2015.

421

Bilaga 1

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention

Behovet av gränsöverskridande skydd för vuxna

Människors ökade rörlighet har lett till ett större behov av inter- nationella regler för att stärka det rättsliga skyddet för enskilda i gränsöverskridande situationer, inte minst på det familjerättsliga området. Utan internationella instrument tillämpar varje land sina egna regler om t.ex. vilken myndighet som är behörig och vilken stats lag som ska tillämpas. Detta kan leda till att parallella för- faranden inleds i flera länder, vilket ofta är förenat med besvär och kostnader för berörda. Det finns också en risk för att de berörda personerna inte kan göra sina rättigheter eller behov av skydd gäll- ande i något land. Sedan länge har det därför varit en strävan inom den internationella privaträtten att göra det så enkelt, rättssäkert och förutsebart som möjligt för enskilda som har anknytning till flera länder. EU och olika internationella organisationer arbetar aktivt för att bättre ta till vara enskildas intressen i gränsöverskrid- ande situationer.

En fråga som har uppmärksammats i sammanhanget är behovet av internationellt skydd för vuxna, som av olika anledningar inte kan bevaka sin rätt eller ta hand om sig själva. En följd av den ökade rörligheten är att behov av gränsöverskridande åtgärder till skydd för den vuxne, t.ex. utseende av god man eller förvaltare, kan förväntas uppstå allt oftare. En enskild som har en god man eller en förvaltare, eller som ska få en sådan förordnad för sig, kan ha egen- dom i flera olika länder. Personen i fråga kan också vara med- borgare i en stat, men bo i en annan stat. För den enskilde, men även för myndigheter och andra berörda, kan det vara svårt att veta vad som gäller i sådana situationer, t.ex. i fråga om tillgång till bank- konton eller vem som har rätt att företräda den enskilde och i vilket land behövliga skyddsåtgärder kan vidtas.

Det är mot den bakgrunden som 2000 års Haagkonvention ut- arbetades inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt. Konventionen syftar till att förbättra det gränsöverskrid- ande skyddet för vuxna som, på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga, inte kan ta till vara sina intressen. Konventionen antogs den 13 januari 2000 och trädde i kraft den 1 januari 2009.

422

SOU 2015:74

Bilaga 1

Huvuddragen i 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention reglerar behörighet, tillämplig lag, erkän- nande, verkställighet samt samarbete mellan konventionsstaternas myndigheter i frågor med internationell anknytning som rör åtgär- der till skydd för vuxna. En utgångspunkt i konventionen är att den vuxnes bästa och respekten för hans eller hennes värdighet och rätt till självbestämmande ska komma i främsta rummet. Till konven- tionen finns en förklarande rapport.

Konventionen liknar till sin struktur 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och sam- arbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Sverige har tillträtt den konventionen.

2000 års Haagkonvention är indelad i sju kapitel. I kapitel I an- ges konventionens mål och tillämpningsområde. I kapitlet finns även definitioner av vissa grundläggande begrepp. Konventionen är tillämplig i internationella situationer till skydd för vuxna, som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta till vara sina intressen. Med en vuxen avses en person som har fyllt 18 år, men konventionen är även tillämplig på åtgärder som avser en vuxen, som inte hade fyllt 18 år när åtgärderna vidtogs. Exempel på åtgärder som omfattas av konventionens tillämpningsområde är omyndigförklaring, förvaltarskap, godmanskap och placering av den vuxne på en institution för vård. Utanför tillämpningsområdet faller frågor som underhållsskyldighet, äktenskapsskillnad, arv, vissa offent- ligrättsliga åtgärder och åtgärder som vidtas mot en person till följd av att han eller hon har begått ett brott.

Kapitel II behandlar vilket lands myndighet som är behörig att vidta åtgärder för att skydda den vuxnes person eller egendom. Konventionens grundtanke är att det vid varje tillfälle endast ska finnas en behörig myndighet. Huvudregeln är att myndigheten i den stat där den vuxne har hemvist är behörig. I kapitlet finns även bestämmelser om att behörigheten i vissa fall kan utövas av myn- digheten i en annan stat eller föras över dit när det bedöms vara i den vuxnes intresse.

I kapitel III finns bestämmelser om tillämplig lag. Huvudregeln är att behöriga myndigheter tillämpar den egna statens lag, men det finns vissa undantag. När det gäller till exempel s.k. framtidsfull- makter, utfärdade i händelse av att fullmaktsgivaren framöver inte

423

Bilaga 1

SOU 2015:74

längre kan ta till vara sina intressen, tillämpas lagen i det land där den vuxne hade hemvist när rättshandlingen företogs, om något förordnande om lagval inte har gjorts av fullmaktsgivaren. I kapitlet regleras vidare att lagvalsbestämmelserna ska tillämpas oavsett om de leder till att en konventionsstats lag eller ett tredjelands lag pekas ut. Lagvalsbestämmelserna hindrar inte heller en tillämpning av internationellt tvingande regler. Tillämpningen av den lag som pekas ut i konventionen får vidare endast vägras om en sådan tillämpning skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen (ordre public).

Kapitel IV innehåller bestämmelser om erkännande och verk- ställighet. Huvudregeln är att de åtgärder som en behörig myndig- het i en konventionsstat har beslutat eller vidtagit ska erkännas och kunna verkställas i alla andra konventionsstater. Innan en åtgärd får verkställas behöver den dock förklaras verkställbar (s.k. exekvatur). Erkännande eller verkställbarhetsförklaring får vägras endast på vissa i konventionen angivna grunder.

I kapitel V regleras samarbetet mellan konventionsstaterna. Varje stat ska utse en centralmyndighet. Centralmyndigheterna ska bl.a. samarbeta med varandra för att uppnå konventionens mål. I kapit- let finns även bestämmelser om att behöriga myndigheter i en kon- ventionsstat, som överväger en skyddsåtgärd, får begära att varje myndighet i en annan konventionsstat som förfogar över relevanta upplysningar överlämnar dessa. En konventionsstat får förklara att en sådan begäran till dess myndigheter endast får göras genom cen- tralmyndigheten. Vidare finns bestämmelser om att en myndighet som överväger en placering av den vuxne i en annan konventions- stat före ett beslut om en sådan placering ska samråda med cen- tralmyndigheten eller någon annan behörig myndighet i staten i fråga.

I kapitel VI finns allmänna bestämmelser, bl.a. om skyddet för personuppgifter och om sekretess samt om förhållandet mellan kon- ventionen och andra internationella instrument. Vidare finns bestäm- melser om att en myndighet i en konventionsstat på begäran kan utfärda intyg om en ställföreträdares behörighet. Varje konventions- stat ska utse en myndighet som ska vara behörig att utfärda sådana intyg.

Kapitel VII innehåller slutbestämmelser om bl.a. tillträde till och ikraftträdande av konventionen.

424

SOU 2015:74

Bilaga 1

Nuvarande reglering i Sverige

Ett antal rättsområden berörs av ett svenskt tillträde till 2000 års Haagkonvention. Främst berörs svenska internationellt privaträtts- liga bestämmelser på familjerättens område. Konventionen inne- håller även bestämmelser om institutionsplaceringar och om sekre- tess.

Lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag) innehåller bl.a. bestämmelser om förvaltarskap för svenska medborgare som inte har hemvist i Sverige och för utländska medborgare som har hem- vist här. Huvudregeln är att förvaltarskap för svenska medborgare som har hemvist utomlands ska anordnas här. Det finns dock möjlig- het till undantag från denna regel. När det gäller utländska med- borgare som har hemvist i Sverige finns det en möjlighet att anordna förvaltarskap i Sverige enligt svensk rätt, under förutsättning att domstolen genom Utrikesdepartementets förmedling först inhämtar besked om att ett förmynderskap eller en därmed jämförlig åtgärd inte samtidigt kommer att anordnas i hemlandet. 1904 års lag inne- håller också bestämmelser om vilka rättsverkningar ett utländskt anordnat förmynderskap ska ha i Sverige. Även om institutet omyn- digförklaring är avskaffat i svensk rätt, kan utländska beslut om omyndigförklaring som har meddelats beträffande en svensk med- borgare i det land där han eller hon har hemvist tillerkännas rätts- verkan här.

När det gäller nordiska förhållanden finns det särskilda bestäm- melser i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsför- hållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, som grundar sig på en nordisk konvention från år 1931, samt i lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m. (1988 års lag). Förvaltarskap kan enligt 1988 års lag anordnas för en person som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och som har hemvist i Sverige. En person i ett nordiskt land, som genom ett beslut där har fått sin rättshandlingsförmåga inskränkt, likställs i Sverige med en person som har förvaltare när det gäller behörighet att inneha vissa upp- drag.

425

Bilaga 1

SOU 2015:74

Behovet av en utredning

2000 års Haagkonvention och behovet av skydd för vuxna i inter- nationella situationer har uppmärksammats inom EU. Europeiska unionens råd har i slutsatser, som antogs år 2008, uppmanat med- lemsstater som redan konstaterat att det ligger i deras intresse att ansluta sig till 2000 års Haagkonvention att snarast inleda eller aktivt fortsätta förfarandena för undertecknande eller ratificering av konventionen. De medlemsstater som fortfarande överlägger internt har uppmanats att snarast möjligt slutföra dessa överlägg- ningar. Även i Stockholmsprogrammet, det åtgärdsprogram på det rättsliga och inrikespolitiska området som antogs av Europeiska rådet under det svenska ordförandeskapet år 2009, uppmuntras med- lemsstaterna att ansluta sig till konventionen så snart som möjligt. Avsikten är att bedöma behovet av åtgärder på unionsnivå mot bakgrund av erfarenheterna från tillämpningen av 2000 års Haag- konvention. Hittills har sju medlemsstater, bl.a. Finland, tillträtt konventionen. Ytterligare sju medlemsstater har undertecknat den.

Mot den bakgrunden, och då ett tillträde till 2000 års Haag- konvention kan bidra till ett stärkt skydd i gränsöverskridande situationer för enskilda, som av olika skäl saknar förmåga att be- vaka sina rättigheter, bör frågan om ett svenskt tillträde till kon- ventionen utredas.

Utredningsuppdraget

En särskild utredare ska utses och ges följande uppdrag.

Utredaren ska överväga ett svenskt tillträde till 2000 års Haag- konvention. I uppdraget ingår att undersöka hur svensk rätt för- håller sig till bestämmelserna i konventionen och analysera konse- kvenserna av att Sverige blir bundet av konventionen. I samman- hanget ska även förhållandet till andra internationella instrument på området belysas. Utredaren ska i sitt arbete även beskriva förhåll- andet mellan de olika internationellt privat- och processrättsliga regler som svenska myndigheter har att tillämpa inom de områden som behandlas i 2000 års Haagkonvention.

I uppdraget ingår att lämna förslag om ett svenskt tillträde till konventionen och ta ställning till hur den bör införlivas i svensk rätt. Utredaren ska här, liksom i övrigt, fästa särskild vikt vid klar-

426

SOU 2015:74

Bilaga 1

het, enkelhet och lättillgänglighet och ska välja den form för inför- livande som bedöms vara mest lämplig.

Utredaren ska föreslå de författningsändringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till. Särskild uppmärk- samhet ska fästas vid frågor om institutionsplacering samt infor- mationsutbyte och därtill hörande frågor om sekretess. När det gäller frågan om institutionsplacering ska utredaren särskilt ana- lysera och bedöma vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att en placering i Sverige, som en myndighet i en annan konven- tionsstat avser att besluta om, ska kunna godkännas här i landet. Utredaren ska även analysera och bedöma under vilka förutsätt- ningar som en svensk myndighet ska kunna fatta ett beslut om insti- tutionsplacering i en annan konventionsstat. Utredaren ska överväga om det i dessa delar finns ett behov av kompletterande nationella bestämmelser.

I uppdraget ingår även att ta ställning till om det finns anledning att avge förklaringar och göra förbehåll i enlighet med de möjlig- heter som finns enligt konventionen.

Utredaren ska vidare lämna förslag på vilken myndighet som lämpligen bör utses till centralmyndighet enligt konventionen. Den kompetens och de resurser som behövs för att centralmyndigheten ska kunna utföra de uppgifter som den har enligt konventionen ska redovisas. Utredaren ska även bedöma om vissa uppgifter i stället bör utföras av andra myndigheter eller organ, i enlighet med den möjlighet till fördelning av uppgifterna som följer av konventionen.

