sou 2015 40

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 6 februari 2014 att utse en särskild utre- dare att föreslå hur ett EU-direktiv om bolåneavtal ska genomföras i svensk rätt och att överväga vissa andra näraliggande frågor, bl.a. åtgärder för att öka konsumenternas insyn i hur bolåneräntan bestäms och för att främja en sund amorteringskultur.

Den 24 februari 2014 förordnades hovrättsrådet i Svea hovrätt Jonas Högström att vara särskild utredare.

Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 14 april 2014 kanslirådet vid Finansdepartementet Catarina Erséus, kansli- rådet vid Justitiedepartementet Henrik Holmberg, och departements- sekreteraren vid Finansdepartementet Johanna Nilsson. Samma dag förordnades som experter att biträda utredningen dåvarande juristen vid Konsumentverket, numera kronofogdeaspiranten Ulrika Edlund, ekonomen vid Riksbanken Robert Emanuelsson, chefsekonomen vid Villaägarnas Riksförbund Daniel Liljeberg, chefsjuristen i Svenska Bankföreningen Tomas Tetzell, hovrättsrådet i Svea hovrätt Mats Walberg och utvecklingsledaren vid Boverket Rolf Westerlund. Den 6 maj 2014 förordnades avdelningschefen vid Finansinspektionen Åsa Thalén som expert i utredningen. Genom beslut den 11 juni 2014 entledigades Johanna Nilsson och i hennes ställe förordnades ämnesrådet vid Finansdepartementet Malou Larsson Klevhill som sakkunnig.

Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 3 april 2014 hovrättsassessorn Hedvig Burman.

Utredningen har antagit namnet Bolåneutredningen (Ju 2014:04).

Sammanfattning

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

Bolånedirektivets syfte är att skapa bättre förutsättningar på den inre marknaden för bolån och samtidigt skapa ett högt konsument- skydd. Bolånedirektivet innehåller bestämmelser bl.a. om

–information i marknadsföring och information till konsumenten innan ett avtal ingås,

–hur erbjudanden om bolån ska vara utformade,

–att konsumenten ska ha rätt till en betänketid eller en ångerfrist,

–kreditprövning,

–rådgivning om bolån och

–lån i utländsk valuta.

Bolånedirektivet innehåller också krav på att kreditgivare och kredit- förmedlare av bolån ska godkännas och stå under övervakning av nationella myndigheter. Vidare ställer direktivet krav på kunskap och kompetens hos dem som hanterar bolån. Direktivet föreskriver också att ersättningar och provisioner inom företagen och mellan kreditgivare och kreditförmedlare inte får bestämmas på ett sätt som riskerar att skada konsumentens intressen. Bolånedirektivet innehåller också bestämmelser om fastighetsvärdering.

Utredningens förslag

Genomförande av bolånedirektivet

Utredningen föreslår en ny näringsrättslig lag om kreditgivare och kreditförmedlare av bolån. Lagen ska innehålla grundläggande krav på tillstånd för denna verksamhet, som ska gälla även för den som vill bedriva yrkesmässig verksamhet med rådgivning om bolån. Lagen föreslås också innehålla krav på kreditgivares och kredit- förmedlares verksamhet när det gäller bl.a. ersättningssystemen i företagen, kunskap och kompetens hos personal och ledning samt standarder för värdering av en bostad som ska ställas som säkerhet för ett lån. Företagen som ska omfattas av lagen kommer att stå

SOU 2015:40

Sammanfattning

under tillsyn av Finansinspektionen, som kommer att kunna in- gripa med sanktioner vid misskötsamhet.

För banker och andra kreditinstitut gäller redan krav på tillstånd och företagen står redan under Finansinspektionens tillsyn. Kredit- instituten kommer dock att vara skyldiga att tillämpa den nya lagens regler rörande ersättningssystem, kunskap och kompetens samt bostadsvärdering i sin verksamhet med bolån.

Utredningen föreslår vidare att ett antal nya bestämmelser om bolån införs i konsumentkreditlagen (2010:1846). Bestämmelserna kommer att gälla för all kreditgivning, och i vissa fall kreditförmed- ling, av bolån. Bestämmelserna avser bl.a. krav på marknadsföring och allmän information om bolån samt krav på förhandsinforma- tion i en särskild EU-standardiserad blankett. Dessutom finns sär- skilda krav på förhandsinformation vid kreditförmedling av bolån. Enligt de nya reglerna medges konsumenten även en rätt att få sju dagars betänketid innan ett erbjudande om ett bolån behöver accep- teras. Möjligheten för en kreditgivare att ställa upp som villkor att konsumenten måste köpa andra finansiella produkter för att kunna få ett erbjudande om ett bolån begränsas också. Vidare införs flera nya bestämmelser om rådgivning avseende bolån. Konsumenten ska alltid få information i förväg om den rådgivning som kan erbjudas, och under vilka förutsättningar den erbjuds, t.ex. när det gäller vilket produktutbud som råden utgår ifrån. Rådgivningen ska doku- menteras av kreditgivaren eller kreditförmedlaren. Bestämmelserna innebär ingen skyldighet för en näringsidkare att ge råd. Om inga råd lämnas ska konsumenten alltid bli upplyst om det.

Utredningen föreslår också nya bestämmelser om kreditpröv- ning vid bolånegivning. Den nya regleringen innebär i stora delar en kodifiering av de krav som redan följer av Finansinspektionens och Konsumentverkets allmänna råd om kreditprövning.

Utredningen föreslår vidare nya bestämmelser om bolån i ut- ländsk valuta. Vad som är ett sådant lån utgår från konsumentens förhållanden. Om konsumenten t.ex. har inkomst eller tillgångar i en annan valuta än den som lånet tas i, löper konsumenten risk att drabbas negativt om valutakurserna förändras. Konsumenten ska därför alltid få ett erbjudande om en försäkring eller något annat arrangemang som begränsar riskerna med valutakursförändringar. Konsumenten ska också få regelbundna varningar om att valuta- kursförändringar kan försämra konsumentens betalningsförmåga.

Sammanfattning

SOU 2015:40

När det gäller tillsyn innebär utredningens förslag att både Finans- inspektionen och Konsumentverket ska utöva tillsyn och kunna ingripa med sanktioner mot företag som bryter mot de nya bestäm- melserna i konsumentkreditlagen.

Ökad öppenhet om hur bolåneräntan bestäms och krav på individuella amorteringsplaner

De beskrivna förslagen bygger på bolånedirektivets reglering. Utred- ningen har också lämnat förslag som går utöver bolånedirektivets grundläggande konsumentskydd. I syfte att öka öppenheten om hur räntan bestäms föreslår utredningen bl.a. att konsumenten all- tid, i ett erbjudande om ett bolån, ska få information om olika faktorer som påverkat den ränta som erbjuds. Konsumenten ska också alltid få information om kreditgivarens genomsnittliga ränta under den föregående 12-månadersperioden och kreditgivarens egna kostnader för att finansiera bolånet. Om konsumenten fått ett erbjudande om ett paket av produkter, utöver bolånet, ska kredit- givaren ge information om hur detta påverkat räntan och vad de olika delarna i paketet kostar var och en för sig. Den föreslagna regleringen kommer att utgöra ett komplement till de föreskrifter som Finansinspektionen beslutat om i februari 2015 rörande publi- cering av uppgifter om genomsnittliga räntor på kreditgivarnas webbplatser.

I syfte att stimulera till en sundare amorteringskultur föreslår utredningen att en kreditgivare ska vara skyldig att diskutera amor- tering med konsumenten och presentera en individuellt anpassad amorteringsplan som ligger i konsumentens långsiktiga intresse. Diskussionen ska ske och planen läggas fram senast i samband med att kreditgivaren presenterar ett bindande bolåneerbjudande. Kon- sumenten ska även under bolåneavtalets löptid kunna begära att kreditgivaren presenterar en individuellt anpassad amorteringsplan för honom eller henne. Förslaget är tänkt att komplettera de före- skrifter om amorteringskrav på bolån som Finansinspektionen lagt fram förslag om i mars 2015.

SOU 2015:40

Sammanfattning

Utredningens överväganden

Genomförandet av bolånedirektivet

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma formen för genomförandet. Utredningen har haft som en given utgångspunkt att bolånedirektivet ska genomföras på ett sätt som gör att direktivets syfte och eftersträvade resultat ska upp- nås. I de fall utredningen haft möjlighet att välja mellan olika alter- nativ vid genomförandet, har utredningen strävat efter att ett högt konsumentskydd, avpassat efter svenska förhållanden, ska uppnås. Utredningen har också tagit hänsyn till svenska kreditgivares och kreditförmedlares intresse av att lika villkor ska gälla för alla närings- idkare och att en så likartad reglering som möjligt ska gälla för olika slags lån. Utredningen har vidare strävat efter att de berörda före- tagens merkostnader till följd av de nya reglerna ska bli så små som möjligt. Om företagens kostnader ökar finns risken att det i slut- ändan är konsumenten som drabbas, genom att företagen höjer sina priser.

Utredningen har utgått ifrån att den grundläggande systematiken i dagens lagreglering av kreditgivning till konsumenter ska bevaras. Som en följd av detta har utredningen föreslagit att samtliga bestämmelser som rör det enskilda bolåneavtalet och näringsidka- rens förpliktelser gentemot konsumenten införs i konsumentkredit- lagen och anpassas efter den lagens nuvarande utformning. I många fall har bolånedirektivets bestämmelser överensstämt med vad som redan gäller enligt svensk rätt och inga nya lagregler har då behövts.

När det gäller regler om tillstånd, tillsyn och ingripanden samt bestämmelser som rör de finansiella företagens inre organisation finns sådana i dag i olika näringsrättsliga lagar. Eftersom det inte finns någon näringsrättslig reglering som omfattar alla kreditgivare och kreditförmedlare som är verksamma på bolånemarknaden har det fordrats en ny lag för dessa företag, med undantag för företag som är kreditinstitut, för att genomföra bolånedirektivets krav i dessa delar.

Sammanfattning

SOU 2015:40

Ökad öppenhet om hur bolåneräntan bestäms och krav på individuella amorteringsplaner

Förslagen om förbättrad information kring ränte- och prissättning och en individuellt anpassad amorteringsplan har baserats på två rapporter som Finansinspektionen, på regeringens uppdrag, tagit fram. Utredningen har delat Finansinspektionens bedömning att dagens bolånemarknad i alltför hög utsträckning präglas av en bristande transparens. Enligt en vanligt förekommande uppfattning svarar bankernas publicerade listräntor inte alltid mot den ränta som faktiskt erbjuds. Det kan också vara svårt att förstå vilka faktorer som har påverkat den ränta som erbjuds. En större kun- skap hos konsumenterna om vilka faktorer som påverkar prissätt- ningen av bolån och paket av finansiella produkter kan leda till att konsumenterna lättare kan jämföra olika erbjudanden och fatta mer välgrundade beslut. Därmed förbättras också konsumentens möjlig- heter att förhandla med olika kreditgivare. Enligt utredningen fyller den föreslagna individualiserade informations- och förklarings- plikten en funktion utöver Finansinspektionens föreskrifter om att kreditgivare ska publicera uppgifter om sina faktiska räntor och om vilka faktorer som generellt påverkar räntesättningen. Utredning- ens förslag innebär att konsumenten får ett bättre kunskapsunder- lag som är särskilt avpassat till de individuella förhållandena.

Utredningen har också delat Finansinspektionens bedömning att en individuellt anpassad amorteringsplan kan främja en sund amorteringskultur och bli ett flexibelt verktyg för konsumenterna att bedöma effekterna av amortering på lång sikt. Detta gäller obero- ende av om det kommer att införas krav på viss amortering vid nya bolån i enlighet med de föreskrifter som Finansinspektionen pre- senterat förslag om i mars 2015.

Förslagets konsekvenser

Den nya regleringen av kreditgivare och kreditförmedlare, både i den nya näringsrättsliga lagen och i konsumentkreditlagen, ställer i vissa fall högre krav på näringsidkarna än i dag. För att leva upp till de tillkommande kraven måste näringsidkarna därför lägga ned arbete, och därmed kostnader. Detta gäller exempelvis de nya kraven på information till konsumenten, t.ex. genom det standardiserade

SOU 2015:40

Sammanfattning

EU-faktabladet, de nya informationskraven i samband med det bindande bolåneerbjudandet och i samband med rådgivning om bolån. I vissa fall innebär de nya bestämmelserna dock inte någon väsentlig skillnad jämfört med den praxis som tillämpas av kredit- givare och kreditförmedlare i dag. Det gäller t.ex. krav avseende kreditprövning och inhämtande av kreditupplysning.

Införandet av en ny näringsrättslig lag kommer att innebära kostnader för företag som inte är kreditinstitut, som måste söka tillstånd för verksamheten med bostadskrediter. Företagen kom- mer därmed också att få betala olika slags avgifter till Finansinspek- tionen.

Eftersom utredningens förslag i huvudsak är en följd av ett EU- direktiv, finns det ingen möjlighet att avstå från att genomföra en reglering som når upp till direktivets krav. Och det gäller oavsett om den nya regleringen leder till ökade kostnader för företagen. Förslagen som helhet syftar samtidigt till att fler konsumenter ska bli bättre informerade och därmed kunna göra bättre och mer aktiva val än i dag. I sin tur kan detta leda till en förbättrad kon- kurrens och bättre villkor för konsumenterna på bolånemarknaden. Sammantaget bör detta kunna få positiva effekter på samhälls- ekonomin i stort.

Ikraftträdande

Bestämmelser som genomför bolånedirektivets krav måste enligt direktivet vara tillämpliga senast den 21 mars 2016. Utredningen föreslår därför i huvudsak detta ikraftträdande för de föreslagna författningarna.

Summary

SOU 2015:40

The Mortgage Credit Directive

The purpose of the Mortgage Credit Directive is to create better conditions in the internal market for mortgages while establishing a high level of consumer protection. The Mortgage Credit Directive contains provisions on:

–information provided in marketing materials and information provided to the consumer before an agreement is entered into;

–the design of offers of credits related to residential immovable property;

–the consumer’s right to a period of reflection or a period of withdrawal;

–the assessment of creditworthiness;

–advice on credits related to residential immovable property; and

–loans in foreign currency.

The Mortgage Credit Directive also contains requirements to the effect that creditors and credit intermediaries providing mortgages must be approved and supervised by national authorities. In addition, the Directive lays down requirements for knowledge and competence on the part of those dealing with mortgages. The Directive also prescribes that remuneration and commissions within enterprises and between creditors and credit intermediaries must not be deter- mined in a manner that risks being detrimental to consumer interests. Further, the Directive contains provisions on property valuation.

The Inquiry’s proposals

Implementation of the Mortgage Credit Directive

The Inquiry proposes a new commercial law act on creditors and credit intermediaries offering residential mortgage loans. The act should contain basic requirements for authorisation for these activities, which will also apply to those offering mortgage advice on a professional basis. It is also proposed that the act contain requirements concerning the activities of creditors and credit inter- mediaries with regard to the enterprises’ remuneration systems, the

SOU 2015:40

Summary

knowledge and competence of staff and management, and standards for valuation of residential immovable property offered as security for a loan. The enterprises covered by the act will be subject to super- vision by Finansinspektionen (the Swedish Financial Supervisory Authority), which will have the power to impose sanctions in the event of negligence.

Authorisation is already a requirement for banks and other credit institutions, and these enterprises are already subject to supervision by Finansinspektionen. However, in their mortgage credit activities the credit institutions will be obliged to apply the rules in the new act concerning remuneration systems, knowledge and competence, and valuation of residential immovable property.

The Inquiry also proposes the introduction of a number of new provisions on credits related to residential immovable property in the Consumer Credit Act (2010:1846). These provisions will apply to all granting – and in some cases intermediation – of residential mortgage loans. They refer to requirements on marketing and general information about such loans and requirements on prior information to the consumer using a special standardised EU form. In addition there will be special requirements regarding prior infor- mation in connection with the intermediation of residential mortgage loans. The new rules will also give the consumer the right to a seven-day period of reflection before a mortgage offer has to be accepted. Limits will also be imposed on the possibility of a creditor making the offer of a residential mortgage loan conditional on the consumer buying other financial products. Several new provisions will be introduced on advice relating to mortgages. The consumer must always receive advance information on the advice that can be offered, and the conditions that apply, e.g. the product range that the advice refers to. The advice must be documented by the creditor or credit intermediary. The provisions will not require a business operator to give advice. If no advice is provided, the consumer must always be informed of this.

The Inquiry also proposes new provisions on the assessment of creditworthiness in connection with granting a residential mortgage loan. The new regulations are largely a codification of the require- ments that already follow from the general advice on creditworthi- ness assessment issued by Finansinspektionen and the Swedish Consumer Agency.

Summary

SOU 2015:40

Further, the Inquiry proposes new provisions on mortgage loans in foreign currencies. What constitutes such a loan depends on the consumer’s circumstances. If, for example, the consumer has income or assets in a currency other than the one in which the loan is taken out, the consumer risks being adversely affected if the exchange rate changes. The consumer must therefore always be offered insurance or some other arrangement to limit the exchange rate risk to which the consumer is exposed.

With regard to supervision, the Inquiry’s proposals will mean that both Finansinspektionen and the Swedish Consumer Agency will exercise supervision and be able to impose sanctions on enter- prises that violate the new provisions in the Consumer Credit Act.

Increased transparency about how the mortgage rate is set and requirement concerning individual amortisation plans

The proposals described build on the regulations in the Mortgage Credit Directive. The Inquiry has also presented proposals that go beyond the basic level of consumer protection provided in the Directive. In order to increase transparency about the way in which the mortgage rate is determined, the Inquiry proposes that when a consumer is offered a mortgage, the consumer should always receive information about various factors that have influenced the rate that is offered. The consumer must also always receive information about the creditor’s average mortgage rate over the preceding 12-month period and the creditor’s own costs for financing the loan. If the consumer has been offered a product package in addition to the mortgage, the creditor must provide information about how this has affected the mortgage rate and what each of the various parts of the package costs separately. The proposed regulations will supple- ment the regulations adopted by Finansinspektionen in February 2015 concerning publication of information about average mortgage rates on the creditors’ websites.

To encourage a healthier amortisation culture, the Inquiry pro- poses to require the creditor to discuss amortisation with the con- sumer and present an individually tailored amortisation plan that is in the consumer’s long-term interest. The discussion must be held and the plan presented no later than when the creditor presents a binding mortgage offer. During the term of validity of the mortgage

SOU 2015:40

Summary

agreement as well, the consumer will be entitled to demand that the creditor present an individually tailored amortisation plan for her or him. The proposal is intended to supplement the regulations on amortisation requirements that were proposed by Finansinspek- tionen in March 2015.

The Inquiry’s deliberations

Implementation of the Mortgage Credit Directive

An EU Directive is binding for the Member States as regards the results to be achieved, but leaves it up to the Member States to determine the form of implementation. The Inquiry has proceeded from the given assumption that the Mortgage Credit Directive must be implemented so as to achieve the purpose of the Directive and its intended results. In cases where the Inquiry has been able to choose between different alternatives for implementation, it has sought to ensure a high level of consumer protection, in line with Swedish conditions. The Inquiry has also taken account of the interest of Swedish creditors and credit intermediaries that equal conditions should apply to all business operators and that the regulations applying to different types of credit should be as similar as possible. In addition, the Inquiry has sought to minimise the additional costs the new rules will entail for the enterprises con- cerned. If the enterprises’ costs increase, there is a risk that it is ultimately consumers that will suffer, through the enterprises raising their prices.

The Inquiry has proceeded on the assumption that the system underlying the current statutory regulations on the granting of credit to consumers should be preserved. Consequently, the Inquiry has proposed that all provisions concerning the individual mortgage agreement and the obligations of the business operator towards the consumer be inserted into the Consumer Credit Act and formu- lated so as to fit the Act in its current form. In many cases the provisions of the Mortgage Credit Directive have agreed with Swedish law as it currently stands and no new statutory regulations have then been needed.

With regard to rules on authorisation, supervision and sanctions, and to provisions concerning the internal organisation of financial

Summary

SOU 2015:40

enterprises, these are currently found in various commercial law acts. As there is no commercial law regulation covering all creditors and credit intermediaries active in the mortgage market, a new act has been needed for these enterprises, with the exception of enter- prises that are credit institutions, in order to implement these aspects of the Mortgage Credit Directive.

Increased transparency about how the mortgage rate is set and requirement concerning individual amortisation plans

The proposals on better information about the way in which mortgage rates and prices are set and an individually tailored amortisation plan have been based on two reports produced by

Finansinspektionen on the Government’s instructions. The Inquiry shares Finansinspektionen’s opinion that the current mortgage market is far too much affected by a lack of transparency. Accord- ing to a common perception, the rates listed by the banks do not always correspond to the rate that is actually offered. As it can be difficult to understand which factors have influenced the rate that is offered, it is also difficult for the consumer to take well-founded decisions. If consumers know more about the factors that influence the pricing of residential mortgage loans and financial product packages, it may be easier for them to compare different offers and take more well-founded decisions. This will also put consumers in a better position to negotiate with different creditors. In the Inquiry’s view, the proposed individualised mandatory information and explanation fulfils a function that goes beyond the regulations adopted by Finansinspektionen concerning publication of infor- mation about average mortgage rates and on the factors gererally influencing the mortgage rate offered, as it gives the consumer a better knowledge base which is specially tailored to the individual circumstances.

The Inquiry also shares Finansinspektionen’s opinion that an individually tailored amortisation plan can promote a healthy amortisation culture and be a flexible instrument for consumers in assessing the effects of amortisation in the longer term. This applies regardless of whether or not amortisation requirements are intro- duced by regulations issued by Finansinspektionen.

SOU 2015:40

Summary

Consequences of the proposals

In some respects, the new regulations applying to creditors and credit intermediaries, both in the new commercial law act and in the Consumer Credit Act, will demand more of business operators than is currently the case. Living up to the additional requirements will entail extra work – and hence extra costs – for business operators. This is the case, for example, with the new requirements for information for consumers, e.g. through the standardised EU information sheet, the new information requirements in connection with the binding mortgage offer and in connection with mortgage advice. However, in certain cases the new provisions will not entail any significant change from the current practices followed by creditors and credit intermediaries. This is true, for example, of requirements concerning the assessment of creditworthiness and the obtaining of information from credit databases.

The introduction of a new commercial law act will entail costs for enterprises that are not credit institutions and that will have to apply for authorisation to engage in mortgage activities. These enterprises will then have to pay various fees to Finansinspektionen.

As the Inquiry’s proposals are mainly a consequence of an EU Directive, there is no possibility of refraining from implementing a regulation designed to meet the demands of the Directive. This is true regardless of whether the new regulations lead to increased costs for businesses. Having said that, the proposals as a whole aim to ensure that more consumers are better informed and therefore able to make better and more active choices than at present. This in turn can lead to improved competition and better conditions for consumers in the mortgage market. Overall this should have positive consequences for the economy as a whole.

Entry into force

The provisions implementing the requirements of the Mortgage Credit Directive must take effect by 21 March 2016, in accordance with the Directive. The Inquiry therefore proposes that in the main the proposed statutes enter into force on this date.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Utländska kreditgivare och kreditförmedlare

3 § Vad som krävs för att en utländsk kreditgivare eller en utländsk kreditförmedlare ska få bedriva verksamhet med bostadskrediter i Sverige följer av 2 kap. respektive 3 kap.

För verksamheten hos en utländsk kreditgivare gäller bestäm- melserna i 4 kap. och föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 §. För en utländsk kreditförmedlare gäller för verksam- heten bestämmelserna i 4 kap. 1 och 2 §§ samt föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 6 och 7.

För filialer till utländska kreditgivare och kreditförmedlare gäller också lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Vad som gäller för tillsyn och ingripanden mot utländska kredit- givare och kreditförmedlare följer av 5 kap. och 6 kap.

Rådgivning

4 § Bara kreditgivare och kreditförmedlare som utövar verksamhet enligt denna lag samt svenska eller utländska kreditinstitut som bedriver verksamhet enligt lagen (2004:297) om bank- och finan- sieringsrörelse får tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter till konsumenter.

Detta gäller inte för sådan rådgivning om bostadskrediter som tillhandahålls i enstaka fall i samband med annan yrkesmässig verk- samhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Definitioner av kreditgivare, kreditförmedling, konsument, bostadskredit och rådgivning

5 § Med kreditgivare, konsument, bostadskredit och rådgivning avses detsamma som i konsumentkreditlagen (2010:1846).

6 § Med kreditförmedling avses verksamhet som innebär att en annan näringsidkare än en kreditgivare mot ersättning

1.erbjuder ett kreditavtal,

2.bistår en konsument innan ett kreditavtal ingås, eller

3.ingår ett kreditavtal som ombud för kreditgivaren.

SOU 2015:40

Författningsförslag

Övriga definitioner

7 § I denna lag avses med

1. behörig myndighet: en utländsk myndighet eller annat ut- ländskt organ som har behörighet att besluta om tillstånd för eller registrering av utländska kreditförmedlare eller att utöva tillsyn över sådana förmedlare,

2. bolånedirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkrediter som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/20101,

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,

5. hemland: det land där en kreditförmedlare är upptagen i ett register över kreditförmedlare,

6.kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet, beräknat på det sätt som anges i 1 kap. 5 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

7.nära förbindelser: situationer där två företag står i följande förhållande till varandra;

– det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag

äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,

–det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan före- tagen eller

–båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad för- bindelse med en och samma juridiska person eller står i ett mot- svarande förhållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser föreligger även då ett företag står i följande förhållande till en fysisk person;

–den fysiska personen

a. äger minst 20 procent av kapitalet i företaget,

1 EUT L 60, 28.2.2014, s. 34 (Celex 32014L0017).

Författningsförslag

SOU 2015:40

b.disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i före- taget, eller

c.på annat sätt har sådant inflytande över företaget att perso- nens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhåll- ande till ett dotterföretag, eller

– det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och företaget.

8. utländsk kreditförmedlare: en fysisk eller juridisk person som är upptagen i ett register över kreditförmedlare i ett annat land inom EES.

2 kap. Förutsättningar för kreditgivare att driva verksamhet med bostadskrediter

Tillstånd för svenska kreditgivare

Tillståndsplikt

1 § För att driva verksamhet med kreditgivning av bostadskrediter till konsumenter krävs tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får ges endast till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening.

Förutsättningar för tillstånd

2 § Tillstånd till verksamhet med kreditgivning av bostadskrediter får ges bara om

1.företaget inte är i konkurs eller likvidation,

2.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning av betydelse för verksamheten,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kom- mer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt in- flytande över ledningen i företaget, och

5.den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt

SOU 2015:40

Författningsförslag

och erfarenhet för att delta i ledningen och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbin- delser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

3 § Vid bedömningen enligt 2 § 4 av om en innehavare är lämplig ska innehavarens anseende beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1.innehavaren kommer att motverka att företagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, eller

2.innehavet har samband med eller kan öka risken för

a)penningtvätt som avses i 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åt- gärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b)brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

4 § Företagets bolagsordning eller stadgar ska godkännas i samband med att det får tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag.

Ägarförändringar

5 § Bestämmelserna om ägarprövning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även för kreditgivare som driver verksamhet enligt denna lag.

Ändringar i bolagsordning eller stadgar

6 § En kreditgivare som beslutat att ändra sin bolagsordning eller sina stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag och andra författningar av betydelse för verksamheten samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av verksamheten.

Ett beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan det har godkänts.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Utländska kreditgivares verksamhet i Sverige

7 § Ett utländskt företag får ges tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag från filial i Sverige. Tillstånd ska ges, om

1.företaget har sitt säte i ett land inom EES och där driver en motsvarande verksamhet som regleras i denna lag,

2.företaget står under betryggande tillsyn av en behörig myn- dighet i det land där det har sitt säte och den myndigheten har tillåtit att företaget etablerar sig i Sverige, och

3.det finns skäl att anta att verksamheten här i landet kommer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet.

Svenska kreditgivares verksamhet utomlands

8 § Vill en svensk kreditgivare bedriva verksamhet med bostads- krediter genom att inrätta filial i ett annat land, ska kreditgivaren anmäla denna avsikt till Finansinspektionen.

Uppdragsavtal

9 § En svensk eller utländsk kreditgivare får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i denna verksamhet. Kreditgivaren ska anmäla sådana uppdragsavtal till Finansinspektionen.

Uppdrag åt någon annan att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för verksamheten får ges bara om företaget ansvarar för att

1.verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former och

2.uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på verksam- hetens internkontroll och Finansinspektionens möjligheter att över- vaka att företaget följer de regler som gäller för den.

Uppdrag som avser kreditförmedlingsverksamhet får inte ges till någon annan än en kreditförmedlare som förmedlar bostadskrediter enligt denna lag eller ett svenskt eller utländskt kreditinstitut som bedriver verksamhet enligt lagen (2004:297) om bank- och finansie- ringsrörelse.

SOU 2015:40

Författningsförslag

3 kap. Förutsättningar för kreditförmedlare att driva verksamhet med bostadskrediter

Tillstånd för svenska kreditförmedlare

Tillståndsplikt

1 § För att driva verksamhet med kreditförmedling av bostads- krediter till konsumenter krävs tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får ges till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekono- misk förening.

2 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för sådan kredit- förmedling som sker i enstaka fall i samband med annan yrkes- mässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Förutsättningar för tillstånd

3 § Tillstånd till verksamhet med kreditförmedling av bostads- krediter får ges bara om

1.företaget inte är i konkurs eller likvidation,

2.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning av betydelse för verksamheten,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kom- mer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget

5.den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift,

6.företaget har sitt huvudkontor i Sverige,

7.företaget omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som företaget kan åläggas på grund av fel eller försumlighet i verk- samheten.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbind- elser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Bedömningen av en innehavares lämplighet ska ske i enlighet med det som sägs i 2 kap. 3 §.

Bolagsordning, stadgar, ägarförändringar m.m.

4 § För kreditförmedlare ska 2 kap. 4–6 §§ också tillämpas.

Utländska kreditförmedlares verksamhet i Sverige

5 § En utländsk kreditförmedlare får utan tillstånd enligt denna lag utöva kreditförmedling av och ge råd om bostadskrediter i Sverige genom att antingen inrätta filial här eller genom att från sitt hem- land erbjuda och tillhandahålla tjänster. Verksamheten får påbörjas tidigast en månad efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i kreditförmedlarens hemland har tagit emot en under- rättelse om förmedlarens avsikt att utöva kreditförmedling i Sverige.

Finansinspektionen ska upplysa kreditförmedlaren om de be- stämmelser som gäller för verksamheten här. Om förmedlaren ska utöva verksamheten genom filial, ska sådana upplysningar lämnas innan verksamheten påbörjas.

Svenska kreditförmedlares verksamhet inom EES

6 § Vill en svensk kreditförmedlare inrätta filial för förmedling av och rådgivning om bostadskrediter eller annars erbjuda eller utöva verksamhet med att förmedla bostadskrediter och ge råd om bostads- krediter i ett annat land inom EES ska förmedlaren underrätta Finansinspektionen om sin avsikt innan verksamheten påbörjas.

Finansinspektionen ska inom en månad från det att underrättel- sen togs emot lämna över den till den behöriga myndigheten i det landet. Inspektionen ska samtidigt meddela kreditförmedlaren att en sådan underrättelse skett.

SOU 2015:40

Författningsförslag

Kreditförmedlaren får påbörja sin verksamhet i det andra landet tidigast en månad efter det att den behöriga myndigheten i det andra landet underrättats.

7 § Möjligheten att bedriva verksamhet i ett annat land enligt 6 § medför ingen rättighet för en kreditförmedlare att förmedla bostads- krediter från andra kreditgivare än kreditinstitut i ett land där endast kreditinstitut har tillstånd att ge bostadskrediter.

4 kap. Bestämmelser om verksamheten med bostadskrediter

Övergripande krav på verksamheten

1 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska i sin verksamhet med bostadskrediter tillvarata konsumentens intressen och handla hederligt, rättvist och professionellt. Verksamheten ska grunda sig på relevant information om konsumentens förhållanden och sär- skilda krav samt rimliga antaganden om de risker för konsumenten som kan komma att uppstå under kreditavtalets löptid.

Kunskap och kompetens

2 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska ha personal som har tillräcklig kunskap och kompetens för att sätta samman, erbjuda, bevilja eller förmedla bostadskreditavtal samt ge råd om bostads- krediter.

Om kreditgivaren eller kreditförmedlaren erbjuder andra finansi- ella produkter i samband med verksamheten med bostadskrediter ska den som erbjuder den andra finansiella produkten ha tillräcklig kunskap och kompetens avseende denna.

Ersättningssystem

3 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska ersätta personal som sätter samman, erbjuder, beviljar eller förmedlar bostadskreditavtal eller ger råd om bostadskrediter på ett sätt som inte negativt på- verkar skyldigheterna att ta tillvara konsumentens intressen i

Författningsförslag

SOU 2015:40

enlighet med 1 §. Detsamma ska i förekommande fall gälla för ersättningar från en kreditgivare till en kreditförmedlare.

4 § En kreditgivares ersättning till personal eller annan som på uppdrag av kreditgivaren utför eller ansvarar för kreditprövning av konsumenten får inte vara beroende av andelen beviljade låne- ansökningar. Kreditgivarens ersättningssystem ska vara uppbyggt så att intressekonflikter identifieras, förebyggs och hanteras samt vara utformat på ett sätt som främjar en sund och effektiv risk- hantering och motverkar ett överdrivet risktagande.

5 § En kreditgivares eller kreditförmedlares ersättning till personal som tillhandahåller rådgivning beträffande bostadskrediter till kon- sumenten får inte vara beroende av försäljningsmål.

6 § En kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem enligt 3–5 §§ ska vara utformat på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till företagets storlek och interna organisation samt verksamhetens art, omfattning och komplexitet.

Värdering av säkerheten för krediten

7 § En kreditgivare ska vid värdering av konsumentens bostad när denna ställs som säkerhet för en bostadskredit använda tillförlitliga och av kreditgivaren i förväg fastställda standarder.

Den som utför en värdering ska vara tillräckligt oberoende i förhållande till kreditbeslutsprocessen och ha den kunskap och kompetens som krävs för att fastställa ett tillförlitligt värde.

Värderingen ska dokumenteras och bevaras hos kreditgivaren.

Dokumentation

8 § En kreditgivares kreditbeslut ska dokumenteras så att besluts- underlaget redovisas och kreditärendets hantering kan följas.

9 § En kreditgivare ska dokumentera vilken typ av egendom som accepteras som säkerhet för en bostadskredit och vilka interna rikt- linjer kreditgivaren tillämpar vid sin utlåning.

SOU 2015:40

Författningsförslag

Tystnadsplikt

10 § Uppgifter hos en kreditgivare eller en kreditförmedlare om enskildas förhållanden får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser om att det som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysnings- ändamål.

5 kap. Registrering och tillsyn m.m.

Registreringsmyndighet

1 § Finansinspektionen ska föra ett register över kreditgivare och kreditförmedlare som har tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag.

Tillsynens omfattning

2 § Finansinspektionen har tillsyn över kreditgivare och kredit- förmedlare.

För kreditgivare och kreditförmedlare omfattar tillsynen att verksamheten drivs enligt

1.denna lag, i den utsträckning regleringen är tillämplig på före- tagets verksamhet,

2.andra författningar som reglerar verksamheten och

3.företagets bolagsordning eller stadgar.

För kreditgivare omfattar tillsynen också att verksamheten drivs i enlighet med de standarder som företaget antagit enligt 4 kap. 7 §.

För utländska kreditgivare eller kreditförmedlare omfattar till- synen dock inte företagets bolagsordning eller stadgar.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Upplysningar och undersökningar

3 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska lämna Finansinspek- tionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed samman- hängande omständigheter som inspektionen begär.

4 § Finansinspektionen får, när den anser att det är nödvändigt, genomföra en undersökning hos en kreditgivare, en kreditförmed- lare eller en utländsk kreditgivare eller kreditförmedlare som in- rättat filial här.

5 § Om en kreditgivare eller kreditförmedlare ingår i en koncern, ska de övriga företagen i koncernen lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över kredit- givaren eller kreditförmedlaren.

6 § Har ett företag fått i uppdrag av en kreditgivare att utföra ett visst arbete eller vissa funktioner, ska företaget lämna Finans- inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sam- manhängande omständigheter som inspektionen begär.

Finansinspektionen får genomföra undersökningar hos ett sådant företag, om det behövs för tillsynen över kreditgivaren.

Samarbete och utbyte av information

7 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med andra behöriga myndigheter i den ut- sträckning som följer av bolånedirektivet. Finansinspektionen får begära Europeiska bankmyndighetens bistånd i de fall som anges i artikel 34.2 femte stycket, 34.4 andra stycket b och artikel 37 i bolånedirektivet.

8 § Finansinspektionen ska inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från en annan behörig myndighet lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten ska kunna utöva sin tillsyn enligt bolånedirektivet.

SOU 2015:40

Författningsförslag

9 § Efter underrättelse till Finansinspektionen kan en behörig myn- dighet genomföra en undersökning hos en utländsk kreditförmed- lare som är registrerad i det landet och som har inrättat en filial här.

Avgifter till Finansinspektionen

10 § Svenska och utländska kreditgivare och kreditförmedlare som bedriver verksamhet enligt denna lag ska med årliga avgifter be- kosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag.

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansök- ningar om tillstånd, anmälningar och underrättelser enligt denna lag.

6 kap. Ingripanden

Ingripanden mot kreditgivare och svenska kreditförmedlare

Finansinspektionens ingripanden

1 § Om en kreditgivare eller kreditförmedlare åsidosätter sina skyl- digheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företag- ets verksamhet, bolagsordning, stadgar eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar verksamheten ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då förelägga kreditgivaren eller kredit- förmedlaren att vidta åtgärd inom viss tid, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om en kreditgivares eller kreditför- medlares överträdelse är allvarlig ska dennes tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditgivaren eller kreditförmedlaren gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot kreditgivaren eller kreditförmedlaren och dessa åtgärder be- döms tillräckliga.

Författningsförslag

SOU 2015:40

2 § Finansinspektionen ska återkalla en kreditgivares eller kredit- förmedlares tillstånd om kreditgivaren eller kreditförmedlaren

1.har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

2.har förklarat sig avstå från tillståndet,

3.under en sammanhängande tid av sex månader inte har be- drivit någon verksamhet som tillståndet avser,

4.inte längre uppfyller villkoren för tillstånd i 2 kap. 2 § 1 eller 3 kap. 3 § 1, 6 eller 7.

I fall som avses i första stycket 1, 3 och 4 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.

3 § Om någon som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör för en kreditgivare eller kreditförmedlare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 2 § 5 respektive 3 kap. 3 § 5 får tillståndet åter- kallas bara om Finansinspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är verk- ställande direktör.

I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen be- sluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får ha den ställningen. Inspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelse- ledamot eller verkställande direktör.

Det som sägs i första och andra styckena om verkställande direktör ska tillämpas även på en ställföreträdare eller ersättare för denne.

Gemensam handläggning av ärenden i vissa fall

4 § Om en kreditgivare eller kreditförmedlare har förklarat sig avstå från tillståndet enligt 2 § första stycket 2 och det samtidigt pågår ett ärende om ingripande mot kreditgivaren eller förmedla- ren, får Finansinspektionen, om det är till nytta för utredningen i ingripandeärendet, förena ärendena för gemensam handläggning. I ett sådant fall får Finansinspektionen, om det kan ske utan bety- dande olägenhet för den som ärendet gäller, avgöra frågan om in-

SOU 2015:40

Författningsförslag

gripande innan inspektionen avgör om tillståndet ska återkallas enligt 2 § första stycket 2.

Om det finns skäl för det, får Finansinspektionen besluta att ärendena inte längre ska handläggas gemensamt.

Ingripanden efter en underrättelse från en annan behörig myndighet

5 § Om en behörig myndighet i ett annat land underrättar Finans- inspektionen om att en kreditförmedlare har överträtt föreskrifter som gäller i det landet för förmedlarens verksamhet där eller att det annars finns skäl att anta att kreditförmedlaren bryter mot bestäm- melser som genomför bolånedirektivet, ska inspektionen vidta de åtgärder som anges i 1 och 2 §§, om det föreligger någon omstän- dighet som avses där.

Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Avveckling och förbud att fortsätta verksamheten

6 § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen besluta om hur avvecklingen av verksamheten ska ske.

Ett beslut om återkallelse av tillstånd får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

Sanktionsavgift

7 § Om en kreditgivare eller kreditförmedlare har meddelats beslut om anmärkning eller varning, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.

Avgiften tillfaller staten.

8 § Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av kreditgivarens eller kreditförmedlarens omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under det första verksamhetsåret eller

Författningsförslag

SOU 2015:40

om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

För ett företag som även driver annan verksamhet än den till- ståndspliktiga enligt denna lag ska omsättningen enligt första stycket avse endast verksamheten med bostadskrediter.

9 § När sanktionsavgiftens storlek beslutas, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

10 § Om ett företag inte lämnar de upplysningar som föreskrivits med stöd av 7 kap. 1 § 11 i tid, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om sanktionsavgift och förseningsavgift

11 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finans- inspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

12 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller förse- ningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 11 §.

13 § Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 11 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

14 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

SOU 2015:40

Författningsförslag

Ingripanden mot utländska kreditförmedlare

15 § Finansinspektionen får förelägga en utländsk kreditförmedlare som förmedlar bostadskrediter från en filial i Sverige att göra rätt- else om kreditförmedlaren överträder

–4 kap. 1 § eller 2 §,

–föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 6 och 7,

eller

–6 §, 12 a §, 12 b §, 13 b §, 48 b, 48 e §, 48 f § eller 48 i §§ konsumentkreditlagen (2010:1846).

Om kreditförmedlaren inte följer föreläggandet, ska Finans- inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmed- larens hemland.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda kredit- förmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myn- digheten i kreditförmedlarens hemland samt Europeiska kom- missionen.

16 § Om Finansinspektionen har skäl att anta att en utländsk kreditförmedlare åsidosätter sina skyldigheter enligt bestämmelser som genomför bolånedirektivet i andra fall än som avses i 15 §, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kredit- förmedlarens hemland.

Om den behöriga myndigheten i hemlandet underlåter att vidta åtgärder inom en månad från det att den fått en sådan under- rättelse, eller om kreditförmedlaren fortsätter att åsidosätta sina skyldigheter, trots att hemlandets behöriga myndighet vidtagit åt- gärder, och handlandet klart strider mot svenska konsumenters intressen eller en väl fungerande marknad, får Finansinspektionen förelägga kreditförmedlaren att göra rättelse eller förbjuda kredit- förmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan ett föreläggande eller förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland, Euro- peiska kommissionen och Europeiska bankmyndigheten.

Finansinspektionen får, i stället för att utfärda ett föreläggande eller ett förbud, hänskjuta ärendet till Europeiska bankmyndig- heten och begära bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

17 § Om någon bedriver verksamhet med kreditgivning, förmed- ling eller rådgivning i fråga om bostadskrediter utan att vara be- rättigad till det enligt denna lag, ska Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att upphöra med den.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verk- sam för företagets räkning.

18 § Om en utländsk kreditförmedlare som förmedlar bostads- krediter i Sverige antingen från filial eller genom att tillhandahålla tjänster från sitt hemland, inte längre är upptagen i det register som hemlandet för över kreditförmedlare, ska Finansinspektionen omedelbart förbjuda kreditförmedlaren att förmedla bostads- krediter i Sverige.

Vite

19 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.

7 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vilket innehåll en ansökan om tillstånd enligt denna lag ska ha,

2.de krav på insikt och erfarenhet som ska gälla för deltagande i ledningen av en kreditförmedlare enligt 3 kap. 3 § 5,

3.sådan försäkring för skadeståndsskyldighet som avses i 3 kap.

3 § 7,

4.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan om uppdragsavtal enligt 2 kap. 9 § och vad en kreditgivare i övrigt ska iaktta när det gäller sådana uppdrag,

SOU 2015:40

Författningsförslag

5.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan enligt 2 kap. 8 §eller en underrättelse enligt 3 kap. 6 §,

6.hur kravet i 4 kap. 1 § kan uppfyllas,

7.vilka närmare krav som kan ställas avseende kunskap och kompetens enligt 4 kap. 2 §,

8.en kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem enligt 4 kap. 3–6 §§,

9.vilka krav som kan ställas i fråga om standarder för värdering av säkerhet enligt 4 kap. 7 §, och vad en kreditgivare ska iaktta när det gäller dokumentation av värderingen,

10.vad som ska ingå i en kreditgivares dokumentation enligt 4 kap. 8 och 9 §§,

11.vilka upplysningar ett företag ska lämna till Finansinspek- tionen för dess tillsynsverksamhet enligt 5 kap. 3 och 5 §§, och

12.sådana avgifter som avses i 5 kap. 10 §.

8 kap. Överklagande

1 § Finansinspektionens beslut enligt 6 kap. 17 § andra stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får över- klagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, före-

läggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1.Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

2.Ett företag som bedrivit verksamhet med kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter före den 20 mars 2014 ska uppfylla kraven i 4 kap. 2 § senast den 21 mars 2017.

Vad som gäller om tystnads- plikt i verksamheten hos svenska kreditinstitut, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar, företag som med tillstånd driver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter, företag som med tillstånd driver verk- samhet enligt lagen (2016:000) om kreditgivare och kreditför- medlare av bostadskrediter och värdepappersbolag hindrar inte att uppgifter om lämnade kredi- ter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.

I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kreditinstitut som avses i 4 kap. 1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansierings-

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.2Förslag till

lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173)2 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 a §3 Vad som gäller om tystnads-

plikt i verksamheten hos svenska kreditinstitut, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar, företag som med tillstånd driver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter och värdepappersbolag hindrar inte att uppgifter om lämnade kredi- ter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.

I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kreditinstitut som avses i 4 kap. 1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansierings-

2Lagen omtryckt 1981:737.

3Senaste lydelse 2014:281.

SOU 2015:40 Författningsförslag


rörelse,	utländska	företag som		rörelse, utländska		företag		som
avses i 3 kap. 26 och 27 §§ lagen				avses i 3 kap. 26 och 27 §§ lagen
(2010:751) om betaltjänster, ut-				(2010:751) om betaltjänster, ut-
ländska	företag	som	avses i	ländska	företag	som	avses		i
3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755)				3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755)
om elektroniska pengar, utländ-				om elektroniska pengar, utländ-
ska företag som avses i 4 kap. 1				ska företag som avses i 4 kap. 1
och 4 §§ lagen (2007:528) om				och 4 §§ lagen (2007:528) om
värdepappersmarknaden			samt	värdepappersmarknaden, utländ-
utländska företag som avses i 2 §				ska företag som avses i 2 § lagen
lagen (2014:275) om viss verk-				(2014:275) om viss verksamhet
samhet med konsumentkrediter.				med konsumentkrediter				samt
				utländska	företag	som	avses		i
				1 kap. 3 § lagen (2016:000) om

kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

Bestämmelser om användningen av uppgifter om betalnings- försummelser och kreditmissbruk finns även i 7 §.

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.3Förslag till

lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §4

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1.för kreditinstitut 4 kap. 1, 2 och 4–6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.för värdepappersföretag 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3.för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansie- ringsrörelse,

4.för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

5.för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,

6.för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

7. för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap. 6–7, 10 och 11 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

8.för utgivare av elektroniska pengar 3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

9.för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

10.för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2005:405)

om försäkringsförmedling,

11. för företag som tillhandahåller betaltjänster 3 kap. 26 och 27 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster,

4 Senaste lydelse 2014:280.

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.4Förslag till

lag om ändring i lagen (1996:1006)

om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1996:1006) om anmälnings- plikt avseende viss finansiell verksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §5

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valuta- växling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet ska anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver

inte göras av
1. företag som avses i 1 kap.			1. företag som avses i 1 kap.
2 § 1–3, 6, 17	och 20	lagen	2 § 1–3, 6, 17, 20 och 21 lagen
(2009:62) om	åtgärder	mot	(2009:62) om åtgärder mot
penningtvätt och finansiering av			penningtvätt och finansiering av
terrorism, och			terrorism, och

2. fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsför- medling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

Finansinspektionen ska föra register över personer som har gjort anmälan enligt första stycket.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 8–10 §§ att upphöra med verk- samheten har vunnit laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmälningspliktig verksamhet eller om det på något annat sätt framgår att verksamheten har upphört.

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

5 Senaste lydelse 2014:279.

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.6Förslag till

lag om ändring i lagen (2005:59)

om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 och 4 §§ lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §6

I rimlig tid innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge informa- tion om

1.sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefon- nummer eller sin e-postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffande en mellanman som närings- idkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till närings- idkaren,

2.ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egenskaper,

4.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värde- utvecklingen och avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen,

7.sättet för betalning och för fullgörande,

8.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid ut- övande av ångerrätten,

9.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10.den tid under vilken erbjudandet gäller,

6 Senaste lydelse 2014:14.

SOU 2015:40

Författningsförslag

11.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt återkommande finansiell tjänst,

12.vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller en-

sidigt,

13.vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14.avtalsvillkor om vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15.på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhanda- hålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtalstiden,

16.hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjlig- heter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17.vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som

finns.

Informationen ska ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren ska ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett avtal ingås ska näringsidkaren också till- handahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och	avtals-	Informationen och	avtals-
villkoren ska ges i en handling		villkoren ska ges i en handling
eller i någon annan läsbar och		eller i någon annan läsbar och
varaktig form som är tillgänglig		varaktig form som är tillgänglig
för konsumenten. Om	avtalet	för konsumenten. Om	avtalet
ska ingås genom ett medel för		avser annat än bostadskredit och
distanskommunikation som inte		ska ingås genom ett medel för
tillåter att informationen och		distanskommunikation som inte
avtalsvillkoren ges i sådan form		tillåter att informationen och
före avtalsslutet, ska närings-		avtalsvillkoren ges i sådan form
idkaren ge konsumenten infor-		före avtalsslutet, ska närings-
mationen i denna form snarast		idkaren ge konsumenten infor-
efter det att avtalet har ingåtts.		mationen i denna form snarast
		efter det att avtalet har ingåtts.

Om avtalet avser en betaltjänst enligt lagen (2010:751) om betaltjänster gäller inte första stycket 1–4, 11, 12 och 14–16.

Författningsförslag SOU 2015:40

				4 §
Vid		telefonförsäljning		skall	Vid	telefonförsäljning			ska
näringsidkaren i början av varje					näringsidkaren i början av varje
samtal ge konsumenten infor-					samtal ge konsumenten infor-
mation om sin identitet och					mation om sin identitet och
namnet på den person som är i					namnet på den person som är i
kontakt med konsumenten och					kontakt med konsumenten och
dennes relation till näringsidka-					dennes relation till näringsidka-
ren. Näringsidkaren skall då också					ren. Näringsidkaren ska då också
informera			om samtalets	syfte.	informera		om samtalets	syfte.
Om konsumenten uttryckligen					Om konsumenten uttryckligen
samtycker till det, behöver när-					samtycker till det, behöver när-
ingsidkaren inte ge all den infor-					ingsidkaren inte ge all den infor-
mation som anges i 3 § första					mation som anges i 3 § första
stycket utan endast information					stycket utan endast information
enligt		3 §	första stycket 3–6, 8		enligt 3 § första stycket 3–6, 8
och	15.		Näringsidkaren	skall	och 15. Näringsidkaren ska dock
dock upplysa konsumenten om					upplysa	konsumenten om			att
att ytterligare information finns					ytterligare		information	finns
tillgänglig på begäran samt ange					tillgänglig på begäran samt ange
vad	denna information			avser.	vad denna		information	avser.
Det som sägs i 3 § andra stycket					Det som sägs i 3 § andra stycket
gäller också vid telefonförsäljning.					gäller också vid telefonförsäljning.
Snarast efter det att avtalet					Snarast efter det att avtalet
har	ingåtts skall näringsidkaren				har ingåtts ska näringsidkaren ge
ge konsumenten all den infor-					konsumenten all den infor-
mation som avses i 3 § första					mation som avses i 3 § första
stycket och samtliga avtalsvillkor					stycket och samtliga avtalsvillkor
i en handling eller i någon annan					i en handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form som är					läsbar och varaktig form som är
tillgänglig för konsumenten.					tillgänglig för konsumenten.
					Vid	telefonförsäljning		av	en
					kredit tillämpas bestämmelserna i
					första och andra stycket i den ut-
					sträckning och på det sätt som
					anges i	10	och 10 a §§	konsu-
					mentkreditlagen (2010:1846).

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

SOU 2015:40

Författningsförslag

1.7Förslag till

lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 4, 5 och 12 §§ samt 3 kap. 7 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §7

Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1.bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.livförsäkringsrörelse,

3.verksamhet av det slag som beskrivs i 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

4.verksamhet som kräver anmälan till eller ansökan hos Finans- inspektionen enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avse- ende viss finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlånings- verksamhet,

5.försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäk- ringsförmedling, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäk- ring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,

6.verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

7.fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappers- fonder,

8.verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registre- ring enligt fastighetsmäklarlagen (2011:666),

9.verksamhet för kasinospel enligt kasinolagen (1999:355),

10.verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag,

11.yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster men som inte omfattas av 10,

7 Senaste lydelse 2014:278.

Författningsförslag

SOU 2015:40

12.yrkesmässig verksamhet som består i att lämna råd i avsikt att påverka storleken på en skatt eller avgift (skatterådgivare),

13.yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

14.yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 13, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

15.yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14,

16.yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten avser försäljning mot kontant betalning som uppgår minst till ett belopp som motsvarar 15 000 euro,

17.verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster enligt lagen (2010:751) om betaltjänster,

18.verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut,


19. förvaltning		av alternativa		19. förvaltning		av alternativa
investeringsfonder		enligt	lagen	investeringsfonder		enligt	lagen
(2013:561) om förvaltare av alter-				(2013:561) om förvaltare av alter-
nativa investeringsfonder, eller				nativa investeringsfonder,
20. verksamhet		med konsu-		20. verksamhet		med konsu-
mentkrediter	enligt		lagen	mentkrediter	enligt		lagen
(2014:275) om viss verksamhet				(2014:275) om viss verksamhet
med konsumentkrediter.				med konsumentkrediter, eller
				21. verksamhet		med	kredit-
				givning, kreditförmedling och råd-
				givning i fråga om bostadskrediter
				enligt lagen (2016:000) om kredit-

givare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

SOU 2015:40 Författningsförslag

			4 § 8
I fråga om verksamheter som				I fråga om verksamheter som
avses i 2 § 1–7, 17, 19 och 20				avses i 2 § 1–7, 17 och 19–21
gäller lagen även filialer i Sverige				gäller lagen även filialer i Sverige
till utländska juridiska personer				till utländska juridiska personer
med huvudkontor i utlandet.				med huvudkontor i utlandet.
			2 kap.
			4 §9
Med utomstående i 3 § tredje stycket avses
1. fysiska eller juridiska per-				1. fysiska eller juridiska per-
soner	med	verksamhet	som	soner	med	verksamhet	som
anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17,				anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17,
19 och 20, godkända eller aukto-				och 19–21, godkända eller aukto-
riserade revisorer och advokater				riserade revisorer och advokater
med hemvist inom EES, som				med hemvist inom EES, som
har tillstånd eller är registrerade				har tillstånd eller är registrerade
i ett särskilt yrkesregister, eller				i ett särskilt yrkesregister, eller
2. fysiska eller juridiska per-				2. fysiska eller juridiska per-
soner	med	verksamhet	som	soner	med	verksamhet	som
anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17,				anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17
19 och 20, godkända eller aukto-				och 19–21, godkända eller aukto-
riserade revisorer och advokater				riserade revisorer och advokater
med hemvist utanför EES, som				med hemvist utanför EES, som
har tillstånd eller är registrerade				har tillstånd eller är registrerade
i ett särskilt yrkesregister, om				i ett särskilt yrkesregister, om
de tillämpar bestämmelser rör-				de tillämpar bestämmelser rör-
ande kundkännedom och bevar-				ande kundkännedom och bevar-
ande av handlingar som mot-				ande av handlingar som mot-
svarar kraven i Europaparla-				svarar kraven i Europaparla-
mentets och		rådets direktiv		mentets och		rådets direktiv
2005/60/EG av den 26 oktober				2005/60/EG av den 26 oktober
2005 om åtgärder för att för-				2005 om åtgärder för att för-
hindra att det finansiella syste-				hindra att det finansiella syste-
met	används	för penningtvätt		met	används	för penningtvätt

8Senaste lydelse 2014:795.

9Senaste lydelse 2014:795.

Författningsförslag

SOU 2015:40

och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

och finansiering av terrorism10 och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

5 §11

Bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ gäller

inte för
1. svenska myndigheter,
2. verksamhetsutövare som	2. verksamhetsutövare som
anges i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20,	anges i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–21,
och som har hemvist	och som har hemvist

a)inom EES,

b)i en stat utanför EES om staten har bestämmelser om åtgär- der mot penningtvätt som motsvarar dem som föreskrivs i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism(3) och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs,

3. företag inom EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamen- tets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG12,

4. företag utanför EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till motsvarande handel och omfattas av motsvarande informations- skyldighet som företag under 3,

5. livförsäkringar, om den årliga premien uppgår till ett belopp motsvarande högst 1 000 euro eller engångspremien uppgår till ett belopp motsvarande högst 2 500 euro,

6. pensionsförsäkringar enligt 58 kap. 4–16 §§ inkomstskatte- lagen (1999:1229) som inte får återköpas,

10EUT L 309, 25.11.2005, s. 15 (Celex 32005L0060).

11Senaste lydelse 2014:795.

12EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039).

SOU 2015:40

Författningsförslag

7.pensionsavtal och pensionsrätter för anställda eller i den för- säkrades förvärvsverksamhet, om inbetalning sker i form av avdrag på lön och överlåtelse av rättigheter inte är tillåten,

8.elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar

a) om det penningvärde som kan lagras på ett elektroniskt medium som inte kan laddas uppgår till högst 250 euro, eller

b) när det gäller elektroniska medier som kan laddas, det penning- värde som omsätts under ett kalenderår inte överstiger 2 500 euro och högst 1 000 euro kan lösas in under samma period, eller

9.när det gäller verkliga huvudmän bakom gemensamma kon- ton som förvaltas av advokater eller andra oberoende jurister som har hemvist

a) inom EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran, eller

b) i en stat utanför EES, om uppgifter om de verkliga huvud- männens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran och advokaten eller den oberoende juristen omfattas av skyldigheter som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamen- tets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa skyldigheter uppfylls.

12 §13

Verksamhetsutövare som av-	Verksamhetsutövare som av-
ses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20	ses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–21
ska tillämpa bestämmelserna om	ska tillämpa bestämmelserna om
kundkännedom och bevarande	kundkännedom och bevarande
av handlingar enligt 2 kap. även	av handlingar enligt 2 kap. även
för sina filialer och majoritets-	för sina filialer och majoritets-
ägda dotterföretag med hemvist	ägda dotterföretag med hemvist
utanför EES, om inte hemvist-	utanför EES, om inte hemvist-
landets lag hindrar detta.	landets lag hindrar detta.

En verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att effektivt hantera risken för penningtvätt och finansiering av terrorism om

13 Senaste lydelse 2014:795.

Författningsförslag

SOU 2015:40

bestämmelserna som anges i första stycket inte kan tillämpas samt skriftligen underrätta Finansinspektionen om detta.

	3 kap.
	7 §14
En verksamhetsutövare som		En verksamhetsutövare som
avses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20		avses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–21
ska ha ett system för att snabbt		ska ha ett system för att snabbt
och fullständigt	kunna lämna	och fullständigt	kunna lämna
upplysningar om	huruvida de	upplysningar om	huruvida de
under de senaste fem åren har		under de senaste fem åren har
haft en affärsförbindelse med en		haft en affärsförbindelse med en
viss person och, om så skulle		viss person och, om så skulle
vara fallet, om förbindelsens art.		vara fallet, om förbindelsens art.

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

14 Senaste lydelse 2014:795.

SOU 2015:40

Författningsförslag

1.8Förslag till

lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 5 § offentlighets- och sekretess- lagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 kap.

5 §15

Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende hos en statlig myndighet om innehav av

1.aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappers- bolag, fondbolag eller försäkringsaktiebolag,

2.andelar i medlemsbank eller kreditmarknadsförening, eller

3. aktier eller andelar i börs,			3. aktier eller andelar i börs,
clearingorganisation,		central	clearingorganisation,			central
värdepappersförvarare, betalnings-			värdepappersförvarare, betalnings-
institut, institut för elektroniska			institut, institut för elektroniska
pengar eller företag som driver			pengar, företag som driver verk-
verksamhet	enligt	lagen	samhet	enligt lagen		(2014:275)
(2014:275) om viss verksamhet			om viss verksamhet med konsu-
med konsumentkrediter.			mentkrediter, eller företag				som
			driver	verksamhet	enligt		lagen
			(2016:000) om kreditgivare och
			kreditförmedlare		av	bostads-
			krediter.

Sekretessen gäller inte beslut av myndigheten och inte heller för uppgift från en annan myndighet om uppgiften inte är sekretess- reglerad där.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

15 Senaste lydelse 2014:277.

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.9Förslag till

lag om ändring i konsumentkreditlagen (2010:1846)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (2010:1846) dels att 2, 4, 6–8, 10, 13, 17, 19, 32, 33, 36, 48 §§ ska ha följande

lydelse

dels att det i lagen ska införas nya paragrafer, 7 a, 7 b, 9 a, 10 a, 12 a–12 c, 13 a–13 d, 20 a, 20 b, 48 a–48 i §§ samt närmast före 7 b, 13 a, 20 a och 48 c §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

I lagen avses med

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ur- sprungliga kreditgivarens fordran,

kreditavtal: ett avtal om lån, kontokredit, betalningsanstånd eller liknande,

kontokredit: ett kreditavtal som innebär en fortlöpande rätt att utnyttja ett kreditutrymme,

kreditköp: ett köp av en vara eller tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av

–säljaren, eller

–annan kreditgivare, om det görs på grund av en överens- kommelse mellan denne och säljaren eller om varan eller tjänsten anges i kreditavtalet,

kontantpris: det pris till vilket en vara eller tjänst vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,

kreditkostnad: det samman- lagda beloppet av räntor, av- gifter och andra kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, dock med undantag för notariatsavgifter,

kreditkostnad: det samman- lagda beloppet av räntor, av- gifter och andra kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, inklusive nödvändiga kostnader för värde-

SOU 2015:40

Författningsförslag

ring, dock med undantag för notariatsavgifter,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden, kreditränta: räntekostnaden per år för den vid varje tid obetalda

delen av skulden angiven som en ränta,

effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräk- nad på kreditbeloppet, i förekommande fall med hänsyn tagen till att delbetalningar ska göras under den löpande kredittiden.

bostadskredit:

–en kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller lik- nande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller

–en kredit som konsumenten tar i syfte att förvärva eller be- hålla äganderätt till fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller lik- nande rätt eller en befintlig eller planerad byggnad, utom i de fall det handlar om en överbrygg- ningskredit.

utländsk valuta: en annan valuta än valutan i det land inom EES där konsumenten är bosatt eller den valuta i vilken konsu- menten erhåller sin inkomst eller innehar de tillgångar som ska an- vändas som betalning av krediten.

rådgivning: personliga rekom- mendationer avseende bostads- kreditavtal, som inte bara utgör beviljandet av en kredit eller kreditförmedling.

Författningsförslag SOU 2015:40

4 §

För en annan räntefri kredit än kontokredit som inte är för- bunden med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information i 7–10 §§, om kreditprövning i 12 och 13 §§, om dokumentation av kreditavtalet i 14 §, om ångerrätt i 21–25 §§, om underrättelse vid en överlåtelse i 28 § andra stycket eller om uppsägning av kredit- avtal med obestämd löptid i 37 §.

För en räntefri kontokredit som inte är förbunden med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information i 7–10 §§ och 14 § andra och tredje styckena, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om upp- sägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information vid marknadsföring i 7 § andra stycket 4–6 och tredje stycket, om infor- mation i kreditavtalet i 14 § andra stycket, om ångerrätt i 21–25 §§, om betalning av skulden i förtid i 32–36 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en kredit som är förenad	För en bostadskredit gäller
med panträtt i fast egendom,	inte bestämmelserna om betal-
tomträtt eller bostadsrätt eller	ningsplan i 16 §, om ångerrätt i
liknande rätt eller som är förenad	21–25 §§ eller om uppsägning av
med motsvarande rätt i byggnad	kreditavtal med obestämd löptid
som inte hör till fastighet gäller	i 37 §.
inte bestämmelserna om betal-
ningsplan i 16 §, om ångerrätt i
21–25 §§ eller om uppsägning av
kreditavtal med obestämd löptid
i 37 §.

För en kredit som lämnas av ett kreditinstitut eller värde- pappersbolag för finansiering av ett avtal med institutet eller bolaget om köp av finansiella instrument gäller inte bestämmel- serna om information i 8–10 §§ och 14 § andra och tredje styckena eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

SOU 2015:40 Författningsförslag

6 §

Näringsidkaren ska i sitt för-	Näringsidkaren ska i sitt för-
hållande till konsumenten iaktta	hållande till konsumenten iaktta
god kreditgivningssed. Närings-	god kreditgivningssed. Närings-
idkaren ska därvid ta till vara	idkaren ska därvid ta till vara
konsumentens intressen med	konsumentens intressen med
tillbörlig omsorg och ge de för-	tillbörlig omsorg och ge de för-
klaringar som konsumenten be-	klaringar som konsumenten be-
höver.	höver. Den information som när-
	ingsidkaren är skyldig att lämna
	enligt denna lag ska lämnas utan
	kostnad för konsumenten.

7 §

Näringsidkaren ska vid marknadsföring av kreditavtal, med angivande av ett representativt exempel, lämna information om den effektiva räntan för krediten.

Om någon annan räntesats eller sifferuppgift än den effektiva räntan anges i marknadsföringen, ska näringsidkaren dessutom, med angivande av ett representativt exempel, lämna information om

1.krediträntan, med angivande av om den är bunden eller rörlig,

2.avgifter och andra kostnader som utgör en del av kredit- kostnaden,

3.kreditbeloppet,

4.kreditavtalets löptid,

5. det sammanlagda belopp	5. det sammanlagda belopp
som ska betalas av konsumenten	som ska betalas av konsumenten,
och storleken på avbetalningar,	antalet avbetalningar och storle-
och	ken på avbetalningarna, och

6. kontantpriset och den kontantinsats som krävs vid kreditköp. Om konsumenten är skyldig att ingå ett avtal om en kom- pletterande tjänst till kreditavtalet, och kostnaderna för tjänsten inte kan fastställas i förväg, ska skyldigheten anges i marknads-

föringen i anslutning till informationen om den effektiva räntan.

Informationen ska lämnas på	Informationen ska lämnas på
ett klart, kortfattat och fram-	ett klart, kortfattat och fram-
trädande sätt.	trädande sätt. Den effektiva räntan
	ska anges i marknadsföringen på

SOU 2015:40

Författningsförslag

gifter om

1.uppgiftslämnarens namn, organisationsnummer och adress,

2.i förekommande fall de ändamål som krediten får använ- das för,

3.vilka säkerheter som kan komma att krävas för ingående av kreditavtalet,

4.kreditavtalets möjliga löp-

tid,

5.vilken typ av ränta som kan erbjudas med angivande av om räntan är rörlig eller bunden, och om den är bunden, vilka olika räntebindningstider som kan er- bjudas jämte en kort beskrivning av vad som kännetecknar rörlig respektive bunden ränta med olika bindningstider och vad detta inne- bär för konsumenten,

6.i vilken valuta som bostads- krediten kan erbjudas och, i före- kommande fall en förklaring av vad det innebär för konsumenten att ta ett lån i utländsk valuta,

7.det sammanlagda kredit- beloppet, kreditkostnden, det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och den effektiva räntan, med angivande av representativa exempel,

8.eventuella andra kostnader, som inte ingår i kreditkostnaden, som ska betalas i samband med ett kreditavtal,

9.olika alternativ för åter- betalning av krediten till kredit- givaren med angivande av amor-

SOU 2015:40

Författningsförslag

8 §

Näringsidkaren ska i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ge konsumenten information om

1.vilket slags kredit det rör sig om,

2.kreditgivarens och kreditförmedlarens namn, organisations- nummer och adress,

3.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

4.kreditavtalets löptid,

5.varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

6.krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referensindex eller referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor för ändring av krediträntan,

7.den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsu- menten,

8.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika krediträntor; om en betalning inte avräknas utan sparas eller investeras för konsumentens räkning, ska det anges,

9.avgifter med anledning av kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,

10.notariatsavgifter,

11.skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet,

12.dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som ska betalas när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

13.påföljder vid dröjsmål med betalning,

14.begärda säkerheter,

15.förekomst eller avsaknad av ångerrätt,

16.konsumentens rätt till förtidsbetalning samt kreditgivarens rätt till ränteskillnadsersättning och hur denna ersättning ska be- räknas,

17.konsumentens rätt att få information om att en kredit inte beviljats,

18.konsumentens rätt att få ett utkast till ett kreditavtal, och

19.den tid under vilken erbjudandet gäller.

Informationen ska ges i formuläret ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. Formuläret ska tillhandahållas kon- sumenten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form

Författningsförslag

SOU 2015:40

som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Informationen i formuläret ska begränsas till det som anges i första stycket.

Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan kostnad ge honom eller henne ett utkast till ett kreditavtal.

Om det är fråga om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostads- rätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastig- het, behöver näringsidkaren bara ge den information som anges i 7 § första stycket och andra stycket 1–4. Informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten.

9 a §

I fråga om en bostadskredit ska näringsidkaren i stället för vad som anges i 8 och 9 §§ ge konsumenten anpassad informa- tion om krediten genom att över- lämna ett standardiserat EU- faktablad. Det standardiserade EU-faktabladet ska tillhanda- hållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten. Det ska överlämnas i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås och utan onödigt dröjsmål efter det att konsumenten lämnat uppgifter

SOU 2015:40

Författningsförslag

om sina önskemål och behov samt de uppgifter om sin ekonomiska situation som behövs för att kredit- givaren ska kunna göra en kredit- prövning av konsumenten.

Om ett standardiserat EU- faktablad lämnats före ett bin- dande erbjudande, ska ett nytt faktablad lämnas tillsammans med det bindande erbjudandet om erbjudandets egenskaper skiljer sig från uppgifterna i det tidigare lämnade faktabladet.

					10 §16
Vid	telefonförsäljning av				en	Vid telefonförsäljning		av en
kredit tillämpas i stället för 8 §						annan kredit än en bostadskredit
första	stycket och 9 § första					tillämpas i stället för 8 § första
stycket	det		som	föreskrivs	i	stycket och 9 § första stycket
3 kap.	4 §	första		stycket lagen		det som föreskrivs i 3 kap. 4 §
(2005:59)		om distansavtal och				första stycket	lagen (2005:59)
avtal utanför affärslokaler. Den						om distansavtal och avtal utan-
beskrivning			av den finansiella			för affärslokaler. Den beskriv-
tjänstens huvudsakliga egenska-						ning av den finansiella tjänstens
per som ska ges enligt det stycket						huvudsakliga	egenskaper	som
ska innehålla information om						ska ges enligt det stycket ska
						innehålla information om

1.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,

2.kreditavtalets löptid,

3.varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

4.krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referensindex eller referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor för ändring av krediträntan,

5.den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsu- menten, och

16 Senaste lydelse 2014:17.

Författningsförslag

SOU 2015:40

6. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika krediträntor.

Om det är fråga om en kredit som avses i 9 §, ska beskrivningen innehålla information om kreditbeloppet, krediträntan med villkor för den och angivande av referensindex eller referensräntor samt den effektiva räntan med angivande av ett representativt exempel. Om avtalet innebär att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela den utestående krediten, ska också det anges.

10 a §

Vid telefonförsäljning av en bostadskredit gäller, utöver den informationsskyldighet som följer av 9 a § första stycket, det som föreskrivs i 3 kap. 4 § första stycket lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Den beskrivning av den finansi- ella tjänstens huvudsakliga egen- skaper som ska ges enligt det stycket ska minst innehålla de uppgifter som avses i det i 9 a § angivna standardiserade EU- faktabladets del A, avsnitten 3–6.

12 a §

Vid kreditprövningen avse- ende en bostadskredit ska de upp- gifter som är nödvändiga för att bedöma konsumentens möjlig- heter att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet kontrolleras på ett lämpligt sätt.

Uppgifter om hur kreditpröv- ningen gått till och vilka uppgifter som inhämtats ska dokumenteras och bevaras av kreditgivaren.

SOU 2015:40

Författningsförslag

12 b §

Näringsidkare som erbjuder bostadskrediter ska på ett tydligt sätt informera konsumenten om vilka uppgifter som konsumenten behöver lämna för att en kredit- prövning ska kunna genomföras och vilka uppgifter som kommer att inhämtas från en extern data- bas. Näringsidkaren ska infor- mera konsumenten om att under- låtenhet att lämna uppgifter kan leda till att krediten inte beviljas.

12 c §

Vid kreditprövningen avse- ende en bostadskredit får bedöm- ningen inte till övervägande del grunda sig på att den avsedda säkerhetens värde överstiger kredit- beloppet eller att säkerheten antas komma att stiga i värde. Detta gäller inte kreditavtal där kredit- beloppet och förekommande kredit- kostnader ska betalas först i sam- band med försäljning eller annan överlåtelse av säkerheten som sker i anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller dödsfall.

	13 §
Beviljas inte krediten,	ska	Beviljas inte	krediten, ska
näringsidkaren underrätta	kon-	näringsidkaren	snarast	under-
sumenten om orsaken till det.		rätta konsumenten om orsaken
Beror det på uppgifter som här-		till det. Beror det på uppgifter
rör från en extern databas, ska		som härrör från en extern data-
konsumenten snarast och	utan	bas, ska konsumenten		under-

SOU 2015:40

Författningsförslag

amortering och i anslutning till det lägga fram ett förslag till en individuellt anpassad amorte- ringsplan i en handling eller i någon annan läsbar eller varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten. Amorteringsplanen ska ligga i konsumentens långsiktiga intresse.

Konsumenten kan under bostadskreditavtalets löptid begära att ett nytt förslag till amorte- ringsplan upprättas, om konsu- mentens förhållanden har för- ändrats på något sätt som har betydelse för amorteringsvillkoren eller om konsumenten har något annat särskilt skäl.

					17 §
Räntesatsen får ändras endast om det har avtalats.
Räntesatsen får				ändras	till	Räntesatsen får ändras		till
konsumentens nackdel endast i						konsumentens nackdel endast i
den utsträckning som det moti-						den utsträckning som det moti-
veras		av	kreditpolitiska beslut,			veras	av kreditpolitiska beslut,
ökade		upplåningskostnader			för	ökade	upplåningskostnader	för
kreditgivaren eller andra kost-						kreditgivaren eller andra kost-
nadsökningar som kreditgivaren						nadsökningar som kreditgivaren
inte skäligen kunde förutse när						inte skäligen kunde förutse när
avtalet ingicks. Vid kredit som är						avtalet ingicks. Vid bostadskredit
förenad med panträtt i fast						med en sammanlagd löptid om
egendom, tomträtt eller bostads-						minst 10 år och med en ränta
rätt eller liknande rätt eller som						som är bunden under viss del av
är förenad med motsvarande rätt						avtalstiden, minst tre månader,
i byggnad som inte hör till fastig-						har dock kreditgivaren, om det
het med en sammanlagd löptid						finns förbehåll om det i avtalet,
om	minst 30 år och med				en	rätt att vid utgången av en sådan
ränta som är bunden under viss						del av avtalstiden ändra räntan
del	av		avtalstiden,	minst	tre	så att den motsvarar den ränta

Författningsförslag SOU 2015:40

månader, har dock kreditgiva-			som kreditgivaren vid den tid-
ren, om det finns förbehåll om			punkten	allmänt			tillämpar		för
det i avtalet, rätt att vid ut-			nya krediter av motsvarande slag.
gången av en sådan del av avtals-
tiden ändra räntan så att den
motsvarar den ränta som kredit-
givaren vid den tidpunkten all-
mänt tillämpar för nya krediter
av motsvarande slag.
Utan hinder av andra stycket			Utan hinder av andra stycket
får räntesatsen ändras på visst			får räntesatsen ändras på visst
sätt i anslutning till ändringar i			sätt i anslutning till ändringar i
en referensränta som kreditgiva-			en referensränta som kreditgiva-
ren inte har något betydande			ren inte har något betydande
inflytande över. Ett avtalsvillkor			inflytande över. En sådan referens-
om detta får förenas med ett			ränta ska vara tydlig och till-
undantag	om	att räntesatsen	gänglig för		kreditavtalets parter
under särskilda		förutsättningar	och ska dokumenteras av kredit-
ska ändras mer eller mindre än			givaren eller tillhandahållaren av
som följer av anknytningen till			referensräntan.			Ett		avtalsvillkor
referensräntan. Undantaget ska			om detta får förenas med ett
bestämmas så att det inte blir			undantag	om		att		räntesatsen
mindre förmånligt för konsu-			under särskilda				förutsättningar
menten	än för kreditgivaren.		ska ändras mer eller mindre än
Det ska uppfylla kraven i andra			som följer av anknytningen till
stycket.			referensräntan. Undantaget						ska
			bestämmas så att det inte blir
			mindre förmånligt för konsu-
			menten	än	för		kreditgivaren.
			Det ska uppfylla kraven i andra
			stycket.

Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte- ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel.

SOU 2015:40 Författningsförslag

			19 §
Kreditgivaren ska underrätta			Kreditgivaren ska underrätta
konsumenten om en ränteänd-			konsumenten om en ränteänd-
ring innan den börjar gälla.			ring innan den börjar gälla.
Underrättelsen ska lämnas i en			Underrättelsen ska lämnas i en
handling eller i någon annan			handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form som är			läsbar och varaktig form som är
tillgänglig	för	konsumenten.	tillgänglig	för	konsumenten.
I fråga om kredit som är förenad			I fråga om en bostadskredit får
med panträtt i fast egendom,			kreditgivaren i stället underrätta
tomträtt	eller	bostadsrätt eller	konsumenten om en ränteänd-
liknande rätt eller som är förenad			ring genom annonsering i dags-
med motsvarande rätt i byggnad			press. Sker underrättelsen genom
som inte hör till fastighet, får			annonsering, ska		konsumenten
kreditgivaren i stället underrätta			underrättas personligen senast i
konsumenten om en ränteänd-			samband	med nästa avisering
ring genom annonsering i dags-			eller kontoutdrag.
press. Sker underrättelsen genom
annonsering, ska konsumenten
underrättas personligen senast i
samband	med	nästa avisering

eller kontoutdrag.

Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något bestämmande inflytande över, får konsumenten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna har avtalat om det och den nya referensräntan har offentliggjorts och är tillgänglig hos kreditgivaren.

Bostadskrediter i utländsk valuta

20 a §

Kreditgivare som beviljar bostadskrediter i utländsk valuta ska erbjuda konsumenten en för- säkring eller något annat arrange- mang som begränsar risken för att valutakursförändringar påverkar konsumentens förmåga att betala kreditfordran.

SOU 2015:40

Författningsförslag

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten.

33 §17

Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om det har gjorts förbehåll om detta i avtalet och

1.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordran,

2.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kredit- fordran och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter,

3.konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betalning,

4.säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller

5.det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.

Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.

Om en kredit är förenad med				Kreditgivaren	har rätt till
panträtt i fast egendom, tomträtt				betalning av en bostadskredit i
eller	bostadsrätt	eller	liknande	förtid på grund av försämrad
rätt eller är förenad med mot-				säkerhet endast	om säkerheten
svarande rätt i byggnad som inte				har avsevärt försämrats till följd
hör till fastighet, har kreditgiva-				av någon annan orsak än en
ren rätt till betalning i förtid på				allmän prisnedgång på den rele-
grund	av försämrad		säkerhet	vanta marknaden.
endast om säkerheten har avse-
värt försämrats till följd av
någon annan orsak än en allmän
prisnedgång på		den	relevanta
marknaden.

17 Senaste lydelse 2014:201.

Författningsförslag SOU 2015:40

I fråga om kredit som är			I fråga om en bostadskredit
förenad med panträtt i fast egen-			som har en bunden ränta för hela
dom, tomträtt eller	bostadsrätt		eller en del av avtalstiden, dock
eller liknande rätt eller som är			minst tre månader, har kredit-
förenad med motsvarande rätt i			givaren trots första–tredje styck-
byggnad som inte hör till fastighet			ena rätt att få betalning i förtid
och räntan för krediten är bun-			på den dag då den tid för vilken
den för hela eller en del av			räntan är bunden löper ut. Detta
avtalstiden, dock	minst	tre	gäller dock endast om det har
månader, har kreditgivaren trots			gjorts förbehåll om det i avtalet
första–tredje styckena rätt att få			och det finns synnerliga skäl.
betalning i förtid på den dag då
den tid för vilken räntan är
bunden löper ut. Detta		gäller

dock endast om det har gjorts förbehåll om det i avtalet och det finns synnerliga skäl.

36 §18

Vid förtidsbetalning enligt 32–35 §§ ska konsumenten betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtids- betalningen men inte för tiden därefter. När kreditgivarens fordran beräknas ska de grunder som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed tillämpas.

Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Om krediträntan är bunden när förtids- betalningen sker, har kreditgivaren dock rätt att ta ut ränte- skillnadsersättning av kredittagaren för den tid som återstår, om förbehåll har gjorts om detta och i den utsträckning som det överensstämmer med god kreditgivningssed.

Ränteskillnadsersättningen får
1. för kredit som är förenad	1. för en bostadskredit högst
med panträtt i fast egendom,	motsvara skillnaden mellan räntan
tomträtt eller bostadsrätt eller	på krediten och den ränta som
liknande rätt eller som är förenad	vid betalningstillfället i allmän-
med motsvarande rätt i byggnad	het gäller för bostadsobligationer
som inte hör till fastighet högst	med en löptid som motsvarar

18 Senaste lydelse 2014:201.

SOU 2015:40 Författningsförslag

motsvara skillnaden mellan	återstående räntebindningstid
räntan på krediten och den ränta	ökad med en procentenhet, och
som vid betalningstillfället i all-
mänhet gäller för bostadsobliga-
tioner med en löptid som mot-
svarar återstående räntebind-
ningstid ökad med en procent-
enhet, och

2. för annan kredit högst motsvara en procent av det förtids- betalade beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetal- ningen är kortare tid än ett år kvar av kreditavtalets löptid, en halv procent av det förtidsbetalade beloppet. Ersättningen får dock inte vara större än det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta under den återstående löptiden enligt kreditavtalet.

Ränteskillnadsersättning får inte tas ut för den del av räntan som motsvaras av en kreditgarantiavgift, när statlig kreditgaranti har lämnats och avgift tas ut för garantin. Ersättning får inte heller tas ut vid en betalning av en kontokredit eller vid en betalning från en försäkring som garanterar återbetalning av krediten.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta varan enligt 38 §, tillämpas 40 och 41 §§ vid den uppgörelse som då ska ske mellan parterna.

48 §

En näringsidkare som, utan att vara kreditgivare och mot ersätt- ning, erbjuder ett kreditavtal, bistår en konsument innan ett kredit- avtal ingås eller ingår ett kreditavtal som ombud för kreditgivaren (kreditförmedlare) ska vid marknadsföring som riktas mot konsu- menter lämna information om huruvida förmedlingen sker i sam- arbete med viss kreditgivare eller är oberoende.

	Kreditförmedlare ska i sitt för-
	hållande till konsumenten iaktta
	god kreditgivningssed.
Kreditförmedlaren ska infor-	Kreditförmedlaren ska infor-
mera konsumenten om avgifter	mera konsumenten om avgifter
som konsumenten ska betala till	som konsumenten ska betala till
kreditförmedlaren för dennes	kreditförmedlaren för dennes
tjänster. Sådana avgifter får tas	tjänster. Om en avgift som kon-
ut endast om informationen har	sumenten ska betala för förmed-

Författningsförslag SOU 2015:40

getts samt	kreditförmedlaren		lingen inte går att fastställa i
och konsumenten innan kredit-			förväg, ska metoden för att be-
avtalet ingås har avtalat om det i			räkna avgiften anges. Avgifter får
en handling eller i någon annan			tas ut endast om informationen
läsbar och varaktig form som är			har getts samt kreditförmed-
tillgänglig	för konsumenten.		laren och konsumenten		innan
Kreditförmedlaren ska		också	kreditavtalet	ingås har	avtalat
informera	kreditgivaren	om	om det i en handling eller i
avgifterna.			någon annan läsbar och varaktig
			form som är tillgänglig för kon-
			sumenten.	Kreditförmedlaren
			ska också informera kreditgiva-
			ren om avgifterna.

Om informationen inte lämnas, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Den information som ska lämnas till konsumenten ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

48 a §

Utöver vad som anges i 48 § ska en kreditförmedlare av bostads- krediter, i rimlig tid innan någon kreditförmedling inleds och i en handling eller i någon annan läs- bar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten, infor- mera om

1. kreditförmedlarens namn, organisationsnummer och adress, 2. i förekommande fall, det register där kreditförmedlaren är upptagen och hur detta kan kon-

trolleras,

3. om kreditförmedlaren er- bjuder rådgivning,

4. de möjligheter som finns att framställa klagomål mot kredit- förmedlaren och de möjligheter

2Uppdraget och dess genomförande

2.1Uppdraget

Utredningens direktiv beslutades av regeringen den 6 februari 2014. Direktiven i sin helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1.

Utredningens huvuduppdrag har varit att föreslå hur Europa- parlamentets och rådets direktiv av den 4 februari 2014 om konsu- mentkreditavtal som avser bostadsfastighet1 (bolånedirektivet) ska genomföras i svensk rätt. Utredningen har därtill haft att överväga vissa andra närliggande frågor. Det har gällt bl.a. åtgärder för att öka konsumenternas insyn i hur bolåneräntan bestäms och för att främja en sund amorteringskultur.

I utredningens direktiv framhålls följande om bakgrunden till utredningens uppdrag. En stor del av Sveriges befolkning äger sin bostad. I de flesta fall har ett bolån finansierat köpet. Bolån har alltså en stor betydelse för många människors privatekonomi. Eftersom större delen av utlåningen till hushållen i Sverige består av bolån, påverkar bolånemarknadens funktion och stabilitet även samhälls- ekonomin i stort. Det är av dessa skäl viktigt att den lagstiftning som gäller för bolån och för kreditgivning är tydlig och att det finns en god balans mellan konsumenters och kreditgivares intressen.

Som allmänna riktlinjer anges i utredningens direktiv att läm- nade förslag sammantaget ska ge en väl balanserad reglering, med hänsyn tagen till både intresset av en effektiv och stabil kreditgiv- ningsverksamhet och till intresset av en hög konsumentskyddsnivå.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (Celex 32014L0017).

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2015:40

Utformningen av förslagen ska ansluta till den systematik och terminologi som används i svensk rätt och de lösningar som före- slås ska i möjligaste mån ligga i linje med nuvarande principer och vara förenliga med gällande författningar. En utgångspunkt för utredningen bör vara att bostadskrediter även fortsättningsvis ska omfattas av konsumentkreditlagen och att samma regler så långt som möjligt ska gälla för alla konsumentkrediter. Näringsrättsliga regler ska även fortsättningsvis finnas i särskild lagstiftning.

2.2Utredningens arbete

Utredningens arbete har bedrivits på sedvanligt sätt med regel- bundna sammanträden med sakkunniga och experter. Sammanlagt har utredningen haft åtta sammanträden, varav ett tvådagarssamman- träde i internatform. Under internatet presenterade företrädare för SwedSec Licensiering AB och Svenska Bankföreningen samarbetet dem emellan som planeras leda fram till en ny möjlighet till licensie- ring av bolånerådgivare.

Utredningens arbete har också förts framåt tack vare täta under- handskontakter med sakkunniga och experter.

Utredaren och sekreteraren har utöver kommittésammanträdena haft tre möten med Svenska Bankföreningen och företrädare för dess medlemmar. På mötena har bl.a. behandlats bolåneprocessen i praktiken, värderingen av fastigheter och bostadsrätter samt frågor om tolkningen och olika alternativ för genomförande av bolåne- direktivets artiklar 14 och 23. Svenska Bankföreningen har också bistått utredningen med uppgifter som har behövts för konsekvens- analysen av förslagen. Andra kontakter som tagits med berörda före- tag framgår av konsekvensanalysen, kapitel 7.

Utredningen har haft kontakt med Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac), organisationerna Samhällsbyggarna, Royal Institution of Chartered Surveyors (RICS) och Mäklar- samfundet.

Genomförandearbetet i andra länder har följts genom att sekrete- raren och kanslirådet Henrik Holmberg, sakkunnig i utredningen, deltagit vid tre möten i Bryssel anordnade av EU-kommissionen, med möjlighet för samtliga länder inom EES-området att delta och diskutera direktivets genomförande. Utredningen har vidare haft

3 Bolån inom EU och i Sverige

3.1Bolån inom EU

Bostadsrelaterade lån inom EU motsvarar omkring 50 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalprodukt. Som en bakgrund till bolånedirektivet angavs att det utestående lånebeloppet inom EU var över 6 000 000 miljoner euro (Kommissionens förslag till direktiv, 31 mars 2011, KOM(2011) 142 slutlig, s. 3). Denna siffra har ökat sedan dess, även om ökningen avtagit under de senaste åren (Hypostat 2014, A review of Europe’s Mortgage and Housing

Markets, European Mortgage Federation, november 2014, s. 11). Inom EU står de nationella kreditinstituten för den största

delen av utlåningen för bostadsändamål till konsumenter. Andelen av utlåningen från aktörer som inte är kreditinstitut varierar i med- lemsstaterna mellan några få procent till runt 10 procent. I vissa medlemsstater får andra aktörer än kreditinstitut inte alls ge bolån. Andelen bolån som förmedlas av kreditförmedlare varierar också inom EU, från mindre än 10 procent till cirka 70 procent (Kom- missionens konsekvensanalys, mars 2011, SEC[2011] 356 final, s. 25–27).

3.2Den svenska bolånemarknaden

Över en och en halv miljon svenska hushåll har bolån. Av den totala skuldsättningen utgör bolånen en mycket stor del, över 90 procent (se artikeln Hur skuldsatta är de svenska hushållen? i Riksbankens publikation Ekonomiska kommentarer, nr 1, 2014).

De svenska hushållens skuldsättning är hög i ett internationellt perspektiv. Skuldsättningen har också ökat under de senaste åren. Hushållens betalningsförmåga bedöms dock vara god. Finansinspek- tionens stresstester på nya bolånetagare visar att dessa har förmåga

Bolån inom EU och i Sverige

SOU 2015:40

att stå emot ekonomiska förändringar i form av t.ex. räntehöjningar och inkomstbortfall (Finansinspektionens rapport Den svenska bolånemarknaden 2014, 10 april 2014, s. 3). Åtta banker1 står för en mycket stor del av kreditgivningen av bolån, cirka 97 procent av den svenska bolånemarknaden (a. rapport, s. 5).

När det gäller kreditinstituten omfattar deras verksamhet med bostadskrediter ofta både kreditgivning och kreditförmedling, efter- som själva kreditgivaren kan vara ett särskilt hypoteksbolag inom bankkoncernen (uppgift från Svenska Bankföreningen). Banken som har kontakt med kunden är därmed en kreditförmedlare. Framför allt är det bankaktiebolag och sparbanker som hanterar bolån, som kreditgivare eller kreditförmedlare. Dessa företag är omkring 90 stycken av totalt cirka 130 svenska kreditinstitut. Vid sidan av kreditinstituten bedriver endast ett fåtal företag i Sverige verksamhet med kreditförmedling av bostadskrediter (se vidare kap. 7).

3.3Den svenska rättsliga regleringen

Den huvudsakliga svenska rättsliga regleringen av kreditgivning till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (2010:1846). Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. god kreditgivningssed, informa- tion innan ett kreditavtal ingås, kreditprövning, dokumentation av kreditavtalet, ränta och avgifter, betalning av skulden i förtid samt skyldigheter för kreditförmedlare. Konsumentkreditlagen genom- för konsumentkreditdirektivet2 i svensk rätt (prop. 2009/10:242).

För flertalet aktörer på finansmarknadens område gäller att verksamhet bara kan bedrivas med tillstånd från Finansinspek- tionen. Det finns dock inget sådant allmänt tillståndskrav för kredit- givare (se vidare avsnitt 5.4.1). För att driva bank- eller finansie- ringsrörelse krävs dock tillstånd enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Eftersom de svenska storbankerna och andra kreditinstitut står för den största delen av kreditgivningen av

1Danske Bank, Handelsbanken, Länsförsäkringar Bank, Nordea, SBAB Bank, SEB, Skandia- banken och Swedbank.

2Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsument- kreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (Celex 32008L0048).

4 Bolånedirektivet

4.1Direktivets ingress

Ett av direktivets övergripande syften är att skapa en öppnare och mer effektiv inre kreditmarknad (ingressats 2). Ett annat är att främja den finansiella stabiliteten inom EU och problem med över- skuldsättning hos konsumenterna (ingressats 3). En viktig bak- grund till direktivet är också finanskrisen i Europa under 2000- talet. I ingressats 3 anförs att finanskrisen har visat att ett oansvarigt beteende från marknadsaktörernas sida kan underminera det finansiella systemet och leda till ett bristande förtroende hos alla parter, i synnerhet konsumenterna.

För att uppnå syftet att förverkliga en väl fungerande inre mark- nad och ett starkt konsumentskydd anges att en rättslig ram för bostadskreditavtal måste skapas inom unionen (ingressats 5). Konse- kventa, flexibla och rättvisa bostadskreditavtal för konsumenterna ska bidra till en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad sam- tidigt som en hållbar utlåning främjas (ingressats 6). I ingressats 7 be- handlas direktivets harmoniseringsgrad, varvid anges att ett likvärdigt konsumentskydd kräver att bestämmelser om förhandsinformation genom det standardiserade EU-faktabladet och om beräkningen av den effektiva räntan ska vara fullt harmoniserade inom unionen, medan medlemsstaterna ska ha rätt att anta striktare bestämmelser än direktivets i övriga fall. Vidare slås fast i ingressats 9 att medlems- staterna är fria att behålla eller införa andra nationella bestämmelser på områden som inte omfattas av direktivet. Medlemsstaterna är också fria att utvidga direktivets tillämpningsområde i nationell rätt, t.ex. genom att låta bestämmelserna avse även annan fast egen- dom än bostadsfastigheter (ingressats 13 och 14).

När det gäller medlemsstaternas val av lagstiftningsmetoder för att genomföra direktivet anges i ingressats 83 att medlemsstaterna

101

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

kan välja att införa tillsynsbestämmelser eller civil- eller straffrätts- liga bestämmelser.

Förhållandet till direktiv 2008/48/EG1 (konsumentkreditdirekti- vet) berörs bl.a. i ingressatserna 19 och 20. Det anförs att grund- stommen i bolånedirektivet bör följa strukturen i konsument- kreditdirektivet, särskilt när det gäller vissa bestämmelser i direkti- ven som tar sikte på samma förhållanden, t.ex. krav på information, beräkning av effektiv ränta och åtkomst till databaser vid kredit- prövningen.

Många satser i ingressen knyter an till direktivets olika artiklar, och berörs i det följande i samband med dessa.

4.2Kapitel 1 – Syfte, tillämpningsområde, definitioner och behöriga myndigheter

I artikel 1 anges att syftet med direktivet är att fastställa ett gemen- samt ramverk för vissa aspekter på medlemsstaternas lagar avseende kreditavtal med säkerhet i en konsuments bostad, eller som på annat sätt rör bostaden. Detta inkluderar särskilt en skyldighet att genomföra en kreditprövning för att utveckla effektiva kreditrisk- principer.

Av artikel 2 följer att direktivet huvudsakligen är ett minimi- direktiv, dvs. medlemsstaterna kan behålla eller införa striktare be- stämmelser för att skydda konsumenter, om sådana bestämmelser står i överensstämmelse med andra förpliktelser enligt unions- rätten. I artikel 2.2 anges de särskilda bestämmelser om förhands- information till konsumenten och beräkningen av den effektiva räntan som medlemsstaterna inte får avvika från i sin nationella reglering.

I artikel 3 behandlas direktivets tillämpningsområde. Där fram- går att det dels avser kreditavtal där konsumentens bostadsfastighet utgör säkerhet, eller en säkerhet i en rättighet som har anknytning till bostadsfastighet, dels kreditavtal i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsu- mentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (Celex 32008L0048). Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bestämmelser i konsumentkreditlagen (2010:1846), se vidare prop. 2009/10:242.

