Skydd för vuxna i internationella situationer – 2000 års Haagkonvention

Betänkande av Utredningen om skydd för vuxna i internationella situationer

Stockholm 2015

SOU 2015:74

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst, 106 47 Stockholm

Ordertelefon: 08-598 191 90

E-post: order.fritzes@nj.se

Webbplats: fritzes.se

För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Svara på remiss – hur och varför.

Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02)

En kort handledning för dem som ska svara på remiss. Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remisser

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet.

Omslag: Elanders Sverige AB.

Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2015.

ISBN 978-91-38-24337-4

ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 23 januari 2014 att ge en särskild utre- dare i uppdrag att lämna förslag om ett svenskt tillträde till 2000 års Haagkonvention om internationellt skydd för vuxna. Utredaren ska analysera behovet av författningsändringar för att Sverige ska kunna tillträda konventionen och lämna förslag till de författnings- ändringar som ett tillträde till konventionen ger anledning till.

Den 23 januari 2014 förordnades hovrättsrådet, tillika vice ord- föranden, Ulrika Beergrehn som särskild utredare.

Som sakkunniga i utredningen förordnades den 7 mars 2014 numera ämnesrådet Kent Löfgren och numera rådmannen Carl Rosenmüller. Carl Rosenmüller ersattes från och med den 8 september 2014 av rättssakkunnige Johan Klefbäck.

Som experter förordnades den 7 mars 2014 professorn Maarit Jänterä-Jareborg, rådmannen Maria Ek Oldsjö, juristen Gaston Fernández Palma, förbundsjuristen Eva von Schéele, advokaten Theddo Rother-Schirren och juristen Charlotte Rudebeck. Gaston Fernández Palma ersattes den 2 juni 2014 av juristen Kristina Swiech. Carl Rosenmüller förordnades den 8 september 2014 som expert.

Hovrättsassessorn Charlotte Biörklund Uggla har varit utred- ningens sekreterare från den 23 januari 2014.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om skydd för vuxna i internationella situationer, överlämnar härmed betänk- andet Skydd för vuxna i internationella situationer – 2000 års Haag- konvention (SOU 2015:74). Utredningens uppdrag är härmed slut- fört.

Stockholm i augusti 2015

Ulrika Beergrehn

/Charlotte Biörklund Uggla

Innehåll

Förkortningar och ordförklaringar.........................................

19

Sammanfattning ................................................................

25

Summary ..........................................................................

41

1

Författningsförslag.....................................................

59

1.1

Förslag till lag om 2000 års Haagkonvention........................

59

1.2Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap och förmynderskap ...............................................

62

1.3Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd

och service till vissa funktionshindrade.................................

69

1.4Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

(2001:453)................................................................................

71

1.5Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

 

sekretesslagen (2009:400).......................................................

73

 

Del I

 

 

Inledning och bakgrund

 

2

Uppdraget ................................................................

77

2.1

Utredningens direktiv.............................................................

77

2.2

Utredningens arbete ...............................................................

78

2.3

Betänkandets disposition........................................................

79

5

Innehåll

SOU 2015:74

3

Bakgrund..................................................................

81

3.1

Skydd för vuxna......................................................................

81

3.2

Behovet av skydd för vuxna i internationella situationer.....

82

3.3

Haagkonferensen för internationell privaträtt .....................

84

3.4

Haagkonventioner rörande skydd för vuxna........................

84

3.5

EU och 2000 års Haagkonvention ........................................

85

 

3.5.1

Medlemsstaternas behörighet och EU:s

 

 

 

möjlighet att ansluta sig till konventionen ............

85

3.5.2Arbetet inom EU med internationellt skydd

för vuxna..................................................................

86

3.6Övrigt internationellt samarbete och arbete angående

hjälp- och skyddsbehövande vuxna.......................................

89

3.6.11931 års nordiska äktenskapskonvention och

andra internordiska regleringar ..............................

89

3.6.2Förenta nationernas konvention om

rättigheter för personer med

 

funktionsnedsättning..............................................

90

3.6.3Europarådets rekommendation om det

 

 

rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna ..........

91

 

3.6.4

Pågående arbete om beslutsoförmögna

 

 

 

personers ställning ..................................................

92

4

Gällande rätt .............................................................

95

4.1

Inledning .................................................................................

95

4.2

Aktuell lagstiftning.................................................................

96

4.2.1Konventionsbunden och mellanstatligt

 

harmoniserad lagstiftning .......................................

96

4.2.2

Svensk autonom lagstiftning ..................................

97

4.3 Svensk internationell behörighet...........................................

98

4.3.1

God man och förvaltare..........................................

98

4.3.2

Omyndigförklaring...............................................

101

4.3.3

Vård och omhändertagande..................................

101

4.3.4

Interimistiska beslut .............................................

103

4.3.5

Beslut med territoriell effekt................................

104

6

SOU 2015:74 Innehåll

4.4

Tillämplig lag.........................................................................

105

 

4.4.1

God man och förvaltare ........................................

105

 

4.4.2

Omyndigförklaring ...............................................

107

 

4.4.3

Vård och omhändertagande ..................................

108

 

4.4.4

Skydd för tredje man.............................................

108

 

4.4.5

Ordre public-förbehållet enligt 1904 års lag........

109

4.5

Erkännande och verkställighet.............................................

110

 

4.5.1

Utgångspunkter.....................................................

110

 

4.5.2

1931 års förordning ...............................................

110

 

4.5.3

1988 års lag.............................................................

111

4.5.4Lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,

 

Finland, Island eller Norge för verkställighet

 

 

av beslut om vård eller behandling .......................

112

4.5.5

1904 års lag.............................................................

113

4.6Svensk materiell rätt i fråga om godmanskap,

förvaltarskap, vård och omhändertagande...........................

114

4.6.1

Godmanskap..........................................................

114

4.6.2

Förvaltarskap .........................................................

116

4.6.3

Frivillig vård enligt SoL och LSS ..........................

117

4.6.4

Tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT...............

119

4.6.5Verkställighetsförfarande enligt

 

 

utsökningsbalken...................................................

123

 

 

Del II

 

 

 

2000 års Haagkonvention

 

5

2000 års Haagkonvention – innehåll,

 

 

offentligrättsliga aspekter och tolkning ......................

127

5.1

Konventionens innehåll........................................................

127

5.2

De offentligrättsliga aspekterna...........................................

128

 

5.2.1

Allmänt...................................................................

128

5.2.2En gradvis förändrad hållning gentemot

 

 

utländska offentligrättsliga anspråk .....................

130

 

5.2.3

2000 års Haagkonvention .....................................

132

5.3

Språkversioner och tolkningen av konventionen................

133

5.4

Hemvistbegreppet.................................................................

135

7

Innehåll

SOU 2015:74

6

Tillträde till 2000 års Haagkonvention .......................

137

6.1Frågan om Sveriges tillträde till 2000 års

Haagkonvention ...................................................................

137

6.1.1

Utgångspunkter ....................................................

137

6.1.2EU-rättsliga aspekter, FN och intresset av

 

 

nordisk rättslikhet.................................................

138

 

6.1.3

Konventionens regelverk......................................

139

 

6.1.4

Sammantagen bedömning.....................................

141

6.2

Införlivande genom inkorporering......................................

142

7

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention.....

145

7.1

Utgångspunkter och målsättningar för

 

 

konventionssamarbetet (ingressen) ....................................

145

7.2

Tillämpningsområde och ändamål (artikel 1) .....................

146

 

7.2.1

Skydd för vuxna i internationella situationer

 

 

 

(artikel 1.1) ............................................................

146

7.2.2Fastställande av den stat vars myndigheter är behöriga att vidta skyddsåtgärder

(artikel 1.2.a) .........................................................

147

7.2.3Fastställande av tillämplig lag (artiklarna 1.2.b

och 1.2.c) ...............................................................

152

7.2.4Föreskrivande av erkännande och

verkställighet (artikel 1.2.d) .................................

153

7.2.5Samarbete mellan myndigheterna

 

 

(artikel 1.2.e) .........................................................

153

7.3

Definition av en vuxen (artikel 2) .......................................

153

7.4

Åtgärder som omfattas av konventionen (artikel 3)..........

155

 

7.4.1

Allmänt ..................................................................

155

7.4.2Fastställande av den nedsatta eller bristande personliga förmågan och förordnande av

skyddsåtgärder (artikel 3.a) ..................................

156

7.4.3Förordnande att ställa en vuxen under en

 

rättslig eller administrativ myndighets skydd

 

 

(artikel 3.b)............................................................

157

7.4.4

Förvaltarskap, godmanskap och liknande

 

 

institut (artikel 3.c)...............................................

158

8

SOU 2015:74

Innehåll

7.4.5Förordnande av och uppgifter för en person

 

eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes

 

 

person eller egendom (artikel 3.d) .......................

158

7.4.6

Placering av den vuxne på en institution eller

 

 

något annat ställe där skydd kan

 

 

tillhandahållas (artikel 3.e)....................................

159

7.4.7Förvaltning av, bevarande av eller förfogande

över den vuxnes egendom (artikel 3.f).................

160

7.4.8Beviljande av tillstånd till ett särskilt ingripande för att skydda den vuxne eller

 

dennes egendom (artikel 3.g) ...............................

161

7.5 Åtgärder som utesluts från konventionen (artikel 4).........

162

7.5.1

Allmänt...................................................................

162

7.5.2

Underhållsskyldighet (artikel 4.1.a).....................

163

7.5.3Ingående, annullering och upplösning av

äktenskap (artikel 4.1.b)........................................

164

7.5.4Förmögenhetsförhållanden i äktenskap eller i

 

motsvarande förhållanden (artikel 4.1.c) .............

164

7.5.5

Truster eller arv (artikel 4.1.d)..............................

165

7.5.6

Social trygghet (artikel 4.1.e)................................

165

7.5.7Offentligrättsliga åtgärder av allmän karaktär

för hälsa (artikel 4.1.f)...........................................

166

7.5.8Åtgärder som vidtas mot en person till följd av att han eller hon har begått brottsliga

 

 

gärningar (artikel 4.1.g).........................................

166

 

7.5.9

Beslut i fråga om rätt till asyl och om

 

 

 

invandring (artikel 4.1.h) ......................................

167

 

7.5.10

Åtgärder som uteslutande vidtas för att trygga

 

 

 

den allmänna säkerheten (artikel 4.1.i) ................

167

 

7.5.11

Behörighet att verka som den vuxnes

 

 

 

företrädare (artikel 4.2).........................................

168

8

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention...............

169

8.1Allmänt om behörighetsbestämmelserna i 2000 års

Haagkonvention....................................................................

169

8.1.1Behörighetsbestämmelserna och deras

inbördes förhållanden............................................

169

9

Innehåll

SOU 2015:74

8.1.2Något om behörighetsbestämmelsernas

 

allmänna tillämplighet och autonom rätt.............

171

8.1.3

Tidpunkt för behörighet.......................................

172

8.2Behörighet för myndigheterna i den vuxnes

hemvistland (artikel 5) .........................................................

174

8.2.1

Behörighet utifrån hemvistet (artikel 5.1)...........

174

8.2.2Nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat

(artikel 5.2) ............................................................

175

8.3Behörighet för myndigheterna i den vuxnes vistelseland

i vissa fall (artikel 6) .............................................................

176

8.4Behörighet i det land där den vuxne är medborgare

(artikel 7) ..............................................................................

179

8.4.1

Allmänt om tillämpningen av artikel 7 ................

179

8.4.2Förutsättningar för medborgarlandets

behörighet (artikel 7.1).........................................

180

8.4.3Medborgarlandets subsidiära behörighet

(artikel 7.2 och 7.3)...............................................

181

8.5Överföring av behörighet att vidta skyddsåtgärder

(artikel 8) ..............................................................................

183

8.6Behörighet i det land där den vuxne har egendom

 

(artikel 9) ..............................................................................

188

8.7

Åtgärder i brådskande fall (artikel 10) ................................

189

 

8.7.1

Behörighet i brådskande fall (artikel 10.1) ..........

189

 

8.7.2

Upphörandet av åtgärder som har vidtagits i

 

 

 

brådskande fall och lämnandet av information

 

 

 

(artikel 10.2–10.4) .................................................

190

8.8

Tillfälliga åtgärder med territoriell effekt (artikel 11)........

192

8.9

Vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12) ........................

194

8.10

Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

bestämmelser ........................................................................

196

 

8.10.1

Allmänt ..................................................................

196

 

8.10.2

Behörighet enligt artiklarna 5–11.........................

196

 

8.10.3

Särskilt om överföring av behörighet att vidta

 

 

 

skyddsåtgärder (artikel 8).....................................

201

10

SOU 2015:74

Innehåll

 

8.10.4 Vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12) .........

211

9

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention...........

213

9.1

Allmänt om bestämmelserna om tillämplig lag i

 

 

2000 års Haagkonvention.....................................................

213

9.2

Tillämplig lag vid utövande av behörighet (artikel 13).......

214

9.3Tillämpningen av en åtgärd i en annan stat än där

 

åtgärden beslutades (artikel 14) ...........................................

215

9.4

Skydd för tredje man (artikel 17).........................................

217

9.5

Övriga lagvalsregler (artiklarna 18–21) ...............................

219

 

9.5.1

Icke-fördragsslutande staters lag och förbudet

 

 

 

mot renvoi (artiklarna 18–19)...............................

219

9.5.2Internationellt tvingande bestämmelser

 

(artikel 20) .............................................................

220

9.5.3

Ordre public (artikel 21).......................................

222

9.6Behovet av lagändringar eller kompletterande

bestämmelser.........................................................................

222

9.6.1Tillämplig lag vid utövande av behörighet

 

 

(artiklarna 13 och 14) ............................................

222

 

9.6.2

Skydd för tredje man och övriga bestämmelser

 

 

 

om tillämplig lag (artiklarna 17–21) .....................

223

10

Särskilt om framtidsfullmakter..................................

225

10.1

Inledning................................................................................

225

10.2

Artikel 15...............................................................................

226

 

10.2.1

Framtidsfullmakter................................................

226

 

10.2.2 Hemvistlandets lag är tillämplig ...........................

227

 

10.2.3 Val av tillämplig lag................................................

227

 

10.2.4 Tillämplig lag på sättet för utövandet av rätten

 

 

 

att företräda den vuxne .........................................

229

10.3

Artikel 16...............................................................................

229

10.4

Framtidsfullmakter och andra fullmakter ...........................

230

10.5

Förslag rörande framtidsfullmakter.....................................

230

11

Innehåll

SOU 2015:74

10.6 Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

bestämmelser ........................................................................

231

10.6.1

Inledning................................................................

232

10.6.2

Behörighet i anledning av artiklarna 15 och 16 ...

233

10.6.3Om framtidsfullmakter införs i svensk

 

 

materiell rätt ..........................................................

234

11

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års

 

 

Haagkonvention.......................................................

235

11.1

Allmänt om bestämmelserna om erkännande och

 

 

verkställighet i 2000 års Haagkonvention...........................

235

11.2

Erkännande (artikel 22) .......................................................

236

 

11.2.1

Erkännande som huvudregel ................................

236

 

11.2.2

Vägransgrunder .....................................................

237

11.3

Beslut i fråga om erkännande eller icke-erkännande av

 

 

en åtgärd (artikel 23) ............................................................

241

11.4

Exekvaturförfarandet och förbuden mot omprövning

 

 

(artiklarna 24–26) .................................................................

242

11.4.1Bedömningen av de faktiska omständigheterna

 

 

(artikel 24) .............................................................

242

 

11.4.2

Verkställbarhetsförklaring (artikel 25)................

243

 

11.4.3 Förbud mot omprövning i sak (artikel 26) .........

245

11.5

Verkställighet (artikel 27)....................................................

246

11.6

Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

bestämmelser ........................................................................

248

 

11.6.1

Inledning................................................................

248

11.6.2Erkännande och vägransgrunder (artiklarna 22

och 25.3) ................................................................

248

11.6.3Behörig domstol vid beslut om erkännande och exekvaturförfarandet (artiklarna 23

och 25) ...................................................................

249

11.6.4 Handläggningsfrågor vid beslut om

 

erkännande och verkställbarhetsförfarandet

 

(artiklarna 23 och 25)............................................

254

11.6.5Förbuden mot omprövning (artiklarna 24

och 26) ...................................................................

257

12

SOU 2015:74

Innehåll

11.6.6 Verkställighet (artikel 27).....................................

257

12Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information enligt 2000 års

 

Haagkonvention ......................................................

261

12.1

Allmänt om samarbete och tillhandahållande av

 

 

information enligt 2000 års Haagkonvention .....................

261

12.2

Svensk rätt i fråga om sekretess, anmälnings- och

 

 

underrättelseskyldighet samt personuppgiftsbehandling...

263

 

12.2.1

Utlämnande av uppgifter ......................................

263

 

12.2.2 Sekretess hos vissa myndigheter...........................

264

 

12.2.3

Anmälnings- och underrättelseskyldighet i

 

 

 

vissa fall ..................................................................

268

 

12.2.4

Behandling av personuppgifter.............................

269

12.3

Centralmyndighetssamarbete enligt andra

 

 

internationella instrument....................................................

270

12.4

Centralmyndigheten.............................................................

272

12.4.1Centralmyndighetens funktion enligt

 

 

konventionen (artikel 28) .....................................

272

 

12.4.2

Centralmyndighetens uppgifter enligt

 

 

 

konventionen (artiklarna 29 och 30)....................

272

12.5

Samförståndslösningar (artikel 31)......................................

274

12.6

Upplysningar om en enskild vuxen .....................................

274

 

12.6.1

Allmänt...................................................................

274

 

12.6.2 Inför vidtagandet och genomförandet av en

 

 

 

åtgärd (artikel 32) ..................................................

275

 

12.6.3 Om den vuxne utsätts för allvarlig fara

 

 

 

(artikel 34) .............................................................

277

 

12.6.4 Hinder mot att begära eller överlämna

 

 

 

uppgifter (artikel 35).............................................

278

12.7

Avgifter och avtal mellan stater (artiklarna 36 och 37) ......

278

12.8

Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

bestämmelser.........................................................................

280

 

12.8.1 Centralmyndighet enligt 2000 års

 

 

 

Haagkonvention ....................................................

280

13

Innehåll

SOU 2015:74

 

12.8.2 Centralmyndighetens uppgifter (artiklarna 29

 

 

och 30) ...................................................................

283

 

12.8.3 Samförståndslösningar (artikel 31)......................

285

 

12.8.4 Upplysningar om en enskild vuxen

 

 

(artiklarna 32, 34 och 35)......................................

286

 

12.8.5 Sekretess för uppgifter hos

 

 

centralmyndigheten ..............................................

292

 

12.8.6 Överföring av personuppgifter till ett land

 

 

utanför det Europeiska ekonomiska

 

 

samarbetsområdet .................................................

292

 

12.8.7 Avgifter och avtal mellan staterna

 

 

(artiklarna 36 och 37)............................................

294

13

Särskilt om placeringen av vuxna i en annan

 

 

fördragsslutande stat................................................

297

13.1

Allmänt..................................................................................

297

13.2

Samrådsskyldighet inför placeringen av en vuxen i en

 

 

annan fördragsslutande stat (artikel 33) .............................

298

13.3

Allmänt om den svenska regleringen av särskilt boende

 

 

och vård utanför det egna hemmet......................................

300

13.4

Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

bestämmelser ........................................................................

302

 

13.4.1 Utgångspunkter för prövningen av en

 

 

placering.................................................................

302

 

13.4.2 Behörighet vid prövningen av en placering i

 

 

Sverige....................................................................

305

 

13.4.3 Förutsättningar för godtagande av placeringar

 

 

i Sverige och svenska beslut om boende i en

 

 

annan fördragsslutande stat..................................

306

 

13.4.4 Överklagan av beslut enligt artikel 33..................

313

14

2000 års Haagkonventions förhållande till andra

 

 

internationella instrument och autonom rätt ...............

315

14.1

Allmänt..................................................................................

315

14.2

Förhållandet mellan 2000 års Haagkonvention och

 

 

1905 års Haagkonvention ....................................................

316

14

SOU 2015:74 Innehåll

14.3

Förhållandet mellan 2000 års Haagkonvention och

 

 

andra internationella instrument (artikel 49)......................

316

14.4

2000 års Haagkonvention i förhållande till autonom

 

 

rätt..........................................................................................

 

318

14.5

Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

bestämmelser.........................................................................

319

15 Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i

 

 

2000 års Haagkonvention ........................................

321

15.1

De allmänna bestämmelserna och slutbestämmelserna i

 

 

2000 års Haagkonvention.....................................................

321

15.2

Intyg.......................................................................................

 

321

 

15.2.1 Artikel 38 2000 års Haagkonvention ...................

322

 

15.2.2 Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

 

bestämmelser .........................................................

324

15.3

Behandlingen av personuppgifter och sekretess .................

326

 

15.3.1 Artiklarna 39 och 40 2000 års

 

 

 

Haagkonvention ....................................................

326

 

15.3.2 Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

 

bestämmelser .........................................................

327

15.4

Övergångsbestämmelser (artikel 50)...................................

331

 

15.4.1 Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

 

bestämmelser .........................................................

332

15.5

Översättning av handlingar och reservationsmöjligheter...

332

 

15.5.1 Översättning av handlingar (artikel 51)...............

332

 

15.5.2

Reservationsmöjligheter (artikel 56)....................

333

 

15.5.3 Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

 

bestämmelser .........................................................

334

15.6

Övriga bestämmelser ............................................................

335

 

15.6.1 Undantag från krav på legalisering (artikel 41) ...

335

 

15.6.2 Bestämmelser som rör stater med flera

 

 

 

rättssystem .............................................................

336

 

15.6.3

Utvärdering av tillämpningen ...............................

336

 

15.6.4

Undertecknande, ratificering m.m. ......................

337

15

Innehåll

SOU 2015:74

15.6.5Behovet av lagändringar eller kompletterande

 

 

bestämmelser.........................................................

337

 

 

Del III

 

 

 

Autonom rätt

 

16

Behovet av autonoma bestämmelser ..........................

341

16.1

Utgångspunkter....................................................................

341

16.2

Ändringsbehov i 5 kap. 1904 års lag....................................

343

 

16.2.1

Inledning................................................................

343

 

16.2.2

Behörighet .............................................................

345

 

16.2.3

Tillämplig lag .........................................................

351

 

16.2.4

Erkännande och verkställighet .............................

354

 

16.2.5 Övriga lagändringar i 1904 års lag........................

360

16.3

Särskilt om ordningen för placeringar av vuxna i en

 

 

annan fördragsslutande stat bör göras allmänt tillämplig .. 368

 

 

Del IV

 

 

 

Lagtekniska frågor m.m.

 

17

Lagtekniska lösningar...............................................

373

17.1

En särskild lag för bestämmelser avseende 2000 års

 

 

Haagkonvention ...................................................................

373

17.2

Frågan om inkorporering.....................................................

374

17.3

5 kap. 1904 års lag.................................................................

375

18

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................

377

18.1

Ikraftträdande .......................................................................

377

18.2

Övergångsbestämmelser ......................................................

378

 

18.2.1 Lagen om 2000 års Haagkonvention och de

 

 

 

kompletterande bestämmelserna till

 

 

 

konventionen.........................................................

378

 

18.2.2 1904 års lag och övriga lagar.................................

378

16

SOU 2015:74 Innehåll

19

Förslagens konsekvenser ..........................................

381

19.1

Konsekvenser för enskilda ...................................................

381

19.2

Konsekvenser för det allmänna............................................

383

 

19.2.1

Allmänt...................................................................

383

 

19.2.2

Socialstyrelsen........................................................

384

 

19.2.3

Domstolarna ..........................................................

388

 

19.2.4

Kommun och landsting.........................................

390

Del V

Författningskommentar

20

Författningskommentar ............................................

395

20.1

Inledning................................................................................

395

20.2

Förslaget till lag om 2000 års Haagkonvention ..................

395

20.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

 

äktenskap och förmynderskap .............................................

401

20.4

Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd

 

 

och service till vissa funktionshindrade...............................

409

20.5

Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

 

 

(2001:453)..............................................................................

412

20.6

Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

 

 

sekretesslagen (2009:400).....................................................

417

 

Bilagor

 

Bilaga 1 Kommittédirektiv 2014:5 .............................................

421

Bilaga 2 2000 års Haagkonvention.............................................

429

17

Förkortningar och ordförklaringar

1904

års lag

lagen (1904:26 s. 1) om vissa

 

 

internationella rättsförhållanden

 

 

rörande äktenskap och för-

 

 

mynderskap

1905

års Haagkonvention

Den i Haag den 17 juli 1905

 

 

dagtecknade konventionen om

 

 

omyndighetsförklaring och där-

 

 

med jämförbara skyddsåtgärder

1931

års förordning

förordningen (1931:429) om

 

 

vissa internationella rätts-

 

 

förhållanden rörande äktenskap,

 

 

adoption och förmynderskap

1961

års Haagkonvention

Den i Haag den 5 oktober 1961

 

 

dagtecknade konventionen om

 

 

myndigheters behörighet och

 

 

tillämplig lag i frågor till skydd

 

 

för underåriga

1980

års Europarådskonvention

Den i Luxemburg den 20 maj

 

 

1980 dagtecknade konventionen

 

 

om erkännande och verkställig-

 

 

het av avgöranden rörande

 

 

vårdnad om barn samt om

 

 

återställande av vård av barn

1980

års Haagkonvention

Den i Haag den 25 oktober 1980

 

 

dagtecknade konventionen om

 

 

de civila aspekterna på internatio-

 

 

nella bortföranden av barn

19

Förkortningar och ordförklaringar

SOU 2015:74

1993 års Haagkonvention

Den i Haag den 29 maj 1993

 

dagtecknade konventionen om

 

skydd av barn och samarbete

 

vid internationella adoptioner

1996 års Haagkonvention

Den i Haag den 19 oktober 1996

 

dagtecknade konventionen om

 

behörighet, tillämplig lag, erkän-

 

nande, verkställighet och sam-

 

arbete i frågor om föräldraansvar

 

och åtgärder till skydd för barn

2000 års Haagkonvention

Den i Haag den 13 januari 2000

 

dagtecknade konventionen om

 

internationellt skydd för vuxna

arvsförordningen

Europaparlamentets och rådets

 

förordning (EU) nr 650/2012 av

 

den 4 juli 2012 om behörighet,

 

tillämplig lag, erkännande och

 

verkställighet av domar samt

 

godkännande och verkställighet

 

av officiella handlingar i samband

 

med arv och om inrättandet av

 

ett europeiskt arvsintyg

autonom rätt

Bestämmelser som gäller utan

 

någon konventionsbundenhet

 

och som inte är resultatet av

 

mellanstatligt samarbete

bet.

betänkande

Bryssel I-förordningen

Rådets förordning (EG)

 

nr 44/2001 av den 22 december

 

2000 om domstols behörighet

 

och om erkännande och verk-

 

ställighet av domar på privat-

 

rättens område

20

SOU 2015:74 Förkortningar och ordförklaringar

Bryssel II-förordningen

Rådets förordning (EG)

 

nr 2201/2003 av den 27 november

 

2003 om domstols behörighet

 

och om erkännande och verk-

 

ställighet av domar i äktenskaps-

 

mål och mål om föräldraansvar

 

samt om upphävande av

 

förordning (EG) nr 1347/2000

CU

Civilutskottet

dataskyddsdirektivet

Europaparlamentets och rådets

 

direktiv 95/46/EG av den

 

24 oktober 1995 om skydd för

 

enskilda personer med avseende

 

på behandling av personuppgifter

 

och om det fria flödet av sådana

 

uppgifter

den förklarande rapporten

se ”Explanatory Report”

dir.

Regeringens direktiv

Ds

Departementsserien

EES

Europeiska ekonomiska sam-

 

arbetsområdet

EU

Europeiska unionen

Europakonventionen

Europeiska konventionen den

 

4 november 1950 angående

 

skydd för de mänskliga rättig-

 

heterna och de grundläggande

 

friheterna

EU-domstolen

Europeiska unionens domstol

Explanatory report

Den förklarande rapporten till

 

2000 års Haagkonvention, upp-

 

rättad av professor Paul Lagarde

 

år 2003, och tillgänglig på Haag-

 

konferensens hemsida

 

FB

föräldrabalken

FN

Förenta nationerna

21

Förkortningar och ordförklaringar

SOU 2015:74

Haagkonferensen

Haagkonferensen för internatio-

 

nell privaträtt

HD

Högsta domstolen

IVO

Inspektionen för vård och

 

omsorg

JO

Riksdagens ombudsmän

kommissionen

Europeiska unionens

 

kommission

LPT

lagen (1991:1128) om psykiatrisk

 

tvångsvård

LSS

lagen (1993:387) om stöd och

 

service till vissa funktions-

 

hindrade

LVM

lagen (1988:870) om vård av

 

missbrukare i vissa fall

LVU

lagen (1990:52) med särskilda

 

bestämmelser om vård av unga

medlemsstat

en stat som är medlem i Euro-

 

peiska unionen

MIA

Myndigheten för internationella

 

adoptionsfrågor

NJA

Nytt juridiskt arkiv, avd. I

NJA II

Nytt juridiskt arkiv, avd. II

OSL

offentlighets- och sekretess-

 

lagen (2009:400)

prop.

proposition

PUL

personuppgiftslagen (1998:204)

regeringsformen

kungörelsen (1974:152) om be-

 

slutad ny regeringsform

rskr.

riksdagsskrivelse

rådet

Europeiska unionens råd

SFS

Svensk författningssamling

SoL

socialtjänstlagen (2001:453)

22

SOU 2015:74 Förkortningar och ordförklaringar

SOU

Statens offentliga utredningar

SvJT

Svensk juristtidning

Sveriges överenskommelser med

 

främmande makter

UD

Utrikesdepartementet

underhållsförordningen

Rådets förordning (EG)

 

nr 4/2009 av den 18 december

 

2008 om domstols behörighet,

 

tillämplig lag, erkännande och

 

verkställighet av domar samt

 

samarbete i fråga om underhålls-

 

skyldighet

ÄFL

den äldre och upphävda förvalt-

 

ningslagen (1971:290)

23

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har fått i uppdrag att överväga ett svenskt tillträde till den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om inter- nationellt skydd för vuxna (2000 års Haagkonvention).

I utredningens uppdrag ingår att undersöka hur svensk rätt förhåller sig till bestämmelserna i konventionen och att belysa för- hållandet till andra internationella instrument på området. Ställning ska tas till hur konventionen bör införlivas i svensk rätt och om Sverige bör reservera sig. Förslag på författningsändringar ska lämnas.

Utredningen ska också lämna förslag på vilken myndighet som lämpligen ska utses till centralmyndighet i förhållande till 2000 års Haagkonvention och om vissa uppgifter bör utföras av central- myndigheten eller av andra myndigheter eller organ.

Om utredningen under arbetets gång skulle finna att någon anknytande internationellt privaträttslig fråga bör tas upp, står det utredningen fritt att göra det.

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

I dagens globaliserade samhälle måste Sverige kunna erbjuda ett tids- enligt skydd för vuxna i gränsöverskridande situationer. Utred- ningen föreslår därför att Sverige ska tillträda 2000 års Haag- konvention genom att regeringen, efter riksdagens godkännande av konventionen, ratificerar den. Konventionen ska införlivas med svensk rätt genom inkorporering, vilket innebär att konventionens bestämmelser kommer att gälla som lag i Sverige. Förslaget om- fattar artiklarna 1–50 2000 års Haagkonvention, medan utredningen gör bedömningen att artikel 51 bör tas in i en förordning med

25

Sammanfattning

SOU 2015:74

kompletterande bestämmelser till konventionen samt att slut- bestämmelserna inte bör inkorporeras.

De bestämmelser i konventionen som inkorporeras ska ges före- träde i förhållandet till andra fördragsslutande stater, vilket anges i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden röran- de äktenskap och förmynderskap (1904 års lag).

2000 års Haagkonvention och förslag till lagändringar och kompletterande bestämmelser

Tillämpningsområde

Ett av syftena med 2000 års Haagkonvention är att förbättra skyd- det för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta tillvara sina intressen i internationella situa- tioner. För att uppnå detta syfte innehåller konventionen bestäm- melser som reglerar vilket lands myndigheter som ska vara behöriga att vidta åtgärder, liksom bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas i olika situationer. Även frågan om erkännande av åtgär- der som har vidtagits i de fördragsslutande staterna regleras, liksom förutsättningarna för deras verkställighet i en annan fördragsslutande stat. Konventionen innehåller också bestämmelser om samarbete mellan myndigheter i olika fördragsslutande stater.

2000 års Haagkonvention är tillämplig på åtgärder till skydd för sårbara personer från och med 18 års ålder. Konventionen omfattar såväl privaträttsliga som offentligrättsliga skyddsåtgärder. Åtgär- derna kan till exempel röra godmanskap, förvaltarskap och liknande institut enligt utländsk rätt. Även förordnandet av en stöd- eller kontaktperson, eller en personlig assistent omfattas av tillämpnings- området för konventionen. Dessutom omfattas insatser för vuxna i familjehem eller på en institution, förordnande att ställa en vuxen under en rättslig eller administrativ myndighets skydd samt förvalt- ning av den vuxnes egendom. Däremot omfattas inte frågor om bland annat underhållsskyldighet, ingående, annullering och upplös- ning av äktenskap, förmögenhetsförhållanden i äktenskap, social trygghet eller beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring.

26

SOU 2015:74

Sammanfattning

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention reglerar myndigheters internationella behörighet i frågor om skyddsåtgärder för vuxna. Konventionens bestämmelser ger internationell behörighet till svenska myndig- heter när en vuxen har hemvist i Sverige och i förhållande till vuxna i Sverige vars hemvist inte kan fastställas eller som är på flykt. Hem- vistlandet och, om hemvistet inte kan fastställas, vistelselandet kan avstå sin behörighet till förmån för myndigheterna i den fördrags- slutande stat där den vuxne är medborgare. Därtill är myndigheter- na i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom behöriga att vidta skyddsåtgärder när det gäller egendomen. Konventionen ger därutöver behörighet till svenska myndigheter i förhållande till vuxna som vistas i Sverige (eller i förhållande till vuxnas egendom i Sverige) om det är fråga om brådskande fall eller med avseende på så kallade territoriella åtgärder som endast gäller i Sverige.

Utredningen föreslår att det i lag införs en bestämmelse om reservforum för socialnämnden i situationer då svensk behörighet föreligger enligt 2000 års Haagkonvention, men då det inte finns någon behörig socialnämnd enligt det nuvarande svenska regel- verket. Det föreslås också att behörighetsbestämmelserna i 5 kap. 2 och 4 §§ 1904 års lag, för brådskande situationer och för de fall när en utländsk medborgare har hemvist här i landet, upphävs. De situa- tioner som nu regleras av nämnda bestämmelser kommer efter ett tillträde till 2000 års Haagkonvention att regleras av konventionen. I övrigt behövs, enligt utredningens bedömning, inte några lagänd- ringar eller kompletterande bestämmelser i lag för att konven- tionens behörighetsregler ska kunna följas.

Det finns en inbyggd flexibilitet i 2000 års Haagkonvention så att den internationella behörigheten så långt möjligt kan bestäm- mas utifrån den vuxnes intresse i varje enskilt fall. Enligt konven- tionen är det möjligt för myndigheterna i två fördragsslutande stater att i ett visst fall, med beaktande av den vuxnes intresse, komma överens om vilket lands myndighet som ska vara behörig. Möjligheten att ”överföra” behörighet från en fördragsslutande stat till en annan kommer bara i fråga om båda myndigheterna är överens om att detta ligger i den vuxnes intresse. En överföring av behörig- het till ett annat land förutsätter att den vuxne har en viss anknyt- ning till det landet.

27

Sammanfattning

SOU 2015:74

Utredningen gör bedömningen att en svensk myndighets rätt att framställa en begäran om överföring av behörighet till en myndig- het i en annan fördragsslutande stat och skyldigheten att ta emot en motsvarande begäran från en myndighet i en annan fördragsslutande stat inte kräver några lagändringar eller några kompletterande be- stämmelser. Det bör inte heller utses några särskilda myndigheter till vilka en begäran om överföring av behörighet ska riktas. Det bör i stället vara tillåtet för en myndighet i en annan fördragsslutande stat att rikta en begäran antingen direkt till en behörig svensk myn- dighet eller till centralmyndigheten för vidarebefordring till den behöriga svenska myndigheten. Utredningen gör bedömningen att det bör föreskrivas i förordning att centralmyndigheten genast ska vidarebefordra en begäran enligt 2000 års Haagkonvention till behörig svensk myndighet.

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention innehåller bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas när en åtgärd vidtas till skydd för en vuxen. I enlighet med huvudregeln i konventionen ska svenska myndigheter i första hand tillämpa svensk lag vid utövandet av sin behörighet en- ligt bestämmelserna i konventionen. Undantagsvis får dock utländsk lag beaktas eller tillämpas.

Konventionen innehåller också bestämmelser om giltigheten av en rättshandling mellan den vuxnes företrädare och en tredje man. Ett visst skydd ges enligt bestämmelsen åt en tredje man i god tro, för det fall den vuxnes företrädare är behörig enligt lagen i den stat där rättshandlingen företogs men inte behörig enligt den lag som ut- pekas primärt enligt bestämmelserna i lagvalskapitlet.

Bestämmelserna om tillämplig lag utgör inte något hinder mot att tillämpa bestämmelser i lagen i den stat där den vuxne ska skyddas, när tillämpningen av sådana bestämmelser är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig – så kallade internationellt tvingande bestämmelser.

Om tillämpningen av den lag som utpekas enligt 2000 års Haag- konvention skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen, det vill säga skulle strida mot ordre public, får den lagen åsidosättas i den mån som är nödvändigt.

28

SOU 2015:74

Sammanfattning

Konventionens bestämmelser om tillämplig lag kräver inte några lagändringar eller kompletterande bestämmelser i svensk lag.

Särskilt om framtidsfullmakter

2000 års Haagkonvention omfattar frågan om vilken stats lag som ska tillämpas på framtidsfullmakter, det vill säga fullmakter som är avsedda att utövas när fullmaktsgivaren inte längre förmår att skydda sina intressen. Detta innebär att stater som inte har insti- tutet framtidsfullmakt men som har tillträtt konventionen i prak- tiken kan komma att behöva ge effekt åt framtidsfullmakter enligt en annan stats lag. I Sverige finns inte institutet framtidsfullmakt.

I konventionen regleras vilket lands lag som ska tillämpas på förekomsten, omfattningen, ändring och upphörande av en fram- tidsfullmakt. Fullmaktsgivaren har ett visst utrymme att själv i full- makten anvisa vilken lag som ska vara tillämplig. Det finns även en möjlighet för behöriga myndigheter att återkalla eller ändra rätten att företräda den vuxne genom en framtidsfullmakt.

Utredningen föreslår att behörig domstol i frågor som gäller framtidsfullmakter ska vara tingsrätten i den ort där fullmakts- givaren har hemvist. Om fullmaktsgivaren inte har hemvist i Sverige, ska Stockholms tingsrätt vara reservforum. Vid handläggningen ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas. Om institutet framtidsfullmakt framöver införs i svensk materiell rätt gör utred- ningen bedömningen att det bör sörjas för att det finns en svensk behörig myndighet för utlandsanknutna situationer.

Erkännande och verkställighet enligt 2000 års Haagkonvention

En åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat med stöd av bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention ska som huvudregel erkännas i övriga fördragsslutande stater. Det finns dock omstän- digheter som gör att en åtgärd inte behöver erkännas. En sådan situation föreligger till exempel om åtgärden, i strid mot grundlägg- ande svenska förfaranderegler, har vidtagits inom ramen för ett förfarande utan att den vuxne har fått möjlighet att komma till tals (gäller inte brådskande fall). En annan grund för att vägra erkän- nande är om åtgärden är oförenlig med en senare åtgärd vidtagen i

29

Sammanfattning

SOU 2015:74

Sverige. De parter som berörs av en åtgärd kan begära att svensk myndighet i ett särskilt förfarande prövar om åtgärden erkänns eller inte i Sverige.

Om en åtgärd som vidtas i en fördragsslutande stat i och för sig är verkställbar där, men önskas verkställd i Sverige, ska åtgärden på ansökan förklaras verkställbar här i landet. Samma vägransgrunder som gäller i fråga om erkännande är dock tillämpliga vid pröv- ningen, och kan alltså leda till att en ansökan avslås. För det fall åtgärden förklaras verkställbar i Sverige ska den verkställas som om den hade vidtagits i Sverige, enligt svensk lag.

Utredningen föreslår vissa kompletterande bestämmelser som ska gälla i förhållande till både en ansökan om att en åtgärd ska erkännas eller inte och en ansökan om att en åtgärd ska förklaras verkställbar i Sverige. Ett av dessa förslag är att den tingsrätt som regeringen föreskriver ska vara behörig myndighet, oavsett om åt- gärden enligt svenska regler betraktas som offentligrättslig eller privaträttslig. Behörigheten bör emellertid delas upp utifrån om det är fråga om åtgärder som helt eller delvis rör den vuxnes person eller om åtgärder som rör egendom. En ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring som helt eller delvis avser en vuxens person bör göras till tingsrätten i den ort där den vuxne har hem- vist. Om den vuxne inte har hemvist i Sverige bör ansökan göras till Stockholms tingsrätt. En ansökan om erkännande eller verkställ- barhetsförklaring som rör en vuxens egendom bör i stället göras till den tingsrätt som prövar överklaganden i utsökningsmål. Vilken tingsrätt som i det enskilda fallet är behörig bör i flertalet fall be- stämmas utifrån var motparten till den som ansöker om att en utländsk åtgärd ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige har sin hemvist. Om motparten inte har sin hemvist i Sverige bör ansökan göras till Nacka tingsrätt.

Utredningen föreslår också vissa bestämmelser kring själva för- farandet, till exempel när det gäller vilka handlingar som ska ges in till tingsrätten och att handlingarna som huvudregel ska vara över- satta till svenska språket. Eftersom ett avgörande kan innehålla både ställningstaganden som omfattas av konventionens tillämpnings- område och sådana som inte gör det, föreslår utredningen att tings- rätten ska kunna förklara att avgörandet gäller eller är verkställbart endast i vissa delar.

30

SOU 2015:74

Sammanfattning

Vidare föreslår utredningen att det ska införas en komplette- rande bestämmelse i lag om verkställighet av en utländsk åtgärd. Enligt förslaget ska den utländska åtgärden verkställas enligt svensk rätt i enlighet med de regler som gäller för verkställighet av ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga.

Samarbete, centralmyndigheten och tillhandahållande av information enligt 2000 års Haagkonvention

En mycket viktig förutsättning för att 2000 års Haagkonvention ska fungera på avsett sätt är ett gott samarbete mellan de fördragsslutan- de staternas myndigheter och ett tillhandahållande av information dem emellan. Konventionen innehåller därför ett flertal bestämmel- ser om detta.

Enligt konventionen ska de fördragsslutande staterna utse en centralmyndighet. Centralmyndigheten har vissa uppgifter som ska utföras antingen av centralmyndigheten själv eller genom andra myndigheter eller organ. Tillhandahållandet av upplysningar om svenska lagar, uppmuntrandet till medling, förlikning eller liknande åtgärder för att uppnå samförståndslösningar samt hjälp med att lokalisera en vuxen i Sverige är exempel på sådana uppgifter. Ut- redningen har övervägt vilken myndighet som bör utses till central- myndighet och stannat för att ansvaret för att fullgöra denna upp- gift bör ligga på Socialstyrelsen. Utredningen anser att uppgifterna för centralmyndigheten inte kräver några lagändringar eller kom- pletterande bestämmelser.

I konventionen finns också bestämmelser om överlämnande av uppgifter och information mellan centralmyndigheter eller andra myndigheter i de fördragsslutande staterna. Det kan gälla möjlig- heten för en myndighet i en fördragsslutande stat, som överväger åtgärder, att begära att en myndighet i en annan fördragsslutande stat ska överlämna relevanta uppgifter. Inkommande framställ- ningar om upplysningar bör enligt utredningen inte centraliseras till centralmyndigheten. När det är en svensk myndighet som över- väger åtgärder är det enligt utredningens uppfattning den myndig- het som överväger åtgärder som också bör ställa frågan. När frågan kommer från en utländsk myndighet är det den svenska myndighet som har den relevanta informationen som är behörig att handlägga en sådan begäran. Om en vuxen utsätts för allvarlig fara ska berörda

31

Sammanfattning

SOU 2015:74

svenska myndigheter underrätta myndigheterna i en annan stat där den vuxne finns om faran och om vidtagna eller övervägda åtgärder.

Uppgifter som kommer till centralmyndigheten kan avse enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Det finns i dag inte någon sekretessbestämmelse i sekretesslagen (1980:100) (OSL) som kan bli tillämplig för centralmyndigheten. Utredningen föreslår en sekre- tessbestämmelse för nämnda uppgifter hos Socialstyrelsen i dess egenskap av centralmyndighet enligt 2000 års Haagkonvention, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs.

En sekretessbelagd uppgift får inte lämnas ut till en utländsk myndighet annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning, eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få utlämnas till en svensk myndighet, och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myn- digheten. Mot bakgrund av att utredningen föreslår att konven- tionen ska införlivas med svensk rätt genom inkorporering, får ett utlämnande ske i enlighet med konventionens bestämmelser. Bestäm- melserna om överlämnande av uppgifter och information kräver inte heller i övrigt några lagändringar eller kompletterande bestämmelser i lag.

Enligt personuppgiftslagen (1998:204) är det som huvudregel förbjudet att överföra personuppgifter till en stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. En möjlighet finns emellertid för regeringen att meddela generella föreskrifter om undantag från förbudet mot överföring, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse. Detta skulle kunna medföra problem vid tillämp- ningen av samarbetsbestämmelserna i 2000 års Haagkonvention. Utredningen anser emellertid att det konventionsenliga samarbetet ska betraktas som ett sådant viktigt allmänt intresse som motiverar att det görs ett undantag från förbudet om överföring. Utred- ningen föreslår därför att det ska införas en lagbestämmelse som tillåter en överföring av personuppgifter till en tredje stat utan hinder av bestämmelserna i personuppgiftslagen, om det behövs för att den myndigheten ska kunna överväga en nödvändig åtgärd enligt 2000 års Haagkonvention.

32

SOU 2015:74

Sammanfattning

Placering av vuxna i en annan fördragsslutande stat

I 2000 års Haagkonvention ges ett system som ska möjliggöra och underlätta placeringar av en skyddsbehövande vuxen på en insti- tution eller på en annan plats där skydd kan tillhandahållas i en annan fördragsslutande stat. Om en internationellt behörig myn- dighet överväger att placera en vuxen i en annan fördragsslutande stat ska myndigheten först samråda med centralmyndigheten eller en annan behörig myndighet i den andra staten. En rapport om den vuxne ska överlämnas tillsammans med en motivering till den före- slagna placeringen. Ett beslut om placering får inte fattas i den be- gärande staten om den anmodade statens behöriga myndighet inom skälig tid meddelar att den motsätter sig åtgärden. Detta innebär att det är upp till de enskilda staterna att bestämma de närmare förut- sättningarna för samtycke till en placering.

Ett tvångsomhändertagande är i sig en ingripande åtgärd. Mot bakgrund bland annat av JO:s uttalanden om att vård enligt LVU inte kan bedrivas utomlands eftersom de i LVU-vården ingående tvångsbefogenheterna, liksom tillsynen, inte kan utövas utanför Sveriges gränser, bedömer utredningen att tvångsvård i en annan för- dragsslutande stat inte bör tillåtas. Detta innebär att endast placeringar utan tvång, såsom placeringar i Sverige som motsvarar boenden enligt SoL och LSS eller boenden i en annan fördragsslutande stat enligt dessa lagar, kan komma i fråga.

Behörig myndighet att pröva en framställning om godtagande av en placering av en vuxen i Sverige ska med avseende på en placering som motsvarar ett boende enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) vara kommunen där den vuxne föreslås få ett boende. När det gäller prövningar av övriga framställningar, till exempel om en placering som motsvarar ett boende enligt socialtjänstlagen (2001:453) (SoL), ska en nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten i den kommun där den vuxne föreslås få ett boende vara behörig myndighet. Socialnämnden ska även vara behörig att pröva en utländsk begäran om tvångsvård i Sverige. Med hänsyn till att tvångsvård i en annan fördragsslutande stat inte bör tillåtas ska en sådan begäran prövas endast på så sätt att nämnden motsätter sig en placering.

Utredningen föreslår att vissa förutsättningar ska vara uppfyllda för att socialnämnd respektive kommun ska få godta en placering i

33

Sammanfattning

SOU 2015:74

Sverige respektive besluta om en placering i en annan fördrags- slutande stat. En sådan förutsättning är att boendet ligger i den vuxnes intresse, särskilt med beaktande av den vuxnes anknytning till den stat där han eller hon föreslås få ett boende, och den vuxne inte motsätter sig boendet. En annan förutsättning för ett boende i Sverige är att förutsättningarna i övrigt enligt SoL respektive LSS är uppfyllda. Ytterligare förutsättningar för ett boende i en annan fördragsslutande stat är att landet har en tillfredsställande ordning i fråga om tillsyn och att nämnden respektive kommunen, när det bedöms vara nödvändigt, genom en överenskommelse med den behöriga myndigheten i det land där den vuxne ska få ett boende har gjort det möjligt för nämnden respektive kommunen att få följa upp insatsen.