Skulle utredaren under arbetets gång finna att någon anknyt- ande internationellt privaträttslig fråga bör tas upp, står det utred- aren fritt att göra det.

Arbetets bedrivande och redovisning av uppdraget

Utredaren ska, med hänsyn till de likheter som finns mellan 2000 års Haagkonvention och 1996 års Haagkonvention, beakta de över- väganden och ställningstaganden som gjorts inom ramen för lagstift- ningsarbetet avseende Sveriges tillträde till 1996 års Haagkonvention (prop. 2011/12:85, bet. 2011/12:CU23, rskr. 2011/12:219).

Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta relevant arbete som pågår i Regeringskansliet. I sammanhanget kan särskilt framhållas

427

Bilaga 1

SOU 2015:74

lämnat utredningsuppdrag om framtidsfullmakter (Ju2013/4614/P) samt arbetet med betänkandet Vissa frågor om gode män och för- valtare (SOU 2013:27) och betänkandet Verkställighet av utländska domar och beslut – en ny Bryssel I-förordning m.m. (SOU 2013:63).

Utredaren ska hålla sig informerad om eventuellt arbete som på- går i övriga nordiska länder avseende 2000 års Haagkonvention. Vikt ska fästas vid intresset av nordisk rättslikhet.

Utredaren ska inhämta synpunkter från berörda myndigheter och organisationer i den utsträckning som utredaren finner lämpligt.

Konsekvenserna av de förslag som läggs fram ska redovisas. Om förslagen leder till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur de ska finansieras.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 juli 2015.

(Justitiedepartementet)

428

Bilaga 2

2000 års Haagkonvention

CONVENTION			CONVENTION				KONVENTION
SUR LA			ON THE INTER-				OM INTER-
PROTECTION			NATIONAL				NATIONELLT
INTER-			PROTECTION				SKYDD FÖR
NATIONALE			OF ADULTS				VUXNA
DES ADULTES
(Conclue le			(Concluded				(Ingicks den
13 janvier 2000)			13 January 2000)				13 januari 2000)
Les Etats signataires			The States signatory				De	stater	som har
de la présente Con-			to the present Con-				undertecknat denna
vention,			vention,				konvention,
Considérant		qu'il	Considering			the	som beaktar behovet
convient	d’assurer		need to provide for				av skydd i inter-
dans les situations à			the protection			in	nationella situationer
caractère	internatio-		international		situa-		för	vuxna	som på
nal la protection des			tions of adults who,				grund av		nedsatt
adultes qui, en raison			by reason of an im-				eller	bristande för-
d’une altération ou			pairment	or		in-	måga inte kan ta till-
d’une insuffisance de			sufficiency	of	their		vara sina intressen,
leurs facultés		per-	personal	faculties,
sonnelles,	ne	sont	are not in a position
pas en état de pour-			to protect their in-
voir à leurs intérêts,			terests,
Désirant	éviter	des	Wishing	to	avoid		som önskar undvika
conflits entre		leurs	conflicts	between			konflikter		mellan
systèmes	juridiques		their legal systems in				sina	rättssystem när
en matière de com-			respect of jurisdic-				det	gäller	behörig-
pétence,	loi appli-		tion, applicable			law,	het,	tillämplig lag,

429

Bilaga 2

SOU 2015:74

cable, recon- naissance et exécu- tion des mesures de protection des adultes,

Rappelant l'impor- tance de la coopéra- tion internationale pour la protection des adultes,

Affirmant que l’intérêt de l’adulte ainsi que le respect de sa dignité et de sa volonté doivent être des considérations primordiales,

recognition and en- forcement of mea- sures for the protec- tion of adults,

Recalling the impor- tance of internatio- nal co-operation for the protection of adults,

Affirming that the interests of the adult and respect for his or her dignity and autonomy are to be primary considera- tions,

erkännande och verkställighet i sam- band med åtgärder till skydd för vuxna,

som erinrar om vik- ten av internationellt samarbete till skydd för vuxna,

som bekräftar att den vuxnes intresse och respekten för hans eller hennes värdighet och rätt till självbestämmande ska komma i främsta rummet,

Sont convenus des	Have agreed on the	har kommit överens
dispositions	following provisions	om följande bestäm-
suivantes :	–	melser –
CHAPITRE I –	CHAPTER I –	KAPITEL I –
CHAMP	SCOPE OF THE	KONVEN-
D'APPLICATION	CONVENTION	TIONENS
DE LA		TILLÄMPNINGS-
CONVENTION		OMRÅDE

Article premier

1. La présente Con- vention s’applique, dans les situations à caractère internatio- nal, à la protection des adultes qui, en raison d'une altéra-

Article 1

1. This Convention applies to the pro- tection in internatio- nal situations of adults who, by rea- son of an impair- ment or insuffi-

Artikel 1
1. Denna	konven-
tion ska	tillämpas i

internationella situationer på skydd för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande per-

430

SOU 2015:74

Bilaga 2

tion ou d’une in-

ciency of their per-

sonlig

förmåga

inte

suffisance

leurs

sonal

faculties,

are

kan

tillvara

sina

facultés

person-

not in a position to

intressen.

nelles, ne sont pas en

protect

their

inte-

état

de pourvoir à

rests.

leurs intérêts.

2. Elle a pour objet :

2. Its objects are –

2. Ändamålet

med

denna konvention är

a) de

déterminer

a) to

determine

the

a) att

fastställa

den

l'Etat dont les auto-

State

whose

autho-

stat

vars

myndig-

rités ont compétence

rities

have

jurisdic-

heter har behörighet

pour

prendre

des

tion to take mea-

att vidta åtgärder till

mesures tendant à la

sures directed to the

skydd för den vux-

protection de la per-

protection

the

nes

person

eller

sonne ou des biens

person

property

egendom,

de l'adulte ;

of the adult;

b) de

déterminer la

b) to

determine

b) att

fastställa

vil-

loi applicable par ces

which law is to be

ken lag dessa myn-

autorités dans l'exer-

applied

such

digheter ska tillämpa

cice de leur com-

authorities

exer-

när

utövar

sin

pétence ;

cising

their

juris-

behörighet,

diction;

c) de

déterminer

c) to

determine

the

c) att

fastställa

vil-

loi applicable

law

applicable

ken

lag

som

är

représentation

representation of the

tillämplig

på

före-

l'adulte ;

adult;

trädande

den

vuxne,

d) d'assurer

d) to provide for the

d) att

föreskriva er-

reconnaissance

recognition

and

kännande och verk-

l'exécution

des

enforcement of such

ställighet

sådana

mesures de protect-

measures of protect-

skyddsåtgärder i alla

tion

dans

tous

les

tion

all

fördragsslutande

Etats contractants ;

Contracting States;

stater, och

431

Bilaga 2

SOU 2015:74

e) d'établir

entre les

e) to establish

such

e) att

upprätta

ett

autorités

des Etats

co-operation

sådant

samarbete

contractants

co-

between

the autho-

mellan myndigheter-

opération

nécessaire

rities of the Con-

na i de fördragsslut-

réalisation

des

tracting

States as

ande

staterna

som

objectifs de la Con-

may be necessary in

krävs

för

att

uppnå

vention.

order to achieve the

denna

konventions

purposes

this

mål.

Convention.

Article 2

Artikel 2

1. Au sens de la pré-

1. For

the

purposes

1. Med

vuxen

sente

Convention,

of this Convention,

avses i denna kon-

adulte

est

une

an adult is a person

vention

en person

personne

ayant

who has reached the

som har fyllt 18 år.

atteint

l'âge de 18

age of 18 years.

ans.

2. La

Convention

2. The

Convention

2. Konventionen

s’applique également

applies also to mea-

ska tillämpas även på

aux mesures concer-

sures in respect of an

åtgärder

som

avser

nant

un adulte

qui

adult

who

had

not

en vuxen

som

inte

n’avait

pas

atteint

reached the age of 18

hade fyllt 18 år när

l’âge

ans

years at the time the

åtgärden vidtogs.

lorsqu’elles

ont

été

measures

were

prises.

taken.

Article 3

Artikel 3

Les

mesures

pré-

The

measures

re-

åtgärder

som

vues à l'article pre-

ferred to in Article 1

avses i artikel 1 kan

mier peuvent porter

may deal in particu-

i synnerhet gälla

notamment sur :

lar with –

a) la

détermination

a) the determination

a) fastställande

l'incapacité

of incapacity and the

den

nedsatta

eller

l'institution

d'un

institution of a pro-

bristande personliga

régime

protect-

tective regime;

förmågan

och

för-

tion ;

ordnande

skyddsåtgärd,

432

SOU 2015:74

Bilaga 2

b) la mise de l'adulte

b) the placing of the

b) förordnande

att

sous

sauvegarde

adult under the pro-

ställa en vuxen under

d'une

autorité

judi-

tection of

judicial

rättslig

eller

ciaire

admini-

administrative

administrativ

myn-

strative ;

authority;

dighets skydd,

c) la tutelle, la cura-

c) guardianship,

c) förvaltarskap,

telle et les institu-

curatorship and ana-

godmanskap och lik-

tions analogues ;

logous institutions;

nande institut,

d) la

désignation

d) the

designation

d) förordnande

les

fonctions

and functions of any

och uppgifter för en

toute

personne

person

body

person eller ett or-

organisme chargé de

having charge of the

gan som ska ansvara

s'occuper

adult's

person

för den vuxnes per-

personne

des

property,

represent-

son

eller

egendom,

biens de l'adulte, de

ting or assisting the

eller som ska före-

le représenter ou de

adult;

träda eller bistå den

l'assister ;

vuxne,

e) le

placement

e) the

placement

e) placering

den

l'adulte

dans

the adult in an estab-

vuxne på en insti-

établissement

lishment

other

tution

eller

något

tout autre lieu où sa

place where protect-

annat

ställe

där

protection peut être

tion can be pro-

skydd

kan

till-

assurée ;

vided;

handahållas,

f) l'administration, la

f) the

administra-

f) förvaltning av, be-

conservation

tion, conservation or

varande av eller för-

disposition des biens

disposal

the

fogande

över

den

de l'adulte ;

adult's property;

vuxnes egendom,

g) l'autorisation

g) the

authorisation

g) beviljande av till-

d'une

intervention

of a specific inter-

stånd till ett särskilt

ponctuelle

pour

vention for the pro-

ingripande

för

att

protection de la per-

tection of the person

skydda

den

vuxne

sonne ou

des

biens

or property

the

eller

dennes

egen-

de l'adulte.

adult.

dom.

433

Bilaga 2

SOU 2015:74

Article 4

1. Sont exclus du domaine de la Con- vention :

a)les obligations ali- mentaires ;

b)la formation, l'annulation et la dissolution du mari- age ou d’une relation analogue ainsi que la séparation de corps ;

c)les régimes matri- moniaux et les ré- gimes de même na- ture applicables aux relations analogues au mariage ;

Article 4

1. The Convention does not apply to –

a)maintenance obli- gations;

b)the formation, annulment and dis- solution of marriage or any similar rela- tionship, as well as legal separation;

c)property regimes in respect of marriage or any similar relationship;

Artikel 4

1. Denna konven- tion ska inte tilläm- pas på

a)underhållsskyldig

het,

b)ingående, annulle- ring och upplösning av äktenskap eller motsvarande förhåll- anden eller hemskill- nad,

c)förmögenhets- förhållanden i äkten- skap eller i motsva- rande förhållanden,

d) les	trusts	et d) trusts	or d) truster eller arv,
successions ;		succession;

e)la sécurité sociale ;

f)les mesures pub- liques de caractère général en matière de santé ;

g)les mesures prises à l’égard d’une per- sonne en consé- quence d'infractions pénales commises par cette personne ;

e)social security;

f)public measures of a general nature in matters of health;

g)measures taken in respect of a person as a result of penal offences committed by that person;

e)social trygghet,

f)offentligrättsliga åtgärder av allmän karaktär för hälsa,

g)åtgärder som vidtas mot en per- son till följd av att han eller hon har begått brottsliga gärningar,

434

SOU 2015:74

Bilaga 2

h)les décisions sur le droit d'asile et en matière d'immigra- tion ;

i)les mesures ayant pour seul objet de sauvegarder la sécu- rité publique.