102

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

Från det huvudsakliga tillämpningsområdet görs sedan en rad undan- tag i artikel 3.2 och 3.3. Direktivets tillämpningsområde behandlas i ingressats 15–17.

I artikel 4 definieras 28 ord och uttryck som används i direktivets följande artiklar. I ingressats 19 nämns att vissa centrala begrepp som används i konsumentkreditdirektivet bör ha samma innebörd och tillämpning avseende bostadskrediter.

Artikel 5 föreskriver bestämmelser som gäller de behöriga myn- digheter som medlemsstaterna ska utse för att se till att direktivet verkställs och tillämpas. Myndigheter som utses ska ha utrednings- och verkställighetsbefogenheter och tillräckliga resurser för full- görandet av sitt uppdrag. Vidare framgår av artikeln att de myndig- heter som utses i första hand ska vara s.k. EBA-myndigheter, dvs. behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättandet av den europeiska bankmyndig- heten (EBA)2. Medlemsstaterna kan dock utse andra behöriga myn- digheter, om de har en författningsenlig skyldighet att samarbeta med den nationella EBA-myndigheten och med EBA. Artikeln be- handlas i ingressatserna 79 och 80.

4.3Kapitel 2 – Finansiell utbildning

Kapitel 2 innehåller endast en artikel, artikel 6, som anger att med- lemsstaterna ska främja åtgärder för att konsumenter ska utbildas i ansvarsfullt låntagande och skuldhantering och att det ska finnas tydlig och allmän information om kreditgivningsprocessen. I in- gressats 29 berörs denna bestämmelse, varvid anges att utbildning är en del av att möjliggöra för konsumenten att fatta välgrundade beslut om att ta lån.

Enligt artikeln ska kommissionen offentliggöra en bedömning av den finansiella utbildningen som finns i olika medlemsstater och ge exempel på bästa praxis.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (Celex 32010R1093).

103

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

4.4Kapitel 3 – Krav på kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda representanter

Kapitel 3 innehåller tre artiklar. Artikel 7 innehåller först en allmän bestämmelse om att kreditgivare, kreditförmedlare och s.k. utsedda representanter ska agera hederligt, rättvist, transparent och pro- fessionellt och med beaktande av konsumentens rättigheter och intressen. Verksamheten med bostadskrediter ska grunda sig på information om konsumentens förhållanden och eventuella sär- skilda krav som konsumenten har samt rimliga antaganden om riskerna för konsumentens situation under kreditavtalets löptid.

I artikel 7.2–5 behandlas sedan olika aspekter av kreditgivares och kreditförmedlares ersättningssystem. Ersättningssystemen be- rörs också i ingressats 35, där det anges att utformningen av dessa är en av de viktigaste aspekterna när det gäller att säkerställa konsu- menternas förtroende för finanssektorn.

Artikel 8 anger att konsumenten alltid ska ha rätt att få den information som direktivet föreskriver utan kostnad.

Artikel 9 innehåller bestämmelser om kunskap och kompetens för kreditgivares och kreditförmedlares personal som direkt deltar i den verksamhet som berörs av direktivets reglering. Att medlems- staterna har möjlighet att föreskriva striktare krav när det gäller kunskap och kompetens än vad som följer av direktivet nämns ut- tryckligen i ingressats 7.

4.5Kapitel 4 – Information och praxis innan kreditavtal ingås

Artikel 10 anger att reklam och marknadsföring av bostadskrediter ska vara rättvisande, klar och inte vilseledande. I artikel 11 följer sedan bestämmelser om viss standardinformation som ska finnas i marknadsföring om bostadskrediter under vissa förutsättningar. Syftet med regleringen är att konsumenten ska ha möjligheter att jämföra olika erbjudanden i reklam, vilket följer av ingressats 37.

Artikel 12 innehåller ett förbud mot s.k. kopplingsförbehåll. Vad som avses med detta framgår av definitionen i artikel 4.26 som anger att uttrycket avser erbjudande eller försäljning av kreditavtal i ett paket med andra separata finansiella produkter eller tjänster där

104

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

kreditavtalet inte är tillgängligt för konsumenten separat. Sådan försäljning av bostadskrediter som innebär kopplingsförbehåll ska alltså som huvudregel inte vara tillåten. Däremot är s.k. paketförsälj- ning tillåten, som definieras i artikel 4.27 och innebär att en bostads- kredit säljs tillsammans med andra finansiella produkter eller tjänster. Av definitionen av paketförsäljning framgår vidare att det inte är förbjudet att erbjuda bostadskrediten på andra villkor när den er- bjuds i ett paket jämfört med om den erbjuds separat.

Artikel 13 ställer krav på att kreditgivare alltid ska tillhandahålla viss allmän information om sina kreditprodukter och tar upp vilket innehåll denna allmänna information minst ska ha. I ingressats 38 nämns att syftet med kravet på allmän information är att konsu- menten ska ha möjlighet att fatta sina beslut med full kännedom om alla kreditprodukter som erbjuds, inte bara de särskilda kredit- produkter som kreditgivarna väljer att marknadsföra.

Artikel 14 innehåller bestämmelser om att kreditgivaren ska lämna förhandsinformation genom ett standardiserat EU-faktablad innan ett kreditavtal ingås, om en obligatorisk betänketid eller en ångerfrist vid ingående av bostadskreditavtal och om vad som ska gälla avseende erbjudanden om bostadskreditavtal. Kommissionen ges även befogenhet att anta delegerade akter rörande EU-fakta- bladet, för att anpassa det till nya produkter som tillkommit efter direktivets ikraftträdande. I artikeln föreskrivs också vad som ska gälla för bostadskrediter som även utgör distansavtal.

Den obligatoriska förhandsinformationen ska alltså ges i ett sär- skilt formulär, det standardiserade EU-faktabladet, som finns i bilaga II till direktivet. (Faktabladet kallas även ESIS efter förkort- ningen i den engelska språkversionens benämning på faktabladet – European Standardised Information Sheet).

Medlemsstaterna har inte rätt att ändra formuleringarna i fakta- bladet (jfr att artikel 14.2 och bilaga II utgör fullharmoniserade delar av direktivet enligt artikel 2.2). Enligt ingressats 42 får medlems- staterna dock använda en annorlunda vokabulär än vad som följer av direktivets bilaga, om det krävs för att göra språket mer lättför- ståeligt för konsumenterna. Vidare anförs att kraven på överläm- nande av det standardiserade EU-faktabladet inte påverkar medlems- staternas möjlighet att föreskriva om information i andra avseenden som inte regleras av direktivet, men att informationen i sådana fall måste ges i andra dokument än faktabladet.

105

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

Skälet bakom att införa en betänketid eller ångerfrist för bostads- kreditavtal berörs i ingressats 23, och anges vara den stora betydelse ett bostadskreditavtal får för konsumenten.

Artikel 15 innehåller bestämmelser om vilken förhandsinforma- tion som särskilt ska lämnas av kreditförmedlare.

Artikel 16 anger att kreditgivare, kreditförmedlare och eventuellt s.k. utsedda representanter ska ge konsumenten tillräckliga förkla- ringar om erbjudna kreditavtal och eventuella sidotjänster så att konsumenten ska kunna bedöma om föreslagna kreditavtal är lämp- liga för konsumentens behov och ekonomiska situation.

4.6Kapitel 5 – Effektiv ränta

Kapitel 5 innehåller en artikel, artikel 17. Beräkningen av den effek- tiva räntan vid ett bostadskreditavtal ska göras i enlighet med den matematiska formel och övriga instruktioner som finns i bilaga I till direktivet. Av artikeln följer också vissa andra bestämmelser om vad som ska gälla avseende beräkningen. Bestämmelserna om be- räkningen av effektiv ränta är till stor del fullharmoniserade, dvs. medlemsstaterna får inte ändra dem eller låta utföra beräkningen av effektiv ränta på något annat sätt, vilket framgår av artikel 2.2. Skälet till att beräkningsgrunderna ska vara enhetliga är, enligt in- gressats 49, att främja upprättandet av en väl fungerande inre mark- nad och garantera ett starkt konsumentskydd.

4.7Kapitel 6 – Kreditprövning

Kapitlet om kreditprövning innehåller tre artiklar. Bestämmelserna behandlas i ingressatserna 55–58 och 61. I ingressats 20 påpekas också att konsumentkreditdirektivet innehåller bestämmelser om kreditprövning, vilka bör vara en utgångspunkt för bolånedirektivets reglering, och i ingressats 22 nämns att kraven på kreditprövning dock bör skärpas i förhållande till vad som allmänt gäller för konsu- mentkrediter, med hänsyn tagen till de särskilda egenskaperna hos bostadskreditavtal.

Artikel 18 innehåller en grundläggande bestämmelse om att kredit- givaren innan kreditavtalet ingås ska göra en grundlig bedömning av konsumentens kreditvärdighet och att krediten inte ska beviljas om

106

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

kreditprövningen visar att konsumenten inte kommer att ha för- måga att betala tillbaka skulden i enlighet med avtalsvillkoren. Artikeln innehåller också ett krav på att kreditprövningen ska doku- menteras. Vidare finns i artikeln bestämmelser om vad som ska gälla vid avslag av en kreditansökan och vad som ska gälla vid en höjning av kreditbeloppet.

Artikel 19 innehåller bestämmelser om fastighetsvärdering. Med- lemsstaterna ska bl.a. se till att det på deras territorium utarbetas tillförlitliga standarder och att sådana används av kreditgivarna. Frågan om värdering behandlas också i ingressats 26, där det nämns att direktivets bestämmelser om fastighetsvärdering kan följas genom rättsregler eller självreglering.

Artikel 20 innehåller närmare bestämmelser om hur uppgifter som ska ligga till grund för kreditprövningen ska inhämtas och kontrolleras och vilken informationsskyldighet kreditgivaren har gentemot konsumenten när det gäller de uppgifter som konsumen- ten själv ska bidra med.

Både artikel 18 och 20 innehåller bestämmelser som avser att kreditgivaren inte ska ha möjlighet att åberopa en bristande kredit- prövning eller ofullständiga uppgifter från konsumenten som grund för att säga upp eller ändra kreditavtalet. Detta gäller dock inte om bristen i kreditprövningen beror på att konsumenten medvetet undanhållit eller förfalskat uppgifter.

4.8Kapitel 7 – Åtkomst till databaser

Kapitel 7 innehåller endast en artikel, artikel 21, som avser att kredit- givare från alla medlemsstater ska ha en icke-diskriminerande till- gång till de databaser som i de olika medlemsstaterna används för att bedöma konsumenters kreditvärdighet. I ingressats 20 nämns att utgångspunkten för regleringen är konsumentkreditdirektivets be- stämmelse om tillgång till databaser. I ingressats 60 anges att alla kreditgivare bör ha tillgång till relevanta databaser för att undvika en snedvridning av konkurrensen, men att villkor för tillgång kan uppställas, t.ex. avgifter eller en skyldighet att också lämna upp- gifter till databaserna.

107

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

4.9Kapitel 8 – Rådgivningstjänster

Kapitel 8 innehåller bara en artikel, artikel 22, som behandlar råd- givningstjänster. Rådgivning behandlas också i ingressatserna 63–65. Enligt direktivets definition i artikel 4.21 är rådgivningstjänster sådana personliga rekommendationer till en konsument avseende en eller flera kreditavtalstransaktioner som är en verksamhet skild från beviljandet eller förmedlandet av en bostadskredit.

Artikeln innehåller en grundläggande bestämmelse om att kon- sumenten ska få en upplysning av kreditgivaren eller kreditförmed- laren om huruvida råd tillhandahålls eller inte. Om råd kan erbjudas ska konsumenten få viss förhandsinformation om rådgivnings- tjänstens innehåll.

Om råd lämnas anges i artikel 22.3 vilket underlag som rådgiva- ren minst ska ha och att rådgivaren ska rekommendera lämpliga kreditavtal. Vidare ska de rekommendationer som getts dokumen- teras.

Artikel 22 innehåller också en möjlighet för medlemsstaterna att överhuvudtaget förbjuda användandet av ordet ”råd” eller andra lik- nande begrepp i vissa situationer. Om inte ett sådant förbud införs måste medlemsstaterna införa vissa grundläggande krav på den som utger sig för att ge ”oberoende” råd.

Slutligen anger artikel 22 att endast kreditgivare, kreditförmed- lare eller s.k. utsedda representanter får ge råd om bostadskrediter. Bestämmelsen är dock förenad med vissa undantag, bl.a. för sådan rådgivning som utförs tillfälligt i samband med viss annan yrkes- mässig och reglerad verksamhet.

4.10Kapitel 9 – Lån i utländsk valuta och lån med rörlig ränta

Kapitel 9 innehåller två artiklar. Den första, artikel 23, avser lån i utländsk valuta, som enligt vad som anges i ingressats 30 kan inne- bära avsevärda risker för konsumenten.

Vad som menas med utländsk valuta följer av definitionen i arti- kel 4.28. Begreppet omfattar ett antal situationer som utgår ifrån konsumentens ekonomiska förhållanden och bosättning. Om kredit- beloppet anges i en viss valuta, men konsumenten får sin inkomst i

108

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

en annan valuta, eller har tillgångar som ska användas för att åter- betala krediten i en annan valuta, är lånet att betrakta som ett lån i utländsk valuta. Vidare är en kredit att anse som ett lån i utländsk valuta om kreditbeloppet avser en annan valuta än valutan i det land där konsumenten är bosatt.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 23 införa åtgärder för att begränsa den valutakursrisk som konsumenten utsätts för till följd av kreditavtalet, antingen genom att konsumenten ska ha en rätt att konvertera kreditbeloppet till en alternativ valuta, eller att andra arrangemang ska finnas på plats för att begränsa valutakursrisken.

När det gäller krediter med rörlig ränta anger artikel 24 att index eller referensräntor som används för att beräkna kreditränta ska vara tydliga, tillgängliga, objektiva och kontrollerbara och att sådana index eller referensräntor ska registerföras av tillhandahållaren eller av kreditgivaren.

4.11Kapitel 10 – Korrekt genomförande

av kreditavtal och relaterade rättigheter

Artikel 25 innehåller bestämmelser om förtidsbetalning. Konsu- menten har enligt artikeln rätt att fullgöra sina förpliktelser enligt kreditavtalet i förtid, men medlemsstaterna får fastställa villkor för förtidsbetalningar, bl.a. en rätt för kreditgivaren till en skälig och objektiv ersättning.

Artikel 25 innehåller också bestämmelser som ger konsumenten rätt att få information om vad det innebär att göra en förtids- betalning och en uppskattning av vilka kostnader detta skulle med- föra för konsumenten.

Artikel 26 innehåller dels en bestämmelse om att kreditfordran ska kunna drivas in av kreditgivaren, dels en bestämmelse som avser att medlemstaterna ska se till att bostadsmarknaden ”statistiskt övervakas”. Artikeln innehåller också ett krav på att kreditgivare ska föra register över de fastighetstyper som godtas som säkerhet och vilken policy för tecknande av hypotekslån som tillämpas av kreditgivaren.

Artikel 27 avser information som konsumenten ska få avseende ändringar i krediträntan, jfr ingressats 67. Konsumenten har som huvudregel rätt att få information om ändringar i krediträntan

109

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

innan ändringen börjar gälla. Om ändringarna hänger samman med ändringar i en referensränta kan dock information ske periodiskt under vissa förutsättningar. Även information om andra ränteänd- ringar än sådana som hänger samman med en referensränta kan lämnas periodiskt, om detta var tillåtet enligt nationell lagstiftning före den 20 mars 2014.

Artikel 28 innehåller olika bestämmelser om försenade betal- ningar och utmätning. Enligt artikel 28.1 ska medlemsstaterna in- föra åtgärder för att uppmuntra kreditgivare att medge skäliga an- stånd innan utmätningsförfaranden inleds. Artikel 28.2 innehåller bestämmelser om avgifter som kan påföras konsumenten vid betal- ningsförsummelser. Artikel 28.4 anger att medlemsstaterna inte får förhindra parterna att komma överens om att ett överlämnande av säkerheten, eller försäljningsintäkter avseende säkerheten, ska vara tillräckligt för att återbetala krediten. Slutligen föreskrivs i arti- kel 28.5 att medlemsstaterna ska ha förfaranden för att möjliggöra att bästa möjliga pris kan erhållas för en utmätt bostad. Medlems- staterna ska också se till att det finns åtgärder för att underlätta återbetalning av skulder som resterar efter att utmätning skett.

4.12Kapitel 11 – Krav på etablering och övervakning av kreditförmedlare och utsedda representanter

Kapitel 11 innehåller sex artiklar som rör godkännande och över- vakning av kreditförmedlare och s.k. utsedda representanter.

Artikel 29 innehåller krav på att en kreditförmedlares hemmed- lemsstat ska ha ett regelverk för godkännande av kreditförmedlare. Godkännande ska inte vara möjligt om inte vissa grundläggande krav, som räknas upp i artikel 29.2, är uppfyllda. Kraven avser att kreditförmedlaren ska ha en ansvarsförsäkring, att fysiska personer som utövar kreditförmedling, eller personer som ingår i ledningen för en juridisk person som bedriver sådan verksamhet, ska ha gott anseende och tillräcklig kunskap och kompetens. Eventuell perso- nal ska uppfylla kraven på kunskap och kompetens som framgår av artikel 9. I artikel 29.4 anges att kreditförmedlare ska registreras i sin hemmedlemsstat.

110

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

Medlemsstaterna ska också se till att varje kreditförmedlare som är en juridisk person ska ha sitt huvudkontor i den stat där före- tagets säte är beläget.

Artikel 29.8 och 29.9 innehåller undantag för kraven på god- kännande. Det gäller dels kreditförmedling som utförs tillfälligt, i samband med viss annan yrkesmässig verksamhet, dels kreditför- medling som utförs av kreditinstitut.

Artikel 30 och 31 innehåller vissa fakultativa särbestämmelser för kreditförmedlare som är anknutna till bara en kreditförmedlare och de s.k. utsedda representanterna. De anknutna kreditförmedlarna, som regleras i artikel 30, utgör en särskild kategori som verkar som ombud för och under fullt och ovillkorligt ansvar för endast en kreditgivare, eller en koncern av kreditgivare. En sådan anknuten kreditförmedlare kan godkännas genom sin kreditgivare och kredit- givaren har ansvar för att kreditförmedlaren uppfyller de krav som gäller för godkännande. Vidare ska kreditgivarna i dessa fall stå för övervakningen av kreditförmedlaren.

När det gäller de utsedda representanterna är dessa juridiska eller fysiska personer som utför kreditförmedlingsverksamhet för en kreditförmedlare. Samma krav som ställs för att en kreditförmed- lare ska kunna godkännas, gäller för utsedda representanter, men det är kreditförmedlaren som ska kontrollera att kraven är upp- fyllda och ska stå för övervakningen av de utsedda representan- terna. Om medlemsstaterna tillåter utsedda representanter ska ett register över dessa upprättas.

Artikel 32 tillförsäkrar kreditförmedlare en grundläggande rätt att verka inom hela EU om de blivit godkända och registrerade i sin hemmedlemsstat. De kan då bedriva verksamhet i en annan med- lemsstat, s.k. värdmedlemsstat, genom att etablera en filial där eller genom att i övrigt från sin hemmedlemsstat erbjuda tjänster. Detta innebär dock inte en rätt för en kreditförmedlare att förmedla bostadskrediter från andra kreditgivare än kreditinstitut i medlems- stater där endast kreditinstitut får erbjuda bostadskrediter. Kredit- förmedlare kan inte heller verka genom utsedda representanter i medlemsstater som inte tillåter sådana (32.1 och 32.2).

Artikel 33 reglerar vad som kan ligga till grund för att en behörig myndighet i kreditförmedlarens hemmedlemsstat ska få dra tillbaka ett godkännande, vilket bl.a. får ske om kreditförmedlaren inte längre uppfyller kraven för godkännande.

111

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

Artikel 34 avser slutligen vissa frågor om tillsyn över kreditför- medlare. Som en huvudregel anges att kreditförmedlare löpande ska övervakas av den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten.

En värdmedlemsstat för en kreditförmedlare som inrättat en filial ska dock ha ansvaret för att övervaka efterlevnaden av skyldig- heter som följer av vissa uppräknade artiklar. Om en kreditförmed- lare bryter mot bestämmelser som antagits på grund av dessa artik- lar ska den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten ingripa på visst sätt, och även lämna underrättelser på visst sätt till kreditför- medlarens hemmedlemsstat.

När det gäller överträdelser av andra artiklar, som värdmedlems- staten alltså inte särskilt ansvarar för, och överträdelser av kredit- förmedlare som tillhandahåller tjänster från sin hemmedlemsstat, gäller andra bestämmelser om ingripanden och underrättelser till hemmedlemsstaten. Värdmedlemsstaten ska i dessa fall inte i första hand ingripa, utan avvakta hemmedlemsstatens ingripande.

Enligt artikeln har medlemsstaterna när det gäller de olika för- farandena som ska iakttas avseende kreditförmedlare som verkar i flera länder möjlighet att i vissa fall begära bistånd av EBA, som då agerar i enlighet med EBA-förordningen.

4.13Kapitel 12 – Godkännande och övervakning av andra tillhandahållare än kreditinstitut

Kapitel 12 innehåller endast en artikel, artikel 35. Den avser en skyldighet för medlemsstaterna att ha ett ”lämpligt godkännande- förfarande” för andra kreditgivare av bostadskrediter än kredit- institut, ett förfarande som ska omfatta registrering och övervak- ning av kreditgivarna.

4.14Kapitel 13 – Samarbete mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater

Kapitlet innehåller två artiklar. I artikel 36 anges att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna vid behov ska samarbeta med varandra för att kunna fullgöra sina uppdrag enligt direktivet. För

112

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

att underlätta samarbetet ska en behörig myndighet vara kontakt- punkt för frågor som gäller direktivet.

I artikel 37 finns ytterligare bestämmelser som gäller möjligheter att hänskjuta frågor till EBA, som då kan vidta åtgärder i enlighet med artikel 19 i EBA-förordningen.

4.15Kapitel 14 – Slutbestämmelser

Enligt artikel 38 ska medlemsstaterna fastställa sanktioner för över- trädelse av de nationella bestämmelser som antas på grundval av direktivet och sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (jfr ingressats 76). Administrativa sanktioner som på- förs ska som huvudregel offentliggöras.

Artikel 39 innebär att medlemsstaterna ska sörja för att det finns lämpliga och effektiva klagomåls- och tvistlösningsförfaranden för tvistlösning utanför domstol. Befintliga organ kan användas om så är lämpligt (jfr ingressats 77).

Artikel 40 innehåller bestämmelser som avser kommissionens möjligheter att anta delegerade akter (jfr ingressats 78).

Artikel 41 anger att medlemsstaterna ska säkerställa att konsu- menterna inte kan avsäga sig rättigheter enligt direktivet och att bestämmelser som införlivar direktivet inte kan kringgås.

Enligt artikel 42 ska lagar och andra författningar som är nöd- vändiga för att följa direktivet vara antagna och börja tillämpas senast den 21 mars 2016. I artikel 43 anges dock vissa övergångs- bestämmelser.

Artikel 44 och 45 avser åtgärder som kommissionen ska vidta, dels avseende översyn av direktivet, dels en rapport om problem med överskuldsättning.

Artiklarna 46–48 avser vissa mindre ändringar i andra EU-rätts- akter. De sista artiklarna i direktivet, artikel 49 och 50, avser direkti- vets ikraftträdande och adressater.

113

5 Genomförande av direktivet

5.1Utgångspunkter vid genomförandet

Allmänt om genomförande av EU-direktiv och bolånedirektivets harmoniseringsnivå

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och systematik, om väl det avsedda resultatet uppnås med en annan terminologi och systematik. Avgörande är att lag- stiftningen uppnår det resultat i sak som direktivet eftersträvar.

Bolånedirektivet är, med ett fåtal undantag, ett minimidirektiv. Detta framgår av artikel 2.1 som anger att direktivet inte ska hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa striktare bestämmelser för att skydda konsumenten, förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt unionsrätten. Ett EU-direktiv hindrar inte heller medlemsstaterna från att anta natio- nella bestämmelser på områden som inte regleras av direktivet. I bolånedirektivet nämns särskilt att medlemsstaterna är fria att tillämpa direktivet på områden som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, t.ex. när det gäller annan egendom än bostäder (ingressats 13 och 14).

Även om bolånedirektivet är ett minimidirektiv är direktivets artiklar ibland utformade på ett sådant specifikt och detaljerat sätt att handlingsutrymmet för medlemsstaterna är ganska litet. I andra fall är artiklarna mer allmänt hållna. Direktivet ger också i vissa fall uttryckligen medlemsstaterna valmöjligheter mellan olika alterna- tiv, s.k. medlemsstatsoptioner.

En första utgångspunkt för utredningen har varit att direktivet ska bli genomfört på ett sådant sätt att den svenska regleringen i

115

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

sak överensstämmer med det resultat som direktivet ger uttryck för. I den mån det har funnits ett utrymme för att ta andra hänsyn, vilket direktivet alltså ofta gett, har utredningen också beaktat de allmänna utgångspunkter som anges i utredningsdirektiven.

Utredningens direktiv

I utredningens direktiv (dir. 2014:13) anges några allmänna utgångs- punkter för genomförandet av bolånedirektivet. Utredningen ska ta hänsyn till både intresset av en effektiv och stabil kreditgivnings- verksamhet och till intresset av ett regelverk som ger en hög kon- sumentskyddsnivå. När det gäller kreditgivningsverksamheten fram- hålls att lagstiftningen utgår ifrån att det ska råda neutralitet mellan olika marknader och intressenter, vilket förenklar tillämpningen och skapar förutsättningar för en god konkurrens. Utgångspunkten vid införandet av 2010 års konsumentkreditlag var att lagen ska gälla för alla konsumentkrediter och att undantag ska göras endast i den mån det finns speciella och tungt vägande skäl (prop. 2009/10:242 s. 38 f.). En utgångspunkt i genomförandet av bolånedirektivet ska vara att bostadskrediter även i fortsättningen ska omfattas av kon- sumentkreditlagen (2010:1846) och att samma regler så långt som möjligt ska gälla för alla konsumentkrediter. Genomförandet av bolånedirektivet ska också göras så att näringsrättsliga regler även i fortsättningen huvudsakligen ska finnas i särskild lagstiftning.

5.2Den föreslagna författningsregleringen i korthet

Förslag: De nya författningsbestämmelser som krävs för att genomföra bolånedirektivet ska införas dels i konsumentkredit- lagen (2010:1846) och anpassas efter den lagens struktur och systematik, dels i en ny näringsrättslig lag avseende kreditgivares och kreditförmedlares verksamhet. En sådan ny näringsrättslig lag ska så långt det är möjligt följa den struktur och systematik som på ett övergripande plan är gemensam för andra lagar som reglerar finansmarknadens aktörer.

116

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Bedömning: I den näringsrättsliga lagen kan bemyndiganden att meddela föreskrifter ges för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Bestämmelser i konsumentkreditlagen bör inte förenas med sådana bemyndiganden, utan kan kom- pletteras av verkställighetsföreskrifter i vissa fall och annars preciseras genom myndigheternas allmänna råd om tillämp- ningen.

Skälen för förslaget och bedömningen:

Utgångspunkter för uppdelningen av genomförandet

mellan konsumentkreditlagen och näringsrättslig lagstiftning

Som tidigare beskrivits finns den huvudsakliga svenska rättsliga regleringen av kreditgivning till konsumenter i konsumentkredit- lagen, vilken också omfattar bostadskrediter. Konsumentkredit- lagen innehåller bestämmelser som avser det enskilda kreditavtalet och förhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten. Mer- parten av bestämmelserna kan klassificeras som civil- eller mark- nadsrättsliga.

Det finns för närvarande ingen näringsrättslig lag som omfattar samtliga kreditgivare eller kreditförmedlare av bostadskrediter. I näringsrättslig lagstiftning för finansmarknadens aktörer i allmän- het återfinns krav på företagens rörelse avseende verksamhetens interna förhållanden, t.ex. krav på företagets ledning, organisation och rutiner. Kraven på rörelsen syftar till att denna ska vara sund, vilket också skapar förutsättningar för finansiell stabilitet och ett starkt konsumentskydd.

Utredningen har haft som en första utgångspunkt att göra så små ändringar i gällande rätts struktur och systematik som möjligt. Detta är också den utgångspunkt som kan utläsas ur utredningens kommittédirektiv. Många av bolånedirektivets bestämmelser överens- stämmer, helt eller delvis, med bestämmelser i direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal1 (konsumentkreditdirektivet), som huvud- sakligen har genomförts genom bestämmelser i konsumentkredit- lagen (se prop. 2009/10:242). Andra bestämmelser i bolånedirekti-

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsument- kreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (Celex 32008L0048).

117

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

vet har inte någon direkt motsvarighet i konsumentkreditdirektivet eller konsumentkreditlagen, men behandlar närliggande frågor som rör kreditavtalets utformning och innehåll och näringsidkarens för- pliktelser i förhållande till den enskilde konsumenten, före och efter det att ett kreditavtal slutits. Sådana bestämmelser bör därför genomföras i konsumentkreditlagen.

Genom det innehållsmässiga sambandet mellan bolånedirektivet i dessa delar och konsumentkreditlagens gällande bestämmelser, kan ändringar och tillägg som behövs för genomförandet passas in i konsumentkreditlagens nuvarande struktur och systematik. Utred- ningen har alltså inte ansett det vara nödvändigt att samla bestäm- melser om bostadskrediter i ett eget kapitel i konsumentkredit- lagen, eller att föreslå en särskild civil- och marknadsrättslig lag för bara bostadskrediter, som varit alternativ till den nu valda lös- ningen enligt utredningens direktiv.

De bestämmelser i bolånedirektivet som gäller sådana krav på kreditgivares och kreditförmedlares rörelse som är jämförbara med den reglering som för andra aktörer återfinns i näringsrättslig lag, bör i stället genomföras genom sådan lagstiftning. Som nämnts i det föregående överensstämmer även detta med utgångspunkterna för genomförandet enligt kommittédirektiven.

Närmare om genomförandet i konsumentkreditlagen

De artiklar som enligt det nyss anförda alltså bör genomföras genom ändringar eller tillägg i konsumentkreditlagen är artikel 11 (obliga- torisk standardinformation i reklam), artikel 12 (kopplingsför- behåll och paketförsäljning), artikel 13 (allmän information), arti- kel 14 (information som ska lämnas innan avtal ingås), artikel 15 (informationskrav på kreditförmedlare), delar av artikel 16 (till- räckliga förklaringar), artikel 18 (skyldighet att bedöma konsumen- tens kreditvärdighet), artikel 20 (rapportering och kontroll av infor- mation om konsumenter), artikel 22 (rådgivningstjänster), artikel 23 (lån i utländsk valuta), artikel 24 (krediter med rörlig ränta) och artikel 25 (förtidsbetalning).

Till detta kommer att ytterligare ett antal av direktivets bestäm- melser, enligt utredningens bedömning, redan är genomförda i svensk rätt genom den befintliga regleringen i konsumentkredit-

118

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

lagen. Det gäller bl.a. för ett flertal av de definitioner som anges i artikel 2, delar av artikel 16 (tillräckliga förklaringar), delar av arti- kel 17 (beräkning av den effektiva räntan), och artikel 27 (informa- tion om ändringar i krediträntan).

När det gäller rådgivningstjänster omfattar konsumentkredit- lagen för närvarande inte några bestämmelser liknande dem som föreskrivs i bolånedirektivet. De skyldigheter näringsidkaren har enligt 6 § att iaktta god kreditgivningssed och därvid ta tillvara konsumentens intressen och ge de förklaringar konsumenten be- höver kan dock betraktas som en närliggande bestämmelse. Det kan också i vissa fall anses följa av god kreditgivningssed att kredit- givaren bör avråda konsumenten från att ta en kredit, om det fram- går av omständigheterna att krediten är ofördelaktig för konsu- menten (prop. 2009/10:242 s. 53 och 91). Bolånedirektivets regle- ring av rådgivning omfattar skyldigheter för näringsidkaren att ge konsumenten information i olika avseenden och liknar därmed andra informationsbestämmelser i konsumentkreditlagen. Allt detta talar för att bolånedirektivet i denna del bör genomföras i denna lag. Ett skäl som i viss mån talar emot detta är att direktivets råd- givningsbestämmelser även innefattar vissa aspekter av kredit- givares och kreditförmedlares ersättningssystem. Reglering av ersätt- ningssystem förekommer vanligtvis annars i näringsrättslig lagstift- ning. Det som framgår av direktivet i denna del är dock inte några absoluta krav på hur ersättningssystemen i verksamheten ska vara utformade, utan ersättningssystemens utformning avseende rådgiv- ningsverksamheten har bara betydelse för hur näringsidkaren kan presentera rådgivningstjänsten för konsumenten. Mot denna bak- grund och i syfte att åstadkomma en mer samlad och lättöverskådlig reglering bör därför även direktivets artikel 22 i sin helhet genom- föras i konsumentkreditlagen.

Närmare om den näringsrättsliga regleringen

De bestämmelser som behövs för att genomföra bolånedirektivets reglering av tillstånd och tillsyn över kreditförmedlare, artiklarna 29–34, är sådana krav på en näringsidkares rörelse som, enligt vad som anförts, för andra aktörer normalt återfinns i näringsrättslig lagstiftning. Eftersom det för närvarande inte finns någon närings-

119

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

rättslig lag som reglerar kreditförmedlare av bostadskrediter bör en ny sådan lag införas.

Direktivets bestämmelser om ersättningssystem m.m. (artikel 7), och kunskap och kompetens hos personalen (artikel 9) ställer krav på både kreditgivares och kreditförmedlares interna organisation och rutiner i dessa avseenden. För kreditgivare gäller också ett krav på rutiner vid fastighetsvärdering (artikel 19). Dessa krav bör genom- föras i näringsrättslig lagstiftning. Eftersom vissa av dessa bestäm- melser är gemensamma för kreditgivare och kreditförmedlare bör de lämpligen genomföras genom bestämmelser som gäller för båda dessa kategorier av aktörer. De bör därför tas in i samma närings- rättsliga lag som reglerar förutsättningar för kreditförmedlare att driva verksamhet. Därmed blir det också naturligt att i samma lag ta in förutsättningar även för kreditgivare att driva verksamhet med bostadskrediter, i enlighet med de krav som ställs i bolånedirekti- vets artikel 35 (godkännande och övervakning av andra tillhanda- hållare än kreditinstitut).

Vid utformningen av den särskilda näringsrättsliga lag som så- ledes föreslås har utredningen strävat efter att, så långt som möjligt, följa den struktur och systematik som på ett övergripande plan är gemensam för de flesta lagar som reglerar finansmarknadens aktörer. Även när det gäller enskilda bestämmelsers innehåll har utredningen eftersträvat rättslikhet, och därmed också konkurrensneutralitet, i den utsträckning som varit möjlig med beaktande av de särskilda krav som bolånedirektivets reglering ställer.

Normgivning i form av förordning och föreskrifter

I olika sammanhang under utredningens arbete har frågor uppkom- mit om normgivning på lägre nivå än lag. Utredningen har gjort följande övergripande överväganden.

Normgivningkompetensen enligt regeringsformen, såvitt har betydelse för utredningens överväganden, beror på om en regel rör enskildas personliga ställning och deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes (8 kap. 2 § 1 regeringsformen) eller om regeln avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (8 kap. 2 § 2 regerings-

120

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

formen). Bestämmelser som rör enskildas ekonomiska förhållanden inbördes måste föreskrivas genom lag, och riksdagen kan inte dele- gera normgivningskompetens genom att ge regeringen eller en myndighet rätt att anta föreskrifter. När det däremot gäller för- hållandet mellan enskilda och det allmänna kan föreskriftsrätt dele- geras (8 kap. 3 §). Civilrättsliga bestämmelser hör till det först be- skrivna, obligatoriska lagområdet, medan näringsrättsliga bestäm- melser tillhör det delegerbara, eftersom de är av offentligrättslig natur. Gränsen mellan offentligrättslig och civilrättslig reglering brukar dras inte bara med beaktande av regleringens materiella innehåll, utan också med hänsyn till den sanktion som är kopplad till bestämmelsen. En bestämmelse som en enskild i en tvist kan åberopa mot en annan enskild anses vara civilrättslig, medan en regel som kan åberopas endast av eller mot en representant för det allmänna är offentligrättslig (Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl. s. 71 och 174 f.).

Vid bedömningen av om normgivningskompetens kan delegeras har utredningen utgått ifrån att delegation kan ske i fråga om bestämmelser som placeras i den föreslagna näringsrättsliga lagen. Utredningen återkommer till i vilken utsträckning sådana bemyn- diganden behövs bl.a. i avsnitt 5.4.28.

När det gäller de bestämmelser som införs i konsumentkredit- lagen innebär denna placering inte per automatik att regleringen är civilrättslig, eftersom konsumentkreditlagen anses innehålla både sådana bestämmelser och marknadsrättsliga, men även näringsrätts- liga regler (jfr prop. 2009/10:242 s. 39). Även om enskilda bestäm- melsers karaktär utifrån ett strikt juridiskt perspektiv kan diskute- ras, innehåller konsumentkreditlagen inte för närvarande någon rätt för regeringen eller en myndighet att meddela föreskrifter. Till lagen finns ett fåtal verkställighetsföreskrifter. I övrigt har tillämp- ningen av regelverket preciserats genom allmänna råd. Denna ordning tycks fungera väl. Utredningen anser därför att det inte finns skäl att närmare analysera möjligheten att förena någon en- staka bestämmelse med ett bemyndigande att meddela föreskrifter för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den gällande ordningen bör i stället bestå. Utredningen har alltså endast föreslagit vissa verkställighetsföreskrifter till lagen, i de fall där redan utfärdade verkställighetsföreskrifter har ett jämförbart innehåll som de föreslagna (se vidare avsnitt 5.3.7 och 5.3.8).

121

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.3Direktivets civil- och marknadsrättsliga delar

5.3.1Direktivets tillämpningsområde

Förslag: De bestämmelser som behövs för att genomföra bo- lånedirektivet ska vara tillämpliga på

–krediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomt- rätt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenade med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, och

–krediter som konsumenten tar i syfte att förvärva eller be- hålla äganderätt till fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller en befintlig eller planerad byggnad utom i de fall det handlar om en överbryggningskredit.

I konsumentkreditlagen (2010:1846) ska begreppet bostadskredit användas i tillämpliga bestämmelser.

Skälen för förslaget:

Konsumentkrediter

Bolånedirektivets artikel 3 tar upp de kreditavtal som omfattas av direktivets bestämmelser. En annan avgränsning av de kreditavtal som avses framgår av definitionerna av konsument, kreditgivare och kreditavtal i artikel 4.1, 4.2 och 4.3. Av dessa definitioner följer att de kreditavtal som avses i direktivet är sådana som ingås mellan en näringsidkare (dvs. en kreditgivare som handlar inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet) och en konsument (dvs. en enskild som handlar för ändamål som ligger utanför närings- eller yrkes- verksamhet2). Detta överensstämmer med konsumentkreditlagens tillämpningsområde så som det framgår av 1 §. Något ytterligare genomförande av bolånedirektivets avgränsning eller definitioner i dessa delar behövs alltså inte.

2 Bolånedirektivet hänvisar till konsumentkreditdirektivets definition av begreppet konsu- ment.

122

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Kreditavtal med säkerhet i konsumentens bostad

I artikel 3.1 framgår direktivets tillämpningsområde i två punkter. Den första (punkten a) anger att direktivet ska vara tillämpligt på kreditavtal som garanteras av en inteckning eller annan i en med- lemsstat allmänt förekommande jämförbar säkerhet i bostadsfastig- het eller för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknyt- ning till bostadsfastighet. I den andra (punkten b) anges att direkti- vet också ska tillämpas på kreditavtal som har som syfte att för- värva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad.

I konsumentkreditlagen finns en viss särreglering som avser kreditavtal förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, och för krediter som är förenade med en motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet (se t.ex. 4 § fjärde stycket). Med det senare kan avse t.ex. sommarstugor som utgörs av byggna- der på arrenderad mark (prop. 2004/05:13 s. 70). De krediter som avses i t.ex. 4 § konsumentkreditlagen motsvaras i huvudsak av bolånedirektivets artikel 3.1 a. Den svenska tillämpningen är dock inte begränsad till krediter med säkerhet i konsumentens bostad. I praktiken torde detta oftast vara fallet. Den utvidgning av tillämp- ningsområdet för den svenska lagregleringen som skulle följa av att tillämpa den definition som följer av konsumentkreditlagen hindras dock inte av bolånedirektivet (jfr ingressats 13 som anger att med- lemsstaterna kan utvidga tillämpningsområdet till att avse annan fast egendom än bostadsfastigheter).

I och med genomförandet av bolånedirektivet kommer det att bli fråga om ytterligare några bestämmelser i konsumentkreditlagen som innebär en särreglering av kreditavtal med säkerhet i fast egen- dom eller motsvarande rättigheter. För att inte tynga lagtexten bör det därför införas ett begrepp som definieras i 2 § konsument- kreditlagen utifrån det avsedda tillämpningsområdet. Detta begrepp kan sedan användas i lagtexten i stället för att upprepa hela tillämp- ningsområdet i varje enskild bestämmelse. I förarbetena till konsu- mentkreditlagen används ordet bostadskredit som ett samlingsnamn för de krediter som avses (se prop. 2009/10:242, t.ex. s. 89). Ett annat uttryck som förekommer i t.ex. Finansinspektionens författ- ningar är bolån. Båda uttrycken kan i och för sig anses till viss del missvisande, eftersom tillämpningsområdet inte utgörs av enbart

123

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

krediter med säkerhet i en bostad. Eftersom det i praktiken i de allra flesta fall handlar om att konsumenten ställer sin bostad som säkerhet och det inte finns något annat uttryck som på ett kort- fattat sätt avspeglar det fullständiga tillämpningsområdet, bör dock något av begreppen användas. Utredningen har valt att använda uttrycket bostadskredit, eftersom det anknyter både till konsument- kreditlagens terminologi och till bolånedirektivets användning av orden bostad och kreditavtal.

Kreditavtal med ett syfte att förvärva mark m.m.

Bolånedirektivets artikel 3.1 tar i punkten b upp kreditavtal som, utan att vara beviljade mot säkerhet, erhålls i syfte att t.ex. förvärva en bostadsfastighet.

I förarbeten till annan svensk lagstiftning som genomför EU- direktiv har det ansetts mindre lämpligt att tillämpa bestämmelser om kreditavtal med utgångspunkt från vilket syfte konsumenten har med att uppta krediten (se t.ex. prop. 2004/05:13 s. 70). I för- handlingarna om utformningen av bolånedirektivet framfördes också, från fler medlemsländer än Sverige, kritik mot förslaget att bolånedirektivets tillämpningsområde skulle innehålla en sådan del. Bland annat framfördes att direktivet rent allmänt tar sikte på hypotekslån och att en reglering som utgick från syftet med kredi- ten skulle skapa tillämpningsproblem t.ex. avseende vem av kredit- givaren eller konsumenten som är ansvarig för att syftet med kredi- ten blir känt och vem som i efterhand har bevisbördan för vad syftet med krediten var. Trots anförda invändningar omfattas de nämnda kreditavtalen av tillämpningsområdet. Det finns därmed ingen möjlighet att utesluta dem från det svenska tillämpnings- området vid genomförandet av direktivet.

Utredningen föreslår därför att det i definitionen av bostads- kredit även införs ett led som tar upp kreditavtal i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad, som är vad som krävs för att genomföra bolånedirektivet. Utredningen anser dock att definitionen i denna del ska utvidgas till att avse all sådan egendom som kan ställas som säkerhet för en bostadskredit, dvs. även t.ex. bostadsrätter. En särreglering av kredi- ter som syftar till förvärv av endast fast egendom eller byggnad

124

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

framstår utifrån svenska förhållanden som ologisk och svårmotive- rad ur ett konsumentskyddsperspektiv, särskilt med beaktande av det nuvarande innehållet i begreppet bostadskredit. Direktivet hindrar inte heller att en sådan utvidgning av tillämpningsområdet görs.

Det kan anmärkas att det torde vara mycket sällan förekom- mande att det ingås kreditavtal med ett syfte att förvärva en bostad utan att denna i sådana fall ställs som säkerhet för krediten, i vart fall i ett långsiktigt perspektiv. Däremot förekommer det kortfris- tiga krediter där syftet är att förvärva en bostad och så småningom ställa denna som säkerhet. Sådana tillfälliga krediter kan behöva tas i samband med ett byte av bostad. Om konsumenten på tillträdes- dagen för det nya boendet inte har fått pengarna från försäljningen av den befintliga bostaden behövs ofta dubbla lån under en kortare tid. Då kan en s.k. överbryggningskredit tas för att täcka det till- kommande lånebehovet fram till dess pengarna från försäljningen av den tidigare bostaden frigjorts, varvid överbryggningskrediten omedelbart löses.

Bolånedirektivet medger i artikel 3.3 d undantag för denna slags överbryggningskrediter, som närmare definieras i artikel 4.23. Krediten ska ha en obestämd löptid eller betalas tillbaka inom 12 månader och ska användas som en tillfällig finansieringslösning under övergången till ett annat finansiellt arrangemang för den fasta egendomen. Utredningen anser att denna undantagsmöjlighet bör utnyttjas som ett undantag från tillämpningsområdet för en bostadskredit som inte är förknippad med en säkerhet, men där syftet är ett förvärv av en bostad. Överbryggningskrediterna kom- mer, med en sådan lösning, precis som i dag, att falla under konsu- mentkreditlagens allmänt gällande bestämmelser och ett högt kon- sumentskydd kommer därmed uppnås även beträffande dem. Det kan vidare anmärkas att om t.ex. rådgivning sker avseende det mer permanenta bostadskreditavtal som förutsätts ingås i anslutning till överbryggningskrediten, så kommer de bestämmelser om rådgivning som genomför bolånedirektivet att bli tillämpliga, se avsnitt 5.3.20.

Det kan visserligen hävdas att motsvarande synsätt även borde kunna anläggas i förhållande till handpenninglån, som normalt också är en slags tillfällig blancokredit med koppling till bostads- förvärv. Enligt utredningen är direktivets ordalydelse i artikel 3.3 d dock entydig när det gäller vilka slags tillfälliga lån som är möjliga

125

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

att undanta från tillämpningsområdet, nämligen just överbrygg- ningskrediter. Det vore därför direkt olämpligt att utsträcka undan- tagets räckvidd utöver detta, trots att det sakligt sett kunnat moti- veras.

Användning av det nya begreppet i befintliga bestämmelser

När begreppet bostadskredit definieras i 2 § konsumentkreditlagen och används i de bestämmelser som behövs för att genomföra bolånedirektivet, bör också begreppet användas i befintliga bestäm- melser i konsumentkreditlagen som i dag hänvisar till krediter som är förenade med panträtt i fast egendom m.m. Detta gäller för 4, 17, 19, 33 och 36 §§ konsumentkreditlagen. Även om en bostads- kredit enligt den nya definitionen i vissa fall kan vara en kredit utan säkerhet i bostaden, anser utredningen inte att det medför några nackdelar att använda begreppet i de nu nämnda bestämmelserna (när det gäller 4 § behandlas denna bestämmelse även i nästa avsnitt). När det gäller 36 §, som avser ränteskillnadsersättning, har utred- ningen gjort följande överväganden.

Syftet bakom den nyligen genomförda ändringen i beräkningen av ränteskillnadsersättning för konsumentkrediter med säkerhet i konsumentens bostad är att skapa en beräkningsmodell som leder till rättvisare resultat och förhindrar att kreditgivaren varken under- eller överkompenseras vid en förtidsbetalning. Genom att använda räntan för s.k. bostadsobligationer för beräkningen av ränteskill- nadsersättningen skapas en tydlig koppling till kreditgivarens upplåningskostnader och alternativa avkastning vid beräkningen. Detta gör att ersättningens storlek bättre överensstämmer med kreditgivarens faktiska förlust. För konsumentens del finns ytter- ligare ett skydd emot att kreditgivaren kan bli överkompenserad, genom hänvisningen till god kreditgivningssed i 36 § andra stycket (prop. 2013/14:44 s. 11–13 och 18). Om en kredit tas i syfte att t.ex. förvärva en bostad, men bostaden inte utgör säkerhet, finns inte samma koppling till räntan för bostadsobligationer. Räntan för en sådan s.k. blancokredit kommer därför troligen vara högre än den ränta som kan erbjudas för en säkrad bostadskredit. Det finns där- med en risk att ränteskillnadsersättningen uträknad enligt schablonen i 36 § andra stycket 1 leder till en alltför stor kompensation för

126

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditgivaren. Å andra sidan åligger det då kreditgivaren att tillämpa god kreditgivningssed vid beräkningen och justera ränteskillnads- ersättningen därefter, varvid kreditgivaren bör beakta vilka faktiska kostnader denne haft för krediten. Det schablonbelopp som fast- ställs enligt 36 § andra stycket 2, som tillämpas på krediter utan säkerhet, tillfaller däremot en kreditgivare oavsett vilka kostnader denne haft i det enskilda fallet (prop. 2009/10:242 s. 72). Den är därmed mindre förenlig med bolånedirektivets bestämmelse om förtidsbetalning i artikel 25.3 som anger att ersättningen inte ska överstiga kreditgivarens finansiella förlust. Bestämmelsen i 36 § andra stycket 2 genomför konsumentkreditdirektivets artikel 16 om förtida betalning av krediter (a. prop. s. 115). Utgångspunkten i bolånedirektivet torde vara att bostadskrediter inte ska falla under den beräkningsschablon som konsumentkreditdirektivet före- skriver. Utredningen anser därmed att begreppet bostadskredit bör införas även i 36 § andra stycket 1 konsumentkreditlagen.

5.3.2Undantag från direktivets tillämpningsområde

Bedömning: Inga andra generella undantag än avseende över- bryggningskrediter bör införas i den svenska regleringen som genomför bolånedirektivets bestämmelser.

Skälen för bedömningen:

Allmänt om direktivets undantag

I artikel 3.2 anges att direktivets bestämmelser inte ska tillämpas på vissa uppräknade kreditavtal. Av artikel 3.3 följer att medlems- staterna också har möjlighet att undanta ytterligare ett antal kredit- avtal från tillämpningsområdet. Om medlemsstaterna väljer att inte tillämpa bolånedirektivets bestämmelser för de kreditavtal som räknas upp i artikel 3.3 följer dock av artikel 3.4 och 3.5 att andra lämpliga regelverk i vissa avseenden ändå ska tillämpas på nationell nivå för dessa krediter.

Även om direktivet har utformat vissa undantag som medlems- statsoptioner men inte andra, bör det vara möjligt att vid det svenska genomförandet välja att göra undantag eller inte. Genom

127

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

att avstå från att göra ett undantag utvidgas tillämpningsområdet för de svenska bestämmelserna till att avse även typer av kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. En sådan utvidgning förhindras inte av direktivet (jfr vad som anförts i avsnitt 5.1 och 5.3.1). I de fall direktivet gör ett undantag, men ändå uppställer vissa krav på reglering av krediterna i fråga (som i artiklarna 3.4 och 3.5) måste dock givetvis dessa krav uppfyllas.

Undantag från tillämpningsområdet med motsvarighet i konsumentkreditdirektivet

Ett flertal av de undantag från bolånedirektivets allmänna tillämp- ningsområde som tas upp i artikel 3.2 och 3.3 är likalydande med undantag i konsumentkreditdirektivet. Vid genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att det inte fanns tillräckliga skäl att införa undantagen i konsumentkreditlagen. Utredningen finner inte skäl att göra några andra överväganden än de som då gjordes. Detta gäller undantagen för kreditavtal som beviljas en arbetstagare av en arbetsgivare (artikel 3.2 b), kreditavtal i form av kontokredit som ska betalas inom en månad (artikel 3.2 d) och kreditavtal som är resultatet av en förlikning i domstol (artikel 3.2 e) (jfr prop. 2009/10:242 s. 41 f.).

Räntefria krediter och krediter som avser uppskjuten betalning

Både konsumentkreditdirektivet och bolånedirektivet ställer upp undantag för räntefria krediter under vissa (inte helt likalydande) förutsättningar (artikel 2.2 f. respektive 3.2 c). Enligt båda direkti- ven undantas vidare krediter som avser uppskjuten betalning av en existerande skuld (artikel 2.2 j respektive 3.2 f). Några sådana gene- rella undantag gjordes dock inte i konsumentkreditlagen vid genom- förandet av konsumentkreditdirektivet och någon allmän diskussion kring möjligheterna till undantag fördes inte. Däremot undantogs i 4 § första och andra styckena konsumentkreditlagen räntefria konto- krediter och andra räntefria krediter som ska betalas tillbaka inom tre månader från vissa bestämmelser i lagen, med hänvisning till de ovan nämnda artiklarna i konsumentkreditdirektivet (a. prop. s. 89). I 4 § undantas också tillämpningen av vissa av konsument-

128

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditlagens bestämmelser när det gäller kontokrediter som visser- ligen löper med ränta och eventuellt med avgifter, men som ska betalas tillbaka på anmaning eller inom tre månader. Särregleringen av sådana krediter möjliggjordes av ett undantag i konsument- kreditdirektivets artikel 2.3, som inte har någon motsvarighet i bo- lånedirektivet.

När det gäller möjligheten att undanta räntefria bostadskrediter eller andra kostnadsfria bostadskrediter som avser betalning av en redan existerande skuld anser utredningen att det inte finns till- räckliga skäl att göra dessa undantag från tillämpningsområdet för de svenska bestämmelserna. Sådana bostadskrediter torde vara ovanliga, och trots ränte- eller avgiftsfrihet finns det starka konsumentskydds- aspekter eftersom konsumentens bostad ofta ställs som säkerhet.

Utifrån ordalydelsen kan visserligen ifrågasättas om undantagen från vissa av konsumentkreditlagens bestämmelser i 4 § första – tredje stycket är fullt förenliga med bolånedirektivet. Bestämmel- serna i första – tredje stycket tar dock inte sikte på bostadskrediter utan på bl.a. fakturakrediter och användandet av kontokort med kreditutrymme (jfr a. prop. s. 39 ff.). Att sådana krediter samtidigt också skulle kunna vara bostadskrediter är visserligen teoretiskt möjligt, men torde inte förekomma i praktiken. Detta återspeglas i bestämmelsens uppbyggnad, som behandlar bostadskrediter sär- skilt i fjärde stycket. Utredningen anser därför att 4 § inte behöver justeras, utan att det står klart att bestämmelsens första – tredje stycke inte är avsedda att tillämpas på bostadskrediter. Detsamma gäller bestämmelsens femte stycke. Som behandlats i föregående avsnitt bör dock bestämmelsen i 4 § språkligt anpassas i fjärde stycket genom att uttrycket bostadskredit används i lagtexten. De undantag från lagens tillämpning i vissa fall som följer av detta stycke i 4 § är i sak förenliga med bolånedirektivet och behöver inte ändras.

Kapitalfrigörningskrediter

Enligt bolånedirektivet finns även undantagsmöjligheter som sak- nar motsvarighet i konsumentkreditdirektivet och som avser speci- ella former av bostadskrediter. Ett sådant undantag finns i arti- kel 3.2 a och gäller s.k. kapitalfrigörningskrediter. Det avser sådana

129

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

bostadskreditavtal där kreditgivaren betalar ut lånesumman, som en klumpsumma eller genom periodiska betalningar, och återbetalning förutsätts ske vid en framtida försäljning av bostaden, som dock inte kan krävas förrän en eller flera av medlemsstaterna angivna situationer uppkommer i konsumentens liv.

De beskrivna kapitalfrigörningskrediterna kan för svenskt vid- kommande närmast jämföras med s.k. seniorlån. Sådana lån om- fattas i dag av konsumentkreditlagens bestämmelser, utom i de delar som allmänt är undantagna för bostadskrediter. Skulle de undantas från de särskilda bestämmelser som införs för att genom- föra bolånedirektivet skulle de i stället hänföras till regleringen av konsumentkrediter i övrigt. En sådan ordning framstår som mindre lämplig, med tanke på att samma konsumentskyddsaspekter trots allt gör sig gällande även för sådana krediter som för bostads- krediter i allmänhet. Bolånedirektivet kan inte anses hindra att Sverige avstår från att införa ett generellt undantag för kapital- frigörningskrediter. Med hänsyn till den undantagsmöjlighet som erbjuds medlemsstaterna, kan direktivet inte heller anses hindra att den nationella regleringen avseende dessa kapitalfrigörnings- krediter förses med enstaka undantag från den reglering som i övrigt gäller för bostadskrediter. Utredningen återkommer till detta i avsnitt 5.3.14.

Renoveringskrediter m.m.

Artikel 3.3 a ger medlemsstaterna en möjlighet att undanta krediter som visserligen är förenade med säkerhet i en bostad, men vars syfte inte är själva förvärvet av bostaden. Sådana krediter kan dock inte undantas generellt, utan bara från tillämpningen av artiklarna 11 och 14 (standardinformation i reklam och överlämnandet av det standardiserade EU-faktabladet avseende bostadskrediter). Resul- tatet av att undanta krediterna i detta avseende skulle för svenskt vidkommande bli att konsumentkreditlagens motsvarande bestäm- melser i stället skulle bli gällande. Utredningen anser inte att en sådan särreglering fyller någon funktion. Det finns heller inga sär- skilda aspekter av sådana bostadskrediter som motiverar ett annor- lunda utformat konsumentsskydd. Möjligheten till undantag enligt artikel 3.3. a i bolånedirektivet bör alltså inte utnyttjas.

130

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Köp för att hyra ut

Artikel 3.3 b ger medlemsstaterna möjlighet att undanta bostads- krediter som inte är avsedda att förvärva en bostad åt konsumenten själv, utan i syfte att konsumenten ska hyra ut bostadsfastigheten till någon annan. Sådana köp torde vara relativt ovanliga i Sverige, men vanligare i vissa europeiska länder där sådana hyresavtal är ett sätt att göra en kapitalinvestering. I framtiden skulle det dock kunna bli vanligare med denna sorts krediter även i Sverige.

En bostadskredit av detta slag är tänkt att fungera så att konsu- mentens egen betalningsförmåga inte tas i anspråk, utan att ränta och eventuellt amorteringar täcks av hyra. Det kan synas som om behovet av kreditprövning m.m. på det sättet inte är lika stort som vid en sedvanlig bostadskredit. Å andra sidan är det trots allt kon- sumenten som personligen är ansvarig för betalningarna och kan behöva ta i anspråk sitt personliga betalningsutrymme om hyres- gästen inte betalar hyran eller flyttar. Utredningen anser därför att det saknas tillräckliga skäl att undanta denna typ av bostadskrediter.

Författningsreglerade lån med allmännyttigt eller socialt syfte

I artikel 3.3 c undantas bostadskreditavtal som enligt lag beviljas en begränsad målgrupp och med ett allmännyttigt syfte. Räntorna för sådana lån ska inte vara högre än de på marknaden, och något av lånevillkoren ska vara mer fördelaktigt än de på marknaden. En likalydande bestämmelse finns i konsumentkreditdirektivet arti- kel 2.2 l. Bestämmelsen ansågs möjliggöra de undantag som inför- des i 3 § konsumentkreditlagen avseende författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel, såsom t.ex. studielån (prop. 2009/10:242 s. 88). I bolånedirektivet tillkommer dock vissa krav även avseende sådana lagreglerade krediter, vilka framgår av artikel 3.5. När det gäller bostadskrediter finns dock inte längre några författnings- reglerade bolån som utgår av statsmedel (jfr lagen [1996:1179] om statligt reglerade bostadslån m.m., av vilken framgår att den avser lån som redan är utbetalade). Någon ändring i 3 § behövs därför inte. Kraven i 3.5 gäller också för det fall en medlemsstat undantar vissa kreditavtal i enlighet med artikel 3.3 e. Vilka kreditavtal som avses framgår genom en hänvisning till konsumentkreditdirektivets artikel 2.5. Undantaget avser i korthet krediter lämnade av med-

131

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

lemsorganisationer som har ett författningsreglerat socialt syfte och som erbjuder krediter endast till sina medlemmar på mer för- månliga villkor än marknadens. Ett sådant undantag gjordes inte i konsumentkreditlagen och det kan inte anses motiverat att införa det avseende bostadskrediter. Artikel 3.5 kräver alltså inget genom- förande heller för sådana krediter.

5.3.3Direktivets begrepp och definitioner

Förslag: Definitioner av begreppen rådgivning och utländsk valuta införs i 2 § konsumentkreditlagen. Att kreditkostnad omfattar också nödvändiga kostnader för en värdering av en säkerhet som ställs för krediten ska framgå av definitionen av begreppet i samma bestämmelse.

Bedömning: Direktivets övriga begrepp som definieras i arti- kel 4 behöver inte någon särskild definition i 2 § konsument- kreditlagen.

Skälen för förslaget och bedömningen: Artikel 4 i direktivet innehåller definitioner av 28 ord och uttryck som sedan används i direktivets artiklar. I detta avsnitt görs övergripande överväganden om vilka begrepp som kan behöva en särskild definition i 2 § kon- sumentkreditlagen. Närmare överväganden kring begreppens inne- börd följer i de avsnitt som behandlar de skilda artiklar i direktivet där de förekommer.

Flera av de uttryck som definieras i artikel 4 har samma inne- börd som i konsumentkreditdirektivet, och finns också med bland definitionerna i detta direktivs artikel 3. Det gäller konsument, kreditgivare, kreditavtal, sammanlagt kreditbelopp, sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten, effektiv ränta, kreditränta och var- aktigt medium. Flera av dessa uttryck finns också definierade i 2 § konsumentkreditlagen, eller har inte ansetts nödvändiga att definiera. När det gäller uttrycket varaktigt medium används i den svenska lagtexten uttrycket handling eller någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten (se t.ex. 8 § andra stycket). Utredningen har anslutit till denna terminologi och använt samma

132

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

uttryckssätt i bestämmelser där direktivet använder uttrycket var- aktigt medium.

När det gäller definitionen av kreditförmedlare (artikel 4.5) finns en sådan också i konsumentkreditdirektivet, i artikel 3 f. Defini- tionerna är i stort sett likalydande, men i bolånedirektivet har den preciseringen gjorts att den som enbart introducerar en konsument för en kreditgivare eller kreditförmedlare, inte ska anses utföra kreditförmedling. Utredningen anser att detta tillägg inte utgör någon ändring i sak, utan bör ses som ett förtydligande av vad som redan gällde enligt konsumentkreditdirektivet. I konsumentkredit- lagen finns inte ordet kreditförmedlare upptaget bland definition- erna i 2 §, utan det framgår i stället av 48 § vilken verksamhet som avses. Som tidigare anförts föreslås att bolånedirektivets bestäm- melser om kreditförmedling främst genomförs i en näringsrättslig lag (se avsnitt 5.2). Utredningen föreslår att en särskild definition av begreppet införs i den näringsrättsliga lagen. Det tillägg som rör kreditförmedling och som behöver göras i konsumentkreditlagen kräver inte att uttrycket definieras särskilt i 2 §.

Uttrycket konsumentens sammanlagda kreditkostnad definieras också i konsumentkreditdirektivet, artikel 3 g. I bolånedirektivet hänvisas till denna definition, men med det tillägget att kostnaden för fastighetsvärdering också ska inbegripas i kreditkostnaden. Utredningen uppfattar detta som ett förtydligande av konsument- kreditdirektivets definition, och inte en förändring i sak. Ett mot- svarande förtydligande kan därmed göras i konsumentkreditlagen, avseende definitionen av kreditkostnad. Eftersom värdering kan komma i fråga även för annan sorts egendom än fastigheter (t.ex. bostadsrätter) bör ordvalet justeras något i förhållande till direktivet.

När det gäller ordet kreditprövning innehåller bolånedirektivet en särskild definition. Uttrycket återfinns redan i konsument- kreditlagen utan att någon närmare definition ansetts nödvändig. Vad som enligt bolånedirektivet avses med uttrycket överensstäm- mer med innebörden enligt konsumentkreditlagen. Någon särskild definition i 2 § konsumentkreditlagen behövs därmed inte.

Begreppet ansvarsförbindelse eller garanti används enbart i bo- lånedirektivets bilaga I. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3.8 föreslås att bilagan genomförs genom att den tas in i en för- ordning. Definitionen av ansvarsförbindelse eller garanti kan där- med lämpligen tas in i samma förordning.

133

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

När det gäller begreppen värderelaterat kreditavtal, bindnings- förfarande och paketeringsförfarande förekommer de enbart i bo- lånedirektivets artikel 12. Som framgår av avsnitt 5.3.11 behöver uttrycken ingen särskild definition, mer än vad som framgår av den bestämmelse som föreslås genomföra bolånedirektivet i denna del.

När det gäller övriga begrepp som definieras i artikel 4 har de främst betydelse för det näringsrättsliga genomförandet av direkti- vet. Närmare överväganden kring vissa av dessa begrepp finns i avsnitt 5.4.2. Det kan dock anmärkas att begreppen sidotjänst och andra tillhandahållare än kreditinstitut knappast kan missförstås rent språkligt, och att någon legaldefinition av dem inte kan anses nödvändig.

När det slutligen gäller uttrycket utländsk valuta förekommer det i artikel 23 och 13. Ett flertal nya bestämmelser föreslås därmed avse lån i utländsk valuta, se vidare avsnitt 5.3.6 och 5.3.18. Begrepp- ets innebörd enligt artikel 4.28 är relativt omfattande. Utredningen har därför ansett att det är mer lämpligt att definiera begreppet i 2 § konsumentkreditlagen än att upprepa vad som avses i varje enskild bestämmelse.

Begreppet rådgivningstjänster, som definieras i artikel 4.21, har betydelse för förståelsen av bestämmelser som genomför direkti- vets artikel 22. Begreppet råd eller rådgivning kommer att före- komma i flera nya bestämmelser i konsumentkreditlagen och bör därför definieras särskilt i 2 §.

Särskilt om begreppen näringsidkare, kreditförmedlare och anknuten kreditförmedlare

I konsumentkreditlagen används termen näringsidkare i flera bestäm- melser, t.ex. i 7 och 8 §§ om marknadsföring och förhandsinforma- tion, 12–14 §§ om kreditprövning, avslag på kreditansökan och dokumentation av kreditavtalet. I andra bestämmelser används i stället ordet kreditgivare, t.ex. i bestämmelserna om betalning av skulden i förtid, 32–36 §§. I författningskommentaren till 2 § an- fördes att när näringsidkare används i författningstexten avses både den som lämnar eller övertar en kredit, alltså kreditgivaren, och den som förmedlar en kredit som ombud för kreditgivaren (prop. 2009/10:242 s. 86). När ordet näringsidkare används sker detta följ- aktligen i bestämmelser som reglerar skyldigheter som uppkommer

134

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

innan ett avtal har ingåtts, och då kreditgivaren kan agera genom en kreditförmedlare som ombud. Bestämmelser som innehåller ordet kreditgivare tar i stället sikte på vad som ska gälla mellan kredit- avtalets parter under kreditavtalets löptid. Även konsumentkredit- direktivets och bolånedirektivets terminologi följer huvudsakligen denna systematik, även om direktiven i stället nämner både kredit- givare och kreditförmedlare, eller i vissa fall anknutna kreditför- medlare, i de bestämmelser som hänför sig till tiden före avtals- slutet.

Utredningen har funnit att den systematik och terminologi som redan gäller vid användningen av begreppen näringsidkare och kreditgivare i princip kan följas vid genomförandet av bolåne- direktivet. Valet av terminologi kommenteras vidare i övervägan- dena avseende de enskilda artiklarna i direktivet och genomförandet av dem, eller i författningskommentaren till de föreslagna bestäm- melserna.

5.3.4Marknadsföring

Förslag: Vid marknadsföring av bostadskrediter ska en närings- idkare, utöver vad som anges i 7 § andra stycket konsument- kreditlagen, lämna information om sin identitet, om de säker- heter som krävs för att erhålla krediten och, i förekommande fall, en varning om att valutakursförändringar kan påverka de belopp som ska betalas av konsumenten. Som ett allmänt krav för all marknadsföring av konsumentkrediter införs i 7 § konsu- mentkreditlagen en bestämmelse om att en uppgift om den effektiva räntan ska anges i marknadsföringen på ett minst lika framträdande sätt som andra förekommande räntesatser. I 7 § ska också införas att antalet avbetalningar som konsumenten ska göra, ska framgå av marknadsföringen.

Bedömning: Artikel 10 i bolånedirektivet, avseende allmänna bestämmelser om reklam, kräver inget genomförande.

135

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Skälen för förslaget och bedömningen: Artikel 10 och 11 i bo- lånedirektivet innehåller bestämmelser om marknadsföring.

Artikel 10 anger att medlemsstaterna ska kräva att all marknads- föring avseende bostadskrediter är rättvisande, klar och inte vilse- ledande och att formuleringar som kan skapa falska förväntningar på en kredits tillgänglighet eller kostnader ska vara förbjudna.

Artikel 11 innehåller krav på att vissa uppgifter alltid ska anges vid marknadsföring av en bostadskredit, om en räntesats eller andra sifferuppgifter om kreditkostnaden för konsumenten förekommer i reklamen.

Allmänna bestämmelser om marknadsföring

Bestämmelser om marknadsföring finns i marknadsföringslagen (2008:486). Lagen innehåller det allmänna kravet att all marknads- föring ska följa god marknadsföringssed (5 §). Detta innebär att reklamen ska vara vederhäftig (prop. 2007/08:115 s. 144). Av 10 § marknadsföringslagen följer vidare att en näringsidkare inte får använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande, bl.a. när det gäller en produkts förekomst eller pris.

Bolånedirektivets artikel 10 om marknadsföring är allmänt hållen och kan inte anses medföra någon skillnad i sak mot vad som redan gäller enligt marknadsföringslagen. Utredningens bedömning är därför att det inte krävs några genomförandeåtgärder avseende artikel 10.

Standardinformation i reklam

Artikel 11 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om standard- information i reklam. Artikeln överensstämmer i stora delar med konsumentkreditdirektivets artikel 4, som i svensk rätt genomförts genom 7 § konsumentkreditlagen (prop. 2009/10:242 s. 93). Förut- sättningarna för när standardinformationen ska anges, vilka fram- går av artikel 11.1, är likalydande med konsumentkreditdirektivets artikel 4.1. Att standardinformationen, i de avseenden den gäller olika sifferuppgifter, ska anges med hjälp av ett typexempel (bo- lånedirektivets artikel 11.3) överensstämmer också med konsument- kreditdirektivets artikel 4.2. Den uppräkning av vilka uppgifter

136

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

standardinformationen ska innehålla i artikel 11.2 är också lika- lydande med den uppräkning som finns i konsumentkredit- direktivets artikel 4.2, utom vad avser punkterna a, b, i och j. Den information om eventuella sidotjänster som ska lämnas, bolåne- direktivets artikel 11.4, överensstämmer vidare med artikel 4.3 i konsumentkreditdirektivet.

Eftersom 7 § konsumentkreditlagen redan gäller för bostads- krediter enligt svensk rätt behövs inget genomförande av artikel 11 i de delar den överensstämmer med konsumentkreditdirektivet. De moment som saknas i 7 § bör införas i en ny och kompletterande bestämmelse, 7 a §. Det som tillkommer i förhållande till 7 § är, som redan nämnts, de uppgifter som är upptagna i artikel 11.2 a, b, i och j. När det gäller punkten i, som avser information om antalet avbetalningar, framgår det redan av 7 § andra stycket 5 att kreditens sammanlagda belopp och storleken på avbetalningarna ska framgå i reklamen. Att antalet avbetalningar också ska framgå bör därför införas som ett allmänt krav för alla krediter.

När det gäller kravet att informationen som lämnas enligt arti- kel 11 ska vara lättläst eller höras tydligt, 11.5, anser utredningen att kravet inte kan anses tillföra något i sak i jämförelse med vad som redan framgår av inledningen av artikel 11.2, att informationen ska lämnas på ett klart, koncist och väl synligt sätt. Inte heller kan det anses vara någon skillnad i sak mellan direktivet i denna del och det som redan framgår av 7 § fjärde stycket konsumentkreditlagen, att information ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt. Av Konsumentverkets allmänna råd framgår att detta får anses innebära att konsumenten utan svårigheter ska kunna uppfatta och ta del av informationen (avsnitt 2.2.3 i Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter [KOVFS 2011:1]). Någon särskild för- fattningsreglering av detta krav behövs alltså inte.

Det som anges i artikel 11.2 e, avseende att den effektiva räntan ska finnas med i reklam på ett minst lika framträdande sätt som övriga räntesatser, har dock ingen motsvarighet i 7 § konsument- kreditlagen. Detta krav framstår som rimligt ur ett konsument- skyddsperspektiv avseende alla kreditavtal, inte bara bostadskredi- ter. Konsumentkreditdirektivet innehåller dock fullharmoniserade bestämmelser om marknadsföring av konsumentkrediter. Som redan nämnts är dock direktiven likalydande i stora delar, bl.a. avse- ende att standardinformation ska ges på ett klart, koncist och fram-

137

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

trädande, eller väl synligt, sätt (clear, concise and prominent). Detta har tolkats som att konsumenten utan svårighet ska kunna uppfatta informationen. Utredningen gör bedömningen att bolånedirektivets angivelse av att den effektiva räntan ska anges på ett lika framträ- dande sätt som andra förekommande räntesatser snarare är ett för- tydligande av vad som får anses följa av att informationen ska vara klar, koncis och framträdande. Att t.ex. använda olika textstorlekar eller stil i marknadsföringen så att den effektiva räntan inte kan uppfattas lika tydligt som andra uppgifter om ränta, måste anses innebära att informationen som helhet inte längre är klar, koncis och framträdande. Utredningen föreslår därför att detta krav införs för all reklam om krediter, genom ett tillägg i 7 §.

Särskilt om varningen för valutakursförändringar

Direktivets krav på att marknadsföring ska innehålla en varning om valutakursförändringar anger att en sådan varning ska tas in i

”tillämpliga fall” utan att närmare precisera vilka fall som avses. Bestämmelser om valutakursförändringar finns även i artikel 23 som avser lån i utländsk valuta. Definitionen av vad som är en utländsk valuta finns i direktivets artikel 4.28. Där framgår att bedömningen av vad som är en utländsk valuta ska ske utifrån den enskilde konsumentens perspektiv, t.ex. då konsumenten tar ett lån i en annan valuta än den han eller hon får lön i eller i en annan valuta än den som används i landet där konsumenten bor. Av detta följer att ett lån i svenska kronor, som ges i Sverige, kan falla in under vad som avses med utländsk valuta, t.ex. då en konsument bor i Sverige och har ett bolån i svenska kronor, men arbetar i ett annat land och får lön i en annan valuta. Även det fallet att en konsument bosatt i Sverige, med tillgångar och inkomster i svenska kronor, tar ett lån i en annan valuta än svenska kronor omfattas givetvis av definitionen.

Inte bara kreditgivare som ger lån i andra valutor än svenska kronor kan alltså komma att ge krediter i en utländsk valuta enligt direktivets definition. Även kreditgivare som lånar ut endast i svenska kronor, men accepterar att ge bostadskrediter till någon som får lön i en annan valuta, eller som bor i ett annat land inom EES, ger alltså valutalån i direktivets mening. Samtliga kreditgivare

138

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

som inte kan utesluta att de kan komma att ge bostadskrediter i utländsk valuta bör anses vara skyldiga att i sin marknadsföring ha en varning om konsekvenserna av valutakursförändringar. Denna varning bör givetvis utformas så att den blir begriplig för alla som tar del av marknadsföringen, även konsumenter som inte berörs av valutakursförändringar.

5.3.5Kostnadsfri information

Förslag: Information som en näringsidkare är skyldig att lämna enligt konsumentkreditlagen ska lämnas till konsumenten utan kostnad.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 8 ska all information som ska tillhandahållas en konsument enligt bolånedirektivet lämnas utan kostnad för konsumenten. Någon sådan bestämmelse finns inte i konsumentkreditlagen. Att information som ska ges en konsument enligt lag ska vara kostnadsfri för konsumenten framstår i och för sig närmast som självklart och det torde knappast förekomma att näringsidkare tar betalt för sådan information. För att genomföra artikel 8 krävs dock en författningsreglering. Bestämmelser om kostnadsfri information finns i annan konsumentskyddande lag- stiftning, t.ex. 2 kap. 9 § lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt. Det framstår därför som rimligt att införa ett allmänt krav på kostnads- frihet för all information som ska lämnas enligt konsumentkredit- lagens bestämmelser. Eftersom konsumentkreditdirektivet inte innehåller någon reglering av frågan om kostnadsfrihet, hindrar det direktivet inte att ett sådant krav införs avseende alla konsument- krediter. Kravet bör föras in i 6 § konsumentkreditlagen.

139

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.3.6Allmän information om bostadskrediter

Förslag: Näringsidkare som erbjuder bostadskrediter ska till- handahålla allmän information om de kreditavtal som kan er- bjudas konsumenter. Informationen ska finnas tillgänglig i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten, eller i elektronisk form. Informationen ska innehålla de uppgifter som räknas upp i bolånedirektivets artikel 13.

Skälen för förslaget: Artikel 13 i bolånedirektivet innehåller be- stämmelser om kreditgivares och anknutna kreditförmedlares skyl- dighet att alltid kunna ge allmän information om de kreditproduk- ter som erbjuds. Syftet med bestämmelsen är att konsumenten alltid, oavsett vilka kreditavtal som särskilt marknadsförs, ska ha tillgång till grundläggande och jämförbar information om bostads- krediter (jfr ingressats 38). Medlemsstaterna kan också utvidga skyldigheten att lämna denna allmänna information till oberoende kreditförmedlare (artikel 13.1).

Ett motsvarande informationskrav för kreditgivare eller deras ombud finns inte i gällande rätt. Kraven på allmän information bör därför författningsregleras i anslutning till bestämmelser om infor- mation i marknadsföring i konsumentkreditlagen.

Skyldigheten att tillhandahålla allmän information faller enligt direktivet på kreditgivare, anknutna kreditförmedlare och i före- kommande fall deras utsedda representanter. Det är alltså frågan om, förutom kreditgivarna själva, sådana andra näringsidkare som arbetar endast för en, eller ett fåtal kreditgivare. I sin verksamhet utgår de alltså, liksom kreditgivarna, från ett visst produktutbud, som de då måste kunna tillhandahålla allmän information om. Utred- ningen anser inte att en oberoende kreditförmedlare bör ha samma skyldighet, eftersom kravet i så fall skulle kunna bli mycket vid- sträckt. Direktivet bör inte heller uppfattas som att en icke anknuten kreditförmedlare som i något enstaka fall agerar som ombud för en viss kreditgivare ska ha samma skyldighet som kreditgivare eller anknutna kreditförmedlare. Utredningen anser att frasen ”närings- idkare som erbjuder bostadskrediter” är avpassad för att träffa samma kategori näringsidkare som den direktivets obligatoriska krav tar sikte på. Med näringsidkare förstås då samma aktörer som i

140

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

den övriga konsumentkreditlagen, dvs. kreditgivare och de som för- medlar krediter som ombud för kreditgivaren (prop. 2009/10:242 s. 86). Det ska samtidigt uppmärksammas att det inte finns någon skyldighet för näringsidkaren att själv producera informationen – detta får anses följa av att direktivet uttryckligen hänvisar till att upp- giftslämnarens identitet ska framgå av informationen, artikel 13.1 a.

Den allmänna informationen kan enligt direktivet lämnas på ett varaktigt medium, men kan också lämnas i elektronisk form. Med detta bör förstås att informationen kan lämnas på en hemsida, även om denna inte alltid uppfyller kriterierna för att vara ett varaktigt medium.

Artikel 13 innehåller detaljerade och specifika bestämmelser om vilka uppgifter informationen ska innehålla. Utöver viss språklig bearbetning bör den svenska författningstexten utformas nära direktivets ordalydelse. När det gäller artikel 13.1 j anser dock utredningen att kravet bör modifieras ytterligare i förhållande till direktivets text. Direktivet anger nämligen att informationen i denna del, i tillämpliga fall, ska innehålla en angivelse av att iakt- tagande av villkoren i kreditavtalet inte garanterar att det totala kreditbeloppet återbetalas. Denna formulering framstår som tve- tydig, eftersom kreditvillkoren rimligen måste innehålla att kredit- beloppet ska vara betalt eller på annat sätt reglerat vid kredittidens slut. Det kan därför knappast vara möjligt att följa samtliga kredit- villkor och samtidigt inte ha reglerat sin skuld. Direktivet i denna del bör syfta på en annan situation, nämligen den att villkoren för amortering kan vara sådana att en del av kreditbeloppet kommer att kvarstå vid kredittidens slut och att konsumenten då måste lösa det resterande skuldbeloppet, t.ex. genom att teckna ett nytt kredit- avtal. Om amorteringsvillkoren är upplagda på ett sådant sätt är det viktigt ur ett konsumentskyddsperspektiv att detta framgår av den allmänna informationen. I stället för direktivets angivande av ”kredit- villkoren” i denna del har utredningen därför valt att ange ”kredit- villkoren avseende amortering” i författningsförslaget.

Artikel 13.1 e innehåller ett informationskrav angående räntor som kan erbjudas. Detta krav bör anpassas efter svenska förhållan- den, så att kreditgivaren ska lämna information om vilka räntebind- ningstider som kan erbjudas och vilka konsekvenser olika bind- ningstider kan få för konsumenten. Eftersom bostadskrediter i princip inte erbjuds med helt rörlig ränta skulle informationen ut-

141

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

formad som direktivet anger annars förlora mycket av sin betydelse för konsumenten.

När det gäller informationen som beskrivs i 13.2 m, anges att den ska innehålla uppgifter om vilka kompletterande tjänster som är obligatoriska för att erhålla krediten. Informationskravet bör i denna del avpassas efter utformningen av den svenska lagregle- ringen av direktivets förbud mot kopplingsförbehåll i artikel 12, se vidare avsnitt 5.3.11. Utredningen har här kommit fram till att kreditgivaren inte får göra andra finansiella produkter obligatoriska för konsumenten än öppnandet av ett konto eller anslutningen till en tjänst som möjliggör betalning av amorteringar och ränta eller andra kostnader för krediten. Det är dock tillåtet att erbjuda paket till försäljning, och om räntan eller andra kreditvillkors utformning beror på att konsumenten väljer ett visst paket av produkter, måste detta framgå av den allmänna informationen.

I artikel 13.2 anges slutligen att medlemsstaterna kan införa en skyldighet för kreditgivare att ta med andra typer av varningar i den allmänna informationen. Utredningen anser inte att några ytterlig- are varningar behövs.

5.3.7Standardiserat EU-faktablad om bostadskrediter

Förslag: I rimlig tid innan ett bostadskreditavtal ingås och utan onödigt dröjsmål efter att konsumenten lämnat uppgifter om bl.a. sin ekonomiska situation, ska näringsidkaren ge konsumen- ten anpassad information om bostadskrediten genom ett stan- dardiserat EU-faktablad. Om näringsidkaren vid en senare tid- punkt ger konsumenten ett bindande erbjudande om en bostads- kredit som avviker från vad som angetts i det tidigare lämnade faktabladet, ska ett nytt faktablad lämnas till konsumenten.

Skälen för förslaget: Artikel 14.1–14.5 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om överlämnandet av ett standardiserat EU-faktablad.

Av 8 § konsumentkreditlagen följer att konsumenten för alla kreditavtal ska få förhandsinformation med ett visst innehåll som återges i bestämmelsens första stycke. Informationen ska ges till konsumenten i form av ett formulär, ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. Formuläret ska ges till konsumen-

142

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

ten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten och ska överlämnas i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås. Bestämmelsen genomför artikel 5.1 och 5.4–5 i konsumentkreditdirektivet (prop. 2009/10:242 s. 98).

Artikel 14.1 och 14.2 i bolånedirektivet anger att konsumenten ska få anpassad förhandsinformation och att den ska ges i det standar- diserade EU-faktabladet som finns intaget i bilaga II till direktivet. Innehållet i faktabladet är uppdelat under 15 rubriker enligt följande:

1.Långivare

2.Kreditförmedlare (i tillämpliga fall)

3.Lånet i huvuddrag

4.Räntesats och andra kostnader

5.Betalningarnas antal och frekvens

6.Belopp per avbetalning

7.Exempel på betalningsplan (i tillämpliga fall)

8.Övriga skyldigheter

9.Förtidsåterbetalning

10.Flexibla inslag

11.Låntagarens övriga rättigheter

12.Klagomål

13.Om åtagandena enligt lånet inte uppfylls: konsekvenser för låntagaren

14.Övriga upplysningar (i tillämpliga fall)

15.Tillsynsorgan

Ett genomförande i svensk rätt bör ske så att skyldigheten att ge förhandsinformation för bostadskrediter i det standardiserade EU- faktabladet tas in i konsumentkreditlagen i anslutning till andra bestämmelser om förhandsinformation, och att själva faktabladet tas in i en förordning (jfr att formuläret för information om konsu- mentkrediter tagits in i förordning [2010:1856] om formulär för förhandsinformation vid konsumentkrediter).

143

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

När det gäller förhandsinformationen för andra konsument- krediter innehåller lagtexten (8 § konsumentkreditlagen), förutom en hänvisning till blanketten ”standardiserad europeisk konsument- kreditinformation”, också en uppräkning av vad informationen i blanketten innehåller. Lagstiftningstekniken i denna del avspeglar konsumentkreditdirektivets utformning i artikel 5. Eftersom bolånedirektivet inte i direktivets text innehåller någon närmare specifikation av informationens innehåll, anser utredningen att det inte är lämpligt att göra någon sammanfattning eller uppräkning i den svenska lagtexten.

Skyldigheten att överlämna faktabladet faller enligt bolånedirek- tivet på kreditgivaren eller kreditförmedlaren. Utredningen anser dock att termen näringsidkare hellre bör användas i den svenska författningsregleringen, liksom i 8 och 9 §§ konsumentkreditlagen. Skyldigheten omfattar då både en kreditgivare och en kreditför- medlare, när denne agerar som ombud för en kreditgivare.

Enligt 8 § ska förhandsinformationen lämnas ”i rimlig tid innan avtal ingås”. Detta ansågs motsvara konsumentkreditdirektivets formulering ”i god tid innan en konsument blir bunden av ett kreditavtal eller ett erbjudande (prop. 2009/10:242 s. 48). Tidpunk- ten är likadant formulerad i bolånedirektivet som i konsument- kreditdirektivet, se artikel 14.1 b. Samma uttryckssätt som i 8 § bör därför väljas i den bestämmelse som genomför bolånedirektivet i denna del. Av bolånedirektivet framgår också att faktabladet ska lämnas inte bara i god tid innan avtalsslutet, utan också utan dröjs- mål sedan konsumenten lämnat information om sina behov, sina preferenser och sin ekonomiska situation i enlighet med artikel 20. Detta krav i direktivet bör framgå av den svenska bestämmelsen. I stället för en hänvisning till artikel 20 bör hänvisas till att konsu- menten lämnat de upplysningar som behövs för att näringsidkaren ska kunna göra en kreditprövning, vilket är vad som regleras i artikel 20. Skyldigheten att lämna över ett faktablad bör alltså inte inträda förrän kreditgivaren dels har fått sådan information att denne kan bedöma vilken kreditprodukt som kan vara aktuell för konsumenten och hur avtalsvillkoren ska se ut, dels sådana upp- gifter att en kreditprövning kan ske. Kreditgivaren bör också ha utrymme att faktiskt göra en kreditprövning innan faktabladet lämnas över, i vart fall en preliminär sådan (om detta inte redan skett genom t.ex. ett lånelöfte). Kreditgivaren kan ha ett intresse av

144

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

att inte lägga ned arbete på att fylla i ett faktablad om det redan står klart att konsumenten inte kan beviljas krediten.

Artikel 14.3 reglerar hur överlämnandet av faktabladet ska ske i förhållande till att näringsidkaren ger konsumenten ett bindande erbjudande om ett bostadskreditavtal. Av bestämmelsen framgår att konsumenten alltid ska få ett faktablad som överensstämmer med villkoren i det erbjudna bostadskreditavtalet – ett faktablad ska åtfölja det bindande erbjudandet om ett faktablad inte tidigare lämnats, och har ett faktablad lämnats i ett tidigare skede ska det lämnas på nytt om erbjudandets villkor skiljer sig från uppgifterna i det tidigare faktabladet. Detta bör framgå av den svenska bestäm- melsen.

Författningsregleringen av bolånedirektivets krav på överläm- nande av ett faktablad bör ske genom införandet av en ny paragraf efter 9 § konsumentkreditlagen. Den särreglering som nu finns i 8 § fjärde stycket avseende förhandsinformation för bostadskredi- ter måste också utgå, eftersom bolånedirektivets reglering ställer delvis andra krav.

Medlemsstaterna har enligt artikel 14.4 en möjlighet att före- skriva att faktabladet ska överlämnas före ett bindande erbjudande. En sådan ordning skulle i och för sig bidra till att faktabladet blir ett verktyg för konsumenten för att jämföra olika kreditavtal. Sam- tidigt kräver bolånedirektivet även införandet av en betänketid eller en ångerfrist. Under denna tid har konsumenten möjlighet att jäm- föra olika erbjudanden om bostadskrediter. Att därutöver införa ett krav på att det standardiserade EU-faktabladet ska lämnas viss tid före ett bindande erbjudande riskerar att bli en reglering som upp- fattas som betungande både för konsumenter och näringsidkare. Utredningen anser därför att denna medlemsstatsoption inte bör införas. Detta hindrar givetvis inte att en näringsidkare och en kon- sument i det enskilda fallet kommer överens om att faktabladet lämnas till konsumenten före ett bindande erbjudande.

Slutligen finns en bestämmelse i artikel 14.5 som riktar sig till medlemsstater som före den 20 mars 2014 har infört ett informa- tionskrav i överensstämmelse med det standardiserade EU-fakta- bladet. Med detta avses inte en tillämpning av konsumentkredit- direktivets formulär för standardiserad europeisk konsumentkredit- information, och undantaget är därför inte aktuellt för Sveriges del.

145

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.3.8Den effektiva räntan för bostadskrediter

Förslag: Bilaga I till bolånedirektivet som avser beräkning av den effektiva räntan samt övriga bestämmelser som behövs för att beräkningen ska kunna genomföras på ett sätt som överens- stämmer med direktivets bestämmelser, bör tas in i samma för- ordning som genomför det standardiserade EU-faktabladet.

Skälen för förslaget: Artikel 17 i bolånedirektivet innehåller vissa bestämmelser om beräkning av den effektiva räntan. Bilaga I till direktivet innehåller sedan den matematiska formel som ska använ- das vid beräknandet samt instruktioner för hur beräkningen ska ske.

Genom konsumentkreditdirektivet infördes en gemensam beräk- ningsmodell för den effektiva räntan. Även enligt konsumentkredit- direktivet framgår de närmare grunderna för beräkning av en bilaga till direktivet. Den grundläggande definitionen av vad som avses med effektiv ränta togs in i 2 § konsumentkreditlagen. Bestämmel- ser om beräkning av räntan samt bilagan med instruktioner för beräkningen ansågs lämpligen kunna tas in i förordning (prop. 2009/10:242 s. 45 och se vidare förordning [2010:1855] om beräk- ning av effektiv ränta vid konsumentkrediter).

Bestämmelserna om effektiv ränta i bolånedirektivet bör också lämpligen genomföras i förordning. I artikel 17 anges vidare vissa bestämmelser om den effektiva räntan som rör vad som ska anges i det standardiserade EU-faktabladet om bostadskrediter. För att bestämmelserna om effektiv ränta och faktabladet ska vara lättåt- komliga bör bestämmelser om både den effektiva räntan och EU- faktabladet, samt bilagorna I och II, tas in i samma förordning.

146

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.3.9Information vid distansavtal

Förslag: Den möjlighet som distansavtalslagen erbjuder en näringsidkare att i vissa undantagsfall lämna viss information om en finansiell tjänst efter det att avtalet ingåtts ska inte gälla vid telefon- eller annan distansförsäljning av bostadskrediter. Vid telefonförsäljning av en bostadskredit ska näringsidkaren som en beskrivning av bostadskreditens huvudsakliga egenskaper lämna minst vissa uppgifter som framgår av det standardiserade EU-faktabladet.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivet innehåller särskilda bestäm- melser om information vid distansavtal. Bestämmelserna finns i artikel 14.7 och 14.10. I 14.7 anges att en kreditgivare eller kredit- förmedlare som har lämnat över det europeiska faktabladet om bostadskrediter också har uppfyllt de krav på förhandsinformation som finns i artikel 3.1 i direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (distansförsäljningsdirekti- vet). Vidare anges att kraven i artikel 5.1 i distansförsäljningsdirek- tivet är uppfyllda om åtminstone det standardiserade faktabladet överlämnats. I bolånedirektivets artikel 14.10 anges att vid tal- telefonikommunikation, som regleras i artikel 3.3 i distansförsälj- ningsdirektivet, ska kravet på information som avses i artikel 3.3 b andra strecksatsen, om en finansiell tjänsts viktigaste egenskaper, anses vara uppfyllt om en del av informationen, avsnitten 3–6, i det europeiska faktabladet har getts.

Distansförsäljningsdirektivet har i svensk rätt genomförts genom bestämmelser i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen). Distansavtalslagen uppställer krav på förhandsinformation vid distansavtal om finansiella tjäns- ter. Utgångspunkten är att en konsument även vid distansavtal om finansiella tjänster ska få information innan ett avtal ingås och att informationen ska tillhandahållas på ett varaktigt medium. Om medlet för distanskommunikation inte medger att informationen lämnas i en sådan form före avtalsslutet, ska informationen i stället lämnas i denna form snarast efter att avtal ingåtts (3 kap. 3 § fjärde stycket distansavtalslagen). Vid taltelefonikommunikation kan också den information som ska lämnas före avtalsslutet begränsas, om konsumenten medger det. Även vid sådana avtal ska näringsidkaren

147

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

dock ge konsumenten fullständig information snarast efter avtals- slutet, och då på ett varaktigt medium (3 kap. 4 § distansavtals- lagen).

Konsumentkreditdirektivet ansluter till distansförsäljningsdirekti- vet dels genom att precisera vilken information som måste ges även vid den inskränkta informationsskyldighet som gäller vid telefon- försäljning, dels genom att ange att den fullständiga förhands- information som ska lämnas enligt konsumentkreditdirektivet i blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinforma- tion” kan överlämnas efter avtalsslutet, om avtal ingåtts på distans via ett kommunikationsmedel som inte möjliggör att informationen lämnas genom överlämnande av blanketten på ett varaktigt medium (artikel 5.2 och 5.3). I konsumentkreditlagen genomfördes konsu- mentkreditdirektivet i denna del genom 8 § andra stycket och 10 § (prop. 2009/10:242 s. 98).

Bolånedirektivet innehåller däremot, till skillnad från konsu- mentkreditdirektivet, inga bestämmelser som ansluter till de möjlig- heter som finns enligt distansförsäljningsdirektivet och distans- avtalslagen att i vissa situationer underlåta att lämna förhands- information på ett varaktigt medium. Detta måste förstås som att distansförsäljningsdirektivets bestämmelser som medger ett sådant förfarande inte är tillämpliga på bostadskrediter. En sådan tolkning stöds också av ingressats 21 i bolånedirektivet, där det uttryckligen anges att det vid bostadskrediter vore olämpligt att ge förhands- information efter det att avtal ingåtts i enlighet med distansförsälj- ningsdirektivet. Distansavtalslagen bör därför ändras i enlighet med detta.

Den föreslagna ordningen innebär att en näringsidkare även vid telefon- eller annan distansförsäljning av bostadskrediter alltid, i rimlig tid före avtalsslutet, ska ge konsumenten en anpassad för- handsinformation i form av det standardiserade EU-faktabladet, och att detta ska tillhandahållas i en handling eller någon annan läs- bar och varaktig form. I praktiken medför detta att näringsidkaren, om han vill efterkomma detta marknadsrättsliga krav, inte har möjlig- het att träffa något bindande bostadskreditavtal med konsumenten under telefonsamtalet. Så som marknaden för bolån är beskaffad torde det knappast heller förekomma att så sker. I allmänhet torde kreditavtalet snarare ingås i ett senare skede och efter en del ytter- ligare distanskommunikation eller fysiska möten, varför närings-

148

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

idkaren också har goda möjligheter att före avtalets ingående fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla konsumenten EU-fakta- bladet i varaktig form. Att, som bolånedirektivet gör, ändå före- skriva vad den information ska innehålla som vid telefonförsäljning utgör en beskrivning av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper, förefaller därmed visserligen ologiskt och i viss mån missvisande. Eftersom bolånedirektivets artikel 14.10 undantags- löst föreskriver att en viss del av den information som ändå kom- mer att lämnas över genom faktabladet ska ges även muntligen, bör en sådan reglering också ske i svensk lag. På samma sätt som för andra konsumentkrediter bör särregleringen tas in i konsument- kreditlagen, med en upplysande hänvisning i distansavtalslagen.