Utredningen har övervägt, men inte funnit något sakligt skäl för att införa en bestämmelse som ger uppehållstillstånd till en vuxen enbart på grund av en placering enligt 2000 års Haagkonvention. En sådan bestämmelse skulle dessutom innebära att vuxna som om- fattas av konventionen ges en större möjlighet än andra vuxna att få uppehållstillstånd här i landet. Utredningen gör av nämnda skäl bedömningen att det inte bör införas några särskilda bestämmelser i fråga om upphållstillstånd för vuxna som föreslås placeras i Sverige.

Förhållandet till andra internationella instrument och till autonom rätt

Den svenska internationellt privaträttsliga lagstiftningen rörande skydd för vuxna består dels av bestämmelser som har tillkommit genom internationella överenskommelser och endast gäller i förhåll- ande till de stater mellan vilka överenskommelserna har träffats, dels av autonom rätt som gäller utan sådan bundenhet.

När det gäller andra internationella överenskommelser gäller som huvudregel att deras tillämpning inte påverkas av 2000 års Haag- konvention. Vid ett svenskt tillträde till 2000 års Haagkonvention gäller internordiska regler som har sin grund i mellanstatligt sam- arbete mellan de nordiska länderna – framför konventionen. Dess bestämmelser bör däremot gälla framför den svenska autonoma rätten i 1904 års lag, det vill säga de allmänt tillämpliga bestämmelser som

34

SOU 2015:74

Sammanfattning

gäller när inte någon konventionsbaserad lagstiftning är tillämplig. Detta förhållande framgår av utredningens lagförslag.

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser i 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention innehåller även bestämmelser av mer administrativ natur och bestämmelser som är riktade till staterna och inte till den enskilde tillämparen.

Myndigheterna i den fördragsslutande stat där en skyddsåtgärd har vidtagits eller där en framtidsfullmakt har bekräftats får enligt konventionen utfärda intyg. Ett sådant intyg kan visa i vilken egen- skap en person som har anförtrotts skyddet av den vuxnes person eller egendom handlar, och vilka befogenheter personen har. Utred- ningen gör bedömningen att det i förordning bör föreskrivas att den tingsrätt där en framtidsfullmakt har bekräftats ska utfärda intyg. Intyg i fråga om godmanskap och förvaltarskap tillhandahålls av överförmyndaren och för detta behövs inte några komplette- rande bestämmelser.

Konventionen innehåller också bestämmelser om behandling av personuppgifter och sekretess. Behandlingen av personuppgifter överens- stämmer med personuppgiftslagen och kräver varken lagändringar eller kompletterande bestämmelser. Av bestämmelsen om sekretess följer att svenska myndigheter ska sörja för att upplysningar som de får omfattas av sekretess enligt svensk lag. Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse i OSL enligt vilken sekretess ska gälla för uppgift hos allmän domstol om en vuxens personliga eller eko- nomiska förhållanden i mål eller ärenden enligt 2000 års Haag- konvention, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. När det gäller upp- gift hos förvaltningsdomstol ska sekretess gälla för en vuxens person- liga förhållanden i mål eller ärenden enligt 2000 års Haagkonvention, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den vuxne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

Utredningen gör vidare bedömningen att det i förordning bör föreskrivas att framställningar och meddelanden till den svenska centralmyndigheten eller andra myndigheter bör, om de inte är skrivna på svenska, åtföljas av en översättning till svenska eller, om

35

Sammanfattning

SOU 2015:74

det är svårt att få till stånd en sådan översättning, en översättning till engelska.

Konventionen innehåller en reservationsmöjlighet i fråga om språk och tillåter Sverige att reservera sig antingen mot franska eller mot engelska i meddelanden till de svenska myndigheterna. Utredning- en föreslår att möjligheten till reservation mot franska ska utnyttjas.

Autonom rätt

Utgångspunkter

2000 års Haagkonvention gör inte anspråk på att exklusivt reglera frågorna om gränsöverskridande skydd för vuxna i de fördrags- slutande staterna. Tvärtom öppnar konventionen för annat konven- tionssamarbete och för staternas autonoma bestämmelser, det vill säga bestämmelser som gäller i Sverige utan någon konventions- bundenhet och som inte är ett resultat av mellanstatligt samarbete. Sådana bestämmelser blir subsidiärt tillämpliga i förhållande till den konventionsbundna lagstiftningen.

Autonoma bestämmelser får avvika innehållsmässigt från den kon- ventionsbaserade lagstiftningen. Hela regelsystemet blir dock över- skådligare och tydligare vid en överensstämmelse. Dessutom erkänns och verkställs svenska avgöranden i de andra stater som har tillträtt 2000 års Haagkonvention om svenska autonoma bestämmelser över- ensstämmer med 2000 års Haagkonvention. Utredningen har därför valt att göra en översyn av de svenska autonoma bestämmelserna.

Autonoma internationellt privaträttsliga bestämmelser i fråga om godmanskap och förvaltarskap finns i 5 kap. 1904 års lag. Svensk rätt saknar däremot en motsvarande uttrycklig reglering av offent- ligrättsliga åtgärder till skydd för vuxna i utlandsanknutna situa- tioner. Något behov av att nu införa sådana bestämmelser för den offentligrättsliga delen av skyddet har inte framkommit och utred- ningen lämnar inte något förslag i detta avseende.

36

SOU 2015:74

Sammanfattning

Översyn av 5 kap. 1904 års lag

När internordiska regler inte är tillämpliga, ger 2000 års Haagkon- vention som huvudregel svenska myndigheter internationell be- hörighet dels när den vuxne har hemvist i Sverige, dels i brådskande fall. De autonoma bestämmelser om behörighet som utredningen föreslår i 1904 års lag kan ses som ett komplement till behörighets- bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention och gäller alltså när annat inte följer av den internordiska regleringen eller konventionen.

Utredningen föreslår att det i 5 kap. 1904 års lag ska tas in en ny behörighetsbestämmelse, som på samma sätt som 2000 års Haag- konvention styrs av hemvistprincipen. Bestämmelsen ska tillämpas när inte konventionsbunden lagstiftning är tillämplig. Enligt den nya bestämmelsen ska svensk domstol vara behörig i frågor om godmanskap, förvaltarskap eller upphävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring i förhållande till en vuxen som är svensk medborgare med hemvist eller, om hemvistet inte kan fastställas, vistas i ett annat land. En grundläggande förutsättning för svensk behörighet är att det ligger i den vuxnes intresse att en skydds- åtgärd vidtas. För behörighet ska också krävas att myndigheterna i den vuxnes hemvistland, eller vistelseland för det fall den vuxnes hemvist inte kan fastställas, inte anser sig vara behöriga eller om det annars finns särskilda skäl. En svensk domstol ska vidare vara behörig att ta upp en fråga om upphörande av ett i Sverige anordnat godmanskap eller förvaltarskap för en utländsk medborgare om en motsvarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land.

Det föreslås även en ny bestämmelse om tillämplig lag i 5 kap. 1904 års lag. När svensk domstol, enligt samma kapitel, är inter- nationellt behörig att pröva en fråga om godmanskap eller för- valtarskap, föreslår utredningen att svensk lag ska tillämpas. När en fråga om upphävande av en i ett annat land beslutad omyndig- förklaring prövas av svensk domstol enligt 5 kap. 1904 års lag ska bestämmelser om upphörande av förvaltarskap i 11 kap. föräldra- balken tillämpas. I den mån skyddet för den vuxnes person eller egendom så kräver, får lagen i ett annat land till vilken den vuxnes situation har väsentlig anknytning beaktas.

Det finns i dag inte någon uttrycklig bestämmelse om erkän- nande i 5 kap. 1904 års lag. För att en vuxen inte ska behöva ha det besvär, och drabbas av de kostnader, som utverkandet av en ny åt-

37

Sammanfattning

SOU 2015:74

gärd i Sverige skulle medföra finns det ett behov av att införa bestämmelser om erkännande av åtgärder som är vidtagna i ett annat land. Ett annat skäl för att införa sådana bestämmelser är att en åtgärd motsvarande godmanskap och förvaltarskap innebär en inskränkning i den vuxnes rättsliga handlingsförmåga och det bör då finnas en möjlighet för den vuxne att kunna få fastställt om åtgärden erkänns eller inte. Mot denna bakgrund gör utredningen bedömningen att det bör införas bestämmelser om vad som ska gälla i fråga om erkännande av utländska åtgärder. Det föreslås därför att en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land inom ramen för ett rättsligt eller admini- strativt förfarande, ska gälla i Sverige. Erkännande av åtgärden får dock vägras om

den utländska myndigheten som har vidtagit åtgärden inte grundade sin behörighet på den vuxnes hemvist, eller på den vuxnes vistelse när hemvist inte kan fastställas, eller om det inte fanns skälig anledning att talan prövades där,

åtgärden har vidtagits i strid med i Sverige gällande grund- läggande förfaranderegler utan att den vuxne har fått möjlighet att komma till tals, och det inte har varit fråga om ett brådsk- ande fall,

åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i Sverige, eller

åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i en annan stat och som uppfyller kraven för erkän- nande i Sverige.

Utredningen gör bedömningen att den nuvarande bestämmelsen om ordre public i 7 kap. 1904 års lag kan tillämpas för att vägra att erkänna en åtgärd som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige.

Utredningen föreslår att en berörd part får begära att den tings- rätt som regeringen föreskriver beslutar om erkännande eller icke- erkännande av en till godmanskap eller förvaltarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land. Det bör i förordning före- skrivas att en ansökan om erkännande eller icke-erkännande ska göras till tingsrätten i den ort där den vuxne har hemvist. Om den

38

SOU 2015:74

Sammanfattning

vuxne inte har hemvist i Sverige bör Stockholms tingsrätt vara reservforum. Det förfarande som utredningen har föreslagit i fråga om en ansökan om erkännande eller icke-erkännande enligt 2000 års Haagkonvention ska tillämpas vid prövningen av erkännande eller icke-erkännande enligt 1904 års lag.

I övrigt föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser i 5 kap. 1, 3 och 8 §§ ska upphöra att gälla samt att 5–7 §§ ska få en annan placering i 5 kap. och ges en språkligt sett modernare ut- formning. Det bör emellertid noteras att delar av 5 kap. 1 och 3 §§ har tagits in i den nya regleringen av behörighet och tillämplig lag, men att bestämmelserna har ändrats för att vara i linje med hem- vistprincipen.

Särskilt om ordningen för placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat bör göras allmänt tillämplig

Gränsöverskridande insatser för vuxna har hittills skett endast i fåtalet fall och det saknas enligt utredningen skäl att anta att sådana insatser, i vart fall under de närmaste åren, kommer att öka. Enligt utredningens bedömning finns det därför inte något behov av att göra ordningen för placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat allmänt tillämplig och det bör således inte införas några auto- noma internationellt privaträttsliga bestämmelser i detta avseende.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Eftersom ikraftträdandetidpunkt för utredningens lagförslag är bero- ende av tidpunkten för Sveriges anslutning till konventionen, före- slår utredningen att det överlämnas till regeringen att bestämma när lagen som inkorporerar konventionen tillsammans med de kom- pletterande bestämmelserna ska träda i kraft. Detsamma bör enligt utredningens uppfattning gälla alla de övriga lagförslagen på grund av deras anknytning till konventionen.

2000 års Haagkonvention innehåller övergångsbestämmelser. Även dessa föreslås gälla som lag och innebär att konventionens bestäm- melser är tillämpliga på åtgärder som vidtas efter det att konventionen har trätt i kraft i Sverige. I fråga om erkännande och verkställighet ska konventionens bestämmelser vara tillämpliga i fråga om åtgärder

39

Sammanfattning

SOU 2015:74

som har vidtagits efter det att konventionen har trätt i kraft mellan de två berörda staterna, det vill säga den stat där åtgärden har beslutats och den stat – för vår del Sverige – där det är aktuellt att erkänna eller verkställa åtgärden. När det gäller framtidsfullmakter gäller dock enligt konventionen att en fullmakt som har utfärdats innan konventionen har trätt i kraft för den fördragsslutande statens del inte ska betraktas som ogiltig om företrädaransvaret har beviljats på grunder som är jämförbara med de som anges i konventionen.

Utredningen föreslår att det ska införas övergångsbestämmelser till lagändringarna i 1904 års lag. Lagen bör vara tillämplig på ären- den som anhängiggörs efter lagens ikraftträdande. Detta innebär att en myndighet som före ikraftträdandet utövar behörighet enligt äldre bestämmelser inte blir obehörig att handlägga frågan på grund av de nya bestämmelserna. Det innebär också att ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet ska prövas enligt äldre lag. Bestämmelserna om erkännande av åtgärder som har beslutats i ett annat land ska inte tillämpas på åtgärder som har beslutats före ikraftträdandet.

Det finns inte något behov av några ytterligare övergångsbestäm- melser.

40

Summary

Remit

The Inquiry has been tasked with considering Sweden’s accession to The Hague Convention of 13 January 2000 on the International Protection of Adults (the 2000 Hague Convention).

The Inquiry’s remit includes investigating how Swedish law relates to the provisions of the Convention and to shed light on the relationship to other international instruments in the area. The In- quiry is to consider how the Convention should be incorporated into Swedish law and whether Sweden should enter a reservation. The Inquiry is to propose statutory amendments.

The remit also includes proposing the authority to be appointed as the Central Authority in relation to the 2000 Hague Convention and whether certain tasks should be carried out by the Central Authority or by other authorities or bodies.

If, during the course of its work, the Inquiry should conclude that some related matter of private international law ought to be raised, the Inquiry is free to do so.

Accession to the 2000 Hague Convention

In today’s globalised society, Sweden needs to offer appropriate protection of adults in cross-border situations. The Inquiry there- fore proposes that Sweden accedes to the 2000 Hague Convention, through ratification by the Government, following the Riksdag’s approval of the Convention. The Convention is to be integrated into Swedish law through incorporation, which means that the provisions of the Convention will have the force of law in Sweden. This proposal covers Articles 1–50 of the 2000 Hague Convention, whereas the Inquiry considers that Article 51 should be included in

41

Summary

SOU 2015:74

an ordinance with supplementary provisions to the Convention and that the final provisions should not be incorporated.

The provisions in the Convention to be incorporated are to be given priority in relation to other Contracting States. A provision to this effect has been added to the Act concerning Certain Inter- national Legal Relationships relating to Marriage and Guardianship (1904:26, p. 1) (the 1904 Act).

The 2000 Hague Convention and proposed legislative amendments and supplementary provisions

Scope

One of the purposes of the 2000 Hague Convention is to improve protection for adults who, by reason of an impairment or in- sufficiency of their personal faculties, are not in a position to pro- tect their interests in international situations. To achieve this pur- pose, the Convention contains provisions regulating which State’s authorities have jurisdiction to take measures in different situations and provisions on which State’s law is applicable. The issue of re- cognition of measures that have been taken in the other Contracting States is also regulated, as are the conditions for the enforcement of such measures. The Convention also contains provisions on co- operation between authorities in different Contracting States.

The 2000 Hague Convention is applicable to measures for the protection of vulnerable persons from 18 years of age. The Con- vention covers both private law and public law measures of pro- tection. The measures may deal with curatorship, guardianship and analogous institutions as set out in foreign law. The designation of a support or contact person, or a personal assistant also falls within the scope of the Convention. Also included are placements of adults in so-called family homes (foster homes) or in an institutionalised establishment, the placing of an adult under the protection of a judicial or administrative authority, and management of an adult’s property. However, the Convention does not regulate maintenance obligations, the conclusion, annulment and dissolution of marriage, marital property relations, social security, or decisions on the right of asylum and on immigration.

42

SOU 2015:74

Summary

Jurisdiction under the 2000 Hague Convention

The 2000 Hague Convention regulates international jurisdiction of authorities in matters of measures of protection of adults. The provisions of the Convention, if the Convention is ratified by Sweden, grant Swedish authorities international jurisdiction when an adult is habitually resident in Sweden and in relation to adults in Sweden whose habitual residence cannot be established or who are internationally displaced. The State of habitual residence or, if it is not possible to determine habitual residence, the State of residence can abstain from exercising its jurisdiction in favour of authorities of the Contracting State of which the adult is a national. Further, authorities of the Contracting State in which the property of an adult is located have jurisdiction to take measures of protection with regard to the property. In addition, the Convention gives Swedish authorities jurisdiction in relation to adults who reside or are present in Sweden (or in relation to the property of adults in Sweden) in urgent cases or in respect of territorial measures that only apply in Sweden.

The Inquiry proposes the introduction of a legal provision on a reserve forum concerning competent social welfare committee in situations where Swedish jurisdiction exists under the 2000 Hague Convention but no social welfare committee has competence under the current Swedish regulatory framework. The Inquiry also pro- poses that the jurisdictional provisions in Chapter 5, Section 2 and 4 of the 1904 Act be repealed in urgent situations and cases when a foreign national is habitually resident in Sweden. Following accession to the 2000 Hague Convention, situations currently regulated by the above provisions will, namely, be covered by the Convention. The Inquiry considers that no other legislative amendments or supplementary legal provisions are required to enable compliance with the Convention’s provisions on jurisdiction.

The 2000 Hague Convention has an in-built flexibility to enable international jurisdiction to be decided as far as possible with regard to the interests of the adult in each individual case. Under the Convention, it is possible for the authorities of two Contrac- ting States to agree which State’s authorities shall exercise juris- diction in a specific case on the basis of the interests of the adult. The possibility of ‘transferring’ jurisdiction requires that both states’

43

Summary

SOU 2015:74

authorities agree that doing so is in the interests of the adult. The adult must also have some connection with the State to whose authorities jurisdiction will be transferred.

The Inquiry’s assessment is that the right of a Swedish authority to submit a request for transfer of jurisdiction to an authority of another Contracting State and the obligation to receive a correspon- ding request from an authority in another Contracting State do not require legislative amendments or supplementary provisions. Nor should any special authorities be appointed to which a request of transfer of jurisdiction would be directed. Instead, an authority of another Contracting State should be permitted to direct a request either directly to a competent Swedish authority or to the Central Authority for transmission to the appropriate Swedish authority. The Inquiry also assesses that it is sufficient to prescribe in the form of an ordinance that the Central Authority should immediately transmit to the competent authority any request under the 2000 Hague Convention.

Applicable law under the 2000 Hague Convention

The 2000 Hague Convention contains provisions on which State’s law is to apply when a measure is taken for the protection of an adult. It follows of the main rule in the Convention, that Swedish authorities shall primarily apply Swedish law in exercising their juris- diction under the provisions of the Convention. However, the law of another State may be taken into account or applied in excep- tional cases.

The Convention also contains provisions on the validity of a transaction between the adult’s representative and a third party. This provision gives some protection to a third party acting in good faith in cases where the adult’s representative is competent under the law of the State in which the transaction was concluded but lacks competence under the law designated as the governing law according to the provisions of the chapter on applicable law.

Provisions on applicable law do not constitute an obstacle to applying legal provisions of the State in which the adult is to be protected, when the application of such provisions is mandatory

44

SOU 2015:74

Summary

irrespective of the otherwise applicable law (internationally mandatory provisions).

If application of the law designated by the 2000 Hague Conven- tion would be manifestly contrary to the Swedish legal order, i.e. would be contrary to public policy, the provisions of that law may be set aside to extent found necessary.

The Convention’s provisions on applicable law do not require any legislative amendments or supplementary provisions in Swedish law.

Powers of representation granted in advance

The 2000 Hague Convention covers the issue of applicable law with regard to powers of representation granted in advance by the adult, intended to be exercised when the adult is no longer in a position to protect his or her interests. This means that States which do not have the legal institute of durable powers of representation but have acceded to the Convention may need to give effect to such durable powers of representation under another State’s law. Swedish law does not presently include powers of representation in the meaning of the Convention.

The Convention regulates which State’s law is to apply to the existence, extent, modification and extinction of powers of repre- sentation granted by the adult. The adult has some discretion to designate the applicable law in the powers of representation. The competent authorities may also withdraw or modify the stipulated rights to represent the adult.

The Inquiry proposes that the district court in the location where the adult is habitually resident be designated as the competent court for matters concerning powers of representation. If the adult is not habitually resident in Sweden, Stockholm District Court is to be the reserve forum. The Court Matters Act (1996:242) is to be applied in the handling of these matters. If powers of represen- tation are in the future introduced in Swedish substantive law, the Inquiry considers that provision should be made for a Swedish competent authority to deal with all situations in which Swedish authorities have international jurisdiction.

45

Summary

SOU 2015:74

Recognition and enforcement under the 2000 Hague Convention

As a general rule, a measure taken in a Contracting State pursuant to the provisions of the 2000 Hague Convention is to be recognised in the other Contracting States. However, in some circumstances a measure need not be recognised. Such a situation exists if, for example, contrary to basic Swedish procedural rules, the measure was taken in the context of a proceeding without the adult having been provided the opportunity of being heard (does not apply to cases of urgency). Another ground for refusing recognition is if the measure is incompatible with a later measure which is recognised in Sweden. The concerned parties can request a Swedish authority to determine in a separate proceeding whether or not the measure is recognised in Sweden.

If a measure taken in a Contracting State is enforceable in that State, but enforcement is sought in Sweden, the measure shall on request be declared enforceable in Sweden. The same grounds for refusal that apply for recognition apply, however, and can thus lead to rejection of the application. When a measure has been declared enforceable in Sweden, it shall be enforced as if it had been taken in Sweden according to Swedish law.

The Inquiry proposes certain supplementary provisions that are to apply in relation to both an application for a measure to be recognised or not recognised and to an application that a measure is to be declared enforceable in Sweden. One of these proposals is that the district court designated by the Government be a compe- tent authority, irrespective of the measure’s classification as a public or private law measure under Swedish rules. However, juris- diction is to be divided on the basis of whether the measure in full or in part concerns the person or the property of the adult. An application for recognition or declaration of enforceability that in full or in part refers to the adult’s person should be submitted to the district court in the location where the adult is habitually resident. If the adult is not habitually resident in Sweden, the appli- cation should be submitted to Stockholm District Court. An appli- cation for recognition or declaration of enforceability with regard to an adult’s property should instead be submitted to the district court that examines appeals in debt recovery matters. The district court designated as the competent court in the individual case should

46

SOU 2015:74

Summary

in most cases be determined on the basis of the habitual residence of the other party to the person applying for the recognition or declaration of enforcement in Sweden of a foreign measure. If the other party is not habitually resident in Sweden, the application should be submitted to Nacka District Court.

The Inquiry also proposes certain provisions concerning the procedure itself, such as what documents are to be lodged with the district court, and that, as a general rule, the documents must be translated into Swedish. As a decision may contain both rulings that are covered by the scope of the Convention and rulings that are not, the Inquiry proposes that it should be possible for a district court to declare that a decision is only applicable or enforceable in part.

Further, the Inquiry proposes introducing a supplementary legislative provision on enforcement of a foreign measure. Under the proposal, the foreign measure is to be enforced in accordance with Swedish law and the applicable rules of enforcement of a Swedish decision in a corresponding issue.

Cooperation, the Central Authority and provision of information under the 2000 Hague Convention

A very important condition for the 2000 Hague Convention to function optimally is good cooperation between the authorities of the Contracting States and provision of information between them. The Convention therefore contains several provisions on this subject.

Under the Convention, Contracting States are to designate a Central Authority. The Central Authority has certain tasks that are to be carried out either by the Central Authority itself or through other authorities or bodies. The provision of information on Swedish legislation, encouragement of mediation, conciliation or similar means to achieve agreed solutions and assistance in discovering the whereabouts of an adult in Sweden are examples of such tasks. The Inquiry has considered which authority should be designated as the Swedish Central Authority and concludes that responsibility for discharging this task should reside with the National Board of Health and Welfare. The Inquiry considers that the tasks of the Central Authority do not require any legislative amendments or supplementary provisions.

47

Summary

SOU 2015:74

The Convention also contains provisions on the communication of data and information between central authorities or other authorities in the Contracting States. These include the possibility for an authority in a Contracting State that is considering measures to request that an authority in another Contracting State com- municate relevant information. The Inquiry considers that incoming requests for information should not be centralised at the Central Authority. The view of the Inquiry is that the Swedish authority considering measures should also make the request. When the request comes from a foreign authority, the Swedish authority with relevant information is to be considered competent to handle such a request. If an adult is exposed to serious danger, concerned Swedish authorities are to inform the authorities in another Con- tracting State where the adult is present about the danger and the measures taken or under consideration.

Information received by the Central Authority may refer to a person’s personal and financial circumstances. Currently, there is no secrecy provision in the Secrecy Act, OSL (1980:100) which would cover the Central Authority under the 2000 Hague Con- vention. The Inquiry proposes a secrecy provision to cover this information held by the National Board of Health and Welfare in its capacity as Central Authority under the 2000 Hague Conven- tion, if it can be expected that the adult or a close relative to the adult will suffer harm if the information is disclosed.

Information subject to secrecy may not be communicated to a foreign authority unless it is communicated in accordance with a special provision in an act or ordinance, or if it would be permitted to communicate the information to a Swedish authority in a corre- sponding case, and the authority communicating the information deems that it is clearly compatible with Swedish interests for the information to be communicated to the foreign authority. In light of the Inquiry’s proposal that the Convention be integrated into Swedish law through incorporation, information may be communi- cated in accordance with the provisions of the Convention. The provisions on the communication of data and information do not require any legislative amendments or supplementary provisions.

Under the Personal Data Act (1998:204), transferring personal data to a State that is not a member of the European Union or part of the European Economic Area (EEA) is prohibited as a general

48

SOU 2015:74

Summary

rule if the State does not have an adequate level of personal data protection. However, the Government may issue general regula- tions prescribing exemptions from the prohibition on transmission of data if required having regard to a major public interest. This could lead to difficulties in applying the cooperation provisions of the 2000 Hague Convention. However, the Inquiry considers that cooperation under the Convention is to be considered of major public interest, and therefore an exemption from the prohibition on transmission of data is justified. Therefore, the Inquiry pro- poses introducing a legislative provision permitting communication of personal data to a third State, notwithstanding the provisions in the Personal Data Act, if required to enable the authority to con- sider a necessary measure under the 2000 Hague Convention.

Placement of adults in another Contracting State

The 2000 Hague Convention provides a system which enables and facilitates placements of an adult in need of protection in an establish- ment or elsewhere in another Contracting State. If an internatio- nally competent authority is contemplating the placement of an adult in another Contracting State, it shall first consult with the Central Authority or other competent authority of the latter State. A report on the adult shall be transmitted together with the reasons for the proposed placement. The decision on the placement may not be made by the requesting State if the competent authority of the requested State indicates its opposition to the measure within a reasonable time. This means that it is up to each individual State to determine the specific conditions for the granting of a consent.

A compulsory care order is in itself an intrusive measure. In light of statements by the Parliamentary Ombudsmen that care under the Care of Young Persons Act cannot be carried out abroad, since the coercive powers and supervision included in care under the Care of Young Persons Act cannot be exercised outside Sweden’s borders, the Inquiry considers that compulsory care in another Contracting State should not be permitted. This means that the only possible placements are those without coercive measures, such as a placement of the adult in Sweden equivalent to residence orders under the Social Services Act (2001:453) and the Act concerning Support and

49

Summary

SOU 2015:74

Service for Persons with Certain Functional Impairments (1993:387), or an order of residence placing the adult in another Contracting State under these laws.

The municipality in Sweden where the adult is proposed to receive residence is to be deemed a competent authority for examining a request for acceptance of a placement of an adult in Sweden, with regard to placements equivalent to those under the Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impair- ments. A municipal committee in charge of social services (social welfare committee) within the municipality where the adult is pro- posed to receive residence is to be considered a competent authority with regard to examination of other requests such as placements equivalent to residence under the Social Services Act. The social welfare committee is also to be deemed competent to examine a foreign request for forced care in Sweden. Taking into account that Inquiry’s position that forced care in another Contracting State should not be permitted under Swedish law, such requests are only to be examined by way of the committee opposing placement.

The Inquiry proposes that certain conditions should be fulfilled for a social welfare committee and a municipality to accept a place- ment in Sweden and to decide on a placement in another Con- tracting State. One such condition is that the placement is in the adult’s interest, in particular considering the adult’s connection to the State where he or she is proposed to be placed, and that the adult does not object to the placement. Another condition for placement in Sweden is that the conditions in other respects too are met under the Social Services Act and the Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments. It follows of these other conditions that the Contracting State where the adult is contemplated to be placed must have satisfactory arrange- ments with regard to supervision and that the committee and the municipality, where it is deemed necessary, through an agreement with the competent authority in the State where the adult is to be placed, have the right to monitor the placement.

The Inquiry has considered, but not found objective justification for introducing, a provision which would provide an adult with a residence permit in Sweden solely on the grounds of placement for care in Sweden under the 2000 Hague Convention. Moreover, such a provision would mean that adults covered by the Convention

50

SOU 2015:74

Summary

would be given greater possibility than other adults to be granted a residence permit in Sweden. For this reason, the Inquiry assesses that special provisions with regard to residence permits for adults who are proposed to be placed in Sweden should not be intro- duced.

Relationship to other international instruments and to autonomous law

Sweden’s current private international law concerning protection of adults is a combination of provisions resulting from international agreements and applicable only in relation to the other Contracting States, and autonomous law without a corresponding treaty obliga- tion.

The general rule is that application of other international agree- ments is not affected by the 2000 Hague Convention. However, in the event of Swedish accession to the 2000 Hague Convention, inter-Nordic rules – rules that are based on inter-governmental cooperation between the Nordic states – will take precedence over the Convention. But its provisions should take precedence over autonomous Swedish law as expressed in the 1904 Act, containing the generally applicable provisions that apply where no convention- based legislation is applicable. This relationship is reflected in the legislation proposed by the Inquiry.

General provisions and final clauses of the 2000 Hague

Convention

The 2000 Hague Convention also contains provisions of an admini- strative nature and provisions referring to States rather than to the individual person or entity applying the Convention.

Under the Convention, authorities in the Contracting State where a measure of protection has been taken or where powers of repre- sentation granted by an adult have been confirmed may issue a certificate. Such a certificate can indicate in which capacity a person entrusted with the protection relating to the adult’s person or property is entitled to act, and the powers conferred. The Inquiry considers that it should be prescribed by ordinance that the district

51

Summary

SOU 2015:74

court where powers of representation granted by the adult have been confirmed should be designated to issue certificates. A certi- ficate for the Swedish protective measures corresponding most closely to curatorship (godmanskap) and guardianship (förvaltarskap) is issued by the chief guardian, and no supplementary provisions are required for this.

The Convention also contains provisions on the treatment of personal data and on confidentiality. Treatment of personal data con- forms with the Personal Data Act and requires neither legislative amendments nor supplementary provisions. Under the provision on confidentiality, Swedish authorities are to ensure the confiden- tiality of information they receive in accordance with Swedish law. The Inquiry proposes the introduction of a provision in the Secrecy Act under which confidentiality is to apply for information held by a general court regarding an adult’s personal or financial circum- stances in cases or matters under the 2000 Hague Convention, where it appears that the adult or a person close to the adult will suffer harm if the information is disclosed. With regard to information held by an administrative court, confidentiality is to apply to an adult’s personal circumstances in cases or matters under the 2000 Hague Convention unless it is clear that the information can be disclosed without the adult or a person close to the adult suffering harm.

Furthermore, the Inquiry considers that it should be prescribed by ordinance that unless written in Swedish, requests and commu- nication to the Swedish Central Authority or other authorities are to be accompanied by a translation into Swedish or, where that is not feasible, a translation into English.

The Convention provides for the option of a reservation with regard to language and allows Sweden to object to the use of either French or English, in communications with Swedish authorities. The Inquiry proposes that the possibility of entering a reservation against French be used.

52

SOU 2015:74

Summary

Autonomous law

Basic premises

The 2000 Hague Convention does not claim to exclusively regulate issues concerning cross-border protection of adults in the Contrac- ting States. On the contrary, the Convention opens the way for entering into other conventions and leaves scope for States’ auto- nomous provisions, in other words in Sweden applicable provisions that are not convention-related or a result of intergovernmental cooperation. The autonomous provisions will be subsidiary in rela- tion to legislation based on international cooperation.

Autonomous provisions may deviate in content from convention- related legislation. However, in case of conformity, the entire regu- latory system is more transparent and comprehensible. Also, Swedish decisions are recognised and enforced in the other States that have acceded to the 2000 Hague Convention if the Swedish autonomous provisions are in line with those of the 2000 Hague Convention. The Inquiry has therefore chosen to conduct a review of Swedish autonomous provisions, with inspiration drawn from the Convention rules.

Autonomous private international law provisions with regard to curatorship and guardianship are found in Chapter 5 of the 1904 Act. However, under Swedish law there is no corresponding explicit regulation of public law measures of protection of adults in situations with a foreign connection. No need has emerged to introduce such provisions on the public law aspect of protection of adults and the Inquiry does not present any proposals in this respect.

Revision of Chapter 5 of the 1904 Act

Where inter-Nordic rules are not applicable, the 2000 Hague Con- vention, as a general rule, gives Swedish authorities international jurisdiction in cases where the adult is habitually resident in Sweden as well as in urgent cases with connection to Sweden. The revised autonomous provisions on jurisdiction proposed by the Inquiry in respect of the 1904 Act can be viewed as a supplement to the juris- dictional provisions in the 2000 Hague Convention and thus apply

53

Summary

SOU 2015:74

unless otherwise provided by an inter-Nordic regulation or the Convention.

The Inquiry proposes the introduction of a new jurisdiction provision in Chapter 5 of the 1904 Act, guided by the principle of habitual residence in the same way as the 2000 Hague Convention. The provision is to be applied when convention-based legislation is not applicable. Under the new provision, Swedish courts are to have jurisdiction with regard to matters of curatorship, guardian- ship or termination of a decision by another State to place under guardianship an adult who is a Swedish national with habitual resi- dence or, if it is not possible to determine habitual residence, resi- dence in another State. A fundamental prerequisite for Swedish jurisdiction is that taking a measure of protection is in the interest of the adult. Jurisdiction also requires that the authorities of the adult’s State of habitual residence (or State of residence, if the adult’s state of habitual residence cannot be established) do not consider that they have jurisdiction or in other cases where there are special reasons. Furthermore, a Swedish court should have jurisdiction to raise the issue of extinction of curatorship or guardianship arranged in Sweden on behalf of a foreign national if a corresponding pro- tection measure has subsequently been taken in another State.

A new provision in Chapter 5 of the 1904 Act is also proposed concerning applicable law. When a Swedish court, under the same chapter, has international jurisdiction to examine a matter of curator- ship or guardianship, the Inquiry proposes that Swedish law should apply. When a matter concerning the termination of a decision by another State to place an adult under guardianship is examined in a Swedish court under Chapter 5 of the 1904 Act, provisions on extinction of guardianship in Chapter 11 of the Children and Parents Code are to be applied. To the extent required for the protection of the adult’s person or property, the law of another State to which the adult’s situation has a substantial connection may be taken into account.

Currently, Chapter 5 of the 1904 Act contains no explicit pro- vision on recognition. To avoid the trouble and costs which pro- curing a new measure in Sweden would entail for an adult, provisions need to be introduced on recognition of measures taken in another State. Another reason for introducing such provisions is that a measure corresponding to the Swedish equivalent of curatorship and

54

SOU 2015:74

Summary

guardianship implies restricting the adult’s legal capacity and thus the adult should be able to obtain a ruling on whether the foreign measures are recognised or not. Against this backdrop, the Inquiry considers that provisions should be introduced on what should apply with regard to recognition of foreign measures. Therefore, the Inquiry proposes that a measure corresponding to curatorship or guardianship taken in another State in the context of a judicial or administrative proceeding should be applicable in Sweden. However, recognition of the measure may be refused if:

the foreign authority that took the measure did not base its jurisdiction on the adult’s habitual residence, or on the adult’s place of residence when the adult’s state of habitual residence could not be established, or if there were no reasonable grounds to examine the application in that state;

the measure was taken in a non-urgent case without the adult having been provided the opportunity to be heard, contrary to basic Swedish procedural rules;

the measure is incompatible with a corresponding measure taken later in Sweden, or

the measure is incompatible with a corresponding measure taken later in another State that meets the requirements of recognition in Sweden.

In the Inquiry’s view, the current provision on public policy in Chapter 7 in the 1904 Act can be applied to refuse recognition of a measure which is manifestly incompatible with the basic principles of the Swedish legal order.

The Inquiry proposes that a concerned party may request that the district court designated by the Government decide on the recognition or non-recognition of a measure corresponding to curatorship or guardianship taken in another State. A provision in an ordinance should prescribe that application for recognition or non-recognition is to be submitted to the district court in the loca- tion where the adult is habitually resident. If the adult is not habitually resident in Sweden, Stockholm District Court is to be the reserve forum. The procedure proposed by the Inquiry for an application for recognition or non-recognition under the 2000

55

Summary

SOU 2015:74

Hague Convention is to be applied when examining recognition or non-recognition under the 1904 Act.

Further, the Inquiry proposes that current provisions in Chapter 5, Sections 1, 3 and 8 cease to apply and that Sections 5–7 should be moved within Chapter 5 and be given a more modern drafting. However, it should be noted that parts of Chapter 5, Sections 1 and 3 have been included in the proposals for the new rules on jurisdiction and applicable law, but that the provisions have been changed to conform with the principle of habitual residence.

Making placement orders of adults in another Contracting State generally applicable

To date, cross-border initiatives for the protection of adults have been few. In the Inquiry’s view, there is little to indicate that, at least in the coming years, such initiatives will increase in number. Therefore, the Inquiry sees no need to propose rules correspon- ding to the Convention’s rules on placement orders of adults in another Contracting State, to apply generally in international rela- tions. In this respect, no autonomous private international law provisions should be introduced.

Entry into force and transitional provisions

Since the date of entry into force of the Inquiry’s legislative pro- posals depends on the date of Sweden’s accession to the Conven- tion, the Inquiry proposes that it be left to the Government to decide when the act incorporating the Convention and the supple- mentary provisions should enter into force. In the Inquiry’s view, the same date should apply to all the other legislative proposals due to their connection to the Convention.

The 2000 Hague Convention contains transitional provisions. It is proposed that these are also given the force of law, which means that the provisions of the Convention will apply to measures taken after the Convention has entered into force in Sweden. With respect to recognition and enforcement, the provisions of the Con- vention are to apply concerning measures taken after the entry into force of the Convention between the two States involved, i.e. the

56

SOU 2015:74

Summary

State where the decision on the measure was taken and the State – in our case Sweden – where recognition and enforcement of the measure are involved. Under the Convention, powers of represen- tation issued before the Convention enters into force are not to be considered invalid if the powers of representation were granted by the adult on grounds that are comparable to those set out in the Convention.

The Inquiry proposes the introduction of transitional provisions to the legislative amendments in the 1904 Act. The Act should be applicable to cases lodged after the Act enters into force. This means that a competent authority under the previously applicable provisions does not lose its competence to assess the case as a result of the new provisions. Also, cases lodged before the Act enters into force are to be examined under previous provisions. The pro- visions on recognition of measures decided on by another State are not to be applied to measures decided on before the Act comes into force.

No further transitional provisions are required.

57

1 Författningsförslag

1.1Förslag till

lag om 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention

1 § Artiklarna 1–50 i den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna (2000 års Haag- konvention) ska i originaltexternas lydelse gälla som lag här i landet. Originaltexterna ska ha samma giltighet.

Originaltexterna finns tillsammans med en svensk översättning som en bilaga till denna lag.

Reservforum

2 § Om en fråga ska prövas av en nämnd som fullgör en kommuns uppgifter inom socialtjänsten och det inte finns någon annan be- hörig nämnd, tas frågan upp av en nämnd i Stockholms kommun som fullgör sådana uppgifter.

Forum i fråga om framtidsfullmakter

3 § En ansökan om prövning enligt artiklarna 15 och 16 ska göras till tingsrätten i den ort där fullmaktsgivaren har hemvist. Om han eller hon inte har hemvist i Sverige ska ansökan göras till Stockholms tingsrätt.

Vid handläggningen av en ansökan enligt första stycket ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas.

59

Författningsförslag

SOU 2015:74

Framställning angående en placering i Sverige

4 § En framställning om godtagande av en placering av en vuxen i Sverige enligt artikel 33 ska med avseende på en placering som mot- svarar ett boende enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade prövas av kommunen där den vuxne före- slås få ett boende.

Övriga framställningar enligt artikel 33 ska prövas av en nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten i den kommun där den vuxne föreslås få ett boende eller annars bli placerad.

I 6 kap. 17 § socialtjänstlagen (2001:453) och i 17 a § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade anges förutsättning- arna för att godta ett boende.

Erkännande och verkställbarhet

5 § En ansökan i fråga om erkännande enligt artikel 23 eller verk- ställbarhetsförklaring enligt artikel 25 ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

6 § Den som gör en ansökan enligt 5 § ska tillsammans med an- sökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet.

Om ansökan avser en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare hand- lingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Om en handling är skriven på något annat språk, ska även en över- sättning av handlingen till svenska ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det inte behövs eller att det inte skäligen kan krävas.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden.

7 § Tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller del- vis gällande eller verkställbart.

60

SOU 2015:74

Författningsförslag

Verkställighet

8 § Bifalls en ansökan om verkställbarhetsförklaring, sker verkställig- het enligt svensk rätt i enlighet med de regler som gäller för verk- ställighet av ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga.

Överföring av personuppgifter

9 § En svensk myndighet får utan hinder av 33 § personuppgifts- lagen (1998:204) föra över personuppgifter till en myndighet i ett land utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om det behövs för att den myndigheten ska kunna överväga en nödvändig åtgärd enligt 2000 års Haagkonvention.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

61

Författningsförslag

SOU 2015:74

1.2Förslag till

lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynder- skap

dels att 5 kap. 1–4 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 5 kap. 5–7 §§ ska betecknas 5 kap. 9–11 §§, dels att kapitelrubriken till 5 kap. ska ha följande lydelse, dels att de nya 5 kap. 9–11 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas nio nya paragrafer, 5 kap. 1–8 §§ och 7 kap. 7 §, samt närmast före 5 kap. 1 §, 5 kap. 2 §, 5 kap. 3 § och 5 kap. 8 § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

5 kap. Om förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m.

Föreslagen lydelse

5 kap. Om godmanskap, förvaltarskap och motsvarande åtgärder vidtagna i ett annat land

Behörighet

1 §

En svensk domstol får ta upp en fråga om godmanskap, förval- tarskap eller upphävande av en i ett annat land beslutad omyndig- förklaring om

1.det ligger i den vuxnes in- tresse,

2.den vuxne är svensk med- borgare och

3.den vuxne har hemvist eller, om hemvist inte kan fastställas, vistas i ett annat land.

62

SOU 2015:74

Författningsförslag

Första stycket gäller endast om

1.behörighet saknas för myn- digheterna i den vuxnes hemvist- land, eller, när den vuxnes hem- vist inte kan fastställas, myndig- heterna i det land där han eller hon vistas, eller

2.det annars finns särskilda

skäl.

En svensk domstol får vidare ta upp en fråga om upphörande av ett i Sverige anordnat godman- skap eller förvaltarskap för en ut- ländsk medborgare om en mot- svarande skyddsåtgärd därefter har vidtagits i ett annat land.

Tillämplig lag

2 §

När en fråga om godmanskap och förvaltarskap prövas av svensk domstol ska svensk lag tillämpas.

När en fråga om upphävande av en i ett annat land beslutad omyndigförklaring prövas av svensk domstol ska bestämmelser om upphörande av förvaltarskap i 11 kap. föräldrabalken tillämpas.

I den mån skyddet för den vux- nes person eller egendom så kräver, får lagen i ett annat land till vilken den vuxnes situation har väsentlig anknytning beaktas.

63

Författningsförslag

SOU 2015:74

Erkännande av åtgärder vidtagna i ett annat land

3 §

En till godmanskap eller för- valtarskap motsvarande åtgärd, som har vidtagits i ett annat land inom ramen för ett rättsligt eller administrativt förfarande, gäller i Sverige.

4 §

Erkännande får dock vägras om 1. den utländska myndigheten som har vidtagit åtgärden inte grundade sin behörighet på den vuxnes hemvist eller, när hemvist inte kan fastställas, dennes vistelse och det inte heller fanns skälig an-

ledning att talan prövades där,

2. åtgärden har vidtagits i strid med i Sverige gällande grundlägg- ande förfaranderegler utan att den vuxne har fått möjlighet att komma till tals, och det inte har varit fråga om ett brådskande fall,

3. åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i Sverige, eller

4. åtgärden är oförenlig med en senare motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land och som uppfyller kraven för erkän- nande i Sverige.

64

SOU 2015:74

Författningsförslag

Beslut i fråga om erkännande

5 §

Utan hinder av 3 § får en be- rörd part ansöka om att den tings- rätt som regeringen föreskriver be- slutar i fråga om erkännande av en till godmanskap eller förval- tarskap motsvarande åtgärd som har vidtagits i ett annat land.

6 §

Den som gör en ansökan en- ligt 5 § ska tillsammans med an- sökan ge in det utländska avgör- andet i original eller en kopia av detta som har bestyrkts av en be- hörig myndighet.

Tingsrätten får förelägga sökan- den att ge in de ytterligare hand- lingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Om en handling är skriven på något annat språk, ska även en översättning av handlingen till svenska ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tings- rätten anser att det inte behövs eller att det inte skäligen kan krä- vas.

Vid domstolens handläggning ska i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas.

7 §

Tingsrätten får förklara det ut- ländska avgörandet helt eller del- vis gällande.

65

Författningsförslag

SOU 2015:74

Övriga frågor

5 §1

Om omyndighetsförklaring, som meddelats av behörig utländsk myndighet, skall genom svensk domstols försorg, på begäran, kun- görelse införas i Post- och Inrikes Tidningar. Den utländska myn- dighetens behörighet skall styr- kas genom intyg av här i riket an- ställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk diplo- matisk eller konsulär tjänsteman.

8 §

Regeringen får i fråga om god- manskap och förvaltarskap för svenska medborgare, som har hem- vist i ett annat land, meddela sär- skilda bestämmelser angående vården av värdehandlingar, samt förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara över- förmyndare. Regeringen får pröva en fråga om entledigande av en sådan överförmyndare.

Ersättning till överförmyndare beträffande godmanskap och för- valtarskap enligt 1 § ska utgå av statliga medel enligt bestämmelser som regeringen får meddela. Det- samma gäller ersättning till god man och förvaltare i den utsträck- ning ersättningen inte ska utgå av den enskildes medel enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken.

9 §

Svensk domstol ska på begä- ran kungöra ett beslut om omyn- digförklaring, som har meddelats av behörig utländsk myndighet, i Post- och Inrikes Tidningar. Den utländska myndighetens behörig- het ska styrkas genom intyg av här i landet anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk diplomatisk eller kon- sulär tjänsteman.

1 Senaste lydelse SFS 1988:1322.

66

SOU 2015:74

Författningsförslag

Vad i första stycket sägs skall

äga motsvarande tillämpning, då behörig utländsk myndighet har hävt en omyndighetsförklaring eller beslutat att ett förvaltar- skap skall upphöra.

6 §2

Är förmynderskap för omyn- digförklarad efter vad ovan sägs anordnat i enlighet med utländsk lag, skall vad i 4 kap. 5 § är stadgat i avseende å underårig äga motsvarande tillämpning. Den omyndigförklarades behörighet enligt svensk lag skall därvid an- ses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan be- gränsning av förvaltaruppdraget.

Har omyndighetsförklaringen kungjorts efter vad i detta kap. 5 § är sagt, dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i riket företagit rättshand- ling, icke åberopa, att han ej ägde eller bort äga kännedom om omyndighetsförklaringen.

Den som är omyndigförklarad i enlighet med utländsk lag är här i riket likställd med en person som har förvaltare utan begräns- ning av förvaltaruppdraget när det gäller behörighet att inneha uppdrag och befattningar samt att bedriva tillståndspliktig verk- samhet.

Vad som föreskrivs i första stycket ska tillämpas på mot- svarande sätt, då behörig ut- ländsk myndighet har upphävt en omyndigförklaring eller beslu- tat att ett förvaltarskap ska upp- höra.

10§

Om förmynderskap för en

omyndigförklarad är anordnat i ett annat land, ska vad som i 4 kap. 5 § föreskrivs i fråga om under- årig tillämpas på motsvarande sätt. Den omyndigförklarades behö- righet enligt svensk lag ska då anses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan be- gränsning av förvaltaruppdraget.

Har omyndigförklaringen kun- gjorts enligt vad som föreskrivs i

9 §, får dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i landet företagit en rättshandling, inte åberopa, att han eller hon inte kände till eller borde känna till omyndigförklaringen.

Den som har omyndigförkla- rats i ett annat land ska här i lan- det vara likställd med en person som har förvaltare utan begräns- ning av förvaltaruppdraget när det gäller behörighet att inneha uppdrag och befattningar samt att bedriva tillståndspliktig verk- samhet.

2 Senaste lydelse SFS 1988:1322.

67

Författningsförslag

SOU 2015:74

7 §3

Vad i detta kap. sägs om omyndighetsförklaring och för- mynderskaps anordnande enligt utländsk lag skall äga motsvarande tillämpning i avseende å annan därmed jämförlig åtgärd, som är förenad med inskränkning i den rättsliga handlingsförmågan.

11 §

Vad som föreskrivs i detta kapitel i fråga om omyndigförkla- ring och förmynderskaps anord- nande i ett annat land ska även gälla motsvarande åtgärder, som är förenade med inskränkning i den rättsliga handlingsförmågan.

7 kap.

7 §

Särskilda bestämmelser finns i lagen (xxxx:xx) om 2000 års Haag- konvention.

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Bestämmelsen i 5 kap. 1 § medför inte att svensk domstols be- hörighet i en fråga som anhängiggjorts hos domstolen före ikraft- trädandet går förlorad.