2. Le	paragraphe
premier	n’affecte
pas,	dans	les
matières	qui	y sont

mentionnées, la qua- lité d’une personne à agir comme repré- sentant de l’adulte.

CHAPITRE II –

COMPÉTENCE

Article 5

1.Les autorités, tant judiciaires qu'admi- nistratives, de l'Etat contractant de la résidence habituelle de l'adulte sont com- pétentes pour prendre des mesures tendant à la protec- tion de sa personne ou de ses biens.

2.En cas de change- ment de la résidence habituelle de l'adulte

h)decisions on the right of asylum and on immigration;

i)measures directed solely to public safety.

2. Paragraph 1 does not affect, in respect of the matters re- ferred to therein, the entitlement of a per- son to act as the representative of the adult.

CHAPTER II –

JURISDICTION

h)beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring,

i)åtgärder som ute- slutande vidtas för att trygga den all- männa säkerheten.

2. Vad som anges i punkt 1 ska inte inverka på en per- sons behörighet att verka som den vux- nes företrädare i de frågor som nämns där.

KAPITEL II –

BEHÖRIGHET

Article 5

1.The judicial or administrative authorities of the Contracting State of the habitual resi- dence of the adult have jurisdiction to take measures direc- ted to the protection of the adult's person or property.

2.In case of a change of the adult's habitual residence to

Artikel 5

1.De rättsliga eller administrativa myn- digheterna i den för- dragsslutande stat där den vuxne har hemvist ska vara be- höriga att vidta åt- gärder som syftar till skydd för den vux- nes person eller egendom.

2.Om den vuxne får nytt hemvist i en annan fördragsslut-

435

Bilaga 2

SOU 2015:74

dans

autre

Etat

another Contracting

ande stat ska myn-

contractant,

sont

State, the authorities

digheterna i den nya

compétentes

les

of the State of the

hemviststaten

vara

autorités de l'Etat de

new

habitual

behöriga.

la nouvelle résidence

residence

have

habituelle.

jurisdiction.

Article 6

Artikel 6

1. Pour

les

adultes

1. For

adults

who

1. När

det

gäller

qui sont

réfugiés et

are

refugees

and

vuxna

flyktingar

ceux qui, par suite de

those

who,

due

eller

sådana

vuxna

troubles

survenant

disturbances

som

på

grund

dans leur pays, sont

occurring

their

oroligheter i sitt land

internationalement

country, are

inter-

har

fördrivits

från

déplacés,

les

auto-

nationally

displaced,

detta

ska

myndig-

rités de l'Etat con-

the authorities of the

heterna i den för-

tractant sur le terri-

Contracting State on

dragsslutande

stat

toire

duquel

ces

the

territory

dit dessa vuxna flytt

adultes sont présents

which

these

adults

den

behörighet

du fait de leur dé-

are

present

som

anges

arti-

placement

exercent

result of their dis-

kel 5.1.

la compétence

pré-

placement

have

the

vue à l'article 5, para-

jurisdiction provided

graphe premier.

for in Article 5, para-

graph 1.

2. La

disposition du

2. The provisions of

2. Bestämmelserna

paragraphe

précé-

the

preceding

para-

punkt 1

ska

också

dent

s'applique

éga-

graph

also

apply

tillämpas

på

vuxna

lement aux

adultes

adults

whose

habi-

vars

hemvist

inte

dont

résidence

tual

residence

can-

kan fastställas.

habituelle

peut

not be established.

être établie.

436

SOU 2015:74

Bilaga 2

Article 7

Artikel 7

1. Sauf pour les adul-

1. Except

for

adults

1. Med undantag för

tes qui sont réfugiés

who are refugees or

vuxna

flyktingar

ou qui, par suite de

who, due to distur-

eller vuxna

som

på

troubles

survenant

bances occurring

grund av oroligheter

dans

l’Etat

leur

their State of natio-

i den stat där de är

nationalité,

sont

nality, are internatio-

medborgare har för-

internationalement

nally

displaced,

the

drivits

från

denna

déplacés,

les

auto-

authorities of a Con-

ska myndigheterna i

rités d'un Etat con-

tracting

State

den fördragsslutande

tractant dont l'adulte

which the adult is a

stat där den vuxne är

possède

natio-

national

have

juris-

medborgare vara be-

nalité

sont

compé-

diction to take mea-

höriga att vidta åt-

tentes pour

prendre

sures for the protec-

gärder till skydd för

des mesures tendant

tion of the person or

den

vuxne

eller

à la protection de sa

property of the adult

dennes

egendom,

personne

ou de ses

if they consider that

anser

sig

biens, si elles con-

they are in a better

bättre

kunna

bedö-

sidèrent qu'elles sont

position

assess

ma vad som är bäst

mieux

même

the interests

the

för

den

vuxne,

och

d'apprécier

l'intérêt

adult, and after ad-

har

underrättat

de l'adulte et

après

vising the authorities

myndigheter som är

avoir avisé les auto-

having

jurisdiction

behöriga

enligt

arti-

rités compétentes en

under

Article 5

kel 5

eller

6.2

vertu

des

articles 5

Article 6,

para-

situationen.

ou 6, paragraphe 2.

graph 2.

2. Cette compétence

2. This

jurisdiction

2. Denna behörighet

ne peut être exercée

shall not be exer-

får

inte

utövas

les

autorités

cised if the autho-

de myndigheter som

compétentes

rities having jurisdic-

är

behöriga

enligt

vertu

des

articles 5,

tion under Article 5,

artikel 5, 6.2 eller 8

6, paragraphe 2, ou 8

Article 6,

para-

har informerat myn-

ont

informé

les

graph 2, or Article 8

digheterna i den stat

autorités

l’Etat

have

informed

the

där

den

vuxne

är

national

l’adulte

authorities

the

medborgare

att

qu’elles

ont

pris

State

which

the

har

vidtagit

sådana

toutes

les

mesures

adult

national

åtgärder

som

situa-

requises par la situa-

that they have taken

tionen

kräver

eller

437

Bilaga 2

SOU 2015:74

tion

décidé

the

measures

re-

att de

har

beslutat

qu’aucune mesure ne

quired by the situa-

att inga åtgärder ska

devait être

prise

tion or have decided

vidtas

eller

att

ett

qu’une procédure est

that no

measures

förfarande

har

in-

pendante

devant

should

taken or

letts.

elles.

that proceedings are

pending

before

them.

3. Les mesures prises

3. The

measures

3. De

åtgärder

som

en vertu du para-

taken

under

para-

har

vidtagits

enligt

graphe

premier

graph 1 shall lapse as

punkt 1 ska upphöra

cessent

d'avoir effet

soon as the autho-

så snart de myndig-

dès que les autorités

rities

having

juris-

heter som är behö-

compétentes en ver-

diction

under

Ar-

riga enligt artikel 5,

tu des articles 5, 6,

ticle 5,

Article 6,

6.2 eller 8 har vid-

paragraphe 2,

paragraph 2,

Ar-

tagit de åtgärder som

ont pris des mesures

ticle 8

have

taken

situationen

kräver

requises par la situa-

measures

required

eller har beslutat att

tion

ont

décidé

the situation

inga

åtgärder

ska

qu'il n'y a pas lieu de

have decided that no

vidtas. Dessa

myn-

prendre des mesures.

measures

are

digheter ska i enlig-

Ces

autorités

taken. These autho-

het

därmed

infor-

informent les

auto-

rities

shall

inform

mera

myndig-

rités

ayant

pris

les

accordingly

the

heter som har vid-

mesures

applica-

authorities

which

tagit

åtgärder

enligt

tion

paragraphe

have taken measures

punkt 1.

premier.

accordance with

paragraph 1.

438

SOU 2015:74

Bilaga 2

Article 8

Artikel 8

1. Les

autorités

1. The authorities of

1. De myndigheter i

l'Etat

contractant

a Contracting

State

fördragsslutande

ayant compétence en

having

jurisdiction

stat som är behöriga

vertu

des articles 5

under

Article 5

enligt artikel 5 eller 6

ou 6, si elles con-

Article 6,

they

kan om de anser att

sidèrent

que

tel

est

consider that such is

det ligger i den vux-

l’intérêt

l’adulte,

the

interests

nes

intresse,

an-

peuvent, de leur pro-

the

adult,

may,

tingen på eget ini-

pre initiative ou à la

their own motion or

tiativ eller efter an-

demande

l'auto-

on an application by

sökan av en myn-

rité

d'un

autre

Etat

the

authority

dighet

annan

contractant, requérir

another Contracting

fördragsslutande

les

autorités

l'un

State,

request

the

stat, begära att myn-

des

Etats mention-

authorities of one of

digheterna

någon

nés

au paragraphe 2

the

States

mentio-

stater

som

de prendre des me-

ned

paragraph 2

anges i punkt 2 vid-

sures

tendant

à la

to take measures for

tar

åtgärder

till

protection de la per-

the protection of the

skydd för den vux-

sonne

ou des

biens

person

property

nes

person

eller

de l’adulte. La re-

the

adult.

The

egendom.

Begäran

quête

peut

porter

request may relate to

kan

antingen

avse

sur tout ou partie de

all or some

aspects

skyddet i sin helhet

cette protection.

of such protection.

eller i någon del.

2. Les

Etats

con-

2. The

Contracting

2. De

fördragsslut-

tractants

dont

une

States whose autho-

ande stater till vilkas

autorité

peut

être

rities

may

myndigheter en be-

requise dans les con-

addressed

provi-

gäran enligt punkt 1

ditions

fixées

ded in the preceding

kan framställas är

paragraphe

précé-

paragraph are –

dent sont :

a) un

Etat

dont

a) a

State

which

a) en

stat

vilken

l'adulte

possède

the adult is a nation-

den vuxne är med-

nationalité ;

nal;

borgare,

b) l'Etat de la précé-

b) the

State

the

b) en

stat

vilken

dente

résidence

ha-

preceding

habitual

den vuxne hade sitt

439

Bilaga 2

SOU 2015:74

bituelle de l'adulte;

residence

the

föregående hemvist,

adult;

c) un

Etat

dans

le-

c) a

State

in which

c) en

stat

vilken

quel sont situés des

property of the adult

egendom som tillhör

biens de l'adulte;

is located;

den vuxne finns,

d) l'Etat

dont

les

d) the

State

whose

d) en

stat

vid

vars

autorités

ont

été

authorities

have

myndigheter

den

choisies par écrit par

been chosen in wri-

vuxne skriftligen har

l'adulte pour prendre

ting by the adult to

valt att vidta åtgärder

des mesures tendant

take measures direc-

för sitt skydd,

à sa protection ;

ted to his or her pro-

tection;

e) l'Etat

e) the

State

the

e) en stat i vilken en

résidence

habituelle

habitual residence of

närstående

till

den

d’une

personne

a person close to the

vuxne

har

hemvist,

proche

l'adulte

adult

prepared

och

som är

beredd

disposée

prendre

undertake his or her

att

ansvar

för

en charge sa protec-

protection;

skyddet av den vux-

tion;

nes person,

f) l’Etat

sur

f) the State in whose

f) en stat i vilken den

territoire

duquel

territory the adult is

vuxne uppehåller sig

l’adulte

est

présent,

present, with regard

när det är fråga om

en ce qui concerne la

to the protection of

skydd för den vux-

protection

the

person

the

nes person.

personne.

adult.

3. Dans

cas

où

3. In case the autho-

3. Om den myndig-

l'autorité désignée en

rity

designated

pur-

het

till

vilken

vertu

des

disposi-

suant to the pre-

framställning

har

tions

des

paragra-

ceding

paragraphs

riktats enligt punkt 1

phes

précédents

does

not

accept its

och 2 inte accepterar

n'accepte

pas

jurisdiction,

the

behörigheten

be-

compétence,

les

authorities

the

håller

myndighet-

autorités

de l'Etat

Contracting

State

erna i den fördrags-

contractant

ayant

having

jurisdiction

slutande

stat

som

440

SOU 2015:74

Bilaga 2

compétence en vertu		under Article 5 or	har behörighet enligt
des articles 5 ou 6		Article 6 retain juris-	artikel 5 eller 6
conservent	la	diction.	behörigheten.
compétence.