Att en näringsidkare uppfyller det krav på förhandsinformation som finns enligt distansförsäljningsdirektivet, och i distansavtals- lagen, genom att överlämna det standardiserade EU-faktabladet (artikel 14.7 i bolånedirektivet) behöver inte särskilt författnings- regleras.

5.3.10Tillräckliga förklaringar

Förslag: Alla kreditförmedlare ska omfattas av kravet på god kreditgivningssed.

Bedömning: Det krävs ingen författningsreglering av direkti- vets bestämmelse om vad de tillräckliga förklaringarna särskilt ska innehålla.

Skälen för förslaget och bedömningen: Artikel 16 i bolåne- direktivet innehåller en plikt för kreditgivare och i tillämpliga fall kreditförmedlare att ge konsumenten tillräckliga förklaringar. Syftet med detta är, enligt artikel 16.1, att konsumenten ska kunna be- döma om de föreslagna kreditavtalen, och i förekommande fall sidotjänsterna, lämpar sig för konsumentens behov och ekono- miska situation. I artikel 16.1 andra stycket görs sedan en uppräk- ning av vad förklaringarna särskilt ska avse, varvid hänvisas till informationskraven i artikel 14 och 15 samt anges att förklaring- arna också ska avse de föreslagna produkternas huvudsakliga egen- skaper, de effekter produkterna kan leda till för konsumenten,

149

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

innefattande vad som kan hända vid betalningsförsummelse, samt förklaringar kring eventuella sidotjänster; på vilket sätt de kan ingås separat och vad konsekvenserna i så fall blir för konsumenten. Av artikel 16.2 följer, slutligen, att medlemsstaterna får avgöra hur, i vilken omfattning och av vem förklaringarna ska ges, beroende på de omständigheter under vilka kreditavtalet erbjuds, till vem det erbjuds och den typ av kredit som erbjuds.

Artikeln är i stora delar helt överensstämmande med artikel 5.6 i konsumentkreditdirektivet. Konsumentkreditdirektivet anger dock inte att förklaringarna särskilt ska innehålla vissa moment, utan har i stället en uppräkning som anges vara exemplifierande, där det hänvisas till den förhandsinformation som ska lämnas, till produk- ternas huvudsakliga egenskaper och till deras konsekvenser för konsumenten, inbegripet konsekvensen av betalningsförsummelse. Innebörden av sidotjänster nämns dock inte särskilt i konsument- kreditdirektivets exemplifiering.

Vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet anfördes att den förklaringsskyldighet som följer av direktivet i princip redan följde av den dåvarande konsumentkreditlagens krav på god kredit- givningssed. Det konstaterades att den informations- och förkla- ringsplikt som följde av god kreditgivningssed gällde utöver sär- skilda informationskrav i lagen och att det av god kreditgivnings- sed, liksom av konsumentkreditdirektivet, fick anses följa att det finns en skyldighet för kreditgivaren att anstränga sig för att kon- trollera att konsumenten har förstått viktiga delar av avtalet. För att ytterligare framhålla betydelsen av att näringsidkaren lämnar sådana förklaringar gjordes dock det tillägget i bestämmelsen om god kreditgivningssed (6 § konsumentkreditlagen) att närings- idkaren ska ge konsumenten de förklaringar som han eller hon be- höver (prop. 2009/10:242 s. 52 f.).

Även om alltså både konsumentkreditdirektivet och bolåne- direktivet innehåller specificeringar av vilka moment i informa- tionen som lämnas till konsumenten som särskilt bör förklaras av näringsidkaren kan direktiven inte anses kräva att bestämmelsen om god kreditgivningssed, som numera också innehåller att närings- idkaren ska ge de förklaringar som konsumenten behöver, specifi- ceras ytterligare.

När det gäller vem som är skyldig att lämna förklaringarna omfattas, enligt bolånedirektivet, både kreditgivare, kreditförmed-

150

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

lare och utsedda representanter. Skyldigheten att iaktta god kredit- givningssed faller enligt 6 § konsumentkreditlagen på ”närings- idkaren”. Så som tidigare redogjorts för (se avsnitt 5.3.3) omfattar detta även kreditförmedlare som agerar som kreditgivarens ombud. Kreditförmedlare kan dock vara oberoende från kreditgivarna och inte verka som ombud för någon specifik sådan. Bolånedirektivets krav är, som anförts, inte begränsat till att bara gälla för anknutna kreditförmedlare. Utredningen anser därför att det bör införas ett tillägg i 48 § av innebörd att även kreditförmedlare ska följa god kreditgivningssed. Eftersom även konsumentkreditdirektivet hän- för skyldigheten att ge tillräckliga förklaringar till både kreditgivare och kreditförmedlare, kan ett sådant tillägg, som då blir tillämpligt på kreditförmedlare av alla sorters krediter, inte anses strida mot konsumentkreditdirektivet.

5.3.11Förbud mot kopplingsförbehåll

Förslag: Kreditgivare får inte enbart erbjuda bostadskrediter under förutsättning att konsumenten samtidigt köper andra finansiella produkter. Kreditgivaren kan dock kräva att konsu- menten tillsammans med bostadskrediten öppnar ett konto eller ansluter sig till en tjänst som möjliggör betalningar enligt kredit- avtalet.

Skälen för förslaget: I artikel 12 ställer bolånedirektivet upp ett grundläggande förbud mot s.k. kopplingsförbehåll, eller bindnings- förfaranden. Vad som avses med detta definieras i artikel 4.26.3 Det avser ett kreditavtal som erbjuds tillsammans med andra finansiella produkter eller tjänster, men där kreditavtalet inte är tillgängligt separat. Som vidare framgår av artikel 12 och av definitionen av kopplingsförbehåll är det alltså tillåtet för kreditgivaren att erbjuda paketlösningar, så länge kreditavtalet också finns tillgängligt utan sidoavtal eller -tjänster.

3 I den svenska språkversionen används dessvärre två olika uttryckssätt, bindningsförfarande i artikel 4.26 och kopplingsförbehåll i artikel 12. Dessa två uttryckssätt syftar dock på samma företeelse, vilket kan utläsas bl.a. av att andra språkversioner använder samma uttryck på de två ställena (t.ex. på engelska tying practice och på franska vente liée).

151

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

För att genomföra bolånedirektivets förbud mot kopplings- förbehåll måste förbudet författningsregleras. Medlemsstaterna har vid genomförande av artikel 12 ett antal optioner som innebär att det trots förbudet mot kopplingsförbehåll är möjligt att tillåta kredit- givarna att erbjuda kreditavtalet endast tillsammans med vissa sido- tjänster. Här behandlas först de som anges i artikel 12.2 och 12.4 som i korthet innebär följande möjligheter till kopplingsförbehåll.

–Förbehåll för betal- eller sparkonton.

–Förbehåll för investerings- eller pensionsprodukter.

–Förbehåll för separata kreditavtal i samband med ett värde- relaterat kreditavtal.

–Förbehåll för en försäkring med anknytning till kreditavtalet, dock måste kreditgivaren acceptera alla försäkringsgivare som ger en motsvarande garantinivå jämfört med den kreditgivaren föreslår.

Möjligheterna att ställa upp förbehåll för konton och investerings- eller pensionsprodukter är, liksom förbehåll om försäkring, under- ställda vissa villkor, t.ex. att syftet med förbehållet är att ge kredit- givaren ytterligare säkerhet för krediten.

Innebörden av förbudet mot kopplingsförbehåll bör tolkas så att kreditgivaren inte kan ställa som krav att konsumenten sam- tidigt måste köpa andra finansiella produkter för att kunna få ingå ett bostadskreditavtal. Förbudet bör uppfattas tämligen vidsträckt, så att det tar sikte på kopplade produkter som i och för sig säljs av någon annan än kreditgivaren. Ett krav som dock inte kan anses hindras av förbudet mot kopplingsförbehåll är ett öppet krav från kreditgivaren att säkerheten för krediten, alltså bostaden, hålls för- säkrad av konsumenten. Om kreditgivaren därtill kräver att bosta- den hålls försäkrad genom ingående av ett specifikt försäkrings- avtal, t.ex. med kreditgivaren själv eller ett till denne närstående företag, bör förbudet däremot slå till.

Det kan allmänt sägas att de möjligheter till förbehåll som upp- ställs i och för sig kan vara rimliga krav från en kreditgivares sida. Det skulle också kunna sägas vara en konkurrensnackdel för svenska kreditgivare om kreditgivare i andra länder kommer att tillåtas att ställa upp förbehåll men samma möjlighet inte finns enligt svensk

152

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

rätt. Å andra sidan innebär förbudet mot kopplingsförbehåll inget annat än att kreditgivaren alltid måste kunna erbjuda bostads- krediter separat, utan andra produkter. Kreditgivaren kan alltså, trots förbudet, fortfarande erbjuda konsumenten paketlösningar. Om kreditgivaren vill styra konsumenten mot att hellre välja en paketlösning kommer detta att återspeglas i prissättningen av de olika erbjudandena.

Det främsta syftet med förbudet mot kopplingsförbehåll ur ett konsumentskyddsperspektiv är, enligt utredningen, att konsumen- ten får bättre förutsättningar att jämföra kostnaden för de olika alternativ som står till buds. Om ett eller flera undantag till för- budet införs minskar denna möjlighet. Skulle alla de enligt direkti- vet möjliga undantagen införas, skulle förbudet mot kopplings- förbehåll snarast förlora sin betydelse. En kreditgivare bör dock ha möjlighet att kräva att konsumenten i samband med kreditavtalet öppnar ett konto, t.ex. ett transaktionskonto, eller att konsumen- ten ansluter sig till en tjänst, t.ex. en internetbaserad betaltjänst, som möjliggör betalningar av löpande amorteringar och kostnader för krediten. En sådan sidotjänst torde innebära en begränsad kost- nad för konsumenten och samtidigt innebära praktiska fördelar både för konsumenten och kreditgivaren.

Slutligen finns i direktivet en möjlighet för medlemsstaterna att införa ett undantag från förbudet mot kopplingsförbehåll genom att tillåta kopplade produkter som börjar marknadsföras efter den 20 mars 2014. I sådana fall ska kreditgivare som vill erbjuda sådana produkter visa för den behöriga myndigheten att dessa är till klar fördel för konsumenten.

Artikel 12.3 innebär alltså ett slags prövnings- och godkännande- förfarande. För att genomföra undantaget skulle riktlinjerna för prövningen behöva slås fast i författning, men även bestämmelser om ansökan om godkännande och handläggning av ärendet hos den behöriga myndigheten. Ett sådant förfarande skulle innebära kost- nader både för kreditgivaren och för myndigheten. Samtidigt torde värdet för kreditgivaren av att få en viss kreditprodukt godkänd vara ganska litet, med tanke på att kreditgivaren ändå har möjlighet att erbjuda sin paketlösning till konsumenter, men då som ett alter- nativ till ett bostadkreditavtal utan andra produkter. Om paketlös- ningen innebär en sådan fördel för konsumenten som förutsätts i bolånedirektivets bestämmelse, kommer konsumenten troligen att

153

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

välja paketet framför andra alternativ. Det bör också beaktas att vissa kreditgivare kan ha större möjligheter att utnyttja ett sådant godkännandeförfarande, och därmed få en konkurrensfördel som kanske inte är befogad. Utredningen anser alltså att medlemsstats- optionen i artikel 12.3 inte bör utnyttjas.

5.3.12En obligatorisk betänketid för bostadskrediter

Förslag: Konsumenten ska få ett erbjudande som avses vara bindande för kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Erbjudandet ska innehålla samtliga kreditvillkor. Konsumenten ska ha rätt att överväga erbjudandet under minst sju dagar från det att erbjudandet kommit konsumenten till handa. Konsumen- ten kan dock välja att acceptera erbjudandet när som helst under betänketiden, varefter avtalet är bindande för konsumenten.

Trots att erbjudandet ska vara bindande för kreditgivaren, får denne förbehålla sig rätten att ändra en erbjuden ränta senast på utbetalningsdagen för kreditbeloppet, om räntan i erbjudandet bestämts med hänsyn till försäljning av underliggande obliga- tioner eller andra långsiktiga finansieringsinstrument. Om så- dana försäljningar innebär att räntan blir lägre än den ränta som angetts i erbjudandet, är kreditgivaren skyldig att tillämpa den lägre räntan. Om kreditgivaren utnyttjar möjligheten att ändra räntan, ska denne förklara för konsumenten på vilket sätt för- säljningen av underliggande obligationer eller andra långsiktiga finansieringsinstrument påverkat räntan.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 14.6 ska medlemsstaterna ge konsumenten en rätt att under minst sju dagar överväga tillgängliga erbjudanden om bostadskrediter. Denna tid ska ges antingen som en ångerrätt efter det att avtal ingåtts eller som en betänketid efter ett bindande erbjudande.

Enligt utredningens direktiv är det för svenskt vidkommande inte aktuellt att införa en ångerfrist för bostadskrediter. Därmed ska direktivet i denna del genomföras genom att en rätt till betän- ketid införs. Detta innebär att kreditgivaren ska lämna ett erbju- dande som är bindande under hela betänketiden, men konsumenten

154

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

ska kunna acceptera erbjudandet när som helst under denna tid (artikel 14.6 tredje stycket a och b). Direktivet föreskriver vidare i artikel 14.11 att kreditgivaren, eller i förekommande fall kreditför- medlaren, ska lämna ett utkast till kreditavtal tillsammans med ett bindande erbjudande.

Direktivet ger inte någon närmare anvisning om hur betänke- tiden ska beräknas, dvs. från vilken tidpunkt de sju dagarna ska börja löpa. Utredningen föreslår därför att det, i linje med vad som gäller för ångerfristens beräknande för andra konsumentkrediter än bostadskrediter (22 § konsumentkreditlagen) och vid distansavtal, ska anges att de sju dagarna räknas ifrån det att erbjudandet kom- mit konsumenten till handa (jfr prop. 2009/10:242 s. 68 och 108). Om konsumenten väljer att acceptera erbjudandet innan hela be- tänketiden har löpt ut bör det i den svenska författningsregleringen förtydligas att avtalet då blir bindande. En osäkerhet skulle annars kunna uppstå om huruvida konsumenten har möjlighet att ångra sin accept av ett erbjudande under hela den ursprungliga betänke- tiden. Direktivet reglerar inte denna fråga och medlemsstaterna är därför fria att införa nationella regler i detta avseende.

Utredningen anser vidare att lokutionen ”utkast till kreditavtal”, som står i direktivets artikel 14.11, inte bör användas, eftersom det är mindre förenligt med att erbjudandet ska vara bindande för kreditgivaren. I stället bör det vara tydligt att samtliga kreditvillkor ska vara inkluderade i det bindande erbjudandet.

I artikel 14.6 fjärde stycket ges medlemsstaterna en möjlighet att föreskriva att konsumenten inte får acceptera erbjudandet förrän en viss tid, längst tio dagar, förflutit. När det gäller denna medlems- statsoption gör utredningen bedömningen att den inte bör utnytt- jas. En sådan ordning skulle möjligen ge konsumenten ett större incitament att verkligen utnyttja betänketiden till att överväga konsekvenserna av det aktuella bostadskreditavtalet eller jämföra olika avtal. Samtidigt skulle regleringen också kunna komma att uppfattas som onödig och i vissa fall även till konsumentens nack- del, om denne har behov av att få till stånd ett bindande kreditavtal snabbt.

Ytterligare en medlemsstatsoption beskrivs i artikel 14.6 femte stycket. Medlemsstaterna kan enligt denna föreskriva att kredit- räntan eller andra avgifter för krediten får avvika från vad kredit- givaren angett i det bindande erbjudandet, om krediträntan fast-

155

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

ställs på grundval av en försäljning av underliggande obligationer eller andra långsiktiga finansieringsinstrument.

Räntorna för bostadskrediter är normalt kopplade till kredit- givarnas egna finanseringskostnader. Om man ser till de kredit- givare som i dag står för den största delen av de bostadskrediter som ges till konsumenter är en vanlig finansieringsform utgivandet av s.k. säkerställda obligationer (bostadsobligationer). Räntorna för bolånen bestäms därmed i olika grad med hänsyn till försäljningen av obligationerna, och bolånedirektivets bestämmelse i artikel 14.6 femte stycket kan därmed bli tillämplig på en svensk kreditgivare.

De flesta banker tillämpar i dag en praxis som innebär att de i kreditavtalen för bostadskrediter förbehåller sig rätten att ändra den erbjudna räntan så att räntan bestäms den dag lånet ska betalas ut, oavsett vilken bindningstid räntan har. Utbetalningsdagen ligger oftast längre fram i tiden än de sju dagar som betänketiden ska löpa, eftersom utbetalningen normalt sker när bostaden tillträds. Osäker- heten om vilken finansieringskostnad som kreditgivaren faktiskt kommer att få kan alltså vara tämligen stor. Om bankerna inte kan förbehålla sig en rätt att ändra den erbjudna räntan kommer osäker- heten sannolikt leda till att konsumenten blir erbjuden en sämre ränta än vad som annars hade blivit fallet.

Utredningen anser därför att det bör införas en möjlighet för kreditgivaren att förbehålla sig rätten att ändra den erbjudna kredit- räntan. Rätten bör kunna utnyttjas fram till utbetalningsdagen och inte bara under betänketidens sju dagar. En sådan ordning hindras inte av direktivet, som inte reglerar parternas möjligheter att göra ändringar i den avtalade räntan efter betänketidens utgång. Om kreditgivaren gör ett förbehåll för att ändra krediträntan bör denne också vara skyldig att ändra räntan till konsumentens fördel, om upplåningskostnaderna visar sig bli lägre för kreditgivaren än beräknat. Detta bör uttryckligen klargöras i lagtexten. Vidare bör kreditgivaren ha en skyldighet att förklara för konsumenten på vilket sätt den erbjudna räntan har påverkats av försäljningen av de underliggande obligationerna, för att öka transparensen i räntesätt- ningen. En sådan förklaring förhindras inte av direktivet, utan ligger i linje med den allmänna förklaringsskyldighet som åläggs kredit- givare enligt artikel 16. Som närmare redogörs för i avsnitt 6.2.3, föreslår utredningen också att kreditgivaren i det bindande erbju- dandet ska lämna en förklaring och information rörande den er-

156

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

bjudna räntan. Informationen i denna del ska bl.a. innefatta bankens finansieringskostnader. Konsumenten kommer genom detta få en grundläggande förklaring till hur banken finansierar krediten. Förklaringen om varför ett räntevillkor ändrats sedan det bindande erbjudandet torde vanligtvis kunna ansluta till den information som redan lämnats, vilket minskar den administrativa bördan för kreditgivaren.

5.3.13Informationskrav på kreditförmedlare

Förslag: Kreditförmedlare av bostadskrediter ska, utöver de krav som följer av 48 § konsumentkreditlagen, i rimlig tid innan kreditförmedlingen inleds, lämna konsumenten information, i en handling eller någon annan läsbar och varaktig form, om bl.a. det register där kreditförmedlaren är registrerad och i förekom- mande fall uppgifter om provision. Kreditförmedlare får utge sig för att vara oberoende bara under vissa förutsättningar och ska informera konsumenten om rådgivning kan erbjudas.

Skälen för förslaget: Direktivets artikel 15 innehåller specifika be- stämmelser om vilken information en kreditförmedlare ska lämna till en konsument. Av 48 § konsumentkreditlagen följer redan att en kreditförmedlare ska lämna viss information till konsumenten. Bestämmelsen genomför de krav på kreditförmedlares informa- tionslämnande m.m. som ställs i konsumentkreditdirektivets arti- kel 21 (prop. 2009/10:242 s. 120). Bestämmelserna i direktiven överensstämmer till viss del, men bolånedirektivet innebär att mer information ska lämnas. En bestämmelse som kompletterar 48 § konsumentkreditlagen bör därför införas som tar upp de tillkom- mande kraven. Bestämmelsen bör utformas i nära anslutning till direktivets ordalydelse, dock med viss språklig bearbetning. Utred- ningen har inte heller vid utformningen av bestämmelsen gjort någon åtskillnad i informationskraven för anknutna kreditförmedlare jäm- fört med sådana som inte är anknutna. Som redogörs för i avsnitt 5.4.9 anser utredningen att någon sådan uppdelning av kredit- förmedlare inte bör införas i svensk rätt när det gäller förfarandet vid tillståndsgivning eller förutsättningarna för att få tillstånd. Någon särreglering av anknutna kreditförmedlare blir därmed inte

157

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

heller relevant när det gäller andra bestämmelser som genomför direktivet.

Enligt 48 § konsumentkreditlagen får avgifter tas ut endast om detta har avtalats i viss form. En liknande bestämmelse finns inte i bolånedirektivet. Eftersom detta krav redan gäller för alla kredit- förmedlare, av bostadskrediter såväl som för andra, och konsu- mentskyddsaspekterna i detta avseende inte kan anses vara mindre vid förmedling av bostadskrediter, är det inte motiverat att nu undanta bostadskreditförmedlare från kraven i 48 § andra stycket. Däremot finns anledning att låta bolånedirektivets krav på att meto- den för en avgifts beräknande ska anges, om den inte belopps- mässigt kan bestämmas vid tidpunkten då informationen lämnas, gälla för all kreditförmedling.

Enligt direktivets artikel 15.1 c, som hänvisar till artikel 22.4, får en kreditförmedlare av bostadskrediter utge sig för att vara obero- ende bara under vissa förutsättningar. Konsumentkreditlagen inne- håller inte någon motsvarande bestämmelse, varför en sådan bör införas i anslutning till de kompletterande informationskraven för kreditförmedlare av bostadskrediter.

Artikel 22.4 avser alltså i sig krav på vad som ska gälla vid obero- ende rådgivning. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3.20 föreslår utredningen att oberoendebegreppet när det gäller rådgiv- ning utformas med högre ställda krav än direktivets. Att medlems- staterna har en sådan möjlighet följer av en uttrycklig medlems- statsoption i artikel 22.4. Även om artikel 15.1 i denna del hänvisar till artikel 22.4, anser utredningen inte att det i hänvisningen kan tolkas in en möjlighet för medlemsstaterna att även förändra kravet på kreditförmedlares informationsplikt om sitt förhållande till kredit- givare. Trots att det kan finnas skäl för att termen oberoende ska ha en och samma innebörd föreslår därför utredningen att informa- tionskravet i denna del utformas i huvudsak enligt de minimikrav som enligt 22.4 ska gälla för den som vill utge sig för att vara obero- ende.

När det gäller kraven i 22.4 anges att kreditförmedlare, eller råd- givare, som vill kunna utge sig för att vara oberoende, inte får ta emot ersättningar från någon kreditgivare. Detta krav ska dock bara tillämpas om kreditförmedlaren bedömer ett antal kreditgivare som är mindre än en majoritet på marknaden. Vad som avses med en ”majoritet av marknaden” förklaras inte närmare i direktivet.

158

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Eftersom ett fåtal aktörer kan inneha en mycket stor del av mark- naden (t.ex. som förhållandena är i Sverige) skulle en majoritet av antalet aktörer samtidigt kunna innebära en mycket liten del av den samlade bolånemarknaden sett till marknadsandelar. Direktivet bör därför tolkas på det sättet att uttrycket en ”majoritet på mark- naden” bedöms efter en sammanvägning av både marknadsandelar och antal aktörer på marknaden.

5.3.14Kreditprövning

Förslag: Uppgifter som är nödvändiga för kreditprövningen avseende en bostadskredit ska kontrolleras på ett lämpligt sätt. Kreditprövningen av konsumenten ska dokumenteras och be- varas av kreditgivaren.

Näringsidkare som erbjuder bostadskrediter ska på ett tyd- ligt sätt informera konsumenten om vilka uppgifter som konsu- menten behöver lämna för att en kreditprövning ska kunna genomföras och vilka uppgifter som kommer att inhämtas från en extern databas. Konsumenten ska informeras om att under- låtenhet att lämna uppgifterna kan leda till att krediten inte beviljas.

Kreditprövningen får inte till övervägande del grunda sig på den ställda säkerhetens värde, utom i vissa undantagsfall.

Om kreditavtalet ingåtts efter kreditförmedling och konsu- menten har lämnat uppgifter av betydelse för kreditprövningen till kreditförmedlaren, ska denne vidarebefordra uppgifterna till kreditgivaren.

Konsumentkreditlagens bestämmelse i 13 § avseende infor- mation om avslag på en kreditansökan ska kompletteras så att en sådan underrättelse alltid ska ske snarast.

Skälen för förslaget:

Allmänt om direktivets bestämmelser om kreditprövning

Artikel 18 och 20 i direktivet behandlar olika aspekter av kredit- prövning av konsumenten. I artikel 18 anges det grundläggande kravet att en kreditprövning ska utföras och att resultatet av kredit-

159

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

prövningen ska ligga till grund för kreditbeslutet samt vad som ska gälla vid avslag på en kreditansökan. Flera av artikelns delmoment överensstämmer med konsumentkreditdirektivets bestämmelser om kreditprövning i artikel 8. I artikel 20 finns sedan närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska ligga till grund för pröv- ningen, hur de ska inhämtas och kontrolleras.

Inom Europeiska bankmyndigheten (EBA) pågår ett arbete med att anta riktlinjer (guidelines) avseende tillämpningen av bolåne- direktivets artiklar 18 och 20 (se vidare Consultation Paper, Draft Guidelines on creditworthiness assessment, EBA/CP/2014/42, 12 december 2014). EBA:s riktlinjer anses i Sverige jämställda med myndigheters allmänna råd.

Det grundläggande kravet på att en kreditprövning ska ske, vilket framgår både av konsumentkreditdirektivet och bolånedirektivet, samt de tillkommande krav som ställs i bolånedirektivet, åvilar kreditgivaren. Enligt utredningen bör dock kravet, i likhet med vad som gäller enligt 12 § konsumentkreditlagen, läggas på ”en närings- idkare”, med vilket även avses den som agerar som ombud för en kreditgivare, t.ex. en kreditförmedlare (prop. 2009/10:242 s. 86). Genomförandet av bolånedirektivets bestämmelser som avser kredit- prövning bör nämligen anpassas till terminologin i 12 § konsument- kreditlagen, om det inte finns något särskilt skäl att i stället peka ut kreditgivaren i en bestämmelse. Det senare är fallet när det gäller dokumentationskravet, se vidare i det följande.

Kravet på kreditprövning och underlaget för kreditprövningen

Av artikel 18.1 följer det grundläggande kravet att ett kreditavtal ska beviljas först efter en prövning av konsumentens utsikter att kunna fullgöra sina förpliktelser enligt kreditavtalet. Ett krav på kreditprövning finns redan i 12 § konsumentkreditlagen. Av denna bestämmelse följer också att krediten inte får beviljas om inte kon- sumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra sitt åtagande. Samma krav gäller enligt bolånedirektivets artikel 18.5 a. Bolåne- direktivets bestämmelser i dessa delar följer alltså av gällande svensk rätt och kräver inga författningsändringar.

Vidare följer av 12 § konsumentkreditlagen att de uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden som kreditprövningen ska

160

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

grundas på ska vara tillräckliga. I bolånedirektivets artikel 20.1 föreskrivs inledningsvis att kreditprövningen ska utföras på grund- val av en information om konsumentens inkomster och utgifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden som är nöd- vändig, tillräcklig och proportionell. Även direktivets krav i dessa delar får anses följa av gällande svensk rätt.

Konsumentkreditlagen innehåller ingen bestämmelse om att uppgifter från konsumenten måste kontrolleras för att ligga till grund för kreditprövningen. Vid genomförandet av konsument- kreditdirektivet gjordes bedömningen att ett sådant krav inte skulle införas i svensk rätt (prop. 2009/10:242 s. 54). Bolånedirektivet innehåller i detta avseende skärpta krav, som följer av artikel 20.1, där det anges att uppgifter ska inhämtas från relevanta interna och externa källor, inbegripet konsumenten, och att informationen ska kontrolleras på lämpligt sätt, vid behov bl.a. genom handlingar vars ursprung kan kontrolleras. För att genomföra direktivet i denna del bör ett uttryckligt krav på kontroll av uppgifter införas i anslutning till 12 § konsumentkreditlagen. Med beaktande av den bedömning som gjordes vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet bör kravet inte gälla generellt vid all kreditprövning, utan endast avse- ende bostadskrediter.

Även om direktivet talar om ”relevanta interna och externa källor” bör detta inte tolkas som ett absolut krav när det gäller vilka upp- giftskällor som ska användas, särskilt med beaktande av att infor- mationen ska vara ”nödvändig, tillräcklig och proportionell”. Enligt svensk praxis, som framgår av utfärdade allmänna råd, följer ett preciserat krav på hur kreditprövningen bör gå till, inbegripet att uppgifter ska hämtas från olika källor och att konsumentens egna upplysningar ska kontrolleras, till exempel genom en kreditupplys- ning (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2 i Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter [KOVFS 2011:1] och 2 kap. i Finansinspektionen allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden [FFFS 2014:11]). Den nu föreslagna lagändringen torde därmed inte ställa några mer betydande nya krav i jämförelse med den kreditprövning som för närvarande regelmässigt sker i samband med bolån. Om kraven bör leda till en översyn eller revidering av de allmänna råden blir en fråga för respektive myndighet.

161

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Dokumentation av kreditprövningen

Av artikel 18.2 följer en skyldighet för medlemsstaterna att kredit- prövningen dokumenteras och bevaras. Ett sådant krav följer inte av konsumentkreditlagen, och vid införandet av lagen gjorde rege- ringen bedömningen att det inte fanns behov att föreskriva en sådan skyldighet (prop. 2009/10:242 s. 57). Bolånedirektivets krav bör dock författningsregleras, men däremot inte göras tillämpligt på all kreditprövning utan endast på kreditprövningen vid bostads- krediter. Som framgår av avsnitt 5.4.16 föreslår utredningen också en allmän skyldighet för kreditgivare att upprätta en dokumenta- tion med en redovisning av kreditbeslutets underlag och vad som i övrigt behövs för att kreditärendet ska kunna följas. För kredit- instituten gäller redan en sådan skyldighet enligt 8 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Näringsidkarens upplysningsplikt gentemot konsumenten

I artikel 20.3 regleras kreditgivarens skyldighet att förklara för konsumenten vilka uppgifter m.m. som konsumenten måste lämna för att kreditprövningen ska kunna göras. I artikel 20.4 anges vidare att konsumenten ska göras medveten om behovet av att lämna korrekta och tillräckliga uppgifter, för att kreditprövningen ska kunna genomföras, samt att näringsidkaren ska varna konsumenten för att krediten inte kan beviljas om kreditprövningen inte kan göras.

Ett motsvarande krav följer inte uttryckligen av gällande rätt, även om näringsidkarens skyldigheter att iaktta god kreditgivnings- sed och att lämna konsumenten tillräckliga förklaringar i och för sig ofta torde kunna omfatta en förklaring av de olika stegen i kreditprövningsprocessen. Kravet bör därför författningsregleras i konsumentkreditlagen i anslutning till övriga bestämmelser om kreditprövning. Bestämmelsen bör dock kunna hållas kortare än direktivets motsvarande text. Eftersom 12 § konsumentkreditlagen riktar sig till näringsidkare, vilket även kan omfatta en kreditför- medlare som agerar som ombud för kreditgivaren (se avsnitt 5.3.3), bör begreppet näringsidkare användas även i detta avseende.

162

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Upplysning om att uppgifter kommer att inhämtas från andra

Artikel 20.3 och 20.4 rör de uppgifter som konsumenten själv ska lämna till näringsidkaren. I artikel 18.5 b finns en bestämmelse om att kreditgivaren också i förväg ska underrätta konsumenten om att sökning i en databas kommer att ske, vilket ska ske i enlighet med artikel 10 i direktiv 95/46/EG4 (dataskyddsdirektivet).

Konsumentkreditlagen föreskriver inte någon rätt för konsu- menten att på förhand få veta att en kreditupplysning kommer att begäras. Om krediten avslås beroende på en upplysning från en extern databas, ska dock konsumenten få en underrättelse om detta, enligt 13 §. Av 11 § kreditupplysningslagen (1973:1173) följer vidare att den som avses med en utlämnad kreditupplysning ska förses med en kreditupplysningskopia med visst innehåll. Informationen om att kreditupplysningen begärts kommer alltså att förmedlas till konsumenten först i samband med att upplysningen lämnas ut. När dataskyddsdirektivet genomfördes i svensk rätt gjordes vissa ändringar i kreditupplysningslagen, bl.a. i 11 §. Ändringarna gällde dock inte tidpunkten för informationen till den omfrågade, utan avsåg att förtydliga innehållet i kreditupplysningskopian (jfr prop. 2000/01:50 s. 28–30 och s. 38).

Eftersom svensk rätt således inte innehåller någon motsvarande bestämmelse om rätt till förhandsinformation om att en databas- sökning kommer att ske, bör även bolånedirektivets krav i denna del föras in i konsumentkreditlagen.

Kravet på underrättelse i artikel 18.5 b avser inte uttryckligen enbart externa databaser. Vid genomförandet av konsumentkredit- direktivet uppfattades regleringen där, i direktivets artikel 9, avse endast externa databaser, alltså inte sådana databaser som kredit- givaren själv för (prop. 2009/10:242 s. 58 f). När det gäller bestäm- melser om databasåtkomst är bolånedirektivets reglering i princip likalydande med konsumentkreditdirektivets, se vidare avsnitt 5.3.15. Man bör därför kunna utgå ifrån att även bestämmelsen i 18.5 b i bolånedirektivet syftar på externa databaser.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (Celex 31995L0046).

163

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Betydelsen av säkerhetens värde vid kreditprövningen

Av artikel 18.3 följer att kreditprövningen inte till övervägande del får grunda sig på att bostadsfastighetens värde överstiger kredit- beloppet eller antagandet att den kommer att stiga i värde, såvida inte syftet med kreditavtalet är att bygga eller renovera bostaden.

Av uttalanden i förarbetena till 12 § konsumentkreditlagen framgår visserligen att ställandet av säkerhet normalt inte påverkar kreditprövningen (prop. 2009/10:242 s. 100). Direktivets krav är dock undantagslöst, utom såvitt avser bostadskrediter för renove- ring eller utbyggnad. Det bör därför införas en motsvarande be- stämmelse i konsumentkreditlagen. Utredningens bedömning är dock att undantaget för renoverings- och utbyggnadskrediter inte bör införas i den svenska bestämmelsen. Även vid sådana krediter bör det avgörande vara vilken betalningsförmåga konsumenten har, inte vilket värde, eller framtida värde, säkerheten har. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5.3.1 bör det också i möjligaste mån undvikas att särreglera vissa kreditavtal utifrån vad konsumentens syfte med att ta krediten är.

Undantag för kapitalfrigörningskrediter

Som anförts tidigare gör utredningen bedömningen att det inte bör införas något generellt undantag från konsumentkreditlagens be- stämmelser för s.k. kapitalfrigörningskrediter som beskrivs i direk- tivets artikel 3.2 a (se avsnitt 5.3.2). När det specifikt gäller bestäm- melsen om att kreditprövningen till övervägande del inte får grunda sig på bostadens värde, bör det dock övervägas om inte ett undantag ändå bör göras. Om avtalsvillkoren för en bostadskredit är upp- lagda så att kreditbeloppet, ränta och avgifter i huvudsak ska betalas då bostaden säljs kan det nämligen vara befogat att låta bostadens värde vara avgörande, i stället för låntagarens förmåga att löpande betala ränta och amorteringar. Ett sådant undantag måste dock, för att vara förenligt med direktivet, ta sikte enbart på sådana kapital- frigörningskrediter som direktivet beskriver i artikel 3.2 a, dvs. återbetalning av krediten ska inte kunna krävas förrän någon sär- skild situation uppkommer i konsumentens liv, vilket ska preciseras av medlemsstaterna. Medlemsstaterna ska alltså, företrädesvis i författning, reglera vilka särskilda livssituationer som kan föranleda

164

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

att återbetalning krävs. Att enbart hänvisa till en framtida försälj- ning av fastigheten är inte tillräckligt, eftersom direktivet hänvisar både till en framtida försäljning av fastigheten och till särskilda situationer i konsumentens liv. Utredningen har uppfattat direkti- vets definition på så sätt att de situationer i livet som åsyftas i första hand är dödsfall eller sviktande hälsa.

Som tidigare har nämnts kan vissa s.k. seniorlån troligen att kunna falla in under begreppet kapitalfrigörningskrediter enligt bolånedirektivet. Med den tämligen snäva definition som direktivet har, kommer dock inte alla på marknaden förekommande seniorlån att täckas in. Detta innebär att andra typer av seniorlån, t.ex. sådana som har en bestämd löptid utan att vara kopplade till försäljning av egendomen som sker p.g.a. någon särskild omständighet i konsu- mentens liv, inte kan beviljas enbart efter en bedömning av bostadens värde, utan att konsumentens möjlighet att fullgöra sitt åtagande också måste prövas mot konsumentens löpande betal- ningsförmåga. Detta är för övrigt den ordning som gäller i dag, eftersom inga särregleringar finns av seniorlån eller liknande lån.

Överlämnande av information från kreditförmedlare

Av artikel 20.2 följer att kreditförmedlare ska överlämna informa- tion som är relevant för kreditprövningen till kreditgivaren. I 48 § konsumentkreditlagen anges visserligen att kreditförmedlare ska överlämna information till kreditgivaren om avgifter som har bety- delse för beräkningen av den effektiva räntan. Någon vidare skyl- dighet att lämna information från förmedlare till kreditgivare före- skrivs dock inte. En bestämmelse av samma innebörd som direkti- vet i denna del bör därför införas i anslutning till de övriga bestäm- melser som avser kreditförmedlare i konsumentkreditlagen.

Avslag på en kreditansökan

Av artikel 18.5 c följer en skyldighet för kreditgivaren att utan dröjsmål underrätta konsumenten om en kreditansökan avslås. Om avslaget grundar sig på resultatet av en databassökning ska konsu- menten underrättas om detta och dessutom om vilken databas som använts. Bestämmelsen överensstämmer i stort med konsument-

165

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

kreditdirektivets artikel 9.2, som genomförts i 13 § konsument- kreditlagen (prop. 2009/10:242 s. 102). Bestämmelsen, och det bakomliggande konsumentkreditdirektivet, innebär dock att under- rättelsen ska ske utan dröjsmål bara i de fall en databassökning skett. Bolånedirektivets krav på skyndsamhet vid avslagsbesked torde fylla ett konsumentintresse avseende alla krediter, inte bara bolån. För att genomföra bolånedirektivet bör därför 13 § konsu- mentkreditlagen ändras i detta avseende. Eftersom konsument- kreditdirektivet inte reglerar frågan om vad som allmänt ska gälla vid avslagsbesked kan detta direktiv inte anses hindra en sådan ändring.

Ny kreditprövning vid en väsentlig höjning av kreditbeloppet

Artikel 18.6 innehåller en bestämmelse om att en ny kreditpröv- ning ska göras innan en väsentlig höjning av det samlade kredit- beloppet beviljas. Bestämmelsen överensstämmer i princip med konsumentkreditdirektivets artikel 8.2, som genomförts i 12 § andra stycket konsumentkreditlagen (a. prop. s. 101). I bolånedirektivet har dock gjorts ett tillägg som avser att en ny prövning inte behöver ske om höjningen av kreditbeloppet förutsågs och ingick i den ursprungliga kreditprövningen. Tillägget är svårtolkat och tycks fylla en tämligen liten praktisk funktion för både kreditgivare och konsument. Om höjningen både förutsågs och ingick i en första kreditprövning bör den i många fall redan ingå i parternas avtal. Kravet på en ny kreditprövning vid en väsentlig höjning av kredit- beloppet torde då inte vara tillämpbart, eftersom det tar sikte på den situationen att konsumenten och kreditgivaren träffar en ny överenskommelse om en utökning av krediten, alltså vid en senare tidpunkt än det ursprungliga kreditavtalet (jfr a. prop. s. 101). Med hänsyn till det anförda anser utredningen att det ifrågavarande tillägget i bolånedirektivet inte fordrar någon ytterligare författ- ningsreglering.

166

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Förbud att säga upp kreditavtalet p.g.a. bristande kreditprövning

Artikel 18.4 och artikel 20.3 andra och tredje styckena behandlar den situationen att kreditgivaren vill frånträda eller ändra kredit- avtalet med hänvisning till att kreditprövningen skulle ha utförts felaktigt eller skett på grundval av ofullständiga uppgifter. Enligt artikel 18.4 ska medlemsstaterna säkerställa att ett frånträdande eller en ändring av kreditavtalet till konsumentens nackdel inte får ske p.g.a. en felaktigt utförd kreditprövning, om inte felaktigheten berott på att konsumenten medvetet undanhållit eller förfalskat uppgifter. Artikel 20.3 i nämnda delar föreskriver att medlems- staterna inte får tillåta att en kreditgivare säger upp ett kreditavtal om informationen som konsumenten lämnat var ofullständig, även här med undantag för om uppgifterna medvetet undanhållits eller förfalskats av konsumenten.

Det finns ingen bestämmelse i svensk författning som ger kredit- givaren en rätt att frånträda eller ändra ett kreditavtal p.g.a. att kreditgivaren själv gjort en felaktig eller bristfällig kreditprövning.5 De allmänna avtalsrättsliga ogiltighetsgrunderna kan knappast heller bli tillämpliga i en sådan situation, om det inte handlar just om att konsumenten medvetet lämnat felaktiga eller förfalskade uppgifter. Inte heller torde 36 § avtalslagen kunna åberopas för att ge närings- idkaren en möjlighet till jämkning av ett kreditavtal, eftersom det är näringsidkaren som har den lagliga skyldigheten enligt 12 § konsumentkreditlagen att göra en kreditprövning samt det följer av både Finansinspektionens och Konsumentverkets allmänna råd hur denna kreditprövning ska gå till.6 Det är därför utredningens upp- fattning att de krav som direktivet ställer redan följer av gällande rätt och att någon författningsreglering av direktivets bestämmelser i denna del inte behövs.

5Enligt 37 § andra stycket konsumentkreditlagen kan kreditgivaren säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid under vissa förutsättningar. Vid tillämpningen av denna bestämmelse skulle det kunna ha betydelse att konsumenten inte längre har betalningsförmåga för krediten (prop. 2009/10:242 s. 116). Detta måste alltså anses syfta på att förhållandena har förändrats sedan kreditavtalet ingicks, inte på att kreditgivaren ursprungligen gjorde en felbedömning eller inte tillräckligt grundlig kreditprövning. Bestämmelsen är inte heller tillämplig på bostadskrediter, se 4 § fjärde stycket.

6Av rättspraxis följer att myndigheternas råd om hur kreditprövningen ska gå till kan få betydelse vid tolkningen av 36 § avtalslagen, men då till konsumentens fördel genom att näringsidkarens bristande kreditprövning i undantagsfall kan leda till att konsumentens betalningsansvar jämkas, se NJA 1999 s. 408.

167

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.3.15Tillgång till databaser

Bedömning: Direktivets bestämmelse om åtkomst till databaser i artikel 21 kräver ingen författningsreglering.

Skälen för bedömningen: I direktivet finns bestämmelser om till- gång till databaser i artikel 21. Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivare i alla medlemsstater har åtkomst till databaser som används för att bedöma konsumentens kreditvärdighet och att åt- komsten är icke-diskriminerande. Av artikel 18.5 b följer även, som redan har berörts, att kreditgivaren i förväg ska underrätta en konsument om att en sökning i en databas kommer att ske.

Bolånedirektivets bestämmelse om tillgång till databaser är i princip likalydande med vad som föreskrivs i konsumentkredit- direktivets artikel 9.1. Skillnaden i artiklarnas lydelse är att det i bolånedirektivet lagts till att de nationella databaser som avses ska användas ”med det enda syftet att övervaka konsumenters full- görande av kreditvillkoren under kreditavtalets löptid”. Om be- stämmelsen i bolånedirektivet läses strikt enligt sin ordalydelse skulle tillägget möjligen kunna förstås så att det inte skulle vara samma sorts databaser som avses i konsumentkreditdirektivet som i bolånedirektivet, eftersom bolånedirektivet tycks avse endast databaser som används i ett övervakningssyfte efter det att kredit- avtalet ingåtts. Artikeln bör dock läsas mot bakgrund av ingressats 59, som handlar om databassökningar. Ingressen anger i denna del:

Vid en kreditprövning är sökningar i en kreditdatabas till nytta. Några medlemsstater kräver att kreditgivare måste göra en kreditprövning på grundval av en sökning i relevant databas. Kreditgivare bör ha möjlig- het att söka i kreditdatabasen under kreditens löptid uteslutande för att kunna identifiera och uppskatta eventuella risker för betalnings- försummelse. Sådan sökning i kreditdatabasen bör omfattas av lämp- liga skyddsåtgärder så att det säkerställs att den används för att tidigt identifiera och åtgärda kreditrisker för att hjälpa konsumenten och inte för att påverka affärsförhandlingar.

Mot bakgrund av detta framgår att avsikten inte varit att begränsa tillämpningsområdet i förhållande till konsumentkreditdirektivet, utan i stället att förtydliga vad som bör gälla vid databassökningar under kreditavtalets löptid.

168

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

I svensk rätt regleras kreditupplysningsverksamhet av kredit- upplysningslagen (1973:1173). Med kreditupplysning avses, enligt 2 § i lagen, uppgifter, omdömen eller råd som lämnas till ledning för bedömning av någon annans kreditvärdighet eller vederhäftig- het i övrigt i ekonomiskt hänseende. Kreditupplysningsverksamhet får bedrivas bara efter tillstånd, eller annars av vissa aktörer som räknas upp i 3 §, däribland kreditinstitut. Uppgifter om fysiska personer får samlas in bara för kreditupplysningsändamål (5 § andra stycket) och kreditupplysningar om fysiska personer som inte är näringsidkare får inte lämnas ut, om det finns anledning att anta att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som på grund av ett kreditavtal, eller av någon liknande anledning, har behov av upplysningen (9 §). Svensk rätt innehåller alltså ett skydd emot att uppgifter i kreditdatabaser används för andra än legitima syften.

Vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet anfördes följ- ande avseende åtkomst till svenska kreditupplysningar för utländ- ska aktörer (prop. 2009/10:242 s. 59).

I svensk rätt finns det inte någon bestämmelse som hindrar utländska kreditgivare från att inhämta information från svenska kreditupplys- ningsföretag eller som på något annat sätt diskriminerar utländska kreditgivare. En sådan regel fanns tidigare i kreditupplysningslagen men togs bort i samband med det svenska inträdet i EES, eftersom den skulle stå i strid med det grundläggande kravet på fri rörlighet av bl.a. varor och tjänster inom EES. Detta grundläggande krav inom EU- rätten torde sällan eller aldrig lagfästas. Någon särskild regel om detta behöver inte heller införas på detta område.

Sammanfattningsvis innebär alltså gällande svensk rätt redan att bolånedirektivets krav på åtkomst till databaser är uppfyllt.

5.3.16Information om ränteändringar

Bedömning: Direktivets bestämmelser om information om ränte- ändringar kräver inte någon ytterligare författningsreglering.

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 27.1 ska konsumenten informeras om ändringar i krediträntan innan ändringen börjar gälla. Informationen ska lämnas på papper eller på något annat var-

169

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

aktigt medium. Informationen ska omfatta betalningarnas belopp efter det att den nya krediträntan trätt i kraft och uppgift om betal- ningarnas antal och frekvens, om dessa ändras. Enligt artikel 27.2 finns det möjlighet för parterna att avtala om undantag från huvud- regeln om att informationen ska lämnas innan ränteändringen träder i kraft. Detta gäller i de fall ränteändringen är en följd av en ändring av en referensränta och denna ändring är offentliggjord på vederbörligt sätt och informationen även finns att tillgå hos kredit- givaren. Enligt artikel 27.3 får medlemsstater som före den 20 mars 2014 tillät kreditgivare att informera konsumenten periodiskt, även fortsättningsvis tillåta ett sådant tillvägagångssätt, även för ändringar i krediträntan som inte hänger samman med en referensränta. Slutligen finns i artikel 27.4 en bestämmelse som avser information om ränteändringar när krediträntan bestäms genom auktioner på kapitalmarknaderna.

Artikel 27.1 och 27.2 i bolånedirektivet överensstämmer i prin- cip med konsumentkreditdirektivets artikel 11. Artikeln genom- fördes i svensk rätt genom 19 § konsumentkreditlagen (prop. 2009/10:242 s. 106). Några ytterligare genomförandeåtgärder krävs därmed inte.

Enligt 19 § konsumentkreditlagen har kreditgivare av bostads- krediter en möjlighet att underrätta konsumenten om en ränte- ändring genom annonsering i dagspress. I sådana fall ska konsu- menten också få en personlig underrättelse, senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag. Detta får anses vara en sådan nationell bestämmelse om periodiska underrättelser som avses i artikel 27.3. Enligt artikeln i denna del finns alltså en möjlighet för Sverige att behålla det särskilda underrättelseförfarandet som annonsering i dagspress innebär. Eftersom möjligheten utnyttjas av bl.a. bankerna och det inte framkommit några skäl som talar för att detta leder till ett sämre konsumentskydd, bör möjligheten att behålla bestämmelsen utnyttjas. Den bör dock justeras språkligt som en följd av att begreppet bostadskredit införs och definieras i konsumentkreditlagen (se avsnitt 5.3.1).

När det slutligen gäller artikel 27.4 avser den en specialreglering av de fall då räntan bestäms av auktioner på kapitalmarknaden. Sådan räntesättning praktiseras i princip inte på den svenska mark- naden. Skulle en utländsk kreditgivare tillämpa det, finns en möjlig- het för denne att välja att underrätta om ränteändringar genom

170

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

annonsering i dagspress. Denna möjlighet står givetvis också till buds för en svensk kreditgivare, om denna metod för räntesättning skulle börja användas i Sverige. Att underlåta att i nationell författ- ning ta in en motsvarande bestämmelse som den i artikel 27.4 måste också anses förenligt med bolånedirektivet, eftersom artikel 27.3 gör det möjligt för medlemsstaterna att ha kvar redan gällande nationella bestämmelser om periodvis information, om ränteänd- ringen beror på något annat än en ändring i en referensränta. Sammantaget anser utredningen att en författningsreglering av artikel 27.4 inte är nödvändig.

5.3.17Krav på referensräntor och index för beräkning av rörlig ränta

Förslag: Referensräntor som ligger till grund för ränteändringar i enlighet med 17 § konsumentkreditlagen ska vara tydliga och tillgängliga för kreditavtalets parter samt dokumenteras av kredit- givaren eller tillhandahållaren av referensräntan.

Skälen för förslaget: Artikel 24 innehåller bestämmelser om index och referensräntor som används för att beräkna rörlig ränta. Sådana ska vara tydliga, tillgängliga, objektiva och kontrollerbara för kredit- avtalets parter och för de behöriga myndigheterna. De ska också registerföras av antingen kreditgivaren eller den som tillhandahåller indexet eller referensräntan.

Konsumentkreditlagen innehåller ingen liknande bestämmelse om vilka krav som ska ställas på referensräntor som används vid beräkning av rörlig ränta. Däremot finns i 17 § konsumentkredit- lagen en bestämmelse om att användandet av en referensränta kan medföra ändringar av krediträntan till konsumentens nackdel, under förutsättning att möjligheten att ändra räntan under kredit- avtalets löptid har avtalats mellan parterna. För att genomföra bo- lånedirektivets krav är det lämpligt att genom ett tillägg i 17 § ange att en sådan referensränta ska vara tydlig och tillgänglig för kredit- avtalets parter samt att den ska dokumenteras av antingen kredit- givaren eller tillhandahållaren. Att införa bestämmelsen som ett allmänt krav, inte bara avseende bostadskrediter, anser utredningen vara den lämpligaste lösningen. Kraven som sådana framstår som

171

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tämligen självklara och torde redan tillämpas av kreditgivare som praktiserar en rörlig ränta med hänvisning till en referensränta. Vanligtvis torde tillhandahållaren dokumentera uppgifter om refe- rensräntan, och kreditgivaren kan då hänvisa till att kravet på register- föring uppfylls genom tillhandahållaren.

Eftersom 17 § endast medger ändringar i krediträntan utifrån referensräntor, men inte andra typer av index, finns det ingen egentlig praktisk möjlighet för en kreditgivare att använda sådana index för beräkning av rörlig ränta. Någon särskild författnings- reglering av användandet av index för beräkning av rörlig ränta behövs därmed inte.

5.3.18Lån i utländsk valuta

Förslag: Kreditgivare som beviljar bostadskrediter i utländsk valuta ska erbjuda konsumenten en försäkring eller något annat arrangemang som begränsar risken för att valutakursföränd- ringar påverkar konsumentens förmåga att betala kreditfordran.

Konsumenten ska med jämna mellanrum och vid betydande kursförändringar under löptiden för en bostadskredit i en ut- ländsk valuta få en varning om att en valutakursförändring kan medföra att kreditfordran ökar.

Kreditavtalet ska ange vilka varningar om valutakursföränd- ringar som konsumenten kommer att få under kreditavtalets löptid, samt, i förekommande fall, det särskilda arrangemang som konsumenten valt för att begränsa riskerna med valutakurs- förändringar.

Skälen för förslaget: Artikel 23 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om lån i utländsk valuta. Vad som avses med ut- ländsk valuta har behandlats i avsnitt 5.3.4. Av direktivets defini- tion av utländsk valuta följer att en svensk kreditgivare kan komma att ge ett bolån i utländsk valuta även om lånet ges i svenska kronor, nämligen om konsumenten t.ex. har lön i en annan valuta eller är bosatt i ett annat land inom EES. En bostadskredit till en konsument bosatt i Sverige som ges i en annan valuta än svenska kronor omfattas givetvis också.

172

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Lån i utländsk valuta utgör en risk för konsumenten om valuta- kurserna förändras i förhållande till vad som gällde då konsumen- ten tog lånet. Lån i utländsk valuta kan också innebära system- risker. Europeiska systemrisknämnden (European Systemic Risk Board, ESRB) har antagit rekommendationer i syfte att minska utlåningen i utländsk valuta och Sverige har åtagit sig att följa rekommendationerna (Recommendation of the European Systemic Risk Board of 21 September 2011 on lending in foreign currencies [ESRB/2011/1]). Bolånedirektivet reglerar inte frågan om hur förekomsten av lån i utländsk valuta ska regleras på nationell nivå, utan föreskriver endast vad som ska gälla när en kreditgivare erbju- der konsumenter sådana lån. Utredningen har inte haft förutsätt- ningar att inom ramen för sitt uppdrag överväga andra frågor än genomförandet av bolånedirektivets reglering i svensk rätt.

I konsumentkreditlagen finns inga bestämmelser som särskilt avser lån i utländsk valuta. Kraven i bolånedirektivet måste därför författningsregleras.

När avgörs vilka lån som är utländska valutalån?

Utredningen har när det gäller lån i utländsk valuta till att börja med övervägt den grundläggande frågan om vid vilken tidpunkt det ska avgöras om en bostadskredit är ett sådant lån. Eftersom defini- tionen av vad en utländsk valuta är utgår ifrån förhållanden på kon- sumentens sida och en bostadskredit typiskt sett löper över många år, kan konsumentens förhållanden ändras under löptiden så att ett lån som från början inte uppfyllde kriterierna för ett lån i utländsk valuta senare under kredittiden skulle kunna bli ett sådant. Konsu- menten kan ju under kredittiden byta arbetsgivare och få lön i en annan valuta än den kreditavtalet avser, eller flytta till ett annat land, men samtidigt ha kvar en fastighet med ett bolån i det första landet. En ordning där förutsättningarna för lånevillkor och infor- mationsskyldighet förändras under avtalstiden skapar förstås prak- tiska problem och oförutsebarhet, framför allt för kreditgivaren. Även om definitionen av utländsk valuta alltså inte innehåller någon tidsaspekt, bör övriga bestämmelser i direktivet anses avgränsa bedömningen till de förhållanden som gällde vid tiden för avtalet. När det gäller konsumentens möjligheter att konvertera valutan i

173

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

kreditavtalet till en annan valuta anges t.ex. att medlemsstaterna ska säkerställa att ”ett lämpligt regelverk införts när kreditavtalet ingås […]”. Vidare följer av artikel 23.6 att konsumenten både i det standardiserade EU-faktabladet och i kreditavtalet ska informeras om de arrangemang som valts för att begränsa konsumentens valutakursrisk. För att detta ska vara möjligt måste de förhållanden som gör krediten till ett lån i utländsk valuta vara kända vid tid- punkten då avtalet ingås. Däremot bör det vara så att om förhållan- dena förändras på konsumentens sida på ett sådant sätt att krediten inte längre uppfyller kriterierna för att vara ett lån i utländsk valuta, så har kreditgivaren inte längre någon skyldighet att tillämpa de särskilda bestämmelser som gäller för sådana lån. Hur kreditgivaren ska få kännedom om att förhållandena ändras bör dock inte bli föremål för någon författningsreglering, och konsumenten bör inte ha någon upplysningsplikt i detta avseende. Däremot torde det ofta ligga i konsumentens intresse att upplysa kreditgivaren om att lånet inte längre ska betraktas som utländskt, om t.ex. konsumenten har tagit en försäkring för att skydda sig mot valutakursförändringar som inte längre behövs, se vidare nedan. Ett lån som lagts om från att vara ett valutalån till att bli ett ”vanligt” bolån, bör, i enlighet med det förda resonemanget, inte heller senare under avtalstiden åter kunna anses vara ett lån i utländsk valuta, p.g.a. att konsumen- tens förhållanden återigen ändrats.

Direktivets alternativ för skydd mot valutakursrisker

Genom artikel 23.1 har medlemsstaterna getts en option att välja ett av två möjliga alternativ för att skydda konsumenten mot valutakursrisker. Antingen kan konsumenten få en för kredit- givaren tvingande rätt att under lånets löptid konvertera lånet från en valuta till en annan på det sätt som finns beskrivet i artikel 23.2, eller så kan medlemsstaterna välja att inrätta ”andra arrangemang” för att begränsa konsumentens valutakursrisk. I ingressats 30 nämns vad som får uppfattas som exempel på sådana andra arrangemang, nämligen räntetak eller varningar, under förutsättning att dessa begränsar valutakursrisken. Utredningen uppfattar att det konsu- menten ska få ett skydd emot är risken för att betalningsförmågan blir sämre till följd av valutakursförändringar (jfr artikel 23.4 avse-

174

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

ende att konsumenten ska varnas och informeras om att det belopp som konsumenten ska betala kan komma att öka till följd av valuta- kursförändringen).

Bör en konverteringsrätt införas?

Den i direktivet uppställda konverteringsmöjligheten väcker en del frågor om hur den är avsedd att tillämpas. En fråga är om konver- teringsmöjligheten är begränsad till valutor inom EES. I 23.2 a är möjliga valutor inte begränsade, utan det anges bara att konverte- ringen ska kunna avse den valuta i vilken konsumenten erhåller sin huvudsakliga inkomst eller innehar tillgångar från vilka krediten ska återbetalas. Det skulle alltså kunna vara fråga om vilken valuta i världen som helst. I 23.2 b däremot anges att den valuta som avses är den som gäller i den medlemsstat där konsumenten är bosatt, eller var bosatt i då kreditavtalet ingicks.

En annan fråga avseende konverteringsmöjligheten är hur många gånger den ska kunna utnyttjas. Även om konsumenten konverte- rar valutan i kreditavtalet, kan krediten mycket väl fortfarande vara ett utländskt lån. Om konsumenten t.ex. har sin inkomst i euro, men bor i Sverige och har ett bolån i svenska kronor, är kredit- avtalet ett lån i utländsk valuta p.g.a. konsumentens inkomstför- hållanden. Om lånet konverteras till euro kommer det dock fort- farande att vara ett lån i utländsk valuta, eftersom kreditbeloppet då är angivet i en annan valuta än valutan i det land där konsumenten är bosatt. Eftersom det inte finns något i direktivet som tyder på att konverteringsmöjligheten bara får utnyttjas en gång, bör den anses bestå under hela kreditavtalets löptid, oavsett hur många gånger den utnyttjas.

Att definitionen av utländska bostadskrediter är så vid att den även kan omfatta lån i svenska kronor som upptagits i Sverige gör att den praktiska tillämpningen av en konverteringsrätt skulle vara förenad med både tillämpningsproblem och kostnader, bl.a. efter- som konverteringsmöjligheten, när det gäller konsumentens in- komst, inte är begränsad till valutor inom EES och att konverte- ringsmöjligheten kan utnyttjas hur många gånger som helst. Detta kan i sin tur medföra att priset för konsumenten för ett lån i en utländsk valuta blir oproportionerligt högt, eller att vissa konsu-

175

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

menter inte kommer att accepteras som kredittagare. Möjligen skulle bostadskrediter i utländsk valuta inte heller kunna tas med bunden ränta om kreditgivaren vill ha möjlighet att justera räntan vid en eventuell konvertering. Detta skulle vara en olycklig konse- kvens av ett regelverk som i grunden syftar till att skydda konsu- menten. Värdet av det skydd som konverteringsmöjligheten ger kan också vara begränsat, eftersom konverteringsrätten inte i sig är en garanti mot förluster vid valutakursförändringar. Resultatet påverkas i hög grad av vid vilken tidpunkt en ansökan om konver- tering görs och vilka kursfall som då eventuellt redan hunnit in- träffa. Valutakurserna förändras dessutom kontinuerligt över tid, och ett konverteringsbeslut kan på sikt visa sig vara sämre än att ha hållit fast vid den ursprungliga valutan.

På grund av det anförda anser utredningen att en annan utväg bör väljas.

”Andra arrangemang” än en konverteringsrätt

Vad som avses med ”andra arrangemang” som kan begränsa konsu- mentens valutakursrisk nämns kort i ingressats 30. Där anges att varningar kan vara ett tillräckligt skydd mot valutakursföränd- ringar. Det är svårt att se vad som närmare avses med detta. Konsu- menten kommer, vilket följer av de fortsatta delarna av artikeln, att bli varnad för valutakursrisker, dels i förhandsinformationen i det standardiserade EU-faktabladet, dels genom varningar som ska lämnas med viss regelbundenhet under kreditavtalets löptid. Var- ningar kan dock i sig inte begränsa valutakursrisken, om konsu- menten inte har möjlighet att vidta någon åtgärd till följd av var- ningarna. Att enbart ersätta andra skyddsmekanismer med varningar anser utredningen därför inte vara tillräckligt för att ge konsumen- ten möjlighet att i någon mån skydda sig mot oförutsedda valuta- kursförändringar.

Ett annat sätt att ge konsumenten ett möjligt skydd är att kon- sumenten ska ha rätt att bli erbjuden en försäkring eller något annat arrangemang, som gör att konsumenten är garanterad att inte förlora, eller i vart fall inte förlora mer än ett visst belopp eller andel av ett belopp, på en valutakursförändring. I ingressats 30 talas också om räntetak, vilket får uppfattas som en avtalad högstanivå

176

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

för den samlade kreditfordran. En försäkringslösning kan alltså gå ut på att mer allmänt skydda konsumentens betalningsförmåga. Andra avtalslösningar bör också vara möjliga, som skyddar konsu- mentens betalningsförmåga vid en valutakursförändring i någon mån, eller som ger konsumenten någon annan möjlighet att vidta åtgärder vid valutakursförändringar för att begränsa de negativa konsekvenserna, t.ex. omförhandla villkor i kreditavtalet. Sådana arrangemang skulle visserligen knappast erbjudas utan kostnad för konsumenten. Samtidigt kan konsumenten själv få bedöma om den aktuella kostnaden är rimlig i förhållande till riskerna. Det finns heller inget som hindrar att konsumenten väljer ett skydd under en viss villkorsperiod, för att sedan på nytt kunna utvärdera för- och nackdelar med det skydd som valts.

Alternativet till att ge parterna möjlighet att förhandla fram lämpliga skyddslösningar, alltså en obligatorisk konverterings- möjlighet, är att en sådan kommer att innebära dyrare lån för alla konsumenter med lån i utländsk valuta, utan att konsumenten har möjlighet att alls påverka denna prissättning. Detta får anses inne- bära ett sämre konsumentskydd. Utredningen föreslår alltså att artikel 23.1–2 ska genomföras så att Sverige väljer att i stället för en konverteringsmöjlighet införa en skyldighet för kreditgivaren att erbjuda en försäkring eller ett annat arrangemang för att begränsa konsumentens risk för ekonomisk förlust vid valutakursföränd- ringar.

Regelbundna varningar om valutakursrisker

Slutligen innebär bolånedirektivet att konsumenten ska varnas regelbundet och ”åtminstone” i de fall de tillämpliga valutakurserna förändras med mer än 20 procent jämfört med förhållandet vid kreditavtalets ingående. Varningen ska innehålla information om att det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten ökas.

Vad som avses med ”det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten” framgår av definitionen i artikel 4.14 och motsvaras av det svenska begreppet ”kreditfordran” som är definierat i 2 § konsumentkreditlagen. Eftersom det i sammanhanget talas om en ökning av kreditfordran bör direktivet förstås så att den 20-procen- tiga förändring som utlöser varningsskyldigheten ska vara till kon-

177

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

sumentens nackdel. Skyldigheten att varna bör författningsregleras i nära anslutning till direktivets text. Vidare måste skyldigheten i enlighet med artikel 23.6 att i kreditavtalet ange vilka ”arrange- mang” som följer av att krediten är ett lån i utländsk valuta framgå av författning. Utredningen tolkar kravet så att det av kreditavtalet ska framgå dels vilka varningar som konsumenten ska få, dels det skydd mot valutakursförändringar som konsumenten i förekom- mande fall valt att ingå avtal om.

5.3.19Förtidsbetalning av krediten

Förslag: Om konsumenten begär att få betala skulden i förtid, eller förklarar sig vilja överväga detta, ska kreditgivaren snarast ge konsumenten information om vad en betalning i förtid inne- bär för konsumenten. Om en förtidsbetalning medför kostnader för konsumenten ska informationen innehålla en uppskattning av kostnaderna och förklaringar av vilka antaganden som upp- skattningen bygger på. Informationen ska ges till konsumenten i en handling eller i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivets artikel 25 innehåller be- stämmelser om förtidsbetalning av bostadskrediter. De avser en grundläggande rätt för konsumenten att helt eller delvis betala sin skuld innan kreditavtalet löper ut (25.1), en möjlighet för medlems- staterna att fastställa vissa villkor för utövande av denna rätt, t.ex. att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av att betala i förtid under en period då räntan är bunden (25.2 och 25.5), en rätt för kreditgivaren att vid förtida betalning få ersättning för kostnader (25.3) och en rätt för konsumenten att på begäran få information om vad en förtida betalning skulle medföra för konsekvenser för konsumenten (25.4).

Den grundläggande rätten för konsumenten att återbetala en kredit innan kreditavtalets löptid har gått ut följer av 32 § konsu- mentkreditlagen, som genomför artikel 16.1 i konsumentkredit- direktivet (prop. 2009/10:242 s. 112). Rätten att betala i förtid är inte förenad med några särskilda begränsningar eller villkor, som t.ex. att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av att betala skulden

178

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

tidigare. Eftersom inga sådana särskilda förutsättningar finns enligt gällande svensk rätt saknas anledning att nu införa begränsningar av konsumentens rätt till förtidsbetalning av bostadskrediter.

Vill konsumenten betala skulden i förtid har kreditgivaren rätt till en ”rimlig och objektiv” kompensation för eventuella kostnader i samband med förtidsåterbetalningen (artikel 25.3, som är i stort sett likalydande med konsumentkreditdirektivets artikel 16.2 första stycket). Bestämmelser om ränteskillnadsersättning, avseende bostads- krediter och andra krediter, finns i 36 § konsumentkreditlagen. Sättet för beräkning av ränteskillnadsersättning för bostadskrediter har omarbetats och en ny lydelse av bestämmelsen i denna del trädde i kraft den 1 juli 2014 (SFS 2014:201, prop. 2013/14:44). Bolånedirektivet var då inte antaget. Det förslag till direktiv som regeringen vid tidpunkten tog hänsyn till överensstämde dock med den slutliga versionen avseende rätten till kostnadsersättning vid förtidsbetalning av krediten (jfr a. prop. s. 12). Det har inte fram- kommit några skäl för att ifrågasätta regeringens bedömning att den svenska regleringen av ränteskillnadsersättningen är förenlig med bolånedirektivet.

En fråga som inte övervägdes i det nämnda lagstiftningsarbetet är bolånedirektivets bestämmelse om rätt till information om vad en förtidsbetalning av kreditbeloppet skulle medföra för konse- kvenser, främst i form av kostnader. Denna rätt måste författnings- regleras för att genomföra direktivet i denna del. Enligt ordalydel- sen i artikel 25.4 ska informationen lämnas först sedan närings- idkaren har mottagit en begäran om förtidsbetalning. Samtidigt står det klart att informationens syfte är att ge konsumenten bättre för- utsättningar att kunna bedöma om förtidsbetalning är ett lämpligt alternativ (enligt direktivet ska konsumenten få den information som ”behövs för att bedöma detta alternativ”). Informationskravet bör därför gälla även i den situationen att konsumenten vill över- väga en förtidsbetalning och meddelar detta till kreditgivaren. Direk- tivet, som i denna del har karaktären av ett minimidirektiv, hindrar inte en sådan lösning.

Frågor om konsekvenserna av en förtidsbetalning kan upp- komma även när det gäller andra kreditavtal än bostadskrediter. De ekonomiska konsekvenserna av att betala i förväg kan vara svåra att överblicka för alla konsumenter som har krediter med bundna räntor och där bestämmelserna om ränteskillnadsersättning blir

179

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tillämpliga. Redan i dag torde i och för sig kreditgivaren ha en skyldighet att på begäran förklara vad det innebär att betala i förtid, i enlighet med god kreditgivningssed, som ju ska tillämpas under hela avtalstiden. Eftersom informationsplikten nu måste tydlig- göras avseende bostadskrediter anser dock utredningen att samma krav bör bli tillämpliga på alla konsumentkreditavtal.

5.3.20Rådgivningstjänster

Förslag: Senast när konsumenten lämnat kreditgivaren eller kreditförmedlaren upplysningar om sin personliga och ekono- miska situation samt önskemål och särskilda krav ska han eller hon få information om rådgivning erbjuds eller inte.

Om rådgivning erbjuds ska konsumenten, i rimlig tid innan några råd lämnas, få information om vilket produktsortiment rådgivningen utgår ifrån och vilka avgifter som är förknippade med rådgivningen samt om den är oberoende eller inte. Sådan information ska lämnas i en handling eller i någon annan var- aktig och läsbar form som är tillgänglig för konsumenten.

Rådgivningens utgångspunkt ska vara konsumentens ekono- miska och personliga situation samt konsumentens önskemål och särskilda krav.

Den som utför rådgivningen ska bedöma ett tillräckligt stort antal bostadskreditavtal. De bostadskreditavtal som rekommen- deras ska vara lämpliga för konsumenten med beaktande av kon- sumentens behov, ekonomiska situation och personliga omstän- digheter. Den som ger råd ska ta rimliga hänsyn till risker för konsumenten som kan uppstå under kreditavtalets löptid.

Kreditgivaren eller kreditförmedlaren ska dokumentera vad som förekommit vid rådgivningstillfället och vilka rekommen- dationer som getts till konsumenten. Dokumentationen ska lämnas till konsumenten i en handling eller någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Om kraven på information och dokumentation inte följs ska ett ingripande kunna ske enligt marknadsföringslagen (2008:486).

En kreditgivare eller en kreditförmedlare som verkar som ombud för en eller flera kreditgivare eller har nära förbindelser med någon eller några kreditgivare får inte utge sig för att till-

180

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

handahålla oberoende rådgivning. En rådgivare som utger sig för att vara oberoende får inte ta emot ersättning för rådgivningen från någon annan än konsumenten.

Skälen för förslaget: Artikel 22 innehåller bestämmelser avseende rådgivning. Ett första krav i artikel 22.1 gäller att kreditgivare och kreditförmedlare alltid måste upplysa en konsument om huruvida råd kan ges eller inte. Direktivet innebär alltså inte en skyldighet för kreditgivare eller kreditförmedlare att ge råd. Om råd ges, ska dock konsumenten dels få viss information om tjänstens innehåll, enligt artikel 22.2, dels ska rådgivningen uppnå vissa kvalitetskrav som följer av 22.3. Rådgivningen ska i detta avseende grunda sig på tillräcklig information om konsumenten själv, artikel 22.3 a, och ett tillräckligt stort produktutbud, enligt artikel 22.3 b och c. Kredit- givaren eller förmedlaren ska endast rekommendera kreditavtal som är lämpliga för konsumenten, artikel 22.3 b och c. Enligt arti- kel 22.3 e ska de rekommendationer som ges också dokumenteras och konsumenten ska få del av dokumentationen.

Medlemsstaterna har i enlighet med artikel 22.4 en möjlighet att helt förbjuda användningen av termerna rådgivning eller rådgivare eller liknande. Ett sådant förbud kan gälla kreditgivare och anknutna kreditförmedlare, med andra ord sådana aktörer som erbjuder ett eget produktutbud. Om medlemsstaterna inte väljer denna möjlig- het måste de fastställa vissa krav på vad som får kallas oberoende rådgivning. Kraven i denna del utgör en miniminivå, och medlems- staterna kan föreskriva ännu striktare krav, vilket framgår av arti- kel 22.4 tredje stycket.

Medlemsstaterna har också den möjligheten att, enligt arti- kel 22.5, införa en skyldighet för kreditgivare och kreditförmedlare att varna en konsument för kreditavtal som för den konsumenten skulle kunna innebära en särskild risk.

Artikel 22.6 beskrivs och behandlas i avsnitt 5.4.2.

181

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Vad avses med rådgivning enligt direktivet?

Enligt direktivets definition i artikel 4.21 innebär rådgivning ett tillhandahållande av personliga rekommendationer till en konsu- ment avseende en eller flera kreditavtalstransaktioner som är skild från beviljandet av en kredit och från kreditförmedlingsverksamhet.

Vad som rent språkligt ska förstås med rådgivning behandlades i förarbetena till lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till kon- sumenter, som inte innehåller någon legaldefinition av uttrycket. Regeringen anförde följande om begreppet (prop. 2002/03:133 s. 13).

Med rådgivning torde allmänt förstås verksamhet som syftar till att lämna förslag om lämpliga tillvägagångssätt i ett visst sammanhang. Rådgivaren förutsätts – åtminstone i professionell verksamhet – besitta en speciell kompetens och förväntas att med stöd av denna kompetens vägleda konsumenten om hur han eller hon bör handla i ett visst fall. Rådgivning är således något annat än marknadsföring och försäljning. Rådgivning har vidare en individuell prägel och syftar till att lämna rekommendationer och handlingsalternativ som är utformade efter kundens särskilda behov och förutsättningar.

Enligt utredningen torde den i direktivet åsyftade innebörden av begreppet rådgivning sammanfalla väl med dessa förarbetsuttalan- den.

För att omfattas av direktivet ska rådgivningen vidare avse en eller flera kreditavtalstransaktioner. De kreditavtal som avses kan knappast vara några andra än bostadskreditavtal, i enlighet med direktivets tillämpningsområde i artikel 3. Rådgivning rörande t.ex. andra finansiella produkter som i och för sig kan ske i samband med t.ex. en ansökan om en bostadskredit (och torde vara relativt vanligt, eftersom kreditgivare ofta erbjuder flera andra produkter tillsam- mans med bostadskrediten) bör inte omfattas av bolånedirektivets krav. Detta följer inte minst med beaktande av att annan rådgivning kan vara tillståndspliktig enligt annan reglering, t.ex. investerings- rådgivning som omfattas av reglering både på EU-nivå genom direktiven om marknader för finansiella instrument7 (MiFID I och

7 MiFID I: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (Celex 32004L0039).

182

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

MiFID II) och på nationell nivå genom lagen om värdepappers- marknaden.

Enligt definitionen i direktivet ska en rådgivningstjänst vidare vara en verksamhet som är skild från beviljandet av en kredit och från kreditförmedlingsverksamhet. Frågan är då om direktivet kan tolkas så att de rekommendationer som ges i samband med en kundkontakt, vars syfte från början är att kunden ansöker om ett lån och som också resulterar i beviljandet av en bostadskredit, inte behöver ses som rådgivning i direktivets mening, i vart fall så länge de olika verksamheterna inte är ”skilda” ifrån varandra i tid och rum, eller genom handläggning av två olika tjänstemän för kredit- givaren.

Ett sådant förhållningssätt skulle dock kunna leda till orimliga resultat sett till syftet med bolånedirektivet och mer allmänt till ett konsumentskyddsintresse. En kund som får personliga rekommen- dationer i samband med beviljandet av en kredit (dvs. rekommen- dationerna är inte ”skilda” från kreditansökningsprocessen i tid eller genom olika handläggningsförfaranden) skulle då inte få någon information om förutsättningarna för rådgivningen, och inga kvali- tetskrav skulle gälla för den. Ur konsumentens perspektiv har det knappast någon betydelse om en rekommendation ges ”skild” från beviljandet av krediten, eller i samband därmed, eftersom det är innehållet i rekommendationen som är det avgörande, se även ingressats 63.

Vad som avses med rådgivning bör alltså ses utifrån vad som enligt gällande svensk rätt avses med begreppet, och detta gäller även om rådgivningen sker i samband med att en kredit också beviljas. Vad som varit avsikten med direktivets utformning av definitionen av rådgivning kan möjligen uppfattas som en marke- ring av att enbart ett erbjudande eller ett beviljande av en kredit aldrig kan utgöra ett råd.

Som tidigare anförts bör en definition av begreppet rådgivning införas i 2 § konsumentkreditlagen. Av denna bör framgå att be-

MiFID II: Europaparlamentet och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (Celex 32014L0065).

MiFID II ersätter MiFID I. Genomförandet i svensk rätt har behandlats av 2013 års värde- pappersmarknadsutredning i betänkandet Värdepappersmarknaden MiFID II och MiFIR, SOU 2015:2.

183

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

greppet, i nära anslutning till direktivets text, avser personliga rekommendationer avseende bostadskreditavtal, som inte bara utgör beviljandet av en kredit eller kreditförmedling. Vad som i praktiken kan komma att utgöra rådgivning om bostadskrediter är rekommendationer gällande olika avtalsvillkor, t.ex. vilken ränte- bindningstid som ska väljas eller amorteringstakten. Som framgår av flera olika artiklar i bolånedirektivet ställer direktivet höga krav på att näringsidkaren ska anpassa sin verksamhet till konsumentens förhållanden och de individuella risker som finns för varje konsu- ment vid ett bostadskreditavtal, se särskilt artikel 7.1. Även om det i praktiken kan vara en svår gränsdragning mellan att ”bara” ta hänsyn till och beakta konsumentens intressen och individuella för- hållanden å ena sidan och att verkligen ge personliga rekommenda- tioner å den andra, så förutsätter direktivet inte att rådgivnings- tjänster måste tillhandahållas. Detta överensstämmer också med den nuvarande regleringen i 6 § konsumentkreditlagen, som, trots att den ställer ett högt krav på näringsidkaren att ta tillvara konsu- mentens intressen, endast i undantagsfall medför en skyldighet att ge råd. Utredningen anser att det därmed bör vara möjligt för näringsidkaren att ha som utgångspunkt att inte lämna råd, även när det gäller verksamhet med bostadskrediter. Detta bör gälla även då näringsidkaren lämnar ett förslag på en individuellt anpassad amorte- ringsplan, i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 6.3.4.

Bör ett förbud att använda ordet ”råd” införas?

Hur bolånedirektivets krav på rådgivning ska genomföras är till viss del avhängigt av om de olika medlemsstatsoptionerna som finns i artikel 22 ska utnyttjas eller inte. En av dem innebär, som tidigare nämnts, en möjlighet att förbjuda ordet ”råd” och liknande uttryck.

Förbudet får då gälla kreditgivare och anknutna kreditförmedlare, alltså i praktiken aktörer som bara erbjuder ”egna” produkter. Ur ett konsumentskyddsperspektiv skulle man i och för sig kunna tycka att en sådan lösning är befogad, eftersom den rådgivning som sker alltid kan misstänkas för att påverkas av det faktum att kredit- givaren gärna vill ha en ny kund och att råden också kan påverkas av kreditgivarens önskan att styra kunden mot ett alternativ som innebär fördelar för kreditgivaren, men kanske inte för kunden.

184

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Om kreditgivaren eller förmedlaren inte får utge sig för att ge råd i situationer då denne samtidigt säljer sina egna produkter, skulle det kunna öka konsumentens medvetenhet om att rekommendationer eller förslag som kreditgivaren ger kan vara styrda av andra intressen än kundens bästa och att rekommendationerna därmed inte kan anses vara oberoende eller objektiva. Å andra sidan vore mycket av den reglering som finns för att skydda konsumenten meningslös om man från lagstiftarens sida inte förutsatte att även en närings- idkare faktiskt kan åsidosätta sina egna intressen och verka för konsumentens bästa i stället.

2013 års värdepappersmarknadsutredning har i sitt arbete också övervägt frågan om termen ”rådgivning” ska förbjudas för aktörer som bara erbjuder sina egna produkter. Värdepappersmarknads- utredningen anser dock att en sådan reglering skulle vara svår att förena med MiFID II:s krav, eftersom direktivet utgår ifrån att den reglerade verksamheten investeringsrådgivning kan vara verksam- het som bara avser egna produkter. Värdepappersmarknadsutred- ningen lämnar i stället ett förslag som innebär högre ställda krav på den som utger sig för att lämna oberoende rådgivning (SOU 2015:2, del 1, s. 439–431). Utredningen återkommer till värdepappersmark- nadsutredningens förslag i det följande. Till att börja med kan kon- stateras att begreppet rådgivning när det gäller investeringar alltså inte kommer att vara förbehållet den som bara avsätter andra före- tags produkter. Inte heller på något annat område på finansmarkna- den förekommer ett förbud mot att använda ordet råd i vissa situa- tioner, tvärtom förutsätts t.ex. en bank att i sin verksamhet lämna kunder ekonomisk rådgivning (se 7 kap. 1 § andra stycket 8 lagen om bank- och finansieringsrörelse) Skulle termen rådgivning för- bjudas för kreditgivare eller kreditförmedlare av bostadskrediter i vissa fall, skulle detta förbud mot användandet av ordet ”råd” alltså endast gälla för bostadskrediter, inte för andra finansiella produkter. Att ordet råd får användas i vissa sammanhang men inte i andra, trots att förutsättningarna är tämligen likartade, måste bli svårför- ståeligt för konsumenten och kan knappast bidra till att öka förtro- endet för finansiell verksamhet i stort.

Utredningen anser därför att möjligheten att förbjuda ordet råd- givning inte bör utnyttjas. Även kreditgivare och kreditförmedlare som enbart tillhandahåller ”egna” bostadskrediter kommer därmed att omfattas av kraven på information om rådgivningstjänster och

185

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

kravet på att upplysa konsumenten om råd tillhandahålls eller inte. Eftersom ordet rådgivning får användas av alla aktörer, måste vidare direktivets krav på oberoende rådgivning genomföras (artikel 22.4 andra stycket).

Genomförande av direktivets krav på upplysningar och information om rådgivning

Vid genomförandet av den upplysningsplikt och informationsplikt som finns i artikel 22.1 och 22.2 bör författningsregleringen i princip ansluta till direktivets utformning. Konsumenten ska enligt artikel 22.1 alltid bli upplyst om huruvida råd erbjuds eller inte. När det gäller kreditförmedlare ska information av samma innebörd ges i den information som ska lämnas angående kreditförmedlings- tjänsten i enlighet med artikel 15. Författningsregleringen får där- med i denna del avse kreditgivarens upplysningsskyldighet. För kreditgivare anger direktivet dock ingen mer specifik tidpunkt för när upplysningen ska ges, mer än att det ska ske ”i samband med en viss transaktion”. För att tydliggöra kravet föreslås att upplysningen ska ges senast vid den tidpunkt då kreditgivaren fått information om konsumentens personliga och ekonomiska situation samt önske- mål och särskilda krav. Denna information om konsumenten är vad rådgivningen ska utgå ifrån enligt artikel 22.4 a, men är samtidigt sådan information som ska ligga till grund för all verksamhet med bostadskrediter enligt artikel 7.1. När sådan information alltså in- hämtats måste kreditgivaren senast besluta om råd ska ges eller inte. Kreditgivarens beslut skulle någon gång kunna vara avhängigt förhållanden på konsumentens sida, och även kreditgivaren bör ha utrymme för att fatta ett välgrundat beslut om råd kan ges. Det finns alltså inget som hindrar en kreditgivare att ge vissa konsu- menter råd men inte andra. Det finns heller ingenting som hindrar en kreditgivare från att ha som generell utgångspunkt att inga råd ges, och då upplysa konsumenten om det i ett tidigare skede. Direktivets krav bör dock uppfattas så att varje enskild konsument ska upplysas om det finns möjligheter att få råd.

Vidare måste direktivets krav på information, som ska lämnas på varaktigt medium, författningsregleras. Skyldigheten gäller alltså då kreditgivaren eller kreditförmedlaren beslutat att tillhandahålla råd. Informationsskyldigheten avser dels avgifter, dels vilket produkt-

186

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

utbud som rådgivningen grundar sig på. Eftersom utredningen föreslår att det ska uppställas särskilda krav på oberoende råd- givning, blir det naturligt att kreditgivaren eller kreditförmedlaren i detta sammanhang också redogör för om rådgivningen är obero- ende eller inte – denna fråga hänger också samman med vilket produktutbud som råden grundar sig på, dvs. om det gäller egna produkter eller ett produktutbud taget från marknaden i stort.

Kvalitetskrav på rådgivningen och dokumentation

I artikel 22.3 anges vissa krav på rådgivningen. Rådgivningen ska grunda sig på information om konsumenten och även ta hänsyn till risker som kan uppstå under kreditavtalets löptid (artikel 22.3 a) och rådgivaren ska utifrån detta underlag endast föreslå lämpliga kreditavtal, med utgångspunkt i ett urval av kreditavtal som ska vara tillräckligt stort, oavsett om det gäller egna produkter eller produkter som erbjuds på marknaden i stort (22.3 b och c). Vidare följer av artikel 22.3 e att de givna rekommendationerna ska doku- menteras och att dokumentationen ska lämnas ut till konsumenten.

Dessa krav måste författningsregleras för att genomföras. När det gäller dokumentationen anser utredningen att det bör förtydli- gas att även vad som förevarit vid rådgivningstillfället ska doku- menteras, så att det av dokumentationen framgår vilket underlag rådgivaren haft (jfr vad som gäller enligt 4 § lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter).

Sanktion vid utebliven information och dokumentation

Liksom andra bestämmelser om skyldighet för näringsidkaren att lämna information till konsumenten i konsumentkreditlagen bör skyldigheten att lämna information om rådgivningstjänster sank- tioneras genom en hänvisning till marknadsföringslagen. Detsamma bör gälla för den skyldighet som kreditgivaren eller kreditförmed- laren har att lämna konsumenten dokumentation om rådgivningen.

187

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

En reglering av oberoende rådgivning

Med ställningstagandet att ordet ”råd” inte bör förbjudas följer alltså en skyldighet enligt direktivet att införa en reglering i relation till begreppet ”oberoende rådgivning”.

Bolånedirektivets reglering överensstämmer i stort med regle- ringen av oberoende investeringsrådgivning i MiFID II, se artikel 24.7 i det direktivet. Regleringen innebär i båda fallen ett provisionsförbud för den som vill utge sig för att vara oberoende. När det gäller genomförandet av MiFID II:s bestämmelser om oberoende rådgiv- ning har 2013 års värdepappersmarknadsutredning tagit ställning för att införa en något strängare reglering än direktivets minimikrav när det gäller vilka produkter som den oberoende rådgivaren får ha som underlag. Enligt värdepappersmarknadsutredningens förslag ska den oberoende rådgivaren inte ha med egna produkter eller produkter från närstående företag i sin rådgivning (vare sig MiFID II eller bolånedirektivet utesluter att en rådgivare kan vara oberoende även om egna, eller närstående företags, produkter erbjuds av råd- givaren (se vidare SOU 2015:2, del 1, s. 114 och 441).

Detta ställningstagande framstår som rimligt. Redan en rent språklig tolkning av vad ”oberoende” innebär, leder till att den som

är oberoende inte heller ska kunna tjäna på att rekommendera en viss produkt, vare sig genom att motta provisioner eller genom att avsätta sina egna, eller närstående företags, produkter. Bolåne- direktivets bestämmelser om oberoende rådgivning är en minimi- reglering och strängare krav är alltså möjliga att införa (artikel 22.4 sista stycket). Utredningens författningsförslag har utformats så att oberoendebegreppet sakligt sett överensstämmer med värde- pappersmarknadsutredningens förslag.

En särskild skyldighet att varna för risker?

Slutligen finns i artikel 22.5 en möjlighet för medlemsstaterna att fastställa en skyldighet för kreditgivare och kreditförmedlare att varna konsumenten när ett kreditavtal kan medföra en särskild risk för konsumenten med tanke på konsumentens ekonomiska situa- tion. Utredningen anser inte att en sådan särskild skyldighet bör införas. Detta innebär givetvis inte att kreditgivaren eller förmed- laren inte har en skyldighet att beakta de risker som ett bostads-

188

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditavtal kan innebära för konsumenten, både på kort och lång sikt. Redan i dag gäller i enlighet med skyldigheten att iaktta god kreditgivningssed att näringsidkaren i vissa särskilda fall bör avråda konsumenten att ingå ett kreditavtal (prop. 2009/10:242 s. 91). Av artikel 7.1 i bolånedirektivet, som föreslås genomföras i en närings- rättslig lag, se vidare avsnitt 5.4.12, följer också att all verksamhet med bostadskrediter ska grunda sig på rimliga antaganden om riskerna för en konsuments situation under bostadskreditavtalets löptid. I dag innebär kreditprövningen i de flesta fall att kredit- givaren eller -förmedlaren gör ett ”stresstest” genom att räntan som ingår i ”kvar-att-leva-på-kalkylen” sätts betydligt högre än dagsräntan, för att hushållets förmåga att betala på lång sikt också ska belysas (att kreditgivaren bör informera konsumenten om att beräkningarna i en boendekostnadskalkyl kan påverkas av ändrade räntenivåer följer av Finansinspektionens allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden [FFFS 2014:11]). Om näringsidkaren väljer att ge konsumenten råd bör det vara en naturlig del av rådgivningen att särskilt uppmärksamma konsumenten på hur privatekonomin kommer att påverkas av ett bostadskreditavtal. Konsumenten erinras på detta sätt om att förhållanden kan förändras över tid, både vad gäller kostnaden för krediten och de förhållanden som påverkar konsumentens förmåga att betala krediten. En särskild författningsreglering utöver det nu nämnda anser utredningen dock inte behövs.

5.3.21Ändring i konsumentkreditdirektivet

Bedömning: Den ändring av konsumentkreditdirektivet som görs genom bolånedirektivets artikel 46 kräver ingen genom- förandeåtgärd.

Skälen för bedömningen: I artikel 46 anges att konsumentkredit- direktivet ska ändras så att ett undantag från artikel 2.2 c införs. Denna artikel i konsumentkreditdirektivet innebär en belopps- begränsning för direktivets tillämpningsområde, där den övre grän- sen är 75 000 euro. Ändringen i bolånedirektivet innebär nu att alla krediter som syftar till att renovera en bostad, oavsett att kredit- beloppet överstiger denna summa, ska omfattas av konsument-

189

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

kreditdirektivet, om krediten har tagits utan säkerhet. Eftersom den svenska konsumentkreditlagen inte innehåller några belopps- begränsningar omfattas redan krediter utan säkerhet om högre belopp än 75 000 euro, oavsett vad kreditbeloppet ska användas till. Någon ytterligare författningsreglering behövs alltså inte.

5.3.22Tillsyn och sanktioner avseende bestämmelser i konsumentkreditlagen

Bedömning: Konsumentverkets/Konsumentombudsmannens och Finansinspektionens tillsyn och ingripandemöjligheter avse- ende bestämmelser i konsumentkreditlagen uppfyller kraven på sanktioner i artikel 38. Kravet på att konsumentens rättigheter ska vara tvingande i artikel 41 är genomfört genom bestämmel- sen i 5 § konsumentkreditlagen. Direktivet hindrar inte att både Konsumentverket/Konsumentombudsmannen och Finansinspek- tionen är behöriga myndigheter (artikel 5).

Skälen för bedömningen: Direktivet ställer, liksom flertalet andra EU-direktiv, krav på medlemsstaterna att införa effektiva, propor- tionella och avskräckande sanktioner för att garantera att nationella bestämmelser som genomför direktivet inte överträds (artikel 38). När det gäller kreditmarknaden har Konsumentverket och Finans- inspektionen i dag ett gemensamt tillsynsansvar. Detta följer av 49 § konsumentkreditlagen, som anger att Konsumentverket har tillsyn över lagen, dock inte över verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen. När det gäller bestämmelser i konsument- kreditlagen som sanktioneras genom en hänvisning till marknads- föringslagen (se 11 § och 48 §) har Konsumentverket det primära tillsynsansvaret, även över företag som står under inspektionens tillsyn. En särlösning gäller för företag som bedriver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter, där Konsumentverket har hela tillsynsansvaret över efterlevnaden av konsumentkreditlagen, trots att företagen står under Finansinspek- tionens tillsyn (49 § konsumentkreditlagen).

Vid överträdelser av bestämmelser som sanktioneras genom en hänvisning till marknadsföringslagen ingriper Konsumentombuds- mannen genom åläggande vid vite att lämna viss information (24

190

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

och 26 §§ marknadsföringslagen). Åläggandet utverkas antingen genom att talan väcks vid Marknadsdomstolen (47 §) eller genom att Konsumentombudsmannen meddelar ett informationsförelägg- ande (28 §). När det gäller Finansinspektionens tillsyn och möjlig- heter till ingripanden redogör utredningen för dessa i avsnitt 5.4.18 och 5.4.22. I avsnitt 5.4.18 och 5.4.25 behandlas även frågor om Konsumentverkets och Finansinspektionens uppgifter i fråga om tillsyn och ingripanden.

Genom de sanktionsmöjligheter som står till buds bedömer utredningen att kravet på sanktioner i artikel 38 är uppfyllt. Kravet på att bestämmelser som genomför direktivet ska vara tvingande till konsumentens förmån uppfylls genom att avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i konsumentkreditlagen är till nackdel för konsumenten är utan verkan (5 § konsumentkredit- lagen).

Direktivet kräver, enligt artikel 5.3 a att nationella myndigheter som ges befogenheter att se till att direktivet verkställs och tilläm- pas är antingen behöriga myndigheter enligt definitionen i arti- kel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en euro- peisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten)8 (EBA- förordningen) eller andra myndigheter om dessa enligt lagar eller andra författningar samarbetar med den behöriga EBA-myndig- heten och även med EBA. Om det finns fler än en behörig myndig- het i en medlemsstat, ska myndigheternas uppdrag vara tydligt definierade och det ska råda ett nära samarbete dem emellan (arti- kel 5.6).

Finansinspektionen är en behörig myndighet enligt EBA- förordningen och deltar bl.a. i EBA:s arbetsgrupper (5 a § förordning [2009:93] med instruktion för Finansinspektionen och www.finansinspektionen.se). Enligt EBA-förordningen torde även Konsumentverket formellt sett vara en EBA-myndighet, eftersom verket har tillsynsansvar avseende direktiv 2002/62/EG (distans- försäljningsdirektivet), se artikel 4.2 ii) i EBA-förordningen. Efter- som Konsumentverket inte kan anses delta i det samarbete inom EU som sker inom ramen för det europeiska systemet för finansiell

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (Celex 32010R1093).

191

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tillsyn, bör dock Konsumentverkets samarbete med EBA i frågor som gäller bolånedirektivet slås fast i förordning för att säkerställa att direktivets krav i artikel 5.3 b genomförs. På samma sätt bör det framgå av förordning att verket är skyldigt att medverka i ett sådant tvistlösningsförfarande inför EBA som det i flera fall hänvisas till i bolånedirektivet (se artikel 32.2 femte stycket, 32.4 andra stycket b och artikel 37).