3.Har ett ärende anhängiggjorts vid en domstol före ikraftträd- andet, tillämpas äldre bestämmelser.

4.Bestämmelserna i 5 kap. 3–7 §§ tillämpas inte på åtgärder som har vidtagits i ett annat land före ikraftträdandet.

3 Senaste lydelse SFS 1924:340.

68

SOU 2015:74

Författningsförslag

1.3Förslag till

lag om ändring i lagen (1993:387)

om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade att det ska införas två nya paragrafer, 17 a och 17 b §§, samt närmast före 17 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Beslut om boende för en vuxen

 

enligt 2000 års Haagkonvention

17 a §

Kommunen får med stöd av den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna godta att en myndighet i en annan fördragsslutande stat beslutar om ett boende för en vuxen i Sverige

1.om boendet ligger i den vux- nes intresse, särskilt med beakt- ande av hans eller hennes anknyt- ning till Sverige, och den vuxne inte motsätter sig boendet, samt

2.om förutsättningarna i övrigt enligt denna lag är uppfyllda.

17 b §

Kommunen får med stöd av den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördragslutande stat

1. om boendet ligger i den vux- nes intresse, särskilt med beakt-

69

Författningsförslag

SOU 2015:74

ande av hans eller hennes anknyt- ning till den andra staten, och den vuxne inte motsätter sig boendet, samt

2. om det i den andra staten finns en tillfredsställande ordning i fråga om tillsyn och kommunen, när kommunen bedömer det nöd- vändigt, genom en överenskom- melse med den behöriga myndig- heten i den stat där den vuxne ska få ett boende har gjort det möjligt för kommunen att få följa upp in- satsen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

70

SOU 2015:74

Författningsförslag

1.4Förslag till

lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) att det ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 17 och 18 §§, samt närmast före 6 kap. 17 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

Beslut om boende för en vuxen enligt 2000 års Haagkonvention

17§

Socialnämnden får med stöd av

den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna godta att en myndighet i en annan fördragsslutande stat beslutar om ett boende för en vuxen Sverige

1.om boendet ligger i den vux- nes intresse, särskilt med beakt- ande av hans eller hennes anknyt- ning till Sverige, och den vuxne inte motsätter sig boendet, samt

2.om förutsättningarna i övrigt enligt denna lag är uppfyllda.

18§

Socialnämnden får med stöd av

den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om internationellt skydd för vuxna besluta om ett boende för en vuxen i en annan fördragsslutande stat

1. om boendet ligger i den vux- nes intresse, särskilt med beakt-

71

Författningsförslag

SOU 2015:74

ande av hans eller hennes anknyt- ning till den andra staten, och den vuxne inte motsätter sig boendet, samt

2. om det i den andra staten finns en tillfredsställande ordning i fråga om tillsyn och social- nämnden, när socialnämnden be- dömer det nödvändigt, genom en överenskommelse med den behö- riga myndigheten i den stat där den vuxne ska få ett boende har gjort det möjligt för socialnämnden att få följa upp insatsen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

72

SOU 2015:74

Författningsförslag

1.5Förslag till

lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att det ska införas två nya paragrafer, 26 kap. 13 a § och 36 kap. 1 a §, samt närmast före 26 kap. 13 a § och 36 kap. 1 a § två nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26 kap.

Internationella frågor om skydd för vuxna

13 a §

Sekretess gäller hos Socialstyr- elsen i dess egenskap av central- myndighet enligt den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade kon- ventionen om internationellt skydd för vuxna för uppgift om en vuxens personliga och ekonomiska för- hållanden, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i en allmän hand- ling gäller sekretessen i högst fem- tio år.

73

Författningsförslag

SOU 2015:74

36 kap.

Mål eller ärenden enligt lagen

(xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonvention

1 a §

Sekretess gäller hos allmän domstol för uppgift om en vuxens personliga eller ekonomiska för- hållanden, om det kan antas att den vuxne eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål eller ärende enligt lagen (xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonvention.

Sekretess gäller hos förvalt- ningsdomstol för uppgift om en vuxens personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den vuxne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och upp- giften förekommer i mål eller ärende enligt lagen (xxxx:xxx) om 2000 års Haagkonvention.

För uppgift i en allmän hand- ling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

74

Del I Inledning och bakgrund

2 Uppdraget

2.1Utredningens direktiv

Enligt uppdraget ska utredningen överväga ett svenskt tillträde till den i Haag den 13 januari 2000 dagtecknade konventionen om inter- nationellt skydd för vuxna (2000 års Haagkonvention).1 I uppdraget ingår att undersöka hur svensk rätt förhåller sig till bestämmelserna i konventionen och analysera konsekvenserna av att Sverige blir bundet av konventionen. I sammanhanget ska även förhållandet till andra internationella instrument på området belysas. Utredningen ska i sitt arbete även beskriva förhållandet mellan de olika internationellt privat- och processrättsliga bestämmelser som svenska myndigheter har att tillämpa inom de områden som behandlas i 2000 års Haag- konvention. En central fråga i uppdraget är att ta ställning till hur konventionen bör införlivas i svensk rätt och utredningen ska i denna fråga, liksom i övrigt, fästa särskild vikt vid klarhet, enkelhet och lättillgänglighet och välja den form för införlivande som be- döms vara mest lämplig.

Uppdraget innefattar att föreslå de författningsändringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till. Enligt direktiven ska särskild uppmärksamhet fästas vid frågor om insti- tutionsplacering samt informationsutbyte och därtill hörande frågor om sekretess. När det gäller frågan om institutionsplacering ska utredningen särskilt analysera och bedöma vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att en placering i Sverige, som en myn- dighet i en annan konventionsstat avser att besluta om, ska kunna godkännas här i landet. Utredningen ska även analysera och be- döma under vilka förutsättningar som en svensk myndighet ska kunna fatta ett beslut om institutionsplacering i en annan fördrags-

1 Direktiven, dir. 2014:5 Skydd för vuxna i internationella situationer, bifogas som bilaga 1.

77

Uppdraget

SOU 2015:74

slutande stat. Vidare ska utredningen överväga om det i dessa delar finns ett behov av kompletterande nationella bestämmelser.

I uppdraget ingår även att ta ställning till om det finns anledning att avge förklaringar och göra förbehåll i enlighet med de möjlig- heter som finns enligt konventionen.

Utredningen ska slutligen lämna förslag på vilken myndighet som lämpligen bör utses till centralmyndighet enligt konventionen och redovisa den kompetens och de resurser som behövs för att central- myndigheten ska kunna utföra de uppgifter som den har enligt konventionen. Det ska också bedömas om vissa uppgifter i stället bör utföras av andra myndigheter eller organ, i enlighet med den möjlighet till fördelning av uppgifterna som följer av konventionen. Om utredningen under arbetets gång finner att någon anknytande internationellt privaträttslig fråga bör tas upp, står det utredningen fritt att göra det.

Betänkandet ska enligt utredningsdirektivet redovisas senast den 31 juli 2015.

2.2Utredningens arbete

Utredningen påbörjade sitt arbete i januari 2014. Arbetet har be- drivits i samråd med de utsedda sakkunniga och experterna. I fråga om ekonomiska konsekvenser för Socialstyrelsen med anledning av ett uppdrag som centralmyndighet, står inte den sakkunnige från Socialdepartementet Kent Löfgren och experten från Socialstyrelsen Kristina Swiech, bakom utredningens bedömning (se avsnitt 19.2.2). Utredningen har haft tio sammanträden som de sakkunniga och experterna har deltagit i. Ytterligare två sammanträden har hållits med en mindre grupp med utredaren, sekreteraren och experten Maarit Jänterä-Jareborg och vid ett av dessa två sammanträden har även sakkunnige Johan Klefbäck deltagit.

Enligt direktiven ska utredningen hålla sig informerad om even- tuellt arbete som pågår i övriga nordiska länder avseende 2000 års Haagkonvention och fästa vikt vid intresset av nordisk rättslikhet. Av denna anledning har utredningen under hösten 2014 och våren 2015 haft kontakter med de departement i Danmark, Finland och Norge som hanterar frågor i anledning av 2000 års Haagkonven- tion. Utredningen har vid dessa kontakter fått information om

78

SOU 2015:74

Uppdraget

arbetet med 2000 års Haagkonvention i nämnda länder. Kontakt har även sökts med Island vid några tillfällen, dock utan att något svar har erhållits.

Med hänsyn till de likheter som finns mellan 2000 års Haag- konvention och 1996 års Haagkonvention har utredningen beaktat de överväganden och ställningstaganden som gjorts inom ramen för lagstiftningsarbetet avseende Sveriges tillträde till 1996 års Haag- konvention (prop. 2011/12:85, bet. 2011/12:CU23, rskr. 2011/12:219).

Under våren 2015 har utredningen haft kontakter med tjänste- män på Utrikesdepartementet och Försäkringskassan angående upp- gifterna som centralmyndighet för bland annat 1996 års Haagkon- vention2, Bryssel II-förordningen3 och 1980 års Haagkonvention4 respektive underhållsförordningen5 och 2007 års Haagkonvention6.

Slutligen har utredningen beaktat förslagen om Framtidsfull- makter (Ds 2014:16) och om Bättre förutsättningar för gode män och förvaltare (prop. 2013/14:225).

2.3Betänkandets disposition

Betänkandet är indelat i fem olika delar. I den första delen (del I) finns författningsförslagen (kapitel 1), en redogörelse för utredning- ens uppdrag (kapitel 2), en kortare bakgrundsbeskrivning (kapitel 3) och ett kapitel om gällande rätt (kapitel 4).

Del II är inriktad på 2000 års Haagkonvention och börjar i kapitel 5 med en översiktlig presentation av innehållet i konven-

2Den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

3Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, EUT L 338, 23.12.2003. Senast ändrad genom Rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 om ändring av förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställig- het av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 med avseende på fördrag med Heliga stolen (EUT L 367, 14.12.2004).

4Den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

5Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhålls- skyldighet, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1–79.

6Den i Haag den 23 november 2007 dagtecknade konventionen om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar.

79

Uppdraget

SOU 2015:74

tionen, särskilt i fråga om offentligrättsliga aspekter och tolkning. I kapitel 6 behandlas frågan om ett tillträde till 2000 års Haag- konvention och i kapitel 7 redovisas konventionens tillämpnings- område. Resterande kapitel i denna del (kapitel 8–15) omfattar konventionens olika strukturella huvudfrågor. Varje kapitel inne- håller en redogörelse för berörda bestämmelser i konventionen och i anslutning därtill redovisas också utredningens överväganden i fråga om vilka lagändringar eller kompletterande bestämmelser som en svensk anslutning till konventionen förutsätter. I kapitel 8 be- handlas bestämmelserna om behörighet, och i kapitel 9 bestämmel- serna om tillämplig lag. Kapitel 10 behandlar framtidsfullmakter och kapitel 11 innehåller frågor om erkännande och verkställighet. I kapitel 12 beskrivs konventionens samarbetsbestämmelser och frågor om centralmyndigheten, medan kapitel 13 omfattar bestämmelsen om placeringen av vuxna i en annan fördragsslutande stat. Konven- tionens förhållande till andra internationella instrument och autonom rätt behandlas i kapitel 14 och konventionens allmänna bestäm- melser och slutbestämmelser återfinns i kapitel 15.

I del III behandlas frågor kring den autonoma rätten och utred- ningen överväger här bland annat i vilken mån bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention bör göras allmänt tillämpliga (kapitel 16).

Därefter följer del IV innehållande kapitel med lagtekniska lös- ningar (kapitel 17), ikraftträdande och övergångsbestämmelser (kapi- tel 18) samt konsekvenser av utredningens förslag (kapitel 19).

Betänkandet avslutas med den femte och sista delen (del V), som innehåller författningskommentaren (kapitel 20).

2000 års Haagkonvention finns som bilaga 2 till betänkandet.

80

3 Bakgrund

3.1Skydd för vuxna

Det är inte ovanligt att vuxna personer, tillfälligt eller permanent, har en nedsatt eller bristande personlig förmåga att ta tillvara sina intressen. Det finns många olika orsaker till detta. Så kan vara fallet hos personer med olika former av kognitiva störningar, det vill säga störningar som avser intellektuella funktioner och som bland annat ger sämre koncentration eller svårigheter att planera och hålla ihop tankar. Demenssjukdomar, som drabbar många äldre, kan leda till olika former av sådana störningar. Den personliga förmågan kan också vara påverkad hos personer med psykiska störningar eller psykiska sjukdomar liksom hos dem med psykisk utvecklingsstör- ning. Vidare kan förmågan påverkas tillfälligt eller under en längre tid till följd av en allvarlig sjukdom eller efter en yttre skada. Dessutom kan missbrukare ha nedsatt eller bristande förmåga på grund av sitt missbruk. Det ska dock framhållas att det inte är alla personer med ovan angivna skador, handikapp eller sjukdomar som inte kan ta tillvara sina intressen.

I de fall en vuxen inte kan ta tillvara sina intressen på grund av en mer eller mindre begränsad personlig förmåga aktualiseras be- hovet av skyddsåtgärder. Därmed avses sådana åtgärder som syftar till att kompensera den vuxnes oförmåga. När en person, som är oförmögen att ta hand om sina personliga eller ekonomiska ange- lägenheter, är i behov av någon som kan representera honom eller henne i olika situationer tillgodoses det behovet enligt svensk rätt främst genom godmanskap och förvaltarskap enligt bestämmelserna i föräldrabalken (FB) (se närmare avsnitten 4.6.1 och 4.6.2). Andra åtgärder till skydd för en vuxen är vård eller andra stödjande åtgär- der och i vissa fall även tvångsomhändertagande. De åtgärder som här kan komma i fråga är bland annat olika former av missbruks-

81

Bakgrund

SOU 2015:74

vård och psykiatrisk vård (se närmare avsnitt 4.6.4). Även tvångs- vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) av en ung vuxen som har fyllt 18 år men inte 20 år är att betrakta som en skyddsåtgärd för den vuxne (se avsnitt 4.6.4). Likaså utgör boende med särskild service som anordnas enligt social- tjänstlagen (2001:453)(SoL) och utseende enligt samma lag av en kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde i personliga angelägenheter samt stöd till personer med funktionshinder i form av personlig assistent, ledsagarservice och kontaktperson enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) exempel på skyddsåtgärder (se närmare avsnitt 4.6.3).

Motsvarande eller liknande skyddsåtgärder förekommer även i andra länders rättsordningar. Liksom de ovan angivna svenska regleringarna är de i första hand avsedda att bli tillämpade i interna situationer där det saknas anknytning till ett annat land.

3.2Behovet av skydd för vuxna i internationella situationer

Människor i dagens samhälle reser ofta utomlands och bosätter sig i allt större utsträckning utanför ursprungslandet. Under år 2012 genomfördes till exempel 16 miljoner utländska besök i Sverige.1 Vidare har i genomsnitt över 24 000 svenska medborgare utvandrat från Sverige årligen under de senaste tio åren och vid utgången av år 2013 hade över 690 000 i Sverige bosatta personer ett utländskt medborgarskap, det vill säga över sju procent.2 Personer som även har ett svenskt medborgarskap vid sidan av ett utländskt, vilket i dag inte är ovanligt, är inte medräknade.

Den ökade rörligheten över landgränserna har lett till ett allt större behov av internationella bestämmelser, som ett komplement till ländernas interna regleringar, för att stärka det rättsliga skyddet i gränsöverskridande situationer för en vuxen som av olika anled- ningar inte kan bevaka sin rätt eller ta hand om sig själv. Det kan

1Se resultat från den nationella gränsundersökningen IBIS 2012, inkommande besökare i Sverige, Rapport 0157 Rev A, s. 15 och 19 f., Tillväxtverket/SCB. Rapporten finns tillgänglig på Tillväxtverkets hemsida, http://publikationer.tillvaxtverket.se/ProductView.aspx?ID=18 96&downloaded=1.

2Uppgiften är hämtad från SCB:s hemsida.

82

SOU 2015:74

Bakgrund

röra sig om att säkerställa möjligheten till god man eller förvaltare för en svensk medborgare som är tillfälligt bosatt utomlands eller att sörja för försäljning av egendom som finns i utlandet men som ägs av en person som är bosatt i Sverige. För såväl den enskilde som för myndigheter och andra berörda kan det vara svårt att veta vad som gäller i sådana situationer, bland annat i fråga om tillgång till bankkonton eller vem som har rätt att företräda den enskilde och i vilket land behövliga skyddsåtgärder kan vidtas. Bristen på över- skådlighet beror bland annat på att länderna kan göra olika bedöm- ningar i dessa fall och på att det är ovisst vilken effekt vidtagna åtgärder har i ett annat land.

Som har angetts i det föregående finns det vanligen i länders rätts- ordningar bestämmelser som syftar till att säkerställa skyddet för en person som inte kan bevaka sina intressen. Reglerna är primärt utformade med hänsyn till skyddsbehovet i det egna landet. I av- saknad av gränsöverskridande lagsamarbete, i form av till exempel EU-rättsliga förordningar eller multinationella konventioner avsedda att särskilt reglera situationer med anknytning till fler än ett land, finns det en risk att varje land tillämpar sina egna bestämmelser om vilken myndighet som är behörig att vidta skyddsåtgärder av olika slag och vilket lands lag som då ska tillämpas. De berörda personer- na får sörja för skydd i varje land där ett skyddsbehov finns men riskerar också att inte kunna göra sina rättigheter eller behov av skydd gällande i andra länder där ett behov likväl kan aktualiseras. Detta har motiverat, och motiverar nu än mer i takt med den ökande internationaliseringen, ett internationellt samarbete i frågor som rör skyddet för vuxna i landgränsöverskridande situationer.

Mot denna bakgrund utarbetades inom Haagkonferensen för internationell privaträtt (Haagkonferensen) 2000 års Haagkonven- tion. Konventionen syftar till att förbättra det gränsöverskridande skyddet för vuxna som, på grund av nedsatt eller bristande per- sonlig förmåga, inte kan ta till vara sina intressen (se avsnitt 3.4). Även Europeiska unionen (EU) arbetar aktivt för att bättre ta till vara vuxnas intressen i internationella situationer och Europaparla- mentet har i detta syfte uppmanat medlemsstaterna att underteckna eller ratificera 2000 års Haagkonvention (se avsnitt 3.5). Det finns också andra internationella instrument som syftar till att skydda vuxna i behov av hjälp, till exempel konventionen av den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om

83

Bakgrund

SOU 2015:74

äktenskap, adoption och förmynderskap3 (se avsnitt 3.6.1), som i likhet med 2000 års Haagkonvention är begränsad till situationer med utlandsanknytning. Andra exempel är Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (se avsnitt 3.6.2) och Europarådets rekommendation om det rätts- liga skyddet för hjälpbehövande vuxna (se avsnitt 3.6.3) vilka avser att sätta en minimistandard för tillgängligt skydd. I Sverige pågår det inom Regeringskansliet också ett arbete i syfte att underlätta för beslutsoförmögna personer (se avsnitt 3.6.4).

3.3Haagkonferensen för internationell privaträtt

Haagkonferensen är en internationell, primärt mellanstatlig organi- sation som har ett sjuttiotal medlemmar, däribland såväl EU som 27 av EU:s 28 medlemsstater.4 Haagkonferensens ändamål är att ”verka för ett gradvis förenhetligande av den internationella privat- rättens regler”.5 Haagkonferensens verksamhet består huvudsakligen av att förhandla och utarbeta internationella fördrag (konventioner) inom den internationella privaträttens olika områden.

3.4Haagkonventioner rörande skydd för vuxna

Haagkonferensen behandlade frågor som rör skydd för vuxna redan i den i Haag den 17 juli 1905 dagtecknade konventionen om omyn- dighetsförklaring och därmed jämförbara skyddsåtgärder (1905 års Haagkonvention). Sverige tillträdde den konventionen år 1924 men sade upp konventionen år 1960. Bestämmelserna i 5 kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag) anslöt tidigare nära till 1905 års Haagkonvention. (Lagen behandlas närmare i kapitel 4.) Lagen innehöll i förhållande till konventionsstaterna vissa avvik-

3Se SÖ 1931:19 senast ändrad genom SÖ 2008:31. Jämför prop. 1931:77 och 2006/07:60.

4Den 3 februari 2014 hade Haagkonferensen 75 medlemsstater. Kroatien är den av EU:s medlemsstater som inte är medlem i Haagkonferensen. Uppgiften är hämtad från Haag- konferensens hemsida, .

5Se artikel 1 i Haagkonferensens stadga, tillgänglig på Haagkonferensens hemsida,

.

84

SOU 2015:74

Bakgrund

ande bestämmelser, som numera är upphävda.6 2000 års Haagkon- vention ska mellan de kvarvarande staterna ersätta 1905 års Haag- konvention.7

Det arbete inom Haagkonferensen som resulterade i 2000 års Haagkonvention inleddes år 1997 i och med att en specialkommission tog fram ett utkast till konventionen. Den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkän- nande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention) utgjorde utgångspunkten för arbetet. Ett förslag behandlades sedan i en specialkommission som hölls år 1999 och som den 13 januari 2000 resulterade i 2000 års Haagkonvention. I förhandlingarna deltog bland annat 30 av Haagkonferensens medlemsstater (däribland Sverige och de andra nordiska länderna), sex andra stater (som observatörer), två mellanstatliga organisationer och tre andra organisationer. Kon- ventionen trädde i kraft internationellt den 1 januari 2009. I maj 2015 hade åtta stater8 anslutit sig till konventionen och ytterligare sju stater9 hade undertecknat den.10

3.5EU och 2000 års Haagkonvention

3.5.1Medlemsstaternas behörighet och EU:s möjlighet att ansluta sig till konventionen

Enligt den så kallade ERTA-doktrinen11 går EU-medlemsstaternas kompetens att ingå internationella traktater över på EU när unions- lagstiftning har antagits eller inletts på ett visst område. EU har inte utfärdat särskilda bestämmelser om internationellt skydd för vuxna och det har inte heller inletts något projekt med ett sådant

6Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Utredningen har inte kunnat finna några uppgifter om varför 1905 års Haag- konvention sades upp.

7Se artikel 48 2000 års Haagkonvention.

8Estland, Finland, Frankrike, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (endast för Skottlands räkning), Republiken Tjeckien, Tyskland, Schweiz och Österrike.

9Cypern, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Polen.

10Uppgift från Haagkonferensens hemsida,

http://www.hcch.net/index_en.php?act=conventions.status&cid=71.

11 Se till exempel EU-domstolens dom (ECR 263) den 31 mars 1971 i mål 22/70 mellan Europeiska gemenskapernas kommission och Europeiska gemenskapernas råd.

85

Bakgrund

SOU 2015:74

syfte. Det innebär att EU:s medlemsstater fortfarande är behöriga att själva ansluta sig till 2000 års Haagkonvention.

Genom ERTA-doktrinen slog EU-domstolen även fast att unio- nen kan ingå avtal med tredje land beträffande samtliga de mål som anges i EU:s grundfördrag och i synnerhet när unionen har antagit gemensamma regler – oavsett form – för genomförandet av en i fördraget föreskriven gemensam politik. I 2000 års Haagkonven- tion finns det emellertid inte några bestämmelser som ger EU möj- lighet att ansluta sig till konventionen. Det kan anmärkas att Haag- konferensens stadga efter tillkomsten av 2000 års Haagkonvention har ändrats på så sätt att regionala organisationer för ekonomisk integration kan bli medlemmar i Haagkonferensen och således även ansluta sig till framtida konventioner.12 Det gäller dock alltså inte för 2000 års Haagkonvention.

3.5.2Arbetet inom EU med internationellt skydd för vuxna

Behovet av skydd för vuxna i internationella situationer och 2000 års Haagkonvention har vid olika tillfällen uppmärksammats inom EU.

Av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna13 framgår att EU erkänner och respekterar rätten för per- soner med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet (artikel 26).

Europeiska unionens råd (rådet) betonade i slutsatser, som an- togs den 19–20 juni 2008,14 att samarbetet med tredje land och inter- nationella organisationer (särskilt Haagkonferensen, Europarådet och Förenta nationerna) behöver förstärkas. Vidare uppmanade rådet i slutsatser, som antogs den 24 oktober 2008,15 medlemsstater som redan konstaterat att det ligger i deras intresse att ansluta sig till 2000 års Haagkonvention att snarast inleda eller aktivt fortsätta för- farandena för undertecknande eller ratificering av konventionen. De medlemsstater som fortfarande överlägger internt uppmanades i

12Se artikel 3 i Haagkonferensens stadga. I noten till stadgan framgår att ändringarna antogs den 30 juni 2005 och att de trädde i kraft den 1 januari 2007.

13Se EUT C 303 2007, Celex 12010P.

14Se rådets slutsatser, som antogs den 19–20 juni 2008, ST 11018 2008 INIT, p. 22.

15Se rådets slutsatser, som antogs den 24 oktober 2008, ST 14034 2008 INIT och

ST 14786 2008 INIT.

86

SOU 2015:74

Bakgrund

sistnämnda slutsatser att snarast möjligt slutföra dessa överlägg- ningar.

Frågan om skydd för vuxna berördes också i Europaparlamentets resolution av den 18 december 2008 med rekommendationer till kommissionen om rättsskydd för vuxna: gränsöverskridande kon- sekvenser.16 Enligt resolutionen måste rättsskyddet för utsatta vuxna vara en av hörnpelarna i rätten till fri rörlighet för personer och det konstateras att det finns skillnader i medlemsstaternas lagstiftning om skyddsåtgärder. Bestämmelserna i 2000 års Haagkonvention kan enligt resolutionen bidra till att uppfylla målsättningen att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att underlätta erkän- nandet och verkställigheten av beslut om skyddsåtgärder, fastställan- det av vilken lag som är tillämplig och samarbetet mellan centrala myndigheter. Vidare nämndes i resolutionen att man även måste ha bestämmelserna i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i åtanke (EU har ratificerat sistnämnda konvention, se närmare avsnitt 3.6.2).

I resolutionen uppmanade Europaparlamentet (parlamentet) med- lemsstaterna att underteckna eller ratificera 2000 års Haagkonven- tion. Vidare uppmanade parlamentet kommissionen att, så snart den har fått tillräcklig erfarenhet av hur Haagkonventionen fungerar, förelägga parlamentet att lämna ett förslag till rättsakt som syftar till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och till att för- bättra erkännandet och verkställigheten av beslut om skydd för vuxna. Parlamentet anmodade även kommissionen att följa upp tillämp- ningen av Haagkonventionen och dess genomförande i medlems- staterna. I uppföljningen ska ingå bland annat att för parlamentet och rådet lägga fram en rapport som vid behov ska innehålla förslag till gemenskapsbestämmelser som kompletterar eller specificerar det sätt på vilket 2000 års Haagkonvention ska tillämpas. Slutligen upp- manade parlamentet kommissionen att utvärdera alternativet att gemenskapen ska ansluta sig till 2000 års Haagkonvention. Parla- mentet uttryckte i resolutionen även att detta skulle kunna vara ett område för fördjupat samarbete mellan medlemsstater.

16 Se P6_TA(2008)0638, tillgänglig på Europaparlamentets hemsida, http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P6-TA- 2008-0638+0+DOC+XML+V0//SV.

87

Bakgrund

SOU 2015:74

I december 2009 antogs Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd.17 Stockholmsprogrammet var EU:s arbetsprogram för rättsliga och inrikes frågor för perioden 2010–2014. Programmet antogs av rådet under det svenska ordförandeskapet. Syftet med programmet var att stärka EU-invånarnas säkerhet, att garantera grundläggande rättig- heter och skapa en ökad öppenhet. Av programmet framgår att be- hovet av ytterligare förslag när det gäller utsatta vuxna bör bedömas mot bakgrund av erfarenheterna från tillämpningen av 2000 års Haag- konvention, i de medlemsstater som är parter till konventionen eller som kommer att bli parter i framtiden. Medlemsstaterna uppmanas i programmet att ansluta sig till konventionen så snart som möjligt.

Kommissionen har tagit fram en handlingsplan för hur målen i Stockholmsprogrammet ska uppnås. I handlingsplanen finns för- slag på lagstiftning och andra åtgärder som kommissionen ska föreslå rådet och parlamentet under programperioden. I bilagan till hand- lingsplanen föreslås kommissionen få till uppgift att upprätta en rapport om tillämpningen av 2000 års Haagkonvention, varvid be- hovet av ytterligare förslag till skydd för utsatta vuxna också ska övervägas.18

Utredningen har erfarit att ett flertal av EU:s medlemsstater för närvarande överväger ett tillträde till konventionen. Vidare bedömer de medlemsstater som har tillträtt konventionen att den är ett an- vändbart verktyg för att hantera den känsliga frågan om skydd för vuxna i gränsöverskridande situationer, även om det hittills i dessa länder inte har aktualiserats något större antal ärenden enligt kon- ventionen.

17Se EUT OJ C 115, 4.5.2010, s. 1–38.

18Se KOM (2010) 171 slutlig, 20.4.2010.

88

SOU 2015:74

Bakgrund

3.6Övrigt internationellt samarbete och arbete angående hjälp- och skyddsbehövande vuxna

3.6.11931 års nordiska äktenskapskonvention och andra internordiska regleringar

Mellan de nordiska länderna finns sedan lång tid tillbaka ett sam- arbete i internationella familjerättsliga frågor. Den 6 februari 1931 antogs den mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige gällande konventionen innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (1931 års nordiska äktenskapskonvention).19 Den omfattar bland annat bestäm- melser till skydd för vuxna.

Konventionen har införlivats i Sverige dels genom förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap, adoption och förmynderskap, dels genom lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldra- balken m.m. I dessa författningar finns bland annat särskilda be- stämmelser om förmynderskap/förvaltarskap för den som är med- borgare i en fördragsslutande stat men har hemvist i en annan av staterna. Kapitel 4 innehåller en närmare redogörelse för dessa regel- verk.

Även lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling bygger på ett samarbete mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Lagen reglerar förutsättningarna för att personer som enligt beslut av danska, finska, isländska eller norska myndigheter ska vara omhändertagna för vård eller behandling får utlämnas från Sverige för verkställighet av beslut i dessa stater. Därtill regleras vissa frågor om skydd för vuxna i den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster som gäller som lag i Sverige sedan den 1 oktober 1996.20

19Se SÖ 1931:19 senast ändrad genom SÖ 2008:31. Jämför prop. 1931:77 och 2006/07:60.

20Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

89

Bakgrund

SOU 2015:74

3.6.2Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsätt- ning och det valfria tilläggsprotokollet till konventionen antogs av Förenta nationernas (FN) generalförsamling den 13 december 2006. Sverige ratificerade konventionen och tilläggsprotokollet efter ett beslut i riksdagen den 13 november 2008 utan att reservera sig på någon punkt.21 Genom ratificeringen har Sverige iklätt sig en inter- nationell folkrättslig förpliktelse att följa konventionens bestäm- melser. Regeringen bedömde att tillträdet till konventionen och tilläggsprotokollet inte föranledde några lagändringar.22 EU ratifi- cerade konventionen den 23 december 2010.23

Konventionen tillhör de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter men skapar inte i sig några nya rättigheter utan har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.24 Konventionens syfte är så- ledes att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjut- andet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde (artikel 1.1). Personer med funktions- nedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka personernas fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra (arti- kel 1.2). Konventionen fokuserar på icke-diskriminering och listar nödvändiga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna erhålla såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I konventionen betonas bland annat vikten av likhet inför lagen och internationellt samarbete för att säkra rättigheter för personer med funktionsnedsättning (artiklar- na 12 och 32).

21Se prop. 2008/09:28, bet. 2008/09:SoU3 och rskr. 2008/09:38.

22Se prop. 2008/09:28, s. 1.

23Se artikel 1 och punkt 6 i ingressen till rådets beslut den 26 november 2009, EUT L 23, 27.1.2010, s. 35–36. Det bör noteras att EU har reserverat sig mot artikel 27.1, som handlar om rätten till arbete. Anledningen är människor med funktionsnedsättning undantas från lika- behandlingsprincipen i samband med väpnade konflikter i artikel 3(4) rådets direktiv 2000/78/EG, EUT L 303, 2.12.2000, s. 16.

24Se prop. 2008/09:28, s. 1.

90

SOU 2015:74

Bakgrund

Tilläggsprotokollet ger enskilda personer eller grupper av perso- ner möjlighet att klaga till Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning om de anser att deras rättigheter har kränkts av en stat som har ratificerat protokollet.

År 2011 lämnade Sverige den första rapporten till FN om de åtgärder som har vidtagits för att verkställa skyldigheterna enligt konventionen (artikel 35).25 FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) har därefter genom- fört en granskning och lämnat rekommendationer till Sverige.26 Rekommendationerna bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

3.6.3Europarådets rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna

Europarådets ministerkommitté antog den 23 februari 1999 en rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna (Principles concerning the legal protection of incapable adults. Recommendation No. R [99] 4). Rekommendationen upprättades med olika rättsliga internationella instrument som inspirationskällor, bland annat Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europarådets kon- vention om mänskliga rättigheter och biomedicin.27 Resultatet blev ett antal principer som medlemsstaternas regeringar rekommen- derades att införa. Principerna tar sikte på skyddet för vuxna som på grund av försämringar eller brister i personlig förmåga inte klarar av att på egen hand fatta beslut som berör deras ekonomiska angelägenheter eller som inte kan förstå, uttrycka eller agera utifrån sådana beslut och som följaktligen inte heller kan bevaka sina in- tressen. Bristerna kan bero på psykisk oförmåga, sjukdom eller lik- nande orsaker. Med ”vuxen” förstås en person som har uppnått myndighetsålder. Principerna avser i första hand materiella frågor om skydd för vuxna, men berör även vissa internationella privat-

25Rapporten finns tillgänglig på regeringens webplats om mänskliga rättigheter, http://www.manskligarattigheter.se/sv/sveriges-forsta-rapport-till-crpd-kommitt-n-januari- 2011.

26Se CRPD:s rekommendationer från den 11 april 2014. Rekommendationerna finns till- gängliga på FN:s hemsida för mänskliga rättigheter, http://tbinternet.ohchr.org/Treaties/CRPD/Shared%20Documents/SWE/INT_CRPD_C OC_SWE_17028_E.doc.

27Se SOU 2004:112, band II, s. 411.

91

Bakgrund

SOU 2015:74

rättsliga förhållanden. Detta gäller särskilt frågan om begränsningar i representanternas behörighet (princip 19). Enligt principen ska nationell lag avgöra vilka rättshandlingar som anses vara av en så strängt personlig karaktär att de inte kan utföras genom en repre- sentant.

Regeringen beslutade år 2002 att ge en särskild utredare i upp- drag att överväga bland annat om några ändringar i regelsystemet bör göras mot bakgrund av Europarådets rekommendation om det legala skyddet för hjälpbehövande vuxna.28 Utredningen, som antog namnet Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare, före- slog bland annat utifrån Europarådets rekommendation regler om behörighet för anhöriga att företräda vuxna med bristande besluts- förmåga dels inom hälso- och sjukvården, dels inom socialrätten och dels i fråga om ekonomisk förvaltning av rutinbetonad karak- tär.29 Förslagen har i dessa delar hittills inte lett till några lagänd- ringar.30

Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare föreslog också, med bland annat Europarådets rekommendation (princip 2.7) som grund, en ny lagstiftning om framtidsfullmakter.31 I juni 2013 gav regeringen en utredare i uppdrag att lämna förslag till vissa kompletterande bestämmelser till nämnda utrednings förslag till lag om framtidsfullmakter.32 Utredaren lade i maj 2014 fram ett sådant förslag (se närmare kapitel 10).

3.6.4Pågående arbete om beslutsoförmögna personers ställning

Regeringen beslutade den 20 juni 2012 att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till en enkel och ändamålsenlig reglering avseende personer som på grund av att de är beslutsoförmögna helt eller delvis saknar möjlighet att fullt ut vara delaktiga eller på annat sätt utöva sitt självbestämmande i situationer då detta förutsätts inom hälso- och sjukvård, tandvård eller forskning.33 Enligt kom-

28Se dir. 2002:55.

29Se SOU 2004:112, s. 432 f., 536 f., 609 f. och 709 f.

30Se prop. 2007/08:150, s. 22.

31Se SOU 2004:112, s. 480 f.

32Se Ju 2013/4616/P.

33Se dir. 2012:72 samt tilläggsdir. 2013:96 och 2014:119.

92

SOU 2015:74

Bakgrund

mittédirektiven ska utredningen bland annat ta ställning till när, av vem och hur det ska avgöras när beslutsoförmåga föreligger. Vidare ska ställning tas till vem som ska fatta beslut för en enskild när beslutsoförmåga föreligger och hur denna befogenhet ska avgrän- sas. Behovet av att reglera ansvarsförhållanden ska också beaktas. Det ska framgå av förslaget till rättslig reglering vilka åtgärder som får vidtas i syfte att säkerställa att den beslutsoförmögne får den vård eller behandling som han eller hon behöver, men den före- slagna regleringen ska inte medge tvångsåtgärder. Det kan tilläggas att bland annat Europarådets rekommendation och FN:s konven- tion om rättigheter för personer med funktionsnedsättning nämns som bakgrund i utredningens direktiv. Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2015.

93

4 Gällande rätt

4.1Inledning

Vissa sådana gränsöverskridande frågor som omfattas av 2000 års Haagkonvention regleras i svensk rätt. Avsnitt 4.2 innehåller en översiktlig redogörelse för aktuell svensk lagstiftning som avser skydd för vuxna i internationella situationer. Därefter redovisas i avsnitten 4.3–4.5 gällande svensk rätt utifrån konventionens struk- turella huvudfrågor, det vill säga myndighets internationella behörig- het, vilket lands lag som ska tillämpas samt erkännande och verk- ställighet av utländska avgöranden.

Trots att utredningens uppdrag främst rör internationella för- hållanden är likväl den svenska materiella rätten på området, såväl privaträtt som offentlig rätt, av intresse. Det är nämligen i förhåll- ande till dessa regelverk som konventionen måste tillämpas i Sverige. Utredningen har därför valt att översiktligt redovisa bestämmelser i svensk lag om godmanskap, förvaltarskap samt frivillig vård enligt socialtjänstlagen (2001:453)(SoL) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) samt tvångsvård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) i avsnitten 4.6.1– 4.6.4. Dessutom redogörs för verkställighetsförfarande enligt utsök- ningsbalken i avsnitt 4.6.5.

95

Gällande rätt

SOU 2015:74

4.2Aktuell lagstiftning

4.2.1Konventionsbunden och mellanstatligt harmoniserad lagstiftning

Mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige gäller kon- ventionen av den 6 februari 1931 innehållande internationellt privat- rättsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (1931 års nordiska äktenskapskonvention).1 Konventionen om- fattar skyddsbehövande nordiska medborgare som i regel har hem- vist i en annan nordisk stat än medborgarskapsstaten och skydds- behovet kan avse såväl den vuxnes person som egendom, oavsett var egendomen finns. Bestämmelserna utgår från hemvistprincipen, det vill säga att en persons hemvist blir avgörande för att bestämma frågor om domstols internationella behörighet och tillämplig lag. Sverige har införlivat konventionen genom dels förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap, adoption och förmynderskap (1931 års förordning), dels lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m. (1988 års lag).

I avsnitt III (14–16 §§) i 1931 års förordning finns bestämmel- ser om förmynderskap för såväl underåriga som omyndigförklarade vuxna personer. I förordningen regleras vad som ska gälla för för- valtarskap på så sätt att det erinras om att det finns särskilda bestäm- melser om förvaltarskap enligt FB i 1988 års lag (21 a §).

I 1988 års lag föreskrivs vad som i vissa fall ska gälla vid anord- nande av förvaltarskap i Sverige för den som är medborgare i en annan nordisk stat. I lagen regleras också vissa frågor som uppkom- mer i anledning av att en person omyndigförklaras i någon av de andra nordiska länderna. Lagen kompletterar 1931 års förordning och tillkom vid den så kallade förvaltarskapsreformen, då institutet omyndigförklaring avskaffades i svensk rätt.2

Även lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling bygger på ett samarbete mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Lagen reglerar förutsättningarna för att personer som enligt beslut av danska, finska, isländska eller norska myndigheter

1Se SÖ 1931:19 senast ändrad genom SÖ 2008:31. Jämför prop. 1931:77 och 2006/07:60.

2Se prop. 1988/89:14, s. 11.

96

SOU 2015:74

Gällande rätt

ska vara omhändertagna för vård eller behandling får utlämnas från Sverige för verkställighet av beslut i dessa stater. Dessutom regleras vissa frågor om skydd för vuxna i den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster som gäller som lag i Sverige sedan den 1 oktober 1996.3

Utöver de bestämmelser som införlivar 1931 års nordiska äkten- skapskonvention och den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster samt lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller be- handling saknas konventionsbunden eller mellanstatligt harmoni- serad lagstiftning som avser skydd för vuxna.

4.2.2Svensk autonom lagstiftning

Med svensk autonom lagstiftning avses här lagstiftning som gäller i Sverige utan någon konventionsbundenhet och som inte är ett resultat av mellanstatligt samarbete. Autonoma bestämmelser inom här aktuellt rättsområde finns endast i 5 kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag). Bestämmelserna, som infördes i svensk rätt genom 1904 års lag, bygger i huvudsak på nationalitetsprin- cipen, enligt vilken en persons nationalitet används för att avgöra frågor om behörighet och tillämplig lag.

I lagen regleras bland annat vad som ska gälla för förvaltarskap för svenska medborgare som inte har hemvist i Norden och för utomnordiska medborgare som har hemvist här i landet. Lagen inne- håller också bestämmelser om vilka rättsverkningar ett i utlandet anordnat förmynderskap för en person som där förklarats omyndig ska ha i Sverige. Lagens 5 kapitel kompletteras av vissa särskilda bestämmelser i dess kapitel 7.

3 Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

97

Gällande rätt

SOU 2015:74

4.3Svensk internationell behörighet

4.3.1God man och förvaltare

Allmänt om godmanskap, förvaltarskap och förmynderskap

I den nordiska regleringen utgår, som nämns i avsnitt 4.2.1, bestäm- melserna om internationell behörighet vid godmanskap och för- valtarskap från hemvistprincipen. Svensk domstol har således inter- nationell behörighet avseende nordiska medborgare med hemvist i Sverige.

Internationell behörighet vid godmanskap och förvaltarskap i utomnordiska förhållanden styrs, som berörs i avsnitt 4.2.2, i stället i huvudsak av nationalitetsprincipen. Detta innebär att svensk dom- stol har behörighet för svenska medborgare som har hemvist utom- lands. Därtill finns i vissa fall behörighet avseende utländska med- borgare med hemvist i Sverige.

Förmynderskap för omyndigförklarad är ett institut som finns i övriga nordiska länder, men som utmönstrades i svensk rätt vid förvaltarskapsreformen år 1988.

Särskilt om godmanskap

Frågor om godmanskap regleras inte uttryckligen av 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Det har emellertid ansetts att 1931 års för- ordning täcker vissa kortvariga former av godmanskap och förord- ningen har i praktiken tillämpats exempelvis på godmanskap vid sjukdom eller liknande enligt 11 kap. 4 § FB4.5 Svensk domstol är alltså behörig att förordna om god man i nordiska förhållanden i enlighet med behörighetsbestämmelserna om förmynderskap för en omyndigförklarad person i 1931 års förordning. Det innebär att svensk domstol är behörig att anordna godmanskap för en med- borgare i ett annat nordiskt land, om han eller hon har hemvist i Sverige (jämför 14 § första stycket 1931 års förordning) och om godmanskap inte har anordnats i något av de andra nordiska länder-

4Vid tidpunkten för förarbetsuttalandena 18 kap. 3 § FB.

5Se prop. 1988/89:14, s. 10 och SOU 1987:73, s. 121.

98

SOU 2015:74

Gällande rätt

na. Behörigheten att interimistiskt förordna god man behandlas i avsnitt 4.3.4.

Det finns inte några andra konventionsbundna bestämmelser om svensk domstols internationella behörighet vid anordnande av godmanskap. Detta innebär att 1904 års lag är allmänt tillämplig i utomnordiska förhållanden. 1904 års lag innehåller bestämmelser om interimistiska beslut om god man, vilket närmare behandlas i av- snitt 4.3.4. I övrigt finns det i 1904 års lag inte några uttryckliga bestämmelser om behörighet vid godmanskap. I bestämmelserna om behörighet för anordnande av förvaltarskap för svensk med- borgare med hemvist utomlands i 5 kap. 1 § och om förvaltarskap för utländsk medborgare med hemvist i Sverige i 5 kap. 2 § nämns således inte möjligheten att förordna god man enligt 11 kap. 4 § FB. I motiven till bestämmelserna uttalade det föredragande stats- rådet emellertid att rätten, i enlighet med den princip som gäller enligt FB, först bör undersöka om inte ett godmansförordnande är tillräckligt innan förvaltare utses.6 Svensk domstol får alltså anses ha internationell behörighet att förordna god man i de fall behörig- het att anordna förvaltarskap föreligger.

Särskilt om förvaltarskap

I nordiska förhållanden finns bestämmelser om svensk domstols internationella behörighet i frågor om förvaltarskap för nordiska medborgare i 1988 års lag.7 Svensk domstol är behörig att förordna förvaltare för en medborgare i ett nordiskt land, om han eller hon har hemvist i Sverige (1 § första stycket första meningen). En förut- sättning är att förmynderskap inte har anordnats för honom eller henne i något av de andra nordiska länderna, det vill säga vare sig i det land där han eller hon är medborgare eller i något av de övriga länderna, exempelvis när den vuxne tidigare hade hemvist i staten. När den vuxne nordiska medborgaren har hemvist i Sverige är svensk domstol också behörig att jämka ett förvaltarskaps omfattning eller häva ett här tidigare beslutat förvaltarskap (1 § andra stycket 1988 års lag och 19 § 1931 års förordning).

6Se NJA II 1988 s. 504, som även rör ändringar i 1904 års lag (SFS 1988:1322).

71988 års lag innehåller hänvisningar till 1931 års förordning.

99

Gällande rätt

SOU 2015:74

När det gäller förvaltarskap i utomnordiska förhållanden regleras svensk domstols internationella behörighet av 1904 års lag. Svensk domstol är då behörig att anordna och upphäva förvaltarskap för svenska medborgare som har hemvist utomlands (5 kap. 1 § första stycket första meningen). Om förmynderskap är anordnat utom- lands för en svensk medborgare som har hemvist där, men som också har förvaltare i Sverige eller beträffande vilken ansökan om förordnande av förvaltare har gjorts i Sverige, är svensk domstol behörig att besluta att förvaltarskap inte ska vara anordnat enligt svensk lag (5 kap. 1 § första stycket andra meningen). Svensk diplo- matisk eller konsulär tjänsteman kan av regeringen utses till över- förmyndare för tillsyn av förvaltarskap för svenska medborgare som har hemvist utomlands (5 kap. 1 § andra stycket). Regeringen är också behörig att pröva en fråga om entledigande av en sådan över- förmyndare.

När det gäller utländska medborgare med hemvist i Sverige är svensk domstol behörig att anordna förvaltarskap endast efter att rätten genom Utrikesdepartementet har inhämtat ett yttrande om att förmynderskap eller en med detta jämförlig åtgärd inte kommer att anordnas i hemlandet eller då svar i denna fråga inte erhållits inom sex månader (5 kap. 2 och 7 §§ ). Om rätten upplyses om att förmynderskap för en utländsk medborgare med hemvist här i landet har anordnats i hans eller hennes medborgarland, torde inte förvaltarskap kunna anordnas för honom eller henne här innan det blivit utrett att det utländska förmynderskapet kommer att upp- höra i samband med det svenska beslutet om förvaltarskap.8 En svensk domstol är behörig att häva ett förvaltarskap för en utländsk medborgare som har anordnats i Sverige.9 Den i Sverige förordnade förvaltaren för en utländsk medborgare ska entledigas om förmyn- derskap för den utländska medborgaren har anordnats enligt den främmande statens lag (5 kap. 3 § andra stycket).

8Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 2 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

9Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

100

SOU 2015:74

Gällande rätt

4.3.2Omyndigförklaring

Institutet omyndigförklaring har som nämnts avskaffats i svensk rätt.10 En svensk domstol är i nordiska förhållanden inte behörig att häva ett förmynderskap för en person som omyndigförklarats i ett annat nordiskt land. Om ett förmynderskap för en omyndig- förklarad person har överflyttats till Sverige från ett av de andra nordiska länderna, i regel i anledning av att personen har flyttat hit, betraktas emellertid förmynderskapet som ett förvaltarskap utan begränsningar av förvaltarens uppdrag (1 § fjärde stycket 1988 års lag). I sådana fall är svensk domstol behörig att jämka omfatt- ningen av eller häva ett förvaltarskap (1 § andra stycket 1988 års lag och 19 § 1931 års förordning).11

Om en svensk medborgare har förklarats omyndig i ett utom- nordiskt land är svensk domstol behörig att häva omyndigförkla- ringen (5 kap. 3 § första stycket 1904 års lag). 1904 års lag ger inte stöd för att i Sverige häva en utomnordisk omyndigförklaring av en utländsk medborgare.12

4.3.3Vård och omhändertagande

När det gäller insatser för personer som har fyllt 18 år och som vidtas med stöd av SoL, LVM, LVU, LPT och LSS finns det inte några uttryckliga lagregler om internationell behörighet för svenska domstolar och myndigheter.

Det finns en nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster som gäller som lag i Sverige sedan den 1 oktober 1996.13 Den nordiska konventionen ger i vissa fall, underförstått, inter- nationell behörighet till vistelsestatens sociala myndigheter i fråga om bistånd till nordiska medborgare.