Article 9

Les autorités d'un

Etat contractant dans lequel se trou- vent des biens de l'adulte sont compé- tentes pour prendre des mesures de pro- tection relatives à ces biens, pour autant que ces mesures soient compatibles avec celles prises par les autorités com- pétentes en vertu des articles 5 à 8.

Article 9

The authorities of a

Contracting State where property of the adult is situated have jurisdiction to take measures of protecttion con- cerning that pro- perty, to the extent that such measures are compatible with those taken by the authorities having jurisdiction under Articles 5 to 8.

Artikel 9

Myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom är behöriga att vidta åtgärder till skydd för den egen- domen om dessa åtgärder är förenliga med åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artik- larna 5–8.

441

Bilaga 2

SOU 2015:74

Article 10

1.Dans tous les cas d'urgence, les auto- rités de chaque Etat contractant sur le territoire duquel se trouvent l'adulte ou des biens lui appar- tenant sont compé- tentes pour prendre les mesures de pro- tection nécessaires.

2.Les mesures prises en application du paragraphe précé- dent à l'égard d'un adulte ayant sa rési- dence habituelle dans un Etat con- tractant cessent d'avoir effet dès que les autorités compé- tentes en vertu des articles 5 à 9 ont pris les mesures exigées par la situation.

3.Les mesures prises en application du paragraphe premier à l'égard d'un adulte ayant sa résidence habituelle dans un Etat non contractant cessent d'avoir effet dans chaque Etat contractant dès qu'y sont reconnues les

Article 10

1.In all cases of urgency, the autho- rities of any Con- tracting State in whose territory the adult or property belonging to the adult is present have jurisdiction to take any necessary mea- sures of protection.

2.The measures taken under the preceding paragraph with regard to an adult habitually resi- dent in a Contrac- ting State shall lapse as soon as the autho- rities which have jurisdiction under Articles 5 to 9 have taken the measures required by the situation.

3.The measures taken under para- graph 1 with regard to an adult who is habitually resident in a non-Contracting State shall lapse in each Contracting State as soon as mea- sures required by the situation and taken

Artikel 10

1.I alla brådskande fall ska myndig- heterna i varje för- dragsslutande stat på vars territorium den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns ha be- hörighet att vidta nödvändiga skydds- åtgärder.

2.De åtgärder som vidtas med stöd av punkt 1 avseende en vuxen som har hem- vist i en fördrags- slutande stat ska upphöra att gälla så snart de myndig- heter som är behö- riga enligt artik- larna 5–9 har vidtagit de åtgärder som situationen kräver.

3.De åtgärder som vidtas med stöd av punkt 1 avseende en vuxen som har hem- vist i en icke för- dragsslutande stat ska upphöra att gälla i varje fördrags- slutande stat så snart de åtgärder som situationen kräver

442

SOU 2015:74

Bilaga 2

mesures exigées

par

by the authorities of

och som vidtas av en

la situation,

prises

another

State

are

annan stats myndig-

par les autorités d'un

recognised

the

heter erkänns

i den

autre Etat.

Contracting State in

fördragsslutande

question.

staten i fråga.

4. Les

autorités

4. The

authorities

4. De

myndigheter

ayant

pris

des

which

have

taken

som har vidtagit åt-

mesures

applica-

measures

under

gärder med stöd av

tion

paragraphe

paragraph 1

shall, if

punkt 1 ska, om det

premier

infor-

possible, inform the

är möjligt, informera

ment, dans la mesure

authorities

the

myndigheterna i den

du possible, les auto-

Contracting State of

fördragsslutande stat

rités de l’Etat con-

the

habitual

resi-

där

den

vuxne

har

tractant de la rési-

dence of the adult of

hemvist

vilka

dence habituelle

the measures taken.

åtgärder

som

har

l’adulte.

vidtagits.

Article 11

Artikel 11

1. A

titre

d’excep-

1. By way of excep-

1. Myndigheterna

tion,

les

autorités

tion,

the

authorities

den fördragsslutande

d'un

Etat

contrac-

Contracting

stat på vars terri-

tant sur le territoire

State in whose terri-

torium

den

vuxne

duquel

l'adulte

est

tory

the

adult

finns ska i undan-

présent

sont

com-

present

have

juris-

tagsfall vara behöriga

pétentes

pour

diction to take mea-

att

vidta

tillfälliga

prendre des mesures

sures of a temporary

åtgärder

till

skydd

concernant

pro-

character

for

the

för den vuxnes per-

tection de la per-

protection

the

son, med territoriell

sonne

l'adulte,

person

the

adult

verkan

endast

ayant

caractère

which have a terri-

staten i fråga, såvida

temporaire

une

torial

effect

limited

åtgärderna inte

är

efficacité territoriale

the

State

oförenliga

med

restreinte à cet Etat,

question, in so far as

åtgärder

som

har

pour autant que ces

such

measures

are

vidtagits av de myn-

mesures soient com-

compatible

with

digheter som är be-

patibles

avec

celles

those

already

taken

höriga

enligt

artik-

déjà

prises

par

les

the

authorities

larna 5–8,

och

efter

autorités compéten-

which

have

juris-

att ha underrättat de

443

Bilaga 2

SOU 2015:74

tes

vertu

des

diction

under

Ar-

myndigheter som är

articles 5 à 8 et après

ticles 5 to 8, and

behöriga

enligt

arti-

avoir avisé les auto-

after

advising

the

kel 5.

rités compétentes en

authorities

having

vertu de l’article 5.

jurisdiction

under

Article 5.

2. Les mesures prises

2. The

measures

2. De

åtgärder

som

application

taken

under

the

vidtas

med

stöd av

paragraphe

précé-

preceding paragraph

punkt 1 avseende en

dent

l’égard d’un

with

regard

vuxen med hemvist i

adulte ayant sa rési-

adult habitually resi-

fördragsslutande

dence

habituelle

dent in a Contrac-

stat ska upphöra att

dans un Etat con-

ting State shall lapse

gälla

så

snart

tractant

cessent

as soon as the autho-

myndigheter som är

d’avoir effet dès que

rities

which

have

behöriga enligt artik-

les autorités compé-

jurisdiction

under

larna 5–8

har fattat

tentes

vertu

des

Articles 5 to 8 have

beslut

fråga

articles 5 à 8 se sont

taken

decision in

vilka skyddsåtgärder

prononcées

sur

les

respect of the mea-

som situationen kan

mesures

que pour-

sures

protection

kräva.

rait exiger la situa-

which may be re-

tion.

quired by the situa-

tion.

Article 12

Artikel 12

Sous

réserve

Subject to Article 7,

Om inte annat följer

l'article 7,

para-

paragraph 3,

the

av artikel 7.3 ska de

graphe 3,

les

measures

taken

åtgärder

som vidtas

mesures

prises

application of Artic-

med stöd av artik-

application des artic-

les 5 to 9 remain in

larna 5–9

fortsätta

les 5

restent

force

according

att

gälla

enligt

sina

vigueur

dans

les

their terms, even if a

villkor,

även

limites

qui

sont

les

change of circum-

grunden

för

be-

leurs,

même

stances

has

elimi-

hörigheten har upp-

lorsqu'un

change-

nated the basis upon

hört genom ändrade

ment

des

circon-

which

jurisdiction

förhållanden,

så

stances a fait dis-

was

founded,

länge

myndig-

paraître l'élément sur

long

the

heter

som

är behö-

444

SOU 2015:74

Bilaga 2

lequel était fondée la

authorities

which

riga

enligt

konven-

compétence,

tant

have

jurisdiction

tionen inte har änd-

que

les

autorités

under

the

Conven-

rat, ersatt eller upp-

compétentes

tion have not modi-

hävt åtgärderna.

vertu de la Conven-

fied, replaced or ter-

tion ne les ont pas

minated

such

mea-

modifiées,

rem-

sures.

placées ou levées.

CHAPITRE III –

CHAPTER III –

KAPITEL III –

LOI APPLICABLE

APPLICABLE

TILLÄMPLIG

LAW

LAG

Article 13

Artikel 13

1. Dans l'exercice de

1. In exercising their

1. Myndigheterna

compétence

qui

jurisdiction

under

fördragsslutande

leur est attribuée par

the

provisions

staterna ska tillämpa

les

dispositions du

Chapter

II,

the

sin egen lag vid ut-

chapitre II, les auto-

authorities

the

övandet av sin be-

rités des Etats con-

Contracting

States

hörighet enligt

be-

tractants

appliquent

shall apply their own

stämmelserna i kapi-

leur loi.

law.

tel II.

2. Toutefois, dans la

2. However, in so far

2. Myndigheterna

mesure où la pro-

as the protection of

fördragsslutande

tection de la per-

the

person

the

staterna får emeller-

sonne ou des biens

property of the adult

tid, i den mån som

de l'adulte le re-

requires,

they

may

skyddet

för

den

quiert, elles peuvent

exceptionally

apply

vuxnes

person

eller

exceptionnellement

or take into con-

egendom

kräver

appliquer ou prendre

sideration the law of

detta,

undantagsvis

considération la

another

State

with

tillämpa eller beakta

loi

d'un

autre

Etat

which

the

situation

lagen i en annan stat

avec lequel la situa-

has

substantial

till

vilken

situatio-

tion présente un lien

connection.

nen

har

väsentlig

étroit.

anknytning.

445

Bilaga 2

SOU 2015:74

Article 14

Artikel 14

Lorsqu’une

mesure

Where

measure

När

åtgärd

som

prise

dans

un Etat

taken in one Con-

har

vidtagits

contractant est mise

tracting

State

fördragsslutande stat

oeuvre

dans un

implemented

ska

tillämpas

autre

Etat

contrac-

another Contracting

annan

fördragsslut-

tant,

les

conditions

State, the conditions

ande

stat bestäms

son

application

of its

implement-

villkoren för tillämp-

sont régies par la loi

tation

are

governed

ningen av lagen i den

de cet autre Etat.

by the law of that

sistnämnda staten.

other State.

Article 15

Artikel 15

1. L'existence, l'éten-

1. The existence, ex-

1. Förekomsten,

due, la modification

tent,

modification

omfattningen,

änd-

l'extinction

des

and

extinction

ring och upphörande

pouvoirs

repré-

powers of represen-

fullmakt

sentation

conférés

tation granted by an

utfärdad

par

adulte,

soit

adult,

either

under

vuxen,

antingen

en-

par

accord

soit

an agreement or by a

ligt en överenskom-

par un acte uni-

unilateral act,

melse eller genom en

latéral,

pour

être

exercised when such

ensidig

rättshand-

exercés

lorsque cet

adult is not in a posi-

ling,

för

att

utövas

adulte

sera

hors

tion to protect his or

när den vuxne

inte

d'état de pourvoir à

her

interests,

are

förmår

skydda

sina

ses

intérêts,

sont

governed by the law

intressen, bestäms av

régies par la loi de

of the State of the

lagen i den stat där

l'Etat de la résidence

adult's habitual resi-

den

vuxne

hade

habituelle de l'adulte

dence at the time of

hemvist

vid

tid-

moment

the

agreement

punkten

för

över-

l'accord ou de l'acte

act, unless one of the

enskommelsen eller

unilatéral,

moins

laws

mentioned

den

ensidiga

rätts-

qu'une des lois men-

paragraph 2 has been

handlingen

inte

tionnées

para-

designated expressly

någon

lagar

graphe 2

ait

été

in writing.

som nämns i punkt 2

désignée

expressé-

har

blivit

uttryck-

ment par écrit.

ligen

anvisad

skrift.

446

SOU 2015:74

Bilaga 2

2. Les Etats dont la

2. The

States whose

2. De stater vars lag

loi peut être désig-

laws may be design-

kan anvisas är

née sont les suivants:

nated are –

a) un

Etat

dont

a) a

State

of which

a) en

stat

i vilken

l'adulte

possède la

the adult is a nation-

den vuxne är med-

nationalité ;

nal;

borgare,

b) l'Etat

d'une

rési-

b) the State of a for-

b) en

stat

i vilken

dence habituelle pré-

mer

habitual

resi-

den vuxne

tidigare

cédente de l'adulte ;

dence of the adult;

hade hemvist,

c) un

Etat

dans

c) a

State

in which

c) en

stat

i vilken

lequel sont situés des

property of the adult

egendom

som

till-

biens

l'adulte,

is located, with res-

hör

den

vuxne

pour ce qui concerne

pect to that pro-

finns, med avseende

ces biens.

perty.

på denna egendom.