Konsumentverkets och Finansinspektionens samarbete framgår redan av myndigheternas respektive instruktioner (6 § 2 förordning [2009:607] med instruktion för Konsumentverket respektive 7 § 2 i Finansinspektionens instruktion). Myndigheterna samarbetar också i enlighet med ett samarbetsavtal myndigheterna emellan (Överens- kommelse om samarbete mellan Finansinspektionen och Konsument- verket/KO, FI Dnr 09-10159). Direktivets krav på samarbete be- höriga myndigheter emellan, artikel 5.6, är alltså uppfyllt. Genom den ansvarsuppdelning som följer av gällande rätt (se ovan) är myndigheternas uppdrag också tydligt definierade i enlighet med direktivets krav i denna del.

Vidare krävs enligt artikel 5.2 att anställda vid behöriga myndig- heter är bundna av tystnadsplikt, vilket dock inte ska hindra infor- mationsutbyte enligt direktivet. Enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess i verksamhet med bl.a. tillsyn avseende bl.a. uppgifter om enskildas affärsförhållan- den, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det. Av 9 § och punkten 15 i bilagan till offentlighets- och sekretess- förordningen (2009:641) följer att Konsumentverkets och Konsu- mentombudsmannens tillsynsverksamhet omfattas av bestämmel- sen. Sekretess gäller vidare i tillsynsverksamheten för uppgifter om enskildas ekonomiska och personliga förhållanden som myndig- heten fått p.g.a. ett internationellt avtal, 30 kap. 24 § offentlighets- och sekretesslagen. Skulle Konsumentverket ingå i ett informa- tionsutbyte med en annan behörig myndighet gäller alltså sekre- tessen även för erhållen information. I första hand förutsätter dock direktivet att informationsutbyte sker mellan de myndigheter som utses till kontaktpunkter (se artikel 36). Utredningen föreslår att Finansinspektionen utses till kontaktpunkt, se vidare avsnitt 5.4.20. Utredningen redogör i detta avsnitt även för förutsättningarna för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information i sitt till- synsarbete. Redan här kan dock konstateras att sekretess gäller för

192

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

uppgifter i tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet enligt 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen. Det grundläggande kravet på tystnadsplikt hos en behörig myndighet enligt artikel 5 får därmed anses vara uppfyllt.

5.4Direktivets näringsrättsliga delar

5.4.1En ny lag om verksamhet med bostadskrediter

Förslag: En ny lag införs om kreditgivares och kreditförmedlares verksamhet med bostadskrediter. Lagen ska omfatta tillstånds- plikt och förutsättningar för tillstånd både för kreditgivare och kreditförmedlare samt gemensamma bestämmelser om deras rörelse. Lagen ska dock inte omfatta kreditinstitut, som regleras i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, utom när det gäller vissa särskilda bestämmelser.

Kreditgivare och kreditförmedlare som regleras av den nya lagen ska vara undantagna tillståndsplikt enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter och anmälnings- plikt enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet.

Kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter ska omfattas av regelverket i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. De ska kunna utbyta upplysningar i kreditupplysningsverksamhet enligt kreditupp- lysningslagen (1973:1173).

Skälen för förslaget:

Direktivets krav genomförs genom en ny lag

Kapitel 11 i bolånedirektivet (artiklarna 29–34) innehåller bestäm- melser om godkännande av kreditförmedlare, kreditförmedlares gränsöverskridande verksamhet, ingripanden och tillsyn. Det finns i dag ingen näringsrättslig reglering som är specifikt inriktad på tillstånd och tillsyn m.m. för kreditförmedlare. Kreditförmedlares verksamhet med bostadskrediter kan dock omfattas av lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och av lag om anmälningsplikt

193

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

avseende viss finansiell verksamhet. Denna lagstiftning är dock inte heltäckande för all kreditförmedlingsverksamhet. Kraven på till- stånd respektive registrering i de båda författningarna motsvarar inte heller direktivets krav på godkännande i artikel 29. Vidare ställer direktivet specifika krav på uppdelningen av tillsynsansvaret mellan myndigheter när en kreditförmedlare verkar i flera länder. Detta talar för att införa de bestämmelser som behövs för att genom- föra bolånedirektivet i en särskild näringsrättslig lag som avser just kreditförmedling av bostadskrediter. Den svenska näringsrättsliga lagstiftningen är också huvudsakligen uppbyggd så att olika sorters verksamhet regleras i skilda författningar.

Bolånedirektivet ställer också krav på att andra kreditgivare än kreditinstitut ska omfattas av ett lämpligt godkännandeförfarande, som innefattar att en behörig myndighet registrerar och övervakar sådana kreditgivare (artikel 35).

Kreditgivning är inte heller en verksamhet som är helt och hållet näringsrättsligt reglerad. Av lagen om bank- och finansierings- rörelse framgår att finansieringsrörelse, som omfattar att lämna krediter, som huvudregel är tillståndspliktig, men att undantag i vissa fall görs för företag som inte heller är underkastade tillstånds- plikt eller tillsyn p.g.a. någon annan lagstiftning, t.ex. företag som tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av varor som säljs av företaget (2 kap. 3 § första stycket 4 lagen om bank- och finansieringsrörelse). Sådana företag omfattas inte heller av tillstånds- plikten i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, där samma undantag från tillståndsplikten görs som i lagen om bank- och finansieringsrörelse (5 § första stycket 2). Företag som inte huvudsakligen sysslar med att t.ex. lämna krediter omfattas inte heller av lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verk- samhet (1 och 2 §§ den lagen).

Ett sätt att genomföra bolånedirektivets krav skulle kunna vara att föreskriva att endast företag som har tillstånd enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse ska få ge bostadskrediter. Det fram- går också indirekt av bolånedirektivet att en sådan nationell ord- ning är möjlig (artikel 32.1 andra meningen). Utredningen anser inte att denna möjlighet är lämplig, då den skulle begränsa markna- den för bostadskrediter på ett sätt som inte skulle vara förenligt med konsumenternas intressen. För att genomföra bolånedirekti- vets krav på tillstånd och tillsyn även över kreditgivare som inte är

194

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditinstitut bör i stället det alternativet väljas att en näringsrätts- lig reglering införs som bl.a. ställer krav på tillstånd för kreditgiv- ning avseende bostadskrediter och ställer samtliga sådana kreditgiv- are av bostadskrediter under tillsyn.

För att genomföra bolånedirektivet behövs alltså näringsrättslig reglering av både kreditförmedlare och kreditgivare av bostads- krediter. Direktivet ställer också krav på både kreditgivares och kreditförmedlares verksamhet när det gäller uppförande och ersätt- ningssystem (artikel 7) samt kunskap och kompetens hos personer som bedriver verksamheten (artikel 9). Direktivets reglering av dessa frågor är i huvudsak likalydande för kreditgivare och kredit- förmedlare och den svenska författningsregleringen kan därmed vara gemensam för både kreditgivare och kreditförmedlare. Detta talar för att den näringsrättsliga regleringen bör ske i samma för- fattning.

Slutligen ställer direktivet krav på att endast kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter ska få tillhandahålla sådan råd- givning som omfattas av direktivets bestämmelser (artikel 22.6). Genom att införa en ny gemensam lag för både kreditgivare och kreditförmedlare kan även detta krav genomföras genom att tillämp- ningsområdet för den nya lagen omfattar även rådgivningstjänster avseende bostadskrediter och att det uttryckligen anges att sådan verksamhet endast får bedrivas av kreditgivare och kreditförmed- lare.

Utredningen anser alltså sammanfattningsvis att det mest ända- målsenliga är att ha en sammanhållen näringsrättslig reglering av både kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter. Vid ut- formningen av denna kan de gemensamma rörelsereglerna samlas i ett avsnitt. När de gäller förutsättningar för att få tillstånd bör de dock regleras i ett avsnitt för kreditgivare och i ett annat för kredit- förmedlare. Förutsättningarna för kreditförmedlarna styrs av direk- tivets reglering i den delen, medan medlemsstaterna är tämligen fria att reglera förutsättningarna för tillstånd för andra kreditgivare än kreditinstitut, bortsett från det grundläggande kravet i artikel 35. När det slutligen gäller bestämmelser om tillsyn och ingripanden kan dessa utformas på ett likartat sätt för både kreditgivare och kreditförmedlare, utom i de undantagsfall då direktivet ställer sär- skilda krav på tillsynen av och ingripanden mot kreditförmedlare.

195

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Bestämmelser om tillsyn och ingripanden kan därför samlas i ett gemensamt avsnitt i lagen.

Regleringen av kreditinstitut

Kravet i bolånedirektivet på ett godkännandeförfarande för kredit- givare gäller, som ovan nämnts, bara för andra tillhandahållare än kreditinstitut (artikel 35). Kraven på godkännande och registrering av kreditförmedlare gäller inte heller för kreditinstituten, enligt artikel 29.9. Direktivets bestämmelser om ett underrättelseförfa- rande för kreditförmedlare som verkar i ett annat land än hem- medlemsstaten, indragning av godkännande och övervakning av kreditförmedlare (artikel 32–34) kan inte heller uppfattas på annat sätt än att de gäller för kreditförmedlare som måste söka tillstånd enligt artikel 29, alltså inte kreditinstitut. Någon annan slutsats vore också orimlig, med beaktande av den särskilda ordning på EU- nivå som sedan länge gäller för kreditinstitutens verksamhet inom unionen och som regleras bl.a. i direktiv 2013/36/EU9 (CRD 4).

I svensk lagstiftning regleras kreditinstituten bl.a. i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Denna lag innehåller bestämmelser om tillstånd, utländska kreditinstituts verksamhet i Sverige, tillsyn och ingripanden m.m. Kreditinstituten bör alltså inte omfattas av en ny lag om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter, eftersom detta skulle innebära en omfattande dubbelreglering.

Vissa av de bestämmelser som tas in i den nya lagen förutsätts dock gälla även för kreditinstituten när de ger och förmedlar bostadskrediter. När det gäller den näringsrättsliga regleringen ska kraven på uppförande och ersättningssystem (artikel 7), kunskap och kompetens hos personer som bedriver verksamheten (artikel 9) och fastighetsvärdering (artikel 19) alltså gälla även för kredit- instituten. Detta bör framgå av lagen. En bestämmelse som hän- visar till den nya lagens bestämmelser i dessa delar bör också tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse, i anslutning till andra be- stämmelser om hantering av krediter och övriga engagemang (8 kap.).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (Celex 32013L0036).

196

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Tillsyn och ingripanden mot kreditinstituten avseende de be- stämmelser som gäller endast för verksamheten med bostadskrediter kommer att kunna ske med stöd av lagen om bank- och finansie- ringsrörelse, eftersom både tillsynen och ingripandemöjligheterna avser även andra författningar som reglerar institutens verksamhet (13 kap. 2 § samt 15 kap. 1 §).

När det gäller utländska kreditinstitut är utgångspunkten att kreditinstituten i huvudsak följer hemlandets näringsrättsliga be- stämmelser. Den EU-rättsliga regleringen av kreditinstituten inne- bär också att det är ett kreditinstituts hemland som bedriver tillsyn över institutens verksamhet i andra europeiska länder. Vissa svenska näringsrättsliga bestämmelser anses dock vara tillämpliga även på utländska kreditinstitut i vissa fall, t.ex. sundhetsregeln (prop. 2002/03:139 s. 510). Av bolånedirektivet framgår att ett värdland ska fastställa regler för den kunskap och kompetens som ska gälla för personalen hos kreditgivare som bedriver verksamhet i landet, både genom inrättande av filial och vid gränsöverskridande verk- samhet (men då i begränsad omfattning, se artikel 9.3 ii). Bestäm- melsen om kunskap och kompetens i den nya lagen bör alltså tillämpas även på utländska kreditinstitut. Med ledning av att även grundläggande krav på sundhet, särskilt i de avseenden som har ett konsumentskyddande syfte, anses tillämpligt även på utländska kreditinstitut (jfr det ovan nämnda förarbetsuttalandet) bör därtill samma grundläggande bestämmelse om hederlighet och professio- nalism gälla för dessa. Frågor om tillsyn och ingripanden kommer däremot att följa lagen om bank- och finansieringsrörelse. Finans- inspektionen kommer därmed inte att bedriva någon direkt tillsyn över efterlevnaden av kraven. Finansinspektionen kommer dock att ha vissa möjligheter att ingripa (15 kap. 15 § lagen om bank- och finansieringsrörelse) och även möjligheter att få information om institutens verksamhet avseende bostadskrediter, eftersom möjlig- heten att begära upplysningar och utföra undersökningar gäller även för utländska kreditinstitut som inrättat filial här (13 kap. 3 och 4 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse, jfr t.ex. SOU 2013:65 s. 36). Bolånedirektivet förutsätter inte att den rådande ordningen avseende tillsyn och ingripanden för kreditinstituten förändras, trots att direktivet ger en värdmedlemsstat utökade möjlig- heter att reglera utländska kreditgivares verksamhet. I direktivet anges endast att tillsynen just när det gäller kunskap och kompe-

197

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tens ska utövas i nära samarbete mellan de olika ländernas behöriga myndigheter (artikel 9.4). När det gäller kreditinstituten får detta anses innebära att samarbetet ska ske inom ramen för vad som redan gäller inom EU avseende kreditinstituten.

Förhållandet mellan bestämmelser som genomför bolånedirektivet och andra näringsrättsliga bestämmelser för kreditinstituten

Som redogörs för i följande avsnitt, se 5.4.13–5.4.16, är bolåne- direktivets reglering i vissa delar snarlik annan reglering som finns både i svensk rätt och i olika EU-rättsakter avseende kreditinstitu- tens verksamhet. De bestämmelser som genomför bolånedirektivet kommer dock att gälla uteslutande i kreditinstitutens verksamhet med bostadskrediter och kommer därför att i denna verksamhet tillämpas före annan mer generell reglering för institutens del. Även om regleringen i vissa fall kommer att bli delvis överlappande, kan detta inte anses medföra någon nackdel för kreditinstituten, som i sådana fall eventuellt redan uppfyller de nya kraven på verk- samheten, helt eller delvis. Det finns också möjligheter för Finans- inspektionen att hänvisa till redan gällande föreskrifter, om det i något fall skulle vara möjligt och anses lämpligt.

Undantag från tillståndsplikt i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter m.m.

När kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter regleras i en särskild lag kommer deras verksamhet som avser bostadskredi- ter inte längre att omfattas av lagen om viss verksamhet med kon- sumentkrediter, enligt 1 § andra stycket i den lagen. Som kommer utvecklas i det följande bör förutsättningarna för tillstånd i den nya lagen i allt väsentligt överensstämma med bestämmelserna om för- utsättningar för tillstånd i lagen om viss verksamhet med konsu- mentkrediter. Samma krav på sundhet i verksamheten kommer att gälla, och utöver detta de krav bolånedirektivet ställer på företagets rörelse när det gäller ersättningssystem och kunskap och kompe- tens. Sammantaget kommer det alltså att ställas höga krav på verk- samheten, som också kommer stå under Finansinspektionens till- syn. Företag som fått tillstånd att ge och förmedla bostadskrediter

198

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

bör därför inte behöva ett särskilt tillstånd för att även ge eller förmedla konsumentkrediter som omfattas av lagen om viss verk- samhet med konsumentkrediter. Om ett företag utöver bolåne- verksamheten också sysslar med andra konsumentkrediter, kom- mer rörelsen i den delen att omfattas av regleringen i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och föreskrifter meddelade med stöd av denna.

Om verksamhet med bostadskrediter regleras i en särskild lag, bör verksamheten inte längre vara anmälningspliktig enligt lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, eftersom det då skulle kunna bli fråga om dubbla förfaranden för företagen. Anmälningsplikt föreskrivs inte heller för andra finansiella företag som står under tillsyn av Finansinspektionen till följd av annan näringsrättslig reglering.

Andra lagändringar till följd av att en ny näringsrättslig lag införs

Kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter bör kunna utbyta kreditupplysningar på samma sätt som andra aktörer med tillstånd till verksamhet som avser kreditgivning, t.ex. företag som regleras enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och kreditinstitut. En ändring av denna innebörd bör därför införas i 5 a kreditupplysningslagen, se även avsnitt 5.4.17.

Vidare bör dessa aktörer omfattas av regleringen i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, liksom sådana andra kreditgivare som ovan nämnts. Vid införandet i den lagen finns ingen anledning att göra någon skillnad i tillämpningen av regelverket jämfört med företag som hanterar konsumentkredi- ter enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter (jfr prop 2013/14:107 s. 93 f). Se vidare författningskommentaren till författningsförslagen i denna del, avsnitt 9.7.

Lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. kommer att gälla även för kreditgivare och kreditförmedlare som öppnar filial här (se vidare nästa avsnitt). I lagens 2 § finns en hänvisning till andra lagar som gäller för filialers verksamhet. Denna uppräkning bör omfatta den nya lagen om kreditgivare och kreditförmedlare av bostads- krediter, vilket föranleder en ändring i bestämmelsen.

199

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.4.2Tillämpningsområde och definitioner

Förslag: Den nya lagen ska tillämpas på yrkesmässig verksamhet med kreditgivning, kreditförmedling och rådgivning i fråga om bostadskrediter till konsumenter. Av lagen ska framgå att bara kreditgivare och kreditförmedlare, samt svenska och utländska kreditinstitut, får tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter till konsumenter. Detta ska dock inte tillämpas på sådan råd- givning om bostadskrediter som tillhandahålls i enstaka fall i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Vilka bestämmelser som gäller för utländska kreditgivare och kreditförmedlare ska anges inledningsvis i lagen.

I lagen ska införas en särskild definition av begreppet kredit- förmedling, samt särskilda definitioner av begreppen behörig myndighet, bolånedirektivet, EES, filial, hemland, kvalificerat innehav, nära förbindelser och utländsk kreditförmedlare. Definitionerna av vad som avses med kreditgivare, rådgivning, konsument och bostadskredit ska vara desamma som i konsu- mentkreditlagen (2010:1846).

Skälen för förslaget:

Verksamhet med bostadskrediter och rådgivning

Som redan nämnts bör den nya lagen omfatta yrkesmässig kredit- givning och kreditförmedling av bostadskrediter, dock inte kredit- institutens verksamhet med bostadskrediter. Den bör också om- fatta rådgivning avseende bostadskrediter för att genomföra bo- lånedirektivets krav på att endast kreditgivare och kreditförmedlare får tillhandahålla sådan rådgivning, se artikel 22.6. Det bör också uttryckligen framgå av lagen att endast kreditgivare och -förmed- lare som verkar enligt lagen samt svenska och utländska kredit- institut får tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter. Detta innebär att den som vill syssla med endast rådgivning också måste söka tillstånd, antingen för kreditgivning eller kreditförmedling.

Direktivet medger dock ett särskilt undantag från kravet att bara kreditgivare och kreditförmedlare får ge råd, se artikel 22.6 andra

200

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

stycket. Det gäller dels för personer som utövar rådgivning om bostadskrediter tillfälligt där rådgivningen sker i samband med annan reglerad yrkesmässig verksamhet, dels för rådgivningstjänster i samband med konkurs och andra offentliga eller frivilliga skuldråd- givningstjänster utan kommersiellt syfte. När det gäller den senare kategorin av rådgivare anser utredningen att sådana inte omfattas av tillämpningsområdet redan p.g.a. att rådgivningen inte sker yrkesmässigt. När det gäller den första kategorin, som alltså kan avse t.ex. advokater eller skatterådgivare, bör dock ett undantag införas. Det bör utformas i nära anslutning till direktivets text. Undantaget bör förstås så att den rådgivning som är undantagen från kraven på tillstånd m.m. är sådan som sker vid enstaka tillfällen i samband med annan reglerad yrkesutövning. Om rådgivning om bostadskrediter börjar tillhandahållas på en mer regelbunden basis, måste även en näringsidkare som verkar inom någon annan yrkes- kategori söka tillstånd för att kunna erbjuda sådan rådgivning.

Bolånedirektivets undantag i denna del gäller endast för själva möjligheten att ge råd för andra än kreditgivare och kreditförmed- lare, inte ett undantag för de bestämmelser som reglerar rådgiv- ningens kvalitet m.m. som finns i artikel 22.1–22.4. Utredningen föreslår att dessa delar av artikel 22 genomförs genom nya bestäm- melser i konsumentkreditlagen, se avsnitt 5.3.20. Dessa nya regler i konsumentkreditlagen om rådgivningsverksamheten kommer dock inte tillämpas på rådgivning som sker utan kommersiellt syfte eller som inte alls har något samband med kreditgivning i närings- verksamhet. Detta får anses förenligt med bolånedirektivet, bl.a. med beaktande av de undantag som ställs upp i artikel 22.6 b och c, men också med beaktande av direktivets allmänna tillämpnings- område, se avsnitt 5.3.1.

Tillämpligheten på utländska aktörer

Lagens inledande kapitel bör också innehålla en bestämmelse om vad som gäller för utländska kreditgivare och kreditförmedlare. Bo- lånedirektivet reglerar inte frågor om vilket lands lag som ska tillämpas, utom när det gäller kravet på kunskap och kompetens i artikel 9. I denna artikel anges att värdmedlemsstaten ska vara ansvarig för att fastställa kunskapskrav för en filials personal, och

201

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

även i viss utsträckning för personal hos en kreditgivare eller kreditförmedlare som erbjuder tjänster över gränserna, utan att inrätta filial. Vidare framgår av artikel 32.2 att en värdmedlemsstat, när det gäller en kreditförmedlare som öppnat filial, har ett särskilt ansvar för tillsyn över vissa bestämmelser som genomför bolåne- direktivet. Direktivets reglering av ingripandemöjligheter för ett värdland innebär att skilda förfaranden ska gälla beroende på om värdlandet har ett särskilt tillsynsansvar eller inte.

Utredningens utgångspunkt är att bestämmelser som kan be- traktas som marknadsrättsliga uppföranderegler ska vara tillämpliga för alla aktörer som verkar på den svenska marknaden. Dessa be- stämmelser införs i konsumentkreditlagen, men kommer att hamna under Finansinspektionens tillsyn, utom avseende de bestämmelser som sanktioneras genom en hänvisning till marknadsföringslagen (se vidare avsnitt 5.3.22). I den näringsrättsliga lagstiftning som föreslås avser rörelsereglerna i författningsförslagets 4 kap. i huvudsak sådana näringsrättsliga krav på organisation m.m., som bör gälla endast för de utländska aktörer som verkar här med eget till- stånd och där tillsyn och ingripanden inte regleras av bolåne- direktivet, dvs. utländska kreditgivare. När det gäller kreditförmed- lare bör utgångspunkten vara att kreditförmedlaren i stället följer sitt hemlands regelverk i detta avseende. Detta är förenligt med den uppdelning av tillsynsansvaret som bolånedirektivet anger. Undan- taget är bestämmelser om kunskap och kompetens, där det tydligt framgår av direktivet att värdmedlemsstaten har ansvar både för att fastställa kraven och utöva tillsyn. Utredningen anser dock att även den allmänna bestämmelse om hederlighet och professionalism i verksamheten som föreslås för att genomföra artikel 7.1 ska vara tillämplig på samtliga aktörer på den svenska marknaden. Denna bestämmelse kan betraktas både som ett grundläggande uppförande- krav och en sundhetsregel (jfr prop. 2002/03:139 s. 510 angående att sundhetsregeln torde kunna tillämpas i vissa fall även på utländ- ska kreditinstitut som verkar här, i vart fall om det sker genom in- rättandet av en filial).

Slutligen bör i en bestämmelse om vad som gäller för utländska aktörer anges att lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. är tillämplig på deras filialetablering här (jfr t.ex. 1 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse).

202

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Definitioner av kreditgivare, konsument, bostadskredit, kreditförmedling och rådgivning

Vad som avses med kreditgivare, konsument, rådgivning och bostads- kredit bör ha samma innebörd som enligt 2 § konsumentkredit- lagen. När det gäller definitionen av kreditförmedling framgår en sådan av 48 § konsumentkreditlagen. Den ansluter till vad som avses med kreditförmedling i konsumentkreditdirektivet (artikel 3 f). Denna definition är i huvudsak likalydande med den som framgår av bolånedirektivet (artikel 4.5). I bolånedirektivet har det tillägget gjorts att den som endast introducera en konsument för en kredit- givare eller en kreditförmedlare inte utför kreditförmedling. Detta tillägg gör dock ingen skillnad i sak, utan kan betraktas som ett för- tydligande av vad som angavs redan i konsumentkreditdirektivet. Denna del av bolånedirektivets text behöver alltså inte införas i den svenska författningstexten, utan samma uttryckssätt som använts för att genomföra konsumentkreditdirektivet bör användas.

Övriga definitioner

Inledningsvis i lagen bör också införas en bestämmelse som samlar definitioner av vissa andra begrepp.

Definitioner av vad som avses med behörig myndighet, hemland och EES behövs för att förenkla utformningen av bestämmelser om bl.a. gränsöverskridande verksamhet.

Vad som avses med behörig myndighet har angetts med beak- tande av artikel 5 i direktivet och de bestämmelser i direktivet som utgår ifrån att myndigheter i varje land ska utses att utföra olika uppgifter enligt direktivet. Behöriga myndigheter ska godkänna och registrera kreditförmedlare (artikel 29.1 och 29.4) samt utöva tillsyn över kreditförmedlare (artikel 34.1.

När det gäller begreppet hemland bör detta ord väljas i stället för direktivets hemmedlemsstat. Vad som avses är dock detsamma, nämligen den medlemsstat som enligt direktivet ska godkänna och registrera en kreditförmedlare. Definitionen av begreppet finns i bolånedirektivets artikel 4.19.

När det slutligen gäller definitionen av filial, bör detta begrepp ges samma innehåll som i annan näringsrättslig lagstiftning som genomför EU-direktiv, t.ex. 1 kap. 5 § 6 lagen om bank- och

203

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

finansieringsrörelse. Begreppen nära förbindelser och kvalificerat innehav används i bestämmelser om tillståndsprövning. Även dessa definitioner bör överensstämma med hur begreppen ska förstås enligt annan näringsrättslig lagstiftning, t.ex. 1 kap. 5 a och 6 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse.

5.4.3Tillståndspliktens utformning för svenska kreditgivare

Förslag: För att driva verksamhet med kreditgivning av bostads- krediter till konsumenter ska krävas tillstånd av Finansinspek- tionen. Tillstånd får ges endast till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening.

Finansinspektionen ska föra ett register över kreditgivare som fått tillstånd enligt lagen.

Skälen för förslaget:

Tillståndspliktens utformning

Vad som ska gälla avseende tillstånd när det gäller kreditgivare är i princip inte reglerat av bolånedirektivet, utom i det avseende som redan beskrivits, nämligen att de ska godkännas och övervakas på ett sätt som är lämpligt (artikel 35).

Vid utformningen av tillståndsplikten bör därför annan närings- rättslig lagstiftning vara en utgångspunkt. Särskilt bör beaktas att riksdagen genom införandet av lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter relativt nyligen tagit ställning till vilka krav som bör gälla på den som ger, eller förmedlar krediter till konsumenter. I detta lagstiftningsärende tjänade tillståndsplikten enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse som förebild (prop. 2013/14:107 s. 44).

I likhet med vad som gäller enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter bör alltså tillstånd att bedriva verksamhet med bostadskrediter inte ges till andra än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Någon möjlighet för fysiska personer att bedriva verk- samhet med konsumentkrediter ansågs nämligen inte motiverad, utan snarast olämplig (a. prop. s. 45).

204

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Bör det göras några undantag från tillståndsplikten?

Eftersom kreditinstituten inte omfattas av lagens tillämpnings- område omfattas de heller inte av tillståndsplikten för verksam- heten.

Frågan är då om det bör göras några andra undantag avseende endast tillståndsplikten. Det skulle t.ex. vara möjligt, endast med beaktande av artikel 35, att undanta andra företag som kan ge krediter till konsumenter och vars verksamhet är näringsrättsligt reglerad, t.ex. värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar samt betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer (jfr att sådana företag är undantagna från tillståndsplikt enligt 5 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter). Utredningen anser dock att det är lämpligt att sådana företag också ska omfattas av tillståndsplikt, för att Finansinspektionen redan innan verksam- heten påbörjas ska få kännedom om vilka företag som har för avsikt att bedriva verksamhet med bostadskrediter och kan kontrollera att det finns förutsättningar för att företagen ska kunna följa de be- stämmelser för rörelsen som lagen kommer att innehålla. Visser- ligen skulle inspektionen annars ha möjlighet att ingripa i efter- hand, men då skulle eventuell misskötsamhet från företagens sida redan ha kunnat skada konsumenternas intressen.

Som redan nämnts förutsätter artikel 35 i bolånedirektivet att alla kreditgivare av bostadskrediter genomgår ett godkännande- förfarande och står under tillsyn. Det finns alltså ingen möjlighet att undanta t.ex. varu- eller tjänsteleverantörer, som i och för sig kan bedriva finansieringsrörelse utan särskilt tillstånd enligt 2 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Att undanta försäk- ringsföretag, Svenska skeppshypotekskassan och pantbanker, som också kan driva finansieringsrörelse utan särskilt tillstånd i enlighet med den nämnda bestämmelsen, är heller inte aktuellt eftersom dessa aktörer inte kan syssla med kreditgivning av bostadskrediter i enlighet med den för dem tillämpliga lagstiftningen.

Registrering

Över kreditgivare som får tillstånd bör ett register inrättas (jfr t.ex. 13 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 15 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter). Det finns två möj-

205

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

liga myndigheter som kan föra registret, antingen Bolagsverket eller Finansinspektionen. Eftersom Finansinspektionen för regist- ret över andra företag som bedriver verksamhet med konsument- krediter, anser utredningen att inspektionen bör föra registret även över kreditgivare av bostadskrediter. Innehållet i registret bör preciseras i förordning.

5.4.4Förutsättningar för tillstånd för svenska kreditgivare

Förslag: Tillstånd ska ges om

1.företaget inte är i konkurs eller likvidation,

2.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot lagen eller någon annan författning av betydelse för verksamheten,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kom- mer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsent- ligt inflytande över ledningen i företaget och

5.den som ska ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för denne har tillräcklig insikt och erfarenhet och även i övrigt är lämplig.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära för- bindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindel- serna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Vid bedömningen av om en innehavare är lämplig ska bl.a. innehavarens anseende beaktas. Bestämmelserna om ägarpröv- ning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även beträffande kreditgivare av bostadskrediter.

Kreditgivarens bolagsordning eller stadgar ska godkännas i samband med att tillstånd ges att driva verksamhet enligt lagen. En kreditgivare som beslutat att ändra sin bolagsordning eller sina stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen.

206

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Skälen för förslaget: Eftersom direktivet inte uppställer några krav på vilka förutsättningar som ska gälla för att få tillstånd att verka som kreditgivare, är medlemsstaterna, som tidigare nämnts, fria att närmare reglera denna fråga.

De företag som kommer att regleras av den nya lagstiftningen är sådana som tidigare sökt tillstånd enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, eller företag som tidigare inte omfattats av tillståndsplikt. Att företag som tidigare varit oreglerade nu kom- mer att omfattas av tillståndskrav talar möjligen för att ställa lägre krav på kreditgivare av bostadskrediter än andra aktörer på finans- marknadens område. Å andra sidan innebär lagen om viss verksam- het med konsumentkrediter att riksdagen slagit fast vilka kvalitets- krav som ska ställas på företag som sysslar med konsument- krediter, även om då lagen medger vissa undantag från tillstånds- plikten. En bostadskredit innebär för många hushåll ett mycket större åtagande än andra konsumentkrediter och påverkar hus- hållens ekonomi under längre tid och i större omfattning. Detta talar med styrka för att kraven på företagen inte bör sättas lägre än för företag som ger andra typer av konsumentkrediter. Det går heller knappast att peka på att någon eller några av de förutsätt- ningar för tillstånd som gäller på andra områden på finansmarkna- den skulle vara mindre viktiga när det gäller just verksamhet med bostadskrediter. Utgångspunkten bör därför vara att samma krav som i annan näringsrättslig lagstiftning ställs, med undantag för de kapitalkrav som kan förekomma, t.ex. i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Sådana krav ställs för att bevara stabiliteten i det finansiella systemet och bör inte anses nödvändiga för företag som endast sysslar med kreditgivning (jfr prop. 2013/14:107 s. 41 f.).

Vid utformningen av förutsättningarna för tillstånd kan alltså t.ex. lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter vara en förebild. Den lagen har i sin tur lagen om bank- och finansierings- rörelse som modell i många fall.

Utredningen föreslår till att börja med att en förutsättning för tillstånd ska vara att bolaget eller föreningen inte är försatt i kon- kurs eller likvidation. En sådan förutsättning brukar inte före- komma för tillstånd, utan konkurs eller likvidation brukar i stället vara ett skäl för återkallelse av tillståndet, se t.ex. 15 kap. 3 § första stycket 6 lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ett krav på kon- kursfrihet kommer dock att ställas på kreditförmedlare redan vid

207

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tillståndsprövningen p.g.a. bolånedirektivets krav, se vidare av- snitt 5.4.7. Författningens utformning förenklas om förutsättning- arna för tillstånd är desamma, så att även grunderna för återkallelse inte behöver regleras på olika sätt.

Vid prövningen av om tillstånd ska ges ska Finansinspektionen vidare pröva om bolagsordningen eller stadgarna strider mot lagen eller någon annan författning av betydelse för verksamheten och om det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar företagets verksamhet. Bolagsordningen eller stadgarna bör också godkännas i samband med tillståndsgivningen. Av bolagsordningen eller stadgarna bör bl.a. framgå under vilka förutsättningar kredit- givningen kommer att ske. I likhet med vad som gäller för banker bör det vidare vara upp till Finansinspektionen att ställa krav på bolagsordningen eller stadgarna i samband med tillståndsgivningen utifrån vad som är lämpligt med hänsyn till verksamhetens art (jfr prop. 2013/14:107 s. 55). En kreditgivare som beslutat att ändra sin bolagsordning eller sina stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen.

Vidare ska inspektionen pröva om den som ska ingå i ledningen eller vara ersättare för denne har tillräcklig insikt och erfarenhet och i övrigt är lämplig för uppgiften. Inspektionen ska också göra en lämplighetsprövning av den som har eller kan förväntas få ett kvalificerat innehav i företaget. Vad som avses med kvalificerat innehav framgår av annan näringsrättslig lagstiftning, och samma definition bör införas i lagen. Vad som avses med lämplighet bör vara detsamma som vid motsvarande ägar- och ledningsprövning i andra finansiella företag. I en persons lämplighet kan vägas in t.ex. om personen har dömts för ekonomiska brott. Beträffande ägar- och ledningsprövningen behövs ett tillägg i 13 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister för att inspektionen, liksom vid motsvarande prövningar i andra finansiella företag, ska få tillgång till registret. Inspektionen bör också, avseende ägarprövningen, få tillgång till misstankeregistret i syfte att kontrollera ägare, vilket kräver en ändring i 4 § förordning (1999:1135) om misstanke- register (jfr prop. 2013/14:107 s. 54). Lämplighetsbedömningen av både ägare och en person i företagets ledning avser också en be- dömning av personens laglydighet, erfarenhet och omdöme i övrigt. Finansinspektionen bör ta del av t.ex. Kronofogdemyndighetens

208

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

register och kontakta Skatteverket eller konkursförvaltare. Har t.ex. en person regelmässigt underlåtit att betala skatter och all- männa avgifter på icke obetydliga belopp eller som näringsidkare på olika sätt förfarit otillbörligt i samband med ett konkursförfarande bör det ses som exempel på att personen i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet (a. prop. s. 54). Om ägarförändringar sker efter det att tillstånd meddelats, ska en prövning göras av den nya ägaren. I likhet med vad som gäller för företag som bedriver verksamhet enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter bör 14 kap. lagen om bank- och finansie- ringsrörelse tillämpas (10 § lagen om viss verksamhet med konsu- mentkrediter).

Om aktiebolaget eller den ekonomiska föreningen har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får till- stånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget. Syftet med denna bestämmelse är att tillsynen över före- taget inte ska försvåras genom att det ingår i en svåröverskådlig företagsgrupp (a. prop. s. 50).

5.4.5Utländska kreditgivares verksamhet i Sverige

och svenska kreditgivares verksamhet i andra länder

Förslag: Ett utländskt företag etablerat inom EES ska kunna få tillstånd att bedriva verksamhet med kreditgivning av bostads- krediter från filial i Sverige. Förutsättningar för tillstånd ska vara att företaget driver motsvarande verksamhet i det land där det har sitt säte, att företaget i det landet står under betryggande tillsyn och att verksamheten kan antas komma att vara förenlig med lag och andra författningar som gäller för verksamheten.

En anmälningsplikt ska införas för svenska kreditgivare som avser att etablera en filial i ett annat land.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivet reglerar inte vad som ska gälla för kreditgivares verksamhet i andra länder (jfr ingressats 75 som berör frågan om varför villkoren för andra kreditgivare än kreditinstitut inte närmare regleras i direktivet och varför det inte funnits skäl att införa ett s.k. europapass för dem). Att kredit- institut kan bedriva verksamhet i andra länder än hemlandet följer

209

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

av den lagstiftning som gäller för dem, för svenskt vidkommande lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Verksamheten för andra kreditgivare än kreditinstitut är alltså oreglerad på europanivå, och medlemsstaterna har frihet att anta nationella regler avseende verksamheten, dock med de begräns- ningar som följer av Fördraget om europeiska unionens funktions- sätt. Enligt principerna om fri rörlighet för kapital måste nationell reglering vara icke-diskriminerande, proportionerlig i förhållande till syftet med regleringen och påkallad utifrån ett tvingande all- mänintresse. I förarbetena till lagen om viss verksamhet med kon- sumentkrediter, ansåg regeringen att ett krav på filialetablering uppfyllde de krav på ickediskriminering, proportionalitet och ett tvingande allmänintresse (nämligen ett högt konsumentskydd) som EU-fördraget ställer (prop. 2013/14:107 s. 50 f.). Det kan vid- are anmärkas när det gäller kreditgivare av bostadskrediter att det indirekt framgår av bolånedirektivet att medlemsstaterna kan ställa krav på att endast kreditinstitut ska kunna hantera bostadskrediter (artikel 32.1). Ett krav på filialetablering bör i det perspektivet inte ses som oproportionerligt. Ett motsvarande krav på filialetablering som uppställs i 8 § lagen om viss verksamhet med konsument- krediter bör alltså också införas för kreditgivare av bostadskrediter. Utredningen anser dock att möjligheten att etablera sig här genom filial bör vara förbehållen aktörer etablerade inom EES-området. Om aktörer utanför EES vill bedriva verksamhet här finns möjlig- het att starta ett svenskt dotterbolag och ansöka om tillstånd för verksamheten.

Med förebild i bl.a. lagen om bank- och finansieringsrörelse ställs i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter krav på medgivande från tillsynsmyndigheten i det land där kreditgivaren har sitt säte för att filialetablering i Sverige ska få ske. Det finns en risk för att detta krav kommer att innebära att vissa företag inte kan etablera sig här genom filial, eftersom det kan finnas länder där författningsregleringen inte innefattar medgivande eller tillåtelse till etablering utomlands och då alltså ett medgivande inte kan ut- verkas i hemlandet. Denna synpunkt framfördes av Kommers- kollegium vid remissbehandlingen av departementspromemorian Viss kreditgivning till konsumenter (Ds 2013:26). Regeringen anförde att det i sådana fall finns möjlighet för utländska företag att starta verksamhet här genom ett svenskt företag, varvid lika villkor

210

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kommer att gälla som för inhemska aktörer (prop. 2013/14:107 s. 51). Utredningen delar denna bedömning.

När det däremot gäller svenska kreditgivares etablering utom- lands anser utredningen att det saknas tillräckliga skäl att införa tillståndskrav från svensk sida om ett svenskt företag vill etablera sig i ett annat land. I lagen om viss verksamhet med konsument- krediter finns ett krav på tillstånd från Finansinspektionen om ett svenskt företag vill öppna filial i ett annat land (9 §). Bestämmelsen överensstämmer med ett motsvarande krav för t.ex. svenska banker som vill öppna filial utanför EES-området, 5 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Denna bestämmelse har i sin tur överförts från den numera upphävda bankrörelselagen (1987:617), där ett motsvarande krav fanns i 1 kap. 6 §. Syftet bakom denna tillståndsplikt var att filialetablering inte borde få ske om den inte var till nytta för bankväsendet eller det allmänna, alltså snarast av stabilitetsskäl (prop. 1986/87:12 s. 202). Några stabilitetshänsyn har inte i övrigt ansetts behöva tas i utformningen av förutsättning- arna för tillstånd för verksamhet som endast består av kreditgivning (jfr vad som anförts ovan om kapitalkrav). En tillståndsplikt för filialetablering bör därför inte införas. Detta innebär inte att det står ett svenskt företag fritt att etablera sig i andra länder genom filial, utan företaget måste givetvis underkasta sig gällande bestäm- melser för etablering i det aktuella landet. I syfte att möjliggöra för Finansinspektionen att hålla sig uppdaterad i fråga om den verk- samhet som svenska kreditgivare bedriver utomlands bör dock en anmälningsplikt rörande tilltänkt utlandsetablering införas.

5.4.6Uppdragsavtal från en kreditgivare

Förslag: En svensk eller utländsk kreditgivare av bostads- krediter ska ha möjlighet att uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i verk- samheten. Uppdragsavtal ska anmälas till Finansinspektionen. Om uppdraget avser funktioner som är av väsentlig betydelse ska företaget ha särskilt ansvar för den verksamhet som upp- dragstagaren bedriver. Uppdragsavtal som avser kreditförmed- ling får bara ges till en kreditförmedlare som bedriver verk- samhet i enlighet med den nya lagen eller ett kreditinstitut.

211

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Skälen för förslaget: Enligt annan näringsrättslig lagstiftning finns särskilt reglerat vad som ska gälla för att ett företag ska få uppdra åt någon annan att utföra visst arbete eller vissa funktioner, s.k. upp- dragsavtal, se t.ex. 6 kap. 7 § lagen om bank- och finansierings- rörelse, 8 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden och 14 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Bestämmel- serna är utformade med beaktande av att det inte ska vara möjligt att kringgå de bestämmelser som gäller för rörelsen genom att organisera verksamheten i olika företag (se t.ex. prop. 2002/03:139 s. 346 f.). Uppdragsavtal ska anmälas till Finansinspektionen. Upp- dragsavtal avseende funktioner som är av väsentlig betydelse för verksamheten får ges bara under särskilda förutsättningar. En operativ funktion ska anses vara av väsentlig betydelse om ett fel eller en brist vid utförandet av funktionen allvarligt försämrar före- tagets möjligheter att uppfylla de villkor som gäller för verksam- heten enligt lagen (jfr prop. 2013/14:107 s. 85). En likadan ordning bör gälla för kreditgivare av bostadskrediter, både svenska och utländska som verkar här enligt den nya lagen.

De uppdragsavtal som träffas av bestämmelsen är sådana som avser någon del av den tillståndspliktiga verksamheten (jfr Lag- rådets uttalande att stödfunktioner av olika slag, exempelvis av administrativ karaktär, torde kunna läggas ut på annan utan för- fattningsstöd, prop. 2002/03:139 s. 346).

Uppdragsavtal ska däremot inte kunna ges på ett sådant sätt att tillståndsplikten för kreditförmedling åsidosätts. Om en kredit- givare vill uppdra åt någon att förmedla företagets krediter, måste alltså en kreditförmedlare med eget tillstånd anlitas eller ett kredit- institut. Detta bör framgå av bestämmelsen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör få bemyndigande att anta föreskrifter om uppdragsavtal (jfr 8 kap. 42 § 9 lagen om värdepappersmarknaden).

212

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.7Tillståndplikt och förutsättningar för tillstånd för svenska kreditförmedlare

Förslag: För att bedriva verksamhet med kreditförmedling av bostadskrediter ska krävas tillstånd av Finansinspektionen. Till- stånd ska dock inte behövas för sådan kreditförmedling som sker i enstaka fall i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Tillstånd ska ges till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening om

1.företaget inte är i konkurs eller likvidation,

2.bolagsordningen eller stadgarna inte strider lagen eller någon annan författning av betydelse för verksamheten,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kom- mer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsent- ligt inflytande över ledningen i företaget,

5.den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för denne har tillräcklig insikt och erfarenhet och även i övrigt är lämplig,

6.företaget har sitt huvudkontor i Sverige, och

7.företaget omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som företaget kan åläggas på grund av fel eller försumlighet i verksamheten.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära för- bindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindel- serna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Samma bestämmelser som för kreditgivare av bostadskrediter ska gälla för prövningen av ägare, ägarförändringar, godkänn- ande av bolagsordning eller stadgar och ändringar i dessa.

213

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Skälen för förslaget:

Allmänt om direktivets krav och om genomförandet av dem

I bolånedirektivets artikel 29.2 uppställs minimikrav för godkän- nande av kreditförmedlare. Det gäller tre grundläggande förutsätt- ningar (punkterna a–c) som kreditförmedlaren ska uppfylla: det ska finnas en ansvarsförsäkring, kreditförmedlaren ska ha gott anse- ende och ha lämplig kunskap och kompetens. Bolånedirektivet utgår ifrån att både fysiska och juridiska personer kan vara kredit- förmedlare. När det gäller gott anseende och lämplig kunskapsnivå avser kraven alltså personliga egenskaper hos en fysisk kreditför- medlare. För en kreditförmedlare som är en juridisk person ska kraven tillämpas på medlemmarna i styrelsen eller, om styrelse sak- nas, motsvarande personer i den juridiska personens ledning.

Närmare bestämmelser om ansvarsförsäkring för skadestånds- ansvar ska enligt direktivet fastställas av kommissionen genom tekniska standarder, efter att Europeiska bankmyndigheten har presenterat ett utkast till standarder (29.2 a, andra och tredje stycket). Kommissionen antog i september 2014 en delegerad förordning ([EU] nr 1125/2014) avseende tekniska standarder för tillsyn i fråga om minimibelopp för kreditförmedlares yrkesmässiga ansvars- försäkring.

När det gäller vad kravet på gott anseende innebär, anges att det åtminstone avser att en person inte finns i ett kriminalregister eller ett motsvarande register över allvarliga egendomsbrott eller annan ekonomisk brottslighet och att personen inte heller försatts i kon- kurs, såvida inte rehabilitering skett i enlighet med nationell rätt.

Det närmare innehållet i kraven på kunskap och kompetens ska fastsällas av medlemsstaterna i enlighet med direktivets bilaga III.

Inledningsvis i artikel 29.2 sägs också att de tre ovan beskrivna förutsättningarna för tillstånd gäller utöver kraven i artikel 9. Denna artikel avser personalens kunskap och kompetens hos en kredit- givare eller kreditförmedlare. Som framgår av artikel 9 ska även dessa kunskapskrav fastställas med utgångspunkt i direktivets bilaga III.

Vid genomförandet av direktivet i denna del måste en författ- ningsreglering ske av i första hand de förutsättningar för tillstånd som direktivet föreskriver. I andra hand bör också beaktas förut- sättningar för tillstånd för annan liknande verksamhet, så att kraven, så långt möjligt, blir likartade. Härvid är lagen om viss verksamhet

214

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

med konsumentkrediter av särskilt intresse, eftersom den reglerar både kreditgivning och kreditförmedling till konsumenter. En viss ledning vid genomförandet är också lagstiftningen om försäkrings- förmedlare (lag [2005:405] om försäkringsförmedling) som genom- för direktiv 2002/92/EG om försäkringsförmedling10 (försäkrings- förmedlardirektivet), jfr ingressats 28. Den svenska lagstiftningen om försäkringsförmedlare har nyligen setts över och vissa lag- förslag har lämnats i departementspromemorian Stärkt konsument- skydd vid försäkringsförmedling (Ds 2014:22). Dessa bör också beaktas.

Fysiska personer eller juridiska?

En första fråga vid genomförandet är om både fysiska och juridiska personer ska kunna förmedla bostadskrediter. Bolånedirektivet tillåter att medlemsstaterna ställer krav på viss juridisk form för verksamheten, vilket framgår av ingressats 69. Fysiska personer kan verka som försäkringsförmedlare. Å andra sidan har riksdagen ny- ligen gjort bedömningen att fysiska personer inte längre bör kunna syssla med kreditförmedling till konsumenter, vilket följer av lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter (prop. 2013/14:107 s. 45). Utredningen anser därmed att fysiska personer inte bör få tillstånd till kreditförmedling av bostadskrediter.

Krav utöver direktivets?

En andra fråga är om flera krav än de som ställs upp i direktivet ska gälla som förutsättningar för tillstånd. Som nämnts får direktivets krav anses som minimikrav, vilket även framgår av ingressats 69, där det bland ytterligare krav som är tänkbara på nationell nivå nämns krav på företagens ägare.

Vid genomförandet av försäkringsförmedlardirektivet gjordes vissa överväganden kring om t.ex. ägarprövning skulle införas som ett ytterligare krav på försäkringsförmedlare och om ett allmänt lämplighetskrav skulle ingå bland förutsättningarna för tillstånd.

10 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäk- ringsförmedling (Celex 32002L0092).

215

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Dessa förutsättningar ansågs av olika skäl då inte behövas (prop. 2004/05:133 s. 67 och 73). I den ovan nämnda departementsprome- morian har nu gjorts andra ställningstaganden gällande ett allmänt lämplighetskrav, som föreslås bli infört i lagen om försäkrings- förmedling. När det gäller andra krav på verksamheten bör återigen beaktas de krav som nu gäller för förmedling av konsumentkrediter enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Där ställs krav på att

–bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot lagstiftning av betydelse för verksamheten,

–det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med de författningar som gäller för den,

–den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget, och

–nära förbindelser mellan företaget och någon annan inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Utredningen anser att vikten av ett högt konsumentsskydd, sunda företag och behovet av enhetliga regler motiverar att samma krav ska gälla för kreditförmedlare av bostadskrediter som för andra konsumentkrediter och för flertalet andra företag på finansmarkna- dens område (jfr. prop. 2013/14 s. 44).

Detta ställningstagande innebär också att en likalydande be- stämmelse om ägarprövning och ägarförändringar, som finns i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och som hän- visar till lagen om bank- och finansieringsrörelse, bör införas i den nya lagen. Även ett motsvarande krav på godkännande av bolags- ordning eller stadgar bör införas. En förutsättning för tillstånd ska också vara att verksamheten kan antas komma att drivas i överens- stämmelse med lag. Dessa krav för tillstånd har behandlats i av- snitt 5.4.4.

216

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Genomförande av direktivets minimikrav

Frågan är sedan hur övriga krav i bolånedirektivets ska författ- ningsregleras. Kravet på ansvarsförsäkring är entydigt och bör framgå direkt av lagen. När det gäller kravet på gott anseende genomfördes försäkringsförmedlardirektivets motsvarande krav genom att det i lagen om försäkringsförmedling uttryckligen togs in en hänvisning till att en person inte får förekomma i belastnings- registret, samt att personen ska ha visat skötsamhet i ekonomiska frågor. Den lagtekniska lösningen bör dock ses mot bakgrund av att ett lämplighetskrav inte infördes. I en lämplighetsbedömning ingår vanligtvis en kontroll av belastningsregistret (se t.ex. prop. 2013/14:107 s. 49 och vad som anförts ovan avseende kreditgivare, avsnitt 5.4.4). I ett krav på insikt och erfarenhet anses också ingå ett krav på tillräcklig kunskap (prop. 2004/05:133 s. 73). I en sed- vanlig lämplighetsprövning, som också görs av ägare, ingår inte bara en kontroll av belastningsregistret utan också en kontroll av allmän laglydnad, vilket kan innefatta kontroll hos Kronofogde- myndigheten, Skatteverket och konkursförvaltare (prop. 2013/14:107 s. 54).

Den lämplighetsprövning som görs av personer i ledningen kan alltså anses ha samma innehåll som direktivets krav på gott anse- ende. I denna prövning bör även täckas in de andra förutsättningar som framgår av lagen om försäkringsförmedling vilka i och för sig är närmast självklara, nämligen att personen i fråga inte ska vara i konkurs, vara underårig eller ha förvaltare (se prop. 2004/05:133 s. 66 f.).

Vidare bör ett krav för tillstånd vara att den juridiska personen inte är försatt i konkurs eller likvidation. Detta brukar annars anges som en grund för återkallelse av tillstånd (se t.ex. 15 kap. 3 § första stycket 6 lagen om bank- och finansieringsrörelse), men genom att det anges som en förutsättning för tillstånd genomförs direktivets krav på konkursfrihet, samtidigt som återkallelse kan ske om för- hållandena senare ändras (se vidare avsnitt 5.4.22).

När det gäller kraven på kunskap och kompetens gäller detta, som beskrivits, på ledningsnivå som ett krav för godkännande. Samtidigt hänvisas till att de förutsättningar som räknas upp i artikel 29.2 ska gälla utöver artikel 9, som alltså avser personalens kunskap. Frågan är om detta ska uppfattas så att tillståndspröv-

217

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

ningen också ska omfatta en kontroll av personalen. En prövning av personalen brukar inte ingå i tillståndsprövningen för andra verksamheter på finansmarknaden, utan det ankommer på den juri- diska personen att se till att personalen uppfyller de krav som gäller. En kontroll av personalens kvalifikationer kan omfattas av tillsynen av företaget. I ingressats 69 berörs denna fråga och det anges att höga yrkesmässiga krav på kompetens, god vandel och skydd genom ansvarsförsäkring bör gälla åtminstone på institu- tionsnivå; dock kan medlemsstaterna precisera om dessa krav även ska gälla direkt i förhållande till anställd personal. Detta talar för att en kontroll av personalen inte behöver ske som ett led i tillstånds- prövningen.

En förutsättning för tillstånd bör också vara att den juridiska personen har sitt huvudkontor i Sverige. Detta anges inte uttryckli- gen i artikel 29.2, utan följer av medlemsstaternas skyldighet enligt 29.5 att se till att juridiska personer har sitt huvudkontor i den medlemsstat där den har sitt säte, eller, om den juridiska personen inte har ett säte, har sitt huvudkontor där den bedriver sin huvud- sakliga verksamhet. Liknande krav ställs i andra EU-rättsakter, t.ex. direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument (MiFID I), och har då genomförts genom att kravet på huvud- kontor eller huvudsaklig verksamhet anges som en förutsättning för tillstånd (jfr 3 kap. 1 § första stycket 1 lagen om värdepappers- marknaden). Eftersom det är svenska aktiebolag och svenska eko- nomiska föreningar som ska kunna få tillstånd att bedriva kredit- förmedlingsverksamhet enligt lagen och dessa har säte i Sverige (3 kap. 1 § första stycket 2 aktiebolagslagen [2005:551] respektive 2 kap. 2 § första stycket 2 lagen [1987:667] om ekonomiska före- ningar) bör alltså anges som en förutsättning för tillståndet att huvudkontoret är beläget här i landet.

Närmare om kravet på ansvarsförsäkring

Direktivet ställer, som redogjorts för ovan, ett krav på att kredit- förmedlare ska ha en ansvarsförsäkring avseende ”skadestånds- ansvar p.g.a. fel eller försumlighet i verksamheten”. Direktivet innehåller däremot inga bestämmelser om skadeståndsskyldig- hetens räckvidd i sig. Direktivet måste alltså uppfattas så att skade-

218

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

ståndsskyldigheten bestäms enligt medlemsstaternas nationella rättsordningar. Utredningen anser därför att det saknas anledning att inom ramen för utredningens arbete föreslå författningsbestäm- melser om själva skadeståndsskyldigheten.

Regeringen eller den myndighet regeringen föreskriver bör kunna meddela närmare föreskrifter om ansvarsförsäkringen, bl.a. avseende frågor om en skadelidande ska kunna vända sig direkt mot försäkringsgivaren med sitt krav, under vilken tid ansvarsförsäk- ringen ska gälla och vilka belopp som ska täckas av ansvarsförsäk- ringen (jfr 9 kap. 2 § 4 lagen [2005:405] om försäkringsförmedling och 5 kap. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling [FFFS 2005:11]). I föreskriftsarbetet måste därvid de tekniska standarder som antagits i enlighet med bolåne- direktivets artikel 29.2 a beaktas.

Undantag från kravet på tillstånd

I artikel 29.9 finns möjlighet att göra undantag från tillstånds- plikten för kreditinstitut eller för andra finansinstitut som enligt nationell lagstiftning omfattas av en motsvarande auktorisations- och övervakningsordning.

Eftersom kreditinstitut inte omfattas av lagen kommer de, lik- som när det gäller kreditgivning, ha möjlighet att förmedla bostads- krediter utan särskilt tillstånd. Andra företag som redan är regle- rade näringsrättsligt skulle i och för sig också kunna undantas endast med beaktande av direktivets krav, som ju medger undantag för andra ”finansinstitut”. Utredningen anser dock att det, på samma sätt som för kreditgivarna, är motiverat att även sådana företag söker särskilt tillstånd.

Ett annat undantag från kravet på tillstånd finns i artikel 29.8 och gäller kreditförmedling som sker tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverk- samheten i fråga. Denna möjlighet att undanta vissa andra yrkes- kategorier bör utnyttjas, även om det möjligen inte kommer att få så stor praktisk tillämpning. Den yrkesverksamhet som avses bör förstås på samma sätt som i undantaget avseende rådgivnings- tjänster, se avsnitt 5.4.2. Precis som avseende rådgivningstjänster

219

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tycks undantaget bara ta sikte på möjligheten att bedriva verksam- heten. De bestämmelser som rör förpliktelser för kreditförmedlare, t.ex. när det gäller information innan kreditförmedlingen inleds eller krav på kunskap och kompetens, ska således tillämpas även på denna kategori yrkesverksamma. En förutsättning för att dessa verksamhetsregler ska bli tillämpliga är dock att kreditförmedlingen sker mot ersättning.

5.4.8Sekretess vid ägarprövning m.m.

Förslag: Sekretess ska gälla för uppgift om en enskilds person- liga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende om ägarprövning i ett företag som driver verksamhet med bostadskrediter.

Bedömning: Sekretess för uppgifter om affärs- och drifts- förhållanden avseende verksamhet med bostadskrediter följer av gällande rätt.

Skälen för förslaget: Vid ägarprövning i finansiella företag gäller sekretess enligt 30 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Sekretess är befogad med tanke på att uppgifter om den enskildes personliga förhållanden kan vara integritetskänsliga, bl.a. gällande det som finns i belastnings- eller misstankeregistret. Ägarprövningen i företag som söker tillstånd till kreditgivning eller -förmedling av bostadskrediter kommer att ske på sedvanligt sätt, och en kom- plettering behöver därför göras i sekretessbestämmelsen, så att uppgifterna omfattas.

Av 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen framgår att sekretess gäller i Finansinspektionens verksamhet med tillstånds- givning och tillsyn bl.a. med avseende på bank- och kreditväsendet. Sekretessen gäller för uppgifter om affärs- och driftsförhållanden hos den som inspektionens verksamhet avser och för uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden för någon som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med denne. Sekretess- bestämmelsen kommer att bli tillämplig även med avseende på kreditgivare och kreditförmedlare som söker tillstånd och står under tillsyn enligt den nya lagen.

220

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.9Anknutna kreditförmedlare och utsedda representanter

Bedömning: Ingen särreglering ska införas av anknutna kredit- förmedlare eller utsedda representanter.

Skälen för bedömningen:

Bolånedirektivets bestämmelser och jämförbar svensk lagstiftning

I bolånedirektivet finns två särskilda medlemsstatsoptioner i artik- larna 30 och 31. Optionerna innebär möjligheter för medlems- staterna att införa särskilda förfaranden för godkännande och regi- strering av kreditförmedlare som bara är anknutna till en kredit- givare (artikel 30) och av utsedda representanter (artikel 31).

När det först gäller de anknutna kreditförmedlarna är dessa för- medlare som endast arbetar för en kreditgivare, vilket framgår av hänvisningen till artikel 4.7 a, och för vilka kreditgivaren också åtar sig ”fullt och villkorslöst ansvar”. Särregleringen innebär, som det får förstås, att den anknutna kreditförmedlaren inte behöver god- kännas direkt av en myndighet utan att kreditgivaren kan stå för kontrollen av att förutsättningarna för tillstånd är uppfyllda. Direk- tivet uttrycker det som att förmedlaren blir godkänd ”genom” den kreditgivare som förmedlaren exklusivt agerar för. Regleringen kan jämföras med vad som gäller för anknutna försäkringsförmedlare enligt försäkringsförmedlardirektivet. Enligt det direktivets arti- kel 3.1 andra stycket får anknutna förmedlare registreras av ett för- säkringsföretag. I Sverige utnyttjades denna möjlighet och genom- fördes i 2 kap. 4 § lagen om försäkringsförmedling. Enligt denna bestämmelse kan alltså en anknuten försäkringsförmedlare anmälas för registrering av försäkringsföretaget, varvid det är försäkrings- företaget som först ska kontrollera att förutsättningarna för regi- strering är uppfyllda.

I bolånedirektivet är förutsättningarna för tillstånd för anknutna kreditförmedlare desamma som för andra kreditförmedlare, dock får medlemsstaterna undanta kravet på ansvarsförsäkring för de anknutna förmedlarna.

Samma system för registrering och kontroll är i huvudsak tillämp- ligt när det gäller de utsedda representanterna. Den utsedda repre- sentanten kan dock verka endast för en kreditförmedlare, inte för

221

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

en kreditgivare. Om en kreditförmedlare vill utse en representant ska denne, på samma sätt som för en kreditgivare som har en anknuten kreditförmedlare, ta fullt och villkorslöst ansvar för representantens handlingar. Kreditförmedlaren kan då stå för kontroll av förutsättningarna för tillstånd, som är desamma som för kreditförmedlare, med undantag för kravet på ansvarsförsäkring.

Systemet med utsedda representanter kan liknas vid vad som gäller för anknutna ombud enligt MiFID I (artikel 23). Möjligheten att låta företagen utse anknutna ombud var enligt det direktivet en medlemsstatsoption, som Sverige genomförde genom bestämmel- ser i 6 kap. lagen om värdepappersmarknaden.

När det gäller både anknutna kreditförmedlare och utsedda representanter kan medlemsstaterna välja om tillsynen ske direkt eller indirekt, alltså via den kreditgivare respektive kreditförmed- lare som anlitat och tar ansvar för förmedlaren respektive represen- tanten (artikel 34.1 andra och tredje styckena).

Skäl för och emot en särreglering

Vid genomförandet av försäkringsförmedlardirektivet anfördes som skäl för att införa ett särskilt system för anknutna försäkrings- förmedlare att det var motiverat med hänsyn till att ett försäkrings- företag skulle ta fullt ansvar för förmedlarens handlingar och att en särskild ordning avseende registrering kunde innebära resursbespa- ringar och effektivitetsvinster (prop. 2004/05:133 s. 60). Vid genom- förandet av MiFID I anförde regeringen att det i och för sig var svårt att då bedöma om det fanns något kommersiellt intresse hos värdepappersinstituten att driva verksamhet genom anknutna om- bud, men att möjligheten borde införas för att ge marknadsaktörerna möjlighet att själva utvärdera för- och nackdelarna med systemet (prop. 2006/07:115 s. 373 f.).

De anförda skälen gör sig i och för sig gällande även när det gäller anknutna kreditförmedlare och utsedda representanter. En första fråga är dock om resurs- och effektivitetsvinsterna kan be- dömas bli särskilt stora. Visserligen överflyttas ansvaret för den initiala kontrollen av förutsättningarna att bedriva verksamhet från det allmänna till de privata aktörerna. Detta innebär dock att det måste finnas ett regelverk, i vart fall på föreskriftsnivå, om hur företagen ska utföra denna kontroll. Som nämnts kan medlems-

222

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

staterna välja att övervaka förmedlare och representanter antingen direkt eller genom deras huvudmän. Om det senare alternativet väljs kommer möjligen en viss resursbesparing för det allmänna att uppstå, men det är tveksamt hur stor denna kan bli med tanke på att tillsynen av huvudmannen samtidigt kommer att innebära en kontroll av om denne i sin tur övervakar sin förmedlare eller repre- sentant på ett tillfredsställande sätt. Tillsynen kommer alltså bara att ske på ett annorlunda sätt. Det finns också en risk att tillsynen, om den sker på ett sådant indirekt sätt, inte kommer att bli lika effektiv som en direkt tillsyn. Om tillsynen över anknutna kredit- förmedlare och utsedda representanter å andra sidan sker direkt, innebär särregleringen endast den skillnaden att ett företag, i stället för Finansinspektionen, granskar förutsättningarna för tillstånd. Den resursbesparing detta skulle medföra för inspektionen torde bli ganska liten och bör också sättas i relation till vad de administ- rativa kostnaderna blir för företagen.

Om Sverige tillåter utsedda representanter innebär detta också att sådana representanter som utses av utländska kreditförmedlare kan verka här. Finansinspektionens ingripandemöjligheter kommer då att vara begränsade på samma sätt som för annan gränsöver- skridande verksamhet. Detta anser utredningen vara en icke önskvärd situation, eftersom det samtidigt är verksamhet som sker genom företag etablerade här i landet. Detta talar emot att tillåta utsedda representanter. Om ingen särreglering införs för utsedda represen- tanter, kommer utländska kreditförmedlare inte att kunna anlita utsedda representanter i Sverige, eftersom dessa då inte kan verka här utan eget tillstånd. Att en sådan ordning är tillåten framgår av bolånedirektivets artikel 32.2.

Utredningen bedömer att möjligheten till särreglering av an- knutna kreditförmedlare och utsedda representanter innebär att ett relativt komplext regelsystem måste införas. En sådan särreglering torde också bara medföra små, eller inga, resurs- eller effektivitets- vinster, när det gäller tillståndsprövning eller tillsyn. Utredningen anser därför sammantaget att artiklarna 30 och 31 inte ska genom- föras i svensk rätt.

Även om dessa artiklar inte genomförs skulle möjligheten att undanta anknutna kreditförmedlare från kravet på ansvarsförsäk- ring kunna genomföras i enlighet med artikel 29.2 a, innebärande att kreditgivaren i stället får tillhandahålla en sådan ansvarsförsäk-

223

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

ring. Möjligen skulle detta kunna vara en fördel för kreditförmed- laren. Å andra sidan innebär det inte att kravet på ansvarsförsäkring helt faller bort. En kreditgivare som ingår ett avtal med en kredit- förmedlare på ett sådant sätt att förmedlaren räknas som anknuten kan också i praktiken stå för kostnaderna för en ansvarsförsäkring, utan att detta särskilt anges i författning. Något undantag i för- utsättningarna för tillstånd är därmed inte motiverat.

Slutligen kan nämnas att direktivet får uppfattas så att möjlig- heten för en kreditförmedlare att utse representanter är den enda möjlighet som står till buds om kreditförmedlaren vill delegera väsentliga delar av kreditförmedlingsverksamheten, eller ge ett upp- dragsavtal, till någon annan. Eftersom möjligheten till utsedda representanter finns, samtidigt som dessa är underkastade bl.a. ett registreringskrav, torde det inte vara acceptabelt att kringgå dessa bestämmelser genom att i stället lägga över verksamheten till ett annat företag. Någon möjlighet att införa en rätt för kreditför- medlare att ge uppdragsavtal, som föreslås för kreditgivare, för- hindras därmed av bolånedirektivet (jfr vad som anfördes om för- säkringsförmedlares möjligheter att delegera arbetsuppgifter, prop. 2004/05:155 s. 52 f.).

5.4.10Utländska kreditförmedlares verksamhet i Sverige och svenska kreditförmedlares verksamhet i ett annat land

Förslag: En utländsk kreditförmedlare, vars hemland ligger inom EES, ska få bedriva verksamhet i Sverige, genom att inrätta filial här eller erbjuda tjänster från hemlandet, efter det att Finansinspektionen mottagit en underrättelse från en behörig myndighet i förmedlarens hemland om att förmedlaren har för avsikt att bedriva verksamhet här. På motsvarande sätt ska en svensk kreditförmedlare få bedriva verksamhet i ett annat land inom EES efter att ha underrättat Finansinspektionen om sin avsikt, varefter Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i det land där verksamheten ska bedrivas.

I lagen ska förtydligas att rätten att bedriva verksamhet för en svensk kreditförmedlare i ett annat land inom EES inte inne- bär en rättighet att förmedla krediter från andra kreditgivare än kreditinstitut i ett land där endast kreditinstitut har rätt att ge bostadskrediter.

224

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Skälen för förslaget: I artikel 32 i bolånedirektivet beskrivs det förfarande som ska gälla för kreditförmedlare som vill bedriva verk- samhet i andra länder än hemlandet, antingen genom att etablera en filial i ett annat land eller genom att erbjuda tjänster från hem- landet. Som framgår av artikelns inledning (32.1) får medlems- staterna inte ställa upp några andra krav på kreditförmedlare än att det underrättelseförfarande mellan de behöriga myndigheterna som sedan beskrivs i artikeln iakttas. Innebörden av regleringen är att en kreditförmedlare som fått tillstånd i sitt hemland har ett ”pass” för verksamhet inom hela unionen. Av artikel 32.1 följer dock att

”passet” inte medför en rätt för en kreditförmedlare att förmedla krediter från andra kreditgivare än kreditinstitut i länder där endast sådana institut har tillstånd att lämna bostadskrediter till konsu- menter.

Bestämmelserna i direktivet som reglerar underrättelseförfaran- det måste genomföras i den nya lagen. Regleringen bör utformas efter förebild av genomförandet av andra liknande förfaranden på finansmarknadens område, t.ex. 4 och 5 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. En bestämmelse av samma innebörd som artikel 34.1 andra ledet bör också införas. Kreditförmedlare ska alltså inte få förmedla bostadskrediter från andra aktörer än kredit- institut i länder där bara kreditinstitut får hantera bolån, även om kreditförmedlaren har en generell rätt att verka i landet.

Det kan anmärkas att direktivet i och för sig bara reglerar verk- samhet inom EES och att det därför vore möjligt för Sverige att reglera verksamhet för svenska kreditförmedlare utanför EES, respektive utländska kreditförmedlare hemmahörande utanför EES (jfr att t.ex. lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden innehåller bestämmelser om sådan verk- samhet). Utredningen anser dock att det, i vart fall för närvarande, inte finns tillräckliga skäl att införa bestämmelser om detta, bl.a. med hänsyn till möjligheterna av en effektiv tillsyn. Detta innebär givetvis inte att det saknas förutsättningar för svenska kreditför- medlare att bedriva verksamhet utanför EES, om det är möjligt enligt det aktuella landets lagstiftning. Kreditförmedlare hemma- hörande utanför EES har också möjligheter att verka här, men då genom ett svenskt aktiebolag eller ekonomisk förening som kan få tillstånd enligt den nya lagen.

225

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.4.11Register över kreditförmedlare och registrets innehåll

Förslag: Finansinspektionen ska föra ett register över kredit- förmedlare. Bestämmelser om registrets närmare innehåll och om upplysningar till andra länder vid vissa förändringar i registret, ska tas in i förordning. Finansinspektionen ska vara nationellt informationsställe för upplysningar ur registret.

Skälen för förslaget: Av artikel 29.4 framgår krav på att ett register ska upprättas över kreditförmedlare och vad registret ska innehålla. Som tidigare anförts (avsnitt 5.4.3) finns det två tänkbara alternativ när det gäller vilken myndighet som ska föra registret, Finans- inspektionen eller Bolagsverket. För försäkringsförmedlare valdes Bolagsverket som registerförare, vilket innebär att det ankommer på försäkringsförmedlaren att först söka tillstånd, sedan ansöka om registrering inom sex månader efter att tillstånd beviljats (2 kap. 3 § lagen om försäkringsförmedling). Detta system fungerar i vissa fall mindre väl, eftersom en del företag förbiser att registrera sig hos Bolagsverket. Utredningen anser att en bättre ordning är att Finans- inspektionen hanterar registret, vilket också innebär mindre admi- nistration kring upplysningar från Finansinspektionen till Bolags- verket om återkallade tillstånd m.m. (29.4 andra stycket b och arti- kel 33.3).

Bestämmelser om registrets närmare innehåll m.m. bör regleras i förordning. Finansinspektionen kommer också som registerförare att ha skyldighet att underrätta behöriga myndigheter i andra med- lemsstater om en kreditförmedlare, som bedriver verksamhet i ett annat land i något avseende, förlorar sitt tillstånd (artikel 33.3). Denna skyldighet kan också införas i förordning.

Enligt direktivets artikel 29.6 ska varje medlemsstat inrätta ett enda informationsställe som möjliggör snabb och enkel offentlig tillgång till upplysningar ur det nationella registret som ska upp- rättas på elektronisk väg och uppdateras kontinuerligt. I och med att Finansinspektionen för registret, och att det finns tillgång till Finansinspektionens register via inspektionens hemsida, bör Finans- inspektionen vara svenskt informationsställe i enlighet med direkti- vet. Denna uppgift behöver inte författningsregleras, utan följer av att inspektionen för registret.

226

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.12Ett övergripande hederlighetskrav

Förslag: Kreditgivare och kreditförmedlare ska i sin verksamhet med bostadskrediter tillvarata konsumentens intressen och handla hederligt, rättvist och professionellt. Verksamheten ska grunda sig på relevant information om konsumentens förhållan- den och särskilda krav samt rimliga antaganden om de risker för konsumenten som kan komma att uppstå under kreditavtalets löptid.

Skälen för förslaget: Den första delen av artikel 7, artikel 7.1, ställer upp ett allmänt krav på hederlighet, rättvisa och professiona- lism i verksamhet med bostadskrediter. Vidare föreskrivs att all verksamhet, oavsett om den innehåller rådgivning eller inte, ska grunda sig på relevant information om konsumenten och rimliga antaganden om riskerna för konsumenten över kreditavtalets löp- tid. De övriga delarna av artikel 7 handlar om olika aspekter av kreditgivares och kreditförmedlares ersättningssystem, och behand- las i avsnitt 5.4.14.

För att genomföra direktivet i denna del bör kravet på heder- lighet etc. införas i den svenska författningen och utformas i nära anslutning till direktivets ordalydelse. När det gäller den närmare innebörden av detta övergripande krav på verksamheten bör det, i vart fall i bestämmelsens första del, kunna jämställas med det all- männa sundhetskrav som gäller i andra verksamheter på finans- marknadens område, t.ex. för banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse och för företag som bedriver verksamhet enligt lagen om viss verksamhet med konsu- mentkrediter. Som jämförelse kan också nämnas att 8 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden innehåller en bestämmelse som avser att värdepappersinstitutet ska handla hederligt, rättvist och pro- fessionellt samt tillvarata sina kunders intressen. Bestämmelsen ersätte bestämmelsen om sundhet i verksamheten som gällde enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och genomförde sam- tidigt en motsvarande bestämmelse i MiFID I (artikel 19.1). Rege- ringen anförde att någon skillnad i sak mot det tidigare sundhets- kravet inte var avsedd (prop. 2006/07:115 s. 578, jfr också prop. 2013/14:107 s. 52).

227

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör kunna få meddela föreskrifter om hur det generella kravet på hederlighet etc. ska kunna uppfyllas av kreditgivare och kreditförmedlare, se vidare avsnitt 5.4.28.

5.4.13Kunskap och kompetens

Förslag: Kreditgivare och kreditförmedlare ska ha personal som har tillräcklig kunskap och kompetens för att sätta samman, erbjuda, bevilja eller förmedla bostadskreditavtal samt ge råd om bostadskrediter.

Om kreditgivaren eller kreditförmedlaren erbjuder andra finansiella produkter i samband med verksamheten med bostads- krediter ska den som erbjuder den andra finansiella produkten ha tillräcklig kunskap och kompetensen avseende denna.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivet ställer i artikel 9 upp krav på kunskap och kompetens hos kreditgivares och kreditförmedlares personal. Att samma krav gäller för den som ingår i ledningen för en kreditförmedlare som är en juridisk person följer av arti- kel 29.2 c. Av artiklarna framgår att kunskaps- och kompetensnivån ska vara ”lämplig” och närmare fastställas i enlighet med princi- perna i bilaga III. Det framgår vidare av artikel 9.1 att om ett bostadskreditavtal ingås tillsammans med en kompletterande tjänst ska det krävas lämplig kunskap och kompetens även för denna tjänst.

När det gäller personalens kunskap och kompetens anger direk- tivet att kravet gäller för att kunna sätta samman, erbjuda eller bevilja kreditavtal respektive att utföra kreditförmedlingsverk- samhet. Det bör alltså uppfattas så att kunskapskravet bara gäller för personal som sysslar just med sådana uppgifter inom företaget. När det gäller kreditinstitutens personal torde i första hand s.k. bolånehandläggare omfattas av kravet. Med bolånehandläggare avses vanligen medarbetare som träffar eller har en dialog med kunden via telefon eller internet i samband med ansökan och inför beviljande eller förändringar av bolånet. Även anställda som beviljar bolån, t.ex. medlemmar i kreditkommittéer omfattas. Andra arbets- uppgifter som i och för sig kan vara kopplade till bostadskredit-

228

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

givning bör därför kunna utföras av personal som inte behöver uppfylla de mer specifika kraven i bilaga III. Det kan t.ex. gälla när någon biträder en bolånehandläggare med att samla ihop informa- tionsmaterial och bolånehandlingar eller utför uppgifter av rent administrativ natur.

Det brukar inte anses vara varken lämpligt eller möjligt att i lagtext ange vad som mer exakt avses med en lämplig kunskaps- och kom- petensnivå (se t.ex. prop. 2004/05:133 s. 64 och prop. 2002/03:133 s. 21). De mer specifika kraven på kunskap och kompetens när det gäller andra aktörer på finansmarknadens område finns alltså i före- skrifter av Finansinspektionen, se t.ex. 2 kap. 1 § 6 Finansinspek- tionens föreskrifter och allmänna råd om styrning, riskhantering och kontroll i kreditinstitut (FFFS 2014:1), 2 kap. Finansinspek- tionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling (FFFS 2005:11) eller 16 kap. 2–6 §§ Finansinspektionens föreskrif- ter om värdepappersrörelse (FFFS 2007:16). Enligt de båda senare föreskrifterna kan den föreskrivna kunskapsnivån visas genom att en person genomgår ett oberoende kunskapstest. På marknaden finns genom branschinitiativ möjlighet att genomgå sådana kunskaps- tester. Sedan bolånedirektivet antogs har Svenska Bankföreningen arbetat tillsammans med ett av de bolag som erbjuder kunskaps- licensiering på finansmarknaden, SwedSec Licensiering AB, för att utveckla ett kunskapstest för personal som hanterar bolån. Bolåne- direktivet förhindrar inte att kunskapskraven i direktivet uppfylls på ett sådant sätt – i artikel 9.4 anges bara att den nationella be- höriga myndigheten ska ha befogenhet att kräva att kreditgivare och kreditförmedlare lämnar de styrkande handlingar som myndig- heten anser vara nödvändiga för att kunna utföra en övervakning av direktivets krav i denna del. I bilaga III anges vidare att kunskaps- nivån kan fastställas på grundval av t.ex. kompetenstest.

Direktivet bör alltså genomföras genom en författningsreglering som motsvarar vad som i övrigt gäller på finansmarknadens om- råde; genom ett allmänt hållet krav som tas in i lag i förening med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter, se vidare avsnitt 5.4.28. Att kunskap och kompetens måste uppdateras, som anges i artikel 9.1, följer av kravet i sig och behöver inte särskilt nämnas i lagtexten. Att bilaga III i direktivet ska vara utgångspunkten för fastställandet

229

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

av kunskaps- och kompetensnivån kan då lämpligen framgå av för- ordning.

Som framförts ovan hindrar inte direktivet att Finansinspek- tionen väljer att föreskriva att den lämpliga kunskapsnivån visas genom ett kompetenstest. Bilagan ger dock också andra möjlig- heter. I punkten 3 b anges att kunskaps- och kompetensnivån också kan anses uppfylld genom att en person har en viss yrkes- erfarenhet. Denna möjlighet att visa tillräcklig kunskap och kom- petens står dock till buds endast fram till den 21 mars 2019. Enligt vad utredningen erfarit kommer branschen behöva en relativt lång tid för att licensiera samtliga anställda som berörs av direktivets kunskaps- och kompetenskrav. Om Finansinspektionen i enlighet med direktivet utnyttjar den särskilda möjligheten att låta en viss yrkesverksamhet under en övergångstid vara tillräcklig för att uppfylla kraven på kunskap och kompetens, får branschen ytterlig- are tid att anpassa sig till de nya bestämmelserna i detta avseende. Enligt utredningen förefaller ett sådant synsätt lämpligt för att mildra de omställningssvårigheter som branschen kan få under en övergångstid.

Direktivet ställer också krav på lämplig kunskap och kompetens som avser en kompletterande tjänst, om en sådan ingår i ett kredit- avtal (artikel 9.1). Vad som närmare avses med det kravet framgår inte, och inte heller om kravet är begränsat till finansiella tjänster. Utredningen anser dock att kravet måste uppfattas som att det avser finansiella produkter, eftersom det i princip är sådana pro- dukter som är tänkbara.

Direktivets krav i denna del bör föras in i den nya lagen. Det närmare kraven på kunskap och kompetens för den som erbjuder eller ger råd om en annan finansiell produkt kommer dock att fast- ställas i enlighet med de författningar som kan vara tillämpliga på just den produkten. För ett kreditinstitut gäller t.ex. ett generellt krav på kunskap och kompetens för personalen, se 2 kap. 1 § 6 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om styrning, riskhantering och kontroll i kreditinstitut (FFFS 2014:1). De närmare kraven på kunskap och kompetens i samband med investerings- rådgivning följer däremot av lagen om värdepappersmarknaden och föreskrifter som antagits med stöd av den lagen (se ovan angående kunskapskrav).

230

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.14Ersättningssystem

Förslag: Kreditgivare och kreditförmedlare ska i förhållande till all personal som sätter samman, beviljar, erbjuder eller förmed- lar eller tillhandahåller rådgivning om bostadskrediter ha ett ersättningssystem som inte negativt påverkar skyldigheterna att ta tillvara konsumentens intressen. Detsamma ska i förekom- mande fall gälla för ersättningar från en kreditgivare till en kreditförmedlare.

En kreditgivares ersättning till personal eller annan som på uppdrag av kreditgivaren utför eller ansvarar för kreditprövning av konsumenten får inte vara beroende av andelen beviljade låneansökningar. Kreditgivarens ersättningssystem avseende den som utför kreditprövningen ska vara uppbyggt så att intresse- konflikter identifieras, förebyggs och hanteras samt vara ut- format på ett sätt som främjar en sund och effektiv riskhante- ring och motverkar ett överdrivet risktagande.

En kreditgivares eller kreditförmedlares ersättning till perso- nal som tillhandahåller rådgivning beträffande bostadskrediter till konsumenten får inte vara beroende av försäljningsmål.

Kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem ska vara utformade på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till före- tagets storlek och interna organisation samt verksamhetens art, omfattning och komplexitet.

Skälen för förslaget: I bolånedirektivets artikel 7.2 föreskrivs en allmän förpliktelse för både kreditgivare och kreditförmedlare att se till att ersättningen till deras respektive personal inte ska mot- verka eller inkräkta på skyldigheterna enligt artikel 7.1, dvs. att agera hederligt, rättvist och professionellt, med beaktande av kon- sumentens intressen och på grundval av information om konsu- mentens förhållanden. Detsamma gäller ersättningar från kredit- givare till kreditförmedlare. Artikel 7.3 avser sedan ersättningen till personal som ansvarar för kreditprövningen. I 7.4 behandlas ersätt- ning till personal som tillhandhåller rådgivningstjänster. I sista ledet i 7.4 och i 7.5 finns sedan två medlemsstatsoptioner som gäller dels en möjlighet att införa ett provisionsförbud för kredit- förmedlare dels en möjlighet att förbjuda betalningar från en kon-

231

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

sument till en kreditgivare eller kreditförmedlare innan kreditavtal ingås.

Krav på utformningen av ersättningssystem finns enligt gällande rätt framför allt på föreskriftsnivå. När det gäller banker och kredit- marknadsföretag är föreskrifterna givna efter bemyndigande med stöd av 16 kap. 1 § 4 lagen om bank- och finansieringsrörelse. Kraven i CRD 4, artikel 92.2 a och b som motsvarar bolånedirektivets artik- lar 7.3 a och b, har alltså genomförts på föreskriftsnivå (se vidare prop. 2013/14:228 s. 182 och prop. 2010/11:110 s. 104). På motsva- rande sätt har föreskrifter för värdepappersinstituten antagits med stöd av bemyndiganden i 8 kap. 42 § 2 lagen om värdepappers- marknaden. Vid genomförandet av direktiv 2011/61/EU11 (AIFM- direktivet) som också innehåller en bestämmelse om att ersättnings- systemen ska främja en sund och effektiv riskhantering, infördes en likalydande bestämmelse i lag, 8 kap. 22 § lagen (2013:561) om för- valtare av alternativa investeringsfonder. I 15 kap. 2 § 5 samma lag finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet rege- ringen bestämmer att meddela föreskrifter om ersättningssystemen och vad förvaltarna ska iaktta för att uppfylla villkoren i 8 kap. 22 §.

Utredningen anser att ett lämpligt sätt att genomföra bolåne- direktivets krav är att införa dessa i lagtext i nära anslutning till direktivets utformning, dock med viss språklig bearbetning. Utred- ningen anser dock att vad som anges i direktivet om ersättningar till personal som utför kreditprövningen även bör gälla för andra uppdragstagare, om dessa utför kreditprövningen å kreditgivarens vägnar. Även om direktivet rent språkligt endast tar sikte på kredit- givarens personal i denna del, måste det övergripande syftet vara att kreditprövningen inte ska påverkas av ekonomiska incitament, vilket skulle medföra en risk för att kreditprövningen inte genom- förs på ett korrekt sätt. Denna risk gör sig gällande även om det är en uppdragstagare som utför kreditprövningen.

I direktivet anges i artikel 7.3 att ersättningssystemen för den kreditprövande personalen ska följa de föreskrivna principerna på ett sätt och i den utsträckning som lämpar sig med tanke på före- tagets storlek och interna organisation, komplexitetsgrad m.m.

11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (Celex 32011L0061)

232

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Utredningen anser att denna bestämmelse framstår som en given utgångspunkt för utformningen av ersättningssystem även för andra personalkategorier och att direktivet inte kan anses hindra att en likalydande bestämmelse får gälla allmänt vid bedömningen av om ett visst ersättningssystem utformats i enlighet med de principer som särskilt gäller för det.

Vidare anges att arvoderingssystemet för kreditprövande perso- nal ska överensstämma med kreditgivarens affärsstrategi, mål, värderingar och långsiktiga intressen. Denna bestämmelse, som inte till sin ordalydelse direkt tar sikte på skyddet av konsumenten, anser utredningen inte fordrar någon särskild lagreglering. I den mån en kreditgivare eller -förmedlare har en affärsstrategi som t.ex. framgår av en verksamhetsplan eller en intern instruktion, som antas p.g.a. föreskrifter, kan det bli en fråga i tillsynsarbetet om kreditgivaren eller -förmedlaren har ersättningssystem som följer den egna strategin eller inte.

Bestämmelserna om ersättningssystem i lagen bör, liksom i annan näringsrättslig lagstiftning, förenas med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter, se vidare avsnitt 5.4.28.

När det slutligen gäller den medlemsstatsoption som finns i artikel 7.5, som avser en möjlighet att förbjuda eller begränsa betal- ningar från en konsument till en kreditgivare eller kreditförmedlare innan ett kreditavtal ingås, anser utredningen att det inte finns några skäl att införa en motsvarande reglering ur ett konsument- skyddsperspektiv.

5.4.15Värdering av säkerheten för bostadskrediten

Förslag: En kreditgivare ska vid värdering av konsumentens bostad när denna ställs som säkerhet för en bostadskredit an- vända tillförlitliga och i förväg fastställda standarder.

Den som utför en värdering ska vara tillräckligt oberoende i förhållande till kreditbeslutsprocessen och ha den kunskap och kompetens som krävs för att fastställa ett tillförlitligt värde.

Värderingen ska dokumenteras och bevaras hos kreditgiva- ren.

233

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Skälen för förslaget:

Direktivet

Enligt artikel 19 ska medlemsstaterna säkerställa att tillförlitliga standarder utarbetas för värdering av bostadsfastigheter vid hypo- teksutlåning. Kreditgivare ska se till att sådana standarder används vid värderingen även när en tredje part utför den. Enligt 19.2 ska värderingsmän, interna och externa, ha yrkeskompetens och vara oberoende från kreditriskbedömningsprocessen. Värderingen ska dokumenteras och registreras av kreditgivaren.

I ingressen, punkt 26, behandlas också frågan om värdering av fastigheter. Där nämns att standarder för fastighetsvärdering bör utformas med beaktande av vissa internationella värderingsstandar- der och principer som följer av dessa. Där anges också att bolåne- direktivets bestämmelser kan följas genom rättsregler eller själv- reglering.

Fastighetsvärdering för kreditbeslutsprocessen i dag

Kreditinstitutens värdering av fastigheter och bostadsrätter sker i dag ofta genom s.k. statistiska värderingar. Den viktigaste para- metern i en statistisk värdering är information om försäljnings- priser av jämförbara objekt inom det aktuella området, eller andra jämförbara områden; för bostadsrätter företrädesvis inom samma förening alternativt jämförbara objekt i likvärdiga föreningar. Ut- över prisinformationen tas hänsyn till andra data. För småhus in- hämtas exempelvis taxeringsinformation där värdepåverkande fakto- rer som bostadsarea, tomtareal, byggnadsår och standardpoäng redovisas. När det gäller bostadsrätter tas hänsyn till värdepåverk- ande faktorer som t ex bostadsarea, våningsplan och månadsavgift. Resultatet av värderingen kan redovisas antingen som ett mark- nadsvärde eller som ett marknadsvärdeintervall.

För närvarande finns det flera olika värderingsföretag i Sverige som säljer statistiska värderingar. Regelbunden uppföljning och kvalitetskontroll av statistiska värderingar görs av värderingsföre- tagen tillsammans med kreditinstituten.

Även om bolånet avser en nyköpt fastighet jämförs ofta det verkliga försäljningspriset med ett statistiskt värde.

234

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

I vissa delar av landet finns dock inte tillräckligt statistiskt underlag för att följa den ovan beskrivna metoden. Metoderna för värderingen varierar därför, det kan bli fråga om en rent intern värdering där en anställd på banken har störst kunskap om markna- den på orten eller genom anlitande av en värderare eller en mäklare.

I Sverige finns branschorganisationerna Samhällsbyggarna och RICS (Royal Institution of Chartered Surveyors) som utfärdar auktorisation för värderare. I bolånedirektivets ingress nämns att standarder för värdering utarbetats av RICS och av the European Group of Valuers Associations, en organisation som Samhällsbygg- arna är medlemmar i.

Krav på fastighetsvärdering i författning

För kreditinstitut som finansierar sin utlåning avseende bostads- krediter med s.k. säkerställda obligationer finns bestämmelser om fastighetsvärdering i lagen (2003:1223) om utgivning av säker- ställda obligationer. Av 3 kap. 4 § följer att emittentinstitutet (alltså det kreditinstitut som har tillstånd enligt lagen att ge ut säkerställda obligationer) ska fastställa ett marknadsvärde genom en individuell värdering eller en värdering som grundas på generella prisnivåer om marknadsvärdet gäller bl.a. fast egendom som utgör bostadsfastig- het eller en bostadsrätt. Hur värderingen ska utföras framgår av 3 kap. 5 § som anger att en individuell värdering ska utföras av en kompetent värderingsman och att en värdering som grundas på generella prisnivåer ska utföras på ett betryggande sätt. Vidare följer av bestämmelsen att värderingen ska dokumenteras och att det av dokumentationen ska framgå vem som har utfört värderingen samt när och på vilka grunder den har utförts.

Kreditinstitutens värdering av fastigheter och värdet av säker- heter i bostadsfastigheter regleras också i artikel 208 förordning 575/201312 (CRR), dock inte avseende vad som ska ligga till grund för ett kreditbeslut. CRR:s reglering avser i stället bl.a. institutens kapitaltäckning, där värdering av fastigheter får betydelse i olika moment av beräkningen av kapitalbasens storlek. CRR:s bestäm-

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om till- synskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (Celex 32013R0575).

235

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

melser framgick tidigare av direktiv 2006/48/EG13 (CRD II) och i nationell reglering återfanns de i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2007:1). Eftersom CRR numera gäller som lag i Sverige har lagen (2006:1371) om kapitaltäckningar och stora exponeringar med tillhörande förordning och föreskrifter upphävts (se vidare prop. 2013/14:228 s. 121–123).

Enligt CRR gäller t.ex. krav på olika värderingsförfaranden om en fastighet ska godtas som säkerhet vid s.k. kreditriskreducering (artikel 208). I denna artikel hänvisas till att en värderingsman ska ha nödvändiga kvalifikationer, kunskaper och erfarenhet och vara oberoende av kreditbeslutsprocessen. Denna bestämmelse bör ha varit en förebild för regleringen i bolånedirektivet. Enligt samma artikel får instituten använda statistiska metoder för att kontrollera en fastighets värde.

I redovisningssammanhang finns också reglering av fastighets- värdering, bl.a. i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Dessa värderingsregler gäller övertagen egendom och föreskrifterna inne- håller bl.a. en definition av försäljningsvärde, krav på att en kompe- tent värderingsman ska utföra värderingen enligt erkända och accep- terade värderingsmetoder och att värderingen ska dokumenteras (4 kap. 2 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om års- redovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag [FFFS 2008:25]).

Direktivets krav och förhållandet till svensk marknadspraxis

Det första kravet bolånedirektivet ställer är att det ska utarbetas

”standarder” för fastighetsvärdering och att medlemsstaterna ska kräva av kreditgivare att dessa standarder följs, oavsett om värde- ringen görs av kreditgivaren själv eller av en tredje part. Eftersom denna artikel i direktivet sedan talar om värderingsmän, får man lätt intrycket att direktivet tar sikte på just en sådan värdering som ut- förs av en person med särskild kompetens, och inte den typen av statistiska värderingar som är den vanligaste värderingsmetoden i Sverige i dag. Eftersom bolånedirektivet inte uttryckligen anger att vad som avses är standarder för just värderingsmän bör även en

13 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (Celex 32006L0048).

236

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

statistisk värdering som sker systematiskt och i enlighet med i för- väg klargjorda kriterier kunna betraktas som ett standardiserat värderingsförfarande i direktivets mening.

När det gäller svenska standarder för hur en värderare ska utföra och rapportera sitt uppdrag finns, som nämts ovan, svenska organi- sationer som använder de internationella standarder som nämns i bolånedirektivets ingress. Vidare har alla fastighetsmäklare utbild- ning i fastighetsvärdering (15 § första stycket fastighetsmäklar- förordningen [2011:668])och man bör därvid kunna utgå ifrån att deras värderingar av fastigheter följer en viss standard. Bolåne- direktivet bör inte heller anses utesluta att olika standarder för fastighetsvärdering gäller beroende på hur värderingen utförs. Man bör här också kunna hänvisa till att direktivets ingress anger att direktivets krav kan uppfyllas genom självreglering, och dra slut- satsen att det inte nödvändigtvis krävs att en myndighet eller mot- svarande fastställer vilka standarder som ska gälla eller vad de mer exakt ska innehålla, vilket också stöds av sista meningen i arti- kel 19.1 som inleds med ”om de nationella myndigheterna är ansva- riga för att reglera oberoende värderingsmän …”

Det kan anmärkas att ingressens hänvisning till självreglering knappast kan ta sikte på artikel 19 i sin helhet, med tanke på att andra meningen i artikel 19.1 anger att ”medlemsstaterna ska kräva av kreditgivare att dessa standarder används …”. Detta bör inne- bära att någon form av författningsreglerat krav på hur kredit- givaren ska hantera bostadsvärderingen bör införas.

Hur ska direktivets krav författningsregleras?

Till att börja med anser utredningen att författningsregleringen bör utgå ifrån vad som ska gälla för värdering av en bostad när den ställs som säkerhet för ett kreditavtal, oavsett att direktivet i arti- kel 19 tycks avse endast fastigheter.

Enligt kommittédirektiven ska utredningen vid utformningen av sina förslag när det gäller fastighetsvärdering sträva efter att behålla välfungerande och kostnadseffektiva lösningar på den svenska bostadslånemarknaden. Utredningen anser att de lösningar för bostadsvärderingsfrågor som i dag finns på marknaden i form av statistisk värdering, intern värdering, värdering av mäklare eller en

237

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

av branschen auktoriserad värderare, alla i huvudsak får anses för- enliga med direktivets krav. Vad som bör krävas är att kreditgivaren har interna riktlinjer för hur värderingen av bostaden ska gå till, där kreditgivaren själv pekar ut en eller flera erkända metoder för att värdera bostäder som kreditgivaren kommer att tillämpa, i före- kommande fall i vilka olika typsituationer en metod ska väljas före en annan. I författning bör alltså ställas ett krav på kreditgivaren att använda i förväg fastlagda och tillförlitliga standarder för värdering av en konsuments bostad när denna utgör säkerhet för krediten. Det finns inget som hindrar att sådana riktlinjer för bostads- värdering arbetas fram gemensamt för kreditinstituten.