I praxis har tidigare ansetts att ingrepp med stöd av den svenska lagstiftningen om samhällets vård av barn och ungdom har kunnat ske så snart barnet vistas i Sverige och detta oavsett att åtgärderna

10Se avsnitt 4.2.1.

11Se NJA II 1988 s. 502.

12Se NJA II 1924 s. 670.

13Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

101

Gällande rätt

SOU 2015:74

kunde innebära intrång i de befogenheter att bestämma över barnets person som tillkommer vårdnadshavaren och/eller förmyndaren enligt tillämplig lag.14 Numera bestäms den internationella behörig- heten antingen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/200015 (Bryssel II-förordningen) eller av lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention, genom vilken 1996 års Haagkonvention ska gälla som lag här i landet. Utgångspunkten enligt dessa regelverk är att myndigheterna i den EU-medlemsstat16 respektive den fördrags- slutande stat där barnet har hemvist är behöriga att vidta skydds- åtgärder.

På motsvarande sätt som gällde tidigare för barn och ungdomar under 18 år kan insatser för vuxna enligt SoL, LVM, LVU17, LPT och LSS vidtas när en vuxen vistas i Sverige, oberoende av att den vuxne saknar medborgarskap och hemvist här i landet. När den vuxne lämnar Sverige torde svenska myndigheters behörighet att vidta vårdinsatser upphöra. (Se närmare avsnitten 4.6.3 och 4.6.4.)

En skyddsåtgärd som har vidtagits enligt 3 § LVU för en person som är 17 år med hemvist i Sverige ska fortsätta att ha verkan även efter det att personen har fyllt 18 år om behörigheten har bestämts av Bryssel-II förordningen eller artikel 5 1996 års Haagkonvention, som enligt 1 § lagen om 1996 års Haagkonvention gäller som lag här i landet. En förutsättning för att åtgärden ska fortsätta ha verkan är givetvis att den inte ersätts av en ny här gällande skyddsåtgärd.

14Se Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 1986, s. 120. Jämför även det så kallade Boll-målet som redovisas i avsnitt 5.2.2 och där angivna rättsfall.

15Se EUT L 338, 23.12.2003, s. 1–29. Senast ändrad genom Rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 om ändring av förordning (EG) nr 2201/2003 om dom- stols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 med avseende på fördrag med Heliga stolen (EUT L 367, 14.12.2004, s. 1–2).

16Utom Danmark.

17LVU gäller i vissa fall fram till dess att den vuxne har fyllt 20 år.

102

SOU 2015:74

Gällande rätt

4.3.4Interimistiska beslut

Nordiska förhållanden

Interimistiska beslut om godmanskap i nordiska förhållanden reg- leras inte uttryckligen av 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Det har dock bedömts att 1931 års förordning omfattar godman- skap.18 Svensk domstol anses därför vara behörig att interimistiskt förordna om god man för en nordisk medborgare, oavsett om han eller hon har hemvist i Sverige eller i ett annat av de nordiska länderna, i enlighet med bestämmelserna om tillfälligt förmynderskap i 15 § 1931 års förordning.

I nordiska förhållanden är svensk domstol behörig att anordna tillfälligt förvaltarskap enligt 11 kap. 18 § FB för nordiska medborga- re även om han eller hon inte har hemvist i Sverige (1 § första stycket andra meningen 1988 års lag). Svensk domstol är också behörig att häva ett tillfälligt förvaltarskap som har beslutats i Sverige.19 Ett så- dant tillfälligt förvaltarskap upphör att gälla om personen omyndig- förklaras i hemvistlandet (2 § 1988 års lag). Om en ansökan om omyndigförklaring skulle ogillas i det andra landet, finns i regel inte någon grund att ha kvar det tillfälliga förvaltarförordnandet och svensk domstol bör i den situationen häva det tillfälliga beslutet om förvaltare.20

Den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster och lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster kan tolkas underförstått ge internationell be- hörighet för interimistiska åtgärder (jämför artikel 6 i den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster).

Utomnordiska förhållanden

När det gäller utomnordiska förhållanden är svensk domstol eller överförmyndaren behörig att meddela interimistiska förordnanden om förvaltare enligt 11 kap. 18 § FB för en person som vistas i Sverige även i de fall svensk lag om anordnande av förvaltarskap inte är tillämplig eller om det ännu inte är utrett om svensk lag ska gälla

18Se prop. 1988/89:14, s. 10, och SOU 1987:73, s. 121, samt avsnitt 4.3.1.

19Se NJA II 1988 s. 501.

20Se NJA II 1988 s. 501.

103

Gällande rätt

SOU 2015:74

(5 kap. 4 § första stycket 1904 års lag). En förutsättning för ett interimistiskt förordnande är att dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara. Det interimistiska beslutet gäller till dess vård om den personens angelägenheter har anordnats i enlighet med lagen i hans eller hennes medborgarland eller rätten slutligt prövat frågan enligt 11 kap. 7 § FB. För att ett interimistiskt beslut ska kunna ersättas av ett mer permanent förordnande krävs att förutsättning- arna för detta föreligger enligt 5 kap. 1 eller 2 §§ 1904 års lag. Om förmynderskap har anordnats enligt lagen i en främmande stat är svensk domstol eller överförmyndaren i trängande fall även behörig att förordna en god man enligt svensk lag för att vårda den omyn- diges angelägenheter (5 kap. 4 § andra stycket 1904 års lag). Det synes här vara fråga om den omyndiges angelägenheter i Sverige.

Socialnämnden är behörig att besluta att en vuxen missbrukare omedelbart ska omhändertas (13 § LVM). Beslutet ska utan dröjs- mål och senast dagen efter beslutet underställas förvaltningsrätten som ska pröva om omhändertagandet ska bestå (15 och 17 §§ LVM). För vuxna personer upp till 20 år har socialnämnden också behörighet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande i brådskande fall (6 § LVU). Ett sådant beslut ska inom en vecka underställas förvaltningsrätten som ska pröva om omhändertagan- det ska bestå (7 § LVU). Eftersom socialnämnden har det yttersta ansvaret för dem som vistas i kommunen torde dessa bestämmelser även ha betydelse i fråga om internationell behörighet.

4.3.5Beslut med territoriell effekt

Det finns i svensk rätt inte några särskilda bestämmelser i lag som uttryckligen tar sikte på åtgärder till skydd för vuxna med verkan endast i Sverige, det vill säga med territoriell effekt. Det ligger dock i sakens natur att många åtgärder är territoriellt begränsade, till exempel ett beslut om att den som vårdas i ett LVM-hem för sär- skilt noggrann tillsyn ska hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i rörelsefriheten som är nödvändig för att vården ska kunna genomföras (34 och 36 b §§ LVM). Ett annat exempel kan vara ett beslut om att utse en god man för att bevaka en vuxens intressen vid en bodelning i Sverige. Ytterligare ett exem- pel kan vara ett beslut om besöksrestriktioner när det gäller dem

104

SOU 2015:74

Gällande rätt

som är tvångsintagna för vård enligt bland annat LVM, LVU och LPT.21

4.4Tillämplig lag

4.4.1God man och förvaltare

Allmänt om godmanskap och förvaltarskap

Vid godmanskap och förvaltarskap både i nordiska och i utom- nordiska förhållanden ska svensk lag tillämpas när svensk domstol har internationell behörighet.

Särskilt om godmanskap

Det saknas uttryckliga konventionsbundna bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas vid anordnande av godmanskap (jämför avsnitt 4.3.1). Som nämnts har det dock ansetts att 1931 års för- ordning täcker vissa former av godmanskap.22 Frågor om tillämplig lag vid godmanskap regleras därför för nordiska förhållanden i enlighet med bestämmelserna om tillämplig lag vid förmynderskap för en omyndigförklarad person i 1931 års förordning, vilket inne- bär att svensk domstol ska tillämpa svensk lag när den har inter- nationell behörighet (16 § 1931 års förordning). Detta gäller även vid interimistiska beslut om godmanskap (jämför 15 §).

För utomnordiska förhållanden regleras frågor om tillämplig lag av 1904 års lag. Svensk lag är tillämplig när svensk domstol har behörig- het att pröva frågor om god man. Detta framgår inte uttryckligen av 1904 års lag men nämns i motiven till den senaste lydelsen av bestämmelserna i 5 kap. 1 och 2 §§ 1904 års lag (se avsnitt 4.3.1).23 Lagen innehåller dock uttryckliga bestämmelser om interimistiska förordnanden om god man och i de fall svensk domstol eller över- förmyndaren är behörig att interimistiskt förordna god man ska svensk lag tillämpas (5 kap. 4 § andra stycket 1904 års lag).

21Se 3 § lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård.

22Se prop. 1988/89:14, s. 10, och SOU 1987:73, s. 121, samt avsnitt 4.3.1.

23Se NJA II 1988 s. 504, som även rör ändringar i 1904 års lag (SFS 1988:1322).

105

Gällande rätt

SOU 2015:74

Särskilt om förvaltarskap

Bestämmelser om tillämplig lag för förvaltarskap i nordiska förhåll- anden finns i 1988 års lag. Om förvaltarskap anordnas i Sverige för en person som är medborgare i något av de övriga nordiska länderna och som har hemvist i Sverige ska svensk lag, närmare bestämt FB:s bestämmelser, tillämpas (1 § andra stycket första meningen och 16 § 1931 års förordning). Detta gäller även då tillfälligt förvaltar- skap anordnas i avvaktan på att frågan om omyndigförklaring ska prövas i något av de andra nordiska länderna.24 I sammanhanget kan nämnas att ett förvaltarskaps verkan i förmögenhetsrättsligt hänseende och förvaltarens befogenheter ska bedömas enligt svensk lag om förvaltarskapet utövas här (1 § andra stycket första meningen och 17 § 1931 års förordning). Ett förvaltarskap – liksom ett förmynderskap – ”utövas” i den stat där det ”är anordnat” (jämför 14 och 19 §§ 1931 års förordning).25 Tidigare ansågs detta vara den stat där inskrivning har skett. Eftersom någon inskrivning inte längre sker vid svensk domstol, torde förvaltarskap få anses anordnat här, om det finns infört i en svensk överförmyndares register (jämför 16 kap. 12 § FB).26

Vilket lands lag som ska tillämpas vid förvaltarskap i utom- nordiska förhållanden regleras i 1904 års lag. I de fall svensk dom- stol är behörig att förordna förvaltare eller upphäva ett förvaltar- skap ska svensk lag tillämpas (5 kap. 1 § första stycket, 2 § och 4 § första stycket). Detta gäller förvaltarskap för både svenska och utländska medborgare samt vid interimistiska beslut om förvaltare. Vid ett i Sverige anordnat förvaltarskap ska förvaltarens befogen- heter och sättet för hur han eller hon förordnas och entledigas, förvaltarens redovisningsplikt, tillsynsfrågor och så vidare prövas enligt svensk rätt.27

24Se NJA II 1988 s. 501.

25Se NJA II 1988 s. 501.

26Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

1§ lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldra- balken m.m.

27Se NJA II 1924 s. 663.

106

SOU 2015:74

Gällande rätt

4.4.2Omyndigförklaring

Som redovisats ovan finns det enligt svensk rätt inte längre någon möjlighet att omyndigförklara en person.28 Som framgår av av- snitt 4.4.1 ska i nordiska förhållanden svensk lag tillämpas om svensk domstol eller överförmyndaren är behörig att pröva en fråga om förvaltar- eller godmanskap. Om ett förmynderskap för en omyndig- förklarad person har överflyttats till Sverige från ett av de andra nordiska länderna ska den enskildes rättshandlingsförmåga och ställ- företrädarens behörighet bedömas enligt svensk lag, det vill säga FB:s bestämmelser om förvaltarskap (1 § andra stycket 1988 års lag och 19 § 1931 års förordning). Vidare gäller FB:s bestämmelser om egendomsförvaltning, redovisningsskyldighet och tillsyn över för- valtningen. Ett sådant överflyttat förmynderskap för en omyndig- förklarad person ska i Sverige betraktas som ett förvaltarskap utan begränsningar av förvaltarens uppdrag (1 § fjärde stycket 1988 års lag). Om svensk domstol jämkar ett sådant förvaltarskaps omfattning eller häver förvaltarförordnandet ska svensk lag (FB:s bestämmel- ser om jämkning och upphörande av förvaltarskap) tillämpas (1 § andra stycket 1988 års lag och 19 § 1931 års förordning).

I utomnordiska förhållanden ska svensk lag om upphörande av förvaltarskap tillämpas om en svensk domstol ska häva en i utlandet meddelad omyndigförklaring av en svensk medborgare (5 kap. 3 § första stycket 1904 års lag). Bestämmelsen ger utrymme för att låta ett förvaltarskap, helt eller partiellt, eller ett godmanskap träda i stället för den utländska omyndigförklaringen.29 Ett förmynder- skap för en omyndigförklarad person som anordnats i ett utom- nordiskt land tillerkänns i Sverige rättsverkningar i fråga om omyn- dighetens verkan och förmyndarens behörighet i enlighet med det lands lag där förmynderskapet har anordnats (5 kap. 6 § första stycket 1904 års lag).

28Se avsnitt 4.2.1 och prop. 1988/89:14, s. 11.

29Se NJA II 1988 s. 504.

107

Gällande rätt

SOU 2015:74

4.4.3Vård och omhändertagande

Som framgår i avsnitt 4.3.3 saknas det uttryckliga regler i lag om socialnämndernas, vårdinrättningarnas, och de allmänna förvalt- ningsdomstolarnas internationella behörighet i frågor om insatser enligt SoL, LVM, LVU, LPT och LSS för personer över 18 år. Det saknas också skrivna bestämmelser om tillämplig lag på detta om- råde. I det nämnda avsnittet anförs att det tidigare i praxis, det vill säga före Bryssel II-förordningen och lagen om 1996 års Haag- konvention, har ansetts att ingrepp med stöd av den svenska lag- stiftningen om samhällets vård av barn och ungdom kunde ske så snart barnet vistas i Sverige och socialnämnderna tillämpade då svenska bestämmelser. Även när det gäller frågan om tillämplig lag då personen har fyllt 18 år vid insatser enligt SoL, LVM, LVU och LSS synes socialnämnderna, vårdinrättningarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna vid utövande av sin behörighet på mot- svarande sätt tillämpa svenska bestämmelser.

4.4.4Skydd för tredje man

I nordiska förhållanden bedöms rättshandlingsförmågan för en per- son som har förvaltare i Sverige och förvaltarens befogenheter i fråga om rättshandlingar med tredje man enligt svensk lag – FB:s bestämmelser om förvaltarskap – även när det gäller rättshandlingar som företas i något av de andra nordiska länderna (1 § andra stycket 1988 års lag och 17 § 1931 års förordning). Detta gäller också om förvaltarskapet är partiellt, till exempel bara gäller förvaltningen av en fastighet.30 Överflyttas ett förvaltarskap utan begränsning av förvaltarens uppdrag till ett av de andra nordiska länderna enligt bestämmelserna i 18 § 1931 års förordning, ska dock rättshandlings- förmågan och förvaltarens behörighet bedömas enligt det landets lag.

I utomnordiska förhållanden finns bestämmelser om tillämplig lag beträffande rättshandlingar som företas av en omyndigförklarad per- son och dess verkningar samt förmyndarens befogenheter i 5 kap. 6 § första stycket första meningen och 4 kap. 5 § 1904 års lag. Är förmynderskap för en utländsk eller svensk medborgare behörigen anordnat enligt utländsk lag ska den lagen i princip gälla här i Sverige

30 Se NJA II 1988 s. 501.

108

SOU 2015:74

Gällande rätt

i fråga om verkan av omyndigheten och förmyndarens rätt att handla på den omyndigförklarades vägnar. Detta modifieras genom att den omyndigförklarades befogenheter enligt svensk lag ska anses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan begränsning av förvaltaruppdraget (5 kap. 6 § första stycket andra meningen 1904 års lag).31 Verkan av en rättshandling som den omyndigförkla- rade har företagit i Sverige blir vidare beroende av om den, mot vilken rättshandlingen företogs, insåg eller bort inse att den omyn- dige saknade behörighet (4 kap. 5 § andra stycket).

En omyndighetsförklaring som har meddelats av behörig utländsk myndighet ska genom svensk domstols försorg, på begäran, kun- göras i Post- och Inrikes Tidningar (5 kap. 5 § första stycket). Detta gäller även då en behörig utländsk myndighet har hävt en omyndighetsförklaring eller har beslutat att ett förvaltarskap ska upphöra (5 kap. 5 § andra stycket och jämför 11 kap. 27 § FB). Efter att kungörelse har skett får den mot vilken den omyndig- förklarade företagit en rättshandling inte åberopa att han eller hon inte ägde eller bort äga kännedom om att omyndighetsförklaringen förelåg enligt den utländska lag som angetts i kungörelsen. Det är dock endast rätten att åberopa bristande kännedom om förkla- ringens meddelande som går förlorad genom kungörandet. Den under 4 kap. 5 § nämnda rätten att åberopa god tro angående den främmande lagens avvikande regler om omyndighetens verkan är i princip oberörd av detta. Nämnda jämförelse med förvaltarskap utan begränsning av förvaltaruppdraget torde emellertid ha satt sistnämnda godtrosmöjlighet ur spel.32

4.4.5Ordre public-förbehållet enligt 1904 års lag

Den svenska autonoma rätten innehåller en bestämmelse om ordre public (7 kap. 4 § 1904 års lag). Enligt denna bestämmelse får en bestämmelse i utländsk lag eller ett beslut som har meddelats av en myndighet i en främmande stat inte tillämpas, om det skulle vara

31Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

32Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

5kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

109

Gällande rätt

SOU 2015:74

uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket. Utrymmet för att tillämpa bestämmelsen om ordre public i 1904 års lag är litet eftersom den ansetts böra tillämpas restriktivt.33

4.5Erkännande och verkställighet

4.5.1Utgångspunkter

Utgångspunkten i svensk rätt är att utländska domar inte erkänns i Sverige utan stöd i lag (se bland annat NJA 1974 s. 629 I och II). Vidare följer av 3 kap. 2 § utsökningsbalken att en utländsk exe- kutionstitel får verkställas i Sverige om det är särskilt föreskrivet. Här aktuella bestämmelser om erkännande och verkställighet som finns i lag redovisas nedan.

4.5.21931 års förordning

I nordiska förhållanden gäller i fråga om förmynderskap för en omyndigförklarad person att en lagakraftvunnen dom (eller ett be- slut) som har meddelats i en av staterna enligt bestämmelserna i 1931 års förordning ska gälla i övriga nordiska stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller myn- dighetens behörighet (14 § andra stycket och 22 § 1931 års förord- ning). En omyndigförklaring som har meddelats i någon av de andra nordiska staterna erkänns således automatiskt i Sverige. Det bör noteras att förordningen (22 §) inte ger rätt att vägra att erkänna ett i ett annat nordiskt land fattat beslut på grund av ordre public.34

Det har ansetts att 1931 års förordning täcker vissa kortvariga former av godmanskap. Förordningen har i praktiken tillämpats också på andra former av godmanskap, till exempel sådana som anordnas vid sjukdom eller liknande enligt 11 kap. 4 § FB35.36 Även ett av- görande i en sådan fråga gäller således per automatik i de övriga nordiska länderna (22 § 1931 års förordning).

33Se till exempel Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis, 2 uppl., 2006.

34Se NJA 1978 C s. 480.

35Vid tidpunkten för förarbetsuttalandena 18 kap. 3 § FB.

36Se prop. 1988/89:14, s. 10, och SOU 1987:73, s. 121.

110

SOU 2015:74

Gällande rätt

Det kan nämnas att lagen (1977:595) om erkännande och verk- ställighet av nordiska domar på privaträttens område varken gäller avgöranden rörande omyndighetsförklaring eller dess hävande (7 § andra stycket 1). Detsamma får anses gälla för godmanskap.

4.5.31988 års lag

1988 års lag kompletterar, som tidigare nämnts, 1931 års förordning och tillkom när institutet omyndigförklaring avskaffades i svensk rätt och institutet förvaltarskap infördes.37 Lagen innehåller bestäm- melser om rättsverkan av en omyndigförklaring i ett annat nordiskt land och om överflyttning av förvaltarskap och förmynderskap för en omyndigförklarad person mellan de nordiska länderna.

Rättsverkningar av en omyndigförklaring

Om en person som har förvaltare i Sverige förklaras omyndig i ett annat nordiskt land där han eller hon har hemvist ska förvaltarens uppdrag i Sverige upphöra (2 § 1988 års lag). Förmyndaren i det andra landet övertar då förvaltningen av det som dessförinnan om- fattades av förvaltarförordnandet.38

En omyndigförklarad medborgare i ett av de nordiska länderna likställs i Sverige med en person som har förvaltare utan begräns- ning av förvaltaruppdraget när det gäller behörighet att inneha upp- drag och befattningar samt att bedriva tillståndspliktig verksamhet (3 § 1988 års lag). Detsamma gäller också för den som har omyndig- förklarats i ett annat nordiskt land när förmynderskapet har över- flyttats till Sverige (1 § fjärde stycket 1988 års lag).

37Se prop. 1988/89:14, s. 11, och avsnitt 4.2.1.

38Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

2§ lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldra- balken m.m. och prop. 1988/89:14, s. 16. Av motiven till bestämmelsen framgår inte vad som händer med själva förvaltarskapet när förvaltarens uppdrag upphör.

111

Gällande rätt

SOU 2015:74

Överflyttning av förvaltar- eller förmynderskap

Möjligheten till överflyttning av förvaltarskap till ett annat av de nordiska länderna omfattar endast förvaltarskap utan begränsning av förvaltarens uppdrag (1 § andra stycket andra meningen 1988 års lag och 18 § 1931 års förordning). Det innebär att begränsade för- valtarskap och godmanskap inte kan överflyttas.39

De skillnader som förelåg mellan svenska förvaltarskap och förmynderskap för omyndigförklarade i de andra nordiska länderna ansågs vid utfärdandet av 1988 års lag kunna innebära en del kom- plikationer vid överflyttningar mellan länder och de olika syste- men.40 Därför togs det i 1 § tredje och fjärde styckena 1988 års lag in bestämmelser som närmast kan karaktäriseras som omvand- lingsregler. När ett förvaltarskap utan begränsning av förvaltarens uppdrag flyttas från Sverige ska det enligt svensk rätt betraktas som ett förmynderskap enligt det nya landets lag (1 § tredje stycket 1988 års lag). Flyttas i stället ett förmynderskap för en omyndig- förklarad person till Sverige, ska det här enligt svensk rätt betraktas som ett förvaltarskap utan begränsning av förvaltarens uppdrag (1 § fjärde stycket 1988 års lag).

4.5.4Lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling bygger på ett samarbete mellan de nordiska länderna som redan före lagens tillkomst fanns i fråga om utlämning för verkställighet av beslut enligt de olika ländernas lagstiftning om bland annat nykterhets- vård, barn- och ungdomsvård och vård av psykiskt sjuka. Utläm- ning skedde då främst med stöd av utlänningslagstiftningen. Det utredningsarbete som låg till grund för lagförslaget bedrevs i nordiskt samråd (SOU 1963:79) och efter remissbehandlingen ägde över- läggningar rum på departementsnivå mellan de nordiska länderna.

39Se Walin och Vängby, Föräldrabalken (1 januari 2013, www.nj.se/zeteo), kommentaren till

1§ lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldra- balken m.m.

40Se NJA II 1988 s. 502.

112

SOU 2015:74

Gällande rätt

Överläggningarna ledde fram till att länderna enades om de huvud- sakliga lösningarna i sak och de antog motsvarande lagar. Avsikten med lagen är enligt förarbetena i första hand att möjliggöra hem- sändning av personer som tillfälligt avvikit från ett annat nordiskt land.41

I lagen finns bestämmelser om förutsättningarna för att per- soner som enligt beslut av danska, finska, isländska eller norska myndigheter ska vara omhändertagna för vård eller behandling får utlämnas från Sverige för verkställighet av beslut i dessa stater (1 §). Utlämning får beviljas endast under villkor att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstiftning om nykter- hetsvård eller vård av narkotikamissbrukare, barn- och ungdoms- vård, vård av psykiskt sjuka, omsorger om psykiskt utvecklings- störda eller åtgärder mot försumliga försörjare eller samhällsfarligt asociala (2 §). En förutsättning för utlämning är vidare att den som begärs utlämnad enligt beslutet ska intas eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på en plats som särskilt har anvisats honom eller henne. Det krävs också att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats. En svensk medborgare får utlämnas för vård eller be- handling i ett annat nordiskt land endast om han eller hon har hemvist i den stat där beslutet meddelats samt om beslutet avser vård och det är mest ändamålsenligt att vården bereds honom eller henne i den staten (3 §). Ett beslut om utlämning kan antingen meddelas av polismyndigheten eller av förvaltningsrätten (4 och 5 §§). Om det skäligen kan befaras att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrar sig utlämning, får den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt meddela honom eller henne reseförbud eller besluta att han eller hon ska omhändertas under viss tid (8 §).

4.5.51904 års lag

I 1904 års lag regleras bland annat frågor om vilka rättsverkningar ett förmynderskap för en omyndigförklarad person som har anord- nats i ett utomnordiskt land kan få i Sverige. I lagen finns ett antal bestämmelser med innebörden att förmynderskap, omyndighets- förklaring eller med detta liknande åtgärder i den skyddsbehövandes

41 Se prop. 1970:30, s. 1, 7 och 33.

113

Gällande rätt SOU 2015:74

medborgarland som regel erkänns i Sverige (se till exempel 5 kap. 2 §, 3 § första och andra styckena samt 5 § första stycket).

När behörigheten, i bemärkelsen rättshandlingsförmågan, för den som har förklarats omyndig utomlands är av betydelse för uppdrag och befattningar eller bedrivande av tillståndspliktig verksamhet i Sverige, ska den omyndiges behörighet anses motsvara behörigheten för den som har förvaltare utan begränsning av förvaltaruppdraget (5 kap. 6 § tredje stycket). Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att den som har förvaltare i många fall är underkastad begränsningar i dessa hänseenden. Det gäller till exempel för uppdragen och befatt- ningarna som domare, verkställande direktör, revisor och fastig- hetsmäklare.42

4.6Svensk materiell rätt i fråga om godmanskap, förvaltarskap, vård och omhändertagande

4.6.1Godmanskap

En god man kan i olika situationer förordnas av rätten eller över- förmyndaren för att företräda personer som av en eller annan anled- ning inte kan företräda sig själva. Bestämmelser om detta finns i bland annat 11 kap. FB.

Godmanskap enlig 11 kap. 4 § FB

Om det behövs ska rätten besluta att anordna godmanskap för den som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotill- stånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person (11 kap. 4 § FB). Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap ska anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Om en god man har förordnats med den enskildes samtycke och den enskilde, med bibehållen förmåga att ange sin mening, begär att godmanskapet ska upphöra, saknas det grund för att godmanskapet ska bestå. I vissa fall kan det då bli aktuellt att i stället anordna förvaltarskap. När

42 Se NJA II 1988 s. 505, som även rör ändringar i 1904 års lag (SFS 1988:1322).

114

SOU 2015:74

Gällande rätt

rätten meddelar ett beslut om anordnande av godmanskap ska rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget.

Godmanskap enlig 11 kap. 2 § och 20 kap. 2 § FB

Överförmyndaren ska förordna en god man för den som bland annat har god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intressen (11 kap. 2 § tredje stycket FB). Överför- myndaren ska i dessa fall meddela ett förordnande om god man, om det till exempel begärs av den gode mannen eller förvaltaren eller den som han eller hon i sådan egenskap företräder eller om det annars är lämpligt.

I ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av hand- lingarna i ärendet, ska rätten förordna en god man enligt 11 kap. FB att företräda den enskilde i ärendet och bevaka hans eller hennes rätt (20 kap. 2 § andra stycket FB). Den gode mannen ska samråda med den för vilken han har förordnats, i den mån det kan ske.

Den gode mannens rättshandlingar

En god man har rätt att ingå rättshandlingar på huvudmannens vägnar. En rättshandling som en god man har företagit utanför sitt förord- nande är emellertid inte bindande för den som förordnandet avser (11 kap. 5 § första stycket FB). En rättshandling som utan huvud- mannens samtycke har företagits inom ramen för förordnandet är inte heller bindande, såvida inte han eller hon har varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kunnat inhämtas.

Om den gode mannen inom ramen för förordnandet har ingått en rättshandling som sedvanligen företas för den dagliga hushåll- ningen ska samtycke från den som han eller hon företräder anses föreligga, om denne inte före rättshandlingen har gett uttryck för annat till den mot vilken rättshandlingen riktade sig (11 kap. 5 § andra stycket FB).

115

Gällande rätt

SOU 2015:74

4.6.2Förvaltarskap

Rätten får besluta att anordna förvaltarskap om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom (11 kap. 7 § FB). Förvaltarskap får dock inte anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp. Förvaltaruppdraget ska anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. Rätten ska kungöra beslut om anordnande eller upp- hörande av förvaltarskap i Post- och Inrikes Tidningar (11 kap. 27 § FB). Sådan kungörelse ska också ske av beslut om jämkning av förvaltarskaps omfattning.

Det ställs inte något krav på att den enskildes tillstånd är per- manent för att rätten ska kunna besluta om ett förvaltarskap. Det är emellertid inte avsikten att ett förvaltarskap ska anordnas vid övergående fysisk sjukdom. Till dem vars psykiska svaghetstillstånd kan motivera ett förvaltarskap hör enligt förarbetena framför allt vuxna utvecklingsstörda, personer med åldersbetingade psykiska störningar och personer som lider av vissa psykiska sjukdomar, bland annat manodepression. Även för den som på grund av allvarligt alkohol- eller narkotikamissbruk inte kan sköta sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt kan förvaltarskap behövas.43

Rätten får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma förvaltaruppdragets omfattning. När rätten meddelar beslut om förvaltarskap ska rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Om en förvaltare i något annat fall ska förordnas på grund av ett beslut om förvaltarskap, ska förordnandet meddelas av överförmyndaren. (Se 11 kap. 7 § tredje och fjärde styckena FB.)

Förvaltaren har inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder honom eller henne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget (11 kap. 9 § första stycket FB). Genom detta markeras skillnaden mellan för- valtare och god man, nämligen att förvaltare inte är beroende av den enskildes samtycke för sina åtgärder utan har att handla på eget ansvar i den enskildes intresse och för dennes räkning. En kon-

43 Se prop. 1987/88:124, s. 145 och 168.

116

SOU 2015:74

Gällande rätt

sekvens av detta är att fullmakter utfärdade före ett anordnande av förvaltarskap förlorar sin verkan i den mån de avser rättshandlingar som omfattas av uppdraget.44

4.6.3Frivillig vård enligt SoL och LSS

SoL

Det är kommunen som har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap. 1 § SoL). Kommunens ansvar enligt SoL har vid en utlands- resa ansetts kvarstå så länge den hjälpbehövande alltjämt är att betrakta som bosatt i kommunen i den meningen att han eller hon där har kvar sitt egentliga bo och hemvist (RÅ 1987 ref. 174). Den nationella behörigheten för socialnämnden bestäms alltså av SoL. En av socialnämndens uppgifter är att svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bi- stånd till familjer och enskilda som behöver det (3 kap. 1 § SoL). Vård enligt SoL bygger på frivillighet.

Socialnämnden ansvarar för att det finns tillgång till öppna in- satser för att kunna möta barns, ungdomars och vårdnadshavares olika behov (3 kap. 6 a § SoL). Socialnämnden får utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj (kontaktfamilj) med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det (3 kap. 6 b § första stycket SoL). Om en person som inte har fyllt 21 år har behov av särskilt stöd och särskild vägledning för att motverka en risk för missbruk av beroendeframkallande medel, för brottslig verksamhet eller för något annat socialt nedbrytande be- teende, får nämnden utse en särskilt kvalificerad kontaktperson för den unge om denne begär eller samtycker till det (3 kap. 6 b § andra stycket SoL).

I 5 kap. SoL finns bestämmelser som riktar sig till särskilda grupper i samhället, bland annat barn och unga, äldre människor, människor med funktionshinder och missbrukare. Till exempel ska social- nämnden verka för att människor som av fysiska, psykiska eller

44 Se 22 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

117

Gällande rätt

SOU 2015:74

andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra (5 kap. 7 § SoL). Vidare ska socialnämnden aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket (5 kap. 9 § SoL).

Socialnämnden ska sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende (6 kap. 1 § första stycket SoL). Varje kom- mun ansvarar för att det finns tillgång till sådana familjehem och hem för vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför det egna hemmet (6 kap. 2 § SoL). Behovet av ungdomshem enligt LVU samt hem för vård och boende av missbrukare, LVM-hem, enligt LVM ska dock tillgodoses av staten (6 kap. 3 § SoL).

LSS

LSS innehåller enlig 1 § bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer med

utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,

betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller

andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppen- bart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och för- orsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och där- med ett omfattande behov av stöd eller service.

De insatser som kan komma i fråga är bland annat rådgivning och annat personligt stöd, biträde av personlig assistent, ledsagarservice, biträde av kontaktperson, avlösarservice i hemmet och bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna (9 §). Insatser enligt LSS ska ges den enskilde endast om han eller hon begär det. Om den enskilde uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan god man eller förvaltare begära insatser för honom eller henne (8 §).

118

SOU 2015:74

Gällande rätt

Det är som utgångspunkt landstinget som ansvarar för rådgivning och annat personligt stöd och kommunen som är huvudman för resterande insatser (2 §). En kommuns eller ett landstings ansvar gäller som huvudregel gentemot dem som är bosatta i kommunen respektive landstinget. Om en person tänker bosätta sig i en kom- mun eller i ett landsting, ska kommunen respektive landstinget på ansökan meddela förhandsbesked om rätten till insatser. Om behovet av insatser uppkommer under en tillfällig vistelse i en kommun eller ett landsting ska kommunen respektive landstinget ansvara för det stöd och den hjälp som behövs i akuta situationer (16 §).

4.6.4Tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT

LVM

Som nämnts ovan ges vård inom socialtjänsten en missbrukare i samförstånd med honom eller henne enligt bestämmelserna i SoL. En missbrukare ska dock beredas tvångsvård, det vill säga vård obe- roende av eget samtycke, under de förutsättningar som anges i LVM (2 § LVM).

Tvångsvård ska beslutas om någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk, eller om vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt SoL eller på något annat sätt (4 § LVM). Ett sådant beslut ska också meddelas om någon till följd av miss- bruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Det är förvaltnings- rätten inom vars domkrets den ansvariga kommunen är belägen som beslutar om beredande av tvångsvård (5 § och 47 § andra stycket LVM).

Socialnämnden får besluta att en missbrukare omedelbart ska omhändertas om det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av LVM, och rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (13 § första stycket LVM). När socialnämnden har an-

119

Gällande rätt

SOU 2015:74

sökt om tvångsvård, får även rätten på någon av de nämnda grun- derna besluta att missbrukaren omedelbart ska omhändertas (13 § tredje stycket LVM). Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, ska beslutet utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas förvaltningsrätten eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård (15 § första stycket LVM).

Tvångsvård ska lämnas genom hem som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna lag, så kallade LVM-hem (22 § LVM). Vården ska inledas på sjukhus, om förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt (24 § LVM).

Polismyndigheten ska enligt 45 § LVM lämna biträde för att

på begäran av socialnämnden eller rätten föra en missbrukare till en beslutad läkarundersökning,

på begäran av socialnämnden föra den som ska beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM- hem eller sjukhus,

på begäran av verksamhetschefen i fall som avses i 24 § tredje stycket föra den som ska beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem, samt

på begäran av Statens institutionsstyrelse efterforska, hämta eller förflytta någon som ska tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av denna lag.

LVU

Om en person som har fyllt 18 år inte samtycker till erforderlig vård enligt SoL kan det även vara aktuellt att anordna vård enligt LVU. En person som utsätter sin hälsa eller utveckling för en på- taglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende får under vissa förutsättningar beredas vård enligt LVU fram till dess att han eller hon har fyllt 20 år (3 § LVU). Ett beslut om vård enligt LVU fattas av förvaltningsrätten på ansökan av socialnämnden (4 § LVU). Socialnämnden kan även fatta beslut om omedelbart omhändertagande i brådskande fall (6 § LVU). Beslutet

120

SOU 2015:74

Gällande rätt

ska inom en vecka underställas förvaltningsrätten som ska pröva om omhändertagandet ska bestå (7 § LVU). Det är den förvalt- ningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats som är behörig (14 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar).

I de flesta fall sker verkställigheten med hjälp av socialnämnden. Om verkställigheten inte går att genomföra gäller enligt 43 § LVU att polismyndigheten ska lämna biträde för att på begäran av

socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare, som avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökningen,

socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag, och

Statens institutionsstyrelse efterforska och återhämta den som vårdas vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom eller henne.

LPT

Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psykiatrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i LPT (1 § första stycket LPT). Även personer under 18 år kan bli föremål för vård enligt LPT.45

Tvångsvård får ges endast om patienten lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård, så kallad sluten psykiatrisk tvångsvård, eller behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård, så kallad öppen psykiatrisk tvångsvård (3 § första

45 Se Lars Grönwall och Leif Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen. En lagkommentar i historisk belysning (1 januari 2014, www.nj.se/zeteo), kommentaren till 3 § LPT. Jämför även 44 § LPT.

121

Gällande rätt

SOU 2015:74

stycket LPT). En förutsättning för vård enligt LPT är att patienten motsätter sig vård, eller det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke (3 § andra stycket LPT).

Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångs- vård får inte fattas utan att ett läkarintyg, ett så kallat vårdintyg, har utfärdats (4 § första stycket första meningen LPT). En patient får, sedan vårdintyg har utfärdats, efter beslut av läkare hållas kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning har avgjorts (6 § första stycket). Om andra åtgärder inte är tillräckliga, får det tvång an- vändas som är nödvändigt för att hindra patienten att lämna den del av vårdinrättningen där patienten ska vistas, för att upprätthålla ordningen på inrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården. Frågan om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård ska avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten och beslut om intag- ning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för psykiatrisk vård (6 b § LPT). Om chefsöverläkaren finner att patienten bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om intagning ska ett beslut om tvångsvård fattas av förvaltningsrätten inom vars domkrets den sjukvårdsinrättningen där patienten vistas är belägen (7 och 34 §§ LPT).

Polismyndigheten får tillfälligt omhänderta en vuxen som det finns skälig anledning att anta lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp. Omhändertagandet görs i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge den vuxne hjälp och den om- händertagne får föras till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling. I en sådan situation ska polismyndigheten lämna bi- träde på begäran av

en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han eller hon ska kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,

en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrätt- ning sedan vårdintyg har utfärdats,

chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vård- inrättningen utan tillstånd,

122

SOU 2015:74

Gällande rätt

chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats, eller

chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om denne inte har återvänt dit sedan beslut om sluten psyki- atrisk tvångsvård har fattats. (Se 47 § LPT.)

Av 12 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård framgår att Socialstyrelsen får besluta att sända hem en patient, som är utländsk medborgare och som vårdas enligt LPT, på begäran av patienten eller chefsöverläkaren. Ett så- dant beslut får meddelas under förutsättning att patienten tas emot i sitt hemland och kan antas få tillfredsställande vård där. En patient får inte sändas hem annat än på egen begäran, om patienten kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han eller hon har varit bosatt här under en längre tid eller har anhöriga här. En patient får inte heller sändas hem, om någon annan särskild omständighet talar emot detta. Om patienten påstår att han eller hon är politisk flykting får patienten sändas hem endast om Migra- tionsverket har medgett det. Polismyndigheten ska på begäran av Socialstyrelsen lämna den hjälp som behövs för att verkställa hem- sändandet. Vid hemsändande av medborgare i en stat med vilken särskild överenskommelse i ämnet har träffats, ska chefsöverläkaren på begäran överlämna en kopia av patientens journal till Utrikes- departementet. Bemyndigandet för Socialstyrelsen finns i 23 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716).

4.6.5Verkställighetsförfarande enligt utsökningsbalken

En åtgärd till skydd för en vuxen skulle eventuellt kunna innebära att en person som innehar den vuxnes egendom ska åläggas att lämna tillbaka egendomen.46 I Sverige skulle ett förfarande enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning kunna bli aktuellt liksom en process vid allmän domstol. Ett avgörande i sådana förfaranden – ett utslag från Kronofogdemyndigheten respektive

46 Jämför artiklarna 1.2.a) och 3.f) och g) 2000 års Haagkonvention.

123

Gällande rätt

SOU 2015:74

en dom – kan ligga till grund för verkställighet (3 kap. 1 § utsök- ningsbalken). I det fall åtgärden har vidtagits i ett annat land kan en utländsk exekutionstitel verkställas i Sverige om det är särskilt före- skrivet (2 § samma lag och kap.).47

Bestämmelser om verkställighet, som inte sker genom utmätning och inte avser avhysning, finns i 16 kap. 11–12 a §§ utsöknings- balken. Exempel på sådana åtgärder är handräckning. Bestämmelsen i 16 kap. 12 § ger även stöd för behövliga åtgärder av Kronofogde- myndigheten om en säkerhetsåtgärd enligt ett utländskt beslut saknar egentlig motsvarighet bland svenska rättsinstitut.48

47Jämför SOU 2005:111, s. 114.

48Se NJA 1995 s. 495.

124

Del II

2000 års Haagkonvention

52000 års Haagkonvention

– innehåll, offentligrättsliga aspekter och tolkning

5.1Konventionens innehåll

2000 års Haagkonvention avser, som redovisas ovan, åtgärder till skydd för vuxna i internationella situationer. I konventionen reg- leras vilket lands myndigheter som är behöriga att vidta åtgärder till skydd för den vuxne eller dennes egendom. Huvudregeln är att de behöriga myndigheterna finns i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist. När det gäller vuxna flyktingar eller sådana vuxna som på grund av oroligheter i sitt land har fördrivits från detta, är myndigheterna i den fördragsslutande stat dit dessa vuxna har flytt behöriga. Särskilda behörighetsregler gäller för myndig- heterna i den fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare eller där den vuxne har egendom. (Se vidare kapitel 8.)

Konventionen innehåller även bestämmelser om tillämplig lag. Huvudregeln är att de behöriga myndigheterna ska tillämpa det egna landets lag, det vill säga lex fori, vid alla åtgärder som rör en vuxen. Genom konventionen ges vidare effekt åt så kallade framtidsfull- makter, ”powers of representation”, avsedda att utövas när den vuxne inte längre förmår skydda sina intressen. Enligt konventionen med- ges den vuxne frihet att välja den lag som ska vara tillämplig på full- makten. Den lagen bestämmer över förekomsten, omfattningen, ändring och upphörande av en sådan fullmakt. Om den vuxne inte har anvisat något lands lag ska dessa frågor bestämmas av lagen i det land där den vuxne hade hemvist vid den tidpunkt då fullmakten tillkom. I konventionen möjliggörs också en tillämpning av så kallade internationellt tvingande bestämmelser oavsett vilken lagstiftning

127

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

som i övrigt är tillämplig. (Se vidare kapitel 9 och, beträffande fram- tidsfullmakter, kapitel 10.)

Vidare finns i konventionen bestämmelser om erkännande och verkställighet av åtgärder vidtagna i ett annat land. Huvudregeln är att de åtgärder som en behörig myndighet i en fördragsslutande stat har vidtagit till skydd för den vuxne ska erkännas och verkställas i alla andra fördragsslutande stater. Erkännande får emellertid vägras på vissa i konventionen angivna grunder. En åtgärd får verkställas om den efter ett särskilt exekvaturförfarande har förklarats verkställ- bar. Verkställighet ska ske i enlighet med lagen i verkställighetsstaten, med de begränsningar som föreskrivs där. (Se vidare kapitel 11.)

Konventionen har också bestämmelser om samarbete mellan de fördragsslutande staterna och mellan de fördragsslutande staternas myndigheter. Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyn- dighet som i de enskilda fallen ska samarbeta med andra fördrags- slutande staters centralmyndigheter och främja samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i den egna staten för att uppnå kon- ventionens mål. Här föreskrivs också en samrådsskyldighet inför placeringen av en vuxen i en annan fördragsslutande stat. (Se vidare kapitel 12 och, beträffande placeringen av vuxna i en annan fördrags- slutande stat, kapitel 13.)

Slutligen finns vissa allmänna bestämmelser, som bland annat rör skyddet av personuppgifter, sekretess och förhållandet mellan konventionen och andra internationella instrument. Konventionen inverkar inte på andra internationella instrument som de fördrags- slutande staterna har anslutit sig till eller på rätten för en fördrags- slutande stat att ingå andra överenskommelser med stater när det gäller vuxna som har hemvist i någon av dessa stater. En reservations- rätt i fråga om användningen av språk i meddelanden som skickas till centralmyndigheten eller en annan myndighet i en fördrags- slutande stat ges också i konventionen. (Se vidare kapitel 14 och 15.)

5.2De offentligrättsliga aspekterna

5.2.1Allmänt

Som anges i avsnitt 3.3 är Haagkonferensens ändamål att verka för ett gradvis förenhetligande av den internationella privaträttens bestämmelser. De frågor som omfattas av 2000 års Haagkonvention

128

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention …

kan till stor del hänföras till den internationella privaträttens område. Konventionen omfattar dock även offentligrättsliga situationer (se till exempel artikel 3.e). Skälet för detta är att den enskildes tillgång till rättsskydd inte har ansetts böra bero på huruvida en åtgärd klassificeras som privaträttslig eller offentligrättslig och att gränsen däremellan dras olika i olika rättssystem. Liksom 1996 års Haag- konvention omfattar alltså 2000 års Haagkonvention medvetet all slags skyddsåtgärder.

Privaträtt kan sägas röra privaträttsliga eller civilrättsliga förhåll- anden mellan enskilda. Offentlig rätt å andra sidan kan – mycket förenklat – sägas reglera förhållandet mellan det allmänna och den enskilde. Gränsen mellan offentlig rätt och privaträtt är dock svår att dra. För att klargöra denna gränsdragning har det i doktrinen framförts olika principer och definitioner som alla kan kritiseras på någon grund. Lagar som anses tillhöra privaträtten kan nämligen i viss mån sägas tjäna statens intressen. Det måste till exempel anses vara även ett offentligt intresse att skapa juridiska förutsättningar för ett väl fungerande liv för den enskilde, till exempel genom an- ordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Detta intresse delas också av andra stater, till skillnad från andra mer omedelbara statliga intressen som kommer till uttryck i typiska offentligrättsliga lagar som till exempel skatte-, konfiskations- och valutalagar. Gränsen mellan offentlig rätt och privaträtt kan också dras på olika sätt i olika länder.1

När det gäller åtgärder till skydd för vuxna betecknas, som exem- pel, tvångsomhändertaganden enligt LVM eller LPT enligt svensk rätt som offentligrättsliga åtgärder. En skyddsåtgärd som i Sverige är att betrakta som privaträttslig är till exempel anordnande av god man eller förvaltare eller en fullmakt som bemyndigar en fullmäktige att företräda den vuxne i ekonomiska angelägenheter.

Generellt sett tillgodoses utländska länders offentligrättsliga anspråk normalt inte med hjälp av svenska domstolar, bortsett från sådana fall där motsatsen följer av Sveriges internationella åtagan- den. Denna restriktiva hållning gentemot utländska offentligrätts-

1 Se SOU 2005:111, s. 121 f., samt mål ”C”, C-435/06: Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 november 2007 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus [Högsta förvaltningsdomstolen] – Finland) och mål ”A”, C-523/07: Domstolens dom (tredje avdel- ningen) av den 2 april 2009 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus

[Högsta förvaltningsdomstolen] – Finland).

129

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

liga bestämmelser kallas ibland för isolationsprincipen2 och har moti- verats med att domstolslandet saknar intresse av att genomdriva en utländsk stats offentligrättsliga anspråk.3 Inställningen till utländsk offentligrättslig lagstiftning håller emellertid gradvis på att föränd- ras och i den mån en domstol anser att det ligger i Sveriges intresse att vissa främmande offentligrättsliga lagar efterföljs bör lagarnas offentligrättsliga natur inte utgöra ett hinder (se vidare avsnitt 5.2.2).4

5.2.2En gradvis förändrad hållning gentemot utländska offentligrättsliga anspråk

Det komplicerade förhållandet mellan ett lands offentligrättsliga bestämmelser och åtaganden enligt internationellt privaträttsliga konventioner framgår av Internationella domstolens i Haag dom i det så kallade ”Boll-målet”5 från år 1958. Målet gällde tillämpningen av 1902 års Haagkonvention om förmynderskap för minderåriga som Sverige vid tidpunkten för målet var anslutet till.6

Domstolen fann att frågorna i målet, såsom det omhändertagna barnets tvångsomhändertagning och placering i ett hem, var att betrakta som offentligrättsliga och därmed utanför konventionens tillämpningsområde. Boll-målet visar på effekterna av att offentlig- rättsliga förhållanden uteslöts men också på svårigheterna att göra en klar skillnad mellan privat- och offentligrättsliga bestämmelser till skydd för barn.7 Boll-målet ledde bland annat till att man ansåg att det var otillfredsställande att ha en konvention som bara regle- rade privaträttsliga åtgärder. Det ansågs vara viktigt att samma stat var behörig i både offentligrättsliga och privaträttsliga frågor. Detta fick till följd att Haagkonferensen tog upp frågan om skydd av minderåriga på nytt, vilket resulterade i den i Haag den 5 oktober

2Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl., 2014, s. 74.