3. Les

modalités

3. The

manner

3. Sättet för utövan-

d’exercice

ces

exercise

such

det

rätten

att

pouvoirs de repré-

powers of represent-

företräda den vuxne

sentation sont régies

tation is governed by

ska

bestämmas

par la loi de l’Etat où

the law of the State

lagen i den stat där

ils sont exercés.

in which

they

are

den rätten utövas.

exercised.

Article 16

Artikel 16

Les

pouvoirs

Where

powers

den

rätt

att

représentation

pré-

representation refer-

företräda den vuxne

vus

l'article 15,

red

Article 15

som avses i arti-

lorsqu’ils ne sont pas

are not exercised in a

kel 15

inte

utövas

exercés de manière à

manner sufficient to

på ett sätt som är

assurer

guarantee

the

pro-

tillräckligt

för

att

suffisamment la pro-

tection of the person

säkerställa

skyddet

tection de la per-

or property

the

av den vuxnes per-

sonne

ou des biens

adult,

they

may be

son eller

egendom,

de l’adulte,

peuvent

withdrawn or modi-

kan denna rätt åter-

être retirés ou modi-

fied

measures

kallas

eller

ändras

fiés par des mesures

taken

an autho-

genom åtgärder som

447

Bilaga 2

SOU 2015:74

prises

par

une

rity

having

juris-

vidtas av en myn-

autorité

ayant

diction

under

the

dighet som är behö-

compétence selon la

Convention. Where

rig

enligt

konven-

Convention.

Pour

such powers of rep-

tionen. Om

rätten

retirer

modifier

resentation are with-

att

företräda

ces pouvoirs de rep-

drawn

modified,

vuxen

återkallas

résentation,

loi

the law referred to in

eller ändras ska den

déterminée

Article 15 should be

lag som avses i arti-

l’article 15 doit

être

taken

into

conside-

kel 15

beaktas

så

prise

considéra-

ration to the extent

långt som möjligt.

tion dans la mesure

possible.

du possible.

Article 17

Artikel 17

1. La

validité

d'un

1. The

validity

of a

1. Giltigheten av en

acte

passé

entre

transaction

entered

rättshandling

som

tiers

une

autre

into between a third

har företagits mellan

personne

qui

aurait

party

and

another

tredje

man

och

la qualité de repré-

person

who

would

annan

person

som

sentant

l’adulte

be entitled to act as

enligt

lagen

den

selon la loi de l'Etat

the adult's represen-

stat

där rättshand-

où l'acte a été passé

tative under the law

lingen

företogs

är

ne peut être con-

the

State

where

behörig att

handla

testée, ni la respon-

the

transaction

was

som

den

vuxnes

sabilité

tiers

concluded cannot be

företrädare

får

inte

engagée, pour le seul

contested,

and

the

angripas, och tredje

motif

que

l'autre

third

party

cannot

man kan inte hållas

personne n'avait pas

be held liable, on the

ansvarig enbart

på

la qualité de repré-

sole ground that the

grund

att

den

sentant en vertu de

other

person

was

andra personen inte

la loi désignée par les

not entitled to act as

var

behörig

att

dispositions du pré-

the

adult's

repre-

handla

som

den

sent chapitre, sauf si

sentative under

the

vuxnes

företrädare

tiers

savait

law

designated

enligt

lagen

som

devait

savoir

que

the

provisions

anges i bestämmel-

cette

qulité

était

this Chapter,

unless

serna i detta kapitel,

régie par cette loi.

the third party knew

såvida

inte

tredje

should

have

man

visste

eller

known

that

such

borde

vetat

att

448

SOU 2015:74

Bilaga 2

capacity was gover-

rätten att

företräda

ned by the latter law.

den vuxne regleras i

den lagen.

2. Le

paragraphe

2. The

preceding

2. Punkt 1

ska

précédent ne s'appli-

paragraph

applies

tillämpas endast om

que que dans le cas

only if the trans-

rättshandlingen

où l'acte a été passé

action was entered

företogs mellan per-

entre personnes pré-

into

between

per-

soner

som

befann

sentes sur le terri-

sons present on the

sig på samma

stats

toire

d'un

même

territory of the same

territorium.

Etat.

State.

Article 18

Artikel 18

Les dispositions du

The

provisions

Bestämmelserna

présent chapitre sont

this

Chapter

apply

detta

kapitel

ska

applicables même si

even if the law de-

tillämpas

även

la loi qu'elles désig-

signated by them is

den lag som anvisas

nent

est

celle d'un

the law of a non-

genom

dessa

be-

Etat

non

contrac-

Contracting State.

stämmelser

är

tant.

icke-fördragsslut-

ande stats lag.

Article 19

Artikel 19

Au sens du présent

In this Chapter the

Med

“lag”

avses

chapitre,

terme «

term ‘law’ means the

detta

kapitel

den

loi » désigne le droit

law in force in a

gällande

lagen

en vigueur

dans un

State other than

its

stat,

med

undantag

Etat,

l'exclusion

choice of law rules.

för dess

lagvalsreg-

des règles de conflit

ler.

de lois.

Article 20

Artikel 20

Le présent

chapitre

This

Chapter

does

Bestämmelserna

ne porte pas atteinte

not

prevent

the

detta

kapitel

utgör

aux dispositions de

application

those

inte

något

hinder

la loi de l'Etat dans

provisions of the law

mot att tillämpa be-

lequel

protection

of the State in which

stämmelser i lagen i

de l'adulte doit être

the

adult

den

stat

där

den

449

Bilaga 2

SOU 2015:74

assurée, dont l'appli-				protected where the					vuxne	ska	skyddas,
cation	s'impose			application			of such		när tillämpningen av
quelle que soit la loi				provisions is manda-					sådana bestämmelser
qui serait autrement				tory	whatever			law	är tvingande oavsett
applicable.				would otherwise be					vilken lag som i öv-
				applicable.					rigt är tillämplig.
Article 21				Article 21					Artikel 21
L'application		de	la	The	application			of	Den lag som anvisas
loi désignée		par	les	the	law	designated			genom	bestämmel-
dispositions du pré-				by the provisions of					serna i detta kapitel
sent chapitre ne peut				this Chapter can be					får	åsidosättas
être écartée		que	si	refused		only if		this	endast	om	tillämp-
cette application est				application would be					ningen är uppenbart
manifestement con-				manifestly			contrary		oförenlig		med
traire à l'ordre pub-				to public policy.					grunderna för rätts-
lic.									ordningen		(ordre
									public).

450

SOU 2015:74

Bilaga 2

CHAPITRE IV –	CHAPTER IV –	KAPITEL IV –
RECON-	RECOGNITION	ERKÄNNANDE
NAISSANCE ET	AND ENFORCE-	OCH VERK-
EXÉCUTION	MENT	STÄLLIGHET

Article 22

Artikel 22

1. Les mesures prises

1. The

measures

1. De

åtgärder

som

par les autorités d'un

taken by the autho-

vidtas av en för-

Etat

contractant

rities of a Contrac-

dragsslutande

stats

sont

reconnues

ting

State

shall

myndigheter ska er-

plein

droit

dans

les

recognised by opera-

kännas

direkt

på

autres Etats contrac-

tion of law in all

grund av lag i samt-

tants.

other

Contracting

liga övriga fördrags-

States.

slutande stater.

2. Toutefois,

2. Recognition

may

2. Erkännande

får

reconnaissance

peut

however be

refused

dock vägras

être refusée :

–

a) si la mesure a été

a) if the measure was

a) om

åtgärden

har

prise par une auto-

taken by an autho-

vidtagits av en myn-

rité dont la compé-

rity

whose

jurisdic-

dighet vars behörig-

tence

n'était

pas

tion

was not

based

het

inte

grundades

fondée sur

chef

on, or was not in

på,

eller

inte

var

de compétence pré-

accordance with, one

förenlig med, någon

vu ou conforme aux

of the grounds pro-

omständig-

dispositions

vided for by the pro-

heter

som

anges

chapitre II ;

visions

kapitel II,

Chapter II;

b) si la mesure a été

b) if

the

measure

b) om

åtgärden

prise,

hors

cas

was taken, except in

strid

med

grund-

d'urgence,

dans

a case of urgency, in

läggande förfarande-

cadre

d'une procé-

the

context

regler i den an-

dure

judiciaire

judicial

admini-

modade

staten

har

administrative,

sans

strative

proceeding,

vidtagits

inom

qu'ait

été donnée à

without

the

adult

ramen för ett rätts-

l'adulte la possibilité

having

been

pro-

ligt eller administra-

d'être

entendu,

vided

the

oppor-

tivt

förfarande

utan

451

Bilaga 2

SOU 2015:74

violation

des

prin-

tunity to be heard, in

att den vuxne

har

cipes

fondamentaux

violation

funda-

fått

möjlighet

att

procédure

mental principles of

komma till tals, så-

l'Etat requis;

procedure

the

vida det inte är fråga

requested State;

ett brådskande

fall,

c) si

recon-

c) if

such

recog-

c) om

erkännandet

naissance

est

mani-

nition

manifestly

uppenbart

skulle

festement

contraire

contrary

public

strida

mot

grund-

à l'ordre

public

policy of the reques-

erna

för

rättsord-

l'Etat

requis

est

ted State, or con-

ningen

(ordre pub-

contraire à une dis-

flicts with a pro-

lic) eller om det stri-

position de la loi de

vision of the law of

der mot en bestäm-

cet Etat dont l’appli-

that

State

which is

melse

som

den

cation

s’impose

mandatory whatever

anmodade

staten

är

quelle que soit la loi

law would otherwise

tvingande oberoende

qui serait autrement

be applicable;

av vilken lag som i

applicable;

övrigt ska tillämpas,

d) si

mesure

est

d) if the measure is

d) om

åtgärden

är

incompatible

avec

incompatible with a

oförenlig

med

une

mesure

prise

later

measure

taken

senare

åtgärd

som

postérieurement

in a non-Contrac-

har

vidtagits

dans

Etat

non

ting

State

which

icke-fördragsslutan-

contractant

qui

would

have

had

de stat som skulle ha

aurait été compétent

jurisdiction

under

varit

behörig

med

en vertu des artic-

Articles 5

stöd av artiklarna 5–

les 5

9, lorsque

where this later mea-

9, om den senare åt-

cette

dernière

me-

sure

fulfils

the

re-

gärden

uppfyller

sure réunit les con-

quirements

for

re-

kraven

för

erkän-

ditions nécessaires à

cognition

the

nande i den an-

reconnaissance

requested State;

modade staten,

dans l'Etat requis ;

e) si

procédure

e) if

the

procedure

e) om

förfarandet

prévue

l’article 33

provided

Ar-

enligt artikel 33 inte

n’a pas été respectée.

ticle 33 has not been

har följts.

complied with.

452

SOU 2015:74

Bilaga 2

Article 23

Artikel 23

Sans

préjudice

Without prejudice to

Utan att det påver-

l'article 22,

para-

Article 22,

para-

kar tillämpningen av

graphe premier,

graph 1,

any

inte-

artikel 22.1 får

varje

toute personne inté-

rested person

may

berörd

part

begära

ressée peut

deman-

request

from

the

att de behöriga myn-

der

aux

autorités

competent

autho-

digheterna i en för-

compétentes

d'un

rities of a Contrac-

dragsslutande

stat

Etat contractant qu'il

ting

State

that

they

beslutar

erkän-

soit

statué

sur

decide on the recog-

nande

eller

icke-

reconnaissance ou la

nition or non-recog-

erkännande

non-reconnaissance

nition of a measure

åtgärd som har vid-

d'une

mesure

prise

taken

another

tagits i en annan för-

dans

un autre

Etat

Contracting

State.

dragsslutande

stat.

contractant. La pro-

The

procedure is

Förfarandet ska reg-

cédure est régie par

governed by the law

leras enligt den an-

la loi de l'Etat requis.

the

requested

modade statens lag.