Vidare bör författningsregleringen innehålla kraven i artikel 19.2 nämligen att den som utför värderingen ska ha dels yrkeskompe- tens dels vara oberoende från kreditbeslutsprocessen. Kravet på dokumentation och bevarande måste också författningsregleras. Dokumentationskravet torde normalt kunna fullgöras inom ramen för den samlade dokumentationen av underlaget för kreditbeslutet jfr förslaget i avsnitt 5.4.16.

Standarderna som en kreditgivare ställer upp för bostadsvärde- ringen, både när värderingen sker internt och när den sker genom en externt anlitad värderare, liksom att företaget också efterlever sina egna standarder bör omfattas av Finansinspektionens tillsyn, se vidare avsnitt 5.4.18.

När det gäller kravet på oberoende från kreditbeslutsprocessen kan det i viss mån vara en svår fråga vilka krav som ska gälla i det avseendet. Eftersom direktivet uttryckligen förutsätter att värde- ringen kan ske internt inom kreditgivarens organisation är kraven alltså inte så högt ställda att det måste vara fråga om en från kredit- givaren fristående aktör, t.ex. ett annat bolag. Ganska självklart är också att den som så småningom ska fatta själva kreditbeslutet inte samtidigt kan vara den som värderar fastigheten. Frågan är snarare var fastighetsvärderingen slutar och en bedömning av kreditrisken börjar. Denna kan knappast besvaras generellt med mer än ett konstaterande att det är av stor vikt att hålla isär de olika process- erna, värderingen å ena sidan, och kreditriskbedömningen och kreditbeslutet å den andra. Vikten av att hålla isär processerna för- stärks ytterligare genom kravet på kreditgivaren att dokumentera värderingen, vilket förutsätter att denna avslutas på ett tydligt sätt.

238

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Finansinspektionen bör ges möjlighet att anta föreskrifter om vad som närmare ska gälla för kreditgivarnas bostadsvärdering och dokumentationen av värderingen, se vidare avsnitt 5.4.28.

5.4.16Dokumentation

Förslag: En kreditgivares kreditbeslut ska dokumenteras så att beslutsunderlaget redovisas och att kreditärendets hantering även i övrigt kan följas.

En kreditgivare ska dokumentera vilken typ av egendom som accepteras som säkerhet för en bostadskredit och vilka interna riktlinjer som tillämpas av kreditgivaren vid utlåningen.

Skälen för förslaget: För kreditinstitut gäller en skyldighet att dokumentera beslutsunderlaget för ett kreditbeslut och även ha dokumentation som gör att kreditärendet kan följas, 8 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ett sådant dokumenta- tionskrav bör lämpligen gälla även för kreditgivare av bostadskredi- ter som inte är kreditinstitut. I och med att nya bestämmelser om kreditgivarens skyldigheter i samband med t.ex. erbjudande av en kredit införs, bör dokumentationskravet anses omfatta även doku- mentation kring hur kreditgivaren uppfyllt dessa skyldigheter, t.ex. vilken information som lämnats till konsumenten om räntesätt- ningen eller vilka diskussioner som förts om amortering (se vidare kap. 6).

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör kunna meddela närmare föreskrifter om vad dokumentationen ska inne- hålla, se vidare avsnitt 5.4.28.

I bolånedirektivets artikel 26.1 upptas ett krav på att kreditgiv- are ska föra lämpliga register över de fastighetstyper som godtas som säkerhet samt, kopplat till detta, vilken policy för tecknande av hypotekslån som tillämpas. En likalydande bestämmelse gäller redan för kreditinstituten i enlighet med artikel 208.4 i förordning 575/2013 (CRR). Kravet bör författningsregleras i den nya lagen så att det även täcker in övriga kreditgivare. Eftersom säkerheten för bostadskrediter inte behöver vara en fastighet, utan kan vara t.ex. en bostadsrätt, bör kravet anpassas något i förhållande till direkti- vets ordalydelse. Även om kravet för kreditinstitutens del i viss

239

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

mån överlappar kravet enligt CRR, är det ändå befogat att låta be- stämmelsen gälla även för dem så att samma reglering gäller för alla kreditgivare av bostadskrediter i detta avseende.

5.4.17Tystnadsplikt

Förslag: Uppgifter hos en kreditgivare eller en kreditförmedlare om enskildas förhållanden får inte obehörigen röjas. Den som bryter mot tystnadsplikten ska kunna bli föremål för Finans- inspektionens ingripande. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska dock inte följa för den som bryter mot förbudet.

Det ska vara tillåtet för kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter att utväxla uppgifter för kreditupplysningsända- mål.

Skälen för förslaget: I förarbetena till lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter anfördes att den verksamhet som kommer att drivas enligt den lagen visar sådana likheter med den verksamhet som bedrivs av kreditinstitut att det var befogat att införa en be- stämmelse om tystnadsplikt med förebild i 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2013/14:107 s. 57 f.). Samma skäl gör sig gällande för uppgifter i verksamhet med bostadskredi- ter och kanske i ännu högre grad, eftersom kreditprövningen vanligtvis kommer att omfatta ännu fler uppgifter än kreditpröv- ningen vid t.ex. snabblån.

Utformningen av bestämmelsen bör alltså ske med lagen om bank- och finansieringsrörelse som förebild. Ansvar enligt brotts- balken ska därmed inte följa för den som bryter mot förbudet, där- emot kan Finansinspektionen ingripa.

Trots tystnadsplikten bör dock uppgifter kunna utväxlas för kreditupplysningsändamål. Värdet av en förbättrad kreditprövning får, liksom när det gäller andra konsumentkrediter, anses uppväga det intrång i den personliga integriteten som utbytet kan innebära (jfr a. prop. s. 58). För att möjliggöra utbytet måste en ändring göras i kreditupplysningslagen (1973:1173).

240

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.18Tillsyn

Förslag: Finansinspektionen ska ha tillsyn över att kreditgivare och kreditförmedlare bedriver sin verksamhet enligt den nya lagen.

Tillsynen ska omfatta att verksamheten drivs

–enligt lagen, i den omfattning regleringen gäller för kreditgiv- aren eller kreditförmedlaren,

–enligt andra författningar som reglerar verksamheten, och

–enligt företagets bolagsordning eller stadgar, om företaget är en svensk kreditgivare eller kreditförmedlare.

För kreditgivare omfattar tillsynen även att företaget värderar säkerheter som ställs för bostadskrediten i enlighet med de standarder för värdering som kreditgivaren antagit.

Skälen för förslaget: Finansinspektionen bör, liksom när det gäller andra finansiella företag, utöva tillsynen över kreditgivare och kredit- förmedlare vars verksamhet omfattas av lagen. Finansinspektionen omfattas, som redogjorts för i avsnitt 5.3.22, av EBA-förordningen och uppfyller därmed kraven i artikel 5.3 a i bolånedirektivet.

Tillsynens omfattning för svenska kreditgivare och kreditför- medlare bör inte skilja sig från vad som i övrigt gäller på finans- marknadens område och bör utformas med förebild av annan näringsrättslig lagstiftning, t.ex. lagen om bank- och finansierings- rörelse. När det gäller konsumentkreditlagens bestämmelser inne- bär regleringen i 49 § den lagen, som redan berörts i avsnitt 5.3.22, att tillsynen även över efterlevnaden av den lagen faller på Finans- inspektionen när ett företag står under inspektionens tillsyn enligt näringsrättslig lagstiftning. Detta kommer alltså bli fallet för samt- liga kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter. Finans- inspektionens tillsyn omfattar dock inte i första hand de bestäm- melser som har en marknadsrättslig sanktion genom en hänvisning till marknadsföringslagen, utan tillsyn och ingripanden avseende konsumentkreditlagens informationsbestämmelser faller i första hand på Konsumentverket och Konsumentombudsmannen(jfr 11 §). Som framgått av utredningens förslag kommer många av de nya informationsbestämmelserna att sanktioneras genom att

241

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

marknadsföringslagens bestämmelser blir tillämpliga vid bristande information. Utredningen vill dock framhålla att det gemensamma tillsyns- och ingripandeansvar som redan i dag gäller på finans- marknaden när det gäller konsumentkrediter inte ska uppfattas som strikt uppdelat mellan de båda myndigheterna, utan snarare som en reglering som anger vilken myndighet som ingriper i första hand. Den lagtekniska lösningen beträffande Finansinspektionens tillsyn och ingripandemöjligheter hindrar alltså inte att även Finansinspektionen har möjlighet att granska t.ex. hur ett företag hanterar information till konsumenter. Enligt utredningen bör Finansinspektionen även ha möjlighet att ingripa enligt det närings- rättsliga regelverket om ett företag brister på ett sådant sätt att det t.ex. blir aktuellt att dra tillbaka företagets tillstånd. För att undvika dubbel tillsyn eller dubbla förfaranden, som är till nackdel både för myndigheterna och för företagen, måste myndigheterna dock sam- råda med varandra på de områden där de har gemensam tillsyn. Detta framgår för övrigt av respektive myndighets instruktion och av samarbetsavtal dem emellan, se avsnitt 5.3.22. Hur den gemen- samma tillsynen ska hanteras av myndigheterna har berörts i tidigare lagstiftningsärenden, utan att föranleda någon ändring i det system som råder i dag (se t.ex. prop. 1994/95:17 s. 74–77). Frågan om myndigheternas tillsyns- och ingripandeansvar ska förändras bör, om det anses nödvändigt, övervägas i ett annat sammanhang än inom ramen för denna utredning.

När det gäller tillsynen av utländska aktörer som kan bedriva verksamhet här är utgångspunkten att de tillämpar näringsrättsliga bestämmelser för sin rörelses inre organisation m.m. som gäller i hemlandet och också står under tillsyn av hemlandets behöriga myndighet. När det gäller den svenska näringsrättsliga reglering som föreslås, har utredningen kommit fram till att den allmänna uppförande- och sundhetsbestämmelsen som införs där, liksom bestämmelser om kunskap och kompetens, dock bör gälla även för utländska aktörer (när det gäller kunskap och kompetens är detta uttryckligen reglerat i artikel 9 i bolånedirektivet). Tillsynen om- fattar därmed dessa bestämmelser i den näringsrättsliga regleringen.

Bolånedirektivet innehåller vidare i artikel 34.2 en reglering av det särskilda tillsynsansvar som ska gälla för en värdmedlemsstat avseende kreditförmedlare som verkar genom filial i landet. De artiklar som räknas upp i artikel 34.2 avser till största delen sådana

242

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

som kommer att genomföras genom bestämmelser i konsument- kreditlagen. Genom att tillsynen för en filial dels kommer att om- fatta de ovan nämnda bestämmelserna i den näringsrättsliga lagen, dels efterlevnaden av andra författningar som gäller för verksam- heten, kommer även bestämmelser i konsumentkreditlagen att falla under Finansinspektionens tillsyn, utom i de fall där bestämmel- serna sanktioneras av marknadsföringslagen (se ovan). Som tidigare anförts förhindrar inte direktivet att även Konsumentverket har tillsyn över bestämmelser som genomför direktivet, så länge vissa grundläggande krav är uppfyllda, se vidare avsnitt 5.3.22. Den till- syn som kommer att utföras av Finansinspektionen och av Konsu- mentverket innebär sammanfattningsvis att bolånedirektivets krav på tillsyn över filialverksamhet blir genomfört.

Det kan anmärkas att bolånedirektivet också reglerar frågor om ingripande mot kreditförmedlare, där utgångspunkten är att värd- medlemsstaten har större möjligheter att ingripa om en överträd- else avser de särskilda bestämmelser där värdmedlemsstaten har ett särskilt tillsynsansvar enligt artikel 34.2 (se vidare avsnitt 5.4.24). Hur ingripandemöjligheterna påverkar den praktiska utformningen av tillsynen är en fråga för respektive tillsynsmyndighet.

5.4.19Verktyg för tillsynen

Förslag: Finansinspektionen ska kunna begära upplysningar och genomföra undersökningar hos de aktörer som står under in- spektionens tillsyn. Finansinspektionen ska också kunna begära upplysningar från företag som ingår i samma koncern som kreditgivaren eller kreditförmedlaren. Om ett företag fått ett uppdrag av en kreditgivare att utföra ett visst arbete eller opera- tiv funktion ska Finansinspektionen kunna begära upplysningar och utföra undersökningar hos det företaget.

Skälen för förslaget: Det som sägs i bolånedirektivet om verktyg för tillsyn kan sägas vara att det i artikel 5 nämns att den behöriga myndigheten ska ha utredningsbefogenheter så att den kan fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Vidare anges i artikel 34.3 angående den tillsyn över utländska kreditförmedlare

243

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

som en värdmedlemsstat ska ansvara för, att värdmedlemsstaten ska ha behörighet att granska verksamhetsformerna vid filialen.

Med dessa allmänt hållna anvisningar är medlemsstaterna alltså tämligen fria att utforma de egna tillsynsmyndigheternas utrednings- möjligheter. För tillsynen över verksamhet med bostadskrediter kan därför gälla samma möjligheter som i annan tillsyn på finansmarkna- dens område, t.ex. enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Finansinspektionen ska alltså kunna begära upplysningar och utföra undersökningar hos de företag som står under deras tillsyn. Vidare bör för kreditgivare gälla att undersökningar får ske hos företag som har ett uppdragsavtal med kreditgivaren och att upp- lysningar kan begäras av uppdragstagaren (jfr t.ex. 13 kap. 3, 4 och 6 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse). Vidare bör inspek- tionen kunna få in upplysningar från andra företag som ingår i samma koncern som kreditgivaren eller kreditförmedlaren (jfr t.ex. 13 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse).

5.4.20Samarbete mellan behöriga myndigheter

Förslag: Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet sam- arbeta och utbyta information med andra behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av bolånedirektivet. Finans- inspektionen ska få hänskjuta frågor som rör ett förfarande hos en annan behörig myndighet till Europeiska bankmyndigheten i vissa fall.

Finansinspektionen ska inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten ska kunna utöva sin tillsyn.

En behörig myndighet i ett annat land ska ha rätt att, efter underrättelse till Finansinspektionen, utföra en undersökning hos en utländsk kreditförmedlare som är registrerad i det landet och som har inrättat filial här.

Finansinspektionen ska vara kontaktpunkt för frågor som rör bolånedirektivet.

244

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Skälen för förslaget: Samarbete mellan behöriga myndigheter och hänskjutande av tvister till EBA behandlas i bolånedirektivets kapitel 13, artiklarna 36 och 37.

Samarbetsskyldigheten innebär för det första utbyte av informa- tion, vilket framgår av artikel 36.1 andra stycket. Av artikel 36.4 a framgår att det också kan gälla andra utredningsåtgärder, t.ex. en kontroll på plats.

Skyldigheten att utbyta information m.m. bör tas in i lag, och bestämmelserna bör utformas på ett likartat sätt som i annan närings- rättslig lagstiftning (jfr t.ex. 23 kap. 5–6 §§ lagen om värdepappers- marknaden som genomför samarbetsbestämmelser i artiklarna 56–59 i MiFID I, se prop. 2006/07:115 s. 631). I lag bör också tas in den särskilda rätt att utföra undersökningar för en utländsk myndighet hos en utländsk kreditförmedlare som inrättat filial här, som följer av artikel 34.5 (jfr 13 kap. 7 § lagen om bank- och finansierings- rörelse).

Medlemsstaterna ska utse en kontaktpunkt för informations- utbyte (artikel 36.1 tredje stycket). Denna kontaktpunkt i Sverige bör vara Finansinspektionen. Uppgiften att vara kontaktpunkt kan lämpligen tas in i inspektionens instruktion.

Artikel 36.3 behandlar frågor om informationsutbyte och sekre- tess mellan de nationella kontaktpunkterna. Utbytet ska ske utan dröjsmål. Myndigheterna ska kunna göra förbehåll om att uppgifter som lämnas inte får lämnas vidare och inte får användas för andra ändamål än sådana som myndigheten samtyckt till. Något utläm- nande av uppgifter får heller inte ske utan samtycke, vilket framgår av artikel 36.3 tredje stycket. Det finns dock ett undantag från denna princip, som avser ”vederbörligen motiverade fall”.

I tidigare lagstiftningsärenden som berört liknande informations- utbyte mellan myndigheter inom EU har gällande sekretessbestäm- melser ansetts möjliggöra både att sekretessbelagd information lämnas ut av Finansinspektionen till en annan myndighet och att sekretess kan behållas för information som inhämtas från en annan myndighet (se prop. 2006/07:115 s. 516, med däri vidare hänvis- ningar). Sekretess för uppgifter om t.ex. affärs- och driftsförhållan- den, som förekommer i tillstånds- och tillsynsverksamhet över bl.a. kreditväsendet (30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen) hind- rar alltså inte att uppgifterna lämnas till en utländsk myndighet, om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift i lag eller förordning

245

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten (8 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen). För uppgifter som tas emot gäller sekretess i enlighet med 30 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen. Vad som sägs där om internationella avtal avser också rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU (se a. prop. s. 516).

Enligt artikel 36.4 kan en behörig myndighet under vissa för- hållanden vägra samarbete med hänvisning till bl.a. allmän ordning och säkerhet. En motsvarande bestämmelse finns i t.ex. artikel 59 i MiFID I. Finansinspektionen bör enligt den nya lagen ha en skyl- dighet att samarbeta i den utsträckning som följer av bolåne- direktivet (jfr 23 kap. 5 § lagen om värdepappersmarknaden). Av en sådan formulering får anses följa att Finansinspektionen också i undantagsfall kan tillämpa den möjlig att vägra samarbete som följer av artikel 36.4.

Enligt artikel 37 har de nationella behöriga myndigheterna möjlig- het att hänskjuta frågor om samarbete till EBA, som då agerar i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. En hän- skjutandemöjlighet finns också i artikel 34.4 andra stycket b, som gäller vissa fall då en behörig myndighet i ett annat land underlåter att agera eller en kreditförmedlare fortsätter att agera på ett i artikeln närmare beskrivet sätt (se vidare avsnitt 5.4.24) trots att myndig- heten ingripit. En annan möjlighet att begära bistånd av EBA anges i artikel 34.2 femte stycket, och avser fall då en kreditförmedlares hemland har synpunkter på åtgärder som vidtas mot en filial som kreditförmedlaren inrättat i en annan medlemsstat.

Möjligheten att hänskjuta frågor till EBA bör också tas in i lag (jfr t.ex. 13 kap. 6 b och c §§ lagen om bank- och finansierings- rörelse).

246

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.21Avgifter

Förslag: Finansinspektionen ska få ta ut årliga avgifter från de företag som står under inspektionens tillsyn enligt lagen. Finans- inspektionen ska också få ta ut en avgift för sin prövning av ansökan om tillstånd och för sin behandling av anmälningar och underrättelser som gjorts enligt lagen.

Skälen för förslaget: Företag som är näringsrättsligt reglerade och står under Finansinspektionens tillsyn bekostar regelmässigt till- synen genom årliga avgifter (se t.ex. 13 kap. 16 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 33 § lag om viss verksamhet med konsumentkrediter). Samma ordning bör införas i lagen om verk- samhet med bostadskrediter. Eftersom samtliga företag omfattas av en viss tillsyn, även kreditförmedlare som bedriver verksamhet här från hemlandet, bör inte ett krav på filialetablering ställas upp för att en kreditförmedlare ska kunna åläggas en årlig avgift för till- synen (jfr 10 kap. 11 § lagen [2004:46] om värdepappersfonder). Vidare brukar avgifter tas ut för prövning av ansökningar om till- stånd och anmälningar (jfr 1 § förordning [2001:911] om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen). Även detta bör gälla avseende prövningar av tillstånd och anmälningar. Det som avses med anmälningar i detta sammanhang är t.ex. anmälningar om uppdragsavtal. Regeringen bör få meddela föreskrifter om avgift- erna.

5.4.22Ingripanden

Förslag: Om en kreditgivare eller kreditförmedlare åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, bolagsordning, stadgar eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar verksamheten, ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då bl.a. kunna förelägga kreditgiva- ren eller kreditförmedlaren att vidta åtgärd inom viss tid. Om en överträdelse är allvarlig ska tillståndet kunna återkallas, men en varning utfärdas om det är tillräckligt.

247

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Finansinspektionen ska ha möjlighet att avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, eller om rättelse sker.

Ett tillstånd ska återkallas i vissa situationer, t.ex. om kredit- givaren eller kreditförmedlaren har fått sitt tillstånd genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.

Om en person i ledningen för den juridiska personen inte uppfyller de krav som följer av lagen ska Finansinspektionen kunna återkalla tillståndet bara om inspektionen först anmärker på att personen ingår i ledningen och ger företaget möjlighet att ersätta personen. I stället för att återkalla tillståndet ska Finans- inspektionen kunna besluta att personen i fråga inte längre får ingå i ledningen och då också utse en ersättare för denne.

Finansinspektionen ska också ingripa om myndigheten får meddelande från ett annat lands behöriga myndighet att det finns skäl att anta att en svensk kreditförmedlare i sin gräns- överskridande verksamhet bryter mot bestämmelser som om- fattas av Finansinspektionens tillsyn.

Ett beslut om återkallelse ska få förenas med ett förbud att fortsätta verksamheten. Finansinspektionen ska då kunna besluta om hur verksamheten ska avvecklas.

Finansinspektionen ska ha möjlighet att ta vissa ärenden om ingripande och återkallelse av tillstånd till gemensam handlägg- ning.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivet innehåller dels bestämmelser som är allmänt hållna om sanktioner och om behöriga myndig- heters befogenheter, dels mer detaljerade bestämmelser om de nationella myndigheternas åtgärder som gäller utländska kredit- förmedlares verksamhet. I detta avsnitt behandlas först frågor om ingripanden m.m. mot kreditgivare och svenska kreditförmedlare.

De artiklar i bolånedirektivet som kan sägas ta sikte på myndig- heternas ingripanden är artikel 5 och artikel 38. I artikel 5 anges att de nationella myndigheter som utses att se till att direktivet tilläm- pas ska ha ”verkställighetsbefogenheter och tillräckliga resurser” för att fullgöra sitt uppdrag på ett ”effektivt och ändamålsenligt sätt”. Vidare följer av artikel 38 att medlemsstaterna ska fastställa sanktioner för överträdelse av de nationella bestämmelser som genomför direktivet och att sanktionerna ska vara ”effektiva, pro- portionella och avskräckande”. Medlemsstaterna är alltså tämligen

248

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

fria att utforma ingripandeåtgärder i nationell rätt. När det gäller grunder för återkallelse av tillstånd innehåller dock direktivet mer specifika bestämmelser i artikel 33, som behandlas vidare nedan.

Allmänt om ingripandemöjligheterna

Som redan framgått av tidigare avsnitt anser utredningen att regel- verket avseende verksamhet med bostadskrediter i stort bör följa vad som gäller för andra aktörer på finansmarknadens område. När det gäller ingripandemöjligheter, liksom när det gäller utövandet av tillsyn, gäller också i stort samma principer i den näringsrättsliga lagstiftning som gäller för olika aktörer. Utgångspunkten just för ingripandemöjligheterna har varit systematiken på bankområdet, där Finansinspektionen genom lagen om bank- och finansierings- rörelse fick fler sanktionsmöjligheter än tidigare för att öka flexibi- liteten i systemet. Motsvarande system har redan införts i t.ex. lagen om värdepappersmarknaden (jfr prop. 2012/13:155 s. 374).

Samma ordning bör alltså gälla även för ingripanden enligt en lag om verksamhet med bostadskrediter. Samma ingripandemöjligheter ska därvid gälla för svenska kreditgivare, svenska kreditförmedlare och utländska kreditgivare som verkar här genom filial. När det däremot gäller utländska kreditförmedlare ställer bolånedirektivet, som ovan nämnts, särskilda krav, varför en till viss del annorlunda ordning måste gälla för dem (se vidare avsnitt 5.4.24).

Översiktligt kan ingripandemöjligheterna beskrivas som att

Finansinspektionen får ”ett batteri” med åtgärder ur vilket inspek- tionen kan välja det slags ingripande som framstår som mest ända- målsenligt i det enskilda fallet (prop. 2013/14:107 s. 63). Detta inne- bär att Finansinspektionen ska kunna förelägga företaget att inom viss tid vidta åtgärder, ett förbud att verkställa ett beslut eller ut- färda en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska Finans- inspektionen kunna återkalla företagets tillstånd, men om det är tillräckligt kan i stället en varning meddelas. Finansinspektionen bör också ha möjlighet att avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder som bedöms som tillräck- liga.

249

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Återkallelse av tillstånd

Bolånedirektivet innehåller, som nämnts, mer specifika bestäm- melser när det gäller vad som får föranleda återkallelse av tillstånd, i artikel 33. De omständigheter som kan föranleda att tillståndet återkallas är

–att kreditförmedlaren avstått från tillståndet eller inte har be- drivit verksamhet under de föregående sex månaderna,

–att tillståndet har getts p.g.a. oriktiga eller vilseledande uppgifter eller på något annat sätt som strider mot gällande regler,

–inte längre uppfyller villkoren för godkännande eller

–allvarligt eller systematiskt har brutit mot de bestämmelser om villkor för verksamheten.

En punkt omfattar också en möjlighet för medlemsstaterna att ha ytterligare grunder för återkallelse, om de faller utanför direktivets tillämpningsområde (artikel 33.1 d).

Bolånedirektivets krav liknar i denna del andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet, t.ex. artikel 8 i MiFID I. Särskilda grunder för återkallelse, andra än vad som framgår av den allmänna bestäm- melsen om ingripande i 25 kap. 1 § lagen om värdepappersmarkna- den, finns i 25 kap. 5 § samma lag.

Utredningen anser att bolånedirektivet bör genomföras i princip på samma sätt som MiFID I i denna del. Direktivet avser endast återkallelse av tillstånd för kreditförmedlare, men kan också göras tillämplig på kreditgivare. Grunderna för återkallelse är också till viss del överensstämmande med t.ex. 15 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. En utformning i huvudsak i enlighet med bolånedirektivet anser utredningen fångar in de grunder som är relevanta även för kreditgivare. En skillnad mot vad som gäller för andra aktörer, t.ex. värdepappersinstitut och kreditinstitut, är att det enligt bolånedirektivet inte finns en särskild regel för vad som ska gälla om verksamheten inte börjat bedrivas inom ett år efter att tillstånd erhållits. I ett sådant fall får i stället den allmänna bestäm- melsen om att tillståndet ska återkallas om ingen verksamhet be- drivits inom sex månader tillämpas. Att kreditförmedlaren ”allvar- ligt brutit mot de bestämmelser om villkor för kreditförmedlares verksamhet” omfattas av den allmänna grunden att Finansinspek-

250

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

tionen ska ingripa och återkalla ett tillstånd om en kreditgivare eller kreditförmedlare åsidosätter sina skyldigheter enligt lag eller andra författningar. Eftersom ansvarsförsäkring och konkursfrihet är absoluta krav för tillstånd, bör dessa grunder för återkallelse tas upp särskilt. För kreditförmedlare gäller också ett absolut krav på att huvudkontoret för en svensk förmedlare ska vara beläget här. När det gäller brister hos en person i ledningen bör en särskild ordning gälla innan tillståndet återkallas, som redogörs för under nästa rubrik. Detta kan inte anses strida mot bolånedirektivets artikel 33 (jfr de överväganden som gjordes vid genomförandet av artikel 8 i MiFID I vid utformningen av 25 kap. 5 § lagen om värdepappersmarknaden, prop. 2006/07:115 s. 498 och 502).

När det gäller återkallelse p.g.a. oriktiga uppgifter bör denna grund för återkallelse förstås så att inte varje uppgift som i och för sig är felaktig bör leda till återkallelse, utan endast sådana som haft någon betydelse för beslutet att bevilja tillstånd (prop. 2013/14:107 s. 65).

Bristande kvalifikationskrav hos personer i ledningen

I likhet med annan näringsrättslig lagstiftning bör situationen att en person i ledningen, verkställande direktör eller motsvarande, eller en person som ska ersätta denne, regleras särskilt genom att företaget först ska få en möjlighet att ersätta personen (jfr 15 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). Även en motsvarande möjlighet för Finansinspektionen att i stället ersätta personen i fråga bör införas. Denna möjlighet kan då tillgripas om det är fråga om ett i övrigt sunt företag men där företaget självt saknar förmåga att ändra situationen (jfr prop. 2013/14:107 s. 64). En sådan be- stämmelse är förenlig med bolånedirektivet eftersom medlemsstat- erna får återkalla ett tillstånd för en kreditförmedlare som inte längre uppfyller villkoren för ett sådant, i vilka krav det ingår att personer i ledningen ska ha tillräckliga kvalifikationer.

Underrättelse från en behörig myndighet i ett annat land

Som närmare behandlas i avsnitt 5.4.24 föreskriver bolånedirektivet särskilda förfaringssätt för de behöriga myndigheterna i medlems- staterna när det gäller kreditförmedlare som verkar över gränserna

251

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

(artikel 34.2 och 34.4). Principen om hemlandstillsyn innebär att det är hemlandet som ska ingripa om en av dess kreditförmedlare bryter mot bestämmelser som genomför direktivet, även när överträdelsen sker inom verksamheten i ett annat land. När kredit- förmedlaren verkar genom en filial, står vissa delar av verksamheten dock under värdlandets tillsyn, och värdlandet ska då ingripa mot kreditförmedlaren. I övriga fall ska värdlandet i första hand underrätta hemlandet, som förväntas vidta lämpliga åtgärder.

Liknande system gäller för annan verksamhet på finansmarkna- dens område, och det föreskrivs då i svensk lag hur Finansinspek- tionen ska agera när inspektionen mottar en underrättelse från ett annat land (se t.ex. 25 kap. 7 § lagen om värdepappersmarknaden). Inspektionen får härvid göra en självständig undersökning och bedömning av om det föreligger några omständigheter som föran- leder ett ingripande. Eftersom det gäller ett svenskt företag som står under inspektionens tillsyn gäller ingripande- och sanktions- möjligheter på samma sätt som om den eventuella misskötsam- heten skett i företagets verksamhet i Sverige. Finansinspektionen kan också genomföra en undersökning hos en filial i en annan medlemsstat i enlighet med bolånedirektivets artikel 34.5.

Förbud att fortsätta verksamheten

I övriga lagar på finansmarknadens område finns bestämmelser om att Finansinspektionen får besluta om förbud att fortsätta verksam- heten om inspektionen återkallar ett tillstånd. I sådana fall får Finansinspektionen också besluta om avveckling av rörelsen (t.ex. 15 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). Motsvarande möjligheter bör finnas när det gäller verksamhet med bostads- krediter.

Gemensam handläggning av ärenden i vissa fall

Utredningen har övervägt ett av författningsförslagen i departe- mentspromemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsför- medling (Ds 2014:22). Förslaget innebär att Finansinspektionen ska ha möjlighet att handlägga ett ärende om återkallelse av till-

252

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

stånd p.g.a. egen begäran tillsammans med ett ärende om ingrip- ande mot förmedlaren.

Skälen till förslaget är i korthet följande (se vidare promemorian, s. 34–36). Enligt Finansinspektionens tillsynsrapport 2012 väljer vissa försäkringsförmedlare att förklara sig avstå från sitt tillstånd om ett ärende om ingripande inleds. Tillståndet måste då återkallas tämligen omgående, eftersom förutsättningar för återkallelse före- ligger så snart förklaringen inkommit till Finansinspektionen. Enligt allmänna handläggningskrav på en förvaltningsmyndighet måste nämligen ett ärende handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt (7 § förvaltningslagen [1986:223]). Resultatet blir att frågan om ingripande vanligtvis inte hinner avgöras och att frågan inte kan handläggas vidare eftersom tillståndet redan är återkallat. Förmed- laren kan därefter söka ett nytt tillstånd och den eventuella regel- överträdelsen kan då inte beaktas vid tillståndsprövningen. Finans- inspektionen bör därför ha en möjlighet att i vissa fall handlägga ett ärende om återkallelse p.g.a. egen begäran med ett ärende om ingripande, och därvid först avgöra frågan om ingripande.

Även om det inte går att förutse att liknande situationer kom- mer att uppstå när det gäller kreditförmedlare, öppnar ingripande- systemet för liknande möjligheter att undgå ett beslut om ingrip- ande, om inte en särskild handläggningsbestämmelse för de be- skrivna fallen införs. Utredningen anser därmed att det är motive- rat att införa en motsvarande bestämmelse och att den bör gälla även för kreditgivare.

5.4.23Sanktions- och förseningsavgift

Förslag: Om en kreditgivare eller kreditförmedlare fått en varning eller en anmärkning, ska denna kunna förenas med en sanktionsavgift.

Sanktionsavgiften ska bestämmas till ett belopp mellan 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor, men får inte över- stiga tio procent av verksamhetens omsättning det närmast före- gående året. När storleken fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge den pågått.

253

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Om en kreditgivare eller kreditförmedlare inte lämnar de upplysningar de är skyldiga att göra enligt särskilda föreskrifter, ska Finansinspektionen få besluta om förseningsavgift om högst 100 000 kronor.

Avgifterna ska tillfalla staten. Om avgifterna inte betalas inom 30 dagar får beslutet om avgift verkställas och den obetalda avgiften lämnas till indrivning.

Skälen för förslaget: Bestämmelser om sanktionsavgift finns för annan tillståndspliktig verksamhet på finansmarknadsområdet (se t.ex. 15 kap. 7–9 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse, 25 kap. 8–10 §§ lagen om värdepappersmarknaden, 25–27 §§ lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, 5 kap. 15 § lagen [2011:755] om elektroniska pengar eller 8 kap. 15 § lagen [2010:751] om betaltjänster). Motiveringen till att en sanktionsavgift behövs är att en varning eller anmärkning ofta inte är en tillräcklig sanktion och att möjligheten att förena andra ingripandeåtgärder med straffavgift också ger ytterligare möjlighet för Finansinspektionen att gradera sina ingripanden (jfr prop. 2002/03:139 s. 387 och prop. 2013/14:107 s. 67). Möjligheten att ålägga sanktionsavgift överens- stämmer väl med vad som anges i bolånedirektivets artikel 38 att sanktioner ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

Bestämmelserna om de ramar inom vilka sanktionsavgiften ska bestämmas har relativt nyligen förändrats för kreditinstitut och värdepappersinstitut m.fl. aktörer som regleras av lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarkna- den. Den övre beloppsgränsen om 50 miljoner kronor har ersatts med en modell där sanktionsavgiftens högsta belopp bestäms med utgångspunkt i antingen kreditinstitutets eller värdepappersinstitutets omsättning, den vinst som regelbrottet medfört eller de kostnader som undvikits till följd av regelbrottet (SFS 2014:982, prop. 2013/14:228). Ändringen genomför delar av CRD 4:s reglering av administrativa sanktioner (a. prop. s. 233–237, 313 och 319). För andra aktörer på finansmarknaden gäller dock fortfarande en övre gräns på 50 miljoner kronor, t.ex. för företag som bedriver verk- samhet med konsumentkrediter, betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar (se de inledningsvis angivna bestämmelserna). Utredningen anser att regleringen av sanktionsavgiftens storlek för

254

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter bör ansluta till vad som gäller för dessa aktörer.

Finansinspektionen bör också kunna besluta om försenings- avgift om vissa periodvisa upplysningar inte lämnas in i tid till inspektionen. Förseningsavgifter anses vara administrativt mer lätt- hanterliga än att regelmässigt besluta om vite (jfr prop. 2002/03:139 s. 388). Även när det gäller denna bestämmelse saknas anleding att frångå vad som gäller i annan näringsrättslig lagstiftning och avgiften bör därför kunna fastställas till högst 100 000 kronor (jfr 15 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse).

När det gäller betalning av sanktionsavgift eller förseningsavgift bör bestämmelserna också utformas på samma sätt som i t.ex. lagen om bank- och finansieringsrörelse, innebärande att avgifterna ska betalas inom viss tid, att de annars får verkställas enligt utsöknings- balkens bestämmelser och att Finansinspektionen ska lämna obetalda avgifter till indrivning. Avgiften ska också kunna falla bort om verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut den vann laga kraft (jfr 15 kap. 11–14 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse).

5.4.24Ingripanden mot utländska kreditförmedlare

Förslag: Finansinspektionen ska förelägga en utländsk kredit- förmedlare som förmedlar bostadskrediter från en filial i Sverige att göra rättelse om kreditförmedlaren överträder någon av de bestämmelser som genomför artiklar i bolånedirektivet och som enligt direktivet faller under ett värdlands tillsynsansvar. Finans- inspektionen ska också underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda kredit- förmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den be- höriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland samt Euro- peiska kommissionen.

Om det finns skäl att anta att en kreditförmedlare som in- rättat filial här bryter mot andra bestämmelser än sådana som faller under värdlandets särskilda tillsynsansvar, eller om det finns skäl att anta att en utländsk kreditförmedlare, som verkar

255

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

här utan att ha inrättat filial, bryter mot bestämmelser som genomför bolånedirektivet, ska Finansinspektionen i första hand underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland. Finansinspektionen får därefter, om hemlandets myn- dighet inte agerar, förelägga kreditförmedlaren att göra rättelse eller förbjuda kreditförmedlaren att fortsätta förmedla bostads- krediter i Sverige, om handlandet klart strider mot svenska konsumenters intressen eller en väl fungerande marknad. Innan ett föreläggande eller förbud meddelas ska inspektionen under- rätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland, Europeiska kommissionen och Europeiska bankmyndigheten.

Finansinspektionen får, i stället för att utfärda ett förelägg- ande eller ett förbud, hänskjuta ärendet till Europeiska bank- myndigheten.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivet reglerar ingripanden som en medlemsstat får vidta mot kreditförmedlare från andra medlems- stater i artikel 34.2 och 34.4. Artikeln beskriver därmed i olika delar två skilda förfaranden, det ena avseende kreditförmedlare som inrättat filial, och alltså står under värdlandets tillsyn avseende vissa bestämmelser, och det andra avseende kreditförmedlare som bedri- ver gränsöverskridande verksamhet utan att vara etablerade i landet eller filialers regelefterlevnad som inte omfattas av tillsynen (till- synen över filialerna omfattar bara efterlevnad av vissa bestämmel- ser, som räknas upp i artikel 34.2).

Enligt 34.2 ska värdlandet, om kreditförmedlaren bryter mot de bestämmelser som omfattas av värdlandets tillsyn, först kräva att kreditförmedlaren upphör med sitt handlande, sedan, om kredit- förmedlaren inte vidtar erforderliga åtgärder, vidta alla lämpliga åtgärder för att få kreditförmedlaren att rätta sig efter reglerna. Myndigheterna i hemlandet ska då underrättas. Slutligen får värd- landet, efter ytterligare en underrättelse, vidta fortsatta åtgärder för att hindra eller bestraffa överträdelser och i mån av behov förhindra att kreditförmedlaren inleder fler transaktioner i landet.

Enligt artikel 34.4 ska värdlandet iaktta ett annat förfarande om en kreditförmedlare verkar på dess territorium utan att ha inrättat en filial, eller om det gäller en filial som bryter mot bestämmelser över vilka värdlandet inte har tillsyn. I sådana fall ankommer det i första hand på hemlandet att vidta åtgärder, och värdlandet ska i ett

256

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

första steg endast vidtala hemlandets myndighet. Om hemlandets myndighet inte agerar, eller om ingripanden från den är verknings- lösa, så att kreditförmedlaren fortsätter att agera på ett sätt som klart strider mot värdlandets konsumenters intressen eller en väl fungerande marknad, ska värdlandet ”vidta alla lämpliga åtgärder för värnandet om konsumenterna och tryggandet av en väl funge- rande marknad”, t.ex. genom att förbjuda kreditförmedlaren att inleda fler transaktioner på dess territorium. Värdlandet har också möjlighet att hänskjuta ärendet till EBA.

Bolånedirektivets föreskrivna tillvägagångssätt mot utländska kreditförmedlare överensstämmer i princip med artikel 62.1 och 62.2 i MiFID I. Dessa artiklar genomfördes genom 25 kap. 12 och 13 §§ lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2006/07:115 s. 642) och bestämmelserna bör därför tas till förebild för genomförandet av bolånedirektivet. När det gäller förfarandet för ingripande mot gränsöverskridande verksamhet som inte står under hemlandets tillsyn kan samtidigt en jämförelse göras med hur artikel 45.7 och 45.8 i direktiv 2011/61/EU om förvaltare av alternativa investe- ringsfonder14 genomfördes, eftersom artiklarna i huvudsak över- ensstämmer med bolånedirektivets artikel 34.4. Utredningen före- slår därför, med förebild i 14 kap. 21 § lagen (2013:561) om förval- tare av alternativa investeringsfonder, att Finansinspektionen ska vidta åtgärder på visst sätt om det finns skäl att anta att en kredit- förmedlare bryter mot bestämmelser som genomför bolånedirekti- vet. Uttryckssättet har valts eftersom det visar på förhållandet att Finansinspektionen inte, som vid ett vanligt ingripande, kan ha en helt säker uppfattning om en överträdelse har skett – dels kan överträdelsen avse bestämmelser i andra länders lagstiftning, dels har Finansinspektionen inte samma utredningsmöjligheter som när det gäller företag som står under inspektionens tillsyn.

På motsvarande sätt kan Finansinspektionen få ett meddelande från ett annat lands behöriga myndighet om att en svensk kredit- förmedlare, som bedriver verksamhet i det landet, bedöms ha över- trätt en bestämmelse som genomför bolånedirektivet. Ingripande efter en sådan underrättelse har behandlats i avsnitt 5.4.22.

14 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (Celex 32011L0061)

257

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.4.25Konsumentverkets tillsyn

och Konsumentombudsmannens ingripanden mot utländska kreditförmedlare

Förslag: Konsumentverkets och Konsumentombudsmannens skyldighet att följa förfarandet i bolånedirektivet vid överträdel- ser av vissa bestämmelser i konsumentkreditlagen av utländska kreditförmedlare, ska framgå av förordning.

Skälen för förslaget: Som redan berörts, se avsnitt 5.3.22 och 5.4.18, kommer Finansinspektionen och Konsumentverket/Konsument- ombudsmannen att få ett gemensamt tillsyns- och ingripandeansvar för bestämmelser som genomför bolånedirektivet. Som utredningen tidigare redogjort för kan Konsumentverket och Konsument- ombudsmannen också agera som behöriga myndigheter enligt direktivet, dock under förutsättningar att samarbetsskyldigheten med EBA slås fast i förordning. När det gäller tillsyn och ingripan- den krävs ytterligare några bestämmelser i förordning så att under- rättelseskyldigheten till utländska behöriga myndigheter, som be- skrivits i föregående avsnitt, framgår av författning. Eftersom en underrättelseskyldighet myndigheter emellan inte berör enskildas ställning kan det inte anses föreligga ett krav enligt regerings- formen på att underrättelseskyldigheten ska framgå av lag. Att ett ingripande sker genom att Konsumentombudsmannen beslutar om informationsförelägganden enligt marknadsföringslagen hindras i sig inte av direktivet, som bara anger att den behöriga myndigheten ska ”kräva” att företaget upphör med sitt agerande (artikel 34.2). Ett sådant krav torde kunna framställas genom en kontakt med företaget eller genom ett formellt föreläggande.

258

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.26Ingripande mot den som saknar tillstånd

Förslag: Om någon driver verksamhet med bostadskrediter utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen före- lägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspek- tionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upp- lysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Om en utländsk kreditförmedlare som bedriver verksamhet här inte längre är upptagen i ett register över kreditförmedlare i sitt hemland, ska Finansinspektionen förbjuda kreditförmed- laren att förmedla bostadskrediter i Sverige.

Skälen för förslaget: För att tillståndskravet ska vara verksamt som en garanti för att bara företag som lever upp till högt ställda kvalitets- krav ska kunna bedriva verksamhet, måste det också finnas en möjlighet att stoppa verksamhet som bedrivs utan erforderligt tillstånd. Finansinspektionen måste alltså få befogenhet att ingripa mot sådan verksamhet och också fatta beslut om avveckling av verksamheten (jfr t.ex. 15 kap. 18 § lagen om bank- och finansie- ringsrörelse).

Eftersom ingripandet rör ett företag som inte står under den vanliga tillsynen, måste Finansinspektionen också ha möjligheter att närmare utreda om verksamheten är sådan att den är tillstånds- pliktig. Finansinspektionen ska därför kunna begära upplysningar om verksamheten.

Finansinspektionen bör ha möjlighet att omedelbart förbjuda en utländsk kreditförmedlare att bedriva verksamhet här, om tillstån- det i hemlandet återkallats eller om kreditförmedlaren av någon annan anledning inte längre är upptagen i registret. En sådan möjlighet finns för Finansinspektionen när det gäller andra aktörer som verkar här med stöd av tillstånd i hemlandet, se t.ex. 15 kap. 16 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Enligt bolånedirekti- vet är den behöriga myndigheten i en kreditförmedlares hemland skyldig att underrätta eventuella värdländer om en kreditförmed- lares tillstånd återkallas, se artikel 33.2.

259

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.4.27Vite

Förslag: Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud ska inspektionen få förena föreläggandet eller förbudet med vite.

Skälen för förslaget: För att göra Finansinspektionen beslut om föreläggande eller förbud effektiva har inspektionen enligt annan näringsrättslig lagstiftning möjlighet att förena besluten med vite (jfr t.ex. 15 kap. 20 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). Samma ordning bör gälla för sådana beslut som avser kreditgivare och kreditförmedlare enligt den nya lagen. Om inspektionen be- slutat om vite får den, i enlighet med allmänna regler, ansöka vid förvaltningsrätt om att det beslutade vitet ska dömas ut (se lagen [1985:206] om viten).

5.4.28Bemyndiganden

Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer ska få meddela föreskrifter om

–vilket innehåll en ansökan om tillstånd enligt lagen ska ha,

–de krav som ska gälla avseende insikt och erfarenhet för

deltagande i ledningen för en kreditförmedlare enligt 3 kap. 3 § 4,

–sådan ansvarsförsäkring som avses i 3 kap. 3 § 6,

–vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan om uppdragsavtal och vad en kreditgivare i övrigt ska iaktta när det gäller sådana uppdrag,

–vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan som en kreditgivare ska göra när kreditgivaren avser att bedriva verksamhet utomlands genom att inrätta en filial där och vilka uppgifter som ska ingå i en kreditförmedlares underrättelse om att för- medlaren har för avsikt att driva verksamhet i andra länder inom EES, genom att öppna en filial eller annars erbjuda tjänster,

260

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

–hur kravet på hederlighet och professionalism m.m. kan uppfyllas,

–vilka närmare krav som kan ställas avseende kunskap och kompetens,

–en kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem,

–vilka krav som kan ställas i fråga om standarder för värdering av säkerheter och vad en kreditgivare ska iaktta när det gäller dokumentation av värderingen,

–vad som ska ingå i en kreditgivares dokumentation av kredit- beslutet i övrigt,

–vilka upplysningar ett företag som driver verksamhet enligt lagen ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverk- samhet och

–sådana avgifter som ska bekosta Finansinspektionens tillsyn och avgifter vid prövning av ansökningar om tillstånd och anmälningar enligt lagen.

Skälen för förslaget: Som redan berörts (se avsnitt 5.4.12–5.4.16) bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, få be- myndigande att meddela närmare föreskrifter i vissa avseenden. Vanligtvis bemyndigar regeringen Finansinspektionen att anta före- skrifterna. I det följande utgår utredningen från att så kommer att bli fallet även när det gäller den föreslagna lagstiftningen.

När det gäller ansökan om tillstånd enligt lagen behöver Finans- inspektionen kunna meddela föreskrifter så att det tydligt framgår, för ett företag som ska söka tillstånd, vilka uppgifter som måste lämnas. Vad som avses med tillstånd enligt bemyndigandet är både ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet enligt lagen och en ansökan om tillstånd till vissa förvärv som ska göras i enlighet med bestämmelserna i 14 kap. 1 och 2 §§ lagen om bank- och finansie- ringsrörelse.

För att kunna pröva om det finns förutsättningar att ge tillstånd att bedriva verksamhet behöver Finansinspektionen få närmare uppgifter om t.ex. ägarförhållanden och personer i ledningen, samt underlag för att bedöma om det finns skäl att anta att den plane- rade verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagen och

261

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

andra författningar som reglerar verksamheten. Sådant underlag kan utgöras av en verksamhetsplan, vars innehåll Finansinspek- tionen närmare preciserar i föreskrifter (jfr 2 kap. 8–14 §§ i Finans- inspektionens föreskrifter och allmänna råd om viss verksamhet med konsumentkrediter [FFFS 2014:8]).

När det gäller kraven på personer i ledningen för ett företag som sysslar med kreditförmedling ställer bolånedirektivet ett särskilt krav på kunskap och kompetens vid prövningen och föreskriver att medlemsstaterna ska fastställa vad som ska gälla i detta avseende i enlighet med direktivets bilaga III, se artikel 29.2 c. Finansinspek- tionen bör alltså få ett bemyndigande att närmare föreskriva vad som ska krävas i det avseendet. I övrigt är avsikten med den före- slagna lagregleringen att prövningen ska ansluta till vad som redan gäller för företag som verkar på finansmarknadens område.

För att precisera kravet på ansvarsförsäkring för kreditförmed- lare behöver inspektionen också kunna meddela närmare föreskrif- ter om hur ansvarsförsäkringen ska vara utformad för att kunna godtas som grund för ett tillstånd att bedriva verksamhet.

Vidare bör Finansinspektionen få möjlighet att närmare före- skriva vad som ska ingå i en anmälan om uppdragsavtal, och även i övrigt vad ett företag, som avser att lämna sådana uppdragsavtal, ska iaktta.

Finansinspektionen bör också ha möjligheter att närmare före- skriva om vilka uppgifter som ska lämnas vid en anmälan från en kreditgivare som har för avsikt att bedriva verksamhet genom filial i ett annat land. Detsamma gäller vad en underrättelse ska innehålla som ska lämnas av en kreditförmedlare som har för avsikt att be- driva verksamhet i ett annat land inom EES, jfr avsnitt 5.4.5. I detta avseende ställer direktivet krav på att kreditförmedlaren ska ange om denne är anknuten till någon eller några kreditgivare och om kreditgivaren tar fullt och villkorslöst ansvar för kreditförmed- larens handlingar, vilket framgår av artikel 32.3. Inom EBA pågår också ett arbete med att ta fram ett formulär för underrättelser enligt bolånedirektivet, som ska kunna användas av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och skapa en gemensam standard för underrättelser. För närvarande har EBA gett ut ett diskussions- underlag som är öppet för kommentarer fram till 12 mars 2015 (se Discussion Paper, Draft requirements on passport notifications

262

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

for credit intermediaries under the Mortgage Credit Directive, EBA/DP/2014/03, 11 December 2014).

Som redan behandlats i avsnittet som berör respektive förslag, är kraven på kreditgivares och kreditförmedlares rörelse när det gäller hederlighet och professionalism, kunskap och kompetens, ersätt- ningssystem, värdering av säkerheter samt dokumentation allmänt hållna och behöver kompletteras av normer på en lägre nivå för att vara praktiskt tillämpbara. Som redan berörts ställer bolånedirekti- vet vissa mer specifika krav när det gäller kunskap och kompetens, som ska fastställas med utgångspunkt i direktivets bilaga III, vilka krav måste iakttas på förordnings- och föreskriftsnivå.

Slutligen bör Finansinspektionen få möjlighet att föreskriva om vilka periodvisa upplysningar företag som står under inspektionens tillsyn ska lämna. De avgifter som ska utgå för tillsynens bedriv- ande och avgifter för prövningar av ansökningar och anmälningar förutsätts föreskrivas i förordning (jfr förordning [2007:1135] om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet och förordning [2001:911] om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen).

Något bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om de registerfrågor som behöver regleras (se avsnitt 5.4.3 och 5.4.11) behövs inte, eftersom detta faller inom regeringens s.k. restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.

5.4.29Överklagande

Förslag: Finansinspektionens beslut ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid över- klagande till kammarrätten. Ett beslut att förelägga någon att lämna upplysningar för att kunna bedöma om en viss verksam- het är tillståndspliktig ska dock inte få överklagas. Finans- inspektionen ska få bestämma att ett beslut om förbud, före- läggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

Skälen för förslaget: Allmänt inom finansmarknadsområdet gäller att de beslut som Finansinspektionen meddelar får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt (jfr prop. 2013/14:107 s. 71 f.). Mot-

263

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

svarande bör gälla även enligt den nya lagen om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter. I vissa näringsrättsliga lagar, t.ex. lagen om värdepappersmarknaden, finns möjlighet att föra en särskild talan om Finansinspektionen inte meddelar ett beslut om tillstånd inom viss tid (26 kap. 2 §). Denna ordning följer dock av det bakomliggande direktivet (MiFID I, se vidare prop. 2006/07:115 s. 523) och har inte ansetts befogad att införa i t.ex. lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. En möjlighet till en sådan dröjsmålstalan bör därför inte införas i den nya lagen om bostads- krediter.

I likhet med vad som gäller enligt t.ex. 17 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse bör överklaganderätten inte omfatta ett föreläggande om att lämna upplysningar om en verksamhet, som behövs för att Finansinspektionen ska kunna bedöma om den är tillståndspliktig.

Finansinspektionen bör få bestämma att beslut om förbud, före- läggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

5.4.30Kravet på sanktioner i bolånedirektivet

Bedömning: Genom den näringsrättsliga reglering som föreslås kommer samtliga kreditgivare och kreditförmedlare av bostads- krediter att stå under Finansinspektionens tillsyn och inspek- tionen kommer ha möjligheter att ingripa vid överträdelser av de bestämmelser som genomför bolånedirektivet. Någon ytter- ligare författningsreglering av bolånedirektivets krav på tillräck- liga sanktioner behövs inte.

Skälen för bedömningen: I artikel 38 föreskrivs, på sedvanligt sätt när det gäller EU-direktiv, att medlemsstaterna ska fastställa sank- tioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som antas för genomförande av direktivet. Sanktionerna ska vidare vara effek- tiva, proportionella och avskräckande.

Genom ett införande av tillståndsplikt för samtliga kreditgivare av bostadskrediter kommer all sådan kreditgivning att stå under tillsyn av Finansinspektionen, vilket inkluderar efterlevnaden av bestämmelserna i konsumentkreditlagen, se närmare i avsnitt 5.3.22 och 5.4.18. Som berörs i de avsnitten kommer alltså såväl Konsu-

264

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

mentverket/Konsumentombudsmannen som Finansinspektionen att ha delvis överlappande möjligheter att ingripa mot en kredit- givare eller en kreditförmedlare som inte iakttar sina skyldigheter enligt konsumentkreditlagen. Överträdelser av det regelverk som införs i den nya näringsrättsliga lagen för att genomföra bolåne- direktivets krav kommer att bli föremål för tillsyn av Finansinspek- tionen, som har möjlighet att ingripa på ett nyanserat sätt vid olika överträdelser.

Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att de bestämmel- ser som föreslås för att genomföra bolånedirektivet är sanktione- rade på ett sätt som uppfyller direktivets krav.

Enligt direktivets artikel 38.2 ska också de behöriga myndig- heterna i medlemsstaterna ges möjlighet att offentliggöra administ- rativa sanktioner som påförs för överträdelser av bestämmelser som genomför direktivet. Något genomförande av denna bestämmelse behövs inte, eftersom domar och myndigheters beslut är offentliga i Sverige. Domar och beslut publiceras också bl.a. på myndigheter- nas hemsidor. Någon åtgärd för att genomföra direktivet behövs alltså inte.

5.5Vissa andra bestämmelser i direktivet

5.5.1Finansiell utbildning av konsumenter

Bedömning: Bolånedirektivets bestämmelse om finansiell utbild- ning av konsumenter kräver inga genomförandeåtgärder.

Skälen för bedömningen: Enligt direktivets artikel 6 ska medlems- staterna främja åtgärder för att stödja utbildning av konsumenter när det gäller ansvarsfullt låntagande och skuldhantering, särskilt avseende bolån. Det anges vidare att det är nödvändigt med tydlig och allmän information om kreditgivningsprocessen, samt informa- tion om den vägledning som konsumentorganisationer och natio- nella myndigheter kan ge konsumenter. Artikel 6.2 avser vad kom- missionen ska göra för att vidareutveckla medlemsstaternas praxis när det gäller finansiell utbildning.

Konsumentstödet i Sverige är uppbyggt både som statlig och kommunal verksamhet. Konsumentverket är den centrala myndig-

265

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

heten på konsumentområdet vars övergripande målsättning är med- vetna och säkra konsumenter. Det finansiella området är prioriterat för verkets satsningar under de kommande åren. Allmän informa- tion om låneavtal finns på t.ex. Konsumentverkets hemsida, med hänvisning till den kommunala konsumentvägledningen och till Konsumenternas Bank- och finansbyrås webbplats. Byrån är en stiftelse vars ändamål är att driva opartisk och självständig vägled- ning för konsumenter bl.a. i frågor som rör kreditinstitut. Byrån erbjuder alltså både allmän information på sin hemsida och vägled- ning för enskilda konsumenter. Även Finansinspektionen arbetar med att stärka konsumentskyddet på det finansiella området, bl.a. genom utbildning av konsumenter, vilket ska öka konsumenternas medvetenhet och kunskaper inom det privatekonomiska området. Arbete bedrivs i samverkan med andra myndigheter, företag och organisationer och har bl.a. fokuserat på utbildning av fackliga ombudsmän, studieledare i studieförbund och representanter från pensionärsorganisationer. Inom ramen för arbetet pågår också ett flertal skolprojekt (se t.ex. Finansinspektionens rapport Konsu- mentskyddet på finansmarknaden, 15 maj 2014, s. 9).

Sammanfattningsvis anser utredningen att direktivets krav angå- ende finansiell utbildning av konsumenter redan är uppfyllt. Några genomförandeåtgärder behövs därmed inte.

5.5.2Pålitliga och flexibla marknader

Bedömning: Bolånedirektivets bestämmelse om pålitliga och flexibla marknader kräver inga särskilda genomförandeåtgärder, utom såvitt redan redogjorts för i avsnitt 5.4.16.

Skälen för bedömningen: Artikel 26.1 innehåller ett krav på att medlemsstaterna ska ha lämpliga mekanismer på plats för att säker- ställa att fordran på säkerheten kan drivas in av kreditgivare eller å deras vägnar.

Bestämmelser om verkställighet och utmätning finns i 3 och 4 kap. utsökningsbalken (1981:774). Mekanismer för att en fordran ska kunna drivas in finns alltså redan på plats enligt gällande svensk rätt.

266

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

I artikel 26.1 anges vidare att kreditgivare ska ha register över de fastighetstyper som godtas som säkerhet samt vilken policy för tecknande av hypotekslån man tillämpar. Detta krav på kreditgivare bör genomföras i den näringsrättsliga lagstiftning som behövs för genomförande av direktivet, se förslagen i avsnitt 5.4.16.

Artikel 26.2 innehåller en bestämmelse om att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att statistiskt övervaka bostadsmarknaden och uppmuntra till utarbetande och användning av särskilda pris- index som kan vara privata eller offentliga.

I Sverige finns omfattande statistik över bostadsmarknaden. Den officiella statistik som tas fram av Statistiska centralbyrån (SCB) visar t.ex. fastighetsprisindex med utgångspunkt från lag- fartsärenden. SCB samlar också in och behandlar statistik från mäklare på uppdrag av Svensk Mäklarstatistik AB. Företaget har bildats genom ett branschinitiativ och uppgifterna som ligger till grund för statistisken är försäljningssiffror som rapporteras in av de enskilda mäklarna. Statistiken täcker cirka 80 procent av alla försäljningar genom mäklare (se www.maklarstatistik.se).

Boverket är förvaltningsmyndighet för frågor om bl.a. boende och bostadsfinansiering. Verket ska därmed bl.a. aktualisera stati- stik, följa och analysera utvecklingen på bostadsmarknaden, såväl i nationellt perspektiv som på regional nivå (1 och 3 §§ förordning [2012:546] med instruktion för Boverket). Boverket publicerar regelbundet marknadsrapporter som rör olika frågor om boende, t.ex. bostadsprisernas utveckling och hushållens belåning för bostads- ändamål.

Den övervakning, både privat och offentlig, som redan sker, bör anses vara tillräcklig för att direktivets krav i denna del ska vara upp- fyllt. Några genomförandeåtgärder bedöms därför inte behövas.

5.5.3Försenad betalning och utmätning

Bedömning: Gällande svensk rätt i bl.a. utsökningsbalken (1981:774) och olika myndigheters arbete med konsumentstöd samt gällande branschpraxis innebär att inga ytterligare genom- förandeåtgärder behövs till följd av direktivets bestämmelser om försenad betalning och utmätning.

267

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Skälen för bedömningen:

Uppmuntran att medge skäliga anstånd

Enligt artikel 28.1 ska medlemsstaterna införa åtgärder för att upp- muntra kreditgivare att medge skäliga anstånd innan utmätnings- förfaranden inleds.

Eftersom direktivet i denna del är allmänt hållet får det upp- fattas så att medlemsstaterna har relativt stort utrymme att avgöra vad som är en ”uppmuntrande” åtgärd. Vidare bör direktivet tolkas så att behovet av åtgärder bör avvägas mot kreditgivarnas berätti- gade intresse av att få betalt för sina fordringar – direktivet inne- håller ju också ett krav på medlemsstaterna att ha mekanismer på plats för att säkerställa att fordran på säkerheten kan drivas in (arti- kel 26). Man bör också kunna utgå ifrån att om det i en medlems- stat redan finns en sund praxis på marknaden där kreditgivarna ger skäliga anstånd innan kreditavtalet sägs upp och utmätningsåtgär- der tar vid, så behövs inga särskilda åtgärder för uppmuntran.

För det första kan anmärkas att svenska kreditgivare är bundna av konsumentkreditlagens reglering av betalning i förtid. Betalning i förtid regleras i 33 § i lagen och kan utkrävas endast under vissa förutsättningar. Vid förtidsbetalning gäller vidare en uppsägnings- tid om fyra veckor (34 §). Genom denna reglering kan konsumen- ten alltså sägas få ett visst anstånd.

Vidare är branschpraxis sådan att flera påminnelser sänds ut innan några andra åtgärder vidtas. Redan p.g.a. detta bör det knappast för närvarande krävas några uppmuntrande åtgärder för att uppnå syftet med skäliga anstånd i Sverige. Både Konsumentverket och Finansinspektionen arbetar med konsumentskydd och har möjlig- het att vidta åtgärder om det skulle krävas. För närvarande pågår också ett arbete inom EBA med att anta riktlinjer (guidelines) avseende kreditgivares hantering av betalningsförsummelser i syfte att stödja genomförandet av artikel 28 i bolånedirektivet (se vidare Consultation Paper on Draft Guidelines on arrears and foreclosure, EBA/CP/2014/43, 12 December 2014). Sådana riktlinjer gäller i Sverige på samma sätt som en myndigheters allmänna råd. Rikt- linjerna i sig kommer alltså att innebära en åtgärd för uppmuntran av skäliga anstånd i enlighet med artikel 28.

268

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Avgifter vid betalningsförsummelse

Artikel 28.2 och 28.3 avser medlemsstaternas reglering av avgifter som en kreditgivare kan ta ut vid betalningsförsummelse. Av bestämmelserna följer att det är tillåtet för medlemsstaterna att antingen bestämma att kreditgivaren inte får ta ut högre avgifter än de kostnader som faktiskt uppstått för kreditgivaren till följd av betalningsförsummelsen, eller att tillåta att avgifterna är högre än så, under förutsättning att ett tak för avgiftens storlek bestäms.

Enligt gällande svensk rätt tillämpas ett tak för de avgifter som får tas ut vid betalningsförsummelse enligt lagen (1981:739) om er- sättning för inkassokostnader m.m. Några åtgärder för att anpassa svensk rätt till direktivets krav behövs alltså inte.

Enligt artikel 28.4 får medlemsstaterna inte förhindra parterna i ett kreditavtal från att komma överens om att kreditgivaren som återbetalning av lånet kan acceptera att som full betalning av kredit- beloppet ta emot säkerheten eller intäkter från en försäljning av säkerheten. Något hinder för sådana överenskommelser finns inte enligt gällande svensk rätt.

Bästa möjliga pris för utmätt egendom

I artikel 28.5 anges att medlemsstaterna ska ha förfaranden för att möjliggöra att bästa möjliga pris kan fås ut för den utmätta säker- heten. Bestämmelser om försäljning av utmätt fast egendom finns i 12 kap. utsökningsbalken. Enligt 12 kap. 32 § ska det s.k. skydds- beloppet (fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen samt förrättningskostnaderna, 12 kap. 29 §) alltid täckas av köpeskillingen. Även om skyddsbeloppet blir täckt, får ett bud inte accepteras om det är sannolikt att ett avsevärt högre pris kan uppnås (12 kap. 40 §). För lös egendom (t.ex. bostadsrätt) gäller motsvarande bestämmelser (9 kap. 4 § utsökningsbalken). Utmätt lös egendom kan också säljas underhand om det är sannolikt att högre köpe- skilling kan uppnås på det sättet (9 kap. 8 §). Dessa bestämmelser bör anses innebära att förfarandet vid försäljning av en utmätt bostad möjliggör att bästa möjliga pris kan uppnås.

Vidare ska enligt artikel 28.5 medlemsstaterna se till att det införs åtgärder för att underlätta återbetalning, som ett skydd för konsu- menten. Inom ramen för den kommunala budget- och skuldrådgiv-

269

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

ningen kan en skuldsatt individ få hjälp med bl.a. att se över sin ekonomi för att kunna återbetala sina skulder och förhandla med fordringsägare för frivilliga uppgörelser. Som en yttersta åtgärd för en överskuldsatt individ finns möjlighet till skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (2006:548).15

5.5.4Mekanismer för tvistlösning

Bedömning: Möjligheten att få en tvist prövad vid Allmänna reklamationsnämnden (ARN) och samarbetet mellan alternativa tvistlösningsorgan inom det europeiska nätverket FIN-NET innebär att bestämmelserna i artikel 39 i bolånedirektivet, om mekanismer för tvistlösning, inte kräver något genomförande.

Skälen för bedömningen: I artikel 39 ställs krav på att medlems- staterna ska sörja för att lämpliga och effektiva klagomåls- och tvistlösningsförfaranden inrättas för tvistlösning utanför domstol av konsumenttvister avseende kreditavtal. Det ska finnas möjlighet att få tvister med kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda repre- sentanter prövade. Befintliga organ får användas om så är lämpligt. Medlemsstaterna ska kräva att de alternativa tvistlösningsorganen samarbetar för att lösa gränsöverskridande tvister.

ARN är en statlig myndighet som utan avgift prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Vissa tvister prövas inte av ARN, men tvister om konsumentkrediter hör inte till något undan- tag. Verksamheten vid ARN ansågs vara tillräcklig för att uppfylla konsumentkreditdirektivets krav på tillgång till alternativ tvist- lösning (prop. 2009/10:242 s. 79 f.). ARN samarbetar med andra alternativa tvistlösningsorgan i nätverket FIN-NET, som har bildats för sådana organ som prövar finansiella tvister. Kravet på samarbete för att lösa gränsöverskridande tvister är därmed uppfyllt. Några ytterligare åtgärder för att genomföra artikel 39 behövs därmed inte.

15 Så länge en fordran är förenad med panträtt kan den dock inte omfattas av skuldsane- ringen, se 7 §.

270

6Andra närliggande frågor om bostadskrediter

6.1Inledning

På regeringens uppdrag har Finansinspektionen lämnat sin bedöm- ning av två frågor som rör bostadskrediter och som utredningen, enligt kommittédirektiven, ska överväga vidare. Det gäller Finans- inspektionens rapporter Ökad öppenhet om bolåneräntan (septem- ber 2013) och Individuellt anpassad amorteringsplan (oktober 2013).

I rapporterna föreslår Finansinspektionen vissa åtgärder vars syfte är att öka konsumentens insyn i de faktorer som påverkar den ränta som erbjuds för en bostadskredit respektive att skapa för- utsättningar för en sundare amorteringskultur. Utredningen har haft i uppdrag dels att analysera förslagen i ljuset av bolånedirektivet, dels bedöma om det krävs lagstiftningsåtgärder för att genomföra för- slagen och i så fall lämna författningsförslag. Det har dock inte ingått i utredningens uppdrag att överväga ett tvingande amorte- ringskrav. Vidare har utredningen fått i uppdrag att överväga en fråga om huruvida en sund amorteringskultur påverkas av bestäm- melsen i 17 § andra stycket konsumentkreditlagen.

6.2Ökad öppenhet om bolåneräntan

6.2.1Finansinspektionens rapport

Finansinspektionen framhåller inledningsvis i rapporten att ett bostadskreditavtal oftast är det största ekonomiska åtagande ett hushåll gör och att en stor del av de svenska hushållen ingår sådana avtal. Den erbjudna räntan spelar därför stor roll för hushållens ekonomi över lag. Samtidigt är de flesta konsumenters kunskap om

271

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

räntesättningen för bolån låg. Den möjlighet som finns till insyn är bristfällig. Flertalet stora kreditgivare publicerar s.k. listräntor, men dessa visar ofta inte på det verkliga ränteläget hos kreditgivarens kunder.

Finansinspektionen föreslår mot denna bakgrund att konsu- menten ska få individuellt anpassad information och förklaringar om faktorer som påverkar den ränta som erbjuds. Kreditgivaren ska informera och förklara

den genomsnittliga faktiska räntan för den egna bankens nya bolåneavtal för motsvarande räntebindningstid som konsumen- ten har valt,

bankens kostnad för bolån (som procentenheter av räntan) för motsvarande räntebindningstid som konsumenten har valt och

de konsumentspecifika faktorer som banken tar hänsyn till i sitt beslut om bolåneränta.

Bankens genomsnittliga faktiska ränta och kostnad för bolån ska uppdateras åtminstone månadsvis.

I de fall andra produkter utöver bolånet erbjuds, ska kredit- givaren tydliggöra kostnaden för varje enskild produkt och särskilja denna från den eventuella rabatt som konsumenten får på sin bo- låneränta i utbyte mot att köpa produkterna.

Fler detaljer om Finansinspektionens förslag redovisas i utred- ningens egen bedömning i skilda delar.

Finansinspektionen överväger i sin rapport olika författnings- tekniska lösningar på hur informations- och förklaringsskyldig- heten skulle kunna föreskrivas för kreditgivarna. Finansinspek- tionen förordar att skyldigheten införs i konsumentkreditlagen, eftersom det är den lagstiftning som i första hand omfattar kredit- givarens skyldigheter mot den enskilde konsumenten. Ett annat alternativ som nämns är att Finansinspektionen, med stöd av be- myndiganden i lagen om bank- och finansieringsrörelse, antar före- skrifter som omfattar den föreslagna informations- och förklarings- skyldigheten. Finansinspektionen anser dock att detta, även om det vore juridiskt möjligt, vore mindre lämpligt. Inspektionen anför bl.a. att konsumentkreditlagen är den reglering som tar sikte på det enskilda kreditavtalet och förhållandet till konsumenten, medan lagen om bank- och finansieringsrörelse behandlar konsument-

272

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

skydd ur perspektivet att bankens rörelse ska vara sund och att kreditinstitutet ska kunna fullgöra ingångna avtal. Eftersom vissa aspekter av den föreslagna förklaringsskyldigheten redan täcks av konsumentkreditlagens bestämmelse om god kreditgivningssed riskerar en reglering från Finansinspektionens sida att bli en dubbel- reglering. Slutligen anser Finansinspektionen att frågan om kredit- givarnas upplysningar kring sina finansieringskostnader är en fråga av sådan art att det i första hand är riksdagen som bör besluta om den.

6.2.2Föreskrifter om öppenhet om bolåneräntan

Efter att rapporten publicerades har Finansinspektionen den 16 feb- ruari 2015 meddelat föreskrifter och allmänna råd om information om ränta på bostadskrediter (FFFS 2015:1). De nya föreskrifterna innebär, för det första, att kreditinstituten m.fl. företag som er- bjuder bostadskrediter till konsumenter ska publicera uppgifter om den genomsnittliga bolåneräntan på sina webbplatser. Genomsnitt- liga räntor ska tas fram per kalendermånad och redovisas för de olika räntebindningstider företaget erbjuder. De genomsnittliga räntorna ska beräknas på bostadskreditavtal där räntan under kalen- dermånaden bestämts för första gången, vid en omförhandling av ett kreditavtal eller vid en förlängning av ett kreditavtal. Enligt före- skrifterna ska företagen också informera om vilka omständigheter hänförliga till konsumenten, krediten och säkerheten som företaget beaktar när det erbjuder en ränta på en bostadskredit. Föreskrifterna och de allmänna råden träder i kraft den 1 juni 2015.

Föreskrifterna föregicks av ett remissförfarande under vilket ett antal myndigheter och organisationer fick lämna synpunkter på förslagen. De flesta av remissinstanserna tillstyrkte då förslaget, eller var positiva till det som helhet, dock med synpunkter på ut- formningen av föreskrifterna i vissa delar. Bankföreningen anförde dock att den information som följer av de föreslagna föreskrifterna inte nödvändigtvis underlättar för konsumenten utan snarare kan medföra en risk för ett oproportionerligt fokus på den genom- snittliga räntan utan förståelse för de mycket varierande faktorer som ligger bakom den individuella räntesättningen.

Konkurrensverket avstyrkte förslaget, i vart fall i den föreslagna formen. Konkurrensverket anförde att en reglerad informations-

273

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

givning kan ge negativa konsekvenser för konkurrensen. Infor- mationen kan, enligt verket, leda till att konkurrerande aktörer får större kännedom om exempelvis varandras marginaler och mark- nadsstrategier och att aktörerna därmed kan samordna sig, även utan några uttalade överenskommelser. Hur stor risken är för en sådan effekt är enligt verket beroende av vilken sorts marknad som informationen gäller. Bolånemarknaden karaktäriseras dock, enligt verket, av några få aktörer och trögrörliga kunder, där risken för samordning blir större.

6.2.3Utredningens överväganden och förslag

Förslag: I ett erbjudande som avses vara bindande för kredit- givaren ska konsumenten få en förklaring om vilka faktorer som påverkat den erbjudna räntan. Förklaringen ska innefatta infor- mation om

–den genomsnittliga räntan för de bostadskrediter med samma räntebindningstid som den konsumenten erbjuds som kredit- givaren avtalat om under de närmast föregående tolv måna- derna, redovisad per månad,

–bankens finansieringskostnad för bostadskrediter med samma räntebindningstid som den konsumenten erbjuds och

–vilka faktorer hänförliga till konsumenten, krediten och säker- heten som banken har tagit hänsyn till vid bestämmandet av den ränta som erbjuds konsumenten.

Kreditgivare som erbjuder andra finansiella produkter tillsam- mans med en bostadskredit ska i ett bindande erbjudande för- klara för konsumenten vilken ränta konsumenten hade blivit erbjuden om ett bostadskreditavtal hade ingåtts utan de övriga erbjudna produkterna. Förklaringen ska innefatta information om vilka avgifter och andra kostnader som var och en av de andra produkterna medför.

Om konsumenten begär att få sådana förklaringar under bostadskreditavtalets löptid, ska kreditgivaren tillhandahålla dem så snart som möjligt.

274

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

Skälen för förslaget: Utredningen gör till att börja med bedöm- ningen att bolånedirektivet inte hindrar en nationell reglering av de frågor som berörs av Finansinspektionens förslag, eftersom bolåne- direktivet inte omfattar frågor om denna slags information kring räntesättningen eller förklaringar till konsumenten om vilka faktorer som påverkat räntan. Sådan tillkommande information och förkla- ringar måste dock lämnas vid sidan av det till fullo harmoniserade EU-faktabladet, se ingressats 42. En utökad förklaringsplikt avse- ende den erbjudna räntan och prissättningen av olika paketerade produkter ligger för övrigt i linje med både artikel 16 om tillräck- liga förklaringar och artikel 12 om förbud mot kopplingsförbehåll.

Det kan anmärkas att förbudet mot kopplingsförbehåll i sig innebär att en viss transparens uppnås avseende bankernas prissätt- ning och räntevillkor av paketerbjudanden, eftersom konsumenten alltid kommer att kunna ta del av ett erbjudande som enbart avser bostadskrediten och då kan jämföra räntan som erbjuds med räntan i ett erbjudet paket. Finansinspektionens förslag när det gäller paketerbjudanden går dock längre än så, eftersom kreditgivaren ska visa på vilka kostnader de enskilda delarna i paketet medför.

Vissa delar av den informations- och förklaringsskyldighet som föreslås skulle, som Finansinspektionen också påpekar, kunna ingå i den förklaringsskyldighet som följer av 6 § konsumentkredit- lagen. I första hand torde detta gälla prissättningen av erbjudna paket, eftersom förklaringsskyldigheten i första hand avser att kon- sumenten ska kunna avgöra om kreditavtalet passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation (prop. 2009/10:242 s. 91). Förkla- ringsskyldigheten avser dock endast kreditavtalet i sig, inte övriga produkter. Kreditgivarens ställningstaganden som ligger bakom en erbjuden ränta omfattas inte heller av förklaringsskyldigheten och inte heller information om vilka räntor eller andra villkor som er- bjuds andra konsumenter. De krav som finns på kreditgivaren enligt gällande rätt är alltså inte tillräckliga för att tillförsäkra kon- sumenten den information och de förklaringar som Finansinspek- tionens förslag omfattar.

Enligt utredningen står det vidare klart att de föreskrifter och allmänna råd som Finansinspektionen nyligen meddelat om publi- cering av uppgifter om genomsnittlig ränta m.m. på kreditgivarens webbplats inte ersätter förslaget som framställs i rapporten, även om syftet är detsamma. Detta har heller inte varit avsikten. Finans-

275

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

inspektionen har i stället sett föreskrifterna och de allmänna råden som ett första steg mot en ökad konsumentinsikt i räntesättningen.

Utredningen ansluter sig till Finansinspektionens bedömning att ju bättre informationsunderlag en konsument har, desto bättre möjlighet har konsumenten att jämföra olika erbjudanden och för- handla med en eller flera kreditgivare om villkoren. En individuali- serad förklaringsplikt kommer att innebära det bästa kunskaps- underlaget för konsumenten eftersom denne då har störst möjlig- het att tillgodogöra sig informationen och uppgifterna då är base- rade på de särskilda förhållanden som gäller just för honom eller henne. Utredningen har övervägt de synpunkter som Konkurrens- verket framförde under remissrundan om att en utökad informa- tionsplikt samtidigt kan leda till en konkurrensnackdel genom att marknadsaktörerna samordnar sin prissättning. Sådana risker torde dock vara avsevärt mindre om informationen ges till enskilda kon- sumenter än om den publiceras allmänt på internet. Utredningen har därför inte funnit att Konkurrensverkets invändningar är till- räckliga skäl emot att införa en individualiserad rätt till information och förklaringar om ränte- och prissättning. Finansinspektionens förslag bör alltså genomföras.

Utredningen delar också Finansinspektionens bedömning att det lämpligaste är att införa en informations- och förklaringsskyl- dighet för kreditgivaren i konsumentkreditlagen. Som tidigare an- förts är det en av utredningens utgångspunkter att det är konsu- mentkreditlagen som innehåller, och även fortsättningsvis bör inne- hålla, bl.a. de bestämmelser som kan betecknas som uppförande- regler för kreditgivaren i förhållande till den enskilde konsumenten, medan den näringsrättsliga regleringen bör innehålla bestämmelser som avser kreditgivarens rörelse. Näringsrättsliga bestämmelser kan visserligen påverka konsumentskyddet i stort, och även inne- hålla bestämmelser som syftar till att skydda konsumenterna, men då som kollektiv. Det är alltså inte förenligt med den nuvarande lagregleringens systematik och innehåll att införa bestämmelser avseende kreditgivarens förhållande till den enskilde konsumenten i det näringsrättsliga regelverket, utan dessa hör hemma i konsu- mentkreditlagen.

Som tidigare anförts anser utredningen dock inte att bestämmel- ser i konsumentkreditlagen bör förenas med bemyndiganden för regeringen, eller en myndighet som regeringen bestämmer, att med-

276

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

dela föreskrifter på en lägre normgivningsnivå. Däremot bör nya bestämmelser i konsumentkreditlagen kunna förenas med allmänna råd från de ansvariga myndigheterna, vilket kan vara ett viktigt stöd för tillämparen och bidra till en enhetlig rättstillämpning.

Utredningen anser att det innehåll i informationen som Finans- inspektionen föreslår i huvudsak är ändamålsenligt. Enligt utred- ningen kan dock informationen om kreditgivarens kostnader för bolån begränsas till kreditgivarens finansieringskostnader. Skillna- den är att i bankens hela kostnad för bolån ingår även kostnader för personal, lokaler och administration av bolån, och inte bara den kostnad banken har för att finansiera kreditbeloppet. En beräkning av samtliga kostnader för ett bolån är mer komplex och kommer att innebära större kostnader för kreditgivarna. Fler parametrar i beräkningen gör också att jämförbarheten mellan olika kreditgiva- res kostnader minskar. För en konsument torde det vara kredit- beloppets finansieringskostnad jämfört med vad konsumenten själv får betala till kreditgivaren som är av störst intresse.

Utredningen anser vidare att det uttryckligen bör framgå att de konsumentspecifika faktorer som avses är faktorer hänförliga till konsumenten, säkerheten och krediten. Detta är i linje med Finans- inspektionens nyligen meddelade föreskrifter och allmänna råd om den information som ska publiceras på kreditgivarens webbplats, även om informationen på webbplatsen naturligtvis får hållas mer generell.

Utredningen har sammanfattningsvis utgått ifrån att konsumen- ten behöver få information och förklaringar om

–den genomsnittliga räntan för de bostadskrediter som kredit- givaren avtalat om under de närmast föregående tolv månaderna med samma räntebindningstid som den konsumenten blivit er- bjuden, redovisad per månad,

–bankens finansieringskostnad för bostadskrediter med samma räntebindningstid som den konsumenten blivit erbjuden,

–vilka faktorer hänförliga till konsumenten, krediten och säker- heten som banken har tagit hänsyn till vid bestämmandet av den ränta som erbjuds,

277

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

–vilken ränta konsumenten hade blivit erbjuden om bostads- kreditavtalet erbjudits utan andra produkter eller tjänster, som det i förekommande fall paketerats med, och

–vilka avgifter och kostnader som de enskilda delarna i ett erbju- det paket medför.

Finansinspektionen föreslår att förklaringarna och informationen om räntan inte ska behöva ges om konsumenten aktivt avböjer att få den. En författningsreglering skulle i linje med detta kunna ut- formas så att informationen lämnas på begäran, men att konsumen- ten alltid måste få vissa grundläggande upplysningar för att kunna ta ställning till om han eller hon vill ha den fullständiga informa- tionen och förklaringarna.

En sådan reglering kan ha den fördelen att konsumenten ges valfrihet och inte behöver ta emot information som han eller hon själv inte vill ha och därmed kanske inte kommer att ta till sig. Å andra sidan kan det vara svårt för konsumenten att bedöma om informationen skulle kunna vara värdefull eller inte, enbart genom att få vissa grundläggande upplysningar om vad den handlar om. Utredningen föreslår därför att kreditgivaren alltid måste ge infor- mationen. Det finns naturligtvis en risk att konsumenten, även med en sådan reglering, kommer att strunta i att ta del av den. Utredningen anser dock att denna ordning är den som kommer att leda till att flest konsumenter faktiskt får del av informationen.

När det gäller tidpunkten för när informationen ska ges lämnar Finansinspektionen ett par olika alternativ. Ett av dessa är att den ska ges i samband med att konsumenten erbjuds en ränta. Detta ligger i linje med den författningsreglering som behövs för att genomföra bolånedirektivets bestämmelser om bindande erbjudande och betänketid (se 5.3.12) Eftersom konsumenten ska ha möjlighet att under en betänketid om minst sju dagar överväga ett erbjudande om en bostadskredit, bör konsumenten få informationen och för- klaringarna kring räntesättningen senast i samband med att kredit- givaren ger konsumenten ett bindande erbjudande. Utredningen föreslår därför att konsumenten får förklaringen och informationen i det bindande erbjudandet. Förklaringen och informationen kommer därigenom bli underkastad samma formkrav som själva erbjudandet. Detta hindrar givetvis inte att konsumenten och kreditgivaren, eller den som å dennes vägnar presenterar erbjudandet, även i ett tidig-

278

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

are skede diskuterar förutsättningarna för räntesättningen m.m. En sådan diskussion är givetvis önskvärd ur ett konsumentskydds- perspektiv.

Utredningen har gjort samma överväganden avseende tidpunkten för informationen avseende prissättningen av paketerbjudanden.

Finansinspektionen tar också upp frågan om andra tidpunkter då konsumenten kan ha behov av att få information om räntesätt- ningen och prissättningen av produktpaket, och nämner att infor- mationen bör ges även då ett bostadskreditavtal omförhandlas. Utredningen delar Finansinspektionens bedömning att konsumen- ten bör ha rätt att få informationen även under ett kreditavtals löptid. Utredningen har dock valt att utforma författningsförslaget så att konsumenten ges en generell sådan rätt, inte bara om bostads- kreditavtalet aktivt omförhandlas. Informationen kan ju utgöra ett viktigt underlag för konsumenten för att avgöra om konsumenten vill initiera en sådan omförhandling, t.ex. om konsumenten över- väger att byta bank.

6.3En individuellt anpassad amorteringsplan

6.3.1Bakgrund

De svenska hushållens skuldsättning

Bakgrunden till Finansinspektionens rapport och förslag om indivi- duellt anpassad amorteringsplan i oktober 2013 var att de svenska hushållens skuldsättning var hög och att bolånen svarade för den största delen. En hög skuldsättning innebär risker både för de en- skilda hushållen och för den finansiella stabiliteten i stort.

Situationen med en hög skuldsättning för de svenska hushållen har inte förändrats sedan Finansinspektionen lämnade rapporten. De senaste åren har hushållens bolån ökat med 6 procent i årstakt, vilket är mer än både ökningen i BNP och ökningen i hushållens disponibla inkomster. Riksbanken gör bedömningen att hushållens skulder kommer att öka ytterligare. (Riksbankens rapport Finansiell stabilitet 2014:2, s. 12 f., jfr Finansinspektionens ställningstagande i rapporten Stabiliteten i det finansiella systemet, 10 december 2014, s. 39). Även Riksbankens bedömning är att hushållens höga och växande skuldsättning medför risker för den finansiella stabiliteten

279

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

och rekommenderar att Finansinspektionen inför ett amorterings- krav på svenska bolån (a. rapport, se bl.a. sammanfattningen på s. 5). Ett förslag rörande sådana krav har också nyligen presenterats av Finansinspektionen, se avsnitt 6.3.3.

Hushållens amorteringsbeteende

Sedan 2011 ger Finansinspektionen ut resultatet av inspektionens undersökningar och analyser av bolånemarknaden i en årlig bolåne- rapport. Syftet med att särskilt undersöka bolånemarknaden är att beskriva det aktuella läget på marknaden, utvärdera bolånetakets effekter och att analysera utvecklingen av hushållens skuldsättning. I undersökningen och rapporten lägger inspektionen stor vikt vid att analysera hushållens amorteringsbeteende.

Finansinspektionen redogör bl.a. för följande avseende hus- hållens amortering och belåningsgraderna1 för bolån i rapporten för 2014. Bland hushåll med nya lån har andelen med belåningsgrader mellan 75 och 85 procent ökat jämfört med förra året. Samtidigt har andelen av dessa hushåll som amorterar minskat. Av hushåll med nya lån och belåningsgrader över 75 procent är det åtta av tio hushåll som amorterar på sitt lån. Detta är en minskning från förra året, då nio av tio amorterade, men högre än året dessförinnan. Av samtliga bolån i bolånestocken har andelen lån med belåningsgrader över 85 procent minskat, samtidigt som andelen hushåll med belå- ningsgrader mellan 51 och 75 procent har ökat. Av de hushåll som har en belåningsgrad under 75 procent amorterar cirka 40 procent. Av alla hushåll med lån som ingår i bolånestocken amorterar 62 pro- cent, vilket är en något större andel än för nya lån. Detta kan bero på att kreditgivarna, i olika utsträckning, medger amorteringsfrihet särskilt under en första period av låneavtalet. (Den svenska bolåne- marknaden 2014, april 2014, s. 3 och 8, jfr Finansinspektionens remisspromemoria Förslag till nya regler om krav på amortering av bolån, FI Dnr 14-16628, s. 13–15).

En enkät avseende amortering ställd till vissa kreditinstitut som Finansinspektionen utfört under hösten 2014 tyder på att andelen hushåll som amorterar har ökat under 2014, oavsett belåningsgrad.

1 Med begreppet belåningsgrad avses hur stor del av bostadens marknadsvärde, uttryckt i procent, som är belånad.

280

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

Siffrorna baseras dock på ett mindre underlag än bolånerapportens och resultatet får därför, enligt Finansinspektionen, tolkas med en viss försiktighet (promemoria, FI Dnr 14-15503, jfr ovan anförd remisspromemoria s. 13).

Branschinitiativ för en sund amorteringskultur

För att verka för en sund amorteringskultur utfärdade Svenska Bankföreningen i december 2010 en rekommendation för utlåning till bostäder, som innebar att en låntagare bör amortera på sitt bo- lån på den del som ligger över 75 procent av marknadsvärdet. Rekommendationen reviderades och innebar sedan mars 2014 att bankerna skulle kräva amortering, med amorteringstider på 10–15 år på samtliga bolån med en belåningsgrad över 70 procent (Principer för bolån för att uppnå ett gott konsumentskydd, mars 2014, till- gänglig på Svenska Bankföreningens hemsida www.swedishbankers.se). Konkurrensverket inledde under hösten 2014 en utredning om amorteringsrekommendationerna kunde strida mot reglerna om konkurrensbegränsande samarbete i 2 kap. 1 § konkurrenslagen och artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (se Konkurrensverkets faktablad om utredningen, dnr 674/2014). Bankföreningen drog därefter tillbaka amorteringsrekommenda- tionerna.

Sedan Finansinspektionen lämnade rapporten om en individuellt anpassad amorteringsplan, har Svenska Bankföreningen också läm- nat en rekommendation om amorteringsplan till sina medlemmar (Rekommendation om individuella amorteringsplaner för bolån, mars 2014, tillgänglig på Bankföreningens hemsida enligt ovan). Bankföreningens rekommendation om individuella amorterings- planer kan vara en bidragande orsak till att andelen hushåll som amorterar kan ha ökat under 2014, tillsammans med en intensiv mediedebatt om amorteringar, enligt Finansinspektionen (prome- moria FI Dnr 14-15503).

281

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

6.3.2Finansinspektionens rapport

Finansinspektionen föreslår att bolåneföretagen ska ge, och för konsumenten motivera, en individuellt anpassad amorteringsplan. Den slutliga amorteringsplanen ska föregås av en diskussion om amortering mellan bolåneföretaget och låntagaren. Diskussionen ska omfatta ett antal alternativa amorteringsplaner. Såväl den före- slagna amorteringsplanen som de alternativa ska beskrivas med enkla räkneexempel. Den av bolåneföretaget slutligt föreslagna amorte- ringsplanen ska ligga i konsumentens långsiktiga intresse. Finans- inspektionen vill på det sättet öka konsumenternas medvetenhet och kunskap om betydelsen av amortering och därigenom främja sundhet och stabilitet på de finansiella marknaderna. Finansinspek- tionen menar att hushållen inte får tillräcklig information om vad skuldsättningen i form av ett bolån innebär på lång sikt. Hur stor skulden är den dag man går i pension kommer t.ex. att få stor bety- delse för privatekonomin för de allra flesta. Konsumtion, sparande och amortering måste därför planeras över en längre tid.

När det gäller författningsreglering av förslaget anför Finans- inspektionen att regleringen i och för sig liknar befintliga konsu- menträttsliga bestämmelser som återfinns i konsumentkreditlagen. Finansinspektionen menar dock att regleringens syfte i princip är att främja sundhet och stabilitet på finansmarknaden, och att det lämpligaste därmed är att införa föreskrifter med stöd av bemyn- digande i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Finansinspek- tionen anser emellertid att sådana föreskrifter skulle stå i strid med konsumentkreditlagens bestämmelser avseende information före ett kreditavtal (8 §) och rätten att få en betalningsplan (16 §), som enligt lagens 4 § inte gäller för bostadskrediter. Finansinspektionen menar därför att konsumentkreditlagen måste ändras. Inspektionen anför även att endast den ändringen att bostadskrediter skulle komma att omfattas av den nämnda bestämmelsen om betalnings- plan inte skulle innebära att syftet med förslagen uppnås, eftersom denna bestämmelse inte innefattar något krav på diskussioner kring betydelsen av amortering eller olika alternativa sätt att amortera.

282

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

6.3.3Kommande föreskrifter om amorteringskrav

Under utredningstiden har Finansinspektionen, bl.a. efter över- läggningar i det s.k. Finansiella stabilitetsrådet, under hösten 2014 meddelat att man avser att införa en reglering med tvingande amor- teringskrav. Inspektionen har i mars 2015 lämnat ett förslag till föreskrifter på remiss (se remissexemplar 2015-03-11 och remiss- promemoria, Förslag till nya regler om krav på amortering av bolån, FI dnr 14-16628). Kravet på amortering riktar sig till bl.a. banker och kreditmarknadsföretag. Förslaget innebär ett krav på amorte- ring på bolån där kredittagaren sammanlagt har tagit lån med bosta- den som säkerhet som är större än 50 procent av bostadens mark- nadsvärde. Amorteringskraven ska inte tillämpas om ett befintligt lån endast flyttas till en annan bank. Om belåningsgraden över- stiger 70 procent ska amortering ske med ett belopp per år som motsvarar 2 procent av lånebeloppet per år. Om belåningsgraden är mellan 50 och 70 procent ska amortering krävas med 1 procent av lånebeloppet per år. Amorteringskraven föreslås träda i kraft den 1 augusti 2015. Den som tar ett nytt bolån efter detta datum ska alltså omfattas av kraven. Om en bostad redan är belånad och bo- lånet utökas med en ny kredit, är det endast det nya kreditbeloppet som ska amorteras, tills det är helt återbetalat eller belåningsgraden nått ned till 50 procent. Amorteringsbeloppet beräknas dock uti- från det sammanlagda lånebelopp som har bostaden som säkerhet (det totala bolånet).

Föreskrifterna medger också undantag från amorteringskraven under en begränsad period, om det finns särskilda skäl. Som exem- pel på sådana särskilda skäl anger inspektionen bl.a. arbetslöshet eller längre sjukskrivningsperioder (se remisspromemorian, s. 37).

Den rättsliga grunden för förslaget är Finansinspektionens be- myndigande att anta föreskrifter med stöd av lagen och förord- ningen om bank- och finansieringsrörelse. Föreskrifterna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2015.

283

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

6.3.4Utredningens överväganden och förslag

Förslag: Kreditgivaren ska senast när ett bindande erbjudande om en bostadskredit lämnas föra en diskussion med konsumen- ten om amortering och i anslutning till det lägga fram ett förslag till en individuellt anpassad amorteringsplan. Amorteringsplanen ska ligga i konsumentens långsiktiga intresse.

Konsumenten kan under bostadskreditavtalets löptid begära att ett nytt förslag på amorteringsplan upprättas, om konsumen- tens förhållanden har förändrats på något sätt som har betydelse för amorteringsvillkoren eller om konsumenten har något annat särskilt skäl.

Bestämmelsen i 17 § andra stycket konsumentkreditlagen, som anger att en kreditgivare har rätt att ändra räntan på den s.k. villkorsändringsdagen vid bostadskrediter med en löptid om minst 30 år, ändras så att den minsta löptiden för att bestämmel- sen ska vara tillämplig blir 10 år.