3Se Maarit Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt. En internationellt privat- och processrättslig studie, 1997, s. 121.

4Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl., 2014, s. 77 f., och NJA 2012 s. 790.

5Case Concerning the Application of the Convention of 1902 Governing the Guardianship of Infants (Netherlands v. Sweden), I.C.J. Reports 1958 s. 55. Domen är kommenterad av S. Petrén i SvJT 1959 s. 201 f.

6För en närmare redogörelse för målet hänvisar utredningen till beskrivningen i SOU 2005:111, s. 123.

7Se Maarit Jänterä-Jareborg, SvJT 2005 s. 804 Harmonisering, samordning och ömsesidigt förtroende inom Europeiska unionen – utvecklingen inom familjerätt.

130

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention …

1961 dagtecknade konventionen om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga (1961 års Haagkon- vention). Ett av syftena med den konventionen var att stärka behörig- heten för myndigheterna i barnets hemviststat att vidta skyddsåt- gärder till skydd för den underårige. Konventionen omfattar både privaträttsliga och offentligrättsliga åtgärder. Sverige har inte anslutit sig till denna konvention.8

Förmynderskapsutredningen övervägde i sitt betänkande Inter- nationella förmynderskapsfrågor (SOU 1987:73) om Sverige skulle tillträda 1961 års Haagkonvention. Det konstaterades att konven- tionen hade remitterats redan år 1960 och att en av remissinstans- erna, familjerättskommittén9, då kritiserade bland annat det förhåll- andet att konventionen avsåg att behandla såväl offentligrättsliga som privaträttsliga frågor. Familjerättskommittén gav därvid uttryck för en tvekan inför tanken på att Sverige i en konvention skulle respektera offentligrättsliga åtgärder i andra fördragsslutande stater.10 Förmynderskapsutredningen fann att ”praktiska problem” kunde uppstå genom att konventionen innehåller såväl privaträttsliga som offentligrättsliga bestämmelser och skulle omfatta bland annat så- dana frågor som i Sverige behandlades i lagen med särskilda bestäm- melser om vård av unga. Förmynderskapsutredningen ansåg att kon- ventionen hade sådana svagheter, bland annat i det att den innehöll offentligrättsliga bestämmelser, att en svensk anslutning inte kunde tillstyrkas. En anslutning var inte heller aktuell för de övriga nordiska länderna.11

Även 1996 års Haagkonvention, som användes som utgångs- punkt när 2000 års Haagkonvention utarbetades, omfattar offentlig- rättsliga åtgärder, såsom omhändertagande av barn och tillsyn genom en offentlig myndighet av den omvårdnad barnet får av den person som är ansvarig för barnet (artikel 3 e och f). Dessutom är bestäm- melserna om tillämplig lag (artikel 15) och erkännande och verk- ställighet (artiklarna 23.1, 26 och 28) i 1996 års Haagkonvention inte begränsad till att gälla privaträttsliga åtgärder.12 Att 1996 års

8Jämför SOU 2005:111, s. 125.

9En del av familjerättskommitténs uppdrag var att göra en översyn av den internationella familjerättslagstiftningen. Kommittén utarbetade bland annat betänkandet Internationell äktenskaps- och arvsrätt (SOU 1969:60).

10Se SOU 1987:73, s. 105.

11Jämför SOU 2005:111, s. 126 f.

12Jämför SOU 2005:111, s. 128.

131

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

Haagkonvention omfattar även offentligrättsliga åtgärder var inte något hinder för ett svenskt tillträde till den konventionen, som införlivades med svensk rätt genom lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.13 Även Bryssel II-förordningens tillämpnings- område omfattar sådana åtgärder.14

5.2.32000 års Haagkonvention

Som framgår av avsnitt 7.4.6 omfattar 2000 års Haagkonvention även offentligrättsliga åtgärder, såsom placering av den vuxne på en institution eller något annat ställe där skydd kan ordnas (artikel 3.e).

När det gäller frågan om tillämplig lag finns det en bestämmelse som stadgar att myndigheterna som huvudregel ska tillämpa sin egen lagstiftning, men att de undantagsvis får tillämpa eller beakta lagstiftningen i en annan stat (artikel 13). Denna bestämmelse är inte begränsad till att gälla privaträttsliga bestämmelser.

Enligt konventionen ska en stat som huvudregel erkänna en annan fördragsslutande stats åtgärd (artikel 22.1), förklara åtgärden verkställbar (artikel 25), och verkställa åtgärden i enlighet med statens egna verkställighetsregler (artikel 27). Även i dessa fall omfattar bestämmelserna åtgärder av såväl privaträttslig som offentligrättslig natur.

I likhet med vad som gäller beträffande 1996 års Haagkonven- tion aktualiseras således inte någon gränsdragningsfråga mellan privaträtt och offentlig rätt vid tillämpningen av 2000 års Haag- konvention, eftersom samtliga åtgärder omfattas av konventionens bestämmelser.

13Se prop. 2011/12:85 (lagen trädde i kraft den 1 januari 2013).

14Se mål ”C”, C-435/06: Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 november 2007 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus [Högsta förvaltningsdomstolen]

Finland) och mål ”A”, C-523/07: Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 2 april 2009 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus [Högsta förvaltningsdomstolen]

Finland) och mål Health Care Executive, C-92/12 PPU: Domstolens dom (andra avdel- ningen) av den 26 april 2012 (begäran om förhandsavgörande från High Court – Irland).

132

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention …

5.3Språkversioner och tolkningen av konventionen

2000 års Haagkonvention är upprättad på engelska och franska språken. Båda språken har lika status, det vill säga att inget av språken har tolkningsföreträde framför det andra. Som redovisas i avsnitt 3.5.2 har frågan om tillträde till konventionen diskuterats inom ramen för EU-samarbetet, men det finns inte någon framtagen svensk översättning av konventionen inom EU. En översättning av konventionen till svenska har utarbetats inom Justitiedepartementet. Översättningen har setts över inom ramen för utredningens arbete. Den svenska översättningen bifogas i bilaga 2 till betänkandet. Utredningen har i betänkandet utgått från denna översättning. Det bör dock framhållas att den svenska översättningen – i en tolknings- situation – inte har samma status som de officiella språkversionerna av konventionen.

Vid tolkningen av en internationell konvention bör som utgångs- punkt ett land använda konventionens begreppsbildning i stället för sin egen. Principen om fördragskonform lagtolkning gäller, vilken innebär att en svensk lag som införlivar konventionsbundna bestäm- melser så långt som möjligt ska tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och etablerad internationell praxis rörande konventionens tillämpning. Detta gäller oavsett på vilket sätt konventionen har införlivats med nationell rätt.15

Till 2000 års Haagkonvention finns en förklarande rapport (”Explanatory Report”), upprättad av den franske professorn Paul Lagarde. Rapporten utgår från hans tolkning av de diskussioner som ledde fram till konventionen och från vad han har funnit anledning att lyfta fram som relevant avseende konventionen. Medlemsstaterna fick möjlighet att lämna synpunkter innan rapporten fick sin slutliga lydelse.16 Rapporten kan vara till hjälp vid tolk- ningen av konventionen. Det ska dock noteras att rapporten är ett inofficiellt dokument som inte formellt har antagits eller godkänts av de förhandlande staterna. Den har inte karaktären av ett för- arbete och avspeglar inte i alla delar de diskussioner som förts vid Haagkonferensen. Av dessa skäl måste viss försiktighet iakttas vid användandet av rapporten som tolkningsinstrument. Vidare ska

15Jämför SOU 2005:111, s. 129 f.

16Rapporten finns tillgänglig på Haagkonferensens hemsida (http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=2951).

133

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

noteras att den förklarande rapporten färdigställdes år 2003 och relaterar därför inte till de internationella instrument som har an- tagits efter färdigställandet. Även detta är en omständighet som måste beaktas när rapporten används vid tolkningen av konventionen. I de fall där den förklarande rapportens tolkning av konventionen kan ifrågasättas eller när de där givna exemplen inte har relevans för svenska förhållanden har utredningen valt att inte beakta den för- klarande rapporten.

2000 års Haagkonvention bygger på 1996 års Haagkonvention och innehåller till viss del bestämmelser som helt överensstämmer eller har stora likheter med bestämmelser i den sist nämnda konven- tionen. I några fall har utredningen därför använt sig av den för- klarande rapporten till 1996 års Haagkonvention.

Utredningen ska enligt kommittédirektiven hålla sig informerad om eventuellt arbete som pågår i de övriga nordiska länderna av- seende 2000 års Haagkonvention och vikt ska fästas vid intresset av nordisk rättslikhet. Finland har tillträtt konventionen och lagänd- ringarna i anledning av tillträdet trädde i kraft den 1 mars 2011.17 I arbetet med att tolka konventionen har utredningen beaktat Finlands översättning av konventionen till svenska och den finska propo- sitionen.

Generalsekreteraren för Haagkonferensen ska med jämna mellan- rum sammankalla en specialkommission för att granska den prak- tiska tillämpningen av konventionen (artikel 52 2000 års Haag- konvention). Detta innebär att möten kommer att hållas med jämna mellanrum där konventionens tillämpning diskuteras och där för- slag på förbättringar kan framföras. Motsvarande bestämmelse finns till exempel i artikel 56 1996 års Haagkonvention. Vid mötena kan även dokument om riktlinjer för praxis komma att tas fram till hjälp vid tillämpningen av konventionen och skilda arbetsgrupper får bildas i detta syfte.

Vissa av konventionens begrepp återfinns även i andra Haag- konventioner. Ledning vid tolkningen av begreppen kan därför hittas i den praxis som rör dessa konventioner (se till exempel begreppet ”hemvist” som behandlas närmare i avsnitt 5.4).

17 Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, lagutskottets betänkande LaUB 13/2010 rd och riksdagens svar RSv 108/2010 rd.

134

SOU 2015:74

2000 års Haagkonvention …

5.4Hemvistbegreppet

De rättsliga eller administrativa myndigheternas behörighet följer enligt 2000 års Haagkonvention som huvudregel den vuxnes hem- vist (artikel 5.1). Någon definition av begreppet hemvist, ”habitual residence” eller ”résidence habituelle”, finns som nämnts inte i konventionen. Begreppet används också i andra Haagkonventioner, till exempel i 1996 års Haagkonvention.18 Det definieras dock inte närmare i någon av konventionerna eftersom tolkningen kan skilja sig åt beroende på syftet med konventionerna. Man har så att säga inte velat ”låsa” tolkningen genom att slå fast en definition av hem- vistbegreppet i en av konventionerna. Gemensamt är emellertid att begreppet tar sikte på faktiska förhållanden som förväntas återspegla var en person har sina primära intressen, såsom arbete, varaktig bostad och inte minst sin närmaste familj. Semester eller tillfällig vistelse i ett annat land är inte tillräckligt för att grunda hemvist där. Det finns även rättspraxis från konventionsstaterna avseende begreppets tolkning, särskilt vad gäller barns hemvist enligt 1980 års Haag- konvention.19

Det kan nämnas att en person som är bosatt i ett visst land enligt den svenska autonoma rätten anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses vara stadigvarande (7 kap. 2 § 1904 års lag). I defini- tionen har ansetts ligga att personen i fråga har för avsikt att stanna i landet. Tiden är inte ensamt bestämmande, utan hänsyn måste tas till samtliga förhållanden i samband med vistelsen. Av betydelse är också hur stark anknytning som det finns till andra länder. Den definition av hemvistbegreppet som (sedan 1973) finns i 1904 års lag har ansetts vara begränsad till att gälla vid tillämpningen av den lagen, även om avsikten med definitionen var att man ville skapa ett hemvistbegrepp som kunde användas inom hela den autonoma inter- nationella familjerätten i Sverige.20 Senare genomförd lagstiftning om internationella namnfrågor,21 internationella faderskapsfrågor22

18I 1905 års Haagkonvention används i stället uttrycket ”stadigt vistas” bland annat i artik- larna 4, 6 och 11.

19Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 49, och jämför SOU 2010:59, s. 145. På Haagkonferensens hemsida hänvisas till rättspraxis i de fördragsslutande staterna.

20Se prop. 1973:158, s. 80 f.

21Se prop. 1982/83:38, s. 11–13.

22Se prop. 1984/85:124, s. 40–42.

135

2000 års Haagkonvention …

SOU 2015:74

och makars och sambors förmögenhetsförhållanden har byggt vidare på denna tanke.23 Att det i internationellt privat- och processrättsliga sammanhang, styrda av autonoma svenska bestämmelser, i princip används ett enhetligt hemvistbegrepp betyder dock inte att begreppet i alla sammanhang måste ges exakt samma innebörd. Av motiven till bestämmelsen i 7 kap. 2 § 1904 års lag framgår att det inte helt går att bortse från olika reglers syfte när det gäller att bestämma graden av anknytning som krävs för att hemvist ska anses föreligga vid tillämpningen av olika bestämmelser.24 Definitionen i bestäm- melsen är således inte uttömmande, utan den kan ses som en general- klausul vars egentliga innebörd kan variera från område till område och i sista hand avgörs av rättstillämpningen.25

Bestämmelsen i 7 kap. 2 § 1904 års lag är inte direkt tillämplig vid tolkningen av hemvistbegreppet i 2000 års Haagkonvention. Inte heller en analog tillämpning kommer, enligt utredningens mening, i fråga. Av principen om fördragskonform tolkning följer att begrepps- bildningen i 2000 års Haagkonvention ska tolkas enhetligt i fördrags- slutande stater och i enlighet med de bakomliggande intentionerna. Det innebär bland annat att begreppet ”habitual residence”, som sedan gammalt i familjerättsliga sammanhang har översatts till hem- vist, skulle kunna komma att tolkas annorlunda än enligt 1973 års reform av 1904 års lag. Några egentliga skillnader av betydelse kan dock enligt utredningens bedömning inte förutses.

23Se Kristina Örtenhed, Hemvistbegreppet, 1991, s. 43.

24Se prop. 1973:158, s. 80 och 121. Jämför även NJA 1977 s. 706, som gällde erkännande av ett utländskt adoptionsbeslut, och av vilket det framgår att tolkningen av hemvistbegreppet påverkas av det bakomliggande ändamålet med en bestämmelse.

25Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl. 2014, s. 134.

136

6Tillträde till 2000 års Haagkonvention

6.1Frågan om Sveriges tillträde till 2000 års Haagkonvention

Utredningens förslag: Sverige ska tillträda 2000 års Haagkonven- tion genom att regeringen, efter riksdagens godkännande av konventionen, ratificerar den.

6.1.1Utgångspunkter

Den, i avsnitt 3.2 beskrivna, ökande rörligheten över landgränserna har lett till att frågor om skydd för vuxna allt oftare har anknytning till fler än ett land. Det finns därför ett allt mer ökande behov av regelsystem som klargör vad som ska gälla i sådana situationer av- seende vilket lands myndigheter som ska vara behöriga att vidta skyddsåtgärder, vilket lands lag som ska tillämpas samt erkännande och verkställighet av skyddsåtgärderna. Skyddet i internationella situationer blir vanligen bättre om flera länder tillämpar samma regel- system och om det skapas förutsättningar för ett myndighets- samarbete över gränserna.

Sverige har sedan tidigare tillträtt 1931 års nordiska äktenskaps- konvention och den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster. Även lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand- ling bygger på ett samarbete mellan Sverige och övriga nordiska länder. Sverige deltog aktivt i utarbetandet av 2000 års Haagkon- vention såsom tidigare skett beträffande 1996 års Haagkonvention,

137

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

som utgjorde utgångspunkt för arbetet med 2000 års Haagkonven- tion och som Sverige senare tillträdde.

I det följande redovisar utredningen överväganden från ett svenskt perspektiv beträffande frågan om ett tillträde 2000 års Haagkon- vention.

6.1.2EU-rättsliga aspekter, FN och intresset av nordisk rättslikhet

Det har inom EU inte antagits några bestämmelser i fråga om skydd för vuxna och medlemsstaterna är därför behöriga att självständigt ratificera 2000 års Haagkonvention (se avsnitt 3.5). Skyddsbehovet i internationella situationer har emellertid uppmärksammats av EU bland annat i rådets slutsatser från år 2008, Europaparlamentets resolution av den 18 december 2008 med rekommendationer till kommissionen om rättsskydd för vuxna: gränsöverskridande konse- kvenser och Stockholmsprogrammet. I dessa dokument uppmun- tras medlemsstaterna att ansluta sig till 2000 års Haagkonvention så snart som möjligt. Hittills har sju av EU:s medlemsstater, bland annat Finland, anslutit sig till konventionen och ytterligare sju medlems- stater har undertecknat den.1 I Danmark pågår ett arbete med ett eventuellt tillträde till konventionen. När det gäller de övriga nordiska länderna överväger Norge ett tillträde till konventionen medan utredningen inte har kunnat erhålla något besked från Island.

I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions- nedsättning understryks betydelsen av internationellt samarbete för att säkra rättigheter för personer med funktionsnedsättning.2 Med hänsyn till att 2000 års Haagkonvention också vill främja detta vore en svensk ratifikation av konventionen förenlig med Sveriges åtaganden enligt FN-konventionen.

EU:s inställning till medlemsstaternas anslutning till konven- tionen, vikten av en enhetlig rättstillämpning inom unionen, under- stödjande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och intresset av nordisk rättslikhet talar en- ligt utredningens bedömning med styrka för ett svenskt tillträde till

1Uppgiften är från den 28 maj 2015 och är hämtad från Haagkonferensens hemsida, http://www.hcch.net/index_en.php?act=conventions.status&cid=71.

2Se artikel 32.

138

SOU 2015:74

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

2000 års Haagkonvention. Ett ytterligare argument för ett tillträde är att desto fler länder som ratificerar konventionen, desto starkare blir skyddet för vuxna som inte själva kan tillvarata sina intressen.

6.1.3Konventionens regelverk

Den stat där den vuxne har hemvist är som huvudregel behörig att vidta skyddsåtgärder enligt 2000 års Haagkonvention. Den inter- nationella behörighetsregleringen i Sverige är fragmentarisk och på vissa områden saknas sådana bestämmelser, till exempel när det gäller åtgärder enligt LSS, LVM, LVU och LPT.

Den tilltagande rörligheten över gränserna liksom det ökande antalet personer med hemvist i ett annat land än sitt medborgar- skapsland eller med medborgarskap i mer än ett land gör att natio- nalitetsprincipen3 inte är lika ändamålsenlig som den tidigare var. Hemvistprincipen utgår från att det finns en faktisk närhet mellan den vuxne och den beslutande myndigheten. En sådan närhet skapar bättre underlag och förutsättningar för nödvändiga och adekvata beslut, än en reglering som bygger på medborgarskapet som grund för behörighet och tillämplig lag. Hemvistprincipen förenklar och medför att onödiga kostnader kan undvikas när det gäller att få tillgång till uppgifter om en persons situation och hjälpbehov.

Därtill kommer att hemvistprincipen tillämpas på den inter- nationella familjerättens område bland annat genom Bryssel II- förordningen och Sveriges tillträde till 1996 års Haagkonvention. 2000 års Haagkonvention ger dock utrymme för en viss flexibilitet genom att konventionen under vissa förutsättningar öppnar för behörighet i bland annat den fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare eller i en fördragsslutande stat där den vuxnes egen- dom finns när det är i den vuxnes intresse.

Dessutom finns i alla brådskande fall behörighet för myndig- heterna i den fördragsslutande stat där den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns att vidta nödvändiga skyddsåtgärder. I undantagsfall finns dessutom behörighet för myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne befinner sig att vidta tillfälliga

3 Se avsnitt 4.2.2.

139

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

åtgärder till skydd för den vuxne med territoriell verkan endast i det landet i fråga.

2000 års Haagkonvention innehåller även bestämmelser som möjliggör för svenska myndigheter att komma överens med myn- digheter i andra fördragsslutande stater i fråga om i vilken av dem behörighet ska utövas i ett enskilt fall. I så fall kan en överföring av behörighet aktualiseras från en konventionsstat till en annan. En överföring av behörighet ska endast ske om det ligger i den vuxnes intresse. Det kan antas att bestämmelserna fyller ett behov vid in- satser i gränsöverskridande situationer, till exempel när den vuxne planerar att flytta till en annan fördragsslutande stat.

Med den flexibilitet som alltså finns inom behörighetsreglering- en enligt konventionen sörjs för att skyddet för den vuxne kan vidtas av myndigheter med bäst förutsättningar och möjligheter att tillgodose den vuxnes skyddsbehov.

De behöriga myndigheterna ska enligt 2000 års Haagkonvention som huvudregel tillämpa sin egen lag. Det innebär att hemvistlandets lag, vilket är den lag som myndigheterna naturligen behärskar bäst, vanligen kommer att tillämpas. Konventionens lagvalsbestämmelser medger emellertid viss flexibilitet genom att i undantagsfall öppna för tillämpningen eller beaktandet av ett annat lands lag när skyddet för den vuxnes person eller egendom kräver det. Dessutom regleras ordre public-situationer och tillämpningen av internationellt tvingande bestämmelser i konventionen. I konventionen finns även bestäm- melser om tillämplig lag beträffande så kallade framtidsfullmakter, vilka enligt ett förslag som överlämnades till regeringen i maj 2014 föreslås införas i svensk intern rätt (Ds 2014:16).

Vidare reglerar konventionen erkännande och verkställighet av åtgärder vidtagna i en annan fördragsslutande stat. De fördrags- slutande staterna ska som huvudregel erkänna varandras åtgärder. Grunderna för att vägra ett erkännande är väl definierade och av- gränsade. Om en åtgärd behöver verkställas ska länderna tillämpa ett snabbt och enkelt förfarande för verkställbarhetsförklaring och en verkställbar åtgärd ska verkställas på samma villkor som om den vidtagits av landets egna myndigheter. Samtliga bestämmelser med- för att dubbla processer om samma sak kan undvikas samt att åtgärder till skydd för vuxna kan vidtas och verkställas på ett snabbt och ändamålsenligt sätt. Detta är till fördel för en skyddsbehövande vuxen.

140

SOU 2015:74

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

Bestämmelserna om samarbete och tillhandahållande av informa- tion i 2000 års Haagkonvention är till gagn för en vuxen i behov av skyddsåtgärder bland annat genom att den myndighet som över- väger att vidta en åtgärd enligt konventionen ska få de upplysningar om den vuxne som är relevanta för skyddet från myndigheter i andra fördragsslutande stater samt genom att myndigheterna i det land där den vuxne har hemvist eller befinner sig ska få information om en eventuell allvarlig fara som den vuxne utsätts för och om vilka åtgärder som vidtagits eller övervägs i den andra staten.

Utredningen kan konstatera att 2000 års Haagkonvention inne- håller ett väl övervägt regelverk som motsvarar behoven i ett modernt, internationellt samhälle och som har förutsättningar att bli ett vik- tigt instrument i rättstillämpningen. Ett tillträde till konventionen skulle därför innebära att skyddet för vuxna i internationella situa- tioner regleras på ett enhetligt och ändamålsenligt sätt i förhållande till fördragsslutande stater. På de områden som i dag är oreglerade i svensk rätt skulle konventionen även bidra till rättssäkerhet och förutsebarhet samt underlätta för rättstillämparen. Dessutom med- för det förhållandet att offentligrättsliga åtgärder omfattas av kon- ventionen att svårigheter vid gränsdragningen mellan privaträtt och offentlig rätt kan undvikas.

6.1.4Sammantagen bedömning

Som framgår i det föregående finns det flera tungt vägande skäl till varför Sverige bör tillträda 2000 års Haagkonvention. Med hänsyn till dessa skäl föreslår utredningen att Sverige ska tillträda 2000 års Haagkonvention.

Det bör noteras att för Sveriges del måste ett tillträde till konven- tionen följa reglerna i 10 kap. regeringsformen. Detta innebär att konventionen måste godkännas av riksdagen innan regeringen kan ingå den internationella överenskommelsen att ratificera konven- tionen. Skälet för detta är att ett svenskt tillträde förutsätter lag- ändringar. (Se 10 kap. 1 och 3 §§ regeringsformen.)

141

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

6.2Införlivande genom inkorporering

Utredningens förslag: 2000 års Haagkonvention ska föras in i svensk rätt genom inkorporering. De bestämmelser i konven- tionen som inkorporeras ska ges företräde i förhållandet till andra fördragsslutande stater, vilket ska anges i 1904 års lag.

I Sverige krävs det att en ratificerad internationell konvention in- förlivas med den nationella rätten för att äga internrättslig giltighet, det vill säga för att bestämmelserna i konventionen ska kunna tillämpas av domstolar och myndigheter på samma sätt som natio- nellt stiftad lag.4 Den folkrättsliga bundenheten anses alltså inte omedelbart ge upphov till en sådan giltighet.

Olika metoder har använts i Sverige för att införliva en inter- nationell konvention med den nationella rättsordningen, nämligen transformering, inkorporering och konstaterande av normharmoni. Valet av metod har bland annat att göra med hur konventionen är utformad. För de konventioner som innehåller mer allmänt hållna bestämmelser av målsättningskaraktär passar transformeringsmetoden bäst. Andra konventioner är skrivna på ett detaljerat sätt som gör att de är väl anpassade att tillämpas direkt av domstolar och andra myndigheter, och inkorporering framstår då som det naturliga valet.

Transformering innebär att konventionen formuleras och antas som svensk lagtext, i den utsträckning som existerande interna bestämmelser inte redan svarar mot konventionens krav.5

Vid inkorporering föreskrivs i svensk lag att bestämmelserna i en konvention ska gälla i Sverige. Det innebär att de autentiska konventionstexterna (för Haagkonventionernas del både den engelska och den franska språkversionen) blir gällande som svensk lag. En svensk översättning brukar publiceras vid sidan av de autentiska texterna. Denna metod har använts bland annat vid införlivandet av 1996 års Haagkonvention6 och 1993 års Haagkonvention7. Det är

4Detta brukar kallas att en stat är dualistisk. I monistiska stater utgör en internationell konvention omedelbart en del av den interna rätten i och med att konventionen ratificeras.

5Transformeringsmetoden har använts till exempel vid införlivandet av 1970 års Haag- konvention (lagen [1973:943] om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader) och 1980 års Haagkonvention.

6Lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

7Lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

142

SOU 2015:74

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

möjligt att inkorporera vissa delar av en konvention och utesluta andra delar som inte har någon naturlig plats i svensk rätt utan att ändra konventionens innehåll i sak, till exempel slutbestämmelser som riktar sig till de fördragsslutande staterna. En sådan selektiv inkorporeringsmetod användes bland annat vid inkorporeringen av 1996 års Haagkonvention.8

Om den gällande svenska rätten redan anses stå i full överens- stämmelse med en konventions krav, är det tillräckligt att konsta- tera att så är fallet och några lagstiftningsåtgärder är inte behövliga.9

I 2000 års Haagkonvention finns bestämmelser som berör en rad olika områden i svensk rätt, vilket innebär att en transformering skulle behöva genomföras genom lagstiftning på många skilda håll i den svenska lagstiftningen. Detta riskerar leda till att konventionens grundläggande syften och mening går förlorade.10 För 2000 års Haag- konvention finns det således en stor fördel med inkorporering, genom vilken bestämmelserna hålls samman och kan läsas i sitt natur- liga sammanhang. Konventionen har konstruerats på ett sätt som gör att den är förhållandevis lätt att överblicka. Dess bestämmelser är både detaljerade och såväl språkligt som systematiskt väl utfor- made för att tillämpas direkt av både domstolar och andra myn- digheter. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att 2000 års Haagkonvention ska inkorporeras med svensk rätt. På detta sätt uppnås även nordisk rättslikhet, eftersom Finland har inkorporerat konventionen. Det kan emellertid finnas anledning att överväga om konventionens bestämmelser om samarbete och administrativa frågor ska inkorporeras eller inte. Utredningen behandlar dessa frågor i kapitel 17.

Eftersom det blir fråga om konventionsbaserad lagstiftning måste konventionens bestämmelser ges företräde i förhållandet till andra fördragsslutande stater. Det bör därför intas en bestämmelse i 1904 års lag om att konventionen ska tillämpas före svensk autonom lag. Det kan i sammanhanget nämnas att 2000 års Haagkonvention reglerar hur konventionens bestämmelser, efter en stats tillträde, förhåller

8Se prop. 2011/12:85, s. 32 f.

9Konstaterande av normharmoni användes när Sverige tillträdde FN-konventionen om rättig- heter för personer med funktionsnedsättning och det valfria tilläggsprotokollet till konven- tionen (se prop. 2008/09:28).

10Jämför bedömningen när det gäller 1996 års Haagkonvention i SOU 2005:111, s. 139.

143

Tillträde till 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

sig till andra internationella instrument och lagar som bygger på ett samarbete mellan länder (se kapitel 14 och artikel 49). För Sveriges del finns sådan konventionsbunden lagstiftning i 1931 års nordiska äktenskapskonvention, som har införlivats i svensk rätt genom 1931 års förordning och 1988 års lag. Den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster, som gäller som lag i Sverige11, innehåller även bestämmelser om internationell behörighet. Dess- utom finns lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, som bygger på ett samarbete mellan de nordiska länderna. I enlighet med artikel 49 2000 års Haagkonvention ska bestämmelser i nämnda konventioner och lagar tillämpas framför konventionen om inte en motsatt förklaring avges. Eftersom Sverige är bunden av konven- tionerna och lagsamarbetet saknas det anledning att avge en sådan förklaring.

11 Se lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster samt förordning (1996:908) om ikraftträdande av lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.

144

7Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.1Utgångspunkter och målsättningar för konventionssamarbetet (ingressen)

I ingressen till konventionen anges de allmänna utgångspunkterna för konventionssamarbetet och de målsättningar som de fördrags- slutande staterna är ense om. Staterna hänvisar där bland annat till behovet i internationella situationer av skydd för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta tillvara sina intressen. Vidare framgår att staterna önskar undvika konflikter mellan sina rättssystem när det gäller behörighet, tillämplig lag, erkän- nande och verkställighet i samband med åtgärder till skydd för vuxna. Det erinras även om vikten av internationellt samarbete till skydd för vuxna och om att den vuxnes intressen samt respekten för hans eller hennes värdighet och rätt till självbestämmande ska komma i främsta rummet.

I ingressen används uttrycket ”primary considerations” i den engelska originallydelsen. Översättningen till svenska ”i främsta rum- met” kan uppfattas starkare än vad som har avsetts i originaltexten. Utredningen har emellertid stannat för denna översättning eftersom den korresponderar med översättningen av 1996 års Haagkonven- tion, som i sin tur bygger på översättningen av artikel 3 Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Förhållandet får beaktas vid tolkningen av konventionen.

145

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

7.2Tillämpningsområde och ändamål (artikel 1)

Artikel 1

1.Denna konvention ska tillämpas i internationella situationer på skydd för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta tillvara sina intressen.

2.Ändamålet med denna konvention är

a)att fastställa den stat vars myndigheter har behörighet att vidta åt- gärder till skydd för den vuxnes person eller egendom,

b)att fastställa vilken lag dessa myndigheter ska tillämpa när de utövar sin behörighet,

c)att fastställa vilken lag som är tillämplig på företrädande av den vuxne,

d)att föreskriva erkännande och verkställighet av sådana skyddsåtgärder

ialla fördragsslutande stater, och

e)att upprätta ett sådant samarbete mellan myndigheterna i de fördrags- slutande staterna som krävs för att uppnå denna konventions mål.

7.2.1Skydd för vuxna i internationella situationer (artikel 1.1)

Konventionens tillämpningsområde och ändamål framgår av den första artikeln. Konventionen ska tillämpas i internationella situa- tioner på skydd för vuxna som på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan ta tillvara sina intressen (artikel 1.1). Det finns i konventionen inte någon definition av när en situation ska betraktas som internationell. Av den förklarande rapporten framgår dock att en situation är internationell om den involverar mer än en stat.1 Exempel på sådana situationer är om en vuxen är medborgare i ett land och har hemvist i ett annat land. Den vuxne kan också vara i behov av vård vid en vistelse i ett annat land än hemvistlandet, eller äga egendom i olika länder.

Konventionen ska tillämpas på skydd för vuxna. Detta innebär att en åtgärd som har vidtagits av ett lands myndigheter måste syfta till skydd för en vuxen för att åtgärden ska falla in under konven- tionens tillämpningsområde.2 Det finns inte någon uttömmande uppräkning av de skyddsåtgärder som omfattas av konventionen. Exempel på åtgärder som avses i artikel 1 ges dock i artikel 3 (se

1Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 10.

2Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 8.

146

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

närmare avsnitt 7.4). Däremot anges i artikel 4 uttryckligen de åt- gärder som inte omfattas av konventionen (se närmare avsnitt 7.5). Vilka skyddsåtgärder enligt svensk materiell rätt som omfattas av konventionen är således en tolkningsfråga. Mot bakgrund av exemplen i artikel 3 kan konstateras att såväl frivilliga som tvingande skydds- åtgärder omfattas av konventionen. (De olika skyddsåtgärderna behandlas närmare i avsnitt 7.4.)

Konventionen ska tillämpas på vuxna som inte kan ta tillvara sina intressen på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga.

Alla slags brister i den vuxnes kapacitet omfattas. Både intellektuell och fysisk förmåga avses och förhållandet kan vara antingen perma- nent eller temporärt.3

Att den vuxne inte kan ta tillvara sina intressen har avseende på såväl den vuxnes personliga som ekonomiska angelägenheter. Hjälp- behovet behöver inte avse både den vuxnes personliga och ekono- miska angelägenheter utan en skyddsåtgärd kan till exempel inne- fatta endast hjälp med att sälja en fastighet.4 Det ska göras en ”de facto-bedömning” av om skyddskriterierna är uppfyllda. Det krävs alltså inte att den vuxne har förklarats vara oförmögen att bevaka sina rättigheter genom ett myndighetsbeslut.

7.2.2Fastställande av den stat vars myndigheter är behöriga att vidta skyddsåtgärder (artikel 1.2.a)

Ett ändamål med konventionen är att fastställa den stat vars myn- digheter har behörighet att vidta åtgärder till skydd för den vuxne (artikel 1.2.a). Konventionen bestämmer alltså inte vilka myndig- heter i staten som är nationellt behöriga.5 Frågor om behörighet behandlas i kapitel II i konventionen.6

3Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 9 och jämför 11 kap. 4 § FB.

4Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 10.

5Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 12.

6Se närmare kapitel 8.

147

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Myndigheter i konventionens mening

I konventionen delas myndigheter in i rättsliga och administrativa myndigheter (se till exempel artikel 3 b) men vad som avses med det specifika begreppet myndighet definieras inte i konventionen. Med avseende på artikel 32.1, som rör överlämnande av information om en vuxen mellan myndigheter i olika fördragsslutande stater, uttalas i den förklarande rapporten att det – trots att det inte anges uttryckligen – är klart att det med myndigheter avses endast offent- liga myndigheter, vilka är de enda som konventionen anvisar som behöriga att vidta skyddsåtgärder. Enligt rapporten innebär detta att sammanslutningar och så kallade non-governmental organisations, bland annat ideella och internationella organisationer, inte omfattas av myndighetsbegreppet.7 Vid bedömningen av begreppet myndig- het enligt konventionens mening måste, enligt utredningen, emeller- tid hänsyn tas till att den exakta innebörden av begreppet varierar från land till land. Det är därför inte säkert att det som vi i Sverige lägger in i begreppet ”offentlig myndighet” alltigenom är detsamma som avses i den förklarande rapporten.

När begreppet domstol används i internationella instrument på den internationella familjerättens område ges det vanligen vidast möjliga definition och tolkning för att omfatta alla som kan komma att besluta om åtgärder som omfattas av instrumentet. Ett exempel på detta är att en domstol enligt Bryssel II-förordningen definieras som samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde (artikel 2.1). Begreppet domstol definieras även i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet8 (underhållsförordningen). I den förordningen anges att med domstol avses även de administrativa myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor om underhållsskyldighet, förutsatt att dessa myndigheter garanterar opartiskhet och parter- nas rätt att bli hörda och att deras beslut enligt lagen i den med- lemsstat där de är etablerade kan bli föremål för överklagande eller förnyad prövning av en rättslig myndighet, och har liknande giltig-

7Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 134.

8Se EUT L 7, 10.01.2009, s. 1–79.

148

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

het och verkan som ett beslut av en rättslig myndighet i samma fråga. Utvecklingen i internationellt lagsamarbete att – i ett internationellt instrument ge definitionen och tolkningen av vilka beslutande organ som omfattas av det framtagna gränsöverskridande instrumentet en vid omfattning – ger enligt utredningen stöd för att utgångspunkten även för 2000 års Haagkonvention måste vara att myndighetsbegrep- pet inte ska ges ett alltför begränsat innehåll.

Enligt utredningen måste tolkningen av myndighetsbegreppet göras även med beaktande av de åtgärder som omfattas av kon- ventionen. I artikel 3 ges exempel på sådana skyddsåtgärder. Åtgär- derna i artikeln innefattar vad som enligt svensk intern rätt anses utgöra myndighetsutövning. Vid bedömningen av vilka som kan be- traktas som en myndighet i konventionens mening och vars åtgär- der till skydd för en vuxen därmed omfattas av konventionen, bör enligt utredningen ledning kunna tas från både det svenska myn- dighetsbegreppet och vad som här i landet avses med myndighets- utövning.

I Sverige anses samtliga statliga och kommunala organ med undan- tag av riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna (kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och regionfullmäktige) vara myndigheter. Detta gäller alltså även i fråga om regeringen och domstolarna. Ett organ som är organiserat i privaträttsliga former och som utövar offentlig makt är inte en svensk myndighet.9

En myndighets verksamhet innefattar olika typer av åtgärder och beslut, vilka ofta inbegriper myndighetsutövning. I den äldre och upphävda förvaltningslagen (1971:290) (ÄFL) definierades myndig- hetsutövning som ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande”. I förvaltningslagen (1986:223) finns det inte någon definition av myndighetsutövning, men till sitt inne- håll är begreppet dock detsamma som i ÄFL.10 Förvaltningsuppgifter kan överlämnas åt kommuner och andra juridiska personer och enskilda individer och om uppgiften innefattar myndighetsutövning, får ett överlämnande göras endast med stöd av lag (12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen). Enligt svensk rätt kan således såväl myn-

9Se Erik Holmberg m.fl., Grundlagarna, (den 1 januari 2012, www.nj.se/zeteo), kommen- taren till 1 kap. 8 § regeringsformen.

10Se prop. 1985/86:80 om ny förvaltningslag, s. 55.

149

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

digheter som andra juridiska personer och enskilda individer utöva myndighetsutövning.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts gör utredningen be- dömningen att konventionens myndighetsbegrepp bör omfatta åtminstone dem som, utifrån det svenska begreppet myndighets- utövning, skulle anses utöva myndighet i frågor som rör skydd för vuxna. Detta innebär att även andra organ än de som vi i Sverige skulle betrakta som myndigheter kan omfattas av konventionens bestämmelser. Vägledande för bedömningen om en beslutsfattare berörs är, enligt utredningen, om myndighetsutövning förekommer när åtgärden till skydd för en vuxen vidtas. Mot bakgrund av det uttryckliga uttalandet i den förklarande rapporten rörande samman- slutningar och så kallade non-governmental organisations anser utredningen att dessa organ dock inte kan betraktas som myndig- heter enligt konventionen.

Myndigheter och andra i Sverige som omfattas av konventionens myndighetsbegrepp

De allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna i Sverige är att betrakta som rättsliga myndigheter i konventionens mening. De allmänna domstolarna avgör bland annat vissa frågor om förvaltarskap och godmanskap11 och de allmänna förvaltnings- domstolarna avgör till exempel frågor om tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT.

Myndigheter som inte svarar för rättskipningen är enligt svensk rätt förvaltningsmyndigheter och är att betrakta som administrativa myndigheter enligt konventionen. Ett exempel på en administrativ myndighet som berörs av konventionen är överförmyndaren, vars huvuduppgift är att utöva tillsyn och kontroll över godmanskap och förvaltarskap, men som även till exempel i vissa fall utser god man och förvaltare.12 Ett annat exempel är socialnämnden13 som ansvarar för åtgärder enligt SoL, i fråga om bland annat kontakt- person14, missbrukarvård15 och vård och boende16. Dessutom är polis-

11Se 11 kap. 4 § FB.

12Se 11 kap. 4 § andra stycket och 7 § fjärde stycket FB.

13Socialnämnden är ett kommunalt organ och betraktas således som en myndighet enligt regeringsformen.

14Se 3 kap. 6 b § SoL.

150

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

myndigheten att anse som en administrativ myndighet vid ett till- fälligt omhändertagande enligt LPT17. Även en patientnämnd enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. berörs som administrativ myndighet vid utseende av en stödperson enligt LPT18.

Det ska dock anmärkas att det förhållandet att den som utövar myndighet, enligt utredningens bedömning, omfattas av konven- tionens myndighetsbegrepp innebär att även andra organ och en- skilda individer än de som nämnts kan beröras av konventionen. Det gäller till exempel läkare i viss verksamhetsutövning.

Beslut inom hälso- och sjukvården i Sverige som innefattar myndighetsutövning och som omfattas av konventionens tillämpningsområde

Vissa beslut inom hälso- och sjukvården innefattar myndighets- utövning även om det inom detta område kan vara svårt att klar- göra och avgränsa vad som ska anses som myndighetsutövning.19 Beslut som innebär frihetsinskränkningar av det slag som regleras i den psykiatriska tvångslagstiftningen, till exempel beslut av läkare om omhändertagande för undersökning enligt LPT20 eller beslut av chefsöverläkare om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT21 är klara fall av myndighetsutövning22 och måste enligt utredningens bedömning beaktas som myndighetsåtgärder i konven- tionens mening. Även beslut om besöksrestriktioner när det gäller dem som är tvångsintagna för vård enligt bland annat LVM, LVU och LPT och som under vissa förutsättningar får beslutas av huvud- mannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen skulle kunna betraktas som exempel på myndighetsutövning.23

Rena vård- och behandlingsåtgärder i sig faller emellertid utan- för området för myndighetsutövning. Detta innebär att läkare eller annan vårdande personal i sin vårdande och behandlande verksam-

15Se 5 kap. 9 § SoL.

16Se 6 kap. 1 § SoL.

17Se 47 § LPT.

18Se 30 § LPT.

19Se prop. 1992/93:43, s. 7 och 22.

20Se 4 § andra stycket LPT.

21Se 6 b § andra stycket LPT.

22Se prop. 2004/05:89, s. 11.

23Se 3 § lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård.

151

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

het, enligt utredningen, normalt inte betraktas som myndigheter i konventionens mening. I den förklarande rapporten bekräftas också att medicinska åtgärder i sig, som faller inom området för medicinsk behandling och läkarnas verksamhetsfält, inte omfattas av konven- tionen.24 Det ankommer emellertid slutligen på domstolarna att efter hand genom rättspraxis utvisa var gränserna går för konventionens tillämplighet.

Frågan om vem som är behörig företrädare för en skyddsbehövan- de vuxen vid ställningstagande till medicinsk behandling omfattas dock av konventionen.25 För medicinska åtgärder eller behandling i Sverige krävs som regel att den vuxne själv samtycker och ett sam- tycke för den vuxnes räkning kan enligt svensk intern rätt inte lämnas av en företrädare eller en myndighet.26 Däremot kan det i andra länder finnas en sådan möjlighet. Inom hälso- och sjukvården kan det därför bli aktuellt att i detta avseende beakta konventionens bestämmelser.

7.2.3Fastställande av tillämplig lag (artiklarna 1.2.b och 1.2.c)

Andra ändamål med konventionen är att fastställa vilken lag behö- riga myndigheter ska tillämpa och vilken lag som är tillämplig på före- trädande av den vuxne (artiklarna 1.2.b och 1.2.c). Bestämmelser om tillämplig lag finns i kapitel III i konventionen.27

Situationen när en vuxen själv ger eller har gett någon en bestå- ende fullmakt för att användas till skydd för den vuxne i händelse av att han eller hon inte längre är förmögen att bevaka sina intressen, en så kallad framtidsfullmakt, omfattas av konventionen (se artik- larna 15 och 16 samt kapitel 10). Konventionen reglerar och ger effekt åt framtidsfullmakter genom bestämmelser om tillämplig lag och inte genom särskilda bestämmelser om erkännande.28 Det bör här nämnas att åtgärder till skydd för en vuxen som vidtas av ett ombud med stöd av en vanlig fullmakt faller utanför konventionens tillämpningsområde.

24Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 42.

25Se artikel 4.2, Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 42, och avsnitt 7.5.11.

26Se 4 kap. 2 § patientlagen (2014:821).

27Se närmare kapitel 9.

28Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 13.

152

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.2.4Föreskrivande av erkännande och verkställighet (artikel 1.2.d)

Ytterligare ett ändamål med konventionen är att föreskriva erkän- nande och verkställighet av skyddsåtgärder (artikel 1.2.d). Bestäm- melser om detta finns i kapitel IV i konventionen.29

Vid erkännande och verkställighet av en skyddsåtgärd som har vidtagits i en annan fördragsslutande stat kan fråga uppkomma om åtgärden omfattas av konventionen eller inte. Som har redovisats i det föregående ska, enligt artikel 1.2.a), en åtgärd ha vidtagits av en internationellt behörig myndighet för att omfattas av konventionen. Enligt utredningen bör, som ovan konstaterats, begreppet myndig- het i konventionens mening tolkas vidare än det svenska myndig- hetsbegreppet och vid bedömningen av om det utländska organet eller den enskilda individen kan betraktas som en myndighet bör beaktas om beslutet har innefattat vad som enligt svensk rätt avses med myndighetsutövning (se avsnitt 7.2.2).

7.2.5Samarbete mellan myndigheterna (artikel 1.2.e)

Slutligen anges som ändamål att upprätta ett samarbete mellan myn- digheterna i de fördragsslutande staterna (artikel 1.2.e). Frågor om samarbete regleras i konventionens kapitel V.30

7.3Definition av en vuxen (artikel 2)

Artikel 2

1.Med en vuxen avses i denna konvention en person som har fyllt 18 år.

2.Konventionen ska tillämpas även på åtgärder som avser en vuxen som inte hade fyllt 18 år när åtgärden vidtogs.

En vuxen definieras i konventionen som en person som har fyllt 18 år (artikel 2.1). Gränsen sammanfaller med den övre åldersgräns som anges i 1996 års Haagkonvention. Enligt artikel 2.2 är kon- ventionens bestämmelser också tillämpliga på åtgärder som avser en

29Se närmare kapitel 11.

30Se närmare kapitel 12.

153

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

vuxen som inte hade fyllt 18 år när åtgärden vidtogs. Detta medför att tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention tar vid där 1996 års Haagkonventions tillämpningsområde tar slut.31 Till exempel omfattas vissa åtgärder enligt LVU av 1996 års Haagkonvention fram till dess att personen fyller 18 år och därefter, för tiden upp till 20 års ålder, tillämpas 2000 års Haagkonvention på åtgärden (1 § tredje stycket LVU). En sådan skyddsåtgärd som har vidtagits med 1996 års Haagkonvention som grund fortsätter dock att gälla och ha verkan också efter 18- årsdagen. Om åtgärden ska omprövas efter det att personen har fyllt 18 år ska emellertid 2000 års Haagkonvention tillämpas (jämför 13 § andra stycket LVU). Även i en situation då ställning ska tas till om ett beslut enligt 1996 års Haagkonvention ska erkännas eller verkställas i en annan fördragsslutande stat efter 18- årsdagen ska 2000 års Haagkonvention tillämpas.

1996 års Haagkonvention ska tillämpas fram till dess att ett barn fyller 18 år, även om barnet enligt den tillämpliga lagen anses som myndigt vid en annan ålder. På motsvarande sätt ska 2000 års Haag- konvention tillämpas från 18 års ålder oavsett vad den tillämpliga lagen föreskriver i fråga om myndighetsålder. Artikeln innebär så- ledes inte att det i konventionen har uppställts en materiell bestäm- melse som stadgar att myndighetsåldern är 18 år i alla stater.32

Bryssel II-förordningen är tillämplig för alla EU:s medlemsstater utom Danmark och kommer därför för svenskt vidkommande att tillämpas oftare än 1996 års Haagkonvention. Förordningen saknar en definition av barn utifrån ålder, men på samma sätt som när det gäller 1996 års Haagkonvention upphör förordningen formellt att gälla när barnet fyller 18 år. Även Bryssel II-förordningen och 2000 års Haagkonvention kan därför sägas komplettera varandra genom att 2000 års Haagkonvention tar vid där Bryssel II-förord- ningen upphör.

31Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 15.

32Jämför SOU 2005:111, s. 120.

154

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.4Åtgärder som omfattas av konventionen (artikel 3)

Artikel 3

De åtgärder som avses i artikel 1 kan i synnerhet gälla

a)fastställande av den nedsatta eller bristande personliga förmågan och förordnande av en skyddsåtgärd,

b)förordnande att ställa en vuxen under en rättslig eller administrativ myndighets skydd,

c)förvaltarskap, godmanskap och liknande institut,

d)förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom, eller som ska företräda eller bistå den vuxne,

e)placering av den vuxne på en institution eller något annat ställe där skydd kan tillhandahållas,

f)förvaltning av, bevarande av eller förfogande över den vuxnes egen- dom,

g)beviljande av tillstånd till ett särskilt ingripande för att skydda den vuxne eller dennes egendom.

7.4.1Allmänt

I artikel 3 anges konventionens tillämpningsområde genom exem- pel på vilka åtgärder som kan omfattas av konventionen. Tillämp- ningsområdet är mycket vitt och omfattar både privat- och offent- ligrättsliga skyddsåtgärder.