State.

Article 24			Article 24					Artikel 24
L'autorité		de l'Etat	The authority of the					Myndigheten		i den
requis est liée par les			requested			State	is	anmodade		staten
constatations de fait			bound		by		the	ska vara bunden av
sur lesquelles l'auto-			findings		of	fact	on	bedömningen av de
rité de l'Etat qui a			which the authority					faktiska omständig-
pris la	mesure a		of	the	State where			heter på vilka myn-
fondé	sa	compé-	the	measure			was	digheten i den stat
tence.			taken based its juris-					där	åtgärden	vid-
			diction.					togs	grundade sin
								behörighet.

Article 25			Article 25			Artikel 25
1. Si	les	mesures	1. If measures taken			1. Om åtgärder som
prises	dans	un Etat	in one Contracting			vidtas i en fördrags-
contractant et qui y			State	and enforce-		slutande stat och är
sont	exécutoires		able	there	require	verkställbara	i den
comportent		des	enforcement		in	staten kräver	verk-
actes	d'exécution		another Contracting			ställighet i en annan
dans	un autre Etat		State,	they	shall,	fördragsslutande

453

Bilaga 2

SOU 2015:74

contractant,

elles

upon

request by

stat,

ska

åtgärderna

sont, dans cet autre

interested party,

på

begäran

Etat,

déclarées exé-

declared

enforceable

berörd part förklaras

cutoires

enregi-

or registered for the

verkställbara

eller

strées

aux

fins

purpose

enforce-

registreras

för verk-

d'exécution,

sur

re-

ment

that

other

ställighet i den andra

quête de toute partie

State

according

fördragsslutande

intéressée,

selon

the procedure

pro-

staten i enlighet med

procédure

prévue

vided in the law of

det

förfarande

som

par la loi de cet Etat.

the latter State.

anges

den

statens

lag.

2. Chaque Etat con-

2. Each

Contracting

2. Varje

fördrags-

tractant applique à la

State

shall

apply

slutande

stat

ska

déclaration

d'exe-

the

declaration

tillämpa

ett

enkelt

quatur ou à l'enregi-

enforceability

och

snabbt

förfar-

strement une procé-

registration a simple

ande

för

verkställ-

dure

simple

and rapid procedure.

barhetsförklaringen

rapide.

eller registreringen.

3. La

déclaration

3. The declaration of

3. Verkställbarhets-

d'exequatur

enforceability

förklaringen eller re-

l'enregistrement

registration

may

gistreringen får väg-

peuvent être refusés

refused only for one

ras endast på någon

que

pour

l'un

des

of the

reasons

set

av de

artikel 22.2

motifs

prévus

out

Article 22,

angivna grunderna.

l'article 22,

para-

paragraph 2.

graphe 2.

Article 26

Artikel 26

Sous

réserve

Without prejudice to

Ingen omprövning i

qui

est

nécessaire

such

review

sak av den vidtagna

pour

l'application

necessary in the app-

åtgärden får äga rum,

des articles qui pré-

lication of the pre-

med

förbehåll

för

cèdent, l'autorité

ceding

Articles,

den

omprövning

l'Etat requis ne pro-

there

shall

som

är

nödvändig

cédera à aucune ré-

review of the merits

för

att

tillämpa de

vision au fond de la

the

measure

föregående

artik-

mesure prise.

taken.

larna.

454

SOU 2015:74

Bilaga 2

Article 27

Artikel 27

Les

mesures prises

Measures

taken

Åtgärder

som

har

dans un Etat con-

one

Contracting

vidtagits i en för-

tractant,

qui

sont

State

and

declared

dragsslutande

stat

déclarées exécutoires

enforceable, or regi-

och som har för-

enregistrées

aux

stered for the pur-

klarats

verkställbara

fins d'exécution dans

pose

enforce-

eller

registrerats

för

un autre Etat con-

ment,

another

verkställighet

tractant,

sont

Contracting

State

annan

fördragsslut-

mises

exécution

shall be enforced in

ande stat, ska verk-

comme

elles

the latter State as if

ställas

den

senare

avaient été prises par

they had been taken

staten

som

om de

les

autorités de cet

by the authorities of

hade

vidtagits

autre Etat. La mise à

that

State. Enforce-

myndigheterna

där.

exécution

des

me-

ment takes place in

Verkställigheten

ska

sures se fait confor-

accordance with the

äga

rum

enligt

den

mément à la loi de

law of the requested

anmodade

statens

l'Etat requis dans les

State

to the

extent

lag med de begräns-

limites

qui y

sont

provided

such

ningar

som

före-

prévues.

law.

skrivs där.

CHAPITRE V –

CHAPTER V –

KAPITEL V –

COOPÉRATION

CO-OPERATION

SAMARBETE

Article 28

Artikel 28

1. Chaque Etat con-

1. A

Contracting

1. Varje

fördrags-

tractant désigne une

State shall designate

slutande stat ska ut-

Autorité

centrale

a Central Authority

se en

centralmyn-

chargée de satisfaire

discharge

the

dighet som ska full-

aux

obligetions

qui

duties

which

are

göra de skyldigheter

lui

sont

imposées

imposed

the

som

åläggs

sådana

par la Convention.

Convention on such

myndigheter

enligt

authorities.

denna konvention.

2. Un

Etat fédéral,

2. Federal

States,

2. Federala

stater,

Etat dans lequel

States

with

stater med fler än ett

plusieurs

systèmes

than

one system

rättssystem

eller

droit

sont

law or States having

stater som har auto-

vigueur

ou un

Etat

autonomous

terri-

noma

territoriella

455

Bilaga 2

SOU 2015:74

ayant

des

unités

torial units

shall

enheter får utse fler

territoriales

auto-

free to appoint more

än

centralmyn-

nomes

est

libre

than

one

Central

dighet och ange den

désigner

plus

d'une

Authority

and

territoriella eller den

Autorité

centrale et

specify the territorial

personliga

omfatt-

de spécifier l'étendue

or personal extent of

ningen av deras be-

territoriale

per-

their

functions.

fogenheter. Om

sonnelle

leurs

Where

State

has

stat har utsett fler än

fonctions. L'Etat qui

appointed more than

en centralmyndighet

fait

usage de

cette

one Central Autho-

ska

den

ange

den

faculté

désigne

rity, it shall design-

centralmyndighet till

l'Autorité

centrale à

nate

the

Central

vilken

meddelanden

laquelle toute

com-

Authority

to which

kan

sändas

för

munication peut être

any

communication

vidarebefordran

till

adressée en vue de sa

may

addressed

behörig centralmyn-

transmission

for

transmission

dighet

inom

den

l'Autorité

centrale

the appropriate Cen-

staten.

compétente

sein

tral Authority with-

de cet Etat.

in that State.

Article 29

Artikel 29

1. Les Autorités cen-

1. Central

Autho-

1. Centralmyndig-

trales

doivent

co-

rities shall co-ope-

heterna

ska

sam-

opérer entre elles et

rate with each other

arbeta med varandra

promouvoir

co-

and

promote

co-

och

främja

sam-

opération

entre

les

operation

amongst

arbetet mellan de be-

autorités

compéten-

the

competent

höriga myndigheter-

tes de leur Etat pour

authorities

in their

na i sina stater för att

réaliser

les

objectifs

States to achieve the

uppnå

målen

med

de la Convention.

purposes

the

denna konvention.

Convention.

2. Elles

prennent,

2. They shall, in con-

2. Centralmyndig-

dans

cadre

nection

with

the

heterna ska i sam-

l'application

application

the

band med

tillämp-

Convention, les dis-

Convention,

take

ningen

denna

positions

appro-

appropriate steps to

konvention

vidta

priées

pour

fournir

provide

information

lämpliga

åtgärder

des informations sur

as to the laws of, and

syfte att lämna upp-

456

SOU 2015:74

Bilaga 2

leur législation, ainsi

services

available

in,

lysningar

que sur les services

their States

relating

lagar och de tjänster

disponibles dans leur

to the protection of

som

finns i

deras

Etat

en matière de

adults.

stater

till

skydd för

protecttion

vuxna.

l'adulte.

Article 30

Artikel 30

L'Autorité

centrale

The Central Autho-

Centralmyndig-

d'un

Etat

contrac-

rity of a Contracting

heten i en fördrags-

tant

prend,

soit

State, either directly

slutande

stat

ska,

directement,

soit

through

public

direkt

eller

genom

avec

concours

authorities

other

myndigheter

eller

d'autorités publiques

bodies, shall take all

andra

organ,

vidta

d'autres

orga-

appropriate

steps to

alla lämpliga åtgärder

nismes, toutes

dis-

–

för att

positions

appro-

priées pour:

a) faciliter

les

com-

a) facilitate

commu-

a) på alla sätt under-

munications,

par

nications, by

every

lätta kommunikatio-

tous

les

moyens,

means, between the

nen mellan de behö-

entre

les

autorités

competent

authori-

riga myndigheterna i

compétentes

dans

ties

situations

situationer där kon-

les situations

aux-

which

the

Conven-

ventionen är tillämp-

quelles s'applique la

tion applies;

lig,

Convention ;

b) aider,

sur

b) provide,

the

b) på begäran av en

demande d'une auto-

request of a compe-

behörig myndighet i

rité compétente d'un

tent

authority

en annan

fördrags-

autre

Etat

contrac-

another Contracting

slutande

stat

bistå

tant,

localiser

State,

assistance

med att ta reda på

l'adulte

lorsqu'il

discovering

the

var en vuxen befin-

paraît que celui-ci est

whereabouts

ner sig, om det kan

présent sur le terri-

adult

where

antas att den

vuxne

toire de l'Etat requis

appears

that

the

befinner sig och be-

et a besoin de pro-

adult may be present

höver skydd på den

tection.

and in need of pro-

anmodade

statens

457

Bilaga 2

SOU 2015:74

tection

within

the

territorium.

territory of the re-

quested State.

Article 31

Artikel 31

Les

autorités

com-

The

competent

behöriga

myn-

pétentes

d’un

Etat

authorities of a Con-

digheterna i en för-

contractant

peuvent

tracting

State

may

dragsslutande

stat

encourager,

soit

encourage,

either

kan, antingen direkt

directement, soit par

directly

through

eller

genom

andra

l’entremise

d’autres

other bodies, the use

organ,

uppmuntra

organismes,

l’utilisa-

mediation,

con-

till medling,

förlik-

tion de la médiation,

ciliation

similar

ning

eller

liknande

de la conciliation ou

means

achieve

åtgärder för att upp-

de tout autre mode

agreed solutions for

nå samförståndslös-

analogue permettant

the protection of the

ningar

skyddet

les ententes à l’ami-

person

property

för den vuxnes per-

able sur la protection

the

adult

son eller egendom i

la personne ou

situations to

which

situationer som om-

des biens de l’adulte,

the Convention app-

fattas av konventio-

dans

les

situations

lies.

nen.

auxquelles s’applique

la Convention.

Article 32

Artikel 32

1. Lorsqu'une

me-

1. Where a

measure

1. När

skydds-

sure

protection

of protection is con-

åtgärd

övervägs

får

est

envisagée,

les

templated, the com-

de enligt konventio-

autorités

compé-

petent

authorities

nen

behöriga

myn-

tentes en vertu de la

under the

Conven-

digheterna,

om den

Convention

peu-

tion, if the situation

vuxnes

situation

så

vent,

si la

situation

of the adult so re-

kräver,

begära

att

l'adulte

l'exige,

quires, may

request

varje myndighet i en

demander

toute

any

authority

annan

fördragsslut-

autorité

d'un

autre

another Contracting

ande stat som för-

Etat contractant qui

State which has in-

fogar

över

upplys-

détient des informa-

formation

relevant

ningar som är rele-

tions

utiles

pour la

to the protection of

vanta för skyddet av

protection

the adult to commu-

den vuxne överläm-

458

SOU 2015:74

Bilaga 2

l'adulte

les

lui

nicate such informa-

nar

dessa

upplys-

communiquer.

tion.

ningar.