Skälen för förslaget:

Bolånedirektivets reglering

Bolånedirektivet hindrar inte, som tidigare framhållits, en nationell reglering på områden som inte omfattas av direktivet. Direktivet innehåller inget krav på att konsumenten ska få en amorteringsplan som kan anses fullt ut motsvara Finansinspektionens förslag. I det standardiserade EU-faktabladet (bilaga II till direktivet) ska dock vissa uppgifter om lånets återbetalning anges i avsnitten 5, 6 och 7. I punkten 5 ska betalningsfrekvensen (t.ex. månatlig betalning) anges och antalet avbetalningar. I punkten 6 ska avbetalningarnas storlek anges. Av bilaga B framgår hur kreditgivaren ska fylla i denna del av faktabladet, bl.a. med anvisningar om hur informa- tionen ska ges om beloppet kan komma att ändras under kredit- avtalets löptid. Vidare finns i faktabladets punkt 7 ett avsnitt i vilket ett exempel på en avbetalningsplan ska lämnas ”i tillämpliga fall”. Av bilaga B framgår att denna del endast är obligatorisk i två fall, dels om kreditavtalet innebär att räntebetalningarna skjuts upp och läggs till lånebeloppet så att den upplupna räntan inte åter- betalas i sin helhet, dels om krediträntan är bunden under hela

284

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

kreditavtalets löptid. I denna del anges i bilaga B att medlems- staterna får föreskriva att exemplet på amorteringsplan ska vara obligatoriskt i övriga fall.

Som tidigare har anförts står det enligt bolånedirektivet alltså öppet för medlemsstaterna att föreskriva om informations- och förklaringsplikt i avseenden som inte omfattas av det till fullo harmoniserade EU-faktabladet, med det tillkommande kravet att sådana tillkommande uppgifter måste lämnas vid sidan om EU- faktabladet. Enligt utredningen innebär detta, för det första, att direktivet inte hindrar den föreslagna ordningen med individuellt anpassade amorteringsplaner i de situationer där det enligt direktivet inte finns något krav på kreditgivaren att i EU-faktabladet lämna ett exempel på en avbetalningsplan. I de situationer där det enligt direktivet åligger kreditgivaren att i EU-faktabladet lämna ett exempel på en avbetalningsplan torde det, för det andra, också vara möjligt att nationellt uppställa ett tillkommande krav på upprätt- ande av en individuellt anpassad amorteringsplan, så länge den senare presenteras separat från EU-faktabladet. I ett sådant fall torde kreditgivaren ofta kunna använda många av de uppgifter som tas fram rörande amortering i båda dokumenten. Av naturliga skäl lär det samtidigt kunna uppstå situationer där uppgifterna i de två olika dokumenten, EU-faktabladet och den individuellt anpassade amorteringsplanen, bara överensstämmer delvis. Det beror i så fall på att de uppgifter som efterfrågas inte i alla delar är desamma. En sådan ordning är förstås inte idealisk men den är, enligt utred- ningen, en ofrånkomlig följd av att direktivet är fullharmoniserat i de avseenden som rör utformningen av EU-faktabladet. Det blir då extra viktigt att kreditgivaren omsorgsfullt och pedagogiskt för- klarar innebörden av de två olika dokumenten.

En individuellt anpassad amorteringsplan

Syftet med Finansinspektionens rapport och förslag om en indivi- duellt anpassad amorteringsplan är att åstadkomma en sund amor- teringskultur, och det är detta syfte som också är utgångspunkten för utredningens uppdrag i denna del.

Sedan utredningens kommittédirektiv skrevs har Finansinspek- tionen alltså, som beskrivits ovan, lämnat förslag på remiss som inne- bär tvingande amorteringskrav avseende nya bostadskreditavtal.

285

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

Sådana tvingande krav skulle i och för sig kunna anses uppfylla syftet med att åstadkomma en sund amorteringskultur och inne- bära att tanken med en individuellt anpassad amorteringsplan är överspelad. Utredningen anser dock inte att detta är fallet, utan att de båda åtgärderna kan samverka, samtidigt som de också kommer att ha delvis olika funktioner.

Även för de konsumenter som kommer att amortera i enlighet med Finansinspektionens planerade amorteringskrav, kommer en individuellt anpassad amorteringsplan och de diskussioner som ska föras om betydelsen av amortering och om olika amorteringsalter- nativ att fylla en funktion för att förklara effekterna av amortering- arna på lång sikt. Amorteringsplanen är också tänkt att kunna ha en längre horisont än de framtida amorteringskraven, som kommer att sträcka sig i tiden endast till dess belåningsgraden för fastigheten är 50 procent. Eftersom amorteringsplanen ska vara individuellt an- passad blir den ett mer flexibelt verktyg för konsumenten att be- döma vilka effekter amorteringen kommer att ha på lång sikt. En författningsreglering av ett krav på en individuellt anpassad amor- teringsplan kan också utformas så att denna kan få betydelse för alla bolånetagare, inte bara dem som tecknar ett nytt bolåneavtal. Utredningen återkommer till detta i det följande.

Utredningen anser alltså att Finansinspektionens förslag om en individuellt anpassad amorteringsplan bör genomföras. Utredning- en har tidigare framhållit att kreditgivarens skyldigheter gentemot konsumenten bör regleras i konsumentkreditlagen (se avsnitt 5.2). Även om amorteringsbeteendet hos konsumentkollektivet i stort har betydelse för den finansiella stabiliteten, anser utredningen att den föreslagna individuellt anpassade amorteringsplanen i första hand har betydelse för den enskildes konsumentskydd. Författ- ningsregleringen bör också samspela med övriga bestämmelser om kreditgivarens skyldigheter i samband med ett erbjudande om ett bostadskreditavtal.

Utredningen föreslår därför att det i konsumentkreditlagen ska införas en bestämmelse om att kreditgivaren ska föra en diskussion med konsumenten om amortering och i anslutning till det lägga fram ett förslag på en individuellt anpassad amorteringsplan som ligger i konsumentens långsiktiga intresse. Amorteringsplanen bör ges till konsumenten i en handling eller i någon annan varaktig form. Att lämna ut amorteringsplanen på papper eller i annan var-

286

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

aktig form innebär visserligen en något ökad kostnad för kredit- givaren jämfört med att enbart föra en diskussion om amortering. Utredningen anser dock att ett skriftlighetskrav ändå är till sådan fördel för konsumentskyddet att ett sådant bör införas. Det ligger också i linje med övriga förslag och regleringen i allmänhet i konsu- mentkreditlagen, som ofta förutsätter att information till konsu- menten ges i skriftlig och varaktig form.

Konsumenten bör få ta del av amorteringsplanen och få diskutera amorteringsalternativ senast då ett bindande erbjudande lämnas. Konsumenten kommer då att ha möjlighet att överväga amorte- ringsvillkoren i kreditavtalet tillsammans med det underlag som amorteringsplanen utgör.

Utredningen föreslår vidare att konsumenten ska kunna få kredit- givaren att lägga fram ett förslag till en individuellt anpassad amor- teringsplan även under bostadskreditavtalets löptid, förutsatt att konsumentens förhållanden förändrats, eller att det finns särskilda skäl. Konsumenten kan ha behov att överväga olika amorterings- alternativ på nytt, och bör då kunna få kreditgivarens hjälp med ett underlag för detta. Förslaget i denna del kommer alltså att kunna få effekt även för befintliga bolån. Den föreslagna ordningen kan däri- genom få ett snabbare och större genomslag på bolånemarknaden som helhet än de av Finansinspektionen planerade amorterings- kraven, som bara är avsedda för nya avtal om bostadskrediter.

Möjligheten för konsumenten att även under löptiden få kredit- givaren att lägga fram ett förslag till en individuellt anpassad amor- teringsplan innebär inte att konsumenten medges en ensidig och ovillkorlig rätt att förändra de gällande kreditvillkoren om amorte- ring. En sådan förändring fordrar således att konsumenten träffar en överenskommelse om detta med kreditgivaren. De flesta kredit- givare torde dock normalt vara villiga att ändra amorteringsvillkoren även under kreditavtalets löptid.

Den nu föreslagna ordningen med individuellt anpassade amorte- ringsplaner, liksom de direktivstyrda reglerna om att kreditgivaren i vissa fall ska ge exempel på avbetalningsplaner i EU-faktabladet, kommer att utgöra en särreglering för bostadskrediter som gäller vid sidan av den i 16 § konsumentkreditlagen angivna rätten till en betalningsplan och kraven i 8 § samma lag på förhandsinformation, vilka gäller för övriga konsumentkrediter. Detta klargörs i 4 § samma lag. Några ändringar av dessa bestämmelser krävs därför inte.

287

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

SOU 2015:40

Behövs en ändring i 17 § konsumentkreditlagen?

Enligt kommittédirektiven ska utredningen också överväga om den nuvarande utformningen av 17 § konsumentkreditlagen kan komma i konflikt med intresset av att öka hushållens amorteringstakt.

Enligt 17 § andra stycket konsumentkreditlagen får en kredit- givare ändra en ränta för en bostadskredit vid utgången av en sådan del av avtalstiden då räntan varit bunden (den s.k. villkorsändrings- dagen), förutsatt att detta är avtalat och att bostadskrediten har en löptid om minst 30 år samt att räntan varit bunden under minst tre månader. Bestämmelsen utformades från början med hänsyn tagen till att kreditgivare av bostadskrediter skulle ha möjlighet att ha skuldebrev, och pantsättningar, som löpte över en tid om 30 år eller mer, men samtidigt ha möjlighet att ändra räntan efter exempelvis två eller fem år. Innan dess tecknades i stället skuldebreven på fem eller tio år, för att kreditgivaren skulle ha denna möjlighet, trots att amorteringstiden från början förutsågs vara mycket längre och konsumenten därmed var införstådd med att ett nytt kreditavtal skulle behöva tecknas vid utgången av varje kreditavtalsperiod. Detta medförde administrativa kostnader för kreditgivaren och även besvär för kredittagaren (se vidare bet. 1992/93:LU38, s. 4–8, som utgör motiven till 11 § i 1992 års konsumentkreditlag [1992:830] vars lydelse i nu aktuellt avseende motsvarar 17 § och infördes genom SFS 1993:1214).

En första fråga är således om bestämmelsens utformning kan antas stå i konflikt med intresset av en sund amorteringskultur. Ett argument för detta är att kreditgivaren måste ha krediter med löptider om åtminstone 30 år för att kunna utnyttja bestämmelsens möjlighet att ändra räntan på villkorsändringsdagen, vilket kan tyckas motverka en amortering som går snabbare än 30 år. Å andra sidan bestämmer inte kreditens löptid på vilket sätt amorteringen sker över den långa kredittiden. Amorteringstakten kan t.ex. vara hög i början av kredittiden, så att belåningsgraden sjunker väsent- ligt under t.ex. kreditens första tioårsperiod, och sedan ske i en av- tagande takt (jfr hur amorteringen ska gå till enligt Finansinspek- tionens kommande amorteringskrav). Även i de fall lånet i prakti- ken avses bli slutbetalat på en kortare tid än 30 år, torde det vara möjligt att lägga upp krediten på ett sådant sätt att bestämmelsen i

288

SOU 2015:40

Andra närliggande frågor om bostadskrediter

17 § inte hindrar kreditgivaren från att ändra räntan vid utgången av en räntebindningsperiod.

Även om bestämmelsens utformning alltså inte torde kunna utgöra något absolut hinder mot en sund amorteringskultur, är frågan om det finns några bärande skäl för att upprätthålla kravet om en 30-årig löptid i 17 §. Från branschhåll har en förändring efterfrågats, bl.a. med hänsyn till behovet av att kunna formulera kreditvillkoren på ett enkelt och tydligt sätt även vid kortare löp- tider än 30 år.

Enligt vad utredningen har erfarit så framstår det nuvarande kravet på en 30-årig löptid som överspelat. Utredningen har således inte kunnat finna några bärande skäl mot att bestämmelsen ska kunna tillämpas även vid något kortare löptider, t.ex. tio år, om övriga krav i bestämmelsen kvarstår. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen ändras i enlighet med detta. De praktiska konse- kvenserna av denna förändring torde dock sannolikt bli högst marginella. Skälet till det är att det normalt bör ligga i både konsu- mentens och kreditgivarens intresse att avtala om längre löptider för bolån, eftersom de allra flesta sådana lån inte förutses bli slut- betalda förrän efter trettio år eller mer. Med den föreslagna ord- ningen öppnas dock möjligheten till en något kortare löptid för mindre bolån eller bolån där det av andra skäl kan antas bli aktuellt att amortera klart lånet på kortare tid än 30 år, utan att kreditgivaren förlorar möjligheten att justera räntan på i förväg avtalade villkors- ändringsdagar.

289

7 Konsekvensanalys

7.1Konsekvensanalysens innehåll

I utredningens uppdrag ingår att analysera konsekvenserna av lämnade förslag i enlighet med 14–15 a kommittéförordningen (1998:1474). Eftersom utredningen lämnar författningsförslag ska konsekvensanalysen också göras i enlighet med 6 och 7 §§ förord- ning (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning (15 a § kommittéförordningen).

Förslagen innebär i vissa delar att högre krav ställs på företag som bedriver verksamhet med bostadskrediter. Detta bedöms komma att medföra ekonomiska konsekvenser för företagen i form av högre administrativa kostnader. Regleringen kan också komma att innebära vissa ökade kostnader för det allmänna, i första hand för Finansinspektionen och Konsumentverket. Finansinspektion- ens kostnader kommer dock till stor del att belasta kreditinstituten och kreditförmedlarna genom avgifter för tillstånd och tillsyn.

Utredningen inleder med en redogörelse för de ekonomiska konsekvenser den föreslagna regleringen för med sig. När det gäller konsekvenser för företagen innehåller analysen de olika delar som följer av 7 § förordning om konsekvensutredning vid regelgivning. Vidare redogörs för om förslagen innebär särskilda konsekvenser för små företag. Slutligen görs en analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna (14 § kommittéförordningen).

Utredningen bedömer att följande områden inte berörs av för- slagen (15 § kommittéförordningen).

–Den kommunala självstyrelsen,

–brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet,

–sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet,

–jämställdheten mellan kvinnor och män eller

291

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

– möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Den föreslagna regleringen är i huvudsak en konsekvens av Sveriges medlemskap i EU, och överensstämmer därmed med Sveriges skyl- digheter som följer av anslutningen till EU (6 § 7 förordning om konsekvensutredning vid regelgivning).

Svenska Bankföreningen har bistått utredningen med uppskatt- ningar av kostnaderna för kreditinstitutens del. Utredningen har också haft kontakt med ett par kreditförmedlare som funnits bland de företag som ansökt om tillstånd enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. De företag utredningen haft kontakt med kan betraktas som mindre företag, dvs. företag med som mest tio anställda (jfr Finansinspektionens beslutspromemoria Nya före- skrifter och allmänna råd om viss verksamhet med konsument- krediter, FI Dnr 13-6297, s. 26).

7.2Allmänt om olika regleringsalternativ

Utredningens huvudsakliga uppgift har bestått i att genomföra bo- lånedirektivet. Direktivet är såvitt gäller det resultat som ska upp- nås bindande för medlemsstaterna och måste genomföras i natio- nell rätt, oavsett vilka kostnader det för med sig. Som framgått av utredningens överväganden har det dock i vissa fall funnits olika tänkbara alternativ vid genomförandet av direktivet. Utredningen har i dessa fall övervägt marknadens intresse av konkurrensneutra- litet mellan olika aktörer och av att företagens administrativa kost- nader inte ska öka. Utredningen har samtidigt beaktat det samhälls- ekonomiska intresset av ett högt konsumentskydd. Utredningen har också tagit hänsyn till att högre kostnader för kreditgivarna i många fall kan komma att drabba konsumenterna, genom en högre prissättning. Utredningens förslag är en sammanvägning av dessa olika hänsyn i skilda hänseenden, vilket framgår av utredningens överväganden i kap. 5.

292

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

7.3Ekonomiska konsekvenser för företagen

7.3.1Vilka företag berörs?

De företag som berörs är samtliga kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter. Som tidigare redogjorts för är det åtta kredit- institut som i dag har den helt dominerande andelen av bolåne- marknaden, cirka 97 procent (se avsnitt 3.2). Övriga kreditgivare är i princip också kreditinstitut, dock med en bråkdel av marknaden. Finansinspektionen anger att antalet kreditinstitut som ger bostads- krediter i Sverige är cirka 30 stycken. Inspektionen lämnar följande redogörelse för företagen och deras andel av marknaden i besluts- promemorian till de nyligen antagna föreskrifterna (FFFS 2015:1) om information om bolåneräntan (Finansinspektionens remiss- promemoria Nya regler om information om räntan på bostads- krediter, FI Dnr 14-726, s. 13 f.).

Dessa företag [kreditinstituten] är av varierande storlek och är till olika grad specialiserade på bostadskrediter. I gruppen ingår de fyra svenska storbankerna, med mellan 2 000 och 5 500 miljarder kronor i totala tillgångar. För dem utgör svenska bostadskrediter mellan 5 och 30 procent av deras totala tillgångar, och sammantaget betyder det att de fyra storbankerna innehar 80 procent av marknadsandelarna på den svenska bolånemarknaden. En mindre grupp mellanstora kreditinstitut med balansomslutningar mellan 100 och 400 miljarder kronor uppvisar en något större specialisering på bostadskrediter; mellan 30 och 50 pro- cent av deras tillgångar utgörs av bostadskrediter. Dessa företag har 14 procent av marknaden för bostadskrediter. En stor grupp mindre lokala banker med totala tillgångar på 50 miljarder eller mindre är även de aktiva på bolånemarknaden. För dessa företag utgör bostadskrediter mellan 5 och 35 procent av de totala tillgångarna, men de har bara 3 procent av det totala antalet bostadskrediter i Sverige. Slutligen finns det utländska banker som via sina filialer lämnar bostadskrediter till konsumenter i Sverige. Deras del av marknaden är ungefär 3 procent.

När det gäller kreditinstituten omfattar deras verksamhet med bostadskrediter ofta både kreditgivning och kreditförmedling, efter- som själva kreditgivaren kan vara ett särskilt hypoteksbolag inom bankkoncernen. Banken som har kontakt med kunden är därmed en kreditförmedlare. Framför allt är det bankaktiebolag och spar- banker som hanterar bolån, som kreditgivare eller kreditförmedlare. Dessa företag är omkring 90 stycken av totalt cirka 130 svenska kreditinstitut (jfr Finansinspektionens remisspromemoria Förslag

293

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

till nya regler om krav på amortering av bolån, FI Dnr 14-16628, s. 39 f.).

Som tidigare beskrivits har hittills inte funnits någon samlad näringsrättslig lagstiftning som berör kreditgivare eller kreditför- medlare av konsumentkrediter. Inte heller lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter täcker in alla tänkbara kredit- givare eller kreditförmedlare av konsumentkrediter. Detta gäller även för kreditgivare/-förmedlare av bostadskrediter. Det troligaste är dock att företag som sysslar med kreditgivning till konsumenter i någon större omfattning, utan att vara kreditinstitut, i allmänhet är sådana som tidigare var anmälningspliktiga enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet och numera har beviljats, eller ansökt om, tillstånd att bedriva verksamhet enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Vid en genom- gång av de bolag som beviljats eller ansökt om tillstånd att bedriva sådan verksamhet är det en uppskattning att ett tiotal av dessa före- tag bedriver verksamhet med bostadskrediter. Merparten av dessa aktörer är kreditförmedlare av bostadskrediter.

Utöver dessa företag skulle det också kunna finnas vissa aktörer vars huvudsakliga verksamhet inte består i kreditgivning och som är undantagna all tillstånds- och anmälningsplikt (se vidare avsnitt 5.4.1). Konsumentverket och Finansinspektionen bedömer att det skulle kunna förekomma att t.ex. husleverantörer ger krediter avseende en mindre del av köpeskillingen för en fastighet eller en byggnad.

7.3.2Kostnader för aktörer som kommer att omfattas av ett nytt tillståndskrav

Kostnad för arbete med ansökan om tillstånd

För de företag som i dag driver verksamhet enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, innebär det nya tillstånds- kravet avseende verksamhet med bostadskrediter att företagen på nytt får ansöka om tillstånd om de ska fortsätta verksamheten avse- ende bostadskrediter. Detta kommer att medföra en kostnad för dessa företag för att ta fram den ansökan som ska ges in till Finans- inspektionen. Som tidigare framgått har utredningen strävat efter att förutsättningarna för tillstånd ska bli så likartade som möjligt jämfört med vad som gäller för andra tillståndspliktiga företag på

294

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

finansmarknadens område. Uppgifter som behövs för ägar- och ledningsprövning överensstämmer t.ex. i allt väsentligt med vad som gäller för andra finansiella företag. En ansökans innehåll påverkas också av vilka krav som ställs på verksamheten och kan, särskilt för företag som inte tidigare varit tillståndspliktiga, inne- fatta en översyn av hela verksamheten och en anpassning till de nya krav som ställs på rörelsen. I en ansökan kan företaget t.ex. behöva lämna en verksamhetsplan (jfr 2 kap. 8–14 §§ i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om viss verksamhet med konsument- krediter [FFFS 2014:8]). Vilka mer exakta krav som kommer att ställas på ansökans innehåll blir en fråga för Finansinspektionen i det kommande föreskriftsarbetet.

Kraven på verksamheten med bostadskrediter i förhållande till vad som gäller för företag som bedriver verksamhet med konsu- mentkrediter enligt den särskilda lagen är dock, som närmare beskrivs i det följande, likartade i vissa avseenden. Det är därför troligt att företagen, som kommer att söka om ett nytt tillstånd, inte behöver lägga ned lika mycket arbete på en ansökan avseende bostadskreditverksamheten som initialt lades ned på att ansöka enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Kostna- den för att ansöka om tillstånd enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter beräknades av Finansinspektionen vara mellan 200 000–400 000 kronor (Finansinspektionens beslutsprome- moria FI Dnr 13-6297, s. 23) avseende 100–200 arbetstimmar. Upp- gifter från en kreditförmedlare som utredningen varit i kontakt med är dock att kostnaden för ansökan varit betydligt högre, mellan en och en halv till två miljoner kronor, motsvarande cirka 800 arbetstimmar. Detta har då innefattat en översyn av bolagets processer i olika avseenden.

I detta sammanhang kan också nämnas att Finansinspektionen gjorde vissa överväganden kring mindre företags kostnader för att ta fram rutiner och interna processer som en följd av föreskrifterna om viss verksamhet med konsumentkrediter. Små företag, anförde Finansinspektionen, har ofta ett mindre antal kreditengagemang och har inte byggt upp samma formalisering kring processer och rutiner som en större organisation har, även utan särskilda lagkrav. Detta kan innebära att ett mindre företag måste t.ex. förstärka personalstyrkan eller att kompetens måste köpas in externt. Finans- inspektionen uppskattade denna kostnad för ett mindre företag till

295

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

400 000–600 000 kronor per år motsvarande en halv årsarbetskraft (samma beslutspromemoria s. 26).

Även om företagen inte kan förväntas lägga ned lika mycket arbete för en ansökan om tillstånd enligt den av utredningen före- slagna lagen skulle alltså en ansökan kunna innebära en kostnad på ungefär en halv miljon kronor, enligt ett berört företag. För ett företag som tidigare inte alls stått under tillsyn kommer kostnaden troligtvis bli högre och eventuellt så hög som ett par miljoner kronor. Denna kostnad kan dock innefatta både arbetet med ansö- kan och med att anpassa verksamheten till de rörelsekrav som kom- mer ställas enligt författningsförslaget, dvs. även krav på ersättnings- system, sundhet, m.m. Därvid måste också beaktas att företag som tidigare inte alls stått under tillsyn och inte heller varit anmälnings- pliktiga, nu också kommer att omfattas av regleringen i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terro- rism. Att ha rutiner för detta innebär en extra kostnad för sådana företag.

Avgifter och kostnader för tillsyn

Företag som ansöker om tillstånd enligt den föreslagna närings- rättsliga lagen kommer att få betala en ansökningsavgift. Denna kommer troligen att bli i samma storleksordning som ansöknings- avgiften för företag som bedriver viss verksamhet med konsument- krediter, dvs. 50 000 kronor (4 § och bilagan till förordning [2001:911] om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspek- tionen). Företagen kommer också att få betala årliga avgifter för att bekosta tillsynen. Även denna avgift kan beräknas bli i samma storleksordning som den som gäller för företag som driver viss verk- samhet med konsumentkrediter, vilken har fastställts till 30 000 kronor enligt 15 a § förordning (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Vidare kommer företagen troligtvis att ha en skyldighet att lämna periodiska upp- lysningar i rapportform till Finansinspektionen. För företag som bedriver verksamhet med konsumentkrediter uppskattade Finans- inspektionen denna kostnad till 10 000 kronor om året.

296

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

Ansvarsförsäkring för kreditförmedlare

För kreditförmedlare kommer att gälla ett särskilt krav på ansvars- försäkring, som följer av bolånedirektivet. Kommissionen har också fastställt vilka belopp som ska täckas av en ansvarsförsäkring. Vid förfrågningar till ett par försäkringsbolag som erbjuder ansvars- försäkringar har det framgått att det i princip är omöjligt att uppskatta prisnivån för en ansvarsförsäkring innan försäkrings- givaren fått möjlighet att ta del av hela den reglering som kommer att gälla för de aktörer som ska försäkras, omfattningen av deras rörelse m.m. Av vad som framkommit kan en mycket försiktig uppskattning dock vara att premien kommer att kosta i vart fall 10 000 kronor om året per person som utför själva förmedlings- verksamheten i företaget.

7.3.3Kostnader för anpassning till de näringsrättsliga rörelsereglerna

Sundhet

Kreditgivare och kreditförmedlare som är kreditinstitut verkar redan med ett krav på sundhet i rörelsen. Det gör också företag som bedriver verksamhet med konsumentkrediter enligt den lagen. Kravet på sundhet just avseende verksamheten med bostadskrediter kan komma att få ett särskilt innehåll, beroende på Finansinspek- tionens kommande föreskrifter. Till exempel skulle föreskrifterna kunna innehålla särskilda krav på hanteringen av intressekonflikter. Det är inte troligt att detta skulle påverka kreditinstituten, som redan ska iaktta regler om intressekonflikter (se 4 kap. 3 och 4 §§ Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om styrning, riskhantering och kontroll i kreditinstitut [FFFS 2014:1]). Andra aktörer kan påverkas i större eller mindre omfattning, beroende på verksamhetens komplexitet och omfattning. Eftersom de flesta aktörer som kan vara aktuella och som inte är kreditinstitut redan i dag ska uppfylla ett grundläggande krav på sundhet bedöms dock kostnaderna bli relativt små för att anpassa verksamheten till de nya kraven.

297

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

Ersättningspolicy

För företag som bedriver verksamhet med konsumentkrediter finns redan ett krav att ha sunda ersättningsrutiner som är snarlikt utred- ningens författningsförslag (jfr 6 § i Finansinspektionens föreskrif- ter och allmänna råd om viss verksamhet med konsumentkrediter [FFFS 2014:8]). Finansinspektionen bedömde att kostnaden för företagen att anpassa sin ersättningspolicy skulle omfatta cirka 10 arbetstimmar till en kostnad om cirka 13 000 kronor. Detta angavs då vara ett genomsnitt, som omfattade även företag som knappt kunde anses belastas av någon nämnvärd arbetstid för att se över eller förändra sina ersättningssystem (Finansinspektionens besluts- promemoria Nya föreskrifter och allmänna råd om viss verksamhet med konsumentkrediter, FI Dnr 13-6297, s. 24 f.). Även när det gäller kreditgivning och förmedling av bostadskrediter bör det vara så att kostnaden för att anpassa ersättningssystemen är i hög grad beroende av vilka ersättningssystem som praktiseras av företagen. Ett kreditförmedlingsföretag som utredningen har varit i kontakt med har t.ex. uppgett att företagets anställda i princip endast har fast månadslön.

De bestämmelser som genomför bolånedirektivet är visserligen till sin ordalydelse mer omfattande än kraven enligt de nämnda före- skrifterna till lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. De kan därvid närmast jämföras med vad som gäller för förvaltare av alternativa investeringsfonder, som sin tur kan jämföras med vad som gäller för kreditinstituten m.fl. aktörer (jfr Finansinspektionens föreskrifter om ersättningssystem i kreditinstitut, värdepappersbolag och fondbolag med tillstånd för diskretionär portföljförvaltning [FFFS 2011:1] och 9 kap. i Finansinspektionens föreskrifter om förvaltare av alternativa investeringsfonder [FFFS 2013:10]). Kostnaden för AIF-förvaltare att upprätta en ersättningspolicy bedömdes av Finansinspektionen vara som lägst 20 000 kronor (Finansinspektionens remisspromemoria Förslag till föreskrifter om förvaltare av alternativa investeringsfonder och ändrade före- skrifter om investeringsfonder m.m., FI Dnr 12-3251, s. 34). Sam- tidigt bör de närmare kraven på sådan verksamhet vara väsentligen annorlunda än för företag som endast ger krediter. En uppskatt- ning av kostnaden bör därför kunna stanna vid den kostnad som

298

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

Finansinspektionen angav avseende företag som bedriver verksam- het med konsumentkrediter, alltså cirka 13 000 kronor.

För kreditinstituten, som redan har höga krav på sina ersätt- ningssystem, är det inte troligt att de särskilda krav som kommer att ställas p.g.a. bolånedirektivets genomförande kommer att inne- bära några nämnvärda kostnadsökningar (jfr tidigare nämnda före- skrifter om ersättningssystem i kreditinstitut, värdepappersbolag och fondbolag [FFFS 2011:1]).

Värdering av en bostad som ställs som säkerhet m.m.

Utredningens förslag i denna del innebär att en kreditgivare dels ska ha en standard för hur värdering av en bostad som ställs som säkerhet ska ske, dels ska dokumentera vilka typer av egendom som accepteras av säkerhet och vilken policy företaget har för sin ut- låning.

För företag som bedriver verksamhet med konsumentkrediter finns redan krav på att värdera en säkerhet och dokumentera värderingen (5 kap. 3 § i Finansinspektionens föreskrifter och all- männa råd om viss verksamhet med konsumentkrediter [FFFS 2014:8]). Dessa företag ska också ha interna rutiner för sin kredit- givning (5 kap. 2 § i de angivna föreskrifterna). Om företaget sysslar med bostadskrediter torde riktlinjerna innehålla hur värde- ring av säkerhet ska gå till. Som utredningen redogjort för innebär inte de nya kraven på en standard att de metoder som i allmänhet i dag används av kreditgivarna behöver förändras. Det kan därmed inte anses troligt att regleringen påverkar kostnaderna för värdering i sig, eller kostnader för att förändra de rutiner som finns för värde- ring i företagen. Kostnaden ligger därmed i att ta fram en standard och även att dokumentera vad som accepteras som säkerhet och vilken policy företaget har för sin kreditgivning. För ett nystartat företag bör denna kostnad vara en integrerad del av att ta fram rikt- linjer för kreditgivningen, vilket troligen kommer att bli ett krav även för företag som ger bostadskrediter. Att ta fram riktlinjer och interna regler för kreditgivningen uppskattades till 60 000–70 000 kronor, avseende cirka 50 arbetstimmar, av Finansinspektionen för företag som bedriver viss verksamhet med konsumentkrediter. Utredningen anser att denna kostnad även bör kunna vara en upp-

299

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

skattning av kostnaderna för kreditgivare av bostadskrediter för att ta fram den standard och den policy som krävs enligt utredningens författningsförslag. Samtidigt kan återigen nämnas att Finansinspek- tionen angav att denna kostnad kan vara betydligt högre för ett mindre företag som inte tidigare i verksamhet haft formaliserade processer och att denna kostnad kan uppgå till mellan 400 000– 600 000 kronor (Beslutspromemoria Nya föreskrifter och allmänna råd om viss verksamhet med konsumentkrediter, FI Dnr 13-6297, s. 26).

Svenska Bankföreningen har beräknat att den sammanlagda kostnaden för kreditinstituten för att ta fram en standard för värde- ringen av bostäder som ställs som säkerhet samt att utveckla och anpassa interna system och rutiner kan komma att uppgå till i storleksordningen 5–10 miljoner kronor för branschen som helhet.

När det särskilt gäller de större aktörerna, kreditinstituten, kan följande tilläggas. Införande av ett krav på oberoende mellan värde- ring och kreditbeslut kan också medföra att flera institut behöver omorganisera sin verksamhet, ändra bolåneprocessen och/eller öka antalet anställda till följd av att rollerna måste vara åtskilda på ett tydligare sätt. Sammantaget blir effekterna att den årliga kostnads- nivån hos instituten för bolånegivningen kommer att öka.

Kunskap och kompetens

Kraven på kunskap och kompetens kommer att beröra uppskatt- ningsvis 10 000 anställda. Hur stora kostnaderna kommer att bli för att leva upp till kraven kommer i hög utsträckning bero av vilken kunskaps- och kompetensnivå som redan finns. Utred- ningen utgår ifrån att de allra flesta anställda redan har den kun- skaps- och kompetensnivå som krävs, och att det för många kredit- givare kommer att bli frågan om validering av befintliga kunskaper snarare än omfattande utbildningsinsatser.

Enligt vad utredningen erfarit avser kreditinstituten att låta de an- ställda validera sig gentemot kunskaps- och kompetenskraven genom att licensiera sig via SwedSec. Ett sådant licensieringssystem drar kostnader för framtagande av kunskapskrav, utformning av frågor samt genomförande av tester av de berörda cirka 10 000 anställda. Dessa kostnader kan uppskattas till några miljoner kronor. För de

300

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

berörda instituten uppkommer sedan kostnader för själva licensie- ringstestet, som med ledning av SwedSecs nuvarande prislista kan beräknas till 1 500 kronor per person. För företag som är anslutna till SwedSec utgår en årlig avgift på mellan 500 kronor och 1 000 kronor per licenshavare och en årlig anslutningsavgift per företag på 10 000 kronor. Den stora kostnaden för instituten för licensie- ringen är dock förlorad arbetstid och resor för de anställda i sam- band med testerna, som ofta kommer att genomföras på annan ort. Till detta kommer framtagande av utbildningsmaterial och genom- förande av utbildningsinsatser för de anställda. Enligt beräkningar av Bankföreningen kan den sammanlagda kostnaden för licensie- ring av en anställd beräknas vara i storleksordningen 20 000–30 000 kronor. En kostnad i samma storleksordning kan uppskattas för anställda av andra kreditgivare eller kreditförmedlare än kredit- institut.

7.3.4Kostnader för de tillkommande kraven i konsumentkreditlagen

Marknadsföring och information

Utredningens förslag innebär att kraven på marknadsföring av bostadskrediter utökas något, i och med att ytterligare några upp- gifter ska ingå för det fall marknadsföringen innehåller andra siffer- uppgifter än den effektiva räntan. En del av de uppgifter som till- kommer torde vara tämligen självklara att lämna, t.ex. en uppgift om huruvida det krävs att säkerhet ställs för krediten. Angående information om lån i utländsk valuta kommer detta krav troligen innebära ett visst merarbete för näringsidkarna för att sätta sig in i och utforma informationen om detta på ett ändamålsenligt sätt. Eftersom kostnader för marknadsföring, som ju måste uppdateras och produceras kontinuerligt, uppstår för alla företag framstår det dock inte som meningsfullt att försöka särskilja merkostnaden som eventuellt kan uppstå avseende detta nya krav från andra kostnader för marknadsföring.

Utredningens författningsförslag innebär också att bostads- kreditgivare och i vissa fall kreditförmedlare måste ge en viss all- män information om sina bolån. Allmän information om bolån ges redan i dag, t.ex. på kreditgivarnas hemsidor. Även om kraven till

301

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

vissa delar redan torde vara uppfyllda måste dock kreditgivarna och eventuellt vissa kreditförmedlare gå igenom den information som lämnas och anpassa den till den nya författningsregleringen. Även i denna del innebär kraven på information om lån i utländsk valuta en särskild nyhet. En beräkning från Svenska Bankföreningen visar att merkostnaderna för att framställa allmän information om bostadskrediter i enlighet med författningsförslaget uppskattnings- vis kan bli några hundra tusen kronor för branschen som helhet, om kreditinstituten väljer att utforma informationen gemensamt. För kreditinstitut som framställer helt egen information kommer kostnaden per institut troligen att ligga i samma storleksordning.

När det gäller författningsregleringen som införs angående att all information som följer av konsumentkreditlagen ska vara kost- nadsfri för konsumenten, bedömer utredningen att den inte medför någon skillnad mot vad som i dag praktiseras av kreditgivare eller kreditförmedlare. Detta förslag medför alltså inga merkostnader för företagen.

Det standardiserade EU-faktabladet

Även i dag finns ett krav på förhandsinformation för bostadskredi- ter, som dock är begränsat i förhållande till den förhandsinforma- tion som ska ges vid alla konsumentkrediter. Kostnaden för att upprätta och lämna informationen i det enskilda fallet kan därför inte anses bli nämnvärt högre. Däremot kommer det att uppstå initiala administrativa kostnader för att bl.a. anpassa företagens datasystem efter den nya blanketten och skapa rutiner för hur blanketten ska fyllas i. För de befintliga kreditinstitutens del kan dessa kostnader beräknas uppgå till ett par miljoner kronor per institut. För nyetablerade institut och institut som behöver ut- veckla nya system torde kostnaderna emellertid bli avsevärt högre.

Distansförsäljning av bostadskrediter

Den nya författningsregleringen innebär att företag som säljer bostadskrediter på distans i praktiken alltid måste lämna ut det standardiserade EU-faktabladet innan ett avtal kan ingås. Skillna- den mot den tidigare regleringen rör alltså inte utlämnandet av information i sig, utan vid vilken tidpunkt den ska ges. Med tanke

302

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

på de varierande möjligheter som finns att ha kontakt med en kund och sända information elektroniskt kan detta i sig knappast inne- bära en extra kostnad, i vart fall inte en uppskattningsbar sådan. Kostnaden för att använda ESIS i stället för annan förhands- information blir alltså i princip densamma även vid försäljning av bostadskrediter på distans.

Krav vid kreditprövning

Som tidigare framhållits torde inte de nya kraven på kontroll av uppgifter som ska ingå i en kreditprövning att medföra någon större materiell skillnad mot den kreditprövning som redan sker. Att säkerhetens värde, i förekommande fall, inte får vara avgörande för kreditprövningen är också vad som i princip redan gäller vid kreditprövningen. Att kreditprövningen ska dokumenteras följer redan av Finansinspektionens allmänna råd (Finansinspektionens all- männa råd om krediter i konsumentförhållanden [FFFS 2014:11]). Den informationsplikt som införs avseende kreditprövningen och upplysningen till konsumenten om att bristande uppgifter kommer att leda till ett avslag på ansökan innebär heller knappast någon avgörande skillnad jämfört med dagens praxis hos kreditgivare eller kreditförmedlare. Kraven i denna del är inte underkastade något formkrav och kan anpassas till konsumentens särskilda förutsätt- ningar. De flesta konsumenter torde vara införstådda med vad en kreditprövning innebär och har förståelse för att de måste bidra med relevanta uppgifter för att den ska kunna ske. När det gäller upplysningen att en uppgift kommer att inhämtas från en extern databas är det också information av ett sådant slag att den ofta redan ges till konsumenten. Vad som i praktiken kommer att avses är att konsumenten ska få veta i förväg att en kreditupplysning kommer att inhämtas. Att lägga till denna upplysning i den infor- mation som tillhandahålls konsumenten i övrigt i samband med en ansökan om kredit torde inte innebära annat än marginella kostnader.

Om kreditansökan inte beviljas, innebär utredningens förslag ett tillägg till den befintliga regleringen i det att ett besked ska ges snarast. Det torde redan vara så att ett avslagsbesked ges utan dröjs- mål så snart det står klart för kreditgivaren att ett lån inte kan beviljas. Författningsregleringen i denna del kan därmed inte anses medföra någon kostnadsökning för företagen.

303

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

Erbjudande om en bostadskredit och en individuellt anpassad amorteringsplan

De krav som i denna del av utredningens författningsförslag genom- för bolånedirektivet avser att ett bindande erbjudande i varaktig form, som innehåller samtliga avtalsvillkor, ska lämnas och att konsumenten ska ha en tid om sju dagar att överväga erbjudandet. Formkravet på erbjudandet kan i sig inte anses medföra några mät- bara merkostnader med tanke på att det kan uppfyllas t.ex. genom att avtalshandlingar, som i de flesta fall upprättas även i dag, skickas till konsumenten. Utredningen har redan i förslagets utformning tagit hänsyn till att betänketiden skulle kunna medföra en ökad kostnad, om kreditgivaren måste ange den exakta räntenivån redan i erbjudandet. Utredningen har därvid lagt fram ett förslag där en särskild undantagsrätt enligt direktivet utnyttjas, för att kreditgiva- ren ska kunna förbehålla sig rätten att ändra den erbjudna räntan. En förändring av räntan får enligt förslaget göras om kreditgivarens ränta beror på försäljning av underliggande obligationer eller andra långsiktiga finansieringsinstrument. Om räntan vid utbetalnings- dagen förändras i förhållande till den erbjudna räntan ska kredit- givaren kunna förklara för konsumenten varför en ändring gjorts. En kreditgivare som vill ha möjlighet att utnyttja undantaget måste alltså ha ett underlag för hur de relevanta upplåningskostnaderna påverkat den erbjudna respektive den senare fastställda räntan. Detta kräver en viss systemutveckling. Utredningen bedömer därför att förslaget i denna del medför vissa begränsade merkostnader för kreditgivarna.

De förklaringar och den information om räntesättning och om prissättningen av paketprodukter som föreslås följer inte av bolåne- direktivet, utan föreslås för att ge konsumenten bättre förutsätt- ningar att förstå, och även förhandla om, en erbjuden bostads- kredit. Till vissa delar överensstämmer den information om genom- snittsränta som ska ges med de nya föreskrifter som Finansinspek- tionen nyligen antagit (Finansinspektionens föreskrifter och all- männa råd om information om ränta på bostadskrediter [FFFS 2015:1]). Den initiala kostnaden för att ta fram denna information beräknades till 200 000 till 300 000 kronor och de återkommande kostnaderna för att löpande beräkna genomsnitträntan och vid behov uppdatera beräkningsprinciperna uppskattades till mellan 50 000 och 75 000 kronor (Finansinspektionens remisspromemoria,

304

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

FI Dnr 14-726, s. 15) I utredningens förslag ingår också ett krav på att informationen ska innehålla uppgifter om kreditgivarens finansieringskostnader. Kostnaden för att ta fram denna informa- tion torde vara ungefär likvärdiga med kostnaden för att ta fram och uppdatera uppgifter om den genomsnittliga räntan. För vissa kreditinstitut torde kostnadsökningen vara mindre än så, eftersom uppgifter om finansieringskostnader redan tas fram och publiceras av instituten.

I de nya kraven ingår också att kreditgivaren ska ta fram en individualiserad förklaring som omfattar den information som be- skrivits ovan, samt information om vilka faktorer som i det en- skilda fallet påverkat räntan. Om bostadskrediten ingår i ett paket ska informationen också innehålla uppgift om vilken ränta som annars hade erbjudits och uppgifter om prissättningen av paketets olika delar. Även om all denna information till viss del måste an- passas efter varje kund, torde kreditgivarna kunna ta fram ett täm- ligen standardiserat underlag, som sedan anpassas i större eller mindre mån till den enskilde konsumenten. Den största kostnaden blir därmed att initialt ta fram ett sådant underlag och skapa data- stöd för att producera individualiserad information samt rutiner för hur den ska utformas. Denna kostnad kan enligt Bankföreningen beräknas till någon miljon kronor per institut. Till detta kommer sedan löpande kostnader för att tillhandahålla materialet för varje kund.

Förslaget att ta fram en individualiserad amorteringsplan kom- mer att medföra kostnader på samma sätt när det gäller att ta fram ett standardiserat underlag, t.ex. en beräkningskalkyl som kan fyllas i med aktuella belopp. I denna del innebär förslaget också en skyl- dighet att föra en diskussion kring amorteringar med konsumen- ten. Utredningen utgår ifrån att Finansinspektionen kommer att utfärda allmänna råd avseende hur denna diskussion ska föras, i linje med vad som anges i rapporten Individuellt anpassad amorte- ringsplan (14 oktober 2013). Företagen kommer troligen att behöva ta fram rutiner för hur dessa diskussioner ska föras, vilket inne- fattar en viss utbildningsinsats för personal som hanterar bolån. Kostnaderna för att anpassa datorsystem och interna rutiner för att ta fram individualiserade amorteringsplaner kan uppskattas till ett par miljoner kronor per institut.

305

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

Den beskrivna informationen om ränta och paketerbjudanden kommer också troligen innebära fler förklaringar och diskussioner med konsumenterna angående dessa villkor. Att kundmötena alter- nativt kundkontakterna kommer att ta längre tid i anspråk innebär också det en ökad kostnad för företagen.

Förändringar i regleringen av ränteändringar

Utredningens förslag innebär vissa ändringar i 17 § konsument- kreditlagen, som avser möjligheten att ändra en avtalad ränta. Ett tillägg har gjorts avseende den rörliga räntan avseende alla krediter, som innebär att en referensränta ska vara tydlig och tillgänglig för kreditavtalet parter. Utredningen bedömer att detta krav knappast kan anses innebära någon skillnad i förhållande till praxis avseende hur referensräntor används i kreditavtal. Några merkostnader för företagen uppstår därmed inte.

Utredningens förslag innebär också att den särreglering som gäller för bostadskrediter på en löptid om 30 år eller mer förändras så att denna bestämmelse blir tillämplig även på bostadskrediter med kortare löptid, minst 10 år. Detta kan inte bedömas medföra någon merkostnad för kreditgivarna, utan snarare en mer praktisk ordning som ger bättre möjligheter att anpassa löptiden till den till- tänkta amorteringstakten.

Regleringen av lån i utländsk valuta

Regleringen av lån i utländsk valuta är i sig mycket svår att beräkna, eftersom förslaget i denna del lämnar en tämligen stor möjlighet för kreditavtalets parter att hitta den lösning som i det enskilda fallet bäst kan motverka risken för att konsumentens betalnings- förmåga försämras till följd av valutakursförändringar. Framför allt vilar det dock en skyldighet på kreditgivaren att hitta möjliga avtals- lösningar så att kreditgivaren har något att erbjuda konsumenten. Detta torde innebära en viss initial kostnad för företagen.

Såvitt kunnat utrönas under utredningsarbetet finns för närva- rande inga produkter som är lämpliga för konsumenter som skydd för valutakurssvängningar. Sådana skyddsarrangemang torde dock

306

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

kunna utvecklas, men det kan befaras att de kan bli förhållandevis dyra för de enskilda konsumenterna.

Med den föreslagna regleringen kommer lån i utländsk valuta sannolikt bli en särskild bolåneprodukt., Det innebär att företagen måste utveckla separata system för att hantera sådana lån. I sam- band med låneansökan måste således klargöras om lånet omfattas av definitionen av lån i utländsk valuta. Detta medför en mer tids- krävande och därmed dyrare låneprocess.

Anpassningen av standardiserade avtalsdokument torde också innebära en viss initial kostnad. Arbetet med att anpassa erbjudan- den till de nya kraven kommer troligen ske fortlöpande, men med den största kostnaden i en inledande fas.

De regelbundna varningar som ska utgå vid valutalån ska alltid skickas, oberoende av om konsumenten väljer något särskilt skydd eller inte. I systemen måste byggas in en bevakning av relationen mellan olika valutakurser, så att det ”signaleras” när en varning ska sändas. Sådana varningar bör kunna skickas i standardiserad och elektronisk form och torde inte medföra några nämnvärda kostna- der. Däremot uppkommer initiala kostnader för att anpassa data- system och ta fram det innehåll som varningarna ska ha.

En konsekvens av de nya reglerna om lån i utländsk valuta kan bli att vissa institut inte kommer att tillhandahålla sådana lån, vilket försvårar för de berörda konsumenterna att erhålla bostadskrediter.

Information om betalning i förtid

Enligt utredningens förslag författningsregleras en skyldighet för kreditgivaren att ge information om vad en betalning i förtid inne- bär, om konsumenten vill göra en förtidsbetalning eller vill över- väga detta alternativ. Av allmänna råd framgår redan att kredit- givaren bör ge viss information om förtidsbetalning av bostads- krediter (Finansinspektionens allmänna råd om krediter i konsu- mentförhållanden [FFFS 2014:11]). Att ge denna typ av informa- tion torde också praktiseras av kreditgivare, oavsett om det gäller bostadskrediter eller andra konsumentkrediter. Eftersom konsu- menten redan i dag har en rätt att betala i förtid, bör det nämligen av god kreditgivningssed anses framgå att kreditgivaren måste ge den information som krävs för att konsumenten också ska kunna

307

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

utöva denna rätt. Detta förutsätter att konsumenten får den infor- mation som behövs för att kunna betala in det rätta beloppet till kreditgivaren, inklusive det belopp som kreditgivaren i förekom- mande fall har rätt att kräva i ränteskillnadsersättning. Svenska Bankföreningen bedömer att införandet av en författningsreglering med ett formellt krav på kreditgivarna att tillhandahålla denna information dock innebär att flertalet kreditinstitut kommer att behöva utveckla systemstöd, vilket kan beräknas kosta i storleks- ordningen någon miljon kronor per institut.

Ökade informationskrav på kreditförmedlare

I förhållande till gällande rätt innebär utredningens förslag att en kreditförmedlare ska lämna mer information än i dag till konsu- menten innan kreditförmedling inleds. Även detta krav kommer att gälla för kreditinstituten i de fall de förmedlar krediter, t.ex. för ett annat företag inom koncernen. Själva överlämnandet av informa- tionen, även om det sker i en pappershandling, kan inte anses med- föra annat än marginella kostnadsökningar för företagen. Den stora kostnadsökningen ligger i stället i att ta fram information som är anpassad efter lagens krav, i standardiserad form eller i vart fall i ett standardiserat underlag som kan anpassas till de olika förutsätt- ningar som kan gälla för verksamheten. När det gäller den här informationen kommer kostnaderna troligen i viss mån bero på informationens innehåll, som kan variera avsevärt i förhållande till om kreditförmedlaren är helt oberoende, endast verkar i förhåll- ande till en enda kreditgivare, får provision från en eller flera kreditförmedlare, osv. Kostnader för att ta fram nytt informations- underlag kan möjligen jämföras med kostnaden för att ta fram all- män information om kreditprodukter, vilken beräknats till några hundra tusen kronor för kreditinstituten. De kreditförmedlare ut- redningen varit i kontakt med, vars verksamhet är internetbaserad, har dock uppgett att kostnaden för att anpassa allmän information och ge ut den till varje kund, vilket sker elektroniskt, är marginell. Dessa kreditförmedlare har uppgett att företaget redan ger ut information som i vart fall delvis överensstämmer med de före- slagna informationskraven.

308

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

Rådgivningstjänster

När det gäller kreditgivarnas rådgivning utgår utredningen från att många kreditgivare och kreditförmedlare i dag tillhandahåller sådan. När det gäller underlaget för rådgivningen är det utredningens uppfattning att många av de uppgifter som behövs om konsumen- tens förhållanden redan tas in av kreditgivarna dels som nödvändiga uppgifter för kreditprövningen, dels för att kunna ge konsumenten råd om lämpliga avtalsvillkor när det gäller t.ex. räntebindningstid och amorteringstakt. De flesta kreditgivare och -förmedlare gör också någon bedömning av framtida risker i form av inkomstbort- fall och/eller höjda räntor.

Den kostnadsökning som följer med förslaget får därmed antas följa främst av de krav på information och dokumentation som kommer att ställas på kreditgivarna. Liksom tidigare anförts angå- ende de olika nya informationskraven är det framför allt det initiala arbetet med att ta fram en standardiserad information som är av- passad till kreditgivarens eller kreditförmedlarens företagsspecifika förhållanden som kommer att innebära merkostnader för före- tagen. Även dokumentationskravet kommer att innebära initiala kostnader för att ta fram rutiner m.m. Att dokumentera rådgiv- ningens innehåll kommer troligen också innebära en löpande extra kostnad för företagen. Svenska Bankföreningen har beräknat att de initiala kostnaderna för systemutveckling och anpassning av interna rutiner kan bli i storleksordningen en miljon kronor per institut. De årliga löpande kostnaderna uppkommer främst som en följd av att rådgivningen till varje kund kommer att ta längre tid. Det är dock svårt att göra någon uppskattning i denna del.

Företag som har som utgångspunkt att inte ge råd kommer tro- ligen att få endast marginella kostnader för att anpassa den infor- mation som redan lämnas till konsumenten till de nya kraven. De kreditförmedlare som utredningen haft kontakt med har också uppgett att de inte lämnar råd och att de redan upplyser konsumen- ten om detta.

309

Konsekvensanalys

SOU 2015:40

7.3.5Konsekvenserna för små företags konkurrensvillkor m.m.

Som redan beskrivits i betänkandet utmärks den svenska bolåne- marknaden redan i dag av att den dominerande delen av marknaden tillhör ett litet antal aktörer. I förhållande till denna grundförut- sättning, som får antas ha en avgörande betydelse för mindre före- tags möjligheter att konkurrera på marknaden, framstår den even- tuella inverkan som utredningens förslag kan ha på konkurrens- villkoren som tämligen marginell. Enligt vad utredningen kunnat få fram om företag som inte är kreditinstitut och som bedriver verk- samhet med bostadskrediter är dessa främst inriktade på förmed- ling av krediter och inte på kreditgivning.

När det gäller små företags konkurrensvillkor brukar det dock generellt vara så att ökade administrativa kostnader, som inte står i proportion till verksamhetens storlek, kommer att drabba små företag hårdare än större. Vissa av de administrativa kostnader som redogjorts för ovan är av detta slag, t.ex. den initiala kostnaden för att ta fram information som ska ges till konsumenten och kostna- den för övrig systemutveckling. Ett annat exempel på detta är vad som tidigare redogjorts för om kostnaderna för att ta fram interna riktlinjer som också i absoluta tal kan vara större för ett litet före- tag än för ett stort. Som Finansinspektionen påpekat i besluts- promemorian avseende föreskrifterna om viss verksamhet med konsumentkrediter kan nya lagkrav avseende t.ex. tillståndspröv- ning och andra rörelseregler leda till att vissa företag bedömer att de inte kan leva upp till kraven (Finansinspektionens beslutsprome- moria Nya föreskrifter och allmänna råd om viss verksamhet med konsumentkrediter, FI Dnr 13-6297, s. 22).

Det nya kravet på ansvarsförsäkring kommer för kreditförmed- lingsföretag som inte är kreditinstitut innebära en särskild kostnad som inte kommer att belasta instituten. Samtidigt är kraven som ställs och de konsekvenser de får en oundviklig följd av bolåne- direktivet och det är därmed inte möjligt att ta ytterligare hänsyn till dessa aspekter i regelgivningen.

310

SOU 2015:40

Konsekvensanalys

7.4Ekonomiska konsekvenser för det allmänna

Utredningens förslag kommer att innebära en något utökad till- synsverksamhet för Finansinspektionen. Kreditinstituten och fler- talet av de aktörer som kan förväntas söka särskilt tillstånd står dock redan under inspektionens tillsyn, varför antalet företag under till- syn knappast mer än marginellt kommer att öka. Genom möjlig- heten för kreditförmedlare att verka med stöd av ett underrättelse- förfarande kommer eventuellt utländska aktörer att öka i antal på den svenska marknaden, vilket i så fall också innebär en viss utökad tillsyn. I den mån antalet aktörer under tillsyn skulle öka kommer den ökade kostnaden för inspektionen i så fall att i viss mån kom- penseras av att fler företag betalar tillsynsavgifter och andra avgifter förknippade med verksamheten.

Finansinspektionen kommer också att ha ett utökat regelverk avseende bostadskrediter att ha tillsyn över, vilket kan antas leda till en större arbetsinsats för inspektionen. Vidare kommer inspek- tionen att meddela föreskrifter med anledning av den nya närings- rättsliga lagen, och troligen också vissa allmänna råd avseende den nya regleringen i konsumentkreditlagen. De nämnda kostnads- ökningarna kan dock inte förutses bli i den storleksordningen att de inte ryms inom befintliga anslag.

På samma sätt som för Finansinspektionen innebär förslagen att Konsumentverket kommer att få fler bestämmelser i konsument- kreditlagen att utöva tillsyn över, då marknadsföringslagen i första hand ska tillämpas som sanktion. Dessa kostnader kan inte heller anses vara i den storleksordningen att de inte ryms inom befintliga anslag.

I förarbetena till lagen om viss verksamhet med konsument- krediter gjorde regeringen vissa överväganden avseende ekono- miska effekter för andra myndigheter, t.ex. domstolarna, till följd av att tillståndsplikt och en mer utvecklad näringsrättslig reglering infördes. Slutsatsen blev att kostnadsökningen för andra myndig- heter torde bli mycket liten (prop. 2013/14:107 s. 77 f.). Utredningen gör inga andra överväganden.

311

8Ikraftträdande-

och övergångsbestämmelser

8.1Förslagen till ändringar i konsumentkreditlagen och distansavtalslagen

Förslag: De ändringar som föreslås i konsumentkreditlagen (2010:1846) ska träda i kraft den 21 mars 2016. På kreditavtal ingångna före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. Detta ska dock inte gälla för möjligheten att under ett bostadskredit- avtals löptid begära förklaringar och information om räntan, prissättningen av produktpaket och möjligheten att begära en individuellt anpassad amorteringsplan.

De ändringar som föreslås i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen) ska träda i kraft den 21 mars 2016. Några övergångsbestämmelser behövs inte.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 42 ska medlemsstaterna ha an- tagit och offentliggjort de författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 21 mars 2016. Lagändringarna i konsu- mentkreditlagen måste alltså träda i kraft senast detta datum. Av artikel 43 följer dock att direktivet bara ska tillämpas på kreditavtal som ingås efter 21 mars 2016. Av ikraftträdandebestämmelsen till konsumentkreditlagen bör alltså anges att äldre bestämmelser ska tillämpas på avtal ingångna före ikraftträdandet.

Samma ikraftträdandedatum som för bestämmelserna som avser genomförande av bolånedirektivet kan lämpligen väljas även för de bestämmelser i konsumentkreditlagen som utredningen föreslagit i anledning av Finansinspektionens rapporter om öppenhet om bolåne- räntan och en individuellt anpassad amorteringsplan (se kapitel 6).

313

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SOU 2015:40

När det gäller dessa förslag föreslår utredningen att en konsument även under ett bostadskreditavtals löptid ska ha rätt att begära för- klaringar och information, och också att begära att få en indivi- duellt anpassad amorteringsplan. Dessa möjligheter förändrar inte parternas redan ingångna avtal, utan ger endast konsumenten en möjlighet att förstå räntesättningen eller få en ökad insikt i hur amorteringar skulle kunna påverka bl.a. den privata ekonomin. De kan också utgöra ett underlag för en omförhandling med kreditgiv- aren. Utredningen anser därför att dessa bestämmelser kan tilläm- pas även på redan ingångna bostadskreditavtal.

Förslaget om ändring i distansavtalslagen rör informationsläm- nande som samspelar med bestämmelserna i konsumentkreditlagen om bl.a. telefonförsäljning. Bestämmelserna bör därför träda i kraft vid samma tidpunkt som ändringarna i konsumentkreditlagen. Efter- som bestämmelserna rör förhandsinformation berörs inte redan in- gångna avtal och några särskilda övergångsbestämmelser behövs därmed inte.

8.2Förslaget till lag om kreditgivare

och kreditförmedlare av bostadskrediter

Förslag: Den nya lagen ska träda i kraft den 21 mars 2016. Kraven på kunskap och kompetens för personal ska dock tillämpas från den 21 mars 2017 för företag som bedrivit verksamhet med kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter före den 20 mars 2014.

Bedömning: Några andra övergångsbestämmelser behövs inte.

Skälen för förslaget: Som redogjorts för i föregående avsnitt ska direktivet, enligt artikel 42, vara införlivat i nationell rätt senast den 21 mars 2016. Nationella bestämmelser som genomför direktivet måste därför träda i kraft och börja tillämpas senast detta datum. I artikel 43 görs dock vissa undantag från det huvudsakliga inför- livandedatumet. Det gäller först tillståndsprövningen för kreditför- medlare, där medlemsstaterna kan tillåta att kreditförmedlare som bedrivit verksamhet före den 21 mars 2016 får fortsätta att bedriva

314

SOU 2015:40

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

verksamhet ”i enlighet med den nationella rätten fram till den 21 mars 2017”.

En första fråga är hur undantaget ska tolkas – avser det enbart bestämmelser om tillståndsplikt, eller alla de nationella bestämmel- ser som kommer att styra verksamheten med utgångspunkt i direk- tivet? Utredningen anser att artikeln i denna del bör tolkas så att den avser hela det näringsrättsliga regelverk som ska tillämpas för kreditförmedlarnas verksamhet. Detta skulle kunna ge branschen ytterligare tid att anpassa sig efter de nya bestämmelserna. Efter- som de svenska storbankerna i praktiken oftast förmedlar bostads- krediter för sina hypoteksbolag kan en sådan övergångsbestäm- melse få stor praktisk betydelse. Å andra sidan finns inget motsva- rande undantag för kreditgivare. En övergångsbestämmelse skulle därmed skapa konkurrensnackdelar för kreditgivare. Branschen har i vart fall sedan direktivet antogs varit medvetna om de krav som kommer att följa och från vilket datum. Utredningen anser därmed att den nya näringsrättsliga lagen om kreditgivare och kreditför- medlare av bostadskrediter bör träda i kraft samma datum som de nya bestämmelserna i konsumentkreditlagen, alltså den 21 mars 2016, och att inga övergångsbestämmelser behövs som särskilt tar sikte på kreditförmedlare.

Direktivet medger ett annat undantag från införlivandedatumet den 21 mars 2016 och det gäller kraven på kunskap och kompetens, enligt artikel 9. Undantaget gäller dock bara för verksamhet som bedrivits redan före den 20 mars 2014. Denna möjlighet till över- gångsbestämmelse är neutralt utformad, eftersom den tar sikte på både kreditgivare och kreditförmedlare. Att införa en motsvarande övergångsbestämmelse i den svenska regleringen bör utnyttjas, eftersom kravet på kunskap och kompetens berör stora delar av den personal som sysslar med bostadskrediter. För att ge branschen så lång tid som möjligt för att anpassa sig till de krav som ställs, anser utredningen att en övergångsbestämmelse i enlighet med direkti- vets artikel 43.3 bör införas.

315

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SOU 2015:40

8.3Övriga författningsförslag

Förslag: Förslagen till ändringar i

–kreditupplysningslagen (1973:1173),

–lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

–lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansi- ell verksamhet,

–lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

–lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansie- ring av terrorism,

–offentlighet- och sekretesslagen (2009:400) och

–lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter

ska alla träda i kraft den 21 mars 2016.

Bedömning: Inga övergångsbestämmelser behövs.

Skälen för förslaget: Övriga lagsförslag hänger, som tidigare be- skrivits (se avsnitt 5.4.1, 5.4.8 och 5.4.17 ), samman med förslaget att införa en särskild näringsrättslig lag om kreditgivare och kredit- förmedlare av bostadskrediter. De bör därför ha samma ikraft- trädandedatum som den näringsrättsliga lagen. Det finns inget som hindrar att ändringarna fullt ut börja tillämpas från ikraftträdandet. Därmed behövs inga särskilda övergångsbestämmelser.

316

9 Författningskommentar

9.1Förslaget till lag (2016:000) om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter

1 kap.

1 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.2.

I paragrafens första stycke anges lagens tillämpningsområde. Lagen omfattar yrkesmässig verksamhet med kreditgivning, kredit- förmedling och rådgivning i fråga om bostadskrediter till konsu- menter. Kreditförmedling definieras i 6 §. Av 5 § följer att inne- börden av begreppen kreditgivare, konsument, bostadskredit och rådgivning följer av definitionerna i 2 § konsumentkreditlagen (2010:1846). Tillämpningsområdet överensstämmer med bolåne- direktivets tillämpningsområde som anges i artikel 3.1. Begreppet kreditgivning är inte definierat, men ska förstås som den verksam- het en kreditgivare, enligt den definitionen, ägnar sig åt. Verksam- heten ska ske yrkesmässigt för att omfattas, dvs. företas av en näringsidkare i enlighet med den definition som finns konsument- kreditlagen och i annan konsumenträttslig lagstiftning.

Paragrafens andra stycke innehåller en upplysning om att sär- skilda bestämmelser om bostadskrediter också finns i konsument- kreditlagen.

2 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.1.

I paragrafen undantas svenska och utländska kreditinstitut som bedriver verksamhet enligt lagen (2004:297) om bank- och finansie-

317

Författningskommentar SOU 2015:40

ringsrörelse från lagens tillämpningsområde. Definitionen av kredit- institut följer av 1 kap. 5 § den lagen. Lagen om bank- och finansi- eringsrörelse reglerar de förutsättningar som gäller för kreditinstitut avseende tillstånd och möjligheten att bedriva verksamhet i Sverige för utländska kreditinstitut, antingen genom ett underrättelse- förfarande eller genom att söka tillstånd (se 4 kap. 1–2 och 4 §§).

I och med att kreditinstitutens verksamhet i princip undantas från tillämpning av lagen om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter, kan ett kreditinstitut bedriva både kreditgivning och kreditförmedling av bostadskrediter utan att söka särskilt till- stånd enligt 2 eller 3 kap., eller iaktta det underrättelseförfarande som annars gäller för utländska kreditförmedlare enligt 3 kap. Detta är förenligt med bolånedirektivet, jfr artikel 29.9 och 35.

Av paragrafen framgår dock att vissa bestämmelser i lagen ska tillämpas även i kreditinstitutens verksamhet med bostadskrediter. För svenska kreditinstitut blir det fråga om 4 kap. 1–7 och 9 §§, dvs. bestämmelser som genomför bolånedirektivets krav på kredit- givare avseende hederlighet och iakttagande av konsumentens intressen samt ersättningssystem (artikel 7), kunskap och kompe- tens (artikel 9) och dokumentation av policyn för utlåning mot säkerhet (artikel 26.1). För utländska kreditinstitut gäller i stället 4 kap. 1–2 §§ för verksamheten här.

Tillsynen över kreditinstituten avseende de nyss angivna bestäm- melserna i lagen ska följa regelverket i lagen om bank- och finansie- ringsrörelse, se 13 kap. 2 § den lagen. Tillsynen enligt den lagen omfattar nämligen även andra författningar som reglerar kredit- institutens verksamhet. Om ett kreditinstitut inte följer de bestäm- melser i lagen som alltså är tillämpliga på verksamheten följer också ingripandemöjligheterna av 15 kap. 1 § respektive 15 kap. 15 eller 17 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse. Finansinspektionen har enligt dessa bestämmelser rätt att ingripa om ett företag bryter mot lagen om bank- och finansieringsrörelse, men också mot andra författningar som reglerar verksamheten.

318

SOU 2015:40

Författningskommentar

3 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.2.

I paragrafens första stycke lämnas en upplysning om att särskilda förutsättningar enligt lagen gäller för att utländska kreditgivare och kreditförmedlare ska kunna driva verksamhet i Sverige.

I paragrafens andra stycke anges vilka bestämmelser i lagen som gäller för kreditgivares och kreditförmedlares rörelse när de verkar här. Samtliga bestämmelser i 4 kap. och föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § gäller för utländska kreditgivare. För utländ- ska kreditförmedlare gäller endast 4 kap. 1 och 2 §§ och föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 6 och 7. Skillnaden beror på bl.a. den uppdelning av tillsynsansvaret som görs för kreditförmed- lares verksamhet utanför sitt hemland i enlighet med bolånedirekti- vets artikel 34.

I paragrafens tredje stycke finns en upplysning om att lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. också gäller för verksamhet som bedrivs här genom filial. I fjärde stycket finns en upplysning om vad som gäller för tillsyn och ingripanden.

4 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.2.

Paragrafen genomför bolånedirektivets artikel 22.6. I första stycket anges att endast kreditgivare och kreditförmedlare som verkar enligt lagen samt svenska eller utländska kreditinstitut som verkar enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse får tillhanda- hålla rådgivning om bostadskrediter till konsumenter. Detta inne- bär att företag som antingen verkar med tillstånd enligt respektive lag, eller enligt de bestämmelser i respektive lag som föreskriver ett underrättelseförfarande vid verksamhet i Sverige, också kan lämna råd om bostadskrediter i sin verksamhet här.

I andra stycket görs ett undantag för rådgivning som sker i en- staka fall i samband med annan yrkesmässig verksamhet som är reglerad i lag eller av etiska regler. Exempel på sådana yrkeskate- gorier är mäklare och advokater. Undantaget följer bolånedirekti- vets artikel 22.6 a. Rådgivning som sker utan kommersiellt syfte, jfr bolånedirektivets artikel 22.6 b, omfattas överhuvudtaget inte av lagens reglering. Inte heller rådgivning som tillhandahålls av en

319

Författningskommentar

SOU 2015:40

konkursförvaltare eller av t.ex. kommunal skuldrådgivning är att betrakta som sådan yrkesmässig verksamhet som omfattas av lagen.

5 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.2.

I paragrafen hänvisas till definitionerna av kreditgivare, konsu- ment, bostadskredit och rådgivning i 2 § konsumentkreditlagen. Definitionen av bostadskredit i den lagen genomför bolånedirekti- vets artikel 3.1. Definitionerna avser endast begreppen i sig. Av lagens tillämpningsområde följer att lagen endast reglerar kredit- givares och kreditförmedlares verksamhet med bostadskrediter, inte kreditgivning i övrigt. När orden kreditgivare och kreditför- medlare används i lagens bestämmelser avses alltså kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

6 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.2.

Paragrafen genomför bolånedirektivets artikel 4.5. Den anger en definition av begreppet kreditförmedling som i sak överensstämmer med vad som följer av 48 § konsumentkreditlagen. För att någon ska anses vara kreditförmedlare ska denne agera som näringsidkare i enlighet med vad som förstås med begreppet i konsumentkredit- lagen och annan konsumenträttslig lagstiftning. Paragrafen ska också ses emot att 1 § i lagen anger att den gäller för yrkesmässig verksamhet. Att t.ex. bistå någon med att ansöka om en kredit helt utan kommersiellt syfte omfattas alltså inte av definitionen. För att det ska vara fråga om kreditförmedling ska också verksamheten vara inriktad på att erbjuda vissa specifika kreditavtal eller bistå med förberedande arbete med något visst avtal. Att enbart t.ex. nämna för konsumenten att han eller hon kan kontakta en viss kreditgivare eller kreditförmedlare kan inte anses utgöra kreditför- medling (jfr prop. 2004/05:133 s. 50 avseende vad som omfattas av begreppet försäkringsförmedling). Detta överensstämmer med vad som anges i bolånedirektivets artikel 4.5.

320

SOU 2015:40

Författningskommentar

7 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.2.

I första punkten definieras begreppet behörig myndighet. Behöriga myndigheter ska utses i enlighet med bolånedirektivets artikel 5 och definitionen följer vad bolånedirektivet i olika sammanhang ger en behörig myndighet som uppgift, se artikel 29, 32 och 34.

I andra punkten anges vad som avses med förkortningen bolåne- direktivet och i tredje punkten vad förkortningen EES står för.

I fjärde punkten anges vad som avses med filial. Definitionen följer definitionen av begreppet i annan näringsrättslig lagstiftning, t.ex. 1 kap. 5 § 6 lagen om bank- och finansieringsrörelse.

I femte punkten anges vad som avses med hemland. Att kredit- förmedlare ska registreras i sitt hemland följer av bolånedirektivets artikel 29.1. Definitionen får betydelse vid tillämpningen av de under- rättelseförfaranden som i olika sammanhang ska iakttas när en kredit- förmedlare med ett hemland inom EES avser att bedriva eller be- driver verksamhet i Sverige, se 3 kap. 5 § och 6 kap. 15, 16 och

18§§.

I sjätte punkten definieras vad som avses med kvalificerat inne-

hav, varvid hänvisas till 1 kap. 5 a § lagen om bank- och finansie- ringsrörelse. Begreppet används i 2 kap. 2 § respektive 3 kap. 3 §.

I sjunde punkten definieras vad som menas med nära förbindel- ser. Definitionen är utformad efter förebild av 1 kap. 6 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

I åttonde punkten anges vad som menas med utländsk kredit- förmedlare. Definitionen får betydelse vid tillämpningen av det sär- skilda underrättelseförfarande som möjliggör för kreditförmedlare inom EES att verka inom hela unionen, se bl.a. 3 kap. 5 §.

2 kap.

1 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.3.

Paragrafen genomför det krav på ett godkännandeförfarande som följer av bolånedirektivets artikel 35. Det är endast svenska aktiebolag eller svenska ekonomiska föreningar som kan få till- stånd. Motsvarande krav finns i 3 kap. 1 § lagen om bank- och

321

Författningskommentar SOU 2015:40

finansieringsrörelse. Fysiska personer kan alltså inte ge bostads- krediter yrkesmässigt.

2 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.4.

I paragrafen anges förutsättningar för att få tillstånd att driva verksamhet med kreditgivning av bostadskrediter. Förutsättning- arna för tillstånd är utformade efter förebild av vad som gäller för andra aktörer på finansmarknadens område, t.ex. 6 § lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter och 3 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

3 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.4.

Paragrafen anger vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av lämpligheten hos den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i ett svenskt företag som an- sökt om att få driva verksamhet med bostadskrediter. Paragrafen är utformad i enlighet med bestämmelser om ägarprövning i annan näringsrättslig reglering av finansmarknadens aktörer, t.ex. 7 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter eller 3 kap. 2 § andra och fjärde styckena lagen om bank- och finansieringsrörelse.

4 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.4.

Paragrafen innehåller bestämmelser om godkännande av bolags- ordning eller stadgar för svenska företag som ansöker om tillstånd enligt lagen. Vad som gäller vid förändringar i bolagsordningen eller stadgarna efter det att företaget fått tillstånd framgår av 6 §.

Paragrafen är utformad efter förebild av 11 § lagen om viss verk- samhet med konsumentkrediter och 3 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

322

SOU 2015:40

Författningskommentar

5 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.4.

Av paragrafen framgår att samma regler för ägarprövning ska gälla för en svensk kreditgivare av bostadskrediter som bedriver verksamhet med tillstånd enligt lagen, som för kreditinstitut. En motsvarande bestämmelse finns i 10 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter.

6 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.4.

Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska godkänna en ändring i en svensk kreditgivares bolagsordning eller stadgar som sker efter det att tillstånd beviljats. Paragrafen är utformad efter förebild av 11 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och 3 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

7 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.5.

Paragrafen anger de förutsättningar som gäller för utländska kreditgivare som inte är kreditinstitut att bedriva verksamhet i Sverige. Tillstånd kan bara ges till ett företag som bedriver verk- samhet här genom att inrätta en filial, och endast till företag som har säte i ett land inom EES. Förutsättningarna som följer i punkt- erna 1–3 är utformade efter förebild av 8 § lagen om viss verksam- het med konsumentkrediter. Med ”andra författningar som reglerar företagets verksamhet” avses t.ex. konsumentkreditlagen.

Liknande bestämmelser finns också i 4 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 4 kap. 4 § lagen om värdepappers- marknaden.

323

Författningskommentar

SOU 2015:40

8 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.5.

Av paragrafen följer att en svensk kreditgivare som har för av- sikt att bedriva verksamhet med bostadskrediter genom att inrätta filial i ett annat land ska anmäla detta till Finansinspektionen. Övriga förutsättningar för ett svenskt företag att bedriva verksam- het med bostadskrediter i ett annat land beror av det regelverk som finns för verksamheten i fråga i det aktuella landet.

9 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.6.

Av paragrafens första stycke framgår att en kreditgivare får upp- dra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner, men att kreditgivaren då ska anmäla sådana uppdrags- avtal till Finansinspektionen. Möjligheten att ge uppdragsavtal gäller både för svenska och utländska kreditgivare som verkar enligt lagen. Paragrafen är tillämplig på uppdragsavtal som ingår i den till- ståndspliktiga verksamheten, dvs. olika aspekter av verksamheten med bostadskrediter. Uppdrag som avser ren administration eller andra stödfunktioner, t.ex. utbetalning av personalens löner eller företagets it-system, faller alltså utanför tillämpningsområdet. Sådana uppdragsavtal kan ingås utan anmälan till Finansinspektionen (jfr prop. 2002/03:139 s. 346).

Av paragrafens andra stycke följer de särskilda förutsättningar som gäller för uppdragsavtal som är av väsentlig betydelse för verk- samheten. En operativ funktion bör anses vara väsentlig om ett fel eller en brist vid utförandet allvarligt försämrar företagets möjlig- heter att uppfylla villkoren för sitt verksamhetstillstånd eller andra skyldigheter enligt lagen eller andra författningar. Ett exempel på en sådan väsentlig funktion är kreditprövningen av konsumenter. Företaget måste i så fall se till att verksamheten hos uppdrags- tagaren bedrivs under kontrollerade och säkerhetsmässigt betrygg- ande former och att uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på verksamhetens internkontroll och Finansinspektionens möjlig- heter att övervaka att företaget följer de regler som gäller för det.

Av paragrafens tredje stycke följer att uppdrag som avser kredit- förmedlingsverksamhet inte får ges till någon annan än en kredit-

324

SOU 2015:40

Författningskommentar

förmedlare som förmedlar bostadskrediter enligt lagen eller ett kreditinstitut. Andra företag än kreditinstitut, svenska eller utländ- ska, eller kreditförmedlare som har tillstånd och är registrerade i Sverige, eller utländska kreditförmedlare som verkar här i enlighet med sitt ”pass” kan alltså inte få ett uppdrag som omfattar kredit- förmedlingsverksamhet.

3 kap.

1 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.2 och 5.4.7.

Paragrafen genomför det grundläggande kravet på ett god- kännandeförfarande som finns i artikel 29.1 i bolånedirektivet. Av paragrafen följer att endast svenska aktiebolag eller svenska ekono- miska föreningar kan få tillstånd till kreditförmedling. Att inga andra aktörer, t.ex. fysiska personer, kan få tillstånd motsvarar den reglering som finns avseende kreditgivare, som i sin tur överens- stämmer med annan jämförbar näringsrättslig lagstiftning, se vidare kommentaren till 2 kap. 1 §.

2 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.7.

Paragrafen genomför den möjlighet till undantag från tillstånds- plikten som följer av artikel 29.8 i bolånedirektivet. Av paragrafen framgår att tillstånd enligt kapitlet inte behövs för sådan kredit- förmedling som sker i enstaka fall i samband med annan yrkes- mässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga. De yrkeskategorier som omfattas är desamma som avses med undantaget avseende rådgivningstjänster i 1 kap. 4 §, se vidare kom- mentaren till den paragrafen. Undantaget är också avsett att tilläm- pas på samma sätt när det gäller vad som kan vara kreditförmedling

”i enstaka fall”. Undantaget avser vidare endast tillståndsplikten i sig. Den som tillfälligt verkar som kreditförmedlare kan alltså inte underlåta att efterkomma andra krav som gäller för sådan verksam- het enligt lagens 4 kap. eller enligt konsumentkreditlagen.

325

Författningskommentar

SOU 2015:40

3 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.7.

Paragrafens första stycke punkterna 1, 6 och 7 genomför arti- kel 29.2 och 29.5 i bolånedirektivet. Punkterna 2–5 är förut- sättningar som i huvudsak inte omfattas av bolånedirektivet, men som innebär att prövningen av förutsättningarna för tillstånd ska följa vad som annars gäller för tillståndsprövning av finansmarkna- dens aktörer och som tillämpas på kreditgivare av bostadskrediter, se vidare kommentaren till 2 kap. 2 §.

I kravet på tillräcklig insikt och erfarenhet ligger att personen ska ha tillräcklig kunskap på området för verksamheten (jfr prop. 2004/05:133 s. 151). Genom den lämplighetsprövning och kravet på insikt och erfarenhet som gäller för en person i företagets ledning genomförs därmed också bolånedirektivets krav i artikel 29.2 b och c. För att genomföra direktivets specifika krav på kun- skap och kompetens som ska fastställas i enlighet med bilaga III, förutsätts kravet på insikt och erfarenhet preciseras genom före- skrifter i enlighet med 7 kap. 1 § 2.

Lämplighetsprövningen av en person i ledningen eller en ägare innefattar en bedömning av personens anseende. I detta ska vägas in om personen har dömts för ekonomisk brottslighet och även av personens laglydighet, erfarenhet och omdöme i övrigt (jfr prop. 2008/09:155 s. 87 och prop. 2013/14:107 s. 83).

I enlighet med paragrafens första stycke, punkten 6, ska företaget ha sitt huvudkontor i Sverige. Samma krav uppställs som en förut- sättning för tillstånd enligt 3 kap. 1 § 1 lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden och gäller också för svenska kreditinstitut enligt 6 kap. 6 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Med huvud- kontor avses den plats där den faktiska ledningen av verksamheten bedrivs (prop. 1995/96:173 s. 93 f.).

Av första stycket, punkten 7, följer att företaget ska ha en försäk- ring för skadeståndsskyldighet. Detta krav följer av bolånedirekti- vets artikel 29.2 a. Vid bedömningen av om denna förutsättning är uppfylld ska hänsyn tas till tekniska standarder som antas av kom- missionen i enlighet med artikelns andra stycke.

Ansvarsförsäkringen ska täcka fel och försumlighet i verksam- heten. De anspråk som ska ingå är alltså ren förmögenhetsskada. Fel och försumlighet avser såväl ansvar på grund av fel vid utfö-

326

SOU 2015:40

Författningskommentar

rande av tjänsten som ansvar för uppsåtligt och vårdslöst hand- lande. Det skadeståndsansvar som kan bli aktuellt enligt svensk gällande rätt är i första hand skadeståndsanspråk grundade på ett avtalsförhållande i form av ett uppdragsavtal mellan kreditförmed- laren och konsumenten eller mellan kreditförmedlaren och kredit- givaren. Vem som i det enskilda fallet är kreditförmedlarens upp- dragsgivare måste avgöras från fall till fall. Vad som är fel eller för- sumlighet för en uppdragstagare vid utförandet av uppdraget bör normalt kunna bedömas med beaktande inte bara av avtalsförhåll- andet mellan parterna, utan också vilka särskilda krav på uppdrags- tagarens verksamhet som ställs i lag eller annan författning (jfr prop. 2002/03:133 s. 30), t.ex. de regler som genomför bolånedirektivet.

När det gäller skadeståndsansvar för en part som inte ingått ett avtal med kreditförmedlaren kan ett sådant, som avser ren för- mögenhetsskada, i princip bara uppstå i anledning av brott (2 kap. 2 § skadeståndslagen [1972:207]). En ansvarsförsäkring bör därför omfatta även sådana rena förmögenhetsskador, dock med den be- gränsning som följer av att brottet ska ha skett ”i verksamheten”.

Kraven på ansvarsförsäkring förutsätts vidare preciseras i för- ordning, se 7 kap. 1 § 3.

Paragrafens andra stycke anger samma förutsättning som i 2 kap. 2 § andra stycket, se kommentaren till denna paragraf.

I paragrafens tredje stycke hänvisas när det gäller bedömningen av lämpligheten hos en innehavare till regleringen i 2 kap. 3 §, se kommentaren till denna paragraf.

4 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.7.

Paragrafen hänvisar till vad som gäller för kreditgivare enligt 2 kap. 4–6 §§, se vidare kommentaren till de paragraferna.

5 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.10.

Paragrafen genomför artikel 32 i bolånedirektivet. Den beskri- ver det förfarande som en kreditförmedlare som är registrerad i ett annat land inom EES ska iaktta för att kunna bedriva verksamhet

327

Författningskommentar

SOU 2015:40

här, genom filial eller genom att i övrigt tillhandahålla tjänster, utan att söka särskilt tillstånd. Möjligheten att bedriva verksamhet här efter en sådan underrättelse är alltså förbehållen kreditförmedlare som är registrerade i ett annat land inom EES, vilket följer av definitionen av utländsk kreditförmedlare i 1 kap. 7 §. Paragrafen är utformad efter förebild av annan lagstiftning som genomför EU- direktiv som innebär att ett ”pass” införs för aktörer på finans- marknaden, t.ex. 3 kap. 1 § lagen (2005:405) om försäkrings- förmedling eller 4 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden.

Paragrafens andra stycke innehåller en handlingsregel för Finans- inspektionen som innebär att inspektionen ska upplysa kreditför- medlaren om vilka regler för verksamheten som gäller här. Upplys- ningarna bör avse både bestämmelser enligt lagen, t.ex. kraven på kunskap och kompetens i 4 kap. 2 §, och tillämpliga bestämmelser i konsumentkreditlagen, samt föreskrifter och allmänna råd som utfärdats i anslutning till dessa bestämmelser.

6 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.10.

Paragrafen genomför artikel 32 i bolånedirektivet. Paragrafen innehåller i första stycket det underrättelseförfarande som ska iakt- tas av en svensk kreditförmedlare som vill bedriva verksamhet inom EES-området. Den är en motsvarande bestämmelse till 5 § som avser utländska kreditförmedlares verksamhet i Sverige. Den avser på samma sätt de kreditförmedlare som fått särskilt tillstånd enligt lagen att bedriva kreditförmedlingsverksamhet. Ett svenskt kreditinstitut som har för avsikt att bedriva verksamhet i ett annat land följer i stället tillämpliga bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Paragrafens andra stycke är en handlingsregel för Finansinspek- tionen. Det ankommer på inspektionen att lämna vidare en under- rättelse till den aktuella behöriga myndigheten i det andra landet och samtidigt meddela kreditförmedlaren. Kreditförmedlaren får sedan, enligt paragrafens tredje stycke, påbörja verksamhet i det andra landet tidigast en månad efter det att underrättelse till myn- digheten i det andra landet skett.

328

SOU 2015:40

Författningskommentar

Bestämmelsen har utformats efter förebild av andra liknande bestämmelser som reglerar verksamhet inom EES för finansmark- nadens aktörer, t.ex. 4 kap. 1 och 2 §§ lagen om försäkringsförmed- ling eller 5 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden.

7 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.10.

Paragrafen genomför andra meningen i artikel 32.1 i bolåne- direktivet. Den innebär ett förtydligande av att en svensk kredit- förmedlares rätt att bedriva verksamhet i andra EES-länder inte medför en rätt att förmedla bostadskrediter från andra kreditgivare, svenska eller utländska, än kreditinstitut, om nationell reglering i det andra landet innebär att bara kreditinstitut får erbjuda och bevilja bostadskrediter.

4 kap.

1 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.12.

Paragrafen genomför bolånedirektivets artikel 7.1 och är utfor- mad i anslutning till direktivets ordalydelse i denna del. Paragrafen ska uppfattas dels som ett krav på sundhet i rörelsen, dels en över- gripande uppföranderegel, vilka delvis överlappar varandra. Kravet på sundhet i rörelsen avser detsamma som motsvarande krav som finns på andra aktörer på finansmarknadens område. Det innebär bl.a. att företaget måste drivas på ett sådant sätt att dess struktur och ställning kan överblickas. Företaget ska uppnå en sådan kvalitetsnivå i sin rörelse att förtroendet för marknaden kan upprätthållas. Bland de förhållanden som berörs av detta krav är företagets uppträdande i förhållande till sina kunder. (Jfr prop. 2013/14:107 s. 84.) Para- grafens andra mening kan därmed sägas innebära en precisering av vad just denna del av sundhetskravet avser för verksamheten med bostadskrediter. Bestämmelsen förutsätts preciseras genom före- skrifter, se 7 kap. 1 § 6.

329

Författningskommentar

SOU 2015:40

2 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.13.

Paragrafen genomför artikel 9 i bolånedirektivet. Paragrafen innehåller ett allmänt hållet krav på kunskap och kompetens som förutsätts preciseras av föreskrifter på lägre nivå. I sådana före- skrifter måste bolånedirektivets bilaga III beaktas, i enlighet med vad som anges i artikel 9 i direktivet.

De personalkategorier som omfattas av kravet är de som sätter samman, erbjuder, beviljar, ger råd om bostadskrediter eller för- medlar bostadskreditavtal. Kraven på personalen gäller i förhållande till vilken verksamhet som företaget bedriver och personalens arbets- uppgifter (jfr bolånedirektivets bilaga III, p. 2). Kravet träffar per- sonal som handlägger kundens ansökan om kredit och t.ex. sätter samman de kreditavtalsvillkor och övriga handlingar som ska ingå i ett bindande erbjudande. Att sätta samman en bostadskredit om- fattar också personal som deltar i att utforma det allmänna pro- duktutbudet. Även den som utför kreditprövningen och den som beslutar om att bevilja en kredit omfattas. Personal som ger råd om bostadskrediter, oavsett om det sker i anledning av en ansökan om kredit eller t.ex. till en befintlig kund, omfattas också. Även perso- ner med chefsbefattningar som leder arbetet som avser bostads- krediter omfattas av kravet, jfr artikel 4.11 i bolånedirektivet.

3 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.14.

Paragrafen genomför artikel 7.2 i bolånedirektivet. Paragrafen innehåller en grundläggande reglering av ersättningssystemens upp- byggnad för personal och i förekommande fall för sådana ersätt- ningar som utgår från en kreditgivare till en kreditförmedlare. Den personal som avses är densamma som i 2 §, se vidare kommentaren till denna. De övergripande kraven på ersättningssystemen är att dessa inte ska vara utformade så att de negativt påverkar skyldig- heten att ta tillvara konsumentens intressen i enlighet med 1 §. Ersättningssystem som ger personalen incitament att rekommen- dera, eller annars framhålla, för konsumenten mindre lämpliga eller riskfyllda avtal, eller gör att det finns incitament att göra en mindre noggrann kreditprövning, ska alltså inte få förekomma.

330

SOU 2015:40

Författningskommentar

4 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.14.

Paragrafen genomför artikel 7.3 i bolånedirektivet. Av paragra- fen följer att en kreditgivares ersättning till den som utför eller ansvarar för kreditprövning av konsumenten inte får vara beroende av andelen beviljade låneansökningar. Paragrafen omfattar alltså både egen personal och, i förekommande fall, en uppdragstagare som utför kreditprövning. Vidare anges att kreditgivarens ersätt- ningssystem ska vara uppbyggt så att intressekonflikter identifieras, förebyggs och hanteras samt vara utformat på ett sätt som främjar en sund och effektiv riskhantering och motverkar ett överdrivet risktagande. Med en effektiv riskhantering avses att kreditgivaren ska kunna identifiera, mäta, hantera och övervaka de risker som är relevanta för verksamheten (jfr prop. 2012/13:155 s. 473). Att intressekonflikter ska undvikas, som är vad som anges i direktivet i denna del, ligger i att de ska hanteras. Bestämmelsen förutsätts preciseras genom föreskrifter, se 7 kap. 1 § 8.

5 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.14.

Paragrafen genomför artikel 7.4 bolånedirektivet. Av paragrafen framgår att ersättningar till personal som ger råd inte får vara bero- ende av försäljningsmål. Bestämmelsen förutsätts preciseras genom föreskrifter, se 7 kap 1 § 8.

6 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.14.

Paragrafen genomför artikel 7.3 i bolånedirektivet. Paragrafen innebär att utformningen av de ersättningssystem som avses i 3–5 §§ ska vara lämplig med beaktande av företagets storlek, interna orga- nisation och verksamhetens art, omfattning och komplexitet. Vad som mer exakt avses med detta måste preciseras från fall till fall. Bestämmelsen syftar till att det i bedömningen av om ett företags ersättningssystem är utformat på ett godtagbart sätt ska vara möjligt att beakta det enskilda företagets uppbyggnad och den slags verk- samhet som bedrivs.

331

Författningskommentar

SOU 2015:40

7 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.15.

Paragrafen genomför artikel 19 i bolånedirektivet.

Av första stycket följer att en kreditgivare ska använda tillförlit- liga och i förväg fastställda standarder. Detta innebär att kredit- givaren måste ha fastställda rutiner för vilket eller vilka förfaranden som ska tillämpas när en bostad ska värderas för ändamålet att den ska ställas som säkerhet för ett bostadskreditavtal. I att kreditgivaren ska använda en tillförlitlig standard ligger också att de förfaranden som används i olika situationer, t.ex. statistiska värderingar, an- litande av en värderare eller intern värdering, måste ha en hög kvalitetsnivå. Om kreditgivaren i vissa fall överlåter åt konsumen- ten att inhämta en värdering av bostaden, ska det av kreditgivarens standard framgå vilka krav som i så fall ställs på konsumentens val av metod. Ska konsumenten t.ex. själv anlita en värderare ska kredit- givaren fastställa vilka krav som ska ställas på värderaren för att tillförlitlighet i värderingen ska uppnås.

Av andra stycket framgår att den som utför en värdering ska vara oberoende från kreditbeslutsprocessen och även ha den kunskap och kompetens som krävs för att fastställa ett tillförlitligt värde. En värdering som köps in av ett annat företag måste normalt anses ha skett på ett oberoende sätt. Görs värderingen helt eller delvis av en av kreditgivarens anställda, eller t.ex. ett närstående företag, får den som utför värderingen eller delar av den inte delta i någon del av beslutet av om krediten ska beviljas eller inte.

Av tredje stycket framgår att den utförda värderingen ska doku- menteras och bevaras.

Bestämmelsen förutsätts ytterligare preciseras genom föreskrif- ter, se 7 kap. 1 § 9.

8 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.16.

Paragrafen har utformats efter förebild av 8 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Kravet på dokumentation innebär att det ska finnas ett bevarat underlag rörande den information som har inhämtats och det övriga material som bildat beslutsunderlag, liksom själva kreditbeslutet. Dokumentationen kan ske i pappers-

332

SOU 2015:40

Författningskommentar

form eller på elektronisk väg. Dokumentationen ska ske på ett sådant sätt att det är möjligt att följa kreditärendets hantering. I dokumentationen bör ingå det underlag som tagits fram för att belysa räntesättningen och i förekommande fall prissättningen av paketprodukter, som ska lämnas till en konsument enligt 13 a och 13 c §§ konsumentkreditlagen. En individuellt anpassad amorte- ringsplan som tagits fram och diskuterats med konsumenten enligt 13 d § samma lag ska också ingå i dokumentationen.

9 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.16.

Paragrafen genomför bolånedirektivets artikel 26.1. Den avser en skyldighet för kreditgivare att dokumentera vilken typ av egen- dom som accepteras som säkerhet för en bostadskredit och vilka interna riktlinjer kreditgivaren tillämpar vid sin utlåning. Paragrafen har därmed en något vidare tillämpning än bolånedirektivets artikel, som endast avser fastigheter.

Kravet kan liknas vid andra krav på dokumentation och upp- rättande av interna riktlinjer i finansiella företag. Det ger utrymme för att uppfyllas på olika sätt, så länge de riktlinjer för utlåning som avses finns bevarade på ett säkert sätt, i pappersform eller elektro- niskt, och är lätta att ta fram och identifiera.

10 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.17.

Paragrafen är utformad efter förebild av 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 13 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Den innehåller en bestämmelse om tyst- nadsplikt för uppgifter om enskildas förhållanden. Den hindrar dock endast obehörigt uppgiftslämnande. Ett utlämnande p.g.a. skyldighet enligt lag, t.ex. utlämnande till Finansinspektionen av uppgifter som begärts för tillsynen, är inte obehörigt. Inte heller utbyte av uppgifter för kreditupplysningsändamål enligt kreditupp- lysningslagen (1973:1173) är att anse som obehörigt. Om obehörig- hetsbegreppet, se vidare prop. 2002/03:139 s. 478 f.

333

Författningskommentar

SOU 2015:40

5 kap.

1 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.3 och 5.4.11.

Paragrafen genomför artikel 29.4 i bolånedirektivet i den del den avser registrering av kreditförmedlare. Bestämmelser om register finns i andra näringsrättsliga lagar, se t.ex. 15 § lagen om viss verk- samhet med konsumentkrediter. Registrets närmare innehåll förut- sätts preciseras i förordning.

2 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.18.

Paragrafen, såvitt den avser tillsyn över kreditförmedlare, genom- för bolånedirektivets artikel 34.1 och 34.2 andra stycket.

Enligt första stycket har Finansinspektionen tillsyn över kredit- givare och kreditförmedlare, liksom övriga aktörer på finansmark- naden, se t.ex. 13 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

I andra stycket anges vilken omfattning tillsynen ska ha. För kreditgivare omfattar tillsynen att verksamheten drivs enligt lagen, andra författningar som reglerar verksamheten och företagets bolags- ordning eller stadgar. För utländska kreditförmedlare omfattar till- synen dock bara lagen i den omfattning den gäller för förmedlarens verksamhet, jfr kommentaren till 1 kap. 3 §.

Till ”andra författningar som reglerar verksamheten” hör t.ex. föreskrifter meddelade med stöd av lagen, associationsrättsliga be- stämmelser och bestämmelser som syftar till att motverka penning- tvätt och terrorism (jfr författningsförslaget om ändringar i lagen [2009:62] om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terro- rism och kommentaren till dessa ändringar). Med andra författ- ningar avses också konsumentkreditlagen. Enligt 49 § har Finans- inspektionen tillsyn över att den lagen följs när det gäller företag som står under inspektionens tillsyn. Konsumentverket har dock det primära tillsynsansvaret för de bestämmelser som sanktioneras genom en hänvisning till marknadsföringslagen (2008:486), se t.ex. 11 § konsumentkreditlagen. Vid ingripanden enligt marknadsfö- ringslagen är det Konsumentombudsmannen som väcker talan om

334

SOU 2015:40

Författningskommentar

eller utfärdar informationsförelägganden (47 § respektive 28 § mark- nadsföringslagen).