Skyddsåtgärderna kan vara olika i konventionsstaternas rätts- system och därför är uppräkningen exemplifierande utan att vara uttömmande. Vissa av punkterna i artikeln kan vidare förefalla att överlappa varandra. Detta är emellertid utan betydelse för tillämp- ningen eftersom åtgärderna lyder under samma bestämmelser. Några av de uppräknade åtgärderna är okända i vissa rättssystem. Åtgär- derna behöver inte heller stå till buds för de myndigheter som är behöriga enligt konventionen, utan åtgärderna får vidtas om de är möjliga enligt den lag som konventionen anger ska tillämpas och om de i den situationen omfattas av konventionens tillämpningsområde.33

Listan över skyddsåtgärder omfattar inte beslut att inte vidta några åtgärder. Enligt den förklarande rapporten ansågs det vid tillkomsten av konventionen inte finnas något behov av en sådan

33 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 18.

155

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

bestämmelse.34 I konventionen accepteras emellertid sådana beslut, till exempel i artikel 7.3 där det har införts en skyldighet för de fördragsslutande staterna att erkänna ett negativt beslut av en be- hörig myndighet.

7.4.2Fastställande av den nedsatta eller bristande personliga förmågan och förordnande av skyddsåtgärder (artikel 3.a)

På engelska lyder artikel 3.a) ”the determination of incapacity and the institution of a protective regime” och på franska ”la déter- mination de l'incapacité et l'institution d'un régime de protection”. I den förklarande rapporten anges att omfattningen av den nedsatta eller bristande personliga förmågan i vissa rättssystem är avgörande för det sätt på vilket den vuxne skyddas; i Sverige till exempel genom godmanskap eller förvaltarskap. Fastställandet av den ned- satta eller bristande personliga förmågan och förordnande av skydds- åtgärder är enligt den förklarande rapporten därför åtgärder som omfattas av konventionen (punkten a).35 Artikel 3.a) översätts i den finska propositionen som ”fastställande av begränsningar i handlingsbehörigheten och förordnande av ett skyddssystem”. Mot bakgrund av den engelska och franska lydelsen och den förklarande rapporten omfattar konventionen, enligt utredningen, bedömningen av den vuxnes förmåga att ta tillvara sina intressen när den bedöm- ningen är en förutsättning för att kunna förordna om skyddsåtgärder. Som exempel kan tänkas en bedömning i form av ett läkarintyg eller annan likvärdig utredning när en vuxen inte har lämnat sitt sam- tycke till godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB (11 kap. 17 § FB). Utred- ningen anser därför att lydelsen av artikel 3.a) på svenska bör vara ”fastställande av den nedsatta eller bristande personliga förmågan och förordnande av skyddsåtgärder”.

Skyddsåtgärderna enligt artikel 3.a) kan vara generella eller endast avse vissa av den vuxnes handlingar eller ett visst område, till exempel en viss egendom eller samtliga ekonomiska angelägenheter. I kon- ventionstexten nämns inte uttryckligen att ett upphävande av ett beslut som fastställer den nedsatta eller bristande personliga för-

34Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 28.

35Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 20.

156

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

mågan ska betraktas som en skyddsåtgärd enlig konventionen. Av den förklarande rapporten framgår emellertid att avsikten är att även ett upphävande av ett sådant beslut ska omfattas av konventionen.36 Enligt den finska propositionen utgörs åtgärder enligt artikeln till exempel av en begränsning av handlingsbehörigheten och för- ordnande av en intressebevakare med stöd av lagen om förmyndar-

verksamhet (442/1999).37

7.4.3Förordnande att ställa en vuxen under en rättslig eller administrativ myndighets skydd (artikel 3.b)

Att vara ställd under en rättslig eller administrativ myndighets skydd betraktas som en skyddsåtgärd enligt konventionen (punk- ten b). En skyddsåtgärd för en vuxen behöver enligt den förklarande rapporten inte alltid inbegripa en begränsning av den vuxnes rätts- handlingsförmåga. Den vuxne kan i stället fortsätta att bestämma över sina angelägenheter utan hjälp av en företrädare, men vara ställd under en rättslig eller administrativ myndighets skydd. En sådan myndighet kan till exempel ogiltigförklara eller få till stånd en ogiltigförklaring av en rättshandling som den vuxne har utfört.38 Ett exempel på en sådan skyddsåtgärd är i fransk rätt ”placement sous sauvegarde de justice”.39 Utredningen har inte funnit någon skyddsåtgärd i svensk rätt som omfattas av punkten b).

Enligt den finska propositionen kan åtgärder som hör under punkten b) vara till exempel beslut om vård mot patientens egen vilja enligt mentalvårdslagen (1116/1990), eftersom den fortsatta placeringen kontinuerligt måste bedömas av behörig myndighet.40 Utredningen anmärker i anslutning till detta exempel att beslut om tvångsvård enligt LVM, LVU eller LPT närmast faller under arti- kel 3.e) eftersom sådan vård inte i sig skyddar den vuxne mot hans eller hennes eget olämpliga rättshandlande.

36Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 20.

37Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

38Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 21.

39Se artikel 491 i den franska Code Civil. Sauvegarde de justice är en skyddsåtgärd med kort varaktighet. Åtgärden omfattar en specifik rättshandling eller transaktion men i övrigt kan den vuxne fortfarande utöva sina rättigheter.

40Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

157

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

7.4.4Förvaltarskap, godmanskap och liknande institut (artikel 3.c)

Förvaltarskap, godmanskap och liknande institut omfattas av kon- ventionens tillämpningsområde (punkten c). Det rör sig enligt den förklarande rapporten om skyddsåtgärder som beslutas när den vuxne på grund av sitt tillstånd fortlöpande behöver bli företrädd, assi- sterad eller övervakad eller få råd i det dagliga livet.41

För svensk del faller till exempel godmanskap och förvaltarskap enligt 11 kap. 4 och 7 §§ FB in under punkten c).

Enligt den finska propositionen rör punkten c) åtgärder som gäller intressebevakning och liknande institut samt förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom, företräda eller bistå den vuxne. Punk- ten överlappar, enligt den finska propositionen, punkten a) i kon- ventionen.42 Utredningen gör motsvarande bedömning för svensk del när det gäller förvaltarskap och godmanskap.

7.4.5Förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom (artikel 3.d)

Förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom, eller som ska företräda eller bistå den vuxne är åtgärder som ryms inom konventionen (punkten d). Formuleringarna i bestämmelsen är enligt den för- klarande rapporten mycket breda.43

För svensk rätts vidkommande omfattas förordnande av god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 och 7 §§ FB. Även en god man som överförmyndaren har förordnat för den som har god man eller för- valtare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intresse ryms inom bestämmelsen (11 kap. 2 § tredje stycket FB).44 Dessutom omfattas ett förordnande av en god man att företräda en enskild och bevaka hans eller hennes rätt i ett ärende om anordnande av

41Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 22.

42Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

43Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 23.

44Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 23.

158

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av handlingarna i ärendet (20 kap. 2 § andra stycket FB). Därtill omfattas utseendet av en stödperson som ska bistå en patient i personliga frågor så länge han eller hon tvångs- vårdas enligt LPT (30 §). Också utseendet av en kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde i personliga angelägenheter enligt 3 kap. 6 b § SoL omfattas av konventionen. Ett annat exempel är en personlig assistent eller en kontaktperson enligt 9 § 2 och 4 LSS. Även beslut om tvångsvård enligt LVM, LVU och LPT är exempel på skyddsåtgärder enligt artikeln.

Enligt den förklarande rapporten omfattar bestämmelsen också ett äldreboende som behöver fatta medicinska beslut i avsaknad av en rättslig företrädare, etc.45 Svensk rätt förutsätter som huvudregel samtycke från den vuxne till medicinsk behandling, vilket inte kan lämnas av en svensk myndighet.46 Uteblivet samtycke utgör emeller- tid inte något hinder i nödsituationer.47

Enligt den finska propositionen rör punkten d) åtgärder som gäller intressebevakning och liknande institut samt förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för den vuxnes person eller egendom, företräda eller bistå den vuxne. I den finska propositionen görs bedömningen att punkten d) överlappar punkten a).48 För svensk del gör utredningen motsvarande bedöm- ning när det gäller förvaltarskap och godmanskap.

7.4.6Placering av den vuxne på en institution eller något annat ställe där skydd kan tillhandahållas (artikel 3.e)

Placering av den vuxne på en institution eller något annat ställe där skydd kan tillhandahållas omfattas av konventionen (punkten e). Tillämpningsområdet för bestämmelsen är enligt den förklarande

45Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 23.

46Se 4 kap. 2 § patientlagen (2014:821). Utredningen om beslutsoförmögna personers ställ- ning i hälso- och sjukvård, tandvård, socialtjänst och forskning (dir. 2012:72 samt tilläggsdir. 2013:96 och 2014:119) ska senast den 30 september 2015 lämna förslag till en enkel och ända- målsenlig reglering avseende personer som på grund av att de är beslutsoförmögna helt eller delvis saknar möjlighet att fullt ut vara delaktiga eller på annat sätt utöva sitt självbestäm- mande i situationer då detta förutsätts inom hälso- och sjukvård, tandvård eller forskning.

47Jämför 24 kap. 4 § brottsbalken.

48Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

159

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

rapporten mycket brett och omfattar såväl en frivillig placering utan restriktioner avseende den vuxnes frihet som en placering utan samtycke från den vuxne eller mot hans eller hennes vilja (tvångs- vård).49 Såväl beslutet om placering som själva placeringen omfattas av punkten. Frågan om placering av vuxna i en annan fördrags- slutande stat behandlas i kapitel 13.

Åtgärderna omfattas enligt den förklarande rapporten av kon- ventionen eftersom det är svårt att skilja mellan offentligrättsliga och privaträttsliga skyddsåtgärder och för att sådana åtgärder om- fattas av 1996 års Haagkonvention.50

I Sverige omfattar punkten e) bland annat boende för service och omvårdnad för äldre människor som behöver särskilt stöd (5 kap. 5 § SoL) liksom frivilligt boende på ett hem för vård eller boende som en kommun ska anordna för vuxna som behöver vårdas och bo utanför det egna hemmet (6 kap. 1 § SoL). Med hem för vård eller boende avses enligt 3 kap. 1 och 2 §§ socialtjänstförord- ningen (2001:937) ett hem inom socialtjänsten som tar emot en- skilda för vård eller behandling i förening med ett boende. Därtill omfattas tvångsvård på ett LVM-hem eller ett sjukhus till följd av att en vuxen missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösnings- medel enligt 4 och 22–24 §§ LVM och tvångsvård på en sjukvårds- inrättning på grund av att en vuxen lider av en allvarlig psykisk stör- ning enligt 3 och 15 §§ LPT. Även tvångsvård av personer mellan 18 och 20 år enligt 3 § LVU omfattas av konventionen.

Enligt den finska propositionen omfattar punkten e) till exem- pel förordnande till missbrukarvård oberoende av en persons vilja med stöd av lagen om missbrukarvård (41/1986).51

7.4.7Förvaltning av, bevarande av eller förfogande över den vuxnes egendom (artikel 3.f)

Förvaltning av, bevarande av eller förfogande över den vuxnes egen- dom ses som skyddsåtgärder enligt konventionen (punkten f). En- ligt den förklarande rapporten omfattar bestämmelsen all verksam-

49Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 24.

50Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 24.

51Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13.

160

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

het rörande egendom, till exempel bevakning av den vuxnes intressen i kvarlåtenskap efter en annan person.52

I Sverige är det vanligt att dessa uppgifter sköts av en god man eller en förvaltare. Det förekommer också att ett ombud får fullmakt av den vuxne att företräda honom eller henne i en viss angelägenhet (något som förutsätter att den vuxne har beslutskompetens). Ett sådant befullmäktigande omfattas emellertid inte av konventionen, om inte fullmakten kan anses utgöra en så kallad framtidsfullmakt (se närmare kapitel 10).

Enligt den finska propositionen hör till denna grupp av åtgärder bland annat de i lagen om förmyndarverksamhet avsedda åtgär- derna av förmyndarmyndigheterna som gäller utarbetande av en plan för egendomsförvaltning eller utfärdande av tillstånd för en rätts- handling som intressebevakaren ämnar vidta på huvudmannens vägnar.53

7.4.8Beviljande av tillstånd till ett särskilt ingripande för att skydda den vuxne eller dennes egendom (artikel 3.g)

Beviljande av tillstånd till ett särskilt ingripande för att skydda den vuxne eller dennes egendom betraktas som en skyddsåtgärd enligt konventionen (punkten g). Bestämmelsen avser enligt den förklaran- de rapporten en situation där skyddet är begränsat till ett särskilt ingripande, till exempel en kirurgisk operation eller försäljning av en tillgång.54

För svensk del skulle ett godmanskap eller ett förvaltarskap kunna komma i fråga för en skyndsam försäljning av egendom. Också en god man som överförmyndaren har förordnat för den som har god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intresse kan betraktas som ett särskilt ingripande enligt artikeln (11 kap. 2 § tredje stycket FB). Dessutom kan beslutet att en vuxen ska spännas fast med bälte enligt 19 § LPT betraktas som en åtgärd enligt punkten g).

52Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 25.

53Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 13 f.

54Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 26.

161

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Enligt den finska propositionen utgörs en skyddsåtgärd under artikeln till exempel av utfärdande av tillstånd för avbrytande av havandeskap, om åtgärden verkställs i avsikt att skydda den vuxne.55

7.5Åtgärder som utesluts från konventionen (artikel 4)

Artikel 4

1.Denna konvention ska inte tillämpas på a) underhållsskyldighet,

b) ingående, annullering och upplösning av äktenskap eller motsva- rande förhållanden eller hemskillnad,

c) förmögenhetsförhållanden i äktenskap eller i motsvarande förhåll- anden,

d) truster eller arv, e) social trygghet,

f) offentligrättsliga åtgärder av allmän karaktär för hälsa,

g) åtgärder som vidtas mot en person till följd av att han eller hon har begått brottsliga gärningar,

h) beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring,

i) åtgärder som uteslutande vidtas för att trygga den allmänna säker- heten.

2.Vad som anges i punkten 1 ska inte inverka på en persons behörig- het att verka som den vuxnes företrädare i de frågor som nämns där.

7.5.1Allmänt

Artikel 4 innehåller en uppräkning av de åtgärder som inte omfattas av konventionens tillämpningsområde. Enligt den förklarande rapporten är uppräkningen uttömmande. Alla åtgärder till skydd för en vuxen som inte är uteslutna enligt artikel 4 faller således inom konven- tionens tillämpningsområde. 56

När en fråga är undantagen konventionens tillämpning får varje fördragsslutande stat tillämpa sina egna bestämmelser.

55Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 14.

56Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 29.

162

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.5.2Underhållsskyldighet (artikel 4.1.a)

Underhållsskyldighet omfattas inte av konventionen (punkten a). Internationellt privaträttsliga bestämmelser om underhållsskyldighet finns i ett flertal internationella instrument. De senaste och för svensk del bindande bestämmelserna finns i EU:s underhållsförord- ning57, som även inkorporerar Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (Haagproto- kollet). Underhållsskyldighet regleras även i Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar (2007 års Haagkonvention), som är införlivad med svensk rätt genom lagen (2011:603) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet. För äldre avgöranden finns också bestämmelser i Luganokonventionerna från 198858 och 200759, i Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet.60 Erkännande och verkställighet av avgöranden meddelade i en nordisk stat regleras i konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge undertecknad i Oslo den 23 mars 1962 angående indriv- ning av underhållsbidrag.61

57Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämp- lig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldig- het, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1–79. Underhållsförordningen gäller för EU:s medlemsstater, med undantag för Danmark, i frågor om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet. Storbritannien och Irland är dock inte bundna av förordningen i fråga om tillämplig lag.

58Se Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verk- ställighet av domar på privaträttens område.

59Se Luganokonventionen av den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkän- nande och verkställighet av domar på privaträttens område.

60Som införlivats med svensk rätt genom lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.

61Se SÖ 1963:14. Frågan regleras även i överenskommelsen med Danmark, Finland, Island och Norge om ändring i konventionen angående indrivning av underhållsbidrag underteck- nad i Oslo den 25 februari 2000 (SÖ 2002:8). De nordiska konventionerna har införlivats med svensk rätt genom lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fast- ställda i Danmark, Finland, Island eller Norge samt kungörelsen (1962:513) med vissa före- skrifter om indrivning och redovisning av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge och kungörelsen (1962:514) angående indrivning i Danmark, Finland, Island eller Norge av underhållsbidrag.

163

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

7.5.3Ingående, annullering och upplösning av äktenskap (artikel 4.1.b)

Ingående, annullering och upplösning av äktenskap samt hemskill- nad är undantaget konventionens tillämpningsområde (punkten b). För svenskt vidkommande regleras dessa frågor, utom ingående av äktenskap, av Bryssel II-förordningen och i övrigt av 1904 års lag och 1931 års förordning.

Inte heller ingående, annullering och upplösning av äktenskaps- liknande förhållanden omfattas av 2000 års Haagkonvention, det vill säga samboförhållanden eller registrerade partnerskap.62

Enligt den förklarande rapporten är konventionen inte tillämplig på frågorna om en vuxen med nedsatt eller bristande förmåga får eller inte får ingå äktenskap, eller om en oförmåga som uppstår eller sent avslöjas hos en av makarna kan utgöra en grund för annullering eller upplösning av äktenskapet.63

7.5.4Förmögenhetsförhållanden i äktenskap eller i motsvarande förhållanden (artikel 4.1.c)

Förmögenhetsförhållanden i äktenskap eller i motsvarande förhåll- anden omfattas inte av 2000 års Haagkonvention (punkten c).

För makars förmögenhetsförhållanden finns för nordiskt vidkom- mande 1931 års nordiska äktenskapskonvention och i övrigt lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Det bör även i sammanhanget nämnas att det inom EU pågår ett arbete med en förordning som kommer att reglera makars förmögenhetsförhållanden och en annan förord- ning som kommer att innehålla bestämmelser om registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden.

62Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 33.

63Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 34.

164

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

7.5.5Truster eller arv (artikel 4.1.d)

2000 års Haagkonvention gäller inte för truster eller arv (punk- ten d). En trust är ett rättssubjekt som är vanligt förekommande i anglosaxiska länder, till exempel Storbritannien och USA, men finns inte i svensk rätt.64

Inom EU har antagits en förordning som reglerar arvsfrågor, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verk- ställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg65 (arvsförordningen).66 Vad gäller internordiska förhållan- den i Sverige regleras frågor rörande arv i lagen (1935:44) om döds- bo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. och i lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge samt i övrigt av lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En reviderad arvskonvention antogs mellan de nordiska länderna år 2012. Avsikten är att det ska vara möjligt att börja tillämpa denna konvention samtidigt med arvsförordningen.

7.5.6Social trygghet (artikel 4.1.e)

Social trygghet – på engelska ”social security” och på franska ”la sécurité sociale” – undantas från konventionens tillämpnings- område (punkten e). Socialt stöd utgår vanligtvis under vissa förut- sättningar till personer med en viss anknytning till ett land. Länder har traditionellt sett haft en omfattande bestämmanderätt över vilka som kvalificerar sig för stödet, vilket enligt den förklarande rapporten motiverar undantaget. Undantaget torde också omfatta kontant- stöd, som är avsedda att kompensera för bristen på resurser eller till och med vissa sociala förmåner i natura, undantas från konventionens tillämpningsområde. Konventionen omfattar emellertid förordnandet

64Stiftelse är det rättsubjekt i Sverige som är mest likt en trust.

65Se EUT L 201, 27.7.2012, s. 107–134.

66Förordningen trädde i kraft den 16 augusti 2012, men dess bestämmelser ska i huvudsak, börja tillämpas först den 17 augusti 2015. Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla EU:s medlemsstater utom Danmark, Förenade kungariket och Irland.

165

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

för en vuxens företrädare att ta emot socialt stöd på den vuxnes vägnar.67

För svensk del innebär undantaget att exempelvis försörjnings- stöd faller utanför konventionen.

7.5.7Offentligrättsliga åtgärder av allmän karaktär för hälsa (artikel 4.1.f)

Det är inte alla offentligrättsliga åtgärder för hälsa som är uteslutna från konventionens tillämpningsområde, utan endast sådana åtgär- der som är av allmän karaktär, till exempel obligatorisk vaccination (punkten f).68 Åtgärder som däremot riktar sig till en enskild vuxen och som innefattar myndighetsutövning (se avsnitt 7.2.2), till exem- pel placering av en vuxen i en särskild vårdinrättning eller tvångs- medicinering, omfattas av konventionen.69

Som nämns i avsnitt 7.2.2 omfattar konventionen inte den medi- cinska behandlingen i sig, som faller inom området för medicinsk vetenskap och läkarnas verksamhetsfält. Däremot gäller konven- tionen juridiska frågor om företrädare för den vuxne vid ställnings- tagandet till medicinsk behandling.70

7.5.8Åtgärder som vidtas mot en person till följd av att han eller hon har begått brottsliga gärningar (artikel 4.1.g)

Konventionen omfattar inte sanktioner mot en person till följd av att han eller hon har begått brottsliga gärningar (punkten g). For- muleringen ”åtgärder som vidtas mot en person till följd av att denne har begått brottsliga gärningar” har enligt den förklarande rapporten valts för att inte sätta någon gräns för behörighet hos de fördrags- slutande staterna att besluta om de åtgärder som de anser lämpliga till följd av en brottslig gärning. Enligt rapporten är det både nöd- vändigt och tillräckligt att gärningen utgör en brottslig handling enligt straffrättslagstiftningen.71

67Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 39.

68Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 40.

69Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 40.

70Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 42 och avsnitt 7.2.2.

71Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 43.

166

SOU 2015:74

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

Exempel på sådana åtgärder som enligt svensk rätt är undan- tagna från konventionens tillämpningsområde är skyddstillsyn med föreskrifter om en särskild behandlingsplan, så kallad kontraktsvård (28 kap. 6 a § brottsbalken), och rättspsykiatrisk vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

7.5.9Beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring (artikel 4.1.h)

Beslut i fråga om rätt till asyl och om invandring omfattas enligt den förklarande rapporten inte av konventionen (punkten h). Där- emot omfattas, enligt den förklarande rapporten, skydd och repre- sentation av vuxna med bristande förmåga att ta tillvara sina intressen när dessa söker asyl eller uppehållstillstånd.72

För svensk del undantas bland annat beslut i fråga om uppe- hållstillstånd och arbetstillstånd enligt utlänningslagen (2005:716) genom punkten h).

7.5.10Åtgärder som uteslutande vidtas för att trygga den allmänna säkerheten (artikel 4.1.i)

Åtgärder som uteslutande vidtas för att trygga den allmänna säker- heten undantas från tillämpningsområdet för konventionen (punk- ten i). Undantaget rör enligt den förklarande rapporten främst tvångs- omhändertagande av vuxna som på grund av psykisk sjukdom är en fara för tredje man. Men en vuxen som lider av en psykisk störning kan i många fall också vara en fara för sig själv. En åtgärd som vid- tas både för att trygga den allmänna säkerheten och till skydd för den vuxne omfattas av konventionen.73

I svensk rätt kan bland annat en åtgärd som avses i punkten vara ett tillfälligt omhändertagande av en vuxen som genom sitt upp- trädande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna enligt 13 § polislagen (1984:387). Ett annat exempel är ett beslut om förvar av en utlänning om det är fråga om att för- bereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning

72Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 44.

73Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 45.

167

Tillämpningsområdet för 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

eller utvisning enligt 10 kap. 1 § andra stycket 3 utlänningslagen. En förutsättning för ett sådant förvar är att det annars finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige (10 kap. 1 § tredje stycket utlänningslagen). Ett annat exempel på en åtgärd som torde utgöra ett undantag enligt punkten i) är ett beslut om karan- tän vid risk för spridning av en samhällsfarlig sjukdom enligt 9 § smittskyddslagen (2004:168), under förutsättning att beslutet inte samtidigt kan uppfattas som skydd för den smittade själv.

7.5.11Behörighet att verka som den vuxnes företrädare (artikel 4.2)

Av artikel 4.2 framgår att vad som föreskrivs i artikel 4.1 inte ska inverka på en persons behörighet att verka som den vuxnes före- trädare i de frågor som nämns där. Syftet med artikel 4.2 är enligt den förklarande rapporten att begränsa undantagen från konven- tionen enbart till vad som är absolut nödvändigt. I artikeln lyfts därför fram att en person måste kunna vidta de skyddsåtgärder som situationen kräver även om det till exempel handlar om att begära äktenskapsskillnad eller bodelningsförrättare. Sålunda utesluts den vuxnes anspråk på underhåll eller bodelning, men konventionen ska tillämpas vid förordnande av en företrädare för den vuxne i frågor om underhåll eller bodelning (se avsnitt 7.5.2).74 På motsvarande sätt förhåller det sig med behörigheten för en vuxens företrädare i frågor som rör medicinsk behandling av den vuxne (se avsnitt 7.2.2).

74 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 46.

168

8Behörighet enligt

2000 års Haagkonvention

8.1Allmänt om behörighetsbestämmelserna i 2000 års Haagkonvention

8.1.1Behörighetsbestämmelserna och deras inbördes förhållanden

Bestämmelserna om behörighet för rättsliga eller administrativa myndigheter i de fördragsslutande staterna finns i artiklarna 5–12 2000 års Haagkonvention. Som huvudregel är myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist behöriga att vidta skyddsåtgärder (artikel 5). En fördragsslutande stat ska tillämpa kon- ventionen på alla vuxna som har hemvist i den staten, oberoende av om den vuxne även har anknytning till ett tredje land. Det är då inte möjligt att som en förutsättning för tillämpning av bestämmelsen ta hänsyn till exempel till den vuxnes medborgarskap eller vistelse i en fördragsslutande stat. När det gäller vuxna flyktingar tillkommer behörigheten dock myndigheterna i den fördragsslutande stat dit den vuxne har flytt (artikel 6.1). Om hemvist inte kan fastställas har myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne vistas i stället behörighet att vidta åtgärder (artikel 6.2).

Behörighetsbestämmelserna är samtidigt flexibla och ger utrymme för samspel och samarbete mellan de fördragsslutande staterna. I konventionen finns därför även möjlighet för vissa andra länder att utöva behörighet. Hemvistlandet och, om hemvistet inte kan fast- ställas, vistelselandet kan avstå sin behörighet till förmån för myn- digheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare (artiklarna 7 och 8). Detta kan göras på initiativ av myndigheterna i medborgarlandet (artikel 7) eller på eget initiativ (artikel 8). I det första fallet krävs vidare, för att behörigheten ska kunna utövas, att

169

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

medborgarlandets myndigheter anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för den vuxne och att de har underrättat de myndigheter som är behöriga i hemvistlandet eller vistelselandet om situationen. Enligt konventionen ges dock behörighet för medborgarlandet grun- dad på den vuxnes medborgarskap endast när den vuxne har hem- vist i en fördragsslutande stat (se vidare avsnitt 8.4.1).

Det finns även ett antal kompletterande bestämmelser om be- hörighet som är beroende av ett bemyndigande från myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist, i den för- dragsslutande stat dit han eller hon har flytt eller, för det fall hemvist inte kan fastställas, i den fördragsslutande stat där den vuxne vistas (artikel 8). De fördragsslutande stater vars myndigheter kan bemyn- digas att utöva behörighet är bland annat en stat i vilken den vuxne är medborgare, en stat i vilken den vuxne hade sitt föregående hem- vist eller en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns.

Därtill är myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom behöriga att vidta skyddsåtgärder när det gäller egendomen (artikel 9). I alla brådskande fall har myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns behörighet att vidta nödvändiga skyddsåtgärder (artikel 10). Myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne finns är dessutom i undantagsfall behöriga att vidta tillfälliga åtgärder till skydd för den vuxne, med territoriell verkan endast i staten i fråga (artikel 11).1

Behörighetsregleringen är utformad för att undvika parallella förfaranden och oförenliga åtgärder i olika fördragsslutande stater. Mot denna bakgrund utgår regleringen från att myndigheterna i hemvistlandet, tillflyktslandet eller vistelselandet är behöriga enligt ovan, fram till dess att de har avstått från eller lämnat ett bemyn- digande i fråga om behörigheten till någon annan av de i konven- tionen angivna länderna (artiklarna 7.2 och 8.1). När det gäller artiklarna 9 och 11 är en förutsättning för vidtagandet av skydds- åtgärder att dessa är förenliga med åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8. Därtill anges i artiklarna 10 och 11 att skyddsåtgärder som har vidtagits, med dessa artiklar som grund och avseende en vuxen som har hemvist i en fördragsslutande stat, ska upphöra att gälla så snart de myndigheter

1 Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 48.

170

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

som är behöriga enligt artiklarna 5–9 respektive artiklarna 5–8 har vidtagit skyddsåtgärder. Konstruktionen av hur behörighetsgrunder- na förhåller sig till varandra medför att det inte behövs en särskild bestämmelse om litispendens för att lösa eventuella behörighets- konflikter (se närmare avsnitt 8.1.3).

Utformningen av behörighetsbestämmelserna i 2000 års Haag- konvention avviker i viss mån från bestämmelserna i 1996 års Haag- konvention. Ett av syftena med utformningen av bestämmelserna om behörighet i 1996 års Haagkonvention är att av hänsyn till barnets bästa och eventuella intressekonflikter mellan föräldrarna undvika konkurrerande behörighet mellan myndigheter i olika fördrags- slutande stater. När det gäller skyddsbehövande vuxna uppkommer dock sällan konkurrerande önskemål om att ta hand om den vuxne. Det är snarare på det sättet att den goda viljan hos den som är beredd att ta på sig ett ansvar att sörja för skydd i någon form inte bör hindras. Om en sådan person inte är bosatt i den vuxnes hemvist- landet har det därför ansetts lämpligt att han eller hon inte är be- gränsad till att vända sig till myndigheterna i den vuxnes hemvistland utan kan ansöka om skyddsåtgärder även i en annan fördrags- slutande stat.2

8.1.2Något om behörighetsbestämmelsernas allmänna tillämplighet och autonom rätt

2000 års Haagkonvention gäller fullt ut i de fördragsslutande staterna. Konventionen lämnar ett visst utrymme för tillämpning av auto- nom rätt i förhållande till icke-fördragsslutande stater. Vissa bestäm- melser i konventionen kan dock till sin karaktär sägas vara allmänt tillämpliga eftersom de i bestämmelserna angivna villkoren alltid ger behörighet oavsett om den eller de andra berörda länderna har tillträtt konventionen. Det gäller artiklarna 5, 6, 10 och 11. Nämnda bestämmelser är, till skillnad från artiklarna 7–9 som förutsätter ett konventionssamarbete, således allmänt tillämpliga i sig själva. Vid sidan av dessa bestämmelser saknas såväl utrymme för som behov av autonoma internationellt privaträttsliga behörighetsbestämmelser. För de konventionsbestämmelser som inte är allmänt tillämpliga till

2 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 5.

171

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

sin natur får övervägas i vilken utsträckning som motsvarande reg- lering bör återfinnas i den svenska autonoma lagstiftningen (se kapitel 16).

8.1.3Tidpunkt för behörighet

I 2000 års Haagkonvention regleras inte frågan om behörigheten ska prövas vid tidpunkten då ett förfarande inleds, eller vid den tidpunkt då en viss åtgärd vidtas eller vid båda dessa tidpunkter. Ett tänkbart exempel på när denna frånvaro av reglering eventuellt skulle kunna innebära problem är om den vuxnes hemvistland ändras under det att en myndighet i det tidigare hemvistlandet fortfarande över- väger en åtgärd enligt konventionen.

I Sverige torde det följa av allmänna, grundläggande process- rättsliga principer att en myndighets behörighet att vidta åtgärder avgörs i processens inledningsskede (jämför 10 kap. 15 § rättegångs- balken där tidpunkten för delgivning med svaranden är avgörande). Enligt principen om perpetuatio fori förblir sedan en myndighet behörig oavsett ändringar i de behörighetsgrundande omständig- heterna som inträffar under processens lopp. Principen är en allmänt omfattad grundsats i svensk intern processrätt, men är inte lika given i internationella situationer.3

Det torde ligga i sakens natur att en myndighet har att ta ställning till frågan om sin behörighet då en ansökan om skyddsåtgärder kom- mer in till myndigheten. Frågan är om myndigheten på nytt ska ta ställning till behörigheten innan den vidtar en åtgärd till skydd för den vuxne. Det är den vuxnes hemvist som i det ovan nämnda exemplet ger ett lands myndigheter behörighet enligt artikel 5.1. Om den vuxne flyttar och får hemvist i en annan fördragsslutande stat, ska myndigheterna i det landet enligt artikel 5.2 vara behöriga. Be- stämmelsen i artikel 5.2 medför enligt den förklarande rapporten att en ansökan om skyddsåtgärder vid en myndighet i det första hemvistlandet bör avvisas om den vuxne får ett nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat innan saken är avgjord, eftersom myn- digheten i och med flytten förlorar sin behörighet. Detta innebär således en avvikelse från principen om perpetuatio fori genom att

3 Jämför Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt, 1989, s. 117 f.

172

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

det tidigare hemvistlandets myndigheter under processens gång för- lorar sin behörighet.4

Även avsaknaden i 2000 års Haagkonvention av en särskild bestäm- melse som löser fall av konkurrerande behörighet mellan myndig- heter i olika fördragsslutande stater, en bestämmelse om litispendens, har enligt utredningens mening betydelse för frågan om när en myn- dighet ska ta ställning till sin behörighet. I artikel 13 1996 års Haag- konvention finns en litispendensbestämmelse som ska tillämpas vid behörighetskonflikter, till exempel om en domstol i barnets hemvist- land och en domstol i ett äktenskapsmål mellan barnets föräldrar har behörighet samtidigt.5 Enligt bestämmelsen i 1996 års Haag- konvention ska, något förenklat, den omständigheten att motsvarande åtgärder har begärts och fortfarande övervägs hos myndigheterna i en annan fördragsslutande stat (som vid tidpunkten för begäran var behöriga enligt konventionen) vara ett hinder mot att samma fråga prövas i en annan fördragsslutande stat. I 2000 års Haagkonven- tion, som alltså inte innehåller någon sådan bestämmelse, har man nöjt sig med att det finns en inbördes hierarki mellan bestämmel- serna (se avsnitt 8.1.1). Denna hierarki är tillsammans med det kon- ventionsenliga utbytet av information mellan alternativt behöriga myndigheter i de fördragsslutande staterna tänkt att hindra fall av konkurrerande behörighet. Avsaknaden av en litispendensbestäm- melse talar enligt utredningens mening för att en myndighet måste kontrollera sin behörighet enligt 2000 års Haagkonvention innan den vidtar en skyddsåtgärd. Enligt utredningens bedömning ska således en myndighet, enligt 2000 års Haagkonvention, pröva sin behörig- het både när ett förfarande inleds och fortlöpande under handlägg- ningen samt senast i samband med att myndigheten ska fatta beslut avseende den aktuella skyddsåtgärden. Det gäller även mellan olika myndighetsinstanser vid överklagan. I de flesta fall torde det, enligt utredningens bedömning, inte inträffa någon förändring av bety- delse för behörigheten under den pågående handläggningen av ett ärende om en skyddsåtgärd.

För det fall två länder är oeniga om vid vilken tidpunkt som den vuxne fick ett nytt hemvist, och således när behörigheten övergick,

4Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 51.

5Bryssel II-förordningen innehåller en bestämmelse (artikel 19) som kan sägas motsvara artikel 13 i 1996 års Haagkonvention.

173

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

kan konventionens samarbetssystem användas för att lösa frågan. I annat fall torde beslutande myndigheter ha att, inom ramen för sin handläggning av det egna ärendet, avgöra sin behörighet. Det kan dock anmärkas att myndigheterna i det nya hemvistlandet alltid kan ersätta en tidigare åtgärd med en ny.

8.2Behörighet för myndigheterna i den vuxnes hemvistland (artikel 5)

Artikel 5

1.De rättsliga eller administrativa myndigheterna i den fördragsslut- ande stat där den vuxne har hemvist ska vara behöriga att vidta åtgär- der som syftar till skydd för den vuxnes person eller egendom.

2.Om den vuxne får nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat ska myndigheterna i den nya hemviststaten vara behöriga.

8.2.1Behörighet utifrån hemvistet (artikel 5.1)

Huvudregeln i 2000 års Haagkonvention är att de rättsliga eller administrativa myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist ska vara behöriga att vidta åtgärder som syftar till att skydda den vuxnes person eller egendom (artikel 5.1). Bestäm- melsen har sin nästan ordagranna motsvarighet i artikel 5 1996 års Haagkonvention och motsvarar också bestämmelsen om allmän be- hörighet i artikel 8 Bryssel II-förordningen. Behörigheten kan grun- das på den vuxnes hemvist även om den vuxne skulle vara med- borgare i ett land som inte är anslutet till konventionen. Bestäm- melsen innebär till exempel att en svensk socialnämnd är behörig att vidta stödåtgärder enligt 5 kap. 9 och 9 a § SoL beträffande en vuxen missbrukare som är amerikansk medborgare men som har hemvist här i landet.6 (Beträffande hemvistbegreppet, se avsnitt 5.4.)

När det gäller frågan om vilka svenska myndigheter som berörs av behörighetsbestämmelserna i konventionen omfattar konven- tion alla åtgärder till skydd för den vuxne, det vill säga både civil- rättsliga och offentligrättsliga förfaranden (se avsnitt 7.2.2.). Det kan därför konstateras att till exempel allmänna domstolar och

6 Exemplet förutsätter att Sverige har tillträtt 2000 års Haagkonvention.

174

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

överförmyndaren berörs i frågor om godmanskap och förvaltarskap. Andra exempel är de allmänna förvaltningsdomstolarna i förfaran- den enligt LVM, LVU7 och LPT. Vidare berörs socialnämnderna bland annat i fråga om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM, frivillig hjälp och vård av missbrukare enligt 5 kap. 9 § SoL och frivillig vård eller boende utanför det egna hemmet enligt 6 kap. 1 § SoL. Därjämte är chefsöverläkaren berörd enligt 6 b § LPT och Statens institutionsstyrelse är berörd vid tvångsvård av missbrukare enligt 22, 24 och 25 §§ LVM. Även en åtgärd om utseende av en stödperson enligt 30 § LPT kan komma att omfattas av konven- tionen, vilket skulle innebära att också en patientnämnd enligt lagen om patientnämndsverksamhet m.m. måste iaktta konventionens behörighetsregler. (Se även avsnitt 7.2.2 om konventionens myndig- hetsbegrepp och vilka som i Sverige kan omfattas av detta.)

När 2000 års Haagkonvention är tillämplig medför huvudregeln att svenska myndigheter är behöriga att vidta åtgärder beträffande vuxna med hemvist i Sverige, och att svenska myndigheter inte har behörighet att vidta åtgärder i fall då en vuxen har hemvist i en annan fördragsslutande stat. Det finns emellertid undantag, bland annat då den vuxne är svensk medborgare, då egendom finns i Sverige, då den vuxne skriftligen har valt att åtgärder ska vidtas i Sverige och i brådskande fall (se vidare avsnitten 8.4–8.7.).

8.2.2Nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat (artikel 5.2)

Om den vuxne flyttar och får hemvist i en annan fördragsslutande stat, ska myndigheterna i den staten vara behöriga att vidta skydds- åtgärder (artikel 5.2). I 1996 års Haagkonvention finns en mot- svarande bestämmelse i artikel 5.2.

Övergången av behörighet enligt artikel 5.2 förutsätter att den vuxne får ett nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat. Vid byte av hemvist från en fördragsslutande stat till en icke-fördrags- slutande stat upphör behörigheten enligt konventionen från och med att den vuxne får ett nytt hemvist. Den fördragsslutande staten är då i och med bytet av hemvist således inte bunden av konven-

7 Upp till dess den vuxne fyller 20 år.

175

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

tionens bestämmelser och får i en sådan situation tillämpa sina nationella autonoma behörighetsbestämmelser. I den mån som de autonoma bestämmelserna inte är förenliga med behörighetsgrun- derna enligt konventionen är andra fördragsslutande stater inte skyldiga att erkänna de åtgärder som kan ha vidtagits av den första fördragsslutande hemviststaten. Förklaringen är att behörigheten inte längre baseras på konventionen (se artikel 22.2.a och avsnitt 11.2.2).8

Att behörigheten övergår från en fördragsslutande stat till en annan ska skiljas från frågan om fortsatt giltighet av de åtgärder som har vidtagits i den första staten. Trots att behörigheten enligt arti- kel 5.2 ska övergå till den nya hemviststaten ska de åtgärder som har vidtagits i den första staten fortsätta att gälla enligt artikel 12 så länge de myndigheter som är behöriga enligt konventionen inte har ändrat, ersatt eller upphävt åtgärderna (se avsnitt 8.9).

8.3Behörighet för myndigheterna i den vuxnes vistelseland i vissa fall (artikel 6)

Artikel 6

1.När det gäller vuxna flyktingar eller sådana vuxna som på grund av oroligheter i sitt land har fördrivits från detta ska myndigheterna i den fördragsslutande stat dit dessa vuxna flytt ha den behörighet som an- ges i artikel 5.1.

2.Bestämmelserna i punkt 1 ska också tillämpas på vuxna vars hemvist inte kan fastställas.

När det gäller vuxna flyktingar och vuxna som på grund av orolig- heter i sitt land har fördrivits från detta, ska myndigheterna i den fördragsslutande stat dit dessa vuxna har flytt ha den behörighet som annars gäller för hemvistlandet (artikel 6.1). En vuxen på flykt har i allmänhet brutit alla förbindelser med det land där han eller hon tidigare hade hemvist. Osäkerheten om att få stanna i tillflykts- landet innebär att han eller hon inte kan anses ha fått nytt hemvist i det landet. Artikel 6.1 ger i denna situation behörighet till myndig- heterna i det land där den vuxne har funnit tillflykt.9 I artikel 6

8Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 52, och den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 14.

9Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 54.

176

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

1996 års Haagkonvention och i artikel 13 Bryssel II-förordningen finns i princip likalydande bestämmelser.

Begreppet ”flykting” är inte definierat i konventionen. Inte heller i 1996 års Haagkonvention finns en definition av begreppet ”flykting- barn”. Under ett av den speciella kommissionens möten rörande 1996 års Haagkonvention påpekades att begreppet flykting var in- korrekt och borde ersättas med asylsökande eftersom skyddsbehovet uppstår direkt när barnen kommer till tillflyktsstaten och innan deras status har blivit rättsligt bestämd. Terminologin ”refugee children and children who, due to disturbances occuring in their country, are internationally displaced” tycks ändå ha valts för att uppnå överensstämmelse med en rekommendation av Haagkonfe- rensen den 21 oktober 1994 angående tillämpningen av 1993 års Haagkonvention om internationella adoptioner av barn.10 Av rekom- mendationen framgår att ett flyktingbarn och ett barn som befinner sig i en flyktingliknande situation vid konventionens tillämpning ska anses ha sitt hemvist i den fördragsslutande stat i vilken barnet uppehåller sig.11 Mot denna bakgrund och med hänsyn till konven- tionens grundläggande mål och syften, gjordes i betänkandet om 1996 års Haagkonvention bedömningen att det finns anledning att anta att artikeln är avsedd att tillämpas såväl beträffande barn med flyktingstatus som beträffande barn som är asylsökande.12 Utred- ningen gör motsvarande bedömning för artikel 6 2000 års Haag- konvention. Enligt utredningen bör alltså artikeln tillämpas såväl i fråga om vuxna med flyktingstatus som beträffande vuxna asyl- sökande.

Artikeln gäller även ”sådana vuxna som på grund av oroligheter i sitt land har fördrivits från detta”. Uttrycket ”sitt land” syftar på det land som den vuxne har fördrivits från, vilket enligt utred- ningens bedömning kan vara antingen hemvistlandet, medborgar- landet eller vistelselandet. Det ges i den förklarande rapporten inte

10Se SOU 2005:111, s. 150 f., och Hague Conference on private international law, Pro- ceedings of the Eighteenth Session, 30 September to 19 October 1996, Protection of children, Edited by the Permanent Bureau of the Conference, SDU Publishers/The Hague, Netherlands/1998, s. 93, 119 och 163.

11Se SOU 2005:111, s. 151, och Hague Conference on private international law, Report of the Working Group of April 1994 to study the application to refugee children of the Hague Convention of 29 May 1993 on Protection of Children and Co-operation in respect of Intercountry Adoption.

12Se SOU 2005:111, s. 151.

177

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

någon vägledning om hur begreppet ”fördrivits” ska tolkas. Bero- ende på tolkningen av detta begrepp skulle artikeln kunna omfatta människor som befinner sig i Sverige utan tillstånd, så kallade pappers- lösa personer.13 Även ”gömda personer” skulle kunna omfattas, det vill säga personer som har sökt asyl och fått avslag men inte har lämnat landet. Vilka personer som omfattas av konventionen får avgöras av rättstillämpningen i varje enskilt fall.

Vistelselandets behörighet gäller även beträffande vuxna vars hemvist inte kan fastställas (artikel 6.2). Behörigheten upphör när hemvistlandet har fastställts. Om hemvistet är i en fördragsslut- ande stat är det den statens myndigheter som hädanefter har be- hörighet (artikel 5.2). Om den vuxnes hemvist är i en icke-fördrags- slutande stat, har myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne befinner sig enligt konventionen endast en begränsad behörighet i brådskande fall och genom tillfälliga åtgärder med territoriell verkan enligt artiklarna 10 och 11 (se vidare avsnitten 8.7 och 8.8).

Den situation som avses i artikel 6.2 bör enligt den förklarande rapporten skiljas från den i artikel 5.2, där myndigheterna i den fördragsslutande stat dit den vuxne har flyttat är behöriga så snart den vuxne får hemvist i den staten. I vissa situationer skulle det kunna medföra problem om artikel 6.2 omedelbart efter flytten användes för att ge behörighet till vistelselandets myndigheter på den grunden att den vuxne har förlorat sitt tidigare hemvist utan att ett nytt hemvist kan fastställas.14 Ett exempel på när artikel 6.2 är tillämplig är när den vuxne för ett kringresande liv och hans eller hennes hemvist till följd av detta inte går att fastställa.15

Artikel 6 innebär också att svenska myndigheter som regel inte kommer att ha behörighet att vidta åtgärder enbart på grund av den vuxnes närvaro i Sverige när den vuxne är på flykt men kan kon- stateras ha hemvist i en fördragsslutande stat.16

13Enligt uppgifter från Migrationsverkets hemsida, http://www.migrationsinfo.se/migration/ sverige/papperslosa/, uppehåller sig mellan 10 000 och 50 000 papperslösa personer i Sverige varje år (enligt ungefärliga beräkningar från år 2010).

14Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 55.

15Jämför uttalanden beträffande motsvarande artikel i 1996 års Haagkonvention i

prop. 2011/12:85, s. 22.

16 Jämför SOU 2005:111, s. 151.

178

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

8.4Behörighet i det land där den vuxne är medborgare (artikel 7)

Artikel 7

1.Med undantag för vuxna flyktingar eller vuxna som på grund av oroligheter i den stat där de är medborgare har fördrivits från denna ska myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne är med- borgare vara behöriga att vidta åtgärder till skydd för den vuxne eller dennes egendom, om de anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för den vuxne, och har underrättat de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5 eller 6.2 om situationen.

2.Denna behörighet får inte utövas om de myndigheter som är be- höriga enligt artikel 5, 6.2 eller 8 har informerat myndigheterna i den stat där den vuxne är medborgare att de har vidtagit sådana åtgärder som situationen kräver eller att de har beslutat att inga åtgärder ska vidtas eller att ett förfarande har inletts.

3.De åtgärder som har vidtagits enligt punkt 1 ska upphöra så snart de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5, 6.2 eller 8 har vidtagit de åtgärder som situationen kräver eller har beslutat att inga åtgärder ska vidtas. Dessa myndigheter ska i enlighet därmed informera de myndig- heter som har vidtagit åtgärder enligt punkt 1.

8.4.1Allmänt om tillämpningen av artikel 7

Behörighet för medborgarlandet enligt artikel 7 är underordnad hem- vistlandets och vistelselandets behörighet enligt artiklarna 5 och 6.2. Artikel 7 kommer att tillämpas i vissa fall när myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för honom eller henne. Artikelns tillämpning förutsätter att även artiklarna 5, 6.2 och 8 beaktas efter- som regleringen ger företräde åt ställningstaganden i de länder som är behöriga enligt sistnämnda artiklar. Regleringen föreskriver vidare ett informationsutbyte mellan berörda stater.

Även om det inte uttryckligen anges, är utgångspunkten för arti- kel 7 att den vuxne har hemvist i en fördragsslutande stat. Om så inte är fallet hindrar inte konventionen den fördragsslutande staten där den vuxne är medborgare från att, enligt det landets nationella autonoma behörighetslagstiftning, vidta åtgärder till skydd för den vuxne. I den utsträckning som den autonoma regleringen inte är förenlig med behörighetsgrunderna enligt konventionen är andra fördragsslutande stater i en sådan situation inte skyldiga att erkänna

179

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

de åtgärder som kan ha vidtagits av den första fördragsslutande staten eftersom behörigheten inte grundas på konventionen.17 (Se avsnitt 11.2.2 och kapitel 16, som närmare berör den autonoma rätten.)