2. Chaque Etat con-

2. A

Contracting

2. En

fördragsslut-

tractant

peut

déc-

State

may

declare

ande stat får förklara

larer que les deman-

that

requests under

att

framställningar

des prévues au para-

paragraph 1

shall

till dess myndigheter

graphe premier

communicated to its

enligt

punkt

pourront

être

ache-

authorities

only

endast

får

lämnas

minées

que

par

through

its

Central

genom

centralmyn-

l'intermédiaire

Authority.

digheten.

son

Autorité

cen-

trale.

3. Les

autorités

3. The

competent

3. De

behöriga

compétentes

d'un

authorities of a Con-

myndigheterna i

Etat

contractant

tracting

State

may

fördragsslutande stat

peuvent

demander

request the authori-

får begära att myn-

aux

autorités

d'un

ties of another Con-

digheterna

autre

Etat

contrac-

tracting

State

annan

fördragsslut-

tant

prêter

leur

assist

the

ande stat bistår med

assistance à la

mise

implementation

genomförandet

en oeuvre de me-

measures of protec-

skyddsåtgärder

sures

protection

tion taken under this

som vidtas med stöd

prises en application

Convention.

denna

konven-

de la Convention.

tion.

Article 33

Artikel 33

1. Lorsque

l'autorité

1. If

authority

1. Om en myndighet

compétente en vertu

having

jurisdiction

som är behörig en-

des articles 5 à 8

under Articles 5 to 8

ligt

artiklarna 5–8

envisage

place-

contemplates

the

överväger att placera

ment de l'adulte dans

placement

the

den

vuxne

på

un établissement ou

adult in an establish-

institution

eller

på

tout autre lieu où sa

ment or other place

annan

plats

där

protection peut être

where

protection

skydd kan tillhanda-

assurée,

que ce

can be provided, and

hållas, och om denna

placement

aura

lieu

if such placement is

placering

ska

äga

dans

autre

Etat

to take

place

rum i en annan för-

459

Bilaga 2

SOU 2015:74

contractant,

elle

another Contracting

dragsslutande

stat,

consulte au préalable

State,

shall

first

ska

myndigheten

l'Autorité

centrale

consult

with

the

först

samråda

med

ou une autre autorité

Central

Authority

centralmyndigheten

compétente

or other

competent

eller en annan be-

dernier Etat. Elle lui

authority

the

hörig

myndighet

communique

cet

latter State. To that

den

sistnämnda

effet un rapport sur

effect it shall trans-

staten.

Den

ska

l'adulte et les motifs

mit a report on the

detta syfte överläm-

de sa proposition sur

adult

together

with

rapport om

le placement.

the reasons

for

the

den

vuxne

tillsam-

proposed placement.

mans

med

motive-

ringen till den före-

slagna placeringen.

2. La

décision

2. The

decision

2. Ett beslut om pla-

placement

peut

the placement

may

cering får inte fattas

être prise dans l'Etat

not be made in the

den

begärande

requérant

l'Auto-

requesting

State

staten om den an-

rité centrale ou une

the Central

Autho-

modade statens cen-

autre

autorité

com-

rity or other compe-

tralmyndighet

eller

pétente

l'Etat

tent authority of the

annan behörig myn-

requis manifeste son

requested State indi-

dighet

inom

skälig

opposition dans

cates its

opposition

tid meddelar att den

délai raisonnable.

within

reasonable

motsätter

sig

åtgär-

time.

den.

Article 34

Artikel 34

Dans

cas

où

In any case where

I de fall den vuxne är

l'adulte est exposé à

the adult is exposed

utsatt

för

allvarlig

un grave danger, les

to a serious danger,

fara ska de behöriga

autorités

compé-

the

competent

myndigheterna i den

tentes de l'Etat con-

authorities

the

fördragsslutande stat

tractant dans

lequel

Contracting

State

där

åtgärder

till

des mesures de pro-

where

measures

for

skydd för den vuxne

tection de cet adulte

the protection of the

har

vidtagits

eller

ont

été

prises

adult

have

been

övervägs – om de får

sont en voie de l'être,

taken

are under

underrättelse om att

si elles sont

infor-

consideration,

den

vuxne

har bytt

460

SOU 2015:74

Bilaga 2

mées du changement

they

are

informed

hemvist till eller be-

de résidence ou de la

that

the

adult's

finner sig i en annan

présence

de l'adulte

residence

has

stat

–

underrätta

dans

un autre

Etat,

changed

to,

or that

myndigheterna i den

avisent les

autorités

the adult

present

staten om faran och

de cet Etat de ce

in,

another

State,

vilka

åtgärder

danger et des me-

shall

inform

the

som

har

vidtagits

sures

prises ou en

authorities

that

eller övervägs.

cours d'examen.

other State about the

danger involved and

the

measures

taken

or under

considera-

tion.

Article 35

Artikel 35

Une autorité ne peut

authority

shall

myndighet

får

demander

ou trans-

not request or trans-

inte

begära

eller

mettre des informa-

mit any information

överlämna

upplys-

tions

application

under this Chapter if

ningar

enligt

detta

de ce chapitre si elle

to do so would, in

kapitel om det, en-

est d'avis qu'une telle

its opinion, be likely

ligt

myndighetens

demande

ou trans-

to place

the

adult's

uppfattning,

skulle

mission

pourrait

person

property

kunna medföra

fara

mettre en danger la

in danger, or consti-

för

den

vuxnes

personne

les

tute a serious threat

person

eller

egen-

biens de l'adulte, ou

to the liberty or life

dom

eller

innebära

constituer

une

me-

of a member of the

att friheten eller livet

nace

grave

pour la

adult's family.

för

medlem

liberté ou la vie d'un

den

vuxnes

familj

membre

allvarligt hotas.

famille.

Article 36

Artikel 36

1. Sans préjudice de

1. Without

preju-

1. Utan

att

det

på-

la possibilité de ré-

dice to the possi-

verkar

möjligheten

clamer

des

frais

bility

imposing

att ta ut skäliga av-

raisonnables corre-

reasonable

charges

gifter för tjänster ska

spondant

aux

ser-

for the provision of

centralmyndigheter

vices

fournis,

les

services,

Central

och

andra

myndig-

461

Bilaga 2

SOU 2015:74

Autorités

centrales

Authorities

and

heter

fördrags-

et les autres autori-

other public autho-

slutande stater

bära

tés

publiques

des

rities of Contracting

sina egna

kostnader

Etats

contractants

States

shall

bear

för tillämpningen av

supportent

leurs

their

own costs

bestämmelserna

frais

découlant

applying

the

pro-

detta kapitel.

l'application

des

visions

this

dispositions du pré-

Chapter.

sent chapitre.

2. Un Etat contrac-

2. Any Contracting

2. Varje

fördrags-

tant

peut

conclure

State may enter in-

slutande

stat

får

des accords avec un

to agreements with

träffa

överenskom-

plusieurs

autres

one

other

melser med en eller

Etats

contractants

Contracting

States

flera andra fördrags-

sur

répartition

concerning the allo-

slutande

stater

des frais.

cation of charges.

fördelningen

av-

gifter.

Article 37

Artikel 37

Tout

Etat

contrac-

Any

Contracting

Varje

fördragsslut-

tant pourra conclure

State may enter into

ande

stat

får träffa

avec un ou plusieurs

agreements with one

överenskommelser

autres Etats contrac-

or more other Con-

med

eller

flera

tants des accords en

tracting States with a

andra

fördragsslut-

vue de favoriser dans

view

improving

ande

stater

för

att

leurs

rapports

réci-

the

application

sinsemellan förbättra

proques l'application

this Chapter in their

tillämpningen

présent

chapitre.

mutual

relations.

detta

kapitel. Stater

Les

Etats

qui

ont

The

States

which

som

har

ingått en

conclu

tels

have concluded such

sådan

överenskom-

accords

trans-

an agreement

shall

melse ska överlämna

mettront

une

copie

transmit

a copy

en kopia av överens-

dépositaire

the depositary of the

kommelsen till kon-

Convention.

ventionens

deposi-

tarie.

462

SOU 2015:74

Bilaga 2

CHAPITRE VI –

CHAPTER VI –

KAPITEL VI –

DISPOSITIONS

GENERAL

ALLMÄNNA

GÉNÉRALES

PROVISIONS

BESTÄMMELSER

Article 38

Artikel 38

1. Les

autorités

1. The authorities of

1. Myndigheterna i

l'Etat

contractant

the

Contracting

den fördragsslutande

dans lequel une me-

State

where

stat där en skydds-

sure de protection a

measure of protect-

åtgärd

har

vidtagits

été prise ou un pou-

tion has been taken

eller där en före-

voir

représenta-

or a power of repre-

trädares fullmakt har

tion

confirmé

peu-

sentation

confirmed

bekräftats, får på be-

vent délivrer à toute

may

deliver to

the

gäran av den person

personne

qui

est

person

entrusted

som har anförtrotts

confiée la protection

with

protection

skyddet av den vux-

personne

the adult's person or

nes

person

eller

des biens de l'adulte,

property,

re-

egendom, för denna

à sa

demande,

quest,

certificate

person, utfärda

ett

certificat

indiquant

indicating

the capa-

intyg

vilken

sa qualité et les pou-

city

which

that

egenskap

personen

voirs

qui

lui

sont

person is entitled to

handlar och vilka be-

conférés.

act and the powers

fogenheter personen

conferred.

har.

2. La

qualité et

les

2. The

capacity

and

2. Denna person ska,

pouvoirs

indiqués

powers

indicated in

om inte annat

kan

par le certificat sont

the

certificate

are

visas,

anses handla i

tenus pour établis, à

presumed

den egenskap och ha

la date du certificat,

vested in that person

de befogenheter som

sauf

preuve

con-

as of the date of the

anges

i intyget

från

traire.

certificate,

the

intygets datum.

absence of proof to

the contrary.

3. Chaque Etat con-

3. Each

Contracting

3. Varje fördragsslut-

tractant

désigne

les

State shall designate

ande

stat

ska

ange

autorités habilitées à

the authorities com-

vilka

myndigheter

établir le certificat.

petent

draw

som är behöriga att

the certificate.

utfärda intyget.

463

Bilaga 2

SOU 2015:74

Article 39			Article 39					Artikel 39
Les données person-			Personal		data gath-			Personuppgifter
nelles rassemblées			ered or		transmitted			som	har samlats in
ou transmises		con-	under	the		Conven-		eller överlämnats en-
formément à		la	tion	shall		be	used	ligt	konventionen
Convention ne peu-			only for the pur-					får användas endast i
vent être	utilisées à		poses for which they					de syften för vilka de
d'autres	fins	que	were	gathered			or	har	samlats in eller
celles pour lesquelles			transmitted.					överlämnats.
elles ont été rassem-
blées ou transmises.

Article 40		Article 40	Artikel 40
Les autorités	aux-	The authorities to	De myndigheter till
quelles des informa-		whom information	vilka	upplysningar
tions sont	trans-	is transmitted shall	har överlämnats ska
mises en assurent la		ensure its confiden-	sörja för att de om-
confidentialité	con-	tiality, in accordance	fattas	av sekretess i
formément à	la loi	with the law of their	enlighet med lagen i
de leur Etat.		State.	denna stat.

Article 41				Article 41			Artikel 41
Les	documents			All documents for-			Ingen	legalisering
transmis ou délivrés				warded or		delivered	eller annat liknande
en application de la				under this		Conven-	förfarande får krä-
Convention			sont	tion shall be exempt			vas i fråga om hand-
dispensés		de	toute	from	legalisation or		lingar	som	över-
légalisation		ou de		any	analogous for-		sänds eller överläm-
toute formalité ana-				mality.			nas	enligt	denna
logue.							konvention.

Article 42				Article 42				Artikel 42
Chaque		Etat	con-	Each	Contracting			Varje	fördragsslut-
tractant		peut	désig-	State	may	designate		ande	stat får	utse
ner	les	autorités à		the authorities			to	myndigheter		till
qui	les	demandes		which		requests		vilka	framställningar
prévues		aux	artic-	under	Article 8		and	enligt	artiklarna 8
les 8	et	33 doivent		Article 33		are to be		och 33 ska göras.
être envoyées.				addressed.