I tredje stycket anges att tillsynen för kreditgivare också omfattar att företaget följer de standarder för bostadsvärdering som före- taget antagit i enlighet med 4 kap. 7 §.

I fjärde stycket anges att tillsynen för utländska kreditgivare eller kreditförmedlare inte omfattar företagets bolagsordning eller stad- gar. Det saknas förutsättningar för Finansinspektionen att utöva tillsyn över bolagsordning eller stadgar för utländska aktörer, även för utländska kreditgivare som verkar här med tillstånd, eftersom ett godkännande av bolagsordning eller stadgar inte ingår i förut- sättningarna för tillstånd.

3 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.19.

Av paragrafen följer att kreditgivare och kreditförmedlare, alltså både svenska och utländska, ska lämna Finansinspektionen de upp- lysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande om- ständigheter som inspektionen begär. Detta avser både upplys- ningar som begärs i ett enskilt fall och sådana upplysningar som enligt särskilda föreskrifter meddelade enligt 7 kap. 1 § 11 ska lämnas periodvis av företagen. Paragrafen är utformad efter förebild av 13 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

4 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.19.

Av paragrafen följer att Finansinspektionen får, när det är nöd- vändigt, genomföra en undersökning hos en kreditgivare eller en kreditförmedlare, eller motsvarande utländska företag som inrättat filial här. Bestämmelsen innebär att Finansinspektionen genom en undersökning på plats kan inspektera alla aspekter av företagets verksamhet som inspektionen har tillsyn över, som regel genom att studera rutiner och ta del av handlingar. Paragrafen är utformad med 13 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse som före- bild.

335

Författningskommentar

SOU 2015:40

Av bolånedirektivets artikel 34.5 följer en uttrycklig möjlighet för Finansinspektionen att företa en undersökning av ett svenskt företags filial i en annan medlemsstat. En sådan möjlighet omfattas av paragrafen.

Paragrafen genomför vidare, i den del den avser kreditförmed- lares filialer, artikel 34.3 i bolånedirektivet, som anger att en be- hörig myndighet ska kunna utföra undersökningar av en filials verksamhet, även för att bistå en annan behörig myndighet. Finans- inspektionen kan alltså företa en undersökning som ett led i att t.ex. kontrollera information på begäran av en annan behörig myn- dighet, se vidare kommentaren till 8 §.

5 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.19.

Av paragrafen följer att andra företag inom samma koncern som kreditgivaren eller -förmedlaren ska lämna Finansinspektionen upplysningar som inspektionen behöver för sin tillsyn över före- taget. På samma sätt som enligt 3 § avses med upplysningar både sådana som begärs i ett enskilt fall och sådana som lämnas i perio- diska rapporter. Regeringen eller den myndighet regeringen bestäm- mer har möjlighet att föreskriva om sådana periodiska upplysningar enligt 7 kap. 1 § 11. Paragrafen är utformad med 13 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse som förebild.

6 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.19.

Paragrafen reglerar vilka möjligheter Finansinspektionen har när det gäller att begära upplysningar och utföra undersökningar hos sådana uppdragstagare som avses i 2 kap. 9 §. Möjligheten gäller alltså endast som en del av tillsynen över kreditgivare, eftersom kreditförmedlare inte har möjlighet att ge sådana uppdragsavtal.

Av första stycket följer en möjlighet att begära upplysningar. Upplysningar avser i detta fall endast upplysningar i enskilda fall, inte periodiska rapporter. Av andra stycket följer möjligheten att genomföra undersökningar. I båda fallen gäller att åtgärden ska be- hövas för tillsynen, dvs. upplysningarna och undersökningarna ska

336

SOU 2015:40

Författningskommentar

röra det som uppdragsavtalet avser. Att det uppdragsavtal som om- fattas av lagregleringen är sådana som avser funktioner som är rele- vanta för den tillståndspliktiga verksamheten följer av 2 kap. 9 §, se vidare kommentaren till denna.

7 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.20.

Paragrafen genomför, tillsammans med 8 §, artikel 36 i bolåne- direktivet. Av paragrafen följer en grundläggande handlingsregel för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information med andra behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av bo- lånedirektivet. I detta ligger att Finansinspektionen också har möjlig- het att i vägra samarbete i de fall som anges i direktivets artikel 36.4.

Vad som avses med behöriga myndigheter framgår av defini- tionen av begreppet i 1 kap. 7 § 1.

Vidare följer av paragrafen en hänvisning till bolånedirektivets bestämmelser om att behöriga myndigheter i vissa fall kan vända sig till Europeiska bankmyndigheten, EBA, och begära bistånd i olika sammanhang. Paragrafen är utformad efter förebild av 13 kap. 6 a och 6 b §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse.

8 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.20.

Paragrafen genomför, tillsammans med 7 §, artikel 36 i bolåne- direktivet. Den är utformad efter förebild av 23 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden.

9 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.20.

Paragrafen genomför artikel 34.5 i bolånedirektivet, som, liksom paragrafen, ger en rätt för en behörig myndighet i en utländsk kreditförmedlares hemland att utföra en undersökning här, efter anmälan till Finansinspektionen. Paragrafen är utformad efter före- bild av 13 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

337

Författningskommentar

SOU 2015:40

10 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.21.

Paragrafen anger att Finansinspektionens tillsyn bekostas av årliga avgifter, i likhet med vad som gäller för finansmarknadens aktörer i övrigt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestäm- mer ges också rätt att meddela föreskrifter om avgifterna, se vidare 7 kap. 1 § 12. Närmare föreskrifter om årliga avgifter för andra aktörer på finansmarknaden finns i dag i förordning (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksam- het. I paragrafen framgår vidare att Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar om tillstånd, anmälningar och underrättelser. Även sådana avgifter förutsätts preciseras i förord- ning, jfr vad som i dag gäller för sådana avgifter enligt förordning (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspek- tionen.

6 kap.

1 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.22.

Paragrafen är utformad efter förebild av 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, men motsvarande bestämmelse finns också i andra näringsrättsliga lagar som reglerar finansmark- nadens aktörer, t.ex. 25 kap. 1 och 2 §§ lagen om värdepappers- marknaden eller 14 kap. 1 och 2 §§ lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Grundprinciperna för hur de olika ingripandemöjligheterna ska tillämpas är avsedda att följas även vid ingripanden enligt paragrafen (se t.ex. prop 2002/03:139 s. 381 ff., 2006/07:115 s. 497 ff. och prop. 2013/14:107 s. 62 f.).

Enligt första stycket anges den grundläggande skyldigheten för Finansinspektionen att ingripa om ett företag inte driver sin rörelse enligt vad som gäller för verksamheten, både avseende författningar och den egna bolagsordningen eller stadgarna. Med andra författ- ningar avses såväl lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter, som föreskrifter som antagits med stöd av 7 kap. 1 §. EU-förord- ningar och andra bindande regler omfattas också (jfr prop. 2006/07:115 s. 636). Ett närliggande exempel på en författning som har bety-

338

SOU 2015:40

Författningskommentar

delse för verksamheten är konsumentkreditlagen och ett ingripande kan alltså grundas på att ett företag inte följer bestämmelser i den lagen.

I andra stycket anges de ingripandemöjligheter som inspektionen kan vidta. Valet mellan de olika typerna av ingripanden avgörs i första hand av hur allvarlig överträdelsen är. Föreläggande är dock den enda ingripandemöjligheten som kan användas för att förmå företaget att vidta åtgärder. Om det inte längre är aktuellt att åtgär- der vidtas, kan anmärkning, varning eller återkallelse av tillståndet användas. Föreläggande bör inte förekomma i kombination med de andra ingripandeåtgärderna.

Enligt tredje stycket kan Finansinspektionen avstå från ingrip- ande i vissa situationer. Bestämmelsen kan t.ex. bli tillämplig om Konsumentverket eller Konsumentombudsmannen ingripit med stöd av bestämmelser i konsumentkreditlagen och marknadsfö- ringslagen.

2 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.22.

Paragrafen genomför, tillsammans med 1 §, artikel 33 i bolåne- direktivet såvitt avser kreditförmedlares verksamhet.

En återkallelse av tillståndet hindrar inte en likvidator eller kon- kursförvaltare att fortsätta verksamheten i syfte att avveckla den i samlad ordning (se prop. 2013/14:107 s. 88). Finansinspektionen får dock besluta hur avvecklingen ska ske, se 6 kap. 6 §.

Första stycket första punkten avser inte uppgifter som är rena fel- skrivningar eller liknande, som inte materiellt påverkat beslutet att meddela tillstånd (a. prop. s. 88).

Första stycket andra punkten avser att den tillståndet gäller har förklarat sig avstå från det. I sådana fall ska Finansinspektionen normalt sett så snart som möjligt återkalla tillståndet. Om ett ärende om ingripande pågår finns dock en möjlighet att handlägga ären- dena tillsammans och därvid avvakta med återkallelse p.g.a. avstå- endet, se vidare 4 §.

Första stycket tredje punkten avser att verksamhet inte bedrivits under en sammanhängande tid om sex månader. I detta fall ska

339

Författningskommentar

SOU 2015:40

Finansinspektionen återkalla tillståndet även om det samtidigt på- går ett ärende om ingripande.

Första stycket fjärde punkten anger att återkallelse ska ske om vissa uppräknade krav för tillstånd inte längre föreligger. Om en person i företagets ledning inte uppfyller vad som gäller för deras lämplighet m.m. i enlighet med kraven för tillstånd, följer av 3 § att Finansinspektionen ska iaktta ett visst förfarande innan återkallelse sker.

Av andra stycket följer att varning i stället kan meddelas i samt- liga fall, om det är tillräckligt, utom såvitt avser att aktören själv förklarat sig avstå från tillståndet.

3 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.22.

Paragrafen behandlar Finansinspektionens ingripande när en person i styrelsen eller den verkställande direktören inte längre uppfyller de särskilda krav som ställs på dem i enlighet med förutsätt- ningarna för att erhålla tillstånd. Bestämmelsen omfattar också en styrelsesuppleant, eftersom denne ingår i styrelsen (prop. 2013/14:107 s. 88). Enligt första stycket ska inspektionen i sådana fall först an- märka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direk- tör och fastställa en tid om högst tre månader inom vilken perso- nen ska lämna ledningen av företaget. Om så inte sker, ska till- ståndet återkallas. I andra stycket finns dock en särskild möjlighet för inspektionen att, som ett alternativ till återkallelse, förordna om en ersättare för den person som inte längre uppfyller kraven. Möjligheten ska kunna användas i de fall då det finns brister i ledningen i ett annars väl fungerande företag och företaget inte förmår ändra på situationen (a. prop. s. 88).

4 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.22.

Första stycket innebär att Finansinspektionen, när förutsättning- arna i förevarande paragraf är uppfyllda, inte behöver avgöra ett ärende om återkallelse av tillstånd p.g.a. egen återkallelse så snabbt som möjligt. Paragrafen har alltså företräde framför kravet på

340

SOU 2015:40

Författningskommentar

skyndsam handläggning i 7 § förvaltningslagen (1986:223). Inspek- tionen kan därmed i dessa fall meddela beslut i ärendet som avser ingripande p.g.a. misskötsamhet eller brister i rörelsen först. En förutsättning är dock att det är till nytta för utredningen i ärendet om ingripande. Ett exempel på detta är att det finns anledning att anta att återkallelsen syftar till att bolaget vill undandra sig tillsyn, eftersom detta bör vara en omständighet som är av intresse vid bedömningen av om ett ingripande ska ske eller inte. Finansinspek- tionen ska samtidigt beakta om ett senarelagt avgörande av företag- ets egen begäran om återkallelse typiskt sett kan innebära olägen- heter för den som ärendet gäller. Även olägenheter för tredje man, såsom kunder och andra avtalsparter, kan vägas in i denna bedöm- ning.

Av andra stycket följer att ett beslut om gemensam handläggning enligt första stycket när som helst kan ändras av Finansinspek- tionen, om det finns skäl för det. Ett sådant skäl kan vara att någon annan grund för återkallelse uppstått under handläggningstiden, t.ex. att verksamhet inte bedrivits under en sammanhängande tid om sex månader.

5 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.22.

Paragrafen genomför de förpliktelser som indirekt följer av artikel 34.4 i bolånedirektivet för en hemmedlemsstat att vidta åtgärder vid en underrättelse från ett annat land. Den har utformats efter förebild av andra bestämmelser i näringsrättslig lag som genom- för liknande bestämmelser i andra EU-direktiv, se t.ex. 25 kap. 7 § lagen om värdepappersmarknaden.

Enligt bolånedirektivet förutsätts hemlandets behöriga myn- dighet i första hand vidta åtgärder avseende en kreditförmedlare om en behörig myndighet i värdlandet underrättar hemlandets myndighet om att överträdelse har skett. Det gäller om en kredit- förmedlare erbjuder tjänster från hemlandet, eller om kreditför- medlaren har inrättat en filial i värdlandet, men det aktuella regel- brottet inte avser en bestämmelse som värdlandet har det primära tillsynsansvaret för enligt 34.2. Genom paragrafens första stycke ges Finansinspektionen en uttrycklig skyldighet att ingripa efter en

341

Författningskommentar SOU 2015:40

underrättelse, om förutsättningarna för ingripande enligt 1 § eller 2 § är uppfyllda.

Enligt andra stycket ska inspektionen hålla den behöriga myn- digheten i det andra landet underrättad om de åtgärder som vidtas.

6 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.22.

Paragrafen behandlar Finansinspektionens befogenheter i an- slutning till ett beslut om återkallelse av tillstånd.

Om olika verksamheter bedrivs i samma företag, t.ex. verksam- het både med bostadskrediter och med konsumentkrediter enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, får beslut om avveckling respektive förbud att fortsätta verksamheten endast avse verksamheten med bostadskrediter (jfr prop. 2013/14:107 s. 88).

Paragrafen är utformad efter förebild av 15 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 23 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter.

7 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.23.

I paragrafens första stycke anges en rätt för Finansinspektionen att förena en varning eller anmärkning med sanktionsavgift. Det är inte möjligt att kombinera andra beslut, t.ex. förelägganden eller förbud, med sanktionsavgift. Däremot kan vite användas i sådana fall.

Paragrafen är utformad efter förebild av 15 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Likalydande bestämmelser finns även i andra näringsrättsliga lagar på finansmarknadens område, t.ex. 25 kap. 8 § lagen om värdepappersmarknaden. Bestämmelsen är alltså avsedd att tillämpas på motsvarande sätt som i dessa författ- ningar, se vidare prop. 2002/03:139 s. 386 och 551 och 2006/07:115 s. 507 ff. I paragrafen benämns avgiften sanktionsavgift, medan den i äldre bestämmelser benämns straffavgift. Skillnaden är endast språklig.

Av paragrafens andra stycke följer att avgiften tillfaller staten.

342

SOU 2015:40 Författningskommentar

8 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.23.

Paragrafen behandlar sanktionsavgiftens storlek. Den är utformad efter förebild av 26 § lagen om viss verksamhet med konsument- krediter, jfr också den tidigare lydelsen av 15 kap. 8 § lagen om bank- och finansieringsrörelse som behandlas i prop. 2002/03:139 s. 552. I första stycket anges ett minsta och högsta belopp för avgiften. I andra stycket avgränsas den maximala avgiften till 10 procent av företagets omsättning, med en möjlighet för Finansinspektionen att under vissa förutsättningar uppskatta omsättningen.

Av tredje stycket följer att den omsättning som avses i andra stycket bara är omsättningen i verksamheten med bostadskrediter, om företaget även bedriver annan verksamhet.

9 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.23.

Paragrafen behandlar hur sanktionsavgiften ska bestämmas inom de ramar som anges i 8 §. Sanktionsavgiften är ett sätt att ytterlig- are gradera anmärkningen eller varningen utifrån överträdelsens allvar och hur länge den pågått. I bedömningen kan också vägas in hur kännbar avgiften kommer att bli för företaget, beroende på dess storlek och omsättning. Paragrafen är utformad efter förebild av 15 kap. 9 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Motsva- rande bestämmelse finns t.ex. i 25 kap. 10 § lagen om värdepappers- marknaden. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas på samma sätt som i dessa författningar och andra författningar som näringsrätts- ligt reglerar finansmarknadens aktörer, se vidare prop. 2002/03:139 s. 552 f. och prop. 2006/07:115 s. 508 f. Eftersom lagens syfte fram- för allt är ett starkt konsumentsskydd bör det vid bedömningen av en överträdelses allvar i första hand ses till vilket bristande konsu- mentskydd överträdelsen bidragit till (jfr prop. 2013/14:107 s. 89).

343

Författningskommentar

SOU 2015:40

10 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.23.

Paragrafen behandlar Finansinspektionens möjlighet att besluta om förseningsavgift när det gäller sådana upplysningar som om- fattas av särskilda föreskrifter. En förseningsavgift, liksom en sank- tionsavgift, ska graderas efter överträdelsens allvar. Hänsyn till företagets storlek kan också tas, jfr kommentaren till 9 §. Om ett företag skulle motsätta sig att ge in en viss rapport till Finans- inspektionen har inspektionen möjlighet att förelägga företaget vid vite att komma in med rapporten.

Vid upprepade fall av underlåten eller försenad rapportering kan inspektionen meddela anmärkning eller varning (prop. 2002/03:139 s. 553).

Paragrafen är utformad efter förebild av 15 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

11–14 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.23.

I paragraferna finns bestämmelser som avser verkställighet av sanktionsavgift och förseningsavgift. Paragraferna är utformade efter förebild av 15 kap. 11–14 §§ lagen om bank- och finansierings- rörelse. Likalydande bestämmelser finns också i annan näringsrättslig lagstiftning, t.ex. 25 kap. 25–28 §§ lagen om värdepappersmark- naden eller 29–31 §§ lagen om viss verksamhet med konsument- krediter.

15 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.24.

Paragrafen genomför delvis artikel 34.2 i bolånedirektivet. Bo- lånedirektivet föreskriver ett särskilt förfarande som ska iakttas när ett värdland ingriper mot en utländsk kreditförmedlares filial p.g.a. en överträdelse av en bestämmelse som värdlandet, enligt artikeln, fått ett särskilt ansvar för att övervaka. Vissa av dessa genomförs i konsumentkreditlagen med hänvisning till marknadsföringslagens

344

SOU 2015:40

Författningskommentar

sanktionssystem. I dessa delar blir direktivet genomfört genom att Konsumentombudsmannen i ingriper.

Om en utländsk kreditförmedlare överträder några av de upp- räknade bestämmelserna, ska Finansinspektionen enligt första stycket förelägga kreditförmedlaren att göra rättelse. Om föreläggandet inte följs ska inspektionen enligt andra stycket underrätta den be- höriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland. Enligt tredje stycket får Finansinspektionen förbjuda kreditförmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige, efter att den behöriga myndigheten i hemlandet underrättats och även kommissionen.

Paragrafen är utformad efter förebild av 25 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden.

16 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.24.

Paragrafen genomför artikel 34.4 i bolånedirektivet. Den behand- lar det förfarande Finansinspektionen ska iaktta när en utländsk kreditförmedlare bryter mot andra bestämmelser än dem som anges i 15 §, dvs. när kreditförmedlaren överträder bestämmelser som Finansinspektionen inte har ett särskilt ansvar att övervaka enligt bolånedirektivet. Eftersom sådana överträdelser inte i ett första skede leder till ett ingripande, behöver Finansinspektionen inte ha samma underlag för att bedöma om en överträdelse skett. Det kan också vara fråga om bestämmelser som inte faller under Finans- inspektionens tillsyn, t.ex. utländska kreditförmedlares ersättnings- system, och underlaget kan då även av den anledningen inte vara fullständigt. Detta uttrycks genom att Finansinspektionen ska ha skäl att anta att en överträdelse skett för att inspektionen i enlighet med första stycket ska underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland. Vilka skäl som kan leda till en under- rättelse ska läsas mot direktivets text som anger ”på goda och på- visbara grunder”, jfr utformningen av 14 kap. 21 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder och prop. 2012/13:155 s. 513.

Paragrafen är utformad efter förebild av ovan nämnd bestäm- melse i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och 25 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden.

345

Författningskommentar

SOU 2015:40

17 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.26.

Paragrafen reglerar Finansinspektionens skyldighet att ingripa mot den som driver tillståndspliktig verksamhet enligt lagen utan att ha tillstånd. Paragrafen är utformad efter förebild av 15 kap. 18 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Den blir tillämplig bl.a. om en utländsk kreditförmedlare verkar här utan att ha fått tillstånd i sitt hemland eller följt underrättelseförfarandet, eller en kreditförmedlare som verkar här genom en utsedd representant. Om en utländsk kreditförmedlare ursprungligen verkar här med stöd av sitt ”pass”, men sedan får tillståndet återkallat i hemlandet, gäller i stället 18 §.

18 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.26.

Paragrafen reglerar Finansinspektionens handlande när en ut- ländsk kreditförmedlare som ursprungligen verkat här med stöd av det underrättelseförfarande som föreskrivs i 3 kap. 5 § inte längre har tillstånd i hemlandet. Finansinspektionen ska i sådana fall under- rättas av den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland i enlighet med artikel 33.2 i bolånedirektivet.

19 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.27.

Paragrafen reglerar Finansinspektionens möjlighet att förena ett föreläggande eller förbud med vite. Motsvarande rätt för Finans- inspektionen finns i t.ex. 15 kap. 20 § lagen om bank- och finansie- ringsrörelse och 25 kap. 29 § lagen om värdepappersmarknaden.

346

SOU 2015:40

Författningskommentar

7 kap.

1 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.28.

Paragrafen anger vilka föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela. Den är utfor- mad efter förebild av 16 kap. 1 § lagen om bank- och finansierings- rörelse och 8 kap. 42 § lagen om värdepappersmarknaden.

Enligt första punkten får Finansinspektionen föreskriva om vad en ansökan om tillstånd enligt lagen ska innehålla. En ansökan om tillstånd enligt lagen kan också avse tillstånd till förvärv av aktier eller andelar, som ska prövas enligt 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Enligt andra punkten får inspektionen föreskriva om vad som kan krävas avseende insikt och erfarenhet hos personer som ingår i ledningen i kreditförmedlingsföretag. Bolånedirektivet ställer sär- skilda krav på kunskap och kompetens, som ska fastställas i enlig- het med direktivets bilaga III (artikel 29.2 c).

Tredje punkten avser närmare föreskrifter om vilka villkor en ansvarsförsäkring ska innehålla för att kunna godtas vid tillstånds- prövningen av en kreditförmedlare.

Fjärde punkten avser vad som ska gälla vid anmälan och i övrigt avseende uppdragsavtal.

Femte punkten ger rätt till föreskrifter avseende olika anmäl- ningar och underrättelser som ska göras. Det gäller anmälan som en svensk kreditgivare ska göra om verksamhet utomlands och vad en kreditförmedlares underrättelse om verksamhet i ett annat land ska innehålla.

Punkterna 6–10 avser ett bemyndigande för närmare föreskrifter om de angivna kraven på kreditgivares och kreditförmedlares rörelse som finns i 4 kap.

Elfte punkten avser föreskrifter om upplysningar som ska ges in periodvis, t.ex. i rapporter från företagen. Föreskrifter kan i detta avseende meddelas även för företag som ingår i samma koncern som en kreditgivare respektive en kreditförmedlare.

Tolfte punkten avser ett bemyndigande att föreskriva om avgifter, se även kommentaren till 5 kap. 10 §.

347

Författningskommentar

SOU 2015:40

8 kap.

1 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.29.

Paragrafen anger vad som gäller i fråga om överklagande av beslut och om Finansinspektionens möjligheter att bestämma att vissa beslut ska gälla omedelbart.

Paragrafen är utformad efter förebild av 17 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 35 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Förslaget behandlas i avsnitt 8.2.

Av första punkten följer att lagen träder i kraft den 21 mars 2016. Detta genomför bolånedirektivets krav på genomförande i arti- kel 42.1

Av andra punkten följer att kraven på kunskap och kompetens inte behöver tillämpas förrän 21 mars 2017 för aktörer som bedrivit verksamhet före den 20 mars 2014. Detta överensstämmer med bolånedirektivets artikel 43.3. Det har ingen betydelse med stöd av vilken lagstiftning som företaget bedrivit verksamhet med bostads- krediter före den 20 mars 2014, det kan ha skett t.ex. såsom ej tillståndspliktig finansieringsrörelse enligt 2 kap 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller verksamhet som varit anmälnings- pliktig enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. Kreditinstituten omfattas också, om verk- samhet med kreditgivning, kreditförmedling eller rådgivning i fråga om bostadskrediter har bedrivits före den 20 mars 2014.

348

SOU 2015:40

Författningskommentar

9.2Förslaget till lag om ändring

i kreditupplysningslagen (1973:1173)

5 a §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.1 och 5.4.16.

Paragrafen behandlar undantag från tystnadsplikt beträffande uppgifter som utväxlas för kreditupplysningsändamål.

Genom ändringarna i första stycket kommer företag som be- driver verksamhet enligt lagen om kreditgivare och kreditförmed- lare av bostadskrediter att för kreditupplysningsändamål kunna utväxla uppgifter om krediter, betalningsförsummelser och kredit- missbruk på samma villkor som bl.a. kreditinstitut och företag som driver verksamhet enligt lagen om viss verksamhet med konsu- mentkrediter (jfr prop. 2013/14:107 s. 92).

Av andra stycket följer att även utländska företag som driver verksamhet enligt den nya lagen i Sverige har samma möjlighet som svenska företag att utväxla uppgifter.

9.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

3 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.1 och 5.4.2.

Paragrafen innehåller en uppräkning av bestämmelser i andra lagar som reglerar utländska företags rätt att driva verksamhet i Sverige. Genom tillägget av den nya punkten 14 framgår att det finns en sådan rätt även för utländska kreditgivare och kreditför- medlare av bostadskrediter som bedriver verksamhet här.

349

Författningskommentar

SOU 2015:40

9.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

2 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.1.

Paragrafen reglerar anmälningsplikt enligt lagen. Ändringen i första stycket är en konsekvens av att kreditgivare och kreditför- medlare av bostadskrediter läggs till i uppräkningen av verksam- heter som finns i 1 kap. 2 § lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, se vidare kommentaren till ändringen i den paragrafen i avsnitt 9.7.

9.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

8 kap.

3 a §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.1.

Den nya paragrafen innehåller en klargörande hänvisning till den nya direktivstyrda regleringen i lagen (2016:000) om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter som ska tillämpas på ett kreditinstituts verksamhet med bostadskrediter.

9.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

3 kap.

3 §

Överväganden finns i avsnitt 5.3.9.

Ändringen i fjärde stycket har införts för att genomföra bolåne- direktivets krav på förhandsinformation i form av ett standardiserat EU-faktablad, artikel 14, som inte medger det undantag som annars följer av fjärde stycket, artikel 14.7. Det är alltså endast om ett

350

SOU 2015:40

Författningskommentar

distansavtal om en finansiell produkt avser något annat än en bostadskredit som det är tillåtet att ge förhandsinformation och avtalsvillkor enligt första – tredje styckena i varaktig form först efter avtalsslutet.

4 §

Överväganden finns i avsnitt 5.3.9.

I paragrafens första och andra stycke har endast språkliga ändringar gjorts. I ett nytt tredje stycke hänvisas till 10 och 10 a §§ konsu- mentkreditlagen, se vidare kommentaren till de paragraferna.

Ändringarna i paragrafen jämte ändringen	i 10 § samt den	nya
10 a § i konsumentkreditlagen genomför	bolånedirektivets	arti-
kel 14.10.

9.7Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

1kap.

2§

Överväganden finns i avsnitt 5.4.1.

Paragrafen innehåller en uppräkning över de olika verksamheter som omfattas av lagen.

Av den nya punkten 21 framgår att lagen är tillämplig även på verksamhet med kreditgivning och kreditförmedling av bostads- krediter enligt den nya lagen.

4 §

Paragrafen reglerar vilka verksamheter i utländska företag med filial i Sverige som omfattas av lagen. Ändringen innebär att även ut- ländska kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter som driver verksamhet här genom filial omfattas av lagen.

351

Författningskommentar

SOU 2015:40

2 kap.

4 §

Av paragrafen framgår vilka utomstående som en verksamhets- utövare får förlita sig på för att utföra åtgärder för att uppnå grund- läggande kundkännedom (se prop. 2008/09:70 s. 188). Av den hän- visning till 1 kap. 2 § 21 som införs följer att bestämmelsen är tillämp- lig även beträffande kreditgivare och kreditförmedlare av bostads- krediter.

5 §

Paragrafen innehåller undantag från skyldigheten att vidta åtgärder för att uppnå grundläggande kundkännedom (se prop. 2008/09:70 s. 189 ff.) Av den hänvisning till 1 kap. 2 § 21 som införs följer att undantaget är tillämpligt också på kreditgivare och kreditför- medlare av bostadskrediter.

12 §

Paragrafen innehåller krav på att verksamhetsutövare ska tillämpa bestämmelserna i förevarande kapitel även beträffande filialer och dotterföretag i länder utanför EES (se prop. 2008/09:70 s. 195 f.). Av hänvisningen till 1 kap. 2 § 21 följer att bestämmelsen är tillämplig också för kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

3 kap.

7 §

Paragrafen innehåller krav på att en verksamhetsutövare ska ha ett system för att besvara förfrågningar (se prop. 2008/09:70 s. 199). Av hänvisningen till 1 kap. 2 § 21 följer att bestämmelsen är tillämplig också för kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

352

SOU 2015:40

Författningskommentar

9.8Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

30 kap

5 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.8.

Paragrafen reglerar sekretess för uppgift om en enskilds person- liga eller ekonomiska förhållanden i ett ärende hos statlig myndig- het om innehav av aktier eller andelar. Ändringen i första stycket 3 innebär att sekretessregleringen vid ägarprövning av kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter blir densamma som för andra finansiella företag.

9.9Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen

2 §

I paragrafen har ett tillägg gjorts i definitionen av kreditkostnad. I paragrafen har vidare införts definitioner av begreppen bostads- kredit, utländsk valuta och rådgivning. Överväganden finns i avsnitt 5.3.1 och 5.3.3.

Tillägget till vad som avses med kreditkostnad gäller kostnader för att värdera en säkerhet som ställs för krediten, t.ex. en fastig- hetsvärdering. Tillägget har gjorts för att genomföra bolånedirekti- vets artikel 4.13, som i övrigt hänvisar till definitionen av kredit- kostnad så som den framgår av konsumentkreditdirektivet.

Den nya definitionen av vad som avses med en bostadskredit genomför bolånedirektivets artikel 3.1. Första ledet i definitionen ansluter till vad som hittills avsetts med en bostadskredit, även om uttrycket bostadskredit inte använts i författningstext (jfr t.ex. författningskommentaren till 4 § konsumentkreditlagen, prop. 2009/10:242 s. 89). Det genomför bolånedirektivets artikel 3.1 a. Andra ledet i definitionen har lagts till för att genomföra bolåne- direktivets tillämpningsområde så som det anges i artikel 3.1 b. Definitionen i denna del utgår ifrån vad som är konsumentens syfte

353

Författningskommentar

SOU 2015:40

med krediten, även om ingen säkerhet ställs. Undantag görs dock för s.k. överbryggningskrediter.

När det gäller första ledet i definitionen avses ingen förändring i förhållande till gällande rätt.

När det gäller krediter som tas i syfte att förvärva mark eller bostad omfattar detta för det första inte krediter som tas för att förbättra, bygga ut eller renovera den befintliga bostaden. Med syftet att förvärva äganderätt avses alltså endast nyförvärv. Att ha som syfte att behålla äganderätt skulle kunna vara aktuellt i en situation då konsumenten, om krediten inte tas, riskerar att förlora en äganderätt som denne redan har, t.ex. om en fastighet ägs till- sammans med någon som konsumenten vill köpa ut för att för- hindra att objektet som helhet måste säljas.

Krediter som faller under definitionen i andra ledet ska syfta till att behålla eller förvärva äganderätt till sådana objekt som avses i första ledet, dvs. fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller byggnader som inte hör till fastighet. Byggnader i det andra ledet kan alltså vara både byggnader som hör till fastighet eller som står på s.k. ofri grund.

Att vissa krediter ska bedömas som bostadskrediter utifrån konsumentens syfte med krediten innebär inte att kreditgivaren har en plikt att undersöka vad syftet med en kredit är. Endast om det av omständigheterna framgår att krediten tas i syfte att förvärva en bostad, är kreditgivaren skyldig att tillämpa det regelverk som gäller särskilt för bostadskrediter. Detta innebär dels de bestämmelser i konsumentkreditlagen som särskilt avser bostadskrediter, dels den särskilda lagen (2016:000) om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

Ett exempel på fall då kreditgivaren i normalfallet måste betrakta en kredit som en bostadskredit utifrån dess syfte är om kreditgivaren själv i sin marknadsföring anger att krediter utan säkerhet erbjuds för att finansiera förvärv av en bostad, t.ex. krediter för den del av köpeskillingen som inte kan förenas med säkerhet i bostaden p.g.a. bestämmelserna för det s.k. bolånetaket (Finansinspektionens all- männa råd om begränsning av krediter mot säkerhet i form av pant i bostad, FFFS 2010:2). Ett annat exempel är om konsumenten i kontakter med kreditgivaren uppger att syftet med krediten är att förvärva en bostad. Även om konsumenten inte uttryckligen anger detta syfte skulle det i vissa fall också kunna vara så att konsumen-

354

SOU 2015:40

Författningskommentar

ten lämnar sådana uppgifter som klart utvisar att avsikten är att för- värva en bostad.

Från definitionen av en bostadskredit som utgår från syftet med krediten görs undantag för s.k. överbryggningskrediter. En sådan tillfällig kredit, ofta med maximalt 3–6 månaders löptid, kan behöva tas i samband med ett byte av bostad. Om konsumenten på till- trädesdagen för den nya bostaden inte har fått pengarna från för- säljningen av den befintliga bostaden behövs ofta dubbla lån under en kortare tid. En överbryggningskredit tas då för att täcka det tillkommande lånebehovet fram till dess att köpeskillingen för det gamla boendet frigörs. När så har skett löses överbryggningskrediten. Undantaget införs med stöd av artikel 3.3 d.

Den nya definitionen av utländsk valuta följer av bolånedirek- tivets artikel 4.28. Överväganden avseende lån i utländsk valuta finns i avsnitt 5.3.18. Definitionen utgår från förhållanden på kon- sumentens sida, nämligen om den valuta som konsumenten har inkomst i, eller innehar andra tillgångar som ska användas för åter- betalning av bostadskrediten, eller den valuta som används i det land där konsumenten är bosatt, inte är samma valuta som kredit- beloppet anges i. Om något av dessa förhållanden föreligger, ska kreditgivaren tillämpa de särskilda bestämmelser som gäller för lån i utländsk valuta, se vidare kommentaren till 20 a och 20 b §§.

Den nya definitionen av rådgivning genomför bolånedirektivets artikel 4.21. Överväganden i fråga om rådgivningstjänster finns i avsnitt 5.3.20. Vad som är ett råd eller en rekommendation är avsett att följa vad som i svensk rätt allmänt avses med rådgivning, se t.ex. prop. 2002/03:133 s. 13. Begreppet, så som det används i denna lag, omfattar dock endast rådgivning avseende bostadskrediter, inga andra konsumentkrediter eller andra finansiella produkter. Att en- bart erbjuda och bevilja ett visst bostadskreditavtal, även om detta sker med utgångspunkt i konsumentens individuella förhållanden, är inte rådgivning. Näringsidkaren har alltid en skyldighet att infor- mera konsumenten om huruvida rådgivning erbjuds eller inte, se vidare kommentaren till 48 c §. Om rådgivning erbjuds, ska närings- idkaren vidare leva upp till vissa krav, se vidare kommentaren till 48 d–48 i §§.

355

Författningskommentar

SOU 2015:40

4 §

Överväganden finns i avsnitt 5.3.1.

Paragrafen har justerats språkligt i fjärde stycket för att anpassa den till att en definition införts av begreppet bostadskredit. Bestäm- melsen är oförändrad i övrigt.

6 §

I paragrafen har gjorts ett tillägg av innebörd att all information som näringsidkaren lämnar enligt de skyldigheter som följer av lagen ska lämnas utan kostnad för konsumenten. Tillägget har gjorts för att genomföra bolånedirektivets artikel 8. Kravet på kostnadsfri infor- mation gäller dock för alla konsumentkrediter. Överväganden finns i avsnitt 5.3.5.

7 §

I paragrafens andra stycke har införts ett klargörande tillägg som innebär att även antalet avbetalningar uttryckligen ska framgå av marknadsföring av kreditavtal. I paragrafens fjärde stycke har ett tillägg gjorts som innebär att den effektiva räntan ska anges i mark- nadsföringen på ett minst lika framträdande sätt som andra ränte- satser. Tilläggen har gjorts för att genomföra bolånedirektivets artikel 11.2 e och i. Överväganden finns i avsnitt 5.3.4. Att upp- giften om den effektiva räntan ska vara minst lika framträdande som andra sifferuppgifter innebär att den inte får ha en sådan ut- formning eller placering att den i förhållande till andra sifferupp- gifter kommer att bli mindre uppmärksammad av konsumenten.

7 a §

Paragrafen är ny. Den har införts för att genomföra bolånedirekti- vets artikel 11. Överväganden finns i avsnitt 5.3.4.

Paragrafen utgör ett för bostadskrediter specifikt komplement till marknadsföringslagen (2008:486) på samma sätt som 7 § utgör ett komplement till denna lag när det gäller alla typer av konsu- mentkrediter (jfr prop. 2009/10:242 s. 92).

356

SOU 2015:40

Författningskommentar

Paragrafen kompletterar 7 § andra stycket. Detta innebär att den specifika information som räknas upp i bestämmelsen ska anges i marknadsföring när 7 § andra stycket också är tillämplig. Det är alltså fråga om fall då någon annan sifferuppgift än den effektiva räntan anges i marknadsföringen, t.ex. en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad (jfr a. prop. s. 92).

Enligt första punkten ska kreditgivarens eller kreditförmedlarens namn, organisationsnummer och adress anges.

Enligt andra punkten ska det finnas information i marknads- föringen om huruvida kreditavtalet förutsätter att krediten ska vara förenad med säkerhet i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller vara förenad med motsvarande rätt i bygg- nad som inte hör till fastighet.

Enligt tredje punkten ska marknadsföringen, i tillämpliga fall, innehålla en varning om att valutakursförändringar kan komma att påverka de belopp som ska betalas av konsumenten. En sådan varning ska finnas med om kreditgivaren accepterar att ge lån i utländsk valuta. Vad som avses med utländsk valuta framgår av den nya definitionen i 2 §. Definitionen utgår ifrån konsumentens ekonomiska förhållanden. Ett lån kan alltså ges i utländsk valuta även om en svensk kreditgivare endast ger lån i svenska kronor, beroende på om konsumenter som tar lånet kan ha t.ex. en inkomst i en annan valuta. Endast om det är uteslutet att kreditgivaren skulle ge bostadskrediter i utländsk valuta kan informationen om valutakursförändringar underlåtas i marknadsföringen.

7 b §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 13 i bolånedirektivet. Över- väganden finns i avsnitt 5.3.6.

I första stycket anges inledningsvis att näringsidkare ska till- handahålla allmän information om de olika kreditavtal som närings- idkaren erbjuder. Termen näringsidkare avser kreditförmedlare som är en eller flera kreditgivares ombud och kan erbjuda kredit- produkter å deras vägnar. Den allmänna informationen ska lämnas på papper eller i någon annan läsbar och varaktig form eller i elektronisk form. Informationen kan alltså ges på t.ex. en hemsida, i en broschyr eller i en pdf-fil.

357

Författningskommentar

SOU 2015:40

När det gäller informationens innehåll framgår av första punkten att uppgiftslämnarens namn, organisationsnummer och adress ska finnas med. Detta innebär att uppgiftslämnaren kan vara någon annan än kreditgivaren eller kreditförmedlaren.

Enligt andra punkten ska i förekommande fall de ändamål som krediten får användas för anges i informationen. Information om tillåtna ändamål behöver alltså inte ges om kreditgivaren inte ställer några särskilda krav på syftet med krediten för att ingå ett bostads- kreditavtal av den aktuella typen.

Enligt tredje punkten ska det anges vilka säkerheter som kan komma att krävas för ingående av bostadskreditavtalet.

Enligt fjärde punkten ska informationen innehålla vilken möjlig löptid bostadskreditavtalet har.

Enligt femte punkten ska informationen ange vilken typ av ränta som kan erbjudas och, om räntan är fast, vilka olika räntebind- ningstider som kan erbjudas. De olika räntealternativ som erbjuds ska följas av en kort beskrivning av vad som kännetecknar ett sådant räntevillkor och vad detta innebär för konsumenten. En beskrivning av vad som kännetecknar de olika räntevillkoren bör innefatta både vad som följer av avtalets bestämmelser om ränta och de bestämmelser i konsumentkreditlagen som reglerar ränte- villkor, t.ex. på vilket sätt konsumenten kommer att få information om ränteändringar enligt 19 § och under vilka förutsättningar som räntan kan ändras enligt 17 §. Vad som gäller vid återbetalning i förtid av kreditbeloppet när det gäller ränteskillnadsersättning ska också anges enligt paragrafens tionde punkt, se vidare nedan. En beskrivning av vad olika sorters ränta kan innebära för konsumen- ten ska innehålla information om vilka möjliga ekonomiska konse- kvenser, både i positiva och negativa bemärkelser, som ett val av ett visst räntevillkor kan få.

Enligt sjätte punkten ska i förekommande fall en förklaring ges av vad det innebär för konsumenten att ta ett lån i utländsk valuta och vilka andra valutor som bostadskrediten kan erbjudas i. Vad som avses med utländsk valuta framgår av definitionen i 2 §. I vilka fall det uppstår en skyldighet att informera om utländsk valuta får avgöras på samma sätt som när det gäller skyldigheten att lämna vissa varningar avseende sådana lån i marknadsföring av bostads- krediter, se vidare kommentaren till 7 a §.

358

SOU 2015:40

Författningskommentar

Enligt sjunde punkten ska informationen innehålla ett represen- tativt exempel på det sammanlagda kreditbeloppet, kreditkostna- den och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten. Detta motsvaras av information som ska ges i marknadsföring enligt 7 § andra stycket 1, 2, 3 och 5. Innebörden av bestämmel- serna är således densamma. Kreditbeloppet är det belopp som ställs till konsumentens förfogande, alltså inte ränta och avgifter. Konsu- mentens kreditkostnad motsvaras i princip av det som följer av 7 § andra stycket 1 och 2, dvs. krediträntan, avgifter och andra kostnader för krediten (se definitionen av begreppet i 2 §). Andra kostnader för krediten inkluderar i förekommande fall kostnader för en värdering av en säkerhet för krediten, jfr kommentaren till 2 §. En uppgift ska alltså lämnas om summan av de olika kostnader som ingår i kreditkostnaden. Det sammanlagda beloppet som konsu- menten ska betala är summan av kreditbeloppet och kreditkostna- den. Att informationen ska lämnas genom ett representativt exem- pel innebär att det ska gälla den vanligast förekommande kredit- situation som kan förutses. (a. prop. s. 92). När det gäller bostads- krediter bör ett antal representativa exempel kunna lämnas i detta avseende, om det är mer ändamålsenligt än att lämna ett enda.

Enligt åttonde punkten ska informationen också innehålla upp- gifter om eventuella andra kostnader, som inte ingår i kreditkostna- den, som ska betalas i samband med ett kreditavtal. Exempel på sådana kostnader är kostnaden för lagfart (jfr att det av artikel 4.13 framgår att avgifter för överföring av äganderätt inte är inkluderade i kreditkostnaden). Ett annat exempel på en kostnad som avses är eventuella avgifter för rådgivning.

Enligt nionde punkten ska informationen innehålla olika alterna- tiv för återbetalning av krediten till kreditgivaren med angivande av amorteringarnas antal, frekvens och belopp. Bestämmelsen i denna del innebär inte att uppgiftslämnaren ska behöva ange alla tänkbara alternativ för amortering, eftersom amorteringstakten ska kunna an- passas till den enskilde konsumenten (jfr kommentaren till 13 d §), utan endast ett antal olika tänkbara alternativ.

Enligt tionde punkten ska informationen innehålla en beskriv- ning av de villkor som rör återbetalning i förtid. Detta innebär en beskrivning av bestämmelserna i 32–36 §§ konsumentkreditlagen.

Enligt elfte punkten ska det av informationen framgå vilka krav på värdering av en säkerhet som ställs, vem som är ansvarig för att

359

Författningskommentar

SOU 2015:40

värderingen utförs och om kostnader för värderingen kommer att uppstå för konsumenten. Enligt lag (2016:000) om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter ska kreditgivaren vid en värde- ring av en bostad som ska ställas som säkerhet använda tillförlitliga och i förväg fastställda standarder. Informationen till konsumenten om kraven på värdering bör innehålla vilka standarder som kredit- givaren använder, men bör anpassas till vad som kan vara intressant och relevant för konsumenten att få veta. Förhållanden som rör interna rutiner hos kreditgivaren behöver i normalfallet inte redo- visas, men däremot de krav som kreditgivaren ställer för det fall det är konsumenten som ska låta utföra en värdering.

I tolfte punkten anges att det av informationen ska framgå vilka andra produkter som krävs för att konsumenten ska kunna ingå det aktuella bostadskreditavtalet respektive ingå ett avtal på de villkor som angetts i näringsidkarens marknadsföring av krediten. Av 13 c § följer att en kreditgivare inte får erbjuda bostadskrediter enbart under förutsättning att konsumenten köper också andra finansiella produkter, med undantag för ett krav på att konsumenten öppnar ett konto eller ansluter sig till en annan tjänst som möjlig- gör löpande betalningar för krediten. Om något av dessa krav kom- mer att ställas för ingående av ett bostadkreditavtal ska detta anges i den allmänna informationen. Om ett visst avtalsvillkor kan utformas på olika sätt, t.ex. nivån på räntan, beroende på om konsumenten väljer ett paket av finansiella produkter tillsammans med att ingå bostadskreditavtalet, ska den allmänna informationen innehålla vilka andra produkter som konsumenten förutsätts köpa för att er- hålla det villkoret.

I trettonde punkten anges att den allmänna informationen ska innehålla uppgifter om vilka konsekvenser som kan bli följden om skyldigheterna enligt kreditavtalet inte följs. Med detta avses vad som gäller om uppsägning av avtalet och eventuellt ianspråktagande av säkerheten för krediten. Om kreditgivaren har några särskilda rutiner vid t.ex. försenade betalningar, bör detta också framgå.

I andra stycket anges att det tydligt ska anges om kreditvillkoren avseende amortering inte säkert leder till att kreditbeloppet är till fullo betalt vid avtalstidens slut. Med detta avses t.ex. krediter där amorteringen är upplagd så att konsumenten endast amorterar ner till en viss procentandel av bostadens värde under kreditens löptid och där det alltså i princip förutsätts att det resterande kredit-

360

SOU 2015:40

Författningskommentar

beloppet återbetalas genom ingående av ett nytt kreditavtal vid kredittidens slut.

8 §

Paragrafen har ändrats så att det tidigare fjärde stycket har tagits bort. I detta angavs vilken förhandsinformation som tidigare skulle ges avseende bostadskrediter. Genom införandet av ett standardi- serat EU-faktablad om bostadskrediter (se vidare kommentaren till 9 a §) behövs inte längre någon annan förhandsinformation om bostadskrediter. Överväganden finns i 5.3.7.

9 a §

Paragrafen är ny. Den genomför delar av artikel 14.1–14.3 i bolåne- direktivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.7.

Bestämmelsen innehåller bestämmelser om överlämnande av det standardiserade EU-faktabladet om bostadskrediter. Själva formu- läret är intaget i bolånedirektivet som en bilaga. Det förutsätts också bli intaget i en förordning.

Faktabladet ska lämnas till konsumenten i ”rimlig tid” innan ett kreditavtal ingås, med vilket avses detsamma som avseende för- handsinformationen i 8 §. Med ”rimlig tid” avses således att konsu- menten ska ha tillräckligt med tid för att sätta sig in i och överväga informationen. Det finns inte något krav på att konsumenten ska t.ex. lämna ett bankkontor eller att en elektronisk kommunikation måste avbrytas för att ge konsumenten betänketid, så länge han eller hon får rimlig tid på sig. Vad som är rimlig tid kan bero av omständigheterna i det enskilda fallet och konsumentens särskilda förutsättningar (se vidare prop. 2009/10:242 s. 94). Samtidigt ska faktabladet lämnas till konsumenten utan onödigt dröjsmål efter det att konsumenten gett den information som bl.a. behövs för att kreditgivaren ska kunna göra en kreditprövning. Kreditgivaren bör kunna göra kreditprövningen innan faktabladet lämnas om detta sker så snabbt som förutsättningarna tillåter, utan att detta bör betraktas som ett onödigt dröjsmål. Kreditgivaren ska också ha fått information om konsumentens önskemål och behov innan en skyl- dighet att överlämna faktabladet inträder. Av detta följer att kredit-

361

Författningskommentar

SOU 2015:40

givaren bl.a. måste veta vilket exakt kreditbelopp som är aktuellt, vilken räntebindningstid konsumenten har tänkt sig, m.fl. uppgifter som behövs för att kunna ange alla de uppgifter som ska framgå av faktabladet.

Det finns inget som hindrar en kreditgivare eller en kreditför- medlare att lämna över faktabladet först i samband med ett bind- ande erbjudande om en bostadskredit, om övriga förutsättningar för överlämnande inte är uppfyllda förrän då. Skulle ett faktablad ha lämnats tidigare än det bindande erbjudandet, ska ett nytt fakta- blad lämnas om erbjudandets egenskaper skiljer sig från uppgifterna i det tidigare faktabladet. Om så inte är fallet behöver alltså inte faktabladet lämnas på nytt i samband med erbjudandet.

Faktabladet ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Uttrycket ”i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten” används redan på flera ställen i konsu- mentkreditlagen. Innebörden är densamma i samtliga fall. Uttrycket har också samma innebörd som i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. För en närmare redogörelse kan där- för hänvisas även till förarbetena till den lagen (prop. 2004/05:13 s. 44 f.). Med handling avses ett pappersdokument. Kravet på att informationen ska ges i en läsbar och varaktig form som är tillgäng- lig för konsumenten kan uppfyllas även genom att formuläret fylls i som ett elektroniskt dokument, om det kan göras tillgängligt för konsumenten genom e-post, på en diskett eller cd-romskiva eller liknande. Också en hemsida på Internet där informationen lagras kan uppfylla kraven, förutsatt att informationen med säkerhet beva- ras i ursprungligt skick och i det enskilda fallet är tillgänglig för konsumenten så länge informationen är relevant (prop. 2009/10:242 s. 97).

Det ska erinras om att bestämmelsen om förhandsinformation om bostadskrediter samspelar med bestämmelsen om god kredit- givningssed på samma sätt som den förhandsinformation som ska lämnas enligt 8 §. I författningskommentaren till denna bestäm- melse uttalades att det följer av god kreditgivningssed att kredit- givaren ska förklara den närmare innebörden av ett kreditavtal för konsumenten, och därmed också ska förvissa sig om att konsumen- ten förstår den information som lämnas i de standardiserade for- mulären (prop. 2009/10:242 s. 94 f.).

362

SOU 2015:40

Författningskommentar

10 §

I paragrafen har ett tillägg gjorts i första stycket. Ändringen har införts som en följd av bolånedirektivets bestämmelser som avser distansavtal avseende bostadskrediter i artikel 14.10. Överväganden finns i avsnitt 5.3.9. Bolånedirektivets krav på överlämnande av det standardiserade EU-faktabladet innebär att detta måste överlämnas även vid distansförsäljning av en bostadskredit, inklusive telefon- försäljning. De möjligheter som finns att begränsa förhandsinfor- mationen i enlighet med tillämpliga bestämmelser i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler finns alltså inte vid distansförsäljning av bostadskrediter. Tillägget i 10 § har gjorts för att förtydliga att bestämmelsen inte avser bostadskrediter. Se vidare kommentarerna till ändringen i 3 kap. 3 och 4 §§ distansavtalslagen och till den nya 10 a § nedan.

10 a §

Paragrafen är ny. Ändringen genomför artikel 14.10 i bolånedirek- tivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.9. Den innehåller en precise- ring av vilken information om en bostadskredits huvudsakliga egen- skaper som ska ges vid telefonförsäljning av krediten. Detta innebär inte att näringsidkaren kan underlåta att också lämna förhands- information i form av ett standardiserat EU-faktablad, se även kommentaren till 10 §.

12 a §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 18.2 och 20.1 i bolåne- direktivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.14.

I paragrafen anges att en kontroll ska ske av uppgifter som behövs för att bedöma konsumentens kreditvärdighet. Detta ska ske på ett lämpligt sätt. Vad som är lämpligt och vad som behövs för att en kontroll ska anses ha gjorts får bedömas från fall till fall. Den vanligaste kontrollen, som i normalfallet ska ske vid all kredit- prövning, innebär att de uppgifter som konsumenten själv lämnar om sina ekonomiska förhållanden avseende inkomster och skuld- sättning, kontrolleras genom inhämtande av en kreditupplysning.

363

Författningskommentar

SOU 2015:40

Konsumenten kan också själv vid behov lämna in vad som kan anses krävas för att en oberoende kontroll ska ha skett, t.ex. handlingar som utvisar inkomstförhållanden. Själva innehållet i kreditupplys- ningen kan innebära att det finns ett behov av ytterligare kontroll, t.ex. om konsumenten uppgett en inkomst som inte överensstäm- mer med innehållet i kreditupplysningen, och det är den uppgift konsumenten lämnat som ska ingå i kreditprövningen. Kontrollen av uppgifter kan göras också av en kreditförmedlare som verkar som kreditgivarens ombud, jfr att den allmänt gällande bestämmel- sen om kreditprövning i 12 § gäller för en näringsidkare, med vilket kan avses också den som verkar som ombud för kreditgivaren (prop. 2009/10:242 s. 86).

Paragrafen innehåller i andra stycket ett krav på dokumentation av kreditprövningen. Kravet på dokumentation och bevarande bör samspela med de krav som i övrigt finns på dokumentation av ett kreditärende i näringsrättslig lagstiftning. Dokumentationsskyldig- heten åvilar kreditgivaren.

12 b §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 20.3, 20.4 och 18.5 b i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.14.

Bestämmelsen ställer krav på att näringsidkaren ska informera konsumenten om vilka uppgifter som konsumenten måste bidra med för att kreditprövningen ska kunna göras. Skyldigheten faller alltså på den näringsidkare som utför kreditprövningen, vilket kan vara kreditgivaren själv eller en kreditförmedlare, jfr kommentaren till 12 a §. Näringsidkaren ska upplysa konsumenten om att under- låtenhet från konsumentens sida att lämna de uppgifter som behövs kan leda till att krediten inte kan beviljas. Denna informations- skyldighet är inte underkastad något formkrav. Syftet med infor- mationsskyldigheten är att konsumenten inte ska underlåta att lämna en viss väsentlig uppgift utan att förstå att detta kommer att leda till att en kreditprövning, och därmed ett godkännande av kreditansökan, inte kan ske. Hur informationen presenteras för konsumenten bör kunna avpassas därefter.

Konsumenten ska också upplysas om huruvida uppgifter kom- mer att inhämtas från en extern databas. Med extern databas menas

364

SOU 2015:40

Författningskommentar

detsamma som i 13 §, alltså en databas som förs av t.ex. ett kredit- upplysningsföretag eller en myndighet, däremot inte en databas som förs internt av kreditgivaren, såvida inte uppgifterna i denna i sin tur kommer från en extern databas (prop. 2009/10:242 s. 102).

12 c §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 18.3 i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.14.

Bestämmelsen anger att säkerhetens värde inte ska ha någon avgörande betydelse för kreditprövningen. Detta följer i princip redan av gällande rätt. Genom att den uttryckligen slås fast i lag finns dock ingen möjlighet att göra undantag från den, utom i de fall som följer av paragrafens andra mening. Detta undantag för s.k. kapitalfrigörningskrediter följer av bolånedirektivets artikel 3.2. a För att ett kreditavtal ska anses vara en kapitalfrigörningskredit ska kreditbeloppet och kreditkostnaderna enligt kreditavtalet återbetalas först i samband med en försäljning eller annan överlåtelse som sker i samband med att konsumenten uppnått en viss ålder, eller på grund av konsumentens sviktande hälsa eller dödsfall. Krediter som i och för sig innebär löpande utbetalningar till konsumenten, men endast har en bestämd löptid, vars slut inte är kopplat till någon av de angivna omständigheterna i konsumentens liv, omfattas alltså inte av undantaget. För att bevilja en sådan kredit krävs alltså att en sedvanlig kreditprövning görs och att denna kreditprövning inte till övervägande del grundar sig på en bedömning av säkerhetens värde.

13 §

Paragrafen har för det första ändrats så att kravet på underrättelse om orsaken till att en kredit inte beviljas ska ske snarast. I de fall avslaget beror på uppgifter som härrör från en extern databas, kom- mer konsumenten alltså även fortsättningsvis få denna upplysning snarast. Ändringen har införts för att genomföra bolånedirektivets artikel 18.5 c. Överväganden finns i avsnitt 5.3.14. Som en följd av att det i 6 § införts en allmän skyldighet för näringsidkaren att tillhandahålla all den information som lagen föreskriver kostnads- fritt för konsumenten har paragrafen, för det andra, ändrats på det

365

Författningskommentar

SOU 2015:40

sättet att orden ”utan kostnad” har tagits bort. Ändringen får så- ledes ingen saklig betydelse, underrättelsen ska alltjämt ges utan kostnad för konsumenten.

13 a §

Paragrafen är ny.

I första stycket genomförs bolånedirektivets artikel 14.3 och 14.11. Överväganden finns i avsnitt 5.3.12. Ett erbjudande som avses vara bindande ska tillhandahållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Vad som avses med detta uttryck redogörs för i kommentaren till 9 a §. I kommentaren till denna paragraf anges också för hur över- lämnandet av ett bindande erbjudande förhåller sig till överläm- nandet av det standardiserade EU-faktabladet. Av första stycket följer vidare att ett bindande erbjudande ska innehålla samtliga kreditvillkor. Detta krav kan uppfyllas t.ex. genom att det bindande erbjudandet också utgör ett skriftligt kreditavtal som kan god- kännas genom att konsumenten skriver under det. Om det bind- ande erbjudandet inte samtidigt också utgör ett avtalsdokument ska alltså samtliga kreditvillkor ändå ingå i erbjudandet.

I andra stycket framgår en skyldighet för näringsidkaren att för- klara vilka faktorer som påverkat den erbjudna räntan. Övervägan- den finns i avsnitt 6.2.3. Skyldigheten åvilar alltså den som presen- terar det bindande erbjudandet för konsumenten, en kreditgivare eller en kreditförmedlare som agerar som ombud för en kredit- givare. Förklaringen ska innehålla viss information. Bestämmelsen i denna del är utformad med beaktande av den allmänna information om räntan på bostadskrediter som kreditgivare ska tillhandahålla enligt Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om infor- mation om ränta på bostadskrediter (FFFS 2015:1). För det första ska konsumenten få information som visar den genomsnittliga räntan för andra bostadskrediter som kreditgivaren avtalat om under den senaste 12-månadersperioden, redovisad per månad och avseende samma räntebindningstid som den som konsumenten erbjuds. Beräkningen av den genomsnittliga räntan ska ske på samma sätt som enligt 3 och 4 §§ i de ovan nämnda föreskrifterna. De bostadskrediter som ska ingå i beräkningen av genomsnittet är

366

SOU 2015:40

Författningskommentar

alltså de bostadskrediter som ingåtts för första gången och också avtal som är resultat av en omförhandling av en befintlig bostads- kredit eller nya räntevillkor vid en förlängning av ett befintligt avtal. Med finansieringskostnader avses kostnader både för korta och långa finansieringsinstrument, kostnader för inlåning eller andra kostnader som är direkt förknippade med finansieringen av krediten. Kreditgivarens samtliga kostnader, t.ex. administrativa kostnader, som är förknippade med verksamheten och som i och för sig kan kopplas samman även med bolåneverksamheten behöver alltså inte redovisas. Finansieringskostnaderna ska redovisas på ett sätt som gör det möjligt för konsumenten att relatera bankens kostnad till sin egen. Detta torde i normalfallet innebära att kreditgivarens finansieringskostnad anges som en räntesats, som konsumenten kan jämföra med sin egen. Med faktorer hänförliga till konsumen- ten avses t.ex. konsumentens ekonomiska förhållanden, konsumen- tens tidigare relation till kreditgivaren och konsumentens kredit- historik. Faktorer hänförliga till krediten kan vara t.ex. lånets storlek och relationen till säkerhetens värde. Faktorer hänförliga till säkerheten avser t.ex. dess värde eller särskilda risker förknipp- ade med säkerheten. Om räntan påverkas av konsumentens val att köpa ett paket av produkter framgår av 13 c § att näringsidkaren ska ge information om vilken ränta konsumenten annars hade blivit erbjuden, se vidare i kommentaren till denna paragraf. Om erbjudan- det av en bostadskredit ingår i ett paket av produkter bör närings- idkaren i normalfallet samordna informations- och förklarings- skyldigheterna enligt de båda bestämmelserna.

Förklaringarna och informationen om den erbjudna räntan ska ges i det bindande erbjudandet. Kravet på varaktig form, antingen som en handling eller som ett varaktigt elektroniskt dokument, gäller alltså även för förklaringarna och informationen. Det innebär däremot inte att förklaringarna och informationen måste ges i samma dokument som andra avtalsvillkor, eller i avtalsdokumentet, om erbjudandet består av ett sådant. Förklaringarna om räntan kan bifogas i ett separat pappers- eller elektroniskt dokument.

Att kreditgivaren har en förklaringsskyldighet, och inte bara en informationsplikt, innebär att kreditgivaren för konsumenten, allt efter dennes förutsättningar, måste sätta in informationen i sitt rätta sammanhang, så att konsumenten får en förståelse för hur kredit- givaren kommit fram till just den till konsumenten erbjudna räntan.

367

Författningskommentar

SOU 2015:40

Av tredje stycket följer att konsumenten också har rätt att erhålla en förklaring avseende räntesättningen under kreditavtalets löptid. Om kreditgivaren tidigare, t.ex. när ett erbjudande lämnades, har lämnat förklaringar och information och inga förhållanden av bety- delse har förändrats, bör kreditgivaren normalt sett kunna hänvisa till tidigare lämnade uppgifter.

13 b §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 14.6 i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.12.

Bestämmelsen innebär att artikel 14.6 genomförs genom inför- andet av en obligatorisk betänketid om sju dagar för konsumenten. Betänketiden beräknas från den tidpunkt då ett erbjudande som avses vara bindande från kreditgivaren och som lämnas i enlighet med 13 a § kommer konsumenten till handa. Uttrycket ”till handa” har samma innebörd som i 10 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Erbjudandet kommer alltså konsu- menten till handa när han eller hon har tillfälle att ta del av det (prop. 2004/05:13 s. 138).

Erbjudandet är bindande för kreditgivaren under hela betänke- tiden, och kreditgivaren kan alltså inte dra tillbaka det eller ändra villkoren i det, utom i de fall som anges i andra stycket. Om konsu- menten accepterar erbjudandet på ett sätt som i övrigt är bindande i enlighet med avtalsrättsliga principer, någon gång under betänke- tiden, är kreditavtalet därefter gällande mellan parterna, även om en del av den ursprungliga betänketiden återstår.

Av andra stycket följer en möjlighet för kreditgivaren att för- behålla sig rätten att ändra en erbjuden ränta. Förbehållet hänför sig till de upplåningskostnader som hänger samband med försälj- ning av obligationer eller andra långsiktiga finansieringsinstrument. Om förutsättningarna är uppfyllda och kreditgivaren ändrar räntan ska denne förklara på vilket sätt räntan påverkats. Förklaringen behöver inte lämnas i viss form och bör utformas på ett sätt så att den enskilde konsumenten har möjligheter att förstå innebörden. Förklaringen enligt denna paragraf bör i normalfallet samspela med den information som i det tidigare bindande erbjudandet lämnats om kreditgivarens finansieringskostnader i enlighet med 13 a §.

368

SOU 2015:40

Författningskommentar

Vad som avses med finansieringskostnader i den paragrafen är dock ett något vidare begrepp än de specifika upplåningskostnader som avses i förevarande bestämmelse.

13 c §

Paragrafen är ny. Den genomför i första stycket artikel 12.1 i bolåne- direktivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.11. En näringsidkare som erbjuder en bostadskredit kan alltså inte, som en förutsättning för ett bostadskreditavtal, ställa upp villkoret att konsumenten också ska köpa andra finansiella produkter, t.ex. sparandeproduk- ter, investeringstjänster, försäkringar eller ett krav på att konsu- menten ska samla samtliga bankärenden hos kreditgivaren. Att det kan krävas att konsumenten tecknar en försäkring som ett skydd för bostaden som ställs som säkerhet är dock inte en sådan finansi- ell produkt som omfattas av förbudet så länge det inte finns något särskilt krav på att försäkringen ska tillhandahållas av en viss för- säkringsgivare.

För att göra ett bostadskreditavtal praktiskt möjligt, kan kredit- givaren kräva att konsumenten öppnar ett konto, t.ex. ett transak- tionskonto, eller ansluter sig till någon annan tjänst som möjliggör betalning av krediten, t.ex. en internetbanktjänst. Kontot eller betal- tjänsten får dock inte, för att omfattas av undantaget, innefatta något annat än att betalningar möjliggörs. Villkoret får t.ex. inte innefatta ett krav på ett månatligt sparande eller att det aktuella kontot ska vara konsumentens lönekonto.

Förbudet mot kopplingsförbehåll innebär inte att kreditgivaren inte kan erbjuda konsumenten en bostadskredit på förmånligare villkor om konsumenten är villig att också köpa andra produkter. Om erbjudandet av en bostadskredit är en del av ett paket av pro- dukter följer av andra stycket att konsumenten i ett erbjudande som avses vara bindande för kreditgivaren ska få en förklaring till hur räntesättningen har påverkats av att bostadskrediten ingår i paketet. Konsumenten ska då också få information om vilka kostnader som var och en av de andra produkterna medför. Med detta avses de kostnader som produkterna medför för den enskilde konsumenten när de ingår i paketet av produkter. Vanligtvis torde det underlätta för konsumenten att få förklaringar och information om ett pro-

369

Författningskommentar

SOU 2015:40

duktpaket som samspelar med information och förklaringar som lämnas avseende faktorer som påverkar räntan, se vidare kommen- taren till 13 a §.

Av tredje stycket följer att konsumenten kan få en förklaring om prissättning och räntesättning av en bostadskredit som ingår i ett produktpaket även under kreditavtalets löptid. Har kreditgivaren redan vid erbjudandet av bostadskrediten lämnat förklaringar och information och har förhållandena inte förändrats, bör kreditgiva- ren kunna hänvisa till den informationen helt eller delvis.

Överväganden såvitt avser paragrafens andra och tredje stycke finns i avsnitt 6.2.3.

13 d §

Paragrafen är ny. Överväganden finns i avsnitt 6.3.4. Av paragra- fens första stycke följer att en näringsidkare ska föra en diskussion med konsumenten och lägga fram en individuellt anpassad amorte- ringsplan. Skyldigheten åvilar alltså den som presenterar ett erbjudande för en konsument; kreditgivaren eller i förekommande fall en kreditförmedlare. Att näringsidkaren ska föra en diskussion med konsumenten om amortering innebär i normalfallet att denne ska förklara hur olika amorteringsalternativ påverkar skulden i olika tidsperspektiv. Detta bör lämpligen ske genom att näringsidkaren med exempel på faktiska belopp visar för konsumenten hur skulden kan minska och hur detta i sin tur påverkar t.ex. räntebetalningar i framtiden vid olika tidpunkter som kan vara relevanta för konsu- menten. Diskussionerna ska utmynna i att konsumenten får ett förslag till en individuellt anpassad amorteringsplan som ligger i konsumentens långsiktiga intresse. Huruvida konsumenten är skyl- dig att följa denna, respektive om kreditgivaren måste lägga upp amorteringen i enlighet med planen, är en fråga för parterna att avtala om. Om kreditgivaren överhuvudtaget inte kan tänka sig att lägga upp amorteringarna i avtalet enligt planen, kan dock fråga uppkomma om kreditgivaren verkligen agerar i enlighet med god kreditgivningssed alternativt om planen ligger i konsumentens lång- siktiga intresse.

Av paragrafens andra stycke följer att konsumenten under kreditavtalets löptid också kan begära att ett nytt förslag på amor-

370

SOU 2015:40

Författningskommentar

teringsplan läggs upp. För att konsumenten ska kunna få en ny amorteringsplan bör i normalfallet konsumentens förhållanden ha förändrats på något sätt som har relevans för amorteringsvillkoren. Konsumenten kan också ha särskilda skäl att få en ny amorterings- plan, även om de förhållanden som typiskt sett har betydelse för amorteringsfrågan inte förändrats. Denna möjlighet för konsumen- ten är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall.

17 §

Paragrafens andra stycke har justerats språkligt för att anpassas till den nya definitionen av bostadskredit. Vidare har den löptid som krävs för en bostadskredit för att bestämmelsen i denna del ska bli tillämplig ändrats från 30 till 10 år. Överväganden finns i avsnitt 6.3.4.

I tredje stycket har införts en bestämmelse om att en referens- ränta ska vara tydlig och tillgänglig för kreditavtalets parter och att den ska dokumenteras av kreditgivaren eller tillhandahållaren av referensräntan. Tillägget har gjorts för att genomföra bolåne- direktivets artikel 24. Överväganden finns i avsitt 5.3.17.

19 §

Paragrafens första stycke har justerats språkligt för att anpassa den till att en ny definition av bostadskredit införs i 2 § konsument- kreditlagen. Överväganden finns i avsnitt 5.3.1.

20 a §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 23.1 i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.18. Vad som avses med utländsk valuta följer av definitionen i 2 §.

Kreditgivaren är enligt bestämmelsen skyldig att erbjuda konsu- menten en försäkring eller något annat arrangemang som begränsar risken för att valutakursförändringar ska påverka konsumentens förmåga att betala kreditfordran, eller göra löpande avbetalningar av denna. Vad som avses är att konsumenten ska ha en möjlighet att begränsa den särskilda risk som finns vid bolån i utländsk valuta.

371

Författningskommentar

SOU 2015:40

Risken består i att konsumentens betalningsförmåga försämras till följd av att valutakursen mellan den valuta i vilken konsumenten t.ex. får sin inkomst, och valutan som bolånet betalas i, försämras i förhållande till den kurs som gällde vid avtalets ingående. Den för- säkring eller det andra arrangemang som avses kan, men behöver inte, vara anpassat särskilt för valutakursrisker. Den kan också vara avsedd att skydda konsumentens betalningsförmåga i allmänhet. Ett annat arrangemang som uttryckligen tar sikte på att skydda mot valutakursrisker kan vara en möjlighet för konsumenten att omförhandla vissa villkor i kreditavtalet, om valutakursen förändras till konsumentens nackdel. Försäkringen eller något annat arrange- mang behöver inte gälla för hela bostadskreditavtalets löptid, utan kan avse en mer begränsad tid under förutsättning att konsumen- ten vid utgången av en sådan period åter kan välja det särskilda arrangemanget. Om förhållanden på konsumentens sida förändras under kreditavtalets löptid så att ett lån i och för sig kan anses vara ett lån i utländsk valuta föreligger dock ingen skyldighet att erbjuda konsumenten något arrangemang som begränsar riskerna med valutakursförändringar.

Paragrafen innebär bara en skyldighet för kreditgivaren att erbjuda konsumenten något som begränsar de risker valutakurs- förändringar innebär. Att erbjudandet i så fall kan komma att påverka andra avtalsvillkor, t.ex. räntan, förhindras inte av bestäm- melsen. Det finns heller ingen skyldighet för konsumenten att anta erbjudandet om konsumenten bedömer att skyddet inte är önsk- värt eller prisvärt.

20 b §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 23.4 och 23.6 i bolåne- direktivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.18.

Kreditgivarens skyldigheter att varna en konsument för valuta- kursförändringar under kreditavtalets löptid gäller då lånet är ett lån i utländsk valuta i enlighet med vad som följer av definitionen av detta begrepp i 2 §. Bedömningen av om ett lån är i utländsk valuta ska ske när bostadskreditavtalet ingås. Detta följer inte minst av att de varningar som konsumenten är berättigad till ska framgå av kreditavtalet.

372

SOU 2015:40

Författningskommentar

Vad som avses med jämna mellanrum bör i vart fall vara en eller några gånger om året, men bör samtidigt kunna anpassas efter om- ständigheterna i det enskilda avtalet. Vad som avses med betydande valutakursförändringar ska läsas i enlighet med bolånedirektivets artikel 23.4. Där framgår att en förändring av valutakursen med 20 procent eller mer i förhållande till den kurs som gällde vid kreditavtalets ingående, är en sådan betydande förändring som ut- löser en skyldighet att varna konsumenten. Vad som avses med kreditfordran framgår av definitionen av begreppet i 2 §. Vad som avses med en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten kommenteras i anslutning till 9 a §.

Om konsumenten har valt att acceptera ett erbjudande om en försäkring eller något annat arrangemang som begränsar risken för negativa konsekvenser av valutakursförändringar, ska detta framgå av kreditavtalet i enlighet med paragrafens sista mening.

32 §

Till paragrafen har gjorts ett tillägg med ett nytt andra stycke. Tillägget har gjorts för att genomföra bolånedirektivets artikel 25.4. Överväganden finns i avsnitt 5.3.19.

Av paragrafens nya stycke framgår att konsumenten ska kunna få information om vad en förtidsbetalning innebär och vilka kost- nader en förtidsbetalning i förekommande fall kan medföra. Kredit- givaren ska informera konsumenten både i det fallet att konsumen- ten begär att få förtidsbetala och då konsumenten förklarar sig vilja överväga detta alternativ. En allmän begäran om information om vad det skulle kosta att förtidsbetala bör normalt kunna tolkas som en förklaring om att konsumenten vill överväga detta alternativ.

Enligt 36 § andra stycket får kreditgivaren inte ta ut någon ersättning för att en kredit betalas i förtid, annat än ränteskillnads- ersättning, under förutsättning att räntan är fast och att förbehåll gjorts om det i kreditavtalet. Om information ska ges om ränte- skillnadsersättningen får det ske med utgångspunkt från vissa an- taganden om t.ex. betalningstillfälle. Om ränteskillnadsersättningen avser en bostadskredit måste ett antagande också göras om vilket ränteläge som kommer att gälla för bostadsobligationer i allmänhet

373

Författningskommentar

SOU 2015:40

vid betalningstillfället. I kreditgivarens informationsplikt ingår att förklara vilka antaganden kostnadsuppskattningen bygger på. I detta ligger att antagandena klart och tydligt ska anges, jfr artikel 25.4 i bolånedirektivet. Informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för kon- sumenten. Vad som avses med detta kommenteras i anslutning till 9 a §.

33 §

Paragrafen har språkligt justerats i tredje och fjärde stycket för att anpassas till att en ny definition av begreppet bostadskredit införs i 2 §. Överväganden finns i avsnitt 5.3.1.

36 §

Paragrafen har ändrats i tredje stycket för att anpassas till att en ny definition av begreppet bostadskredit införs i 2 §. Ändringen innebär att även krediter utan säkerhet i vissa fall kan omfattas av schablonen för beräkning av ränteskillnadsersättning som enligt nuvarande lydelse endast är tillämplig för krediter med säkerhet i en bostad, se vidare kommentaren till 2 § avseende omfattningen av begreppet bostadskredit.

48 §

I paragrafen, som gäller för alla konsumentkrediter, har gjorts ett tillägg i ett nytt andra stycke. Det tidigare andra stycket är därmed i stället tredje stycket.

Andra stycket innebär ett förtydligande att kreditförmedlare också ska iaktta god kreditgivningssed. Tillägget har gjorts för att genomföra bolånedirektivets artikel 16 om tillräckliga förklaringar, i den del som avser att även kreditförmedlare ska ge sådana. Över- väganden finns i avsnitt 5.3.10.

I tredje stycket har ett tillägg gjorts som anger att kreditförmed- laren ska ge information om hur en avgift beräknas, om avgiftens storlek inte kan fastställas i förväg. Tillägget har gjorts för att genomföra bolånedirektivets artikel 15.1 e. Överväganden finns i avsnitt 5.3.13.

374

SOU 2015:40

Författningskommentar

48 a §

Paragrafen är ny. Den genomför bolånedirektivets artikel 15. Över- väganden finns i avsnitt 5.3.13.

Paragrafen innehåller vilken förhandsinformation som en kredit- förmedlare av bostadskrediter ska ge konsumenten. Informationen ska ges ”i rimlig tid” innan kreditförmedlingen inleds. Uttrycket ska förstås på samma sätt som när det används i 8 § och 9 a §. Konsumenten ska alltså få tillräcklig tid på sig för att sätta sig in i och överväga informationen. Rimlig tid är ett relativt begrepp och beror både på den enskilde konsumentens förutsättningar och omständigheterna i övrigt. En konsument som söker upp en bank som förmedlar krediter från ett av bankkoncernens hypoteksbolag torde t.ex. inte behöva så lång tid för att tillgodogöra sig informa- tionen. En konsument som blir kontaktad av en kreditförmedlare som förmedlar krediter från en eller ett flertal olika kreditgivare bör generellt behöva ha längre tid på sig.

Vad som avses med ”i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten” kommenteras i anslutning till 9 a §.

Informationen ska enligt första punkten innehålla kreditförmed- larens namn, organisationsnummer och adress. Uppgifterna ska innefatta information som gör det möjligt för konsumenten att identifiera och kontakta kreditförmedlaren, i förekommande fall även e-postadress och besöksadress (jfr prop. 2004/05:133 s. 155 f.).

Enligt andra punkten ska i förekommande fall det register där kreditförmedlaren är upptagen och hur detta kan kontrolleras anges i informationen. Detta syftar på att alla kreditförmedlare, enligt näringsrättslig lagstiftning, måste verka med särskilt tillstånd och vara registrerade. Kreditinstitut kan dock förmedla bostadskrediter utan att genomgå ett särskilt tillståndsförfarande eller registrering av denna verksamhet, utan kreditförmedlingen sker inom ramen för tillståndet att bedriva verksamhet som kreditinstitut enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Skyldigheten att infor- mera om register åvilar endast de kreditförmedlare som har särskilt tillstånd till denna verksamhet, och inte kreditinstituten. De sist- nämndas tillstånd kan givetvis ändå kontrolleras via Finansinspek- tionen eller Bolagsverket (Bolagsverket är registreringsmyndighet

375

Författningskommentar

SOU 2015:40

för banker, 13 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). Någon särskild information om detta behöver dock inte lämnas.

Svenska kreditförmedlare som verkar med särskilt tillstånd för denna verksamhet kommer att vara registrerade av Finansinspek- tionen, och en kontroll av att kreditförmedlaren ingår i registret kommer att kunna göras genom denna myndighet, bl.a. genom sökning via Finansinspektionens hemsida eller genom att kontakta inspektionen. Informationen till konsumenten bör därför innehålla uppgifter om i vart fall någon av dessa olika kontrollmöjligheter.

Kreditförmedlaren ska också uppge om denne erbjuder rådgiv- ning, enligt tredje punkten. Vad som avses med rådgivning följer av definitionen av begreppet i 2 §.

Den information om klagomål och tvistlösning som ska ges enligt punkten 4 ska vara sådan att konsumenten ges praktiska för- utsättningar att framföra ett sådant klagomål (jfr a. prop. s. 156).

Första styckets femte punkt och bestämmelsens andra stycke behandlar information om provision eller andra ersättningar till kreditförmedlaren. Syftet med bestämmelsen är att konsumenten ska få sådan information så att denne har möjlighet att bedöma om kreditförmedlaren har ett särskilt incitament att framhålla ett visst kreditavtal framför ett annat. Kreditförmedlaren ska därför dels informera om den provision eller ersättning som lämnas till för- medlaren, dels i förekommande fall underrätta konsumenten om att provision eller ersättning skiljer sig åt beroende på vilket kredit- avtal konsumenten väljer att ingå. Om konsumenten då begär det, ska kreditgivaren informera om nivåerna på de olika provisionerna eller ersättningarna. Detta kan ske genom att ange fasta belopp, om sådana är fastlagda i förväg, i annat fall genom att ge information om hur ersättningarna förhåller sig till varandra på ett så precist sätt som möjligt. För det fall provision eller ersättning inte går att fast- ställa när informationen ges framgår att kreditförmedlaren ska informera konsumenten senast då ett standardiserat EU-faktablad överlämnas.

I paragrafens tredje stycke anges att kreditförmedlaren ska uppge om förmedlaren uteslutande arbetar för någon eller några kredit- givare. En kreditförmedlare som har ett särskilt avtalsförhållande med en eller vissa kreditgivare och t.ex. verkar som deras ombud måste alltså uppge detta. Om kreditförmedlaren inte har något sär- skilt avtal med en viss kreditgivare, men i praktiken endast förmed-

376

SOU 2015:40

Författningskommentar

lar bostadskrediter från den kreditgivaren bör detta också uppges. Av tredje stycket framgår också under vilka förutsättningar en kreditförmedlare kan uppge sig för att vara oberoende. Förmed- laren måste då bedöma ett tillräckligt stort antal kreditavtal på marknaden. I detta ligger att en oberoende kreditförmedlare inte kan förmedla uteslutande kreditavtal för en viss kreditgivare, även om den kreditgivaren erbjuder många olika bostadskreditavtal. En oberoende kreditförmedlare får heller inte erhålla ersättning eller provision från någon kreditgivare.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att kreditförmedlaren ska lämna information om en provision eller liknande ersättning kom- mer att räknas av mot en ersättning som konsumenten betalar för samma förmedling.

Bestämmelsens femte stycke innehåller en hänvisning till 48 § som innebär att marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas vid bristande information på samma sätt som enligt den bestämmelsen, se också 11 §.

48 b §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 20.2 i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.14.

Enligt paragrafen ska kreditförmedlaren lämna vidare de upp- gifter som kreditförmedlaren fått från konsumenten som har bety- delse för kreditprövningen, om kreditförmedlaren fått sådana upp- gifter. Har kreditförmedlaren också utfört kreditprövningen får kreditförmedlaren lämna över samtliga uppgifter som använts till kreditgivaren, för att kreditgivaren ska kunna dokumentera hur kreditprövningen gått till enligt 12 a §.

48 c §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 22.1 i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.20.

En kreditgivare är inte skyldig att ge konsumenten råd. Av para- grafen följer däremot en skyldighet att alltid upplysa konsumenten om huruvida råd kommer, eller kan, lämnas. Konsumenten ska upplysas om detta senast när kreditgivaren fått så mycket infor-

377

Författningskommentar

SOU 2015:40

mation om konsumenten att det i och för sig finns ett tillräckligt underlag för att ge råd i enlighet med 48 e §. Upplysningen kan också ges i ett tidigare skede. Det finns inget som hindrar att kreditgivaren redan vid den första kontakten med konsumenten upplyser denne om att råd inte lämnas. Upplysningen måste dock alltid ges individuellt. Kreditgivaren kan inte hänvisa till att sådan information finns allmänt tillgängligt t.ex. på en hemsida, om inte kreditförmedlingen helt eller delvis sker via ett elektroniskt medium på ett sådant sätt att varje konsument måste ta del av upplysningen. I paragrafens andra mening erinras om att kreditförmedlare lämnar information om huruvida råd kan erbjudas i enlighet med den sär- skilda informationsplikt som åvilar denne i enlighet med 48 a § första stycket 3, se vidare kommentaren till den paragrafen.

48 d §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 22.2 i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.20.

Konsumenten ska enligt paragrafens första stycke få information om rådgivningstjänstens innehåll. Detta ska ske i rimlig tid innan råd lämnas. Uttrycket ”i rimlig tid” är avsett att förstås på samma sätt som när det används i andra sammanhang i konsumentkredit- lagen, t.ex. i 8 §. Konsumenten ska alltså få tillräcklig tid att sätta sig in i och överväga informationen. Hur lång den tiden behöver vara kan variera från fall till fall och beror på omständigheterna och på konsumentens förutsättningar. Informationens innehåll kom- mer också att variera betydligt i komplexitet beroende på om råd- givningen sker utifrån ett eget produktsortiment jämfört med om den sker utifrån en större del av marknaden.

Informationen ska enligt första och andra punkten innehålla uppgifter om produktsortiment och avgifter, eller den metod för att beräkna avgifter som tillämpas för rådgivningen. Hur produkt- sortimentet ska beskrivas måste följa av omständigheterna i det enskilda fallet, men utgångspunkten är att beskrivningen ska vara så precis som möjligt.

Enligt tredje punkten ska informationen innehålla en uppgift om huruvida rådgivningen är oberoende eller inte. Vad som avses med

378

SOU 2015:40

Författningskommentar

oberoende rådgivning framgår av 48 i §, se vidare kommentaren till den bestämmelsen.

Av andra stycket framgår i vilken form informationen ska läm- nas. Vad som avses med ”i en handling eller i någon annan varaktig och läsbar form som är tillgänglig för konsumenten” kommenteras i anslutning till 9 a §.

48 e §

Paragrafen är ny. Den genomför bolånedirektivets artikel 22.3 a. Överväganden finns i avsnitt 5.3.20. I paragrafen anges det tämli- gen självklara kravet att rådgivning måste baseras på uppgifter om konsumentens ekonomiska och personliga förhållanden samt kon- sumentens önskemål och särskilda krav. Vilka uppgifter som ska inhämtas om konsumenten kan inte exakt preciseras, utan kommer bero av omständigheterna i det enskilda fallet. Typiskt sett borde uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden vara i vart fall de uppgifter som ingår i kreditprövningen. Med personliga förhållanden avses förhållanden som har samband med konsumen- tens ekonomi och som kan påverka de olika förutsättningarna för vilket bostadskreditavtal som kan vara lämpligt. Uppgifter om kon- sumentens önskemål och krav avser naturligen också sådana önske- mål och krav som har samband med den ekonomiska situationen. Rådgivningen bör ske på ett sådant sätt att rådgivaren tar hänsyn till konsumentens personliga förutsättningar när det gäller att för- stå olika ekonomiska resonemang och anpassa rådgivningen där- efter (jfr prop. 2002/03:133 s 52).

48 f §

Paragrafen är ny. Den genomför, tillsammans med 48 g §, artikel 22.3 i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.20.

Av paragrafen framgår att kreditgivare eller kreditförmedlare som ger råd ska utgå från ett tillräckligt stort antal bostadskredit- avtal. Bestämmelsen gäller både för rådgivare som kan utge sig för att vara oberoende i enlighet med 48 i § och rådgivare som utgår endast från det egna produktutbudet, eller är ombud eller i övrigt agerar endast för en eller ett visst antal kreditgivare. Vad som är att

379

Författningskommentar

SOU 2015:40

betrakta som ”tillräckligt stort” måste alltså variera. För rådgivare som bara agerar på uppdrag av en kreditgivare kan med olika bostadskreditavtal avses skillnader t.ex. i fråga om olika lånebelopp, kredittid, räntebindningstid, amorteringsvillkor, villkor beträffande vilkens slags säkerhet som ställs för krediten m.m. Syftet med be- stämmelsen är att oavsett vilket grundutbud som finns tillgängligt måste rådgivaren kunna ta hänsyn till så många olika avtal att det finns en praktisk möjlighet att anpassa en rekommendation till olika förhållanden på konsumentens sida. Att detta måste vara möjligt följer också av andra meningen i bestämmelsen, som föreskriver att lämnade rekommendationer ska vara lämpliga med beaktande av konsumentens förhållanden och risker som kan uppstå under den löptid som är aktuell för ett rekommenderat kreditavtal.

Vad som avses med risker är i första hand risker för ökade kost- nader för krediten, t.ex. räntehöjningar, och risker för att konsu- menten ska få sämre betalningsförmåga i framtiden, t.ex. vid arbets- löshet eller pensionering.

En närmare precisering av vad som är ett ”lämpligt” bostads- kreditavtal är knappast möjligt, men det ska framhållas att det inte ställs ett så högt krav att rådgivaren ska finna den lösning för kon- sumenten som är ”mest lämplig” (jfr a. prop. 2002/03:133 s. 52). Det kan alltså finnas flera avtal som är lämpliga och rådgivaren har då fullgjort sin skyldighet genom att rekommendera ett eller flera av dem. Om den rekommendation som lämnats vid rådgivningen är lämplig eller inte kommer slutligen bero av en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

48 g §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 22.3 e i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.20.

Bestämmelsen ställer krav på dokumentation av den rådgivning som skett, vilken ska lämnas till konsumenten. Vad som avses med

”i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten” kommenteras i anslutning till 9 a §. Dokumentationskravet avser till att börja med själva rekommenda- tionen som lämnats. Dokumentationen ska också innefatta vad som förekommit vid rådgivningstillfället. Denna del av bestämmelsen

380

SOU 2015:40

Författningskommentar

följer inte av bolånedirektivet, utan är införd med lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter som förebild. Syftet med dokumentationskravet är att i efterhand kunna avgöra på vilka grun- der rådgivaren har lämnat sin rekommendation (jfr prop. 2002/02:133 s. 23). Dokumentationen ska därför innehålla de uppgifter om kon- sumenten som inhämtats samt det produktutbud som konsumen- ten fått information om att rådgivningen grundar sig på. Vidare ska den innehålla övriga förhållanden som haft betydelse för lämnade rekommendationer.

Dokumentationen ska lämnas ut till konsumenten. Den bör också ingå i den dokumentation om ett kreditärendes beslutsunderlag som kreditgivaren ska bevara enligt 4 kap. 8 § lag (2016:000) om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter, se vidare kommentaren till den paragrafen.

48 h §

Paragrafen är ny. Överväganden finns i avsnitt 5.3.20. Den inne- håller en hänvisning till ingripandemöjligheterna enligt marknads- föringslagen (2008:486) och är avsedd att tillämpas på samma sätt som andra bestämmelser i konsumentkreditlagen som också hän- visar dit, se också kommentaren i anslutning till 48 a §.

48 i §

Paragrafen är ny. Den genomför artikel 22.4 i bolånedirektivet. Överväganden finns i avsnitt 5.3.20.

I paragrafen regleras förutsättningar för en kreditgivare eller kreditförmedlare att utge sig för att ge oberoende råd. Att utge sig för att vara oberoende behöver inte ske genom användning av just ordet ”oberoende” utan kan göras på andra sätt. Det är konsumen- tens befogade uppfattning om rådgivarens utsaga som bör vara väg- ledande vid en bedömning av vad näringsidkaren utgett sig för att vara.

Paragrafen genomför bolånedirektivets krav på reglering av oberoende rådgivning i artikel 22.4, men innebär också en striktare reglering än bolånedirektivets. En kreditgivare eller kreditförmed- lare kan alltså inte utge sig för att ge oberoende råd om denne är

381

Författningskommentar

SOU 2015:40

ombud för en eller flera kreditgivare, eller har nära förbindelser med någon eller några kreditgivare.

Av andra stycket framgår att den som utger som för att till- handahålla oberoende råd inte får ta emot ersättning från någon annan än konsumenten i samband med rådgivningen. Ersättningar från andra är alltså inte tillåtna även om ersättningen i och för sig inte utges från den kreditgivare vars bostadskrediter som rekom- menderas av rådgivaren.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Överväganden finns i avsnitt 8.1.

Enligt punkten 1 träder lagändringarna i kraft den 21 mars 2016. Enligt punkten 2 tillämpas, i enlighet med allmänna principer inom avtalsrätten, äldre bestämmelser på avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Detta överensstämmer med artikel 43.1. i bolåne- direktivet. Ett undantag gäller för bestämmelserna om förklaring och information om räntesättning och prissättning av produkt- paket i 13 a § tredje stycket och 13 c § tredje stycket samt möjlig- heten att få en individuellt anpassad amorteringsplan i enlighet med 13 d § andra stycket under ett kreditavtals löptid. Dessa bestäm-

melser tillämpas från ikraftträdandet.

9.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter

5 §

Överväganden finns i avsnitt 5.4.1. Paragrafen reglerar undantag från tillstånd till sådan verksamhet med konsumentkrediter som omfattas av lagens tillämpningsområde. Genom tillägget i första stycket 1 av en ny punkt, punkten d, undantas kreditgivare och kreditförmedlare som har tillstånd enligt lagen (2016:000) om kredit- givare och kreditförmedlare av bostadskrediter från tillståndsplikten för att bedriva verksamhet med konsumentkrediter enligt lagen. Kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter som har sådant tillstånd kan alltså, utan särskilt tillstånd, syssla med annan kreditgivning till konsumenter. Företaget måste i sådana fall fort-

382

Bilaga 1

Kommittédirektiv 2014:13

Genomförande av EU-direktiv om bostadslåneavtal

Beslut vid regeringssammanträde den 6 februari 2014

Sammanfattning

En stor del av Sveriges befolkning äger sin bostad. I de flesta fall har ett bostadslån finansierat köpet. Bostadslån har alltså en stor betydelse för många människors privatekonomi. Eftersom större delen av utlåningen till hushållen i Sverige består av bostadslån, påverkar bostadslånemarknadens funktion och stabilitet även sam- hällsekonomin i stort. Det är av dessa skäl viktigt att den lagstift- ning som gäller för bostadslån och för kreditgivning är tydlig och att det finns en god balans mellan konsumenters och kreditgivares intressen.

Ett EU-direktiv om bostadslåneavtal förväntas träda i kraft inom kort. Direktivet syftar till att skapa gemensamma regler på en hög konsumentskyddsnivå. En särskild utredare ges i uppdrag att föreslå hur direktivet ska genomföras i svensk rätt. I uppdraget ingår även att överväga vissa andra närliggande frågor. Det gäller bl.a. åtgärder för att öka konsumenternas insyn i hur bostadslåne- räntan bestäms och för att främja en sund amorteringskultur.

Uppdraget ska redovisas senast den 16 mars 2015.

Bostadslånemarknaderna i Sverige och inom EU

Ungefär två tredjedelar av Sveriges befolkning bor i eget hus eller i bostadsrätt. De flesta bostadsköp finansieras med ett bostadslån. Bostadsrelaterade lån motsvarar 80 procent av den totala utlåningen

385

Bilaga 1

SOU 2015:40

till hushåll i Sverige. I juli 2013 uppgick utlåningen till hushåll i Sverige med bostad som säkerhet till omkring 2 300 miljarder kro- nor. Bostadsrelaterade lån inom EU motsvarar omkring 50 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalprodukt. För Sveriges del uppgår motsvarande andel till omkring 65 procent.

För många privatpersoner är bostadsköpet den ekonomiskt mest betydande transaktionen de gör i livet. Bostadslån avser ofta höga belopp och löptiderna är långa. Lånekostnaden har en stor betydelse för privatekonomin. Samtidigt befinner sig konsumenten i underläge på bostadslånemarknaden. Kreditgivaren har ett kun- skapsövertag och inte minst prissättningen av bostadslånen är ofta komplicerad och svår att förstå för en konsument. Lagstiftningen på området bör därför vara tydlig och konsumentskyddet bör vara starkt.

De senaste årens ekonomiska och finansiella kris har fått stora och globala konsekvenser. En faktor som bidrog till och förvärrade krisen var att kreditgivare i flera länder hade tagit för höga risker i samband med utlåning till bostadsköp, vilket ledde till s.k. bostads- bubblor. Många privatpersoner drabbades hårt av kraftiga prisfall på sina bostäder. Krisen berodde på att finansiella obalanser hade byggts upp och avvecklats under dramatiska former med omfat- tande samhällsekonomiska konsekvenser. Det visar på vikten av att ha ett regelverk som bidrar till stabilitet och som motverkar finan- siella obalanser.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att förbättra bostads- lånemarknadens funktionssätt. Till exempel har Finansinspek- tionen som svar på regeringsuppdrag lämnat förslag för att stärka grunden för en sund amorteringskultur och för att öka konsu- menternas insyn i hur utlåningsräntorna bestäms. Regeringen har nyligen även föreslagit rättvisare regler vid förtidsbetalning av bostadslån (prop. 2013/14:44). Genomförandet av det nya EU- direktivet är ytterligare ett viktigt steg i att säkerställa att den svenska bostadslånemarknaden fungerar väl.