Det kan nämnas att det på Haagkonferensens hemsida finns en modell för hur en behörig myndighet i den vuxnes medborgarland kan informera andra fördragsslutande staters myndigheter om skydds- åtgärder som har vidtagits i medborgarlandet.18

8.4.2Förutsättningar för medborgarlandets behörighet (artikel 7.1)

I artikel 7.1 ges behörighet till myndigheterna i en fördragsslutande stat där den vuxne är medborgare. Artikeln har sin närmaste motsvarig- het i artikel 9 1996 års Haagkonvention och i artikel 15 Bryssel II- förordningen.

Om den vuxne är medborgare i flera fördragsslutande stater är myndigheterna i var och en av dessa stater behöriga att vidta skydds- åtgärder enligt artikeln. Behörigheten för myndigheterna i med- borgarlandet ges utan krav på kompletterande anknytningsfaktorer, som till exempel tidigare bosättning i landet, förekomsten av egen- dom i landet, eller att den vuxnes anhöriga är bosatta där. Behörig- heten är generell och omfattar åtgärder till skydd i såväl personliga som ekonomiska angelägenheter.19

Behörighet enligt artikel 7.1 är dock utesluten avseende vuxna flyktingar eller vuxna som på grund av oroligheter i den stat där de är medborgare har fördrivits från denna. Bakgrunden till inskränkningen i artikelns tillämpning är att myndigheterna i det land som den vuxne har flytt eller är fördriven från inte har bedömts vara lämp- liga att utöva skyddsåtgärder över den vuxne, som till exempel kan ha känt sig tvingad att lämna landet på grund av att han eller hon har blivit utsatt för förföljelse, eller på grund av oroligheter som råder i landet. Om den vuxne är medborgare i flera länder ska texten tolkas på så sätt att myndigheterna i det eller de länder som han

17Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 59.

18Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

19Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 57.

180

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

eller hon är medborgare i och inte har flytt från är behöriga att vidta skyddsåtgärder.20

För behörighet enligt artikeln krävs att myndigheterna i med- borgarlandet anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för den vuxne. Vid denna bedömning kan hänsyn tas till förekomsten av andra anknytningsfaktorer, såsom tidigare bosättning, anhörigas hemvist eller om egendom finns i staten. Utformningen av bestäm- melsen gör att myndigheterna i medborgarlandet kan avvisa en an- sökan om skyddsåtgärder om de anser att myndigheterna i ett annat land, till exempel hemvistlandet, har bättre förutsättningar att bedöma dessa intressen.

För behörighet enligt artikeln krävs även att myndigheterna har underrättat de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5 eller arti- kel 6.2 om situationen. Den nämnda underrättelseskyldigheten för medborgarlandets myndigheter är viktig eftersom den ger hemvist- landet, vistelselandet eller ett land till vilken behörigheten har över- förts enligt artikel 8 en möjlighet att utvärdera om de ska utnyttja sin behörighet.21

8.4.3Medborgarlandets subsidiära behörighet (artikel 7.2 och 7.3)

Situationer när behörigheten inte får utövas (artikel 7.2)

Behörigheten för myndigheterna i medborgarlandet är subsidiär i förhållande till de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5, 6.2 och 8, det vill säga hemvistlandet, vistelseslandet och det land som fått behörigheten överförd till sig enligt artikel 8 (artikel 7.2).

De förhållanden som kan hindra utövandet av medborgarlandets behörighet är dels om de myndigheter som är behöriga enligt artik- larna 5, 6.2 eller 8 har informerat myndigheterna i det land där den vuxne är medborgare om att de har vidtagit sådana åtgärder som situationen kräver, dels att de behöriga myndigheterna har beslutat att inga åtgärder ska vidtas, och dels att ett förfarande har inletts. Om något av dessa förhållanden är vid handen ska myndigheterna i medborgarlandet avstå från att utöva behörighet och om ett för-

20Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 58.

21Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 62.

181

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

farande har inletts där så ska ansökan avvisas. I bestämmelsen anges inte om det krävs att förfarandet i det andra landet ska ha samma ändamål som det i medborgarlandet för att behörigheten ska hindras. Enligt den förklarande rapporten krävs att förfarandet har samma ändamål och alltså tar sikte på motsvarande åtgärder för att hindra behörigheten.22 Detta innebär, enligt utredningens mening, att ett förfarande till skydd för såväl den vuxnes personliga som ekono- miska angelägenheter, till exempel ett förvaltarskap enligt 11 kap. 7 § FB, inte hindrar medborgarlandets behörighet, om det inte rör sig om sådana skyddsåtgärder som där kan sägas konkurrera med det skydd för den vuxne som redan har vidtagits i det andra landet. Vidare följer att ett förfarande som endast rör omsorg för den vuxnes person inte i sig hindrar skyddsåtgärder för egendom.

För att ovan nämnda förhållanden ska hindra ett medborgar- lands myndigheter att utöva behörighet måste myndigheterna ha informerats om dem. Det är alltså inte tillräckligt att myndigheterna har fått kännedom om förhållandena genom handlingarna i ärendet. Inte heller förekomsten av tidigare fattade beslut som myndig- heterna i medborgarlandet inte officiellt har informerats om kan i sig hindra myndigheterna från att utöva sin behörighet, eftersom situationen kan ha förändrats sedan dessa beslut meddelades.23

Behörigheten enligt artikel 7.1 får däremot inte utövas när infor- mation om bland annat vidtagna åtgärder i en stat som är behörig enligt artikel 5, 6.2 eller 8 har lämnats. För att möjliggöra att sådan information överhuvudtaget kan lämnas måste i praktiken myndig- heterna i hemvistlandet, vistelselandet eller det land som är behörig enligt artikel 8 först ha fått information om intentionerna i med- borgarlandet att vidta skyddsåtgärden. Enligt artikel 7.1 krävs att medborgarlandets myndigheter underrättar myndigheterna i hemvist- landet eller vistelselandet men det krävs inte att information lämnas till behöriga myndigheter enligt artikel 8.24

22Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 61.

23Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 62.

24Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 63.

182

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Situationer när vidtagna åtgärder upphör att gälla (artikel 7.3)

Den subsidiära karaktären på behörigheten enligt artikel 7 medför att skyddsåtgärder som medborgarlandets myndigheter har vidtagit ska upphöra att gälla så snart de primärt behöriga myndigheterna enligt artikel 5, 6.2 eller 8 har utövat sin behörighet genom att vidta de åtgärder som behövs eller besluta att inga åtgärder ska vidtas (artikel 7.3). Bestämmelsen syftar till att förhindra att det i de för- dragsslutande staterna finns olika, och i vissa fall också motstridiga, beslut. I bestämmelsen ges därför företräde för de skyddsåtgärder som vidtas av de myndigheter som i första hand är behöriga enligt artikel 5, 6.2 eller 8.

På samma sätt som enligt artikel 7.2 ska de behöriga myndig- heterna enligt artikel 5, 6.2 eller 8 informera de myndigheter i med- borgarlandet som har vidtagit skyddsåtgärder om att de har vidtagit de åtgärder som behövs eller beslutat att inga åtgärder ska vidtas. Lämnandet av information torde emellertid inte vara en förutsätt- ning för att skyddsåtgärderna ska upphöra att gälla.25

8.5Överföring av behörighet att vidta skyddsåtgärder (artikel 8)

Artikel 8

1.De myndigheter i en fördragsslutande stat som är behöriga enligt artikel 5 eller 6 kan om de anser att det ligger i den vuxnes intresse, antingen på eget initiativ eller efter ansökan av en myndighet i en annan fördragsslutande stat, begära att myndigheterna i någon av de stater som anges i punkt 2 vidtar åtgärder till skydd för den vuxnes person eller egendom. Begäran kan antingen avse skyddet i sin helhet eller i någon del.

2.De fördragsslutande stater till vilkas myndigheter en begäran enligt punkt 1 kan framställas är

a)en stat i vilken den vuxne är medborgare,

b)en stat i vilken den vuxne hade sitt föregående hemvist,

c)en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns,

d)en stat vid vars myndigheter den vuxne skriftligen har valt att vidta åtgärder för sitt skydd,

e)en stat i vilken en närstående till den vuxne har hemvist, och som är beredd att ta ansvar för skyddet av den vuxnes person,

25 Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 64.

183

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

f) en stat i vilken den vuxne uppehåller sig när det är fråga om skydd för den vuxnes person.

3. Om den myndighet till vilken en framställning har riktats enligt punkt 1 och 2 inte accepterar behörigheten behåller myndigheterna i den fördragsslutande stat som har behörighet enligt artikel 5 eller 6 behörigheten.

Ibland kan det finnas formella förutsättningar för internationell behörighet trots att det kanske är lämpligare att en myndighet i en annan fördragsslutande stat utövar behörighet i det enskilda fallet. Artikel 8 möjliggör för de fördragsslutande staternas myndigheter att komma överens om vilken myndighet som ska utöva behörighet, allt efter vad som ligger i den vuxnes intresse i det enskilda fallet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i artikel 8 i 1996 års Haagkon- vention och i artikel 15 i Bryssel II-förordningen, men skiljer sig i flera avseenden från både 1996 års Haagkonvention och Bryssel II- förordningen.

Artikel 8 ger en möjlighet för myndigheterna i en fördragsslut- ande stat som är behörig enligt artikel 5 eller 6, det vill säga hem- vistlandet eller i vissa speciella fall vistelselandet, om de anser att det ligger i den vuxnes intresse, att begära att myndigheterna i något av de länder som anges i punkten 2 i stället vidtar åtgärder till skydd för den vuxnes person eller egendom (artikel 8.1). Begäran kan avse antingen skydd för den vuxne i allmänhet eller en viss aspekt av sådant skydd. Ett tänkbart exempel är att en svensk socialnämnd har ett pågående ärende avseende en vuxen missbrukare med hem- vist i Sverige men med ett estniskt medborgarskap. Om det kom- mer fram att den vuxne ska flytta till Estland inom kort, kan det finnas anledning för socialnämnden att begära att den motsvarande estniska myndigheten ska utöva behörighet i fråga om den vuxne. Ett annat exempel när artikel 8 kan vara aktuell är när skydd för en vuxen med hemvist i Sverige har anordnats i form av godmanskap här. Om den vuxne behöver hjälp med försäljning av en fastighet i Spanien kan det finnas skäl för svensk domstol att begära att spansk domstol vidtar åtgärder i syfte att bevaka den vuxnes intressen vid fastighetsförsäljningen.26

26 Exemplen förutsätter att även Sverige och Spanien har ratificerat 2000 års Haagkonvention.

184

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

En framställning om överföring av behörighet kan avse även en vuxen i behov av tvångsvård. Det är den anmodade myndigheten som, efter ett samråd mellan den begärande och anmodade myndig- heten, får avgöra om behörighetsöverföringen ska accepteras. (Jäm- för utredningens förslag i fråga om placeringar av vuxna i en annan fördragsslutande stat, kapitel 13.)

En begäran enligt artikel 8 kan antingen göras på eget initiativ från hemvistlandet eller vistelselandet, eller efter ansökan av en myndighet i en annan fördragsslutande stat. Medborgarlandets myn- digheter har inte någon möjlighet att framställa en begäran enligt artikel 8, utan får utöva sin behörighet direkt med stöd av artikel 7 om de anser sig bättre kunna bedöma vad som är bäst för den vuxne.

Den överförda behörigheten enligt artikel 8 kan, som nämnts ovan, vara begränsad till en viss aspekt av skyddet, till exempel endast ekonomiska angelägenheter eller försäljning av viss egen- dom. I de fall där den överförda behörigheten är begränsad är det lämpligt att den myndighet som har accepterat att utöva behörig- heten enligt artikel 8 avstår från att hindra medborgarlandets be- hörighet enligt artikel 7.2 (se avsnitt 8.4.3) vad gäller andra aspekter av skyddet.27

Under förutsättning att båda staterna har ratificerat 2000 års Haagkonvention kan enligt artikel 8.2 en begäran framställas till myndigheterna i

en stat i vilken den vuxne är medborgare,

en stat i vilken den vuxne hade sitt föregående hemvist,

en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns,

en stat vid vars myndigheter den vuxne skriftligen har valt att vidta åtgärder för sitt skydd,

en stat i vilken en närstående till den vuxne har hemvist, och som är beredd att ta ansvar för skyddet av den vuxnes person, eller

en stat i vilken den vuxne uppehåller sig när det är fråga om skydd för den vuxnes person.

27 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 63.

185

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Om den vuxne är medborgare i fler än en fördragsslutande stat kan behörigheten överföras till någon av dessa stater.

Med uttrycket en stat i vilken den vuxne hade sitt föregående hemvist avses det land där den vuxne senast hade hemvist före det nu aktuella hemvistlandet och inte ett ännu tidigare hemvistland.28 Hemvistlandets myndigheter bör vid bedömningen om en begäran ska göras väga in hur lång tid som har förflutit sedan den vuxne hade hemvist i det tidigare hemvistlandet och om han eller hon har några anhöriga där. Det bör påpekas att en begäran om skydds- åtgärder inte bör riktas till myndigheterna i det land där den vuxne tidigare har haft hemvist men flytt i från.29

Artikel 9 innehåller en särskild bestämmelse avseende behörig- heten för myndigheter i en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns. Behörigheten enligt den bestämmelsen är emellertid begrän- sad till skyddsåtgärder avseende den vuxnes egendom och får inte strida mot åtgärder som har vidtagits i enlighet med artiklarna 5–8. När behörigheten utövas enligt artikel 8 kan åtgärderna avse såväl personliga som ekonomiska angelägenheter.30

Vid bedömningen av om en begäran ska framställas till en stat vid vars myndigheter den vuxne skriftligen har valt att vidta åtgärder för sitt skydd bör myndigheterna i hemvistlandet eller vistelselandet ta hänsyn till sårbarheten hos den vuxne och hans eller hennes benägenhet att påverkas av yttre omständigheter.31

Möjligheten att rikta en begäran till en stat i vilken en närstående till den vuxne har hemvist formulerades för att omfatta inte bara släktingar till den vuxne utan också personer som står honom eller henne nära, till exempel en vän som inte har någon familjerelation med den vuxne.

Slutligen kan en stat i vilken den vuxne uppehåller sig när det är fråga om skydd för den vuxnes person bemyndigas att utöva behörig- het. Behörigheten för vistelselandets myndigheter framgår även av artikel 6, artikel 10 i brådskande fall och av artikel 11 när det gäller temporära och begränsade åtgärder. Det förhållandet att myndig- heterna i hemvistlandet kan bemyndiga vistelselandets myndigheter att utöva behörighet var enligt den förklarande rapporten först tänkt

28Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 69.

29Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 68.

30Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 70.

31Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 71.

186

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

att endast användas inom det medicinska området, men någon sådan begränsning finns inte enligt artikeln.32

Om den myndighet till vilken en framställning har riktats inte accepterar att ta över behörigheten behåller myndigheterna i den fördragsslutande stat som har behörighet enligt artikel 5 eller arti- kel 6 behörigheten (artikel 8.3). Den myndighet som vill överföra sin rätt att utöva behörighet har således inte någon befogenhet att tvinga en annan fördragsslutande stats myndighet att följa begäran. För att hindra att det blir ”en lucka” i den vuxnes skydd behåller alltså myndigheterna i hemvistlandet eller vistelselandet sin behörig- het om den myndighet som har anvisats att vidta åtgärder avstår från detta.33

Av artikel 42 följer indirekt att en begäran ska lämnas till den myndighet som det tillfrågade landet har utsett att hantera sådana framställningar. Centralmyndigheten har enligt artikel 30 a) även en skyldighet att på alla sätt (direkt eller genom myndigheter eller andra organ) underlätta kommunikationen mellan de behöriga myn- digheterna i situationer där konventionen är tillämplig. (Se vidare avsnitt 12.4.2.)

I övrigt anges inte några närmare förutsättningar under vilka en begäran ska behandlas. Det framgår till exempel inte under vilka förutsättningar en tillfrågad myndighet kan neka till att bifalla en begäran eller på vilket sätt detta ska göras. Vägledning saknas också när det gäller de bedömningar som ska göras. Det får då anses an- komma på den tillfrågade myndigheten att avgöra frågan utifrån den vuxnes intresse i det enskilda fallet.34

På Haagkonferensens hemsida finns det en modell för hur en behörig myndighet enligt artikel 8 kan framställa en begäran om överföring av behörighet till en annan fördragsslutande stats myn- digheter.35

32Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 73.

33Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 74.

34Jämför SOU 2005:111, s. 160.

35Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

187

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

8.6Behörighet i det land där den vuxne har egendom (artikel 9)

Artikel 9

Myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom är behöriga att vidta åtgärder till skydd för den egendomen om dessa åtgärder är förenliga med åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8.

Artikel 9 rör behörighet för myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har egendom. Behörigheten enligt artikeln möj- liggör att åtgärder till skydd för den vuxnes egendom anpassas till kraven i egendomsstatens lagstiftning och åtgärderna kan då bli lättare att genomföra. Ett exempel på detta är om det enligt lagen i det land där en fastighet finns krävs tillstånd från en domstol för försäljningen av fastigheten. Om ett tillstånd inte krävs enligt lagen i hemvistlandet, kan det vara mer ändamålsenligt att åtgärderna vidtas direkt av myndigheterna i det land där fastigheten är belägen. Bestämmelsen har varken någon motsvarighet i 1996 års Haag- konvention eller i Bryssel II-förordningen.

För att åtgärderna enligt artikel 9 ska få vidtas måste de vara förenliga med åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8. Denna begränsning syftar till att undvika bristande överensstämmelse mellan åtgärder till skydd för egendomen som kan komma att vidtas av de lokala myndigheterna där egendomen är belägen och åtgärder av de myndigheter som har en allmän behörighet att ordna skydd för den vuxne. I den för- klarande rapporten har det i detta sammanhang anmärkts att om åtgärder som har vidtagits av myndigheter i egendomslandet inte är förenliga med senare beslutade åtgärder av myndigheter med all- män behörighet ska de sistnämnda åtgärderna äga företräde (se när- mare avsnitt 11.2.2).36

36 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 76.

188

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

8.7Åtgärder i brådskande fall (artikel 10)

Artikel 10

1.I alla brådskande fall ska myndigheterna i varje fördragsslutande stat på vars territorium den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns ha behörighet att vidta nödvändiga skyddsåtgärder.

2.De åtgärder som vidtas med stöd av punkt 1 avseende en vuxen som har hemvist i en fördragsslutande stat ska upphöra att gälla så snart de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–9 har vidtagit de åt- gärder som situationen kräver.

3.De åtgärder som vidtas med stöd av punkt 1 avseende en vuxen som har hemvist i en icke fördragsslutande stat ska upphöra att gälla i varje fördragsslutande stat så snart de åtgärder som situationen kräver och som vidtas av en annan stats myndigheter erkänns i den fördragsslut- ande staten i fråga.

4.De myndigheter som har vidtagit åtgärder med stöd av punkt 1 ska, om det är möjligt, informera myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist om vilka åtgärder som har vidtagits.

8.7.1Behörighet i brådskande fall (artikel 10.1)

Denna artikel ger myndigheterna i varje fördragsslutande stat på vars territorium den vuxne eller egendom som tillhör den vuxne finns, behörighet att i brådskande fall vidta nödvändiga skyddsåtgärder (artikel 10.1). I 1996 års Haagkonvention finns motsvarande bestäm- melse i artikel 11. Artikel 20 är Bryssel II-förordningens motsvarig- het till artikel 10 2000 års Haagkonvention, trots att artikel 20 är något annorlunda utformad.

Artikel 10 är, till skillnad från artiklarna 5–9, tillämplig beträff- ande alla vuxna som är närvarande eller har egendom i en fördrags- slutande stat, det vill säga även om de har hemvist i en icke-fördrags- slutande stat. Artikel 10 lämnar således inte något utrymme för autonoma bestämmelser. När det gäller behörigheten i brådskande fall till följd av att den vuxne har egendom i staten är behörigheten inte begränsad till egendomen i fråga, utan kan till exempel även omfatta försäljning av egendom i en annan stat.37

Någon definition av vad som avses med ”brådskande fall” finns inte i konventionen. En tänkbar situation är om den vuxne skulle

37 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 79.

189

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

lida irreparabel eller stor skada av att stödjande åtgärder skulle sökas vid och beslutas av myndigheterna i en stat som har behörig- het enligt någon av artiklarna 5–9.38 Ett annat exempel på en brådsk- ande situation är om det är nödvändigt att besluta om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT av en person som lider av en allvarlig psykisk störning, eller om det är nödvändigt att vidta en snabb försäljning av egendom som tillhör den vuxne och som snabbt riskerar att förstöras. Det är också tänkbart att socialnämnden i en svensk kommun överväger att inleda en utredning eller besluta om läkarundersökning enligt LVM beträffande en vuxen som har hem- vist i Sverige (7 och 9 §§). Om situationen blir akut när den vuxne befinner sig på semester i Frankrike är fortfarande de svenska myndigheterna primärt behöriga. De franska myndigheterna kan dock göra bedömningen att det är ett brådskande fall, och välja att omhänderta den vuxne enligt den franska motsvarigheten till LVM med stöd av artikel 10. En annan situation där artikel 10 kan bli aktuell är när en person mellan 18 och 20 år vistas i Sverige – utan att vara medborgare eller ha hemvist här i landet – och det finns uppgifter om att han eller hon utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende, kan det i detta läge vara önskvärt att svenska myndigheter ingriper enligt 3 § LVU till skydd för den vuxne med stöd av artikel 10.39

Enligt den förklarande rapporten ska artikel 10 inte användas för att ge allmän behörighet till myndigheterna i det land där den vuxne vistas.40

8.7.2Upphörandet av åtgärder som har vidtagits i brådskande fall och lämnandet av information (artikel 10.2–10.4)

Åtgärder som har beslutas med stöd av bestämmelsen ska upphöra när de enligt konventionen behöriga myndigheterna har vidtagit de åtgärder som situationen kräver (artikel 10.2). Om den vuxne har hemvist i en icke-fördragsslutande stat krävs dessutom att de vid-

38Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 78.

39Exemplen förutsätter att Sverige är ansluten till 2000 års Haagkonvention.

40Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 78.

190

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

tagna åtgärderna erkänns i den aktuella fördragsslutande staten (artikel 10.3). Det skulle kunna vara så att en vuxen med miss- bruksproblem och som har hemvist i Sverige omhändertas av franska myndigheterna vid en semesterresa i Frankrike, med stöd av arti- kel 10 (se exemplet ovan). Den svenska socialnämnden, som innan semesterresan övervägde att vidta åtgärder enligt 7 och 9 §§ LVM, bedömer att den vuxnes situation numera är sådan att ett omhänder- tagande enligt svensk lag är nödvändigt och beslutar om det. De franska åtgärderna ska då upphöra att gälla. Men det skulle också kunna vara så att de svenska myndigheterna bedömer att den vuxne inte behöver omhändertas. Man kan fråga sig om ett sådant beslut innebär att de svenska myndigheterna har vidtagit de åtgärder som situationen kräver. Om så anses vara fallet ska de franska åtgärd- erna upphöra att gälla. Artikelns ordalydelse talar emellertid mot att det skulle vara på det sättet. Enligt utredningens uppfattning torde det sannolikt krävas att hemviststatens myndigheter vidtar en åtgärd för att den interimistiska åtgärden enligt artikel 10 ska upphöra att gälla. (Detta är en skillnad gentemot artikel 11.2, se avsnitt 8.8, i vilken det endast anges att myndigheterna ska fatta beslut i fråga om de skyddsåtgärder som kan krävas.) Utredningens uppfattning är således att de interimistiska åtgärder som vistelselandet anser vara befogade fortsätter att gälla även om hemvistlandets myndigheter anser att det inte finns något behov av skyddsåtgärder.41

Bestämmelsen i artikel 10.3 innebär enligt den förklarande rap- porten att en åtgärd som har vidtagits i ett brådskande fall inte utgör ett hinder mot att en annan fördragsslutande stat erkänner åtgärder vidtagna av myndigheter i en icke-fördragsslutande stat. 42

De myndigheter som har vidtagit åtgärder ska, om det är möjligt, informera myndigheterna i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist om vilka åtgärder som har vidtagits (artikel 10.4). Läm- nandet av information är således inte en förutsättning för behörig- het och en underlåtenhet att informera kan därför inte utgöra grund för att inte erkänna de brådskande åtgärderna (jämför med artikel 7.1 där det finns en skyldighet att informera innan åtgärder vidtas, se avsnitt 8.4.1).

41Jämför SOU 2005:111, s. 171, där motsvarande bedömning gjordes.

42Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 81.

191

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

På Haagkonferensens hemsida finns det en modell för hur en behörig myndighet enligt artikel 10 kan informera andra fördrags- slutande staters myndigheter om skyddsåtgärder som har vidtagits.43

8.8Tillfälliga åtgärder med territoriell effekt (artikel 11)

Artikel 11

1.Myndigheterna i den fördragsslutande stat på vars territorium den vuxne finns ska i undantagsfall vara behöriga att vidta tillfälliga åtgär- der till skydd för den vuxnes person, med territoriell verkan endast i staten i fråga, såvida åtgärderna inte är oförenliga med de åtgärder som har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8, och efter att ha underrättat de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5.

2.De åtgärder som vidtas med stöd av punkt 1 avseende en vuxen med hemvist i en fördragsslutande stat ska upphöra att gälla så snart de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8 har fattat beslut i fråga om vilka skyddsåtgärder som situationen kan kräva.

Myndigheterna i en fördragsslutande stat där den vuxne vistas ska i undantagsfall enligt artikel 11.1 vara behöriga att vidta tillfälliga åt- gärder till skydd för den vuxnes person. Verkan av sådana åtgärder är begränsad endast till den aktuella statens territorium. Sådana åtgärder får vidtas om åtgärderna inte är oförenliga med de åtgärder som redan har vidtagits av de myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 5–8 och efter att ha underrättat de myndigheter som är behöriga enligt artikel 5. Bestämmelsen motiveras av ett behov av att kunna skydda vuxna som befinner sig i ett främmande land för en begränsad tid, till exempel med anledning av en semester eller för en kortare period av studier eller arbete. Eftersom behörighet i brådskande fall ges enligt artikel 10, gäller i praktiken artikel 11 en- dast sådana tillfälliga åtgärder som inte är brådskande. Ett tänkbart exempel då artikel 11 kan tillämpas är när svenska myndigheter anser att det finns ett inte brådskande vårdbehov avseende en missbrukare som är utländsk medborgare och som vistas i Sverige. Bestämmelsen

43 Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

192

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

överensstämmer i stort med artikel 12 i 1996 års Haagkonvention, men har inte någon motsvarighet i Bryssel II-förordningen.

Begränsningen i artikel 11.1 i fråga om att åtgärderna inte får vara oförenliga med de åtgärder som redan har vidtagits av de myndig- heter som är behöriga enligt artiklarna 5–8 finns inte för brådskande fall i artikel 10. Det innebär att det endast är i brådskande fall som åtgärder vidtagna i vistelselandet går före åtgärder som tidigare har vidtagits av de myndigheter som normalt är behöriga.

Behörigheten enligt artikel 11 är beroende av att myndigheterna i hemvistlandet i förväg har informerats om åtgärderna. Detta inne- bär att tillfälliga åtgärder med territoriell effekt först kan vidtas efter det att informationen har lämnats.

De provisoriska åtgärderna enligt artikel 11.1 ska upphöra när behöriga myndigheter, till exempel i hemvistlandet (artikel 5) eller i medborgarlandet (artikel 7), har fattat beslut i fråga om skydds- åtgärder som situationen kan kräva (artikel 11.2). Bestämmelsen i artikel 11.2 är med avseende på åtgärdernas upphörande annorlunda utformad än artikel 10.2 (se avsnitt 8.7). Artikel 11.2 förutsätter inte att hemvistlandets myndigheter ska vidta erforderliga åtgärder, utan endast att myndigheterna ska fatta beslut i fråga om de skydds- åtgärder som kan krävas. Detta får till följd att om de myndigheter som normalt sett är behöriga efter att ha undersökt situationen bedömer att det inte behöver vidtas några åtgärder, finns det inte något skäl för att de provisoriska åtgärderna ska fortsätta att gälla.44 När berörd myndighet i hemvistlandet finner att en skyddsåtgärd inte ska vidtas, måste myndighetens ställningstagande alltså ske i form av ett beslut.

Enligt den finska propositionen är tillämpningsområdet för arti- keln mycket snävt. I propositionen anges att det är möjligt att den aktuella behörighetsgrunden skulle bli tillämplig i någon situation som avses i mentalvårdslagen eller i lagen om missbrukarvård.45

På Haagkonferensens hemsida finns det en modell för hur en behörig myndighet enligt artikel 11 kan underrätta andra fördrags- slutande staters myndigheter om att de avser att vidta skydds- åtgärder enligt artikel 11.46

44Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 85.

45Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 16.

46Se http://www.hcch.net/index_en.php?act=publications.details&pid=3618&dtid=28.

193

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

8.9Vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12)

Artikel 12

Om inte annat följer av artikel 7.3 ska de åtgärder som vidtas med stöd av artiklarna 5–9 fortsätta att gälla enligt sina villkor, även om grunden för behörigheten har upphört genom ändrade förhållanden, så länge de myndigheter som är behöriga enligt konventionen inte har ändrat, er- satt eller upphävt åtgärderna.

Om inte annat följer av artikel 7.3 ska de åtgärder som vidtas med stöd av artiklarna 5–9 fortsätta att gälla enligt sina villkor, även om grunden för behörigheten har upphört genom ändrade förhållanden. Detta gäller så länge som de myndigheter som är behöriga enligt kon- ventionen inte har ändrat, ersatt eller upphävt åtgärderna (artikel 12). Syftet med artikeln är att garantera viss kontinuitet i skyddet för den vuxne. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 14 i 1996 års Haagkonvention. I Bryssel II-förordningen finns det inte någon sådan bestämmelse.

De ändrade förhållandena kan bestå i att den vuxne byter hem- vistland eller vistelseland (artiklarna 5 och 6). I dessa fall kommer åtgärderna att fortsätta gälla enligt sina villkor, men villkoren för genomförandet av åtgärden kommer från och med tidpunkten för de ändrade förhållandena att styras av lagen i det nya hemvistlandet eller vistelselandet (se artikel 14 och avsnitt 9.3). Ändringen kan även innebära att den vuxne byter nationalitet eller att egendom flyttas från landet (artiklarna 7 och 9).47

Innebörden av artikel 12 kan belysas med hjälp av följande exempel. En förvaltare har blivit utsedd av myndigheterna i den vuxnes hemvistland. Om den vuxne flyttar och får hemvist i en annan fördragsslutande stat, är det lämpligt att förvaltaren får fort- sätta att utöva sin funktion även i det nya hemvistlandet. Visser- ligen har det nya hemvistlandet behörighet enligt artikel 5, men så länge det nya hemvistlandets myndigheter inte har agerat gäller förordnandet som förvaltare och det krävs åtgärder från det nya hemvistlandets myndigheter för att upphäva de funktioner eller befogenheter som förvaltaren hade före flytten.

Det är endast åtgärder som har vidtagits med stöd av artiklarna 5–9 som omfattas av bestämmelsen. Giltigheten av de åtgärder som i

47 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 88.

194

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

brådskande fall vidtas enligt artikel 10 regleras i stället av bestäm- melserna i punkterna 2 och 3 i samma artikel och motsvarande be- stämmelse för tillfälliga åtgärder enligt artikel 11 finns i punkten 2 till denna artikel. Åtgärder vidtagna av myndigheterna i den vuxnes medborgarland med stöd av artikel 7 omfattas också av artikel 12, undantaget punkten 3 som bestämmer på vilket sätt de åtgärder som har vidtagits enligt artikel 7.1 upphör att gälla.48

Åtgärderna ska enligt artikel 12 fortsätta att gälla ”enligt sina villkor”. Om den behöriga myndigheten i hemvistlandet har vid- tagit åtgärder som bara gäller så länge den vuxne är kvar i landet, innebär bestämmelsen att åtgärderna ska upphöra att gälla så snart den vuxne får nytt hemvist.49 När det gäller vuxna under 20 år är ett möjligt exempel när socialnämnden har fattat ett beslut om förebyggande insatser enligt 22 § LVU. Ett sådant beslut kan bli aktuellt om den unge vuxne utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom sitt eget beteende och det kan antas att den unge kommer att behöva beredas vård enligt LVU om beteendet fortsätter och att det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke. De åtgärder som kan bli aktuella är att den unge ska hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller att den unge ska delta i behand- ling i öppna former inom socialtjänsten. Ett annat exempel är om socialnämnden har utsett en särskild person (kontaktperson) eller en familj (kontaktfamilj) med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter enligt 3 kap. 6 b § SoL. Även en planerad vård av en vuxen missbrukare enligt 5 kap. 9 § SoL kan vara ett tänkbart exempel. Det är emellertid enligt utredningens mening svårt att se att sådana insatser skulle kunna fungera efter byte av hemvist till en annan fördragsslutande stat.

48Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 87.

49Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 88.

195

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

8.10Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

8.10.1Allmänt

Utredningens överväganden utgår från att 2000 års Haagkonvention införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att konven- tionens bestämmelser tillämpas framför den svenska autonoma rätten (se utredningens förslag i avsnitt 6.2). I det följande redovisas utred- ningens överväganden beträffande om konventionens behörighets- bestämmelser därutöver föranleder ändringar eller kompletteringar i svensk lagstiftning.

I avsnitt 8.10.2 överväger utredningen om det finns ett behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser i anledning av bestämmelserna om behörighet i konventionens artiklar 5–11 samt tar ställning till om det bör införas reservforum för vissa ärenden. Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser i övrigt vid en överföring av behörighet att vidta skyddsåtgärder enligt artikel 8 redovisas i avsnitt 8.10.3. Bestämmelsen om vidtagna åt- gärders kontinuitet berörs i avsnitt 8.10.4. Behörighet vid prövning i fråga om framtidsfullmakter behandlas särskilt i avsnitt 10.6.2 och behörighet vid en anmodan enligt artikel 33 behandlas i avsnitt 13.4.2.

8.10.2Behörighet enligt artiklarna 5–11

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 5 kap. 2 och 4 §§ lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ska upphävas.

Reservforumbestämmelser införs i lag för socialnämnden i frågor där behörighet finns enligt 2000 års Haagkonvention.

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om behörighet i artiklarna 5–7 och 9–11 förutsätter i övrigt inte några lagänd- ringar eller kompletterande bestämmelser i svensk lagstiftning.

196

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Behörighetsregleringen

Genom 2000 års Haagkonvention införs en behörighetsreglering för de åtgärder som faller inom konventionens tillämpningsområde. Enligt utredningens bedömning ger bestämmelserna goda och erforderliga möjligheter för svenska myndigheter att vidta skydds- åtgärder för vuxna i situationer som omfattas av konventionens tillämpningsområde.

Under förutsättning att 2000 års Haagkonvention införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att autonom rätt görs subsidiär till konventionen finns det, såvitt utredningen har funnit, inte några svenska bestämmelser som står i strid med 2000 års Haagkonven- tion. När det gäller åtgärder för vuxna med hemvist i Sverige lämnar artikel 5 emellertid inte något utrymme för motsvarande autonoma behörighetsbestämmelser (se avsnitt 8.2). Motsvarande gäller för artikel 10 och åtgärder i brådskande fall (se avsnitt 8.7). De bestäm- melser som finns i 5 kap. 2 och 4 §§ 1904 års lag (se avsnitten 4.3.1 och 4.3.4) ska därför inte finnas kvar utan ska upphävas. I av- snitt 16.2.2 överväger utredningen vilket utrymme det i övrigt finns att behålla de behörighetsbestämmelser som finns i 1904 års lag.

Vidare gör utredningen bedömningen att nuvarande nationella forumbestämmelser täcker de flesta fall som kan bli aktuella. I det följande överväger utredningen i vilken utsträckning som det finns ett behov av reservforumbestämmelser.

Något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser utöver vad som här har konstaterats kan inte förutses.

Behov av reservforum

Konventionsåtagandet

Konventionen bestämmer det land vars myndigheter ges inter- nationell behörighet, men inte vilka myndigheter i landet som är nationellt behöriga. Det är således de svenska forumbestämmelser- na som pekar ut den myndighet i Sverige som är internationellt behörig i en fråga som omfattas av konventionen. Det kan uppstå situationer där svenska myndigheter har internationell behörighet enligt konventionen, men där det enligt de svenska forumbestäm- melserna inte finns någon viss myndighet som är behörig. De för-

197

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

dragsslutande staterna har dock en skyldighet att se till att det finns erforderliga nationella bestämmelser om lokalt behörig myndighet. I de följande övervägs i vilka situationer det finns ett behov av bestämmelser om reservforum.

Ärenden om godmanskap och förvaltarskap

I fråga om godmanskap och förvaltarskap finns forumbestämmelser i 11 kap. 25 § FB. Utgångspunkten i konventionen är att myndigheter- na i den fördragsslutande stat där den vuxne har hemvist är behöriga att vidta åtgärder som syftar till att skydda den vuxnes person eller egendom. Reglerna för bestämmande av den lokala behörigheten i 11 kap. 25 § FB utgår från folkbokföringsorten. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är tingsrätten i den ort där den en- skilde vistas eller överförmyndaren för den kommun där den enskilde vistas behörig domstol respektive behörig överförmyndare. Om det inte finns någon sådan behörig domstol eller behörig överförmyn- dare, är Stockholms tingsrätt och överförmyndaren för Stockholms kommun behörig domstol respektive behörig överförmyndare. Mot bakgrund av bestämmelsen i 11 kap. 25 § FB gör utredningen be- dömningen att det avseende godmanskap och förvaltarskap redan finns adekvata svenska bestämmelser om lokal behörighet som avgör vilken svensk domstol respektive överförmyndare som ska hand- lägga frågor om godmanskap och förvaltarskap som aktualiseras av konventionen.

Reservforum för ärenden som ska handläggas av en socialnämnd

De skyddsåtgärder för en vuxen som faller inom socialtjänstens område är bland annat åtgärder enligt SoL, LVM och LVU. Som redovisas i bland annat avsnitt 8.1 är som huvudregel enligt kon- ventionen myndigheterna i hemvistlandet behöriga att vidta åtgär- der. Enligt behörighetsbestämmelserna i SoL är det en nämnd i den kommun där den vuxne vistas som ytterst ansvarar för en fråga som rör den vuxne (2 kap. 1 § och 2 a kap. 1 § SoL). Bestämmel- serna bedöms vara tillräckliga för att avgöra vilken nämnd som ska handlägga en gränsöverskridande fråga som svenska myndigheter

198

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

enligt konventionen kan agera i när den vuxne befinner sig här i landet och som faller inom socialtjänstens område.

Det kan emellertid förekomma att svensk socialnämnd har inter- nationell behörighet enligt konventionen, men där de nationella forumbestämmelserna inte anger någon viss socialnämnd som be- hörig. Detta kan vara fallet om det från en annan fördragsslutande stat kommer mer allmänna framställningar som inte är knutna till en viss kommun.50 Ett exempel på en sådan situation är om en annan fördragsslutande stat till Sverige, i enlighet med artikel 8, riktar en framställning med en begäran att Sverige i egenskap av den vuxnes medborgarland ska vidta skyddsåtgärder. Utredningen kan således konstatera att det finns ett behov av en kompletterande bestäm- melse om reservforum. Det är lämpligt att samma reservforum gäller för förfaranden enligt 2000 års Haagkonvention som för förfaran- den enligt 1996 års Haagkonvention51 och Bryssel II-förordningen52. Utredningen föreslår därför att en nämnd i Stockholms kommun som fullgör uppgifter inom socialtjänsten ska vara reservforum. Detta kan innebära att det kan finnas flera nämnder som formellt sett blir behöriga, eftersom vissa av socialtjänstens uppgifter i Stockholms kommun fullgörs av ett antal stadsdelsnämnder. Det ankommer i sådana fall på kommunen själv att bestämma vilken eller vilka av nämnderna som ska handlägga de aktuella frågorna.53

Ärenden enligt LSS

Landstingen ska svara för rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS och kommunerna ska svara för andra skyddsåtgärder som kan vidtas enligt lagen, om inte annat avtalats (2 §). I utgångsläget ankommer det på hemvistlandet att vidta skyddsåtgärder enligt 2000 års Haagkonvention. Ett landstings och en kommuns ansvar enligt LSS gäller enligt 16 § som huvudregel gentemot dem som är bosatta i landstinget respektive kommunen. Om en person som om- fattas av LSS tänker bosätta sig i ett landsting eller i en kommun, följer av bestämmelsen att landstinget respektive kommunen på

50Jämför bedömningen i prop. 2011/12:85, s. 36, avseende 1996 års Haagkonvention.

51Se 2 § lagen om 1996 års Haagkonvention.

52Se 7 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

53Jämför bedömning i prop. 2011/12:85, s. 36, avseende 1996 års Haagkonvention.

199

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

ansökan ska meddela förhandsbesked om rätten till insatser. För det fall behov av insatser enligt LSS uppkommer under en tillfällig vistelse i ett landsting eller i en kommun ska landsting respektive kommunen, enligt samma bestämmelse, ansvara för det stöd och den hjälp som behövs i akuta situationer.

Nuvarande forumbestämmelser i LSS täcker de fall där en vuxen person är bosatt i Sverige och i akuta situationer omfattas även de som tillfälligt vistas i ett landsting eller i en kommun. Vid en fram- ställning om överföring av behörighet enligt artikel 8 bedömer utredningen att det landsting eller den kommun som den vuxne tänker bosätta sig i är behörigt att hantera framställningen enligt den nuvarande bestämmelsen i 16 § LSS. Utredningen gör således bedömningen att det avseende ärenden enligt LSS redan finns tillräck- liga svenska behörighetsbestämmelser som avgör vilken kommun respektive vilket landsting som ska handlägga de frågor om insatser enligt LSS som kan aktualiseras enligt 2000 års Haagkonvention.

Mål och ärenden vid en förvaltningsdomstol

Förvaltningsdomstolen prövar ett överklagat beslut om en insats enligt SoL, LSS eller LPT och beslutar om tvångsvård enligt LVM, LVU eller LPT. Forumfrågan regleras i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Av bestämmelsens andra stycke framgår att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om det inte för ett visst slag av mål föreskrivs annat i lag eller förordning. Det finns således inte någon reservforumbestämmelse för förvaltningsdomstolen i lagen och inte heller SoL, LSS LVM, LVU eller LPT innehåller någon regle- ring av reservforum.

Det är socialnämnden, kommunen respektive landstinget som utreder förutsättningarna för en insats och beslutar om en insats respektive ansöker om en insats hos förvaltningsdomstolen. Detta förhållande gör att det är följdriktigt att till exempel en utländsk begäran om överföring av behörighet enligt artikel 8 lämnas till socialnämnden, kommunen respektive landstinget i stället för direkt till domstolen. Utredningen gör därför bedömningen att det inte behöver införas något reservforum för förvaltningsdomstolen. Be- dömningen stöds av att det i lagstiftningsärendet rörande 1996 års

200

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Haagkonvention inte infördes något reservforum för förvaltnings- domstolen för LVU-målen.

Övriga ärenden som omfattas av 2000 års Haagkonvention

Utredningen har beträffande övriga slags ärenden som omfattas av 2000 års Haagkonventions tillämpningsområde inte kunnat finna något behov av reservforum.

8.10.3Särskilt om överföring av behörighet att vidta skyddsåtgärder (artikel 8)

Utredningens bedömning: En svensk myndighets konventions- enliga rätt att göra en begäran om överföring av behörighet till en myndighet i en annan fördragsslutande stat och skyldigheten att ta emot en motsvarande begäran från en myndighet i en annan fördragsslutande stat kräver inte några lagändringar eller några kompletterande bestämmelser.

Det bör inte utses några särskilda myndigheter till vilka en begäran om överföring av behörighet ska riktas. Det bör i stället vara tillåtet för en myndighet i en annan fördragsslutande stat att rikta en begäran antingen direkt till en behörig svensk myn- dighet eller till centralmyndigheten för vidarebefordran till den behöriga svenska myndigheten.

Det bör föreskrivas i förordning att centralmyndigheten genast ska vidarebefordra en begäran enligt 2000 års Haagkonvention som angår en fråga som ska eller kan handläggas av en annan myn- dighet till den myndigheten.

Bestämmelserna i övrigt om behörighet i artikel 8 leder inte till några lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

Utgångspunkter

Som framgår av avsnitt 8.5, möjliggör konventionens bestämmelser en överföring av behörighet från en fördragsslutande stats myndig- heter till en annan fördragsslutande stats myndigheter (artikel 8). Enligt bestämmelsen kan en svensk myndighet begära en behörig-

201

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

hetsöverföring till en utländsk myndighet eller tvärtom. Begäran kan göras både i samband med ett pågående ärende och fristående.

Den svenska domstol eller myndighet som mottar en begäran om behörighetsöverföring får enligt utredningens bedömning hand- lägga begäran enligt den skyddsåtgärd som aktualiseras, till exempel lagen (1996:242) om domstolsärenden, förvaltningsprocesslagen (1971:291) eller förvaltningslagen (1986:223). Detta gäller oavsett om begäran lämnas i ett pågående ärende eller om framställning aktu- aliseras fristående. Utredningen kommer i det följande att ta ställning till om det kan behövas lagändringar eller kompletterande bestäm- melser i vissa avseenden.

En begäran till en utländsk myndighet i fråga om behörighet

De överväganden som den svenska myndigheten ska göra inför en begäran om behörighetsöverföring regleras detaljerat av konventio- nen (se avsnitt 8.5). Enligt utredningens bedömning krävs inte kompletterande bestämmelser i detta avseende.

Om den svenska behöriga myndigheten vet till vilken utländsk myndighet en begäran ska riktas, är det enligt konventionen tillåtet att rikta begäran direkt till den utländska myndigheten. Varje för- dragsslutande stat får dock utse myndigheter till vilka en begäran enligt artikel 8 ska göras (artikel 42). Även om en fördragsslutande stat inte har utsett några myndigheter med stöd av artikel 42 kan det antas att en begäran i många fall kommer att förmedlas med hjälp av centralmyndigheten i vederbörande fördragsslutande stat.54 Ett meddelande som sänds till centralmyndigheten eller en annan myndighet i en fördragsslutande stat ska vara skrivet på original- språket och åtföljas av en översättning till det officiella språket i den mottagande staten, eller om det är svårt att få till stånd en sådan översättning, till franska eller engelska (artikel 51). Språkfrågan be- handlas i avsnitt 15.5.

En svensk myndighets möjlighet att göra en begäran om över- föring av behörighet till en myndighet i en annan fördragsslutande stat regleras tillräckligt i konventionen och kräver inte några lag- ändringar eller några kompletterande bestämmelser.

54 Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 189, när det gäller 1996 års Haagkonvention.

202

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

En begäran till en myndighet i Sverige i fråga om behörighet

Direktkontakt eller kontakt genom centralmyndigheten

Enligt konventionen får varje fördragsslutande stat utse myndig- heter till vilka en begäran enligt artikel 8 ska göras (artikel 42). En begäran kan också lämnas till centralmyndigheten som vidarebefordrar den till behörig myndighet (artikel 8). Utformningen av artikel 8 främjar emellertid direktkontakt mellan myndigheterna i olika för- dragsslutande stater, något som är möjligt även enligt 1996 års Haag- konvention och Bryssel II-förordningen. Till saken hör att Haag- konferensen för internationell privaträtt, där konventionen har fram- förhandlats, uppmuntrar starkt till direkta myndighetskontakter.55 Därtill kommer att när det för den utländska myndigheten står klart vilken myndighet i Sverige som är behörig finns det inte någon faktisk anledning att gå omvägen via centralmyndigheten eller någon annan myndighet. Mot denna bakgrund är det enligt utredningens uppfattning inte lämpligt att koncentrera framställningarna till en myndighet. Det bör således vara möjligt för en utländsk myndighet att vända sig antingen direkt till en behörig svensk myndighet eller att göra en framställning till centralmyndigheten för vidarebefordran till behörig myndighet.

Vidarebefordran av begäran till behörig myndighet

Utredningen bedömer att det i Sveriges förpliktelser som fördrags- slutande stat ligger att en framställning från en utländsk myndighet ska nå behörig svensk myndighet även om den felaktigt riktats till en obehörig myndighet i Sverige. Enligt utredningen måste det där- för i Sverige finnas en ordning där en felaktigt riktad framställning vidarebefordras till behörig myndighet för en materiell prövning.56

I lagen om domstolsärenden finns bestämmelser om vidare- befordran av skrivelser som kommit till fel tingsrätt. Om tingsrätten i samband med att ett ärende inleds finner att den saknar behörig-

55För detta syfte har det bland annat bildats ett nätverk för domare vilka handlägger ärenden enligt 1980 och 1996 års Haagkonventioner.

56Finland gjorde motsvarande bedömning, se 2 § 2 mom. lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen och om tillämpningen av konventionen (779/2010).

203

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

het att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara behörig, ska tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inletts till den domstolen. En förutsättning är att den som inlett ärendet inte har något att invända mot överlämnandet och att det inte heller finns något annat skäl mot att skrivelsen överlämnas (8 § andra stycket). Bestämmelsen omfattar vidarebefordran såväl till allmän domstol som till allmän förvaltningsdomstol, men inte till en förvaltningsmyndighet.57

I fråga om förvaltningsprocesslagen finns en bestämmelse som reglerar överföring till ”en annan motsvarande domstol” (7 §). Bestämmelsen betyder att det inte är möjligt för en förvaltningsdom- stol att föra över en felsänd framställning till en förvaltningsmyndig- het eller till en allmän domstol.58

I förvaltningslagen stadgas att ”om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta” (4 § tredje stycket). Av förarbetena till bestämmelsen fram- går att hjälpen i regel lämnas genom att myndigheten sänder hand- lingen vidare till rätt myndighet. Det är dock inte fråga om någon ovillkorlig skyldighet och myndigheten behöver inte lägga ner något mera omfattande arbete på att reda ut frågor som inte berör dess eget verksamhetsområde.59 Förvaltningslagen innehåller också en allmän skyldighet för myndigheter att lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten (6 §).