464

SOU 2015:74

Bilaga 2

Article 43

Artikel 43

1. Les

désignations

1. The

designations

1. Haagkonferen-sen

mentionnées

aux

referred to in Ar-

för

internationell

articles 28

ticle 28

and

Ar-

privaträtts

perma-

seront

communi-

ticle 42 shall be com-

nenta

byrå

ska

quées

Bureau

municated

the

senast då konventio-

Permanent

Bureau

nens

ratifikations-,

Conférence

of the Hague Con-

godtagande-

eller

Haye de droit inter-

ference

Private

godkännandeinstru-

national

privé

International

Law

mentet

deponeras,

plus tard à la date du

not

later than

the

eller

det

datum

då

dépôt

de l’instru-

date

the

deposit

anslutning

till kon-

ment de ratification,

of the instrument of

ventionen

sker,

d’acceptation

ratification,

accep-

underrättas

d’approbation de

tance or approval of

myndigheter

som

Convention

the

Convention or

utses

enligt

artik-

l’adhésion à celle-ci.

of accession thereto.

larna 28 och 42. Den

Les modifications de

Any

modifications

permanenta

byrån

ces

désignations

thereof shall also be

ska även underrättas

seront

également

communicated

alla

eventuella

communiquées

the

Permanent

ändringar som sker i

Bureau Permanent.

Bureau.

detta hänseende.

2. La

déclaration

2. The

declaration

2. Förklaringar

en-

mentionnée

referred to in Ar-

ligt

artikel 32.2

ska

l’article 32,

para-

ticle 32, paragraph 2,

ställas

till

konven-

graphe 2, est faite au

shall be made to the

tionens depositarie.

dépositaire

depositary

the

Convention.

Article 44					Article 44				Artikel 44
Un Etat contractant					A Contracting State				En fördragsslutande
dans lequel des sys-					in	which	different		stat som i fråga om
tèmes de			droit	ou	systems of		law	or	skydd av den vuxnes
des	ensembles			de	sets of rules of law				person	eller	egen-
règles			différents		apply to the pro-				dom har olika rätts-
s'appliquent				en	tection of the person				system	eller	regel-
matière		de protec-			or	property of		the	verk ska inte		vara
tion	de	la	personne		adult shall		not	be	förpliktad		att

465

Bilaga 2

SOU 2015:74

ou des biens de l'adulte n'est pas tenu d'appliquer les règles de la Conven- tion aux conflits concernant unique- ment ces différents systèmes ou en- sembles de règles.

bound to apply the rules of the Con- vention to conflicts solely between such different systems or sets of rules of law.

tillämpa denna kon- vention på konflik- ter uteslutande mellan sådana olika system eller regel- verk.

Article 45			Article 45
Au regard d'un Etat			In relation to a State
dans lequel deux ou			in	which	two	or
plusieurs	systèmes		more systems of law
de droit ou en-			or sets of rules of
sembles	de	règles	law	with	regard	to
ayant	trait	aux	any	matter dealt
questions régies par			with in this Conven-
la présente		Con-	tion	apply		in
vention	s'appliquent		different		territorial
dans des unités terri-			units –
toriales différentes:

Artikel 45

I förhållande till en stat som i fråga om denna konvention har två eller flera rättssystem eller regelverk som är tillämpliga inom olika territoriella en- heter ska

a) toute référence à la résidence habi- tuelle dans cet Etat vise la résidence habituelle dans une unité territoriale;

a) any reference to		a) varje		hänvisning
habitual residence in		till hemvist i denna
that State	shall be	stat	avse hemvist
construed	as refer-	inom	en	territoriell
ring to habitual resi-		enhet,
dence in a territorial
unit;

b) toute référence à la présence de l’adulte dans cet Etat vise la présence de l’adulte dans une unité territoriale;

b) any reference to the presence of the adult in that State shall be construed as referring to presence in a territorial unit;

b) varje	hänvisning
till att	den vuxne

befinner sig i denna stat avse att den vuxne befinner sig inom en territoriell enhet,

466

SOU 2015:74

Bilaga 2

c) toute

référence

c) any

reference

c) varje

hänvisning

la situation des biens

the location of pro-

till att egendom som

de l'adulte

dans cet

perty of the adult in

tillhör

den

vuxne

Etat vise la situation

that State

shall

finns

denna

stat

des biens de l'adulte

construed

avse

att

egendom

dans

une

unité

referring to location

som

tillhör

den

territoriale ;

of property

the

vuxne finns inom en

adult in a

territorial

territoriell enhet,

unit;

d) toute

référence

d) any

reference

d) varje

hänvisning

l'Etat

dont

l'adulte

the State

of which

till den stat i vilken

possède

natio-

the

adult

den vuxne är med-

nalité

vise

l'unité

national

shall

borgare

avse

den

territoriale

désignée

construed

re-

territoriella

enhet

par la loi de cet Etat

ferring to the terri-

som

anges

denna

ou, en

l'absence de

torial

unit

desig-

stats

lag

eller,

règles

pertinentes,

nated by the law of

relevanta regler sak-

l'unité

territoriale

that State or, in the

nas,

den

territoriella

avec laquelle l'adulte

absence of

relevant

enhet till vilken den

présente

lien

rules, to the terri-

vuxne

har

närmast

plus étroit ;

torial

unit

with

anknytning,

which the adult has

the closest

connec-

tion;

e) toute

référence

e) any

reference

e) varje

hänvisning

l’Etat dont les auto-

the

State

whose

till

den

stat

vars

rités ont été choisies

authorities

have

myndigheter

den

par l’adulte vise:

been chosen by the

vuxne har valt avse

– l’unité

territoriale

adult shall be con-

– en

hänvisning

till

si l’adulte a choisi les

strued

den

territoriella

en-

autorités

cette

– as referring to the

heten om den vuxne

unité territoriale ;

territorial unit if the

har

valt

myndig-

– l’unité

territoriale

adult has chosen the

heterna i denna terri-

d’un

Etat

avec

authorities

this

toriella enhet;

laquelle l’adulte pré-

territorial unit;

– en

hänvisning

till

sente le lien le plus

– as referring to the

den

territoriella

en-

étroit

l’adulte

territorial

unit with

het

till

vilken

den

467

Bilaga 2

SOU 2015:74

choisi

les

autorités

which the adult has

vuxne

har

närmast

cet

Etat

sans

the

closest connec-

anknytning, om den

spécifier l’unité terri-

tion if the adult has

vuxne har valt myn-

toriale dans l’Etat;

chosen

the

autho-

digheterna

i en

stat

rities

the

State

utan

att

precisera

without specifying a

vilken territoriell en-

particular

territorial

het inom denna stat

unit within the State;

som har valts,

f) toute

référence à

f) any

reference

f) varje

hänvisning

la loi d’un Etat avec

the law of a State

till lagen i den stat

lequel

situation

with

which

the

till

vilken

situatio-

présente

lien

situation has a sub-

nen

har

väsentlig

étroit

vise

loi

stantial

connection

anknytning

avse

d’une

unité

terri-

shall be construed as

lagen i den territori-

toriale

avec

laquelle

referring

to the

law

ella

enhet

till vilken

la situation présente

territorial

unit

situationen

har

så-

un lien étroit ;

with

which

the

dan anknytning,

situation has a sub-

stantial connection;

g) toute

référence à

g) any

reference

g) varje

hänvisning

la loi, à la procédure

the law or procedure

till lag eller förfar-

l'autorité

authority

the

ande eller myndighet

l'Etat où une mesure

State

which

i den stat i vilken en

a été prise vise la loi

measure

has

been

åtgärd

har

vidtagits

la procédure

taken shall be con-

avse lag eller förfar-

vigueur

dans

cette

strued as referring to

ande eller myndighet

unité territoriale

the law or procedure

inom

den

territori-

l'autorité

l'unité

force

such

ella enhet i vilken en

territoriale

dans

la-

territorial

unit

sådan åtgärd har vid-

quelle cette mesure a

authority

the

tagits,

été prise ;

territorial

unit

which such measure

was taken;

h) toute

référence à

h) any

reference

h) varje

hänvisning

la loi, à la procédure

the law or procedure

till

den

anmodade

l'autorité

authority

the

statens lag eller för-

468

SOU 2015:74

Bilaga 2

l'Etat

requis

vise

requested State shall

farande

eller myn-

loi ou

procédure

be construed as re-

dighet avse lag eller

en vigueur dans cette

ferring to the law or

förfarande

eller

unité territoriale

procedure in force in

myndighet inom den

l'autorité

l'unité

such territorial

unit

territoriella

enhet i

territoriale

dans

la-

authority of

the

vilken

erkännande

quelle

recon-

territorial

unit

eller

verkställighet

naissance

l'exé-

which recognition or

har begärts,

cution est invoquée ;

enforcement

sought;

i) toute

référence

i) any

reference

i) varje

hänvisning

l’Etat de la mise en

the

State

where a

till

en stat

där

oeuvre de la mesure

measure

pro-

skyddsåtgärden

ska

protection

vise

tection is to be im-

genomföras avse den

l’unité territoriale de

plemented

shall

territoriella

enhet

la mise en oeuvre de

construed

re-

där

åtgärden

ska

la mesure ;

ferring to the terri-

genomföras,

torial unit where the

measure is to be im-

plemented;

j) toute

référence

j) any

reference

j) varje

hänvisning

aux

organismes

bodies or authorities

till den statens organ

autorités de cet Etat,

that

State,

other

eller

myndigheter,

autres que les Auto-

than Central Autho-

utom

centralmyn-

rités

centrales,

vise

rities, shall be con-

digheter,

avse

les

organismes

strued as referring to

organ

eller

myndig-

autorités

habilités à

those authorised

heter som är bemyn-

agir

dans

l'unité

act

the relevant

digade att vidta åt-

territoriale

con-

territorial unit.

gärder

inom

den

cernée.

relevanta territoriella

enheten.

469

Bilaga 2

SOU 2015:74

Article 46

Artikel 46

Pour identifier la loi

For

the

purpose

Vid

fastställande av

applicable

vertu

identifying the appli-

tillämplig lag

enligt

chapitre III,

cable

law

under

kapitel III med av-

lorsqu'un Etat com-

Chapter III, in rela-

seende

på

stat

prend deux ou plu-

tion to a State which

som

omfattar

två

sieurs

unités

terri-

comprises

two

eller

flera

territori-

toriales

dont

cha-

more territorial units

ella enheter vilka var

cune

son propre

each of which has its

för sig har sitt eget

système de droit ou

own

system of

law

rättssystem

eller

un ensemble

or set of rules of law

regelverk på det om-

règles ayant trait aux

in respect of matters

råde

som

denna

questions régies par

covered

this

konvention omfattar

la présente Conven-

Convention,

the

ska

följande

regler

tion, les règles sui-

following rules apply

tillämpas:

vantes s'appliquent:

–

a) en

présence

a) if

there

are

rules

a) Om

det

finns

règles

vigueur

in force in such a

regler i kraft i en

dans cet Etat identi-

State

identifying

sådan

stat

där

det

fiant

l'unité

terri-

which

territorial

fastställs vilken terri-

toriale dont la loi est

unit's law is appli-

toriell

enhets

lag

applicable,

la loi

cable, the law of that

som

är

tillämplig,

cette unité s'applique

unit applies;

ska

lagen

denna

;

enhet tillämpas.

b) en

l'absence

b) in the absence of

b) Om det inte finns

telles règles, la loi de

such rules, the law of

några

sådana

regler

l'unité

territoriale

the

relevant

terri-

ska lagen i den rele-

définie selon les dis-

torial unit as defined

vanta

territoriella

positions

l'ar-

in Article 45 applies.

enheten enligt

arti-

ticle 45 s'applique.

kel 45 tillämpas.

Article 47			Article 47		Artikel 47
Pour identifier la loi			For the	purpose of	Vid fastställande av
applicable en		vertu	identifying the appli-		tillämplig lag enligt
du	chapitre	III,	cable	law under	kapitel III med av-
lorsqu'un Etat com-			Chapter III, in rela-		seende på	en	stat
prend	deux	ou	tion to a State which		som har	två	eller

470

SOU 2015:74

Bilaga 2

plusieurs

systèmes

has

two

flera

rättssystem

de droit ou en-

systems of law

eller

regelverk

som

sembles

règles

sets of rules of law

är

tillämpliga

på

applicables

des

applicable

diffe-

olika

kategorier av

catégories

différen-

rent