I betänkandet som rör 1996 års Haagkonvention föreslogs att det skulle införas en kompletterande bestämmelse om vidarebefordran av en framställning eftersom tillämpliga bestämmelser i rättegångs- balken, förvaltningsprocesslagen och förvaltningslagen inte medförde en ovillkorlig skyldighet att sända en handling vidare till rätt myn- dighet.60 I det efterföljande lagstiftningsarbetet gjorde regeringen emellertid bedömningen att det inte var nödvändigt med komplet- terande bestämmelser i denna del.61 I 9 § förordningen med kom- pletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention har dock införts en bestämmelse om att centralmyndigheten genast ska vidare-

57Se Fitger, Lagen om domstolsärenden (1 augusti 2004, www.nj.se/zeteo), kommentaren till 8 § lagen (1996:242) om domstolsärenden.

58Se SOU 2014:76, Fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen och specialisering för skatte- mål, som bland annat innehåller förslag på en ändrad lydelse av 7 § förvaltningsprocesslagen.

59Se prop. 1985/86:80, s. 60 f.

60Se SOU 2005:111, s. 191 f.

61Se prop. 2011/12:85, s. 37.

204

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

befordra en framställning eller ett meddelande enligt 1996 års Haag- konvention som angår en fråga som ska eller kan handläggas av en annan myndighet till den myndigheten. Utredningen förordar att en motsvarande förordningsbestämmelse intas för centralmyndigheten enligt 2000 års Haagkonvention men konstaterar, mot bakgrund av det tidigare lagstiftningsarbetet, att någon kompletterande lagbe- stämmelse inte är nödvändig.

Vissa förfarandefrågor

Ofullständig begäran

Om en begäran inte är så fullständig att den ger ett fullgott under- lag för att pröva frågan om behörighetsöverföring bör bristerna så långt möjligt avhjälpas genom en kontakt med den utländska myn- digheten. Om bristerna inte avhjälps bör den svenska myndigheten, efter ett formellt föreläggande, kunna avvisa alternativt avslå begäran. Ett sådant beslut bör enligt utredningens uppfattning med fördel expedieras för kännedom till centralmyndigheten, som enligt kon- ventionen ska vidta lämpliga åtgärder för att underlätta kommu- nikationen mellan de behöriga myndigheterna (artikel 30.a). Något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmelser i anledning av att det kan finnas brister i en utländsk myndighets begäran kan inte förutses.

En parts möjlighet att yttra sig

Frågan om överföring av behörighet till myndigheter i en annan fördragsslutande stat kan i många fall vara av stor betydelse för den vuxne i och med att en behörighetsöverföring kan påverka såväl vilket skydd som kan tillhandahållas som på vilket sätt det ska utövas. Innan en svensk myndighet prövar antingen om en begäran ska göras till en utländsk myndighet eller om en utländsk myndighets begäran ska bifallas, bör därför den vuxne ges tillfälle att yttra sig.

När det gäller frågan om förvaltarskap och godmanskap finns det bestämmelser om kommunicering i 11 kap. 16 § FB enligt vilken rätten eller överförmyndaren ska ge personen tillfälle att yttra sig, om det kan ske. I ärenden om anordnande av godmanskap enligt

205

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

4 § eller förvaltarskap ska rätten också inhämta yttranden från den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och vård- inrättning, om det inte är obehövligt. Yttranden ska också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kom- munala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgsverk- samheten. En framställning om överföring av behörighet till myn- digheterna i en annan fördragsslutande stat ska enligt utredningens uppfattning betraktas som en del av ärendet om anordnande av god man eller förvaltare. Svenska myndigheter som i en pågående process överväger att skicka en sådan begäran omfattas således av kravet på kommunicering i 11 kap. 16 § FB. En begäran till en svensk myn- dighet om att vidta skyddsåtgärder kan också sägas vara en del av ett ärende om förordnande av god man eller förvaltare. Kravet på kommunicering gäller därför enligt utredningens mening även i en sådan situation. Detta innebär att den vuxnes möjlighet att få yttra sig vid godmanskap och förvaltarskap hanteras på ett tillfredställan- de sätt genom befintlig lagstiftning.

I ärenden som handläggs av socialnämnden, inom landstinget eller kommunen eller i förvaltningsrätten regleras kommuniceringen av handlingar bland annat i förvaltningslagen och förvaltnings- processlagen. När det gäller processen hos förvaltningsdomstolar ska enligt förvaltningsprocesslagen som huvudregel en ansökan, ett överklagande eller en annan handling som inleder ett mål och det som hör till handlingen skickas till motparten (10 §). Innan ett mål avgörs ska dessutom en part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det (18 §). Enligt förvaltningslagen får som huvudregel ett ärende hos en förvaltningsmyndighet inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en upp- gift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom eller henne själv och han eller hon har fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild (17 §). Mot bakgrund av att kommuniceringen vid ärenden som handläggs av socialnämnden, landstinget, kommunen eller förvaltningsrätten regleras på detta sätt i förvaltningslagen och förvaltningsprocess- lagen finns det enligt utredningens bedömning inte något behov av författningsändringar eller kompletterande lagförslag när det gäller parts möjlighet att yttra sig i dessa ärenden.

206

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Det kan anmärkas att det med avseende på 1996 års Haag- konvention föreslogs att en kompletterande bestämmelse om kom- municering skulle införas i lag.62 I det följande lagstiftningsarbetet bedömdes detta inte vara nödvändigt, utan det angavs att allmänna processuella regler i stället skulle tillämpas.63

Skriftlig eller muntlig handläggning

Handläggningen vid prövning av om en begäran ska skickas till en annan fördragsslutande stats myndigheter eller om lämnad fram- ställning om överföring av behörighet ska beviljas bör enligt utred- ningens bedömning som huvudregel vara skriftlig. Bestämmelser med denna innebörd finns redan i lagen om domstolsärenden (13 §), förvaltningsprocesslagen (9 §)64 och förvaltningslagen (14 §).

Muntlig handläggning av framställningsfrågan bör enligt utred- ningens bedömning kunna förekomma i vissa fall. Lämpliga bestäm- melser i fråga om muntlighet finns sedan tidigare i lagen om dom- stolsärenden (13 och 14 §§), förvaltningsprocesslagen (9 och 11 §§) och förvaltningslagen (14 §).

Något behov av kompletterande bestämmelser i fråga om hand- läggningsformen finns inte enligt utredningens bedömning.

Överklagande

Frågan om ett beslut med avseende på en begäran om behörighets- överföring får överklagas är inte reglerad i konventionen. Det är enligt utredningen upp till de fördragsslutande staterna att själva bestämma om sådana beslut ska kunna överklagas i den egna staten.65 Staternas ställningstagande ska emellertid göras med hänsyn till konventionens ändamål och syfte.

Konventionen ger således inte den vuxne eller någon annan, med nödvändighet, ett inflytande över frågan om överföring av behörig- het eller en rätt att överklaga ett beslut i en sådan fråga. En förutsätt-

62Se SOU 2005:111, s. 193.

63Se prop. 2011/12:85, s. 37.

64Se SOU 2014:76, Fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen och specialisering för skatte- mål, som bland annat innehåller förslag på att öka det muntliga inslaget i förvaltningsprocessen.

65Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 194, när det gäller 1996 års Haagkonvention.

207

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

ning för en behörighetsöverföring är att det ligger i den vuxnes intresse. För att en överföring ska kunna ske synes det vara till- räckligt att de berörda myndigheterna är överens. Den vuxne kan emellertid anses ha ett befogat intresse av i vilken stat en skydds- åtgärd prövas, och därmed också ett intresse av att kunna överklaga ett beslut i fråga om behörighetsöverföring.

Konventionen förutsätter att de behöriga myndigheterna sam- arbetar med varandra och att det ska gå lätt och smidigt för myn- digheterna i de olika fördragsslutande staterna att komma överens om i vilken stat som skyddsåtgärderna ska vidtas. Även om kon- ventionen inte föreskriver skyndsamhet ligger det i sakens natur att nödvändiga åtgärder till skydd för en vuxens person eller egendom inte ska fördröjas i onödan. Om ett överklagande tillåts, fördröjs ett slutligt avgörande i de fall ett beslut verkligen överklagas. Det saknas dock enligt utredningen skäl att befara att överklagande kommer att ske i förhalningssyfte och parterna står i dessa ärenden typiskt sett – till skillnad från när föräldrar är oense om föräldra- ansvarsfrågor – inte i konfliktfyllda motsatsförhållanden till varandra.

När det gäller 1996 års Haagkonvention gjorde regeringen be- dömningen att det inte var nödvändigt med några kompletterande bestämmelser för överklagandet av ett beslut med avseende på en framställning, utan att allmänna processuella regler i stället fick tillämpas.66

I fråga om en framställning enligt 2000 års Haagkonvention skulle ett sådant beslut regleras antingen av lagen om domstolsärenden (37 §), förvaltningsprocesslagen (34 §), eller förvaltningslagen (22 §). Enligt lagen om domstolsärenden och förvaltningsprocesslagen får ett beslut under rättegång, på samma sätt som enligt rättegångsbalken, överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. När det gäller förvaltningslagen finns bestämmelser om vilka beslut som kan överklagas i specialförfatt- ningar och myndighetsinstruktioner, till exempel 16 kap. 3 § SoL.67 Utredningen gör motsvarande bedömning som gjordes i förhållan- de till 1996 års Haagkonvention och bedömer att det saknas behov av kompletterande bestämmelser för överklagande enligt artikel 8 2000 år Haagkonvention.

66Se prop. 2011/12:85, s. 37.

67Se Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen (31 maj 2010, Zeteo), kommentaren till 22 §.

208

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

Övriga frågor

Pågående handläggning hos svensk myndighet

Om den utländska myndigheten till vilken en behörig svensk myn- dighet har ställt en begäran inte vill ta emot behörigheten behåller den svenska myndigheten behörigheten (se artikel 8.3). Av nämnda artikel följer att behörigheten inte övergår förrän den utländska myndigheten har accepterat att utöva behörighet. Under tiden från det att framställningen har skickats till dess svar inkommer för- väntas följaktligen den svenska myndigheten fortsätta att utöva behörighet. Det ligger enligt utredningen i sakens natur att den svenska myndigheten avstår från att slutligt avgöra den fråga som framställningen avser innan den utländska myndigheten har lämnat besked i fråga om framställningen. Denna situation kan uppstå såväl i ett pågående ärende vid en svensk myndighet som i det fall framställningen har gjorts efter en fristående begäran, och frågan i sak väckts vid den behöriga svenska myndigheten efter det att framställningen skickades. En sådan framställning kan även ini- tieras av en annan fördragsslutande stats myndigheter.

Om den utländska myndigheten inte accepterar framställningen stannar behörigheten kvar hos den svenska myndigheten. Saken ska då prövas slutligt. För det fall den utländska myndigheten bifaller framställningen överförs behörigheten och den svenska myndig- heten kan inte fortsätta handläggningen av saken. Om det finns ett pågående ärende ska avslutande åtgärder vidtas och handläggningen i ärendet avslutas. Det kan noteras att en svensk myndighets beslut om att inte göra någon framställning givetvis får till följd att behörigheten stannar kvar hos den svenska myndigheten.

Som tidigare nämnts kan en behörig svensk myndighets fram- ställning till en utländsk myndighet göras också efter ansökan av en myndighet i en annan fördragsslutande stat (artikel 8.1, se avsnitt 8.5). Enligt artikeltexten begränsas de stater som får lämna en sådan an- sökan endast på så sätt att det ska röra sig om en fördragsslutande stat. Detta innebär att en stat som en framställning kan riktas till enligt artikel 8.2 i praktiken kan ansöka om att en framställning ska göras till den staten. Enligt utredningens bedömning bör den svenska myndigheten agera på samma sätt i dessa situationer som om en begäran ställs på den svenska myndighetens eget initiativ.

209

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

En annan situation är när en svensk myndighet som enligt arti- kel 5 eller 6 saknar behörighet att vidta skyddsåtgärder har möj- lighet att hos en utländsk myndighet som har en sådan behörighet ansöka om att den utländska myndigheten ska begära att den svenska myndigheten utövar behörighet (artikel 8.1 och 8.2). Frågan kan tas upp hos den svenska myndigheten i samband med att en part inleder ett ärende där. Den svenska myndigheten får då inte börja handlägga ärendet i sak förrän den utländska myndigheten har lämnat en sådan begäran och den svenska myndigheten har accep- terat att utöva behörighet. Samma sak gäller om ärendet i sak inleds efter att en ansökan har skickats.

Om den utländska myndigheten bifaller den svenska ansök- ningen och skickar en framställning till den svenska myndigheten är den svenska myndigheten, efter sitt accepterande av behörig- heten, behörig att handlägga frågan i sak och eventuella yrkanden får tas upp till prövning. För det fall den utländska myndigheten avslår den svenska ansökningen har någon överföring av behörighet till Sverige inte kommit till stånd. Ett ärende som inleds i samband med ansökningen – eller därefter – ska då avvisas på grund av att svensk myndighet saknar behörighet att vidta den aktuella åtgär- den.68

Ytterligare en annan situation är då en utländsk myndighet som enligt konventionens artikel 5 eller 6 är behörig, begär att en svensk myndighet, som alltså saknar behörighet enligt artikel 5 eller 6, ska åta sig behörighet. Om framställningen bifalls innebär det att den svenska myndigheten har accepterat att åta sig behörigheten. Den fråga som saken gäller får därefter inledas på vanligt sätt vid den svenska myndigheten, såvida ärendet inte kan anses ha inletts också i sak av den utländska myndigheten i händelse av att svensk be- hörighet accepterades. För det fall den svenska myndigheten avslår framställningen är myndigheten fortfarande obehörig och får inte pröva frågan i sak.

För 1996 års Haagkonvention gjorde regeringen i motsvarande fall bedömningen att det saknades behov av lagändringar eller kom- pletterande bestämmelser. Utredningen gör samma bedömning för 2000 års Haagkonvention. I sammanhanget förtjänar det dock att framhållas att möjligheten att fatta interimistiska beslut i brådskande

68 Jämför resonemang i SOU 2005:111, s. 199 f., när det gäller 1996 års Haagkonvention.

210

SOU 2015:74

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

fall enligt artikel 10, eller i fråga om territoriella åtgärder enligt artikel 11, alltid finns om de givna omständigheterna i de nämnda artiklarna är uppfyllda.

Hur länge varar en överförd behörighet?

Av intresse är också frågan under hur lång tid en myndighet kan anses vara anförtrodd en överförd behörighet. Konventionen ger inte några anvisningar för bedömningen och frågan lämpar sig inte för lagstiftning utan får överlämnas till rättstillämpningen. Vägled- ande bör enligt utredningens uppfattning vara att den svenska myndighet som har överfört sin behörighet till ett annat land åter är behörig när en ny skyddsåtgärd behöver vidtas här. Behörighets- överföringen sker således bara för ett visst syfte, det vill säga för att vidta en vid aktuell tidpunkt behövlig skyddsåtgärd.69 Detsamma bör gälla för en myndighet som har överfört behörigheten till Sverige. För att undvika kompetenskonflikter synes det dock vara nödvän- digt att de berörda ländernas myndigheter kommunicerar med var- andra.

8.10.4Vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12)

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om att åtgärder som vidtas av behöriga myndigheter ska gälla enligt sina villkor, även om grunden för behörighet har fallit bort, föranleder inga lag- ändringar eller kompletterande bestämmelser.

Bestämmelsen om vidtagna åtgärders kontinuitet (artikel 12), det vill säga att vidtagna åtgärder ska gälla enligt sina villkor även om grunden för behörighet har fallit bort, behandlas i avsnitt 8.9.

Artikel 12 har sin motsvarighet i artikel 14 1996 års Haagkon- vention. I lagstiftningsarbetet i anledning av den konventionen gjordes bedömningen att bestämmelsen i artikel 14 inte stod i strid mot någon bestämmelse i gällande rätt. Bestämmelsen bedömdes

69 Jämför hur frågan bedömdes när det gäller 1996 års Haagkonvention i SOU 2005:111, s. 200.

211

Behörighet enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

inte heller kunna förutses kräva några lagändringar eller komplet- terande bestämmelser.70

På samma sätt som när det gäller 1996 års Haagkonvention gör utredningen bedömningen att artikel 12 2000 års Haagkonvention inte strider mot gällande författningar och att artikeln inte för- anleder några ändringar i lag eller kompletterande bestämmelser.

70 Se SOU 2005:111, s. 203, och prop. 2011/12:85, s. 37.

212

9Tillämplig lag enligt

2000 års Haagkonvention

9.1Allmänt om bestämmelserna om tillämplig lag i 2000 års Haagkonvention

I kapitel III i 2000 års Haagkonvention finns bestämmelser om tillämplig lag. I likhet med 1996 års Haagkonvention är utgångs- punkten att den myndighet som är behörig att vidta skyddsåtgärder ska tillämpa det egna landets lag, det vill säga lex fori (artikel 13). I undantagsfall och när situationen kräver det, får myndigheterna även tillämpa eller beakta lagen i ett annat land, till vilket det finns en nära anknytning. Om en åtgärd ska tillämpas i en annan konventions- stat än där den vidtogs, bestäms dock villkoren för tillämpningen enligt den tillämpande statens lag (artikel 14).

En bestående fullmakt som den vuxne själv utfärdar för att an- vändas till skydd för den vuxne i händelse av att han eller hon inte längre är förmögen att bevaka sina intressen, en så kallad fram- tidsfullmakt, är en skyddsform som omfattas av konventionen (arti- kel 15). Förekomsten, omfattningen, ändringar och upphörande av en sådan fullmakt bestäms enligt lagen i den stat där den vuxne hade hemvist vid tiden när fullmakten utfärdades, utom när den vuxne har förordnat att ett annat lands lag ska tillämpas. Fullmak- ten kan under vissa förutsättningar återkallas eller ändras genom åtgärder som vidtas av en myndighet som är behörig enligt kon- ventionen (artikel 16). Bestämmelserna avseende framtidsfullmakter redovisas särskilt i kapitel 10.

Bestämmelserna om tillämplig lag i konventionen utgör inte något hinder för tillämpningen av sådana bestämmelser som skulle vara tillämpliga oavsett vilket lands lag som gäller, det vill säga inter- nationellt tvingande bestämmelser (artikel 20).

213

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Konventionens bestämmelser om tillämplig lag i kapitel III gäller i en fördragsslutande stat i förhållande till alla stater. De gäller alltså oavsett om de anger att lagen i en annan fördragsslutande stat ska tillämpas eller lagen i en stat som inte har tillträtt konventionen.

Det kan anmärkas att engelskans begrepp ”law” och franskans ”loi” genomgående används i kapitlet om tillämplig lag. Utredningen har valt översättningen lag, som i enlighet med väletablerad tolk- ning i internationell privaträtt avser all gällande rätt, däribland lag- regler och rättspraxis.1

9.2Tillämplig lag vid utövande av behörighet (artikel 13)

Artikel 13

1.Myndigheterna i de fördragsslutande staterna ska tillämpa sin egen lag vid utövandet av sin behörighet enligt bestämmelserna i kapitel II.

2.Myndigheterna i de fördragsslutande staterna får emellertid, i den mån som skyddet för den vuxnes person eller egendom kräver detta, undan- tagsvis tillämpa eller beakta lagen i en annan stat till vilken situationen har väsentlig anknytning.

En myndighet i en fördragsslutande stat ska tillämpa sin egen lag vid utövandet av behörighet enligt kapitel II i 2000 års Haagkon- vention (artikel 13.1). Om svenska myndigheter är behöriga enligt konventionens behörighetsbestämmelser (vilket alltså förutsätter att Sverige har ratificerat konventionen) ska myndigheterna alltså i regel tillämpa svensk rätt. I fråga om behörigheten är, som redo- visas bland annat i avsnitt 8.1.1, huvudregeln enligt konventionen att behörigheten utövas av myndigheterna i den vuxnes hemvist- land. I de allra flesta fall kan det följaktligen antas att det kommer att vara hemvistlandets myndigheter som utövar behörighet, och i det sammanhanget tillämpar den egna lagen. Artikel 13.1 motsvarar nästan ordagrant artikel 15.1 1996 års Haagkonvention.

Myndigheterna får emellertid, i den mån skyddet för den vuxnes person eller egendom kräver det, undantagsvis tillämpa eller beakta lagen i en annan stat, till vilken situationen har väsentlig anknytning

1 Jämför SOU 2005:111, s. 205.

214

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

(artikel 13.2). Artikeln möjliggör att den rättsliga bedömningen och vilka bestämmelser som ska tillämpas kan anpassas efter situationen, vilket kan antas bli användbart till exempel när det gäller frågor om fast egendom som finns i ett annat land.2 Ett annat exempel på när det kan vara lämpligt att beakta ett annat lands lag är om den vuxne bor växelvis i olika länder, till exempel vintermånaderna i Spanien och i övrigt i Sverige. Det kan på så sätt undvikas att myndigheten vidtar en skyddsåtgärd som kan vara svår att genomföra i det andra landet där den vuxne brukar vistas. Tillämpningen eller beaktandet av ett främmande lands lagstiftning är dock avsedd för undantags- fall.3 I sammanhanget kan anmärkas att centralmyndigheterna, i samband med tillämpningen av konventionen, är skyldiga att tillhandahålla upplysningar om de lagar och de tjänster som finns i deras länder till skydd för vuxna (artikel 29.2). Motsvarigheten till artikel 13.2 återfinns i artikel 15.2 1996 års Haagkonvention.

9.3Tillämpningen av en åtgärd i en annan stat än där åtgärden beslutades (artikel 14)

Artikel 14

När en åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat ska tillämpas i en annan fördragsslutande stat bestäms villkoren för tillämpningen av lagen i den sistnämnda staten.

Om en åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat ska tillämpas i en annan fördragsslutande stat, bestäms villkoren för tillämpningen av lagen i den sistnämnda staten (artikel 14). Genom- förandet av skyddsåtgärderna anpassas med andra ord till det lands förhållanden där tillämpningen ska ske. Artikel 14 har sin förebild i artikel 15.3 1996 års Haagkonvention. Skillnaden är att artikel 15.3 endast omfattar den situationen att barnet får ett nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat. I praktiken synes artikel 14, på mot- svarande sätt som artikel 15.3 i 1996 års Haagkonvention, komma att tillämpas i synnerhet då en vuxen får ett nytt hemvist i en annan fördragsslutande stat efter det att skyddsåtgärder har vidtagits och ett skyddsbehov kvarstår. Artikel 14 kan dock till exempel också

2Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 92.

3Jämför den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17.

215

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

tillämpas när den vuxne bor växelvis i olika länder (se exempel i avsnitt 9.2).4

Det har tidigare konstaterats att ett hemvistbyte från en fördrags- slutande stat till en annan fördragsslutande stat får till följd att den nya hemviststatens myndigheter blir behöriga att fatta beslut om åtgärder till skydd för den vuxne (artikel 5.2, se avsnitt 8.2.2) och att redan beslutade åtgärder ska fortsätta att gälla (artikel 12, se avsnitt 8.9.1), tills de ersatts av annat. Av artikel 14 framgår att hem- vistbytet påverkar tillämpningen av de i en annan fördragsslutande stat beslutade åtgärderna. Om till exempel en myndighet i Tyskland har förordnat en förvaltare för en vuxen med hemvist där, kvarstår förvaltarens förordnande om den vuxne flyttar till Sverige. 5 För- valtaren ska dock fortsättningsvis utöva förvaltarskapet enligt svensk lag, med allt vad det innebär.

Ett annat tänkbart exempel enligt den förklarande rapporten är att det i lagen i den fördragsslutande stat där egendomen finns upp- ställs ett villkor för tillämpningen av en åtgärd, till exempel ett krav att en god man behöver myndigheternas samtycke till överlåtelse av egendom. I en sådan situation behövs enligt artikel 14 samtycke fastän samtycke inte skulle behövas enligt lagen i den stat där den gode mannen fick sitt förordnande.6

I den omvända situationen, det vill säga att det i det land där en åtgärd ska tillämpas inte uppställs motsvarande krav som i det land där åtgärden har vidtagits, uppkommer frågan om artikel 14 inne- bär att kravet i det först nämnda landet får frånfallas. Ett exempel som kan användas för att åskådliggöra detta är att en god man som ska sälja fast egendom enligt svensk rätt behöver ett tillstånd från överförmyndaren (14 kap. 11 § FB). Om det svenska kravet på tillstånd får frånfallas skulle det betyda att den gode mannen ges en vidare befogenhet i det andra landet än vad han eller hon har enligt svensk lag. Mot en sådan tolkning av artikel 14 talar det förhållande att de åtgärder som vidtas i en fördragsslutande stat enligt arti- kel 22 ska erkännas i samtliga övriga fördragsslutande stater. Enligt utredningens uppfattning bör innebörden av artikel 14 tolkas i ljuset av bestämmelsen i artikel 22, vilket innebär att krav i det land där

4Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 93.

5Exemplet förutsätter att Sverige har ratificerat 2000 års Haagkonvention.

6Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 94 och den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17.

216

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

en åtgärd vidtogs inte får frånfallas. I exemplet ska alltså den gode mannens behörighet och befogenhet att sälja fast egendom, erkän- nas i det andra landet i enlighet med artikel 22. Det är således viktigt att ta reda på vad som gäller i det land där åtgärden har vidtagits och där den ska tillämpas. Hur gränsen vid tillämpningen av artik- larna 14 och 22 ska dras är dock ytterst en fråga för rättstillämp- ningen.

Det ska anmärkas att artikel 14 inte reglerar vad som ska gälla för situationen när en skyddsåtgärd har vidtagits i en icke-fördrags- slutande stat och den vuxne sedan får nytt hemvist i en konven- tionsstat och ett skyddsbehov kvarstår. En sådan situation får lösas genom att den fördragsslutande staten vidtar en ny skyddsåtgärd enligt artikel 5.2.

Sättet att utöva rätten att företräda den vuxne genom en fram- tidsfullmakt ska, enligt artikel 15.3, ske enligt lagen i det land där den rätten utövas (se kapitel 10). Artikel 14 påverkar alltså inte tillämplig lag på sättet att utöva rätten att företräda den vuxne genom en framtidsfullmakt.7

9.4Skydd för tredje man (artikel 17)

Artikel 17

1.Giltigheten av en rättshandling som har företagits mellan tredje man och en annan person som enligt lagen i den stat där rättshandlingen företogs är behörig att handla som den vuxnes företrädare får inte an- gripas, och tredje man kan inte hållas ansvarig enbart på grund av att den andra personen inte var behörig att handla som den vuxnes före- trädare enligt lagen som anges i bestämmelserna i detta kapitel, såvida inte tredje man visste eller borde ha vetat att rätten att företräda den vuxne regleras i den lagen.

2.Punkt 1 ska tillämpas endast om rättshandlingen företogs mellan per- soner som befann sig på samma stats territorium.

Giltigheten av en rättshandling som har företagits mellan tredje man och en annan person, som enligt lagen i den stat där rättshandlingen företogs är behörig att handla som den vuxnes företrädare, får inte angripas och tredje man kan inte hållas ansvarig enbart på grund av

7 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 94.

217

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

att den andra personen inte var behörig att handla som den vuxnes företrädare enligt den lag som anges i bestämmelserna i kapitlet om tillämplig lag. Detta gäller inte om tredje man har känt till eller borde ha känt till att rätten att företräda den vuxne regleras av den lagen (artikel 17.1). Artikel 17 motsvarar i sak artikel 19 1996 års Haag- konvention.

Bestämmelsen har tillkommit för att skydda en tredje man i god tro, till exempel en bank. En tredje person som till exempel ingår ett avtal med den vuxne genom hans eller hennes företrädare, riske- rar att begå fel både när det gäller vilken person som är den vuxnes företrädare och när det gäller den behörighet att rättshandla som denne har. Genom artikel 17 har konventionen, på samma sätt som i artikel 19 1996 års Haagkonvention, därför antagit principen om ”apparent agency”8 till förmån för en tredje man i god tro som har handlat med en annan person, som enligt lagen i den stat där trans- aktionen företogs skulle vara behörig att agera som den vuxnes företrädare.9

Bestämmelsen är enligt den förklarande rapporten tillämplig både när behörigheten att företräda den vuxne grundas på en myndig- hets beslut, till exempel förvaltarskap, och när behörigheten grun- das på en frivillig handling från den vuxne, det vill säga en fram- tidsfullmakt.10

Artikeln ska tillämpas endast i en situation då tredje man har före- tagit en rättshandling med en person som med hänsyn till omstän- digheterna ger intryck av att vara behörig att handla på den vuxnes vägnar. Bestämmelsen gäller inte när tredje man har rättshandlat direkt med den vuxne, ovetande om att han eller hon inte har besluts- kompetens. För EU:s medlemsstater regleras den situationen i stället av konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsför- pliktelser, det vill säga Romkonventionen (artikel 11), som enligt lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, med vissa anpassningar och ändringar, ska gälla som lag i Sverige.11

Antag att en vuxen har hemvist i Sverige och att en förvaltare har förordnats för honom här. Den vuxne och hans hustru vistas i

8Ett uttryck som kan användas för att beskriva en person som med hänsyn till omständig- heterna ger intryck av att vara behörig att handla på någon annans vägnar.

9Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report till 1996 års Haagkonvention, paragraf 111.

10Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 109.

11Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 109.

218

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

ett annat land under ett antal månader. Hustrun ingår ett avtal med, eller säljer den vuxnes egendom till, en tredje person i den vuxnes namn. Den tredje mannen vill göra avtalet gällande i Sverige. Den vuxnes rättshandlingsförmåga bedöms enligt lagen i Sverige (arti- kel 13), och enligt svensk lag har hustrun inte rätt att ingå avtal för makens räkning. Avtalsparten har dock fog för att tro att hustrun hade rätt att ingå ett sådant avtal, eftersom ett gift par som regel har behörighet att handla på varandras vägnar enligt det andra landets lag. Som en sådan tredje man i god tro, som avses i exemplet, kan han eller hon i det läget hävda att avtalet är giltigt.

Det ovanstående ska tillämpas endast om rättshandlingen före- togs mellan personer som befann sig på samma stats territorium (artikel 17.2). Bestämmelsen innebär alltså att en tredje man måste vara mer försiktig om han eller hon företar en rättshandling på dis- tans med en person som säger sig vara den vuxnes företrädare.12

9.5Övriga lagvalsregler (artiklarna 18–21)

9.5.1Icke-fördragsslutande staters lag och förbudet mot renvoi (artiklarna 18–19)

Artikel 18

Bestämmelserna i detta kapitel ska tillämpas även om den lag som anvisas genom dessa bestämmelser är en icke-fördragsslutande stats lag.

Artikel 19

Med “lag” avses i detta kapitel den gällande lagen i en stat, med undan- tag för dess lagvalsregler.

Icke-fördragsslutande staters lag

Bestämmelserna om tillämplig lag i kapitel III 2000 års Haagkonven- tion ska tillämpas även om den lag som anvisas genom bestämmel- serna är en icke-fördragsslutande stats lag (artikel 18). Artikeln ger således konventionens bestämmelser om tillämplig lag universell tillämpning.13

12Jämför Paul Lagarde, Explanatory Report till 1996 års Haagkonvention, paragraf 113.

13Se även den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 18.

219

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Bestämmelsen har sin motsvarighet i artikel 20 1996 års Haag- konvention.

Förbudet mot renvoi

Med lag avses i kapitlet om tillämplig lag den gällande lagen (eller rätten) i en stat, med undantag för där gällande lagvalsregler (arti- kel 19). En sådan föreskrift är en vanligt förekommande bestäm- melse i Haagkonventioner innehållande bestämmelser om tillämp- lig lag och utgör ett förbud mot så kallad renvoi, som på svenska brukar översättas med återförvisning eller vidareförvisning. Det är tänkbart att det land vars lag enligt konventionen har utpekats som tillämplig innehåller internationellt privaträttsliga bestämmelser som antingen hänvisar tillbaka till den tillämpande myndighetens natio- nella lag, eller hänvisar till ett annat lands lag. Artikeln innebär att internationellt privaträttsliga bestämmelser om tillämplig lag i det land vars lag i övrigt avses gälla inte ska beaktas och att det utpekade landet lag ska tillämpas endast i materiellt hänseende.14

Ett förbud mot renvoi finns även i 1996 års Haagkonvention (artikel 21.1).

9.5.2Internationellt tvingande bestämmelser (artikel 20)

Artikel 20

Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte något hinder mot att tillämpa bestämmelser i lagen i den stat där den vuxne ska skyddas, när tillämp- ningen av sådana bestämmelser är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig.

Bestämmelserna om tillämplig lag i konventionen utgör inte något hinder mot att tillämpa bestämmelser i lagen i den stat där den vuxne ska skyddas, när tillämpningen av sådana bestämmelser är tvingande oavsett vilken lagstiftning som i övrigt är tillämplig (arti- kel 20). Det är här frågan om bestämmelser som brukar kallas för ”internationellt tvingande bestämmelser”, vilka kännetecknas av att en utländsk lag inte kan sätta dem åt sidan. Om en utländsk lag är

14 Jämför SOU 2005:111, s. 214.

220

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

tillämplig gäller de internationellt tvingande bestämmelserna vid sidan om den annars tillämpliga utländska lagen eller ersätter vissa bestäm- melser i den. Artikeln avser endast sådana internationellt tvingande bestämmelser som gäller i det land där en skyddsåtgärd aktualiseras. Att undantag görs för internationellt tvingande bestämmelser, som är en särskild kategori av indispositiva regler, är numera vanligt före- kommande i internationella överenskommelser och EU-regleringar15.

Som ett tänkbart exempel på en situation när artikel 20 kan tillämpas anges i den finska propositionen att det i en fördrags- slutande stat där en skyddsåtgärd övervägs finns tvingande bestäm- melser om vem som ska ge tillstånd till ett medicinskt ingrepp i en situation där den vuxne inte själv förmår att ge sitt samtycke. Dessa bestämmelser får då tillämpas enligt artikel 20 fastän det skulle uppstå en konflikt med en skyddsåtgärd som redan hade vidtagits i ett annat land.16 Utredningen gör samma bedömning. Det kan i sammanhanget erinras om den i Sverige pågående utredningen om beslutsoförmögna personers ställning i hälso- och sjukvård, tand- vård, socialtjänst och forskning.17 Som en del av nämnda utrednings uppdrag ingår att ta ställning till vem som ska fatta beslut för en enskild när beslutsoförmåga föreligger och hur denna befogenhet ska avgränsas. En kommande bestämmelse om vem som ska kunna fatta beslut i en sådan situation bör kunna komma att betraktas som en internationellt tvingande bestämmelse på grund av det inblandade starka allmänna intresset.

Enligt utredningen bör också bestämmelserna i Europeiska kon- ventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna, som gäller som svensk lag, kunna kvalificeras som internationellt tvingande bestämmelser.18 Att bestämma vilka svenska rättsregler som har denna ställning är dock i sista hand en uppgift för rättstillämpningen.

15 Se till exempel Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen), EUT L 177, 4.7.2008, s. 6–16 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II-förordningen), EUT L 199, 31.7.2007, s. 40–49.

16Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 18.

17Se dir. 2012:72 samt tilläggsdir. 2013:96 och 2014:119.

18Se lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europadomstolens avgörande i applica- tion no. 30882/96, Pellegrini mot Italien, dom den 20 juli 2001.

221

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

SOU 2015:74

Det finns inte någon till artikel 20 motsvarande bestämmelse i 1996 års Haagkonvention.

9.5.3Ordre public (artikel 21)

Artikel 21

Den lag som anvisas genom bestämmelserna i detta kapitel får åsido- sättas endast om tillämpningen är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen (ordre public).

Slutligen gäller, förutom vad som kan följa av artikel 20, att den lag som anvisas genom kapitlet om tillämplig lag endast får åsidosättas om tillämpningen är uppenbart oförenlig med grunderna för rätts- ordningen (ordre public) (artikel 21). Med ordre public avses grund- läggande rättsprinciper i myndighetens egen rättsordning, till exem- pel att alla har lika rättigheter inför lagen. Bestämmelser om ordre public bör enligt etablerad tolkning och praxis användas restriktivt och åsidosättande får ske i den mån som är nödvändigt. Utrymmet för tillämpningen av ordre public blir litet i praktiken eftersom den stat som utövar behörighet enligt 2000 års Haagkonvention som huvudregel ska tillämpa den egna statens lag.

9.6Behovet av lagändringar eller kompletterande bestämmelser

9.6.1Tillämplig lag vid utövande av behörighet (artiklarna 13 och 14)

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om tillämplig lag vid utövande av behörighet och vid byte av hemvist kräver inte några lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

Myndigheterna i de fördragsslutande staterna ska enligt artikel 13 2000 års Haagkonvention tillämpa sin egen lag vid utövandet av behörighet enligt konventionen (se avsnitt 9.2). Undantagsvis får lagen i en annan stat tillämpas eller beaktas. När en åtgärd som har vidtagits i en fördragsslutande stat genomförs i Sverige, ska vill-

222

SOU 2015:74

Tillämplig lag enligt 2000 års Haagkonvention

koren för tillämpningen av dessförinnan beslutade åtgärder regleras av svensk lag (se artikel 14 och avsnitt 9.3).

Som huvudregel ska således svenska myndigheter enligt konven- tionen tillämpa svensk rätt vid utövande av sin behörighet, och i fråga om villkoren av redan beslutade åtgärder. Hemvistprincipen gäller som huvudregel för avgörande av behörighet enligt konven- tionen och hemvistet kommer därmed i de flesta fall att styra valet av tillämplig lag, vilket ligger väl i linje med den svenska rättsutveck- lingen i situationer med utlandsanknytning. Det bedöms inte före- ligga något behov av lagändringar eller kompletterande bestämmel- ser i anledning av artiklarna 13 och 14.

9.6.2Skydd för tredje man och övriga bestämmelser om tillämplig lag (artiklarna 17–21)

Utredningens bedömning: Artiklarna 17–21 kräver inte några lagändringar eller kompletterande bestämmelser.

Bestämmelsen som i vissa fall ger skydd åt en godtroende tredje man som ingår en rättshandling med den vuxnes företrädare (arti- kel 17) redovisas i avsnitt 9.4. Enligt utredningens uppfattning fordrar artikeln inte några ändringar i lag eller några kompletterande bestämmelser. Inte heller den bestämmelse som anger att lagen i en icke-fördragsslutande stat ska tillämpas om den utpekas (artikel 18), regeln om internationellt tvingande bestämmelser (artikel 20) eller bestämmelserna om så kallad renvoi (artikel 19) och ordre public (artikel 21) kräver några lagändringar eller kompletterande bestäm- melser. Dessa artiklar redovisas i avsnitt 9.5. Det kan noteras att ordre public-bestämmelsen i artikel 21 överensstämmer med 7 kap. 4 § 1904 års lag.19

19 Jämför bedömningen i SOU 2005:111, s. 220 f., när det gäller 1996 års Haagkonvention.

223

10 Särskilt om framtidsfullmakter

10.1Inledning

I flera av Haagkonferensens medlemsstater har så kallade framtids- fullmakter stor betydelse och institutet är därför en skyddsform som har kommit att omfattas av konventionen. En framtidsfull- makt är en bestående fullmakt som den vuxne själv utfärdar för att utövas till skydd för den vuxne i händelse av att han eller hon inte längre är förmögen att bevaka sina intressen (artikel 15). Både en fullmakt som ingår i en överenskommelse som den vuxne har ingått och en fullmakt som utgörs av en ensidig rättshandling av den vuxne omfattas. Förekomsten, omfattningen, ändringar och upp- hörande av en framtidsfullmakt bestäms enligt lagen i det land där den vuxne hade hemvist vid tiden när fullmakten utfärdades, utom när den vuxne har anvisat att ett annat lands lag ska tillämpas. Fullmakten kan under vissa förutsättningar återkallas eller ändras genom åtgärder som vidtas av en myndighet som är behörig enligt konventionen (artikel 16).

Friheten att välja tillämplig lag i artikel 15 2000 års Haagkon- vention innebär att länder som inte har institutet framtidsfullmakt men som har tillträtt konventionen i praktiken kan komma att behöva ge effekt åt framtidsfullmakter. I Sverige finns inte insti- tutet framtidsfullmakt. Ett exempel1 på en situation när svenska myndigheter skulle kunna få hantera en sådan fullmakt är om en vuxen som har hemvist i Sverige men som är medborgare i ett land där institutet finns utfärdar en framtidsfullmakt och anvisar att lagen i medborgarlandet ska tillämpas. Frågan om att införa bestämmel- ser om framtidsfullmakter i svensk intern rätt övervägs för närvar- ande i Regeringskansliet utifrån förslag som presenterades i departe-

1 Antagandet förutsätter att Sverige har tillträtt 2000 års Haagkonvention.

225

Särskilt om framtidsfullmakter

SOU 2015:74

mentspromemorian Framtidsfullmakter, Ds 2014:16.2 Promemorians förslag redovisas översiktligt i avsnitt 10.5.

10.2Artikel 15

Artikel 15

1.Förekomsten, omfattningen, ändring och upphörande av en fullmakt utfärdad av en vuxen, antingen enligt en överenskommelse eller genom en ensidig rättshandling, för att utövas när den vuxne inte förmår skydda sina intressen, bestäms av lagen i den stat där den vuxne hade hemvist vid tidpunkten för överenskommelsen eller den ensidiga rättshandlingen om inte någon av de lagar som nämns i punkt 2 har blivit uttryckligen anvisad i skrift.

2.De stater vars lag kan anvisas är

a)en stat i vilken den vuxne är medborgare,

b)en stat i vilken den vuxne tidigare hade hemvist,

c)en stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns, med avseende på denna egendom.

3. Sättet för utövandet av rätten att företräda den vuxne ska bestäm- mas av lagen i den stat där den rätten utövas.

10.2.1Framtidsfullmakter

Artikel 15 avser framtidsfullmakter, det vill säga fullmakter som är avsedda att användas när fullmaktsgivaren inte längre förmår att skydda sina intressen. Innehållet i en framtidsfullmakt kan variera och bemyndigandet kan avse såväl den vuxnes person som egen- dom. Exempelvis kan en framtidsfullmakt rymma instruktioner om behandlingsform i händelse av en obotlig sjukdom.3 I artikeln reg- leras vilket lands lag som ska tillämpas på förekomsten, omfattning- en, ändring och upphörande av en framtidsfullmakt. Den tillämp- liga lagen bestämmer även omfattningen av den enskildes rätt att genom en framtidsfullmakt befullmäktiga en annan (se artikel 15.3 och avsnitt 10.2.4). Artikeln lämnar ett visst utrymme för fullmakts- givaren att anvisa vilken lag som ska vara tillämplig.

2Ds 2014:16 innehåller kompletterande förslag till det lagförslag om framtidsfullmakter som lämnades i SOU 2004:112.

3Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 96.

226

SOU 2015:74

Särskilt om framtidsfullmakter

10.2.2Hemvistlandets lag är tillämplig

Om den vuxne inte har gjort bruk av sin lagvalsfrihet ska, enligt artikel 15.1, i första hand den stats lag vara tillämplig där den vuxne hade hemvist vid den tidpunkt då överenskommelsen ingicks eller rättshandlingen företogs. Varken 1996 års Haagkonvention eller Bryssel II-förordningen innehåller någon motsvarighet till artikel 15. Däremot öppnar EU:s arvsförordning för ett motsvarande lagvals- förordnande genom möjligheten att i testamentsform förordna att lagen i testatorns medborgarland ska gälla.

Om lagen i det land där den vuxne har hemvist saknar institutet framtidsfullmakt måste den vuxne anvisa ett annat lands lag att vara tillämplig på fullmakten för att den ska gälla. Av ordalydelsen i arti- kel 15.1 följer, enligt utredningen, att om den vuxne har anvisat ett annat lands lag än som följer av punkten 2 är den vuxnes hemvist- lands lag tillämplig på framtidsfullmakten.

10.2.3Val av tillämplig lag

Enligt artikel 15.2 kan den vuxne anvisa följande staters lag.

En stat i vilken den vuxne är medborgare.

En stat i vilken den vuxne tidigare hade hemvist.

En stat i vilken egendom som tillhör den vuxne finns, med av- seende på denna egendom.

Uppräkningen är uttömmande och den vuxne kan således inte med giltig verkan välja något annat lands lag.4 I fall den anvisade lagen inte finns bland alternativen enligt artikeln gäller i stället, som an- förts i det föregående, huvudregeln i artikel 15.1. Ett tänkbart exem- pel är om en person med hemvist i Frankrike har förordnat att lagen i Algeriet ska vara tillämplig på framtidsfullmakten och skälet till varför den algeriska lagen väljs är enbart att den vuxnes närmaste anhöriga har hemvist där. Exemplet förutsätter vidare att den vuxne inte är medborgare i Algeriet, inte tidigare haft hemvist i det landet

4 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 102.

227

Särskilt om framtidsfullmakter

SOU 2015:74

och inte heller har egendom där. I en sådan situation ska fransk lag tillämpas på fullmakten enligt artikel 15.1.

Det kan uppkomma en situation där den vuxne har anvisat ett lands lag, vilken ingår bland alternativen i artikel 15.2, men vars interna lag inte känner till institutet framtidsfullmakt eller till och med förbjuder att en sådan får utfärdas. I den förklarande rappor- ten anges att framtidsfullmakten under sådana förhållanden bör betraktas som ogiltig och att de enligt konventionen behöriga myn- digheterna bör vidta åtgärder till skydd för den vuxne som om full- makten inte fanns.5 Denna tolkning stöds av förhållandet att man inte kan bedöma den fullmäktiges befogenheter enligt en rättsord- ning som inte erkänner framtidsfullmakter. I den situationen faller man alltså inte tillbaka på artikel 15.1. Det kan till exempel vara så att en vuxen med hemvist i Sverige men som inte är svensk med- borgare har anvisat lagen i hans eller hennes medborgarland, vilken inte erkänner framtidsfullmakter, som tillämplig. Då betraktas full- makten som ogiltig och de svenska myndigheterna bör sörja för behövliga skyddsåtgärder som om fullmakten inte fanns.

Enligt den förklarande rapporten behöver den vuxne inte anvisa samma lands lag för samtliga förhållanden som fullmakten rör. Här rör det sig om så kallad dépeçage, det vill säga att flera olika länders lagar får styra över olika aspekter rörande den vuxnes angelägen- heter. Ett tänkbart exempel är att en svensk medborgare med hem- vist i Ottawa, Kanada utfärdar en framtidsfullmakt där han eller hon anger svensk lag som tillämplig för sina personliga och ekonomiska angelägenheter och att lagen i Ottawa, Kanada ska gälla för ett hus som finns i där. Lagen i delstaten Ottawa, Kanada tillåter framtids- fullmakter angående såväl personliga som ekonomiska frågor. Lagvals- förordnandet innebär i exempelfallet att olika länders lagar blir tillämpliga på frågor som anknyter till samma framtidsfullmakt.6

5Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 105.

6Se den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17, och Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 103.

228

SOU 2015:74

Särskilt om framtidsfullmakter

10.2.4Tillämplig lag på sättet för utövandet av rätten att företräda den vuxne

I artikel 15.3 finns en bestämmelse om vilket lands lag som ska vara tillämplig på sättet för utövandet av rätten att företräda den vuxne. Det landets lagstiftning ska tillämpas där rätten att företräda den vuxne utövas. Vilka frågor som hör till bestämmelsen är i viss mån en tolkningsfråga. Enligt den förklarande rapporten ska uttrycket sättet för utövandet av rätten att företräda den vuxne tolkas snävare än uttrycket villkoren för genomförandet av åtgärden i artikel 14. Bestämmelsen i artikel 15.3 torde därför antagligen reglera enbart mindre detaljer, som till exempel frågan om sättet på vilket före- komsten av en fullmakt ska visas och eventuellt frågan om full- mäktigen ska agera personligen eller om han eller hon i vissa frågor får bemyndiga någon annan att handla i hans eller hennes ställe.7

10.3Artikel 16

Artikel 16

Om den rätt att företräda den vuxne som avses i artikel 15 inte utövas på ett sätt som är tillräckligt för att säkerställa skyddet av den vuxnes person eller egendom, kan denna rätt återkallas eller ändras genom åtgärder som vidtas av en myndighet som är behörig enligt konven- tionen. Om rätten att företräda en vuxen återkallas eller ändras ska den lag som avses i artikel 15 beaktas så långt som möjligt.

Artikel 16 rör tillämplig lag vid åtgärder till skydd för en vuxen när rätten att företräda den vuxne enligt artikel 15 inte utövas på ett sätt som är tillräckligt för att säkerställa skyddet av den vuxnes person eller egendom. I en sådan situation kan rätten återkallas eller ändras genom åtgärder som vidtas av en myndighet som är behörig enligt konventionen. När en åtgärd enligt artikel 16 vidtas ska myndig- heten tillämpa det egna landets lag i enlighet med artikel 13. För att den vuxnes förordnande om tillämplig lag inte helt ska vara utan effekt och av hänsyn till den eljest för framtidsfullmakten tillämp- liga lagen är myndigheterna enligt artikeln dock skyldiga att, så långt som möjligt, beakta den lag som avses i artikel 15. Syftet är

7 Se Paul Lagarde, Explanatory Report, paragraf 106 och 107, samt den finska propositionen RP 61/2010 rd, s. 17.

229

Särskilt om framtidsfullmakter

SOU 2015:74

att