386

SOU 2015:40

Bilaga 1

EU-direktivet

Avsikten är att ett EU-direktiv om bostadslåneavtal ska träda i kraft inom kort. Kommissionen, Europaparlamentet och rådet har i förhandlingar enats om dess innehåll. Europaparlamentet antog i en resolution den 10 december förra året sin ståndpunkt vid första behandlingen av kommissionens direktivförslag. Rådets motsva- rande ståndpunkt antogs den 28 januari i år.

Något regelverk om bostadslån till konsumenter finns i dag inte på EU-nivå. Det konsumentkreditdirektiv som antogs år 20081 gäller i princip inte för bostadslåneavtal. Det nya direktivet utgår dock i flera avseenden från konsumentkreditdirektivets innehåll och struktur.

Direktivet syftar till att främja en välfungerande inre marknad för bostadskrediter med ett högt konsumentskydd. Samtidigt ska den finansiella stabiliteten säkerställas. Direktivet är, med ett fåtal undantag, ett minimidirektiv till skydd för konsumenten. Med- lemsstaterna får därmed i de flesta fall ha nationella regler som är mer gynnsamma för konsumenten än direktivets.

Direktivet innehåller ett femtiotal artiklar. En viktig del av direktivet gäller vilken information som ska lämnas före och efter ingående av bostadslåneavtalet. Det finns även regler om kredit- prövning av konsumenten, den effektiva räntan, tillgång till kredit- upplysningar och rätt för konsumenten att under viss tid överväga kreditavtalet. Ytterligare exempel är bestämmelser om hur kredit- givare, kreditförmedlare och s.k. utsedda representanter (represen- tanter för en kreditförmedlare) ska agera i samband med bostads- kreditgivning till konsumenter och om vilka kunskaps- och kompe- tenskrav som personalen ska uppfylla. Direktivet innehåller regler om finansiell utbildning av konsumenter. Genom direktivet skapas dessutom en rätt för auktoriserade kreditförmedlare att erbjuda kreditförmedlartjänster inom hela EU. Flera artiklar gäller hur tillsynen ska hanteras vid gränsöverskridande kreditverksamhet.

Medlemsstaterna ska ha genomfört direktivet senast två år efter dess ikraftträdande.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsument- kreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG.

387

Bilaga 1

SOU 2015:40

Nuvarande regler

Bestämmelser om bostadskrediter och om kreditgivning finns i flera olika lagar. Med en bostadskredit avses i svensk rätt en kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostads- rätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastigheten.

Konsumentkreditlagen (2010:1846) innehåller främst civilrätts- liga och marknadsrättsliga regler och gäller för de flesta typer av konsumentkrediter. Även bostadslån omfattas av konsumentkre- ditlagen, men det finns vissa särregler för denna typ av krediter. Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. information, kreditpröv- ning, räntor och avgifter samt uppsägning av kreditavtal. Även till- synsfrågor behandlas i lagen.

Det viktigaste näringsrättsliga regelverket finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse (2004:297). I lagen finns regler om bl.a. tillståndsplikt, kapitalbas samt krav på kreditprövning och dokumentation. Även stabilitets- och tillsynsfrågor behandlas i lagen.

Finansinspektionen och Konsumentverket har som ett kom- plement till lagstiftningen utfärdat allmänna råd på området (se Finansinspektionens allmänna råd om krediter i konsumentförhål- landen [FFFS 2011:47] och Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter [KOVFS 2011:1]).

Utredningsuppdraget

Allmänna riktlinjer

Det övergripande uppdraget för utredaren är att föreslå hur det kommande EU-direktivet om bostadslåneavtal ska genomföras i Sverige. Utredaren ska, med de begränsningar som följer av dessa direktiv, lämna de författningsförslag och förslag på andra åtgärder som krävs. Regeringen återkommer i det följande till vissa frågor som ska uppmärksammas särskilt.

Ett EU-direktiv är ett resultat av förhandlingar och kompromis- ser i och mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Detta kan medföra oklarheter och otydligheter i text och systema- tik. Utredaren ska därför genom en tolkning av direktivet se till att innebörden förklaras och tydliggörs och, i förekommande fall,

388

SOU 2015:40

Bilaga 1

redogöra för olika tolkningar som kan göras av artiklarna i direkti- vet.

Utredaren ska lämna förslag som sammantaget ger en väl balan- serad reglering. I detta ligger att utredaren ska ta hänsyn till både intresset av en effektiv och stabil kreditgivningsverksamhet och till intresset av ett regelverk som ger en hög konsumentskyddsnivå.

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men medlemstaterna får bestämma de närmare formerna för hur detta ska ske. Sverige har alltså vid genomförandet av direktivet utrymme att anpassa förslagen till svensk rätt i övrigt, så länge som direktivets syfte uppnås. Vid utformningen av förslagen ska utredaren ansluta till den systematik och terminologi som används i svensk rätt. De lösningar som före- slås ska i möjligaste mån ligga i linje med nuvarande principer och vara förenliga med gällande författningar.

Liksom vid all lagstiftning bör enkelhet, överskådlighet och konsekvens eftersträvas.

Regelverket

Lagstiftningen som reglerar krediter och kreditgivning utgår från att det ska råda neutralitet mellan olika marknader och intressenter. Detta förenklar för dem som ska tillämpa lagstiftningen och skapar förutsättningar för en god konkurrens. Lagstiftningen gynnar alltså i princip inte en marknad framför en annan. I förarbetena till kon- sumentkreditlagen anges följaktligen bl.a. att utgångspunkten är att lagen ska gälla för alla konsumentkrediter, att undantag från dess tillämpningsområde ska göras endast i den mån det finns speciella och tungt vägande skäl samt att eventuella undantag i princip bör avse enskilda bestämmelser, inte hela lagen (se prop. 2009/10:242 s. 38 f. och prop. 1991/92:83 s. 31 och 96 f.).

EU:s bostadslåneavtalsdirektiv bygger till stora delar på konsu- mentkreditdirektivet när det gäller innehåll och struktur. Samtidigt finns det i direktivet bestämmelser som inte har sin motsvarighet i konsumentkreditdirektivet eller som visserligen har sin motsvarig- het i det direktivet men som ändå utformats annorlunda.

Utredaren ska mot denna bakgrund särskilt överväga och föreslå hur regelverket för bostadslån ska vara utformat. En utgångspunkt

389

Bilaga 1

SOU 2015:40

bör vara att bostadskrediter även fortsättningsvis ska omfattas av konsumentkreditlagen och att samma regler så långt som möjligt ska gälla för alla konsumentkrediter. Utredaren får dock föreslå en ny lag om bostadskrediter, men bara om det finns tillräckligt tungt vägande skäl. Ett sådant skäl kan vara att konsumentkreditlagen blir komplicerad och svårtillgänglig till följd av många särregle- ringar för bostadskrediter. Ett annat alternativ kan vara att samla alla bestämmelser om bostadskrediter i ett eget avsnitt i konsu- mentkreditlagen.

Oavsett vilken lagteknisk lösning som föreslås, ska de närings- rättsliga reglerna även fortsättningsvis finnas i särskild lagstiftning. En eventuell ny lag om bostadskrediter ska alltså på motsvarande sätt som i dag innehålla regler av civil- och marknadsrättslig natur.

Tillämpningsområdet

Direktivet gäller för kreditavtal för vilka det finns en säkerhet i en bostadsfastighet eller i motsvarande rätt med anknytning till fast egendom (t.ex. tomträtt eller bostadsrätt). Det gäller också för kreditavtal vars syfte är att köpa eller behålla egendomsrättigheter till mark eller till ett befintligt eller planerat byggnadsprojekt. Vissa typer av bostadskreditavtal undantas dock från tillämpningsområ- det. Medlemsstaterna ges även möjlighet att införa andra regler än direktivets för vissa särskilt angivna typer av bostadskreditavtal (artiklarna 3.2 och 3.3).

Utredaren ska eftersträva konkurrensneutralitet och att samma regler ska tillämpas för alla typer av bostadskreditavtal. Utredaren får därför lämna förslag som innebär undantag eller särregler för vissa bostadskreditavtal bara om det finns tungt vägande skäl.

Tid att överväga ett krediterbjudande

Konsumenten ska enligt direktivet ges tid att överväga krediterbju- dandet. Medlemsstaterna ska specificera en tidsperiod, som måste vara minst sju dagar, under vilken konsumenten ska ha rätt att jämföra krediterbjudanden, bedöma deras konsekvenser samt fatta ett välinformerat beslut. Tidsperioden kan infalla antingen före ingående av kreditavtalet (som ett bindande anbud) eller efter

390

SOU 2015:40

Bilaga 1

avtalsslutet (som en ångerrätt). Medlemsstaterna får även välja en kombination av dessa alternativ (artikel 14.6).

Svensk rätt har under lång tid intagit ståndpunkten att en ånger- rätt inte bör gälla vid bostadskrediter (se bl.a. prop. 2009/10:241 s. 68 f.). Ställningstagandet hänger samman främst med hur kredit- givarna finansierar bostadskrediterna. Även om det i och för sig ur ett konsumentperspektiv kan finnas goda skäl för att införa en ång- errätt, skulle det riskera att påverka finansieringen av svenska bostadskrediter negativt. En så omfattande förändring bör inte övervägas inom ramen för genomförandet av EU-direktivet. Utre- daren ska därför föreslå ett stärkt konsumentskydd genom att kon- sumenten på lämpligt sätt ges tid att före avtalsslutet överväga ett krediterbjudande som är bindande för kreditgivaren.

Tilläggstjänster

Det är vanligt att kreditgivare erbjuder konsumenten att tillsam- mans med bostadslånet även köpa andra produkter och tjänster, s.k. tilläggstjänster och kombinationserbjudanden. Tjänsterna säljs ofta som ett paket. Detta kan handla om att bostadskrediten erbjuds tillsammans med t.ex. bankkonton, bankkort, försäkringar, sparande eller pensionsprodukter. Konsumenten kan få rabatt i form av en lägre ränta för bolånet i utbyte mot att samla flera eller samtliga av sina banktjänster hos kreditgivaren. Vissa kreditgivare kräver att konsumenten accepterar en paketlösning, dvs. krediten erbjuds endast om konsumenten även köper en eller flera tilläggs- tjänster. I andra fall är det frivilligt för konsumenten att köpa tilläggstjänsten.

Medlemsstaterna ska enligt direktivet tillåta frivilliga paketlös- ningar, men förbjuda obligatoriska paketlösningar (artikel 12.1). Medlemsstaterna ges dock visst utrymme att göra undantag från förbudet (artiklarna 12.2–12.4). I det sammanhanget måste beaktas att en kreditgivare kan ha legitima skäl för att kräva att konsumen- ten tecknar en viss tilläggstjänst (t.ex. öppnar ett transaktions- konto). I direktivet pekas även på att obligatoriska paketlösningar kan accepteras, om det kan sägas vara till klar fördel för konsu- menten. Utredaren ska mot denna bakgrund särskilt överväga och,

391

Bilaga 1

SOU 2015:40

om det bedöms lämpligt, föreslå vilka undantag som bör göras från förbudet.

Finansinspektionen har i rapporten Ökad öppenhet om bolåne- räntan (september 2013) framhållit att det kan vara svårt för kon- sumenten att bedöma kostnaden för tilläggstjänster i förhållande till den rabatt som ges i form av billigare bolåneränta. I utrednings- uppdraget i denna del ingår därför även att föreslå åtgärder för att öka konsumenternas insyn i hur de olika delarna i en paketlösning prissätts.

Värderingsstandarder

Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns värderingsstandarder som en kreditgivare måste följa när egendom värderas. En kredit- givare ska vidta rimliga åtgärder för att se till att även tredje män som utför värderingar följer dessa standarder (artikel 19.1). Värde- ringsmän ska vara kompetenta och tillräckligt oberoende från kre- ditprocessen för att kunna lämna neutrala och opartiska värderingar (artikel 19.2).

Det finns i Sverige ingen särskild lagstiftning om värderingsmän eller om bostadsvärdering. Däremot finns det genom bransch- initiativ möjlighet att bli auktoriserad som värderingsman. För att beviljas en sådan auktorisation krävs bl.a. att värderingsmannen upprätthåller en oberoende och självständig ställning i förhållande till beställare av värderingsuppdrag. Auktoriserade värderingsmän måste också åta sig att följa s.k. god värderarsed.

I utredningsuppdraget ingår att kartlägga de regelverk, främst i form av självreglering av marknadens aktörer, som i dag gäller för värderingsmän och för bostadsvärdering i samband med kreditgiv- ning. Utredaren ska vid utformningen av sina förslag i dessa delar sträva efter att behålla välfungerande och kostnadseffektiva lös- ningar på den svenska bostadslånemarknaden.

Rådgivning

Direktivet innebär inte att kreditgivaren är skyldig att ge råd till konsumenten. Om rådgivning tillhandahålls, ska den dock hålla en viss standard. Det handlar i huvudsak om att rådgivaren ska skaffa

392

SOU 2015:40

Bilaga 1

sig en tillräckligt god bild av konsumentens personliga och ekono- miska förhållanden, överväga ett tillräckligt antal kreditavtal samt agera för konsumentens bästa. Konsumenten ska också före avtals- slutet informeras om huruvida rådgivningen är baserad enbart på produkter i kreditgivarens eget sortiment eller även på det övriga utbudet på marknaden (artiklarna 22.2 och 22.3).

Medlemsstaterna får förbjuda användandet av ord som ”råd” och ”rådgivare” eller liknande ord när rådgivningen lämnas av kredit- givare, kreditförmedlare eller utsedda representanter. Om denna möjlighet inte utnyttjas, ska i stället vissa villkor ställas upp för att en näringsidkare ska få använda orden ”oberoende råd” eller ”obe- roende rådgivare”. Medlemsstaterna ges utrymme att införa strik- tare krav när det gäller möjligheten att använda dessa termer (arti- kel 22.4).

Utredaren ska i denna del överväga direktivets krav på utform- ningen av underlagen i rådgivningen, t.ex. i form av ”kvar att leva på-kalkyler” och s.k. känslighetsanalyser. Utredaren ska även över- väga om det finns skäl att utnyttja möjligheten att gå längre i kon- sumentskyddet, t.ex. genom att förbjuda vissa näringsidkare att använda termer som råd, rådgivare eller liknande. Utredaren ska i denna del samordna sina förslag med 2013 års värdepappersmark- nadsutredning (Fi 2013:04).

Ersättning till personal

Direktivet innebär krav på utformningen av kreditgivarens ersätt- ningspolicy när det gäller personal som ansvarar för kreditpröv- ningar. Det finns även bestämmelser om ersättningsstrukturen när det gäller ersättning till rådgivare. Ersättningen får t.ex. inte vara beroende av att rådgivaren når vissa försäljningsmål (artikel 7.4). Utredaren ska i första hand överväga näringsrättsliga lösningar för att genomföra direktivet i dessa delar.

Förmedling av bostadskrediter

Många av direktivets bestämmelser gäller inte bara för kreditgivare utan även för den som förmedlar en kredit på uppdrag av en kredit- givare (kreditförmedlare). I direktivet uppställs krav på att en kre-

393

Bilaga 1

SOU 2015:40

ditförmedlare ska vara auktoriserad av en behörig myndighet i kre- ditförmedlarens hemland. En kreditförmedlare kan med stöd av en sådan auktorisation erbjuda kreditförmedlartjänster inom hela EU (artikel 32). Direktivet ger dessutom medlemsstaterna utrymme att tillåta kreditförmedlare att utse representanter, som på en kredit- förmedlares uppdrag och ansvar utför kreditförmedlartjänster i förhållande till konsumenter.

Utredaren ska fästa särskild vikt vid att förslagen som rör kre- ditförmedlare och utsedda representanter är förenliga med det nuvarande näringsrättsliga systemet på finansmarknadsområdet. Utredaren ska samordna sina förslag med 2013 års värdepappers- marknadsutredning.

Ränteskillnadsersättning

I direktivet finns bestämmelser som gäller vilka kostnader som en konsument kan bli skyldig att betala vid en förtida uppsägning av en bostadskredit (artikel 25). Enligt svensk rätt har en kreditgivare normalt rätt till ersättning när räntan för krediten är bunden vid tidpunkten för den förtida uppsägningen, s.k. ränteskillnadsersätt- ning (36 § konsumentkreditlagen).

Regeringen har lämnat ett förslag på nya regler för beräkning av ränteskillnadsersättning vid bostadskrediter till riksdagen (prop. 2013/14:44). Utredaren ska, med utgångspunkt i de ställ- ningstaganden regeringen har gjort i propositionen, säkerställa att förslaget är förenligt med direktivets slutliga utformning.

Utredaren bör i detta sammanhang även uppmärksamma direk- tivets bestämmelse om att en konsument som vill förtidsbetala sitt bostadslån ska få nödvändig information av kreditgivaren för att kunna bedöma om förtidsbetalning bör ske (artikel 25.4). Denna fråga behandlas inte i propositionen om ränteskillnadsersättning.

Ökad öppenhet om bostadslåneräntan

För många konsumenter är bostadslånet det största ekonomiska åtagandet. Den ränta som erbjuds har därför stor betydelse för konsumentens ekonomi. Samtidigt har konsumenter i allmänhet dålig kunskap om, och liten insyn i, de faktorer som kreditgivaren

394

SOU 2015:40

Bilaga 1

tar hänsyn till när krediträntan bestäms. Det är även svårt för en konsument att få insyn i vilken faktisk räntenivå som en viss kre- ditgivare erbjuder sina kunder. Kreditgivarnas officiella räntesatser (s.k. listräntor) återspeglar ofta inte det verkliga ränteläget för kre- ditgivarens kunder.

På uppdrag av regeringen har Finansinspektionen i rapporten Ökad öppenhet om bolåneräntan föreslagit åtgärder för att öka konsumenternas insyn i hur de faktiska utlåningsräntorna bestäms. Förslagen innebär bl.a. att kreditgivaren ska vara skyldig att innan ett bostadslåneavtal ingås ge konsumenten information om den faktiska genomsnittliga bostadslåneräntan i den egna banken, ban- kens kostnad för bostadslån och de konsumentspecifika faktorer som banken tar hänsyn till i sin bedömning av konsumenten. Ban- ken ska med utgångspunkt i informationen förklara hur olika fak- torer påverkar den erbjudna bolåneräntan och vad som påverkar räntan på kort och lång sikt.

Utredaren ska mot denna bakgrund föreslå åtgärder som ökar öppenheten om hur räntan bestäms, med utgångspunkt i Finans- inspektionens förslag. Utredaren ska analysera förslaget i ljuset av EU-direktivet och bedöma om det behövs lagstiftningsåtgärder för att genomföra det. I så fall ska författningsförslag lämnas.

En sund amorteringskultur på bostadslånemarknaden

De svenska bolånetagarnas skuldsättning är generellt sett hög och har ökat under en längre tid. Samtidigt har det varit vanligt med amorteringsfrihet och den s.k. belåningsgraden – kreditens andel av säkerhetens värde – har varit hög. Flera åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med dessa förhållanden. Bland annat har Finansinspektionen utfärdat allmänna råd som innebär att nya bostadslån inte bör överstiga 85 procent av bostadens marknads- värde (det s.k. bolånetaket). Regeringen har även gett Finans- inspektionen i uppdrag att ta fram en handlingsplan för att stärka grunden för en sund amorteringskultur hos hushållen.

Finansinspektionen har i oktober 2013 redovisat uppdraget genom handlingsplanen Individuellt anpassad amorteringsplan. I planen föreslås att en kreditgivare ska vara skyldig att upprätta och för konsumenten motivera en individuellt anpassad amorterings-

395

Bilaga 1

SOU 2015:40

plan. Den slutliga amorteringsplanen ska föregås av en diskussion om amortering mellan kreditgivaren och konsumenten. Diskussionen ska omfatta ett antal alternativa amorteringsplaner. Amorterings- planerna ska beskrivas med enkla räkneexempel.

Utredaren ska överväga åtgärder för en sundare amorterings- kultur med utgångspunkt i Finansinspektionens förslag. Utredaren ska analysera förslaget i ljuset av EU-rätten och bedöma om det krävs lagstiftningsåtgärder för att genomföra det. I så fall ska för- fattningsförslag lämnas. Det ingår inte i utredarens uppdrag att överväga ett tvingande amorteringskrav.

Enligt konsumentkreditlagen har en kreditgivare, vid en kredit som är förenad med säkerhet i en bostad med en sammanlagd löp- tid om minst 30 år och med en ränta som är bunden minst tre månader, rätt att på s.k. villkorsändringsdagar ensidigt ändra räntan på visst sätt (17 § andra stycket). Det kan hävdas att kravet på en löptid om minst 30 år skulle kunna komma i konflikt med intresset av att öka hushållens amorteringstakt, t.ex. om det vid upprättan- det av den individuella amorteringsplanen finns skäl som talar för en kortare amorteringstid än 30 år. Utredaren ska därför i detta sammanhang även utreda om det finns skäl att ändra eller förtyd- liga denna reglering.

Ekonomiska konsekvenser

De ekonomiska konsekvenserna för konsumenter, företagen och det allmänna av de förslag som lämnas ska redovisas. Förslagens konsekvenser ska redovisas enligt 14–15 a §§ kommittéförord- ningen (1998:1474) och 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning.

Om utredarens förslag medför ökade kostnader för det all- männa, ska förslag till finansiering redovisas.

Arbetets bedrivande och redovisning av uppdraget

Utredaren ska följa genomförandet i de berörda nordiska länderna och i de andra länder som utredaren bedömer vara av intresse. Utredaren ska även hålla sig informerad om relevant arbete som bedrivs, särskilt 2013 års värdepappersmarknadsutredning, och följa

396

Bilaga 2

L 60/34		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014

om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions sätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit téns yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)I mars 2003 inledde kommissionen en process för att kartlägga och bedöma effekterna av hinder på den inre marknaden för kreditavtal som avser bostadsfastighet. Den 18 december 2007 antog den en vitbok om inte greringen av marknaden för hypotekslån i EU. I vitboken angav kommissionen att den avser att genomföra en konsekvensanalys bl.a. av de politiska alternativen för information innan avtal ingås, kreditdatabaser, kreditvär dighet, effektiv ränta och rådgivning om kreditavtal. Kommissionen har inrättat en expertgrupp för kredithis torik i syfte att bistå den vid utarbetandet av åtgärder för att förbättra kredituppgifternas tillgänglighet, jämförbar het och fullständighet. Därutöver har undersökningar in letts om den funktion som kreditförmedlare liksom andra

(1) EUT C 240, 18.8.2011, s. 3.

(2) EUT C 318, 29.10.2011, s. 133.

(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 10 december 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 28 januari 2014.

tillhandahållare av kreditavtal avseende bostadsfastighet än kreditinstitut har och om deras verksamhet.

(2)Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska den inre marknaden omfatta ett om råde utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säkerställs. För att främja gränsöverskridande verksamhet och skapa en inre mark nad för kreditavtal som avser bostadsfastighet är det mycket viktigt att en öppnare och effektivare kreditmark nad utvecklas på det området. Det råder avsevärda skill nader i lagstiftningen mellan de olika medlemsstaterna när det gäller affärsmetoderna för beviljande av kredit avtal som avser bostadsfastighet samt regleringen och övervakningen av kreditförmedlare och andra tillhanda hållare av kreditavtal som avser bostadsfastighet än kre ditinstitut. Dessa skillnader skapar hinder som hämmar verksamheten över nationsgränserna på utbuds- och ef terfrågesidan och därmed minskar konkurrensen och ur valet på marknaden, vilket leder till ökade utlåningskost nader för tillhandahållarna och till och med hindrar dem från att bedriva verksamhet.

(3)Finanskrisen har visat att ett oansvarigt beteende från marknadsaktörernas sida kan underminera det finansiella systemet och leda till ett bristande förtroende hos alla parter, i synnerhet konsumenterna, samt få allvarliga so ciala och ekonomiska konsekvenser. Många konsumenter har tappat förtroendet för finanssektorn och låntagare har allt svårare att klara sina lån, vilket leder till att antalet betalningsförsummelser och tvångsförsäljningar ökar. Därför har G20 givit FSB (Financial Stability Board) i uppdrag att fastställa principer för sunda kreditriskprin ciper när det gäller bostadsfastigheter. Visserligen upp stod de största problemen under finanskrisen utanför unionen men konsumenter i unionen har betydande skulder som till stor del koncentreras till bostadskrediter. Det bör därför säkerställas att unionens regelverk på detta område är robust, förenligt med internationella principer och i lämplig omfattning utnyttjar de verktyg som står till förfogande, dvs. t.ex. utnyttjar förhållandet mellan lån och värde (belåningsgrad), lån och inkomst, skuld och inkomst eller liknande nyckeltal, miniminivåer under vilka krediten inte skulle anses godtagbar eller andra kompensatoriska åtgärder för situationer där de underliggande riskerna är högre för konsumenterna eller där det behövs för att förhindra överskuldsättning av

399

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/35

hushåll. Mot bakgrund av de problem som kommit i dagen under finanskrisen har kommissionen, för att sä kerställa en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad som bidrar till finansiell stabilitet, i sitt meddelande av den 4 mars 2009 Främja återhämtning i Europa lagt fram förslag till åtgärder avseende kreditavtal som avser bo stadsfastighet, bl.a. en tillförlitlig ram för kreditförmed ling, i syfte att sörja för ansvarsfulla och tillförlitliga marknader i framtiden och återupprätta konsumenternas förtroende. Kommissionen upprepade sitt åtagande för en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad i meddelan det av den 13 april 2011 Inremarknadsakten: Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre mark naden.

(4)En rad problem har kunnat konstateras på hypotekslåne marknaderna inom unionen vad gäller oansvarig utlåning och oansvarigt låntagande och potentiellt utrymme för oansvarigt handlande av marknadsaktörer, bl.a. kreditför medlare och andra tillhandahållare än kreditinstitut. Vissa problem handlade om att konsumenter tagit krediter de nominerade i utländsk valuta för att utnyttja en erbjuden kreditränta men utan att ha tillräckliga upplysningar om eller insikter i valutakursriskerna. Orsaken till problemen är marknadsmisslyckanden och en bristfällig reglering samt andra faktorer som det allmänna ekonomiska kli matet och svårigheter att förstå finansiell information. Andra problem är bland annat att systemen för kredit förmedlare och andra tillhandahållare av lån som avser bostadsfastighet än kreditinstitut är ineffektiva, motstri diga eller att sådana saknas helt. De konstaterade pro blemen kan få avsevärda makroekonomiska spridnings effekter, leda till nackdelar för konsumenterna, fungera som ekonomiska eller rättsliga hinder för gränsöverskri dande verksamhet och skapa ojämlika konkurrensvillkor mellan aktörerna.

(5)För att underlätta utvecklingen av en väl fungerande inre marknad med ett starkt konsumentskydd när det gäller kreditavtal som avser fast egendom, och för att se till att konsumenter som söker efter sådana avtal kan göra så i trygg förvissning om att de institut som de har att göra med agerar på ett professionellt och ansvarsfullt sätt, måste en lämpligt harmoniserad rättslig ram för unionen

skapas på en rad områden, med beaktande av skill naderna när det gäller kreditavtal till följd av framför allt skillnader när det gäller de nationella och regionala fastighetsmarknaderna.

(6)Detta direktiv bör därför bidra till att en mer transparent, effektiv och konkurrenskraftig inre marknad utvecklas genom konsekventa, flexibla och rättvisa kreditavtal av seende fast egendom samtidigt som en hållbar utlåning och ett hållbart låntagande främjas, vilket därmed skapar ett starkt konsumentskydd.

(7)För att det ska skapas en verklig inre marknad med ett starkt och likvärdigt konsumentskydd fastställs i detta direktiv bestämmelser som ska harmoniseras maximalt vad gäller tillhandahållande av information innan avtal ingås genom det standardiserade EU-faktabladet samt be räkning av den effektiva räntan. Med hänsyn till de sär skilda egenskaperna hos kreditavtal som avser fast egen dom och skillnaderna vad gäller marknadsutveckling och villkor mellan olika medlemsstaterna, särskilt i fråga om marknadsstruktur och marknadsaktörer, produktkatego rier och förfaranden i samband med kreditgivningspro cessen, bör medlemsstaterna dock ha rätt att behålla eller införa bestämmelser som är striktare än de som fastställs i detta direktiv inom områden som det inte tydligt an getts ska omfattas av maximal harmonisering. En sådan riktad strategi är nödvändig för att undvika en negativ effekt på nivån på skyddet för konsumenter vad avser kreditavtal inom tillämpningsområdet för detta direktiv. Medlemsstaterna bör till exempel ha rätt att behålla eller införa striktare bestämmelser vad gäller kunskaps- och kompetenskrav på personal och instruktionerna för ifyll nad av det standardiserade EU-faktabladet.

(8)Detta direktiv bör förbättra villkoren för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion genom att med lemsstaternas lagstiftning tillnärmas och kvalitetsstandar der fastställs för vissa tjänster, särskilt i samband med kreditgivares och kreditförmedlares distribution och till handahållande av krediter samt främjandet av god praxis. Om kvalitetsstandarder fastställs för tjänster i samband med att krediter tillhandahålls är det nödvändigt att även införa vissa bestämmelser om godkännande, tillsyn och försiktighetskrav.

(9)På de områden som inte omfattas av detta direktiv står det medlemsstaterna fritt att behålla eller införa andra nationella bestämmelser. Medlemsstaterna i synnerhet får behålla eller införa nationella bestämmelser på områ den som avtalsrätt rörande kreditavtalens giltighet, sak rätt, fastighetsregistrering, information i samband med avtal och, såtillvida de inte regleras i detta direktiv, frågor efter det att avtal ingås. Medlemsstaterna får föreskriva att värderingsmannen eller värderingsföretaget eller notarier får utses efter överenskommelse mellan parterna. Det finns, på grund av skillnaderna mellan förfarandena för köp och försäljning av bostadsfastighet i medlemsstater na, utrymme för kreditgivare och kreditförmedlare att försöka få förskottsbetalningar från konsumenter på det villkoret att sådana betalningar kan hjälpa till att säkra ingående av ett kreditavtal eller köp eller försäljning av bostadsfastighet, samt för missbruk av sådana förfaran den, särskilt om konsumenterna inte är bekanta med kraven och vedertagen praxis i medlemsstaten i fråga. Det är därför lämpligt att ge medlemsstaterna rätt att införa restriktioner beträffande sådana betalningar.

400

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/36		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

(10)Detta direktiv bör gälla oberoende av huruvida kreditgi varen eller kreditförmedlaren är en juridisk eller fysisk person. Detta direktiv bör emellertid inte påverka med lemsstaternas rätt att i överensstämmelse med unions lagstiftningen föreskriva att endast juridiska personer eller vissa typer av juridiska personer får agera som kreditgi vare eller kreditförmedlare enligt detta direktiv.

(11)Eftersom konsumenter och företag inte är i samma situa tion behöver de inte samma skyddsnivå. Trots att det är viktigt att säkerställa konsumenternas rättigheter genom att införa bestämmelser från vilka det inte går att avtala om undantag, är det rimligt att låta företag och organi sationer ingå andra avtal.

(12)Definitionen av konsument bör omfatta fysiska personer som agerar utanför sin närings- eller yrkesverksamhet. Om det rör sig om ett avtal med dubbla syften, där avtalet ingås för ändamål som faller delvis inom och delvis utanför en persons närings- eller yrkesverksamhet och närings- eller yrkesändamålet är så begränsat att det inte dominerar i avtalssammanhanget, bör dock personen i fråga också betraktas som konsument.

(13)Detta direktiv reglerar kreditavtal som endast eller till övervägande del avser bostadsfastighet, men detta hindrar inte medlemsstaterna från att utvidga tillämpningsområ det för de åtgärder som vidtas i enlighet med detta di rektiv för att skydda konsumenter i förhållande till kre ditavtal som avser andra former av fast egendom, eller från att på annat vis reglera sådana kreditavtal.

(14)Definitionerna i detta direktiv bestämmer harmonisering ens räckvidd. Medlemsstaternas skyldighet att införliva detta direktiv bör därför begränsas till direktivets tillämp ningsområde såsom det fastställs genom dessa definitio ner. Exempelvis är medlemsstaternas skyldighet att inför liva detta direktiv begränsad till kreditavtal som ingås med konsumenter, dvs. med fysiska personer som vid transaktioner som omfattas av detta direktiv agerar utan för sin närings- eller yrkesverksamhet. Medlemsstaterna är också skyldiga att införliva bestämmelser i detta direk tiv som reglerar den verksamhet som bedrivs av personer som agerar som kreditförmedlare enligt definitionen i direktivet. Detta direktiv bör emellertid inte påverka med lemsstaternas tillämpning, i enlighet med unionsrätten, av detta direktiv på områden som inte omfattas av dess till lämpningsområde. Vidare ska definitionerna i detta direk tiv inte påverka medlemsstaternas möjlighet att anta un derdefinitioner i nationell rätt för särskilda ändamål, för utsatt att de överensstämmer med definitionerna i detta

direktiv. Exempelvis kan medlemsstaterna i nationell rätt bestämma om underkategorier av kreditförmedlare som inte anges i detta direktiv, om sådana underkategorier är nödvändiga på nationell nivå för att till exempel skilja mellan olika nivåer av kunskaps- och kompetenskrav som ska uppfyllas av olika kreditförmedlare.

(15)Syftet med detta direktiv är att se till att konsumenter som ingår kreditavtal som avser fast egendom ges ett starkt skydd. Det bör därför vara tillämpligt på krediter med säkerhet i fast egendom, oavsett ändamålet med krediten, refinansieringsavtalen eller andra kreditavtal som hjälper en ägare eller delägare att behålla äganderätt till fast egendom eller mark och krediter som används för förvärv av fast egendom i några medlemsstater, inklusive amorteringsfria krediter eller, såvida inte medlemsstaterna har ett lämpligt alternativt ramverk, krediter som syftar till att tillhandahålla tillfällig finansiering mellan en för säljning av fast egendom och förvärvet av en annan samt på säkrade krediter för renovering av bostadsfastighet.

(16)Detta direktiv bör inte vara tillämpligt på vissa kreditavtal där kreditgivaren bidrar med en klumpsumma, periodiska betalningar eller andra former av betalningar i utbyte mot ett belopp från försäljning av fast egendom och vars främsta mål är att underlätta förbrukning, t.ex. pro dukter för att frigöra kapital (equity release) eller andra liknande specialiserade produkter. Sådana kreditavtal har särskilda egenskaper som inte omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. Det är t.ex. inte relevant med en kreditprövning av konsumenten, eftersom kreditgivaren betalar konsumenten och inte omvänt. En sådan trans aktion skulle bl.a. kräva helt annan information innan avtal ingås. Andra produkter (t.ex. home reversion, dvs. att man säljer (en del av) sin bostad men med rätt att bo kvar resten av livet) som har en funktion som är jämförbar med s.k. omvända hypotekslån eller ”livslånga” hypotekslån innebär inte att kredit tillhandahålls och om fattas därmed inte av direktivets tillämpningsområde.

(17)Detta direktiv bör heller inte omfatta andra uttryckligen angivna typer av nischkreditavtal som är annorlunda till karaktären och innebär annorlunda risker än standard hypotekslån och därför kräver ett särskilt anpassat för farande, särskilt kreditavtal som är resultatet av en för likning i domstol eller annan i lag bemyndigad instans, samt vissa typer av kreditavtal där krediten beviljas en arbetstagare av dennes arbetsgivare på särskilda villkor, vilket redan omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om kon sumentkreditavtal (1). Det är lämpligt att tillåta medlems staterna att undanta vissa kreditavtal, såsom dem som beviljas till en begränsad målgrupp på förmånliga villkor

(1) EUT L 133, 22.5.2008, s. 66.

401

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/37

eller som erbjuds av kooperativa banker (credit unions), förutsatt att det finns ett lämpligt alternativt regelverk på plats för att säkerställa att politiska mål avseende finansiell stabilitet och den inre marknaden kan uppfyllas utan att finansiellt inkluderande och tillgång till kredit hämmas. Kreditavtal där den fasta egendomen inte ska användas som bostadshus, bostadslägenhet eller annan typ av bostad av konsumenten eller en av konsumentens familjemedlemmar utan används som bostadshus, bo stadslägenhet eller annan typ av bostad på basis av ett hyresavtal innebär risker och särdrag som skiljer sig från standardkreditavtal och kan därför kräva ett mer anpassat ramverk. Medlemsstaterna bör därför kunna undanta så dana kreditavtal från direktivet om det finns ett lämpligt nationellt ramverk för dem.

(18)Kreditavtal för renovering av en bostadsfastighet avseende ett totalbelopp på mer än 75 000 EUR bör omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48/EG för att sä kerställa ett lika starkt konsumentskydd för dessa kon sumenter och undvika luckor i regelverket mellan det direktivet och det här direktivet. Direktiv 2008/48/EG bör därför ändras i enlighet därmed.

(19)För att det ska råda klarhet om rättsläget bör unionens rättsliga ram för kreditavtal som avser bostadsfastighet stämma överens med och komplettera andra unionsakter, särskilt när det gäller konsumentskydd och tillsyn. Vissa grundläggande definitioner, bland annat definitionen av ”konsument” och ”varaktigt medium” samt centrala be grepp som används i standardinformationen för att be teckna kreditens finansiella egenskaper, bland annat ”sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten” och ”kreditränta”, bör stämma överens med dem som anges i direktiv 2008/48/EG, så att samma terminologi avser samma typ av förhållanden, oavsett om det rör sig om en konsumentkredit eller en kredit som avser bostadsfastighet. När detta direktiv införlivas bör med lemsstaterna därför se till att tillämpningen och tolk ningen av dessa grundläggande definitioner och centrala begrepp är konsekvent.

(20)För att säkerställa en enhetlig ram för konsumenterna på kreditområdet och för att minimera den administrativa bördan för kreditgivare och kreditförmedlare bör grund stommen i detta direktiv i möjligaste mån följa struk turen i direktiv 2008/48/EG, särskilt när det gäller kon ceptet att information i reklam för kreditavtal som avser bostadsfastighet ska ges till konsumenten med hjälp av ett illustrerande exempel, att han eller hon ska få detal jerad information i form av ett standardiserat faktablad innan avtal ingås, att konsumenten ska få de förklaringar som han eller hon behöver innan kreditavtalet ingås, att en gemensam grund ska fastställas för beräkningen av

den effektiva räntan exklusive notariatsavgifter, och att kreditgivaren ska bedöma konsumentens kreditvärdighet innan en kredit ges. På samma sätt bör icke-diskrimine rande åtkomst till relevanta kreditdatabaser säkerställas för kreditgivare för att åstadkomma lika villkor som en ligt bestämmelserna i direktiv 2008/48/EG. I likhet med direktiv 2008/48/EG bör det här direktivet säkerställa en lämplig godkännandeprocess och övervakning av alla kreditgivare som tillhandahåller kreditavtal som avser fast egendom samt bör fastställa krav på att det ska inrättas och finnas tillgång till mekanismer för tvistlös ning utanför domstol.

(21)Detta direktiv bör komplettera Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till kon sumenter (1), som kräver att konsumenten vid distansför säljning ska informeras om huruvida en ångerrätt före ligger samt föreskriver en ångerrätt. I direktiv 2002/65/EG föreskrivs visserligen en möjlighet för leve rantören att lämna förhandsinformation efter det att av talet ingåtts, men det vore olämpligt i fråga om kredit avtal som avser bostadsfastighet med tanke på kon sumentens betydande ekonomiska förpliktelser. Detta di rektiv bör inte påverka nationell allmän avtalsrätt, till exempel bestämmelser om ett avtals giltighet, ingående eller verkan, om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv.

(22)Samtidigt är det viktigt att beakta de särskilda egenskaper hos kreditavtal som avser bostadsfastighet vilka motiverar ett annat tillvägagångssätt. Med tanke på de konsekvenser som ett kreditavtal som avser bostadsfastighet kan få för konsumenten och med tanke på avtalets beskaffenhet bör reklammaterial och avpassad information innan avtal in gås innehålla särskilda lämpliga riskvarningar, t.ex. om den påverkan som valutakursfluktuationer kan ha på vad konsumenten måste betala tillbaka och, om det be döms som lämpligt av medlemsstaterna, om innebörden och följderna av att ställa en säkerhet. Med stöd av ett redan existerande frivilligt initiativ inom bolånebranschen bör man innan avtal ingås alltid tillhandahålla allmän information utöver den avpassade informationen. Vidare är det motiverat med ett annorlunda tillvägagångssätt för att dra lärdom av finanskrisen och se till att kreditgiv ningen sker på ett förnuftigt sätt. I detta hänseende bör bestämmelserna om kreditprövning skärpas jämfört med konsumentkrediter, kreditförmedlare bör ge mer precis information om sin status och sitt förhållande till kredit givarna för att synliggöra potentiella intressekonflikter, och alla aktörer som är inbegripna vid upprättandet av kreditavtal som avser fast egendom bör på ett ändamåls enligt sätt vara godkända och föremål för övervakning.

(1) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16.

402

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/38		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

(23)Det är nödvändigt att reglera ytterligare några områden för att beakta de särskilda egenskaperna hos krediter som avser bostadsfastighet. Med tanke på transaktionens be tydelse är det nödvändigt att se till att konsumenterna får tillräckligt med tid, minst sju dagar, för att överväga konsekvenserna. Medlemsstaterna bör ges flexibilitet att bestämma om denna tillräckliga tid ska ges i form av en betänketid innan kreditavtalet ingås, eller i form av en ångerperiod efter kreditavtalets ingående, eller i form av en kombination av de båda alternativen. Det är lämpligt att medlemsstaterna ges flexibilitet att göra betänketiden bindande för konsumenten under en period av högst 10 dagar men att i andra fall konsumenter som vill gå vidare under betänketiden kan göra det och att medlemsstater na, för att det ska råda klarhet om rättsläget i samband med fastighetstransaktioner, ges möjlighet att föreskriva att betänketiden eller ångerrätten bör upphöra om kon sumenten vidtar någon åtgärd som enligt nationell lag stiftning resulterar i skapande eller överföring av en ägan derätt med anknytning till eller med användning av me del som erhållits genom kreditavtalet eller, i tillämpliga fall, överför medlen till en tredje part.

(24)Med tanke på de särdrag som utmärker kreditavtal som avser bostadsfastighet är det allmän praxis bland kredit givare att erbjuda konsumenter en uppsättning produkter eller tjänster som kan köpas tillsammans med kreditavta let. Med tanke på sådana avtals betydelse för konsumen terna är det därför lämpligt att fastställa särskilda bestäm melser om kopplingsförbehåll. Att kombinera ett kredit avtal med en eller flera andra finansiella tjänster eller produkter i paket är ett sätt för kreditgivare att diversi fiera sitt utbud och konkurrera med varandra, förutsatt att komponenterna i paketet även kan köpas separat. Kombinationer av kreditavtal med en eller flera andra finansiella tjänster eller produkter i paket kan gynna kon sumenterna men kan också inverka negativt på deras rörlighet och förmåga att göra välgrundade val, om det inte går att köpa komponenterna i paketet separat. Det är viktigt att förhindra bruk som att koppla samman vissa produkter, som kan få konsumenter att ingå kreditavtal som inte är i deras bästa intresse, utan att för den skull begränsa möjligheten att erbjuda produkter i paket, som kan vara gynnsamt för konsumenter. Medlemsstaterna bör dock fortsätta att nära övervaka marknaderna för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag för att se till att paketförsäljningen inte snedvrider kon sumenternas val och konkurrensen på marknaden.

(25)Kopplingsförbehåll bör, som allmän regel, inte tillåtas såvida det inte är så att den finansiella tjänst eller produkt som erbjuds tillsammans med kreditavtalet inte kan er bjudas separat eftersom den utgör en integrerad del av krediten, som till exempel när det gäller säkrad konto kredit. I andra fall kan det dock vara berättigat att kre ditgivare erbjuder eller säljer ett kreditavtal i ett paket

med ett betalkonto, sparkonto, en investeringsprodukt eller pensionsprodukt, exempelvis om kapitalet på kontot används för att återbetala krediten eller är en förutsätt ning för att kunna slå samman resurser så att krediten kan erhållas, eller i situationer där till exempel en inve steringsprodukt eller en privat pensionsprodukt tjänar som kompletterande säkerhet för krediten. Samtidigt som det är berättigat att kreditgivare ska kunna kräva att konsumenten har en relevant försäkring, för att ga rantera återbetalning av krediten eller säkerhetens värde, bör konsumenten ha möjlighet att välja sin egen försäk ringsgivare, förutsatt att hans/hennes försäkring har en garantinivå som motsvarar garantinivån för den försäk ring som föreslås eller erbjuds av kreditgivaren. Vidare får medlemsstaterna helt eller delvis standardisera det skydd som ges genom försäkringsavtal så att det blir lättare att jämföra olika erbjudanden för konsumenter som vill göra en sådan jämförelse.

(26)Det är också viktigt att se till att bostadsfastigheten är korrekt värderad både innan kreditavtalet ingås och, sär skilt när värderingen påverkar konsumentens kvarstående förpliktelser, vid betalningsförsummelse. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att det finns tillförlitliga värderings standarder. För att anses vara tillförlitliga bör värderings standarder vara utformade med beaktande av internatio nellt erkända värderingsstandarder, särskilt dem som ut vecklats av International Valuation Standards Committee, Eu ropean Group of Valuers’ Associations eller Royal Institution of Chartered Surveyors. Dessa internationellt erkända vär deringsstandarder innehåller högnivåprinciper som kräver att bland annat kreditgivare antar och följer lämpliga interna processer för riskhantering och förvaltning av säkerheter, däribland goda värderingsprocesser, att de an tar värderingsstandarder och -metoder som leder till rea listiska och välgrundade fastighetsvärderingar, för att sä kerställa att alla värderingsrapporter utarbetas med lämp lig yrkeskompetens och enligt god yrkessed och att vär deringsmän uppfyller vissa kvalifikationskrav, samt att de upprättar lämplig värderingsdokumentation för säkerhe ter som är övergripande och rimlig. I detta avseende är det önskvärt att lämplig övervakning av fastighetsmark naderna säkerställs och att mekanismerna i dessa bestäm melser överensstämmer med Europaparlamentets och rå dets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om be hörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag (1). Be stämmelserna i det här direktivet om fastighetsvärderings standarder kan följas genom till exempel rättsregler eller självreglering.

(27)Med tanke på de betydande konsekvenser som utmätning har för kreditgivare, konsumenter och potentiellt den finansiella stabiliteten är det lämpligt att uppmana kre ditgivare att hantera nya kreditrisker på ett proaktivt sätt,

(1) EUT L 176, 27.6.2013, s. 338.

403

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/39

på ett tidigt stadium, och att nödvändiga åtgärder finns på plats för att säkerställa att kreditgivare medger skäliga anstånd och gör rimliga försök att lösa situationen ge nom andra metoder innan utmätningsförfaranden inleds. Man bör om möjligt finna lösningar som tar hänsyn till de praktiska förhållandena och ett rimligt levnadskost nadsbehov hos konsumenten. Om det efter utmätnings förfaranden kvarstår skulder bör medlemsstaterna garan tera levnadsvillkor som uppfyller vissa minimikrav samt införa åtgärder för att underlätta återbetalning samtidigt som långsiktig överskuldsättning undviks. Åtminstone i fall där det pris som erhålls för den fasta egendomen påverkar det belopp som konsumenten är skyldig bör medlemsstaterna uppmana kreditgivare att vidta rimliga åtgärder för att få bästa möjliga pris för den utmätta fasta egendomen mot bakgrund av marknadsförhållandena. Medlemsstaterna bör inte förhindra parterna i ett kredit avtal från att uttryckligen enas om att överföring av säkerheten till kreditgivaren är tillräckligt för att återbe tala krediten.

(28)Förmedlare arbetar ofta inte bara med kreditförmedling, utan förmedlar bl.a. även försäkringar eller tillhandahåller investeringstjänster. Detta direktiv bör därför även säker ställa en viss grad av överensstämmelse med Europapar lamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 de

cember 2002 om försäkringsförmedling (1) samt Europa parlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instru ment (2). För att processen med att etablera sig som kre ditförmedlare och bedriva verksamhet över nationsgrän ser ska underlättas bör det inte för kreditinstitut som auktoriserats i enlighet med direktiv 2013/36/EU och andra finansinstitut som omfattas av ett motsvarande godkännandesystem enligt nationell lag finnas något krav på separat godkännande för att få fungera som kreditförmedlare. Det fulla och ovillkorliga ansvar som åläggs kreditgivare och kreditförmedlare för anknutna kreditförmedlares och utsedda representanters verksam het bör bara gälla sådan verksamhet som omfattas av detta direktiv, såvida inte medlemsstaterna väljer att ut vidga det ansvaret till att gälla andra områden.

(29)För att öka konsumenternas förmåga att för egen räkning fatta välgrundade beslut om att ta lån och sköta skulder på ett ansvarsfullt sätt bör medlemsstaterna främja åtgär der till stöd för utbildning av konsumenter när det gäller ansvarsfullt låntagande och skuldhantering, särskilt avse ende hypotekslåneavtal. Det är särskilt viktigt att ge väg ledning åt konsumenter som tar hypotekslån för första gången. I det avseendet bör kommissionen redovisa ex empel på bästa praxis för att underlätta vidareutveckling av åtgärder för att öka konsumenternas ekonomiska medvetenhet.

(1) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3. (2) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1.

(30)På grund av de avsevärda riskerna med att låna i en utländsk valuta måste det föreskrivas åtgärder för att säkerställa att konsumenterna är medvetna om den risk de tar och att de har möjlighet att begränsa sin expone ring för valutarisker under kreditens löptid. Risken skulle kunna begränsas antingen genom att konsumenten ges rätt att omvandla valutan för krediten eller genom andra arrangemang såsom räntetak eller, om det räcker för att begränsa valutakursrisken, varningar.

(31)Det tillämpliga regelverket bör ge konsumenterna förtro ende för att kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda representanter tar hänsyn till konsumentens intresse, med utgångspunkt från den information som finns till gänglig för kreditgivaren, kreditförmedlaren och den ut sedda representanten vid den aktuella tidpunkten och på grundval av rimliga antaganden om riskerna för kon sumentens situation under det föreslagna kreditavtalets löptid. Det skulle kunna innebära att kreditgivare inte bör marknadsföra krediten så att marknadsföringen av sevärt inskränker eller sannolikt kommer att inskränka konsumentens förmåga att noga överväga tagandet av

krediten, eller att kreditgivaren inte bör använda beviljan det av krediten som huvudsaklig marknadsföringsmetod vid marknadsföring av varor, tjänster eller fast egendom riktad mot konsumenter. Kravet att säkra en hög grad av rättvisa, ärlighet och professionalism inom branschen, lämplig hantering av intressekonflikter, inbegripet dem till följd av ersättningar, och kravet på att rådgivning ska ges i konsumentens bästa intresse, är viktiga aspekter när det gäller att säkerställa ett sådant konsumentförtro ende.

(32)Det är lämpligt att se till att kreditgivares, kreditförmed lares och utsedda representanters relevanta personal har en lämplig kunskaps- och kompetensnivå för att uppnå en hög nivå av professionalism. I detta direktiv bör man därför föreskriva att företaget ska visa att det besitter relevant kunskap och kompetens på basis av de minimi krav på kunskap och kompetens som fastställs i detta direktiv. Medlemsstaterna bör själva kunna införa eller behålla sådana krav på enskilda fysiska personer. Med lemsstaterna bör kunna låta kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda representanter skilja mellan olika nivåer av minimikunskapskrav beroende på graden av medverkan i utförandet av en viss tjänst eller process. I detta samman hang omfattar personal underleverantörspersonal som ar betar för och inom kreditgivaren, kreditförmedlaren eller de utsedda representanterna samt deras anställda. Vid till lämpningen av detta direktiv bör personal som direkt deltar i verksamhet enligt detta direktiv omfatta både frontoffice- och backoffice-personal, inbegripet lednings personal, som spelar en viktig roll i kreditavtalsprocessen. Personer som utför stöduppgifter utan koppling till kre ditavtalsprocessen (t.ex. personal som arbetar med perso nalfrågor, it-personal) bör inte betraktas som personal enligt detta direktiv.

404

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/40		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

(33)Om en kreditgivare eller kreditförmedlare tillhandahåller sina tjänster på en annan medlemsstats territorium enligt friheten att tillhandahålla tjänster bör hemmedlemsstaten vara ansvarig för fastställandet av vilka minimikrav på kunskap och kompetens som ska vara tillämpliga på personalen. En värdmedlemsstat som bedömer det som nödvändigt bör dock kunna fastställa egna kompetens krav inom vissa specificerade områden som är tillämpliga på kreditgivare och kreditförmedlare som enligt friheten att tillhandahålla tjänster tillhandahåller tjänster på det territorium som tillhör medlemsstaten i fråga.

(34)Med tanke på hur viktigt det är att se till att kunskaps- och kompetenskraven tillämpas och efterlevs i praktiken bör medlemsstaterna kräva att de behöriga myndighe terna övervakar kreditgivare, kreditförmedlare och ut sedda representanter samt ge dem befogenhet att in hämta sådana styrkande handlingar som de behöver för att göra en tillförlitlig bedömning av efterlevnaden.

(35)Kreditgivares, kreditförmedlares och utsedda representan ters arvodering av personal bör utgöra en av de viktigaste aspekterna när det gäller att säkerställa konsumenternas förtroende för finanssektorn. I detta direktiv anges be stämmelser för arvodering av personal, i syfte att be gränsa försäljning under falska förespeglingar och säker ställa att arvoderingen av personal inte hindrar uppfyl landet av kravet att ta hänsyn till konsumentens intres sen. Kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda represen tanter bör framför allt inte utforma sitt arvoderings system på ett sätt som uppmuntrar personalen att ingå ett visst antal eller en viss typ av kreditavtal eller erbjuda konsumenter särskilda kompletterande tjänster utan tyd lig hänsyn till deras intressen och behov. Härvidlag kan medlemsstaterna komma att bedöma det som nödvändigt att bestämma att en viss praxis, till exempel att anknutna kreditförmedlare tar ut avgifter, strider mot en kon suments intressen. Medlemsstaterna bör också kunna spe cificera att personalens ersättning inte beror av räntan eller den typ av kreditavtal som ingås med konsumenten.

(36)I detta direktiv fastställs harmoniserade bestämmelser om vad för kunskaper och kompetens som kreditgivares, kreditförmedlares och utsedda representanters personal bör besitta vad gäller sammansättning, erbjudande, bevil jande och förmedling av ett kreditavtal. I direktivet fast ställs inga särskilda bestämmelser som direkt avser erkän nande av yrkesmässiga kvalifikationer som erhållits av en person i en medlemsstat för att uppfylla kunskaps- och kompetenskraven i en annan medlemsstat. Europaparla mentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 septem ber 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (1) bör därför fortsätta att gälla i fråga om villkor för erkännande

(1) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.

och kompensationsåtgärder som en värdmedlemsstat kan kräva av en person vars kvalifikation inte har utfärdats inom dess jurisdiktion.

(37)Kreditgivare och kreditförmedlare använder ofta reklam, som i allmänhet innehåller särskilda villkor, för att väcka konsumenternas intresse för en viss produkt. Konsumen terna bör därför skyddas mot otillbörlig eller vilseledande reklam och ha möjlighet att jämföra reklam. Det är nöd vändigt med särskilda bestämmelser om reklam för kre ditavtal och om att en förteckning över uppgifter ska ingå i reklam- och marknadsföringsmaterial som riktar sig till konsumenter, om det i sådan reklam anges ränte satser eller andra sifferuppgifter om kreditkostnaden, så att de kan jämföra olika erbjudanden. När det gäller reklam som inte anger någon räntesats eller som inte innehåller några sifferuppgifter avseende kreditkostnaden bör medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning kunna införa eller behålla krav på sådan information. Sådana bestämmelser måste beakta de särskilda egenskaper som utmärker kreditavtal som avser bostadsfastighet. Under alla omständigheter bör det i enlighet med Europaparla mentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre mark naden (2) säkerställas att reklam för kreditavtal inte ger en vilseledande bild av produkten.

(38)Reklam brukar särskilt fokusera på en eller flera produk ter, men konsumenterna bör ha möjlighet att fatta sina beslut med full kännedom om alla kreditprodukter som erbjuds. I det hänseendet spelar den allmänna informatio nen en viktig roll för att upplysa konsumenten vad gäller det breda urval av produkter och tjänster som erbjuds och deras viktigaste egenskaper. Konsumenterna bör där för alltid ha tillgång till allmän information om de kredit produkter som finns. I fall där detta krav inte gäller icke anknutna kreditförmedlare bör dessa likväl vara skyldiga att tillhandahålla konsumenterna avpassad information innan avtal ingås.

(39)För att säkerställa lika konkurrensvillkor och för att kon sumentens beslut ska baseras på uppgifterna om de kre ditprodukter som erbjuds och inte på den distributions kanal genom vilken man får tillgång till dessa kreditpro dukter bör konsumenterna få information om krediten, oavsett om de har direkt kontakt med en kreditgivare eller med en kreditförmedlare.

(40)Konsumenterna bör vidare få personanpassad infor mation i god tid innan kreditavtalet ingås så att de kan jämföra kreditprodukternas egenskaper och ta dessa un der övervägande. Enligt kommissionens rekommendation

(2) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

405

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/41

2001/193/EG av den 1 mars 2001 om förhandsinfor mation som ska lämnas av långivare som erbjuder bo stadslån (1) har kommissionen åtagit sig att övervaka ef terlevnaden av den frivilliga uppförandekoden för infor mation före avtalsteckning vid bostadslån som innehåller det standardiserade EU-faktablad i vilket det ges infor mation som är anpassad till konsumenten om det till handahållna kreditavtalet. Uppgifter som kommissionen inhämtat har visat att innehållet i EU-faktabladet och dess form måste revideras så att det blir tydligt och begripligt och innehåller all information som betraktas som rele vant för konsumenterna. EU-faktabladets innehåll och utformning bör förbättras på det sätt som konstaterats vara nödvändigt vid konsumenttester i alla medlemssta ter. EU-faktabladets struktur, i synnerhet rangordningen av den information som ges, bör revideras, texten bör vara mer lättläst och vissa avsnitt, t.ex. ”nominell ränta” och ”effektiv ränta” bör slås ihop och nya avsnitt, t.ex. ”flexibla inslag” bör läggas till. Som en del av det stan dardiserade EU-faktabladet bör konsumenten få ett ex empel på amorteringsplan om krediten är en kredit med möjlighet till negativ amortering, där återbetalning av kapitalbeloppet skjuts upp under en första period eller om krediträntan är bunden under kreditavtalets hela löp tid. Medlemsstaterna bör kunna bestämma att det inte ska vara obligatoriskt med ett sådant exempel på amor teringsplan i det standardiserade EU-faktabladet när det gäller andra kreditavtal.

(41)Konsumentforskning har visat på betydelsen av att an

vända enkelt och lättförståeligt språk i information till konsumenter. Av detta skäl är de termer som används i det standardiserade EU-faktabladet inte nödvändigtvis desamma som de rättsliga termer som definieras i detta direktiv, men de har samma betydelse.

(42)Informationskraven för kreditavtal i det standardiserade EU-faktabladet bör inte påverka informationskrav på unionsnivå eller nationell nivå för andra produkter eller tjänster som eventuellt erbjuds tillsammans med kredit avtalet, som villkor för att erhålla ett kreditavtal som avser fast egendom eller som villkor för att få lånet till en lägre kreditränta, som till exempel brand- eller livför säkring eller investeringsprodukter. Det bör stå medlems staterna fritt att behålla eller införa nationella bestämmel ser om det inte finns några harmoniserade bestämmelser, till exempel informationskrav vad gäller nivån på ocker räntor i skedet innan avtal ingås eller information som kan vara värdefull för förmedling av finansiell kunskap eller tvistlösning utanför domstol. Eventuell komplette rande information bör dock ges i ett separat dokument som kan bifogas det standardiserade EU-faktabladet. Med lemsstaterna bör på sina nationella språk kunna använda en annorlunda vokabulär i det standardiserade EU-fak tabladet utan att ändra dess innehåll eller den ordning i vilken informationen ges, om detta krävs för att använda ett språk som eventuellt är mer lättförståeligt för kon sumenterna.

(1) EGT L 69, 10.3.2001, s. 25.

(43)Kreditgivaren bör, för att säkerställa att det standardise rade EU-faktabladet ger konsumenten all relevant infor mation som behövs för att göra ett välgrundat val, följa anvisningarna i detta direktiv vid ifyllandet av det stan dardiserade EU-faktabladet. Medlemsstaterna bör, med ut gångspunkt i anvisningarna i detta direktiv, kunna ut arbeta eller närmare specificera anvisningarna för ifyllan det av det standardiserade EU-faktabladet mer omfattande eller detaljerade. Medlemsstaterna bör till exempel när mare kunna specificera vilken information som ska ges för att beskriva typen av kreditränta så att hänsyn tas till de nationella produkternas och den nationella mark nadens särdrag. Sådana specificeringar bör dock inte strida mot anvisningarna i detta direktiv eller innebära någon ändring av texten i modellen för det standardise rade EU-faktabladet, som bör återges i sin helhet av kre ditgivaren. Medlemsstaterna bör kunna ange ytterligare varningar beträffande kreditavtal, vilka är anpassade till deras nationella marknader och förfaranden, om sådana varningar inte redan specifikt anges i det standardiserade EU-faktabladet. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att kreditgivaren är bunden av den information som ges i det standardiserade EU-faktabladet, förutsatt att kreditgi varen beslutar att bevilja krediten.

(44)Konsumenten bör, efter det att han eller hon har lämnat

de nödvändiga uppgifterna om sina behov, sin ekono miska situation och sina preferenser, utan onödiga dröjs mål och i god tid innan han eller hon är bunden av något kreditavtal eller erbjudande, få information i form av det standardiserade EU-faktabladet så att han eller hon kan jämföra kreditprodukternas egenskaper och ta dessa under övervägande och vid behov erhålla råd från tredje part. Framför allt bör ett bindande erbju dande som lämnas till konsumenten åtföljas av det stan dardiserade EU-faktabladet, såvida det inte redan lämnats till konsumenten och erbjudandets egenskaper överens stämmer med den information som tidigare getts. Med lemsstaterna bör dock kunna föreskriva en skyldighet att tillhandahålla det standardiserade EU-faktabladet både in nan ett bindande erbjudande lämnas och samtidigt som det lämnas, om ett standardiserat EU-faktablad med samma information inte har tillhandahållits tidigare. Det standardiserade EU-faktabladet bör vara avpassat och återspegla de önskemål som uttryckts av konsumenten, men tillhandahållandet av sådan avpassad information bör inte innebära någon skyldighet att ge rådgivning. Kreditavtal bör endast ingås om konsumenten haft till räcklig tid att jämföra erbjudandena, bedöma deras kon sekvenser, vid behov erhålla råd från tredje part och har fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett erbjudande bör accepteras.

(45)Om konsumenten har ett säkrat kreditavtal för förvärv av fast egendom eller mark och säkerhetens löptid är längre än kreditavtalets löptid och om konsumenten kan besluta att ta ut det återbetalade kapitalet igen förutsatt att ett nytt kreditavtal tecknas, bör ett nytt standardiserat EU- faktablad som innehåller uppgift om den nya effektiva räntan och som är baserat på det nya kreditavtalets sär skilda egenskaper lämnas till konsumenten innan det nya kreditavtalet undertecknas.

406

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/42		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

(46)Kreditgivaren eller, i tillämpliga fall, kreditförmedlaren eller en utsedd representant bör, åtminstone om det sak nas ångerrätt, ge konsumenten en kopia av utkastet till kreditavtal, i samband med att ett erbjudande som är bindande för kreditgivaren lämnas. I övriga fall bör kon sumenten åtminstone erbjudas en kopia av utkastet till kreditavtal i samband med att ett bindande erbjudande lämnas.

(47)För att säkerställa största möjliga öppenhet och förhindra missbruk till följd av eventuella intressekonflikter när konsumenterna anlitar kreditförmedlare bör kreditför medlare åläggas viss informationsplikt innan de tillhan dahåller sina tjänster. I denna informationsplikt bör det ingå att de informerar om sin identitet och sina förbin delser med kreditgivare, t.ex. om de överväger att an

vända produkter från många olika kreditgivare eller bara från ett mer begränsat antal kreditgivare. Konsumen ter bör informeras om eventuell förekomst av provision eller andra incitament som kreditgivaren eller tredje par ter ska betala till kreditförmedlaren med anknytning till kreditavtalet innan några kreditförmedlingsaktiviteter ut förs och konsumenterna bör i det skedet upplysas om antingen beloppet för sådana betalningar, om det är känt, eller om att de kommer att informeras om beloppet i ett senare skede innan avtal ingås, i det standardiserade EU- faktabladet, och om sin rätt att i det skedet få infor mation om nivån för sådana betalningar. Konsumenterna bör även informeras om eventuella avgifter som de bör betala till kreditförmedlare (avgifter) för deras tjänster. Utan att det påverkar tillämpningen av konkurrenslag stiftningen bör medlemsstaterna ha rätt att införa eller behålla bestämmelser om förbud mot att avgifter betalas av konsumenter till vissa eller samtliga kategorier av kre ditförmedlare.

(48)En konsument kan behöva ytterligare hjälp att välja vilket av de föreslagna kreditavtalen som bäst lämpar sig för just hans eller hennes behov och ekonomiska situation. Kreditgivare och i tillämpliga fall kreditförmedlare bör ge sådan hjälp med de kreditprodukter som de erbjuder konsumenten genom att förklara relevant information, inbegripet i synnerhet de föreslagna produkternas huvud sakliga egenskaper, för konsumenterna på ett avpassat sätt så att konsumenterna kan förstå de konsekvenser som kreditprodukterna kan få för deras ekonomiska si tuation. Kreditgivare och i tillämpliga fall kreditförmed lare bör anpassa sättet på vilket dessa förklaringar ges till de förhållanden som råder vid krediterbjudandet och konsumentens behov av hjälp, med beaktande av kon sumentens kunskap och erfarenhet vad gäller kredit och de enskilda kreditprodukternas beskaffenhet. Sådana för klaringar bör inte i sig utgöra en personlig rekommen dation.

(49)För att främja upprättandet av en väl fungerande inre marknad och garantera ett starkt konsumentskydd i

hela unionen är det nödvändigt att enhetligt säkerställa att uppgifter om den effektiva räntan kan jämföras inom hela unionen.

(50)Konsumentens sammanlagda kreditkostnad bör omfatta alla kostnader som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till. Den bör därför omfatta ränta, provision, skatter, avgifter till kreditförmedlare, kostnader för fastighetsvärdering för in teckning och eventuella andra avgifter, med undantag för notariatsavgifter, som krävs för att erhålla krediten, till exempel livförsäkring, eller för att erhålla den på de marknadsförda villkoren, till exempel brandförsäkring. Detta direktivs bestämmelser om kompletterande pro dukter och tjänster (till exempel om kostnaderna för öpp nande och administration av ett bankkonto) bör inte påverka tillämpningen av direktiv 2005/29/EG och rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (1). Konsumentens sammanlagda kreditkostnad bör inte omfatta kostnader som kon sumenten betalar i samband med förvärvet av den fasta egendomen eller mark, såsom därmed sammanhängande skatter och notariatsavgifter eller kostnader för fastighets registrering. Kreditgivarens faktiska vetskap om kost naderna bör bedömas objektivt med beaktande av kraven på god yrkessed. Kreditgivaren bör i det avseendet för modas ha vetskap om kostnaderna för de kompletterande tjänster som han själv eller för en tredje parts räkning erbjuder konsumenten, om inte priset är avhängigt kon sumentens specifika förhållanden eller omständigheter.

(51)Om uppskattade uppgifter används bör konsumenten göras medveten om detta och om att uppgifterna för väntas vara representativa för den typ av avtal eller praxis som övervägs. De ytterligare antagandena vid beräk ningen av den effektiva räntan syftar till att säkerställa att den effektiva räntan beräknas på ett konsekvent sätt och till att säkerställa jämförbarhet. Ytterligare antagan den är nödvändiga för särskilda typer av kreditavtal, då till exempel beloppet, löptiden eller kostnaden för kredi ten är ovissa eller varierar beroende på hur avtalet fun gerar. Om bestämmelserna i sig inte räcker för att be räkna den effektiva räntan bör kreditgivaren använda de ytterligare antaganden som anges i bilaga I. Eftersom beräkningen av den effektiva räntan kommer att bero på villkoren i det enskilda kreditavtalet bör dock endast de antaganden som är nödvändiga och relevanta för kre ditsituationen i fråga användas.

(52)För att ytterligare säkerställa en hög grad av jämförbarhet när det gäller uppgifter om den effektiva räntan i erbju danden från olika kreditgivare bör intervallen mellan tid punkter i beräkningen inte uttryckas i dagar om det går att uttrycka dem som hela år, månader eller veckor. Här vidlag är det underförstått att man, om en viss typ av

(1) EGT L 95, 21.4.1993, s. 29.

407

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/43

intervall används i formeln för den effektiva räntan, bör använda samma intervall för att fastställa räntebeloppen och andra avgifter som används i formeln. Kreditgivare ska därför använda den metod för beräkning av tidsinter vall som beskrivs i bilaga I för att beräkna avgiftsbetal ningen. Det gäller dock endast för att beräkna den effek tiva räntan och påverkar inte de belopp som kreditgiva ren faktiskt tar ut enligt kreditavtalet. Om dessa belopp är annorlunda kan det vara nödvändigt att ge konsumen ten en förklaring vad gäller detta, så att han eller hon inte vilseleds. Detta innebär också att den effektiva räntan, i frånvaro av andra avgifter än räntor och under förutsätt ning att en identisk beräkningsmetod används, kommer att motsvara den faktiska krediträntan.

(53)Eftersom den effektiva räntan på reklamstadiet endast kan anges med hjälp av ett exempel bör detta exempel vara representativt. Det bör därför stämma överens ex empelvis med den genomsnittliga löptiden och det totala belopp som beviljats för den typ av kreditavtal som över vägs. När det representativa exemplet fastställs bör hän syn även tas till hur utbredda vissa typer av kreditavtal är på en bestämd marknad. Det kan vara lämpligt att varje kreditgivare baserar det representativa exemplet på ett kreditbelopp som är representativt för det egna produkt utbudet och den egna förväntade kundbasen, eftersom dessa kan variera avsevärt mellan olika kreditgivare. När det gäller den effektiva ränta som anges i det standar diserade EU-faktabladet bör konsumentens preferenser och den information som denne lämnat i möjligaste mån tas i beaktande, och kreditgivaren eller kreditför medlaren bör klargöra huruvida den information som lämnats är ett exempel eller speglar de angivna preferen serna och den tillhandahållna informationen. De repre sentativa exemplen bör under inga omständigheter strida mot kraven i direktiv 2005/29/EG. Det är också viktigt att det i det standardiserade EU-faktabladet i tillämpliga fall klargörs för konsumenten att den effektiva räntan grundar sig på antaganden och kan komma att ändras så att konsumenterna kan ta detta i beaktande när de jämför produkter. Det är viktigt att den effektiva räntan fastställs med beaktande av alla kreditutnyttjanden enligt kreditavtalet, oberoende av huruvida de betalas direkt till konsumenten eller till en tredje part på konsumentens vägnar.

(54)För att säkerställa konsekvens i beräkningen av den ef fektiva räntan för olika typer av kredit bör de antaganden som används vid beräkningen för likartade kreditavtal generellt vara konsekventa. Med hänsyn till detta bör ett införlivande ske av antagandena i kommissionens di rektiv 2011/90/EU av den 14 november 2011 om änd ring av del II i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG vad gäller ytterligare antaganden vid beräkningen av den effektiva räntan (1), varigenom antagandena vid beräkningen av den effektiva räntan ju steras. Alla antagandena kommer inte nödvändigtvis att vara tillämpliga på kreditavtal som nu finns tillgängliga, men samtidigt pågår det produktinnovation inom sek

torn och alla antagandena måste därför finnas med. Vid beräkningen av den effektiva räntan bör vidare

(1) EUT L 296, 15.11.2011, s. 35.

fastställandet av den vanligaste transaktionsformen basera sig på rimliga förväntningar i fråga om vilken trans aktionsform som konsumenter använder mest frekvent för den typ av produkt som erbjuds av en viss kreditgi vare. För befintliga produkter bör förväntningen basera sig på de föregående tolv månaderna.

(55)Det är av avgörande vikt att konsumentens förmåga och benägenhet att återbetala krediten bedöms och kontrol leras innan ett kreditavtal ingås. Vid den kreditpröv ningen bör alla nödvändiga och relevanta faktorer beak tas som kan påverka en konsuments utsikter att återbe tala krediten under dess löptid. Konsumentens förmåga att betala räntor och fullt återbetala krediten bör i syn nerhet inkludera hänsyn till de framtida betalningar eller betalningsökningar som behövs på grund av negativ amortering eller uppskjutna betalningar av kreditbeloppet eller räntor, och ses i ljuset av andra regelbundna utgifter, skulder, andra ekonomiska åtaganden samt inkomster, besparingar och tillgångar. Rimligt utrymme måste ges för framtida händelser under det föreslagna kreditavtalets löptid, såsom en minskad inkomst när kreditens löptid sträcker sig in i pensionsåldern och i förekommande fall en ränteökning eller en negativ växelkursutveckling. Vär det på den fasta egendomen är en viktig faktor när det gäller fastställandet av det kreditbelopp som kan beviljas en konsument enligt ett kreditavtal med säkerhet, men kreditprövningen bör ändå vara inriktad på konsumen tens förmåga att fullgöra sina skyldigheter i kreditavtalet. Möjligheten att den fasta egendomens värde kommer att överstiga kreditbeloppet eller öka i framtiden bör följakt ligen generellt sett inte räcka som villkor för att bevilja krediten i fråga. Om syftet med ett kreditavtal är att bygga eller renovera befintlig fast egendom bör kreditgi varen icke desto mindre kunna ta denna möjlighet i beaktande. Medlemsstaterna bör kunna utfärda ytterligare riktlinjer om dessa eller ytterligare kriterier och om me toder som ska användas vid bedömningen av en kon suments kreditvärdighet, t.ex. genom att fastställa tak för belåningsgrad eller för förhållandet mellan lån och inkomst och bör uppmanas att tillämpa de av rådet för finansiell stabilitet utfärdade principerna för en sund praxis för tecknande av hypotekslån (Principles for Sound Residential Mortgage Underwriting Practices).

(56)Särskilda bestämmelser kan bli nödvändiga för de olika element som kan beaktas vid en kreditprövning för vissa typer av kreditavtal. När det gäller kreditavtal som avser fast egendom där det uttryckligen anges att den fasta egendomen inte ska användas som bostadshus, bostads lägenhet eller annan typ av bostad av konsumenten eller en av konsumentens familjemedlemmar (avtal som avser förvärv för uthyrning) bör medlemsstaterna kunna be sluta att ange att framtida hyresintäkter ska tas i beak tande vid bedömningen av konsumentens förmåga att återbetala krediten. I medlemsstater där de nationella be stämmelserna inte innehåller någon sådan angivelse kan kreditgivare besluta att låta en försiktig bedömning av framtida hyresintäkter ingå. Bedömningen av kreditvär digheten bör inte medföra överföring på kreditgivaren av ansvaret för eventuellt framtida underlåtande från konsumentens sida att leva upp till sina skyldigheter en ligt kreditavtalet.

408

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/44		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

(57)Kreditgivarens beslut huruvida lånet ska beviljas bör vara förenligt med resultatet av kreditprövningen. Exempelvis bör kreditgivarens möjlighet att överlåta en del av kredit risken på en tredjepart inte föranleda kreditgivaren att bortse från resultaten av kreditprövningen genom att göra ett kreditavtal tillgängligt för en konsument som sannolikt inte kommer att kunna betala tillbaka lånet. Medlemsstaterna bör kunna införliva denna princip ge nom att kräva att de behöriga myndigheterna vidtar re levanta åtgärder som ett led i tillsynsverksamheten och övervakar huruvida kreditgivarnas kreditprövningsför faranden lever upp till kraven. En kreditprövning med positivt utfall bör dock inte utgöra en skyldighet för kreditgivaren att ge kredit.

(58)I enlighet med rekommendationerna från rådet för finan siell stabilitet bör kreditprövningen grunda sig på upp gifter om konsumentens finansiella och ekonomiska si tuation, inbegripet inkomster och utgifter. De uppgifterna kan erhållas från olika källor, bland annat konsumenten, och kreditgivaren bör på lämpligt sätt kontrollera sådana uppgifter innan krediten beviljas. Konsumenterna bör lämna sådana uppgifter för att underlätta kreditprövning en, eftersom underlåtenhet att göra detta sannolikt leder till att den kredit som de försöker erhålla nekas såvida inte uppgifterna kan erhållas från annat håll. Utan att det påverkar tillämpningen av privat avtalsrätt bör medlems staterna säkerställa att kreditgivare inte kan säga upp ett kreditavtal om de efter undertecknandet av det inser att kreditprövningen utförts på ett inkorrekt sätt p.g.a. ofull ständiga uppgifter under kreditprövningen. Detta bör dock inte påverka medlemsstaternas möjlighet att tillåta kreditgivare att säga upp kreditavtalet om det kan fast ställas att konsumenten avsiktligt lämnat felaktiga eller förfalskade uppgifter i samband med kreditprövningen eller avsiktligt underlåtit att lämna uppgifter som skulle ha resulterat i en negativ bedömning av kreditvärdigheten eller om det föreligger andra giltiga skäl som är förenliga med unionsrätten. Det vore inte lämpligt att tillämpa sanktioner för konsumenter för att de inte har möjlighet att lämna vissa uppgifter eller bedömningar eller för att de beslutar att avbryta ansökningsprocessen för att få en kredit, men medlemsstaterna bör kunna föreskriva om sanktioner om konsumenter medvetet lämnar ofullstän dig eller felaktig information för att få en positiv bedöm ning av kreditvärdigheten, särskilt där fullständig och korrekt information skulle ha resulterat i en negativ be dömning av kreditvärdigheten och konsumenten sedan inte kan uppfylla avtalsvillkoren.

(59)Vid en kreditprövning är sökningar i en kreditdatabas till nytta. Några medlemsstater kräver att kreditgivare måste göra en kreditprövning på grundval av en sökning i relevant databas. Kreditgivare bör ha möjlighet att söka

i kreditdatabasen under kreditens löptid uteslutande för att kunna identifiera och uppskatta eventuella risker för betalningsförsummelse. Sådan sökning i kreditdatabasen bör omfattas av lämpliga skyddsåtgärder så att det säker ställs att den används för att tidigt identifiera och åtgärda kreditrisker för att hjälpa konsumenten och inte för att påverka affärsförhandlingar. Kreditgivaren ska i förväg underrätta konsumenter om en kreditdatabas utnyttjas, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för en skilda personer med avseende på behandling av person uppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (1). Konsumenterna ska också ha rätt att få tillgång till upp gifterna om dem i en sådan kreditdatabas, så att de i denna vid behov kan rätta, utplåna eller blockera person uppgifter om dem, om dessa är ofullständiga eller har behandlats på otillåtet sätt.

(60)För att undvika en snedvridning av konkurrensen mellan kreditgivare bör alla kreditgivare inklusive kreditinstitut eller andra tillhandahållare av kreditavtal avseende bo

stadsfastighet än kreditinstitut tillförsäkras tillgång till alla privata eller offentliga databaser om konsumenterna på icke-diskriminerande villkor. Dessa villkor bör därför inte omfatta krav på att kreditgivare ska vara etablerade som kreditinstitut. Villkoren för tillgång, t.ex. kost naderna för att få tillgång till databasen eller krav på att lämna uppgifter till databasen på grundval av reci procitet bör vara fortsatt tillämpliga. Medlemsstaterna bör inom sina jurisdiktioner själva kunna bestämma om kreditförmedlare får tillgång till dessa databaser.

(61)När ett beslut om att avslå en kreditansökan har fattats på grundval av uppgifter som inhämtats genom sökning i en databas eller därför att uppgifter saknas där bör kre ditgivaren informera konsumenten om detta, om namnet på den databas som utnyttjats och annat som krävs i direktiv 95/46/EG. På så sätt kan denne vid behov utöva sin rätt att få tillgång till och, om så är motiverat, rätta, utplåna eller blockera personuppgifter om sig i denna. När ett beslut om att avslå en kreditansökan har fattats p.g.a. en negativ bedömning av kreditvärdigheten bör kreditgivaren utan onödigt dröjsmål informera kon sumenten om avslaget. Medlemsstaterna bör ha rätt att själva besluta huruvida de kräver att kreditgivare ger yt terligare förklaringar till skälen för avslaget. Kreditgivaren bör emellertid inte vara skyldig att ge sådan information om det är förbjudet enligt annan unionsrätt, såsom be stämmelser om penningtvätt eller finansiering av terro rism. Sådan information bör inte ges om det skulle strida mot allmän ordning eller säkerhet, som exempelvis att förebygga, utreda, upptäcka eller lagföra straffbara gär ningar.

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

409

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/45

(62)I detta direktiv behandlas användningen av personupp gifter i samband med kreditprövningen. För säkerställan det av att personuppgifter skyddas bör direktiv 95/46/EG tillämpas på behandlingen av uppgifter i samband med sådan prövning.

(63)Att ge råd i form av personanpassade rekommendationer är en separat verksamhet som kan men inte behöver kombineras med andra aspekter av att bevilja eller för medla lån. För att kunna förstå beskaffenheten av de tjänster som tillhandahålls dem bör konsumenterna där för upplysas om huruvida rådgivningstjänster tillhanda hålls eller kan tillhandahållas och när de inte tillhanda hålls och om vad som utgör rådgivningstjänster. Med tanke på hur stor vikt konsumenter fäster vid använd ningen av termerna ”rådgivning” och ”rådgivare” är det lämpligt att tillåta medlemsstaterna att förbjuda använd ningen av dessa eller liknande termer när rådgivnings tjänster tillhandahålls konsumenter. Det är också lämpligt att säkerställa att medlemsstaterna inför skyddsåtgärder om rådgivning beskrivs som oberoende, för att se till att det produktutbud som övervägs och ersättningsarran gemangen motsvarar konsumenternas förväntningar på sådan rådgivning.

(64)De som tillhandahåller rådgivningstjänster bör följa vissa standarder för att säkerställa att konsumenten erbjuds produkter som passar hans eller hennes behov och situa tion. Rådgivningstjänster bör bygga på en opartisk och tillräckligt bred analys av de produkter som erbjuds, om rådgivningstjänsterna tillhandahålls av kreditgivare och anknutna kreditförmedlare, eller, om rådgivningstjäns terna tillhandahålls av kreditförmedlare som inte är an knutna, av de produkter som finns på marknaden. De som tillhandahåller rådgivningstjänster bör kunna speci alisera sig på vissa nischprodukter såsom överbryggnings finansiering, förutsatt att de beaktar ett brett produkt utbud inom denna specifika nisch och deras specialise ring på dessa nischprodukter klargörs för konsumenten. Kreditgivare och kreditförmedlare bör under alla omstän digheter informera konsumenten om huruvida de erbju der rådgivning om enbart sitt eget produktutbud eller ett brett produktutbud från hela marknaden så att kon sumenten förstår utgångspunkten för rekommendatio nen.

(65)Rådgivningstjänster bör bygga på en ordentlig förståelse av konsumentens ekonomiska situation, preferenser och avsikter grundad på nödvändiga aktuella uppgifter och rimliga antaganden om riskerna för konsumentens lev nadsförhållanden under kreditavtalets löptid. Medlemssta terna bör kunna klargöra hur en viss produkts ändamåls enlighet ska bedömas i samband med tillhandahållande av rådgivningstjänster.

(66)Konsumenters förmåga att återbetala krediter före löp tidens utgång kan spela en viktig roll för att främja kon kurrens på den inre marknaden och unionsmedborgarnas fria rörlighet och hjälpa till att skapa den flexibilitet un der kreditavtalets löptid som behövs för att främja finan siell stabilitet i enlighet med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet. Det föreligger dock stora skillnader mellan de nationella principerna och villkoren för konsumenternas förmåga att återbetala sin kredit och gällande villkor för en sådan förtidsåterbetalning. Med beaktande av mångfalden hypotekslånemekanismer och det breda produktutbudet är vissa standarder för förtids återbetalning av kredit väsentliga på unionsnivå för att säkerställa att konsumenterna har möjlighet att återbetala sina skulder i förtid och att tillitsfullt jämföra erbjudan den för att finna de produkter som bäst passar deras behov. Medlemsstaterna bör därför, antingen genom lag stiftning eller genom andra medel som t.ex. avtalsklausu ler, se till att konsumenterna har rätt till förtidsåterbetal ning. Medlemsstaterna bör dock kunna fastställa villkoren för utövandet av denna rätt. Dessa villkor kan vara tids begränsningar för utövandet av denna rätt, olika behand ling alltefter typen av kreditränta eller restriktioner be träffande omständigheterna för utövandet av rätten. Om förtidsåterbetalningen skulle infalla under en period där krediträntan är bunden, kan utövandet av denna rätt för enas med ett rättmätigt intresse hos konsumenten som ska fastställas av medlemsstaten. Ett sådant berättigat in tresse kan exempelvis föreligga vid skilsmässa eller ar betslöshet. Det får i de villkor som fastställs av medlems staterna föreskrivas att kreditgivaren ska ha rätt till skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella kost nader med direkt koppling till förtidsbetalningen av kre diten. I fall där medlemsstaterna föreskriver att kreditgi varen ska ha rätt till ersättning bör sådan ersättning vara skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalningen av krediten i enlighet med de nationella bestämmelserna om ersätt ning. Ersättningen bör inte överstiga kreditgivarens finan siella förlust.

(67)Det är viktigt att se till att tillräcklig transparens råder för att skapa klarhet för konsumenterna om beskaffenheten hos de åtaganden som gjorts för att bevara den finansi ella stabiliteten och om var det finns flexibilitet under kreditavtalets löptid. Konsumenterna bör också upplysas om krediträntan både under avtalstiden och i skedet in nan avtal ingås. Medlemsstaterna bör kunna behålla eller införa restriktioner eller förbud mot ensidiga ändringar av krediträntan från kreditgivarens sida. Medlemsstaterna bör även kunna föreskriva att konsumenten, om kredit räntan förändras, ska ha rätt att få en uppdaterad amor teringsplan.

(68)Kreditförmedlare spelar en central roll vid förmedlingen av kreditavtal som avser bostadsfastighet i unionen, men det finns fortfarande stora skillnader mellan de nationella bestämmelserna om deras affärsverksamhet och övervak ningen av kreditförmedlare, vilket skapar hinder för att

410

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/46		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

starta och bedriva verksamhet som kreditförmedlare på den inre marknaden. Att kreditförmedlare inte fritt kan bedriva verksamhet i hela unionen gör att den inre mark naden för kreditavtal som avser bostadsfastighet inte fun gerar väl. Med beaktande av den mångfald av olika typer av aktörer som arbetar med kreditförmedling är vissa standarder på unionsnivå väsentliga för att säkerställa en hög nivå av professionalism och service.

(69)Innan de får bedriva sin verksamhet bör kreditförmedlare genomgå en godkännandeprocess av den behöriga myn digheten i sin hemmedlemsstat samt övervakas kontinu erligt så att det säkerställs att de uppfyller höga yrkes mässiga krav på åtminstone kompetens, god vandel och skydd genom ansvarsförsäkring. Dessa krav bör gälla åt minstone på institutsnivå; dock kan medlemsstaterna pre cisera om dessa krav på godkännande gäller för hos kreditförmedlaren anställd personal. Hemmedlemsstaten får föreskriva ytterligare krav, till exempel på att kredit förmedlarens aktieägare ska ha gott anseende eller att en anknuten kreditförmedlare endast får vara anknuten till en kreditgivare, om dessa är proportionella och förenliga med annan unionsrätt. Relevanta uppgifter om godkända kreditförmedlare bör föras in i ett offentligt register. An knutna kreditförmedlare som endast arbetar med en kre ditgivare på dess fulla och ovillkorliga ansvar bör ha möjlighet att godkännas av den behöriga myndigheten under överinseende av den kreditgivare som de agerar för. Medlemsstaterna bör ha rätt att behålla eller införa restriktioner beträffande vissa kreditförmedlares juridiska form, vad gäller huruvida de får handla uteslutande som juridiska personer eller fysiska personer. Medlemsstaterna bör också ha rätt att bestämma om alla kreditförmedlare ska föras in i ett och samma register eller om det krävs olika register beroende på huruvida kreditförmedlaren är anknuten eller arbetar som oberoende kreditförmedlare. Medlemsstaterna bör ha rätt att behålla eller införa re striktioner vad gäller möjligheten för kreditförmedlare som är anknutna till en eller flera kreditgivare att ta ut avgifter från konsumenter.

(70)I vissa medlemsstater kan kreditförmedlare besluta att anlita utsedda representanter som utför verksamhet åt dem. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att tillämpa de särskilda bestämmelser som fastställs i detta direktiv på utsedda representanter. Det bör dock också stå medlems staterna fritt att inte införa sådana bestämmelser eller att låta andra enheter fylla en funktion som är jämförbar med utsedda representanters funktion, förutsatt att samma bestämmelser gäller för de enheterna som för kreditförmedlare. De bestämmelser för utsedda represen tanter som fastställs i detta direktiv innebär inte någon skyldighet för medlemsstaterna att låta utsedda represen tanter verka inom deras jurisdiktion såvida inte sådana utsedda representanter betraktas som kreditförmedlare enligt detta direktiv.

(71)För att säkerställa en effektiv övervakning av kreditför medlare från de behöriga myndigheternas sida bör en

kreditförmedlare som är en juridisk person godkännas i den medlemsstat i vilken den har sitt säte. En kreditför medlare som inte är en juridisk person bör godkännas i den medlemsstat där den har sitt huvudkontor. Medlems staterna bör dessutom kräva att en kreditförmedlare har huvudkontor i sin hemmedlemsstat och att den faktiskt bedriver verksamhet där.

(72)Kreditförmedlare som är godkända bör tillåtas att bedriva verksamhet i andra medlemsstater i enlighet med princi perna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, under förutsättning att ett lämpligt anmälnings förfarande har följts de behöriga myndigheterna emellan. Även om medlemsstaterna beslutar att alla anställda hos kreditförmedlaren ska godkännas bör anmälan om avsik ten att tillhandahålla tjänster avse kreditförmedlaren och inte den enskilda arbetstagaren. Detta direktiv utgör en ram enligt vilken alla godkända kreditförmedlare, inbegri pet kreditförmedlare som endast är anknutna till en kre ditgivare, kan verka i hela unionen, men utgör ingen sådan ram för utsedda representanter. I dessa fall måste utsedda representanter som vill verka i en annan med lemsstat uppfylla de krav för godkännande av kreditför medlare som fastställs i detta direktiv.

(73)I vissa medlemsstater får kreditförmedlare bedriva verk samhet avseende kreditavtal som erbjuds av kreditinstitut och andra tillhandahållare än kreditinstitut. Principen bör vara att godkända kreditförmedlare får verka inom hela unionen. Godkännandet från de behöriga myndigheterna

ihemmedlemsstaten bör dock inte ge kreditförmedlare rätt att tillhandahålla tjänster som avser kreditavtal som andra tillhandahållare än kreditinstitut erbjuder en kon sument i en medlemsstat där andra tillhandahållare än kreditinstitut inte är tillåtna att verka.

(74)Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att personer som endast som en sidoverksamhet ägnar sig åt kreditförmed ling i samband med sin professionella verksamhet, som till exempel advokater eller notarier, inte är underställda det godkännandeförfarande som fastställs i detta direktiv, under förutsättning att den professionella verksamheten i fråga är reglerad och de relevanta bestämmelserna inte förbjuder utförande av kreditförmedlingsverksamhet som sidoverksamhet. Ett sådant undantag från det godkännan deförfarande som fastställs i detta direktiv bör dock in nebära att sådana personer inte kan dra nytta av det passystem som föreskrivs i detta direktiv. Personer som

isamband med sin professionella verksamhet endast i förbigående upplyser en konsument om, eller hänvisar en konsument till, en kreditgivare eller kreditförmedlare, till exempel genom att för konsumenten nämna en viss kreditgivare eller kreditförmedlare eller en typ av produkt som just denna kreditgivare eller kreditförmedlare erbju der, utan att göra vidare reklam för eller medverka i presentationen av, erbjudandet av, det förberedande ar betet inför eller ingåendet av kreditavtalet, bör vid

411

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/47

tillämpningen av detta direktiv inte betraktas som kredit förmedlare. Inte heller konsumenter som endast överför ett kreditavtal på en konsument genom en subrogations process utan att utföra någon annan kreditförmedlings verksamhet bör betraktas som kreditförmedlare vid till lämpningen av detta direktiv.

(75)För att säkerställa lika konkurrensvillkor mellan kreditgi vare och främja finansiell stabilitet, samt i avvaktan på ytterligare harmonisering, bör medlemsstaterna se till att lämpliga åtgärder vidtas för godkännande och övervak ning av andra tillhandahållare av kreditavtal som avser bostadsfastighet än kreditinstitut. I enlighet med propor tionalitetsprincipen bör det i detta direktiv inte fastställas närmare villkor för godkännande eller övervakning av kreditgivare som tillhandahåller sådana kreditavtal och inte är kreditinstitut i den mening som avses i Europa parlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag (1). För närvarande finns det få så dana institut i unionen, deras marknadsandel är begrän sad och de är bara verksamma i ett fåtal medlemsstater, särskilt efter finanskrisen. Av samma skäl bör det i detta direktiv inte heller införas något ”pass” för dessa institut.

(76)Medlemsstaterna bör fastställa regler om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella be stämmelser som antagits till följd av detta direktiv och de bör se till att dessa genomförs. Medlemsstaterna bör fort farande ha rätt att välja sanktioner, men de fastställda sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och av skräckande.

(77)Konsumenterna bör ha tillgång till klagomåls- och pröv ningsförfarande utanför domstol för att lösa tvister som följer av de rättigheter och skyldigheter som fastställs i detta direktiv, och som uppstår mellan kreditgivare och konsumenter samt mellan kreditförmedlare och kon sumenter. Medlemsstaterna bör se till att deltagande i sådana alternativa tvistlösningsförfaranden inte är frivil ligt för kreditgivare och kreditförmedlare. För att de al ternativa tvistlösningsförfarandena ska fungera väl i fall som rör gränsöverskridande verksamhet bör medlemssta terna kräva och uppmana till samarbete mellan de organ som ansvarar för att finna en lösning i klagomåls- och prövningsärenden utanför domstol. Medlemsstaternas or gan för klagomåls- och prövningsärenden utanför dom stol bör uppmanas att delta i nätverket för klagomål mot finansiella tjänster (FIN-Net), ett nätverk för lösning av finansiella tvister för nationella system utanför domstol med ansvar för att hantera tvister mellan konsumenter och tillhandahållare av finansiella tjänster.

(1) EUT L 176, 27.6.2013, s. 1.

(78)För att säkerställa en konsekvent harmonisering och be akta utvecklingen på marknaderna för kreditavtal eller utvecklingen när det gäller kreditprodukter eller utveck lingen av de ekonomiska förhållandena och i syfte att närmare precisera vissa krav i detta direktiv bör befogen heten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF- fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ändring av standardformuleringen eller instruktionerna om hur faktabladet fylls i och ändra anmärkningarna eller uppdatera antagandena för beräkningen av den ef fektiva räntan. Det är av särskild betydelse att kommis sionen genomför lämpliga samråd under sitt förbere dande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europa parlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(79)För att underlätta för kreditförmedlare att tillhandahålla

sina tjänster över nationsgränser bör med hänsyn till samarbete, informationsutbyte och tvistlösning mellan behöriga myndigheter de behöriga myndigheter som sva rar för godkännande av kreditförmedlare vara de myn digheter som agerar under överinseende av den europe iska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyn digheten) (2) eller andra nationella myndigheter under förutsättning att de samarbetar med de myndigheter som agerar under överinseende av Europeiska bankmyn digheten vid utförandet av sina uppgifter enligt detta direktiv.

(80)Medlemsstaterna bör utse behöriga myndigheter med be fogenhet att se till att detta direktiv verkställs och säker ställa att dessa myndigheter har utrednings- och verkstäl lighetsbefogenheter och tillräckliga resurser så att de kan fullgöra sitt uppdrag. Behöriga myndigheter skulle, när det gäller vissa aspekter av detta direktiv, kunna agera genom ansökan till domstolar som är behöriga att fatta ett rättsligt beslut, inbegripet, när så är lämpligt, genom överklagande. Detta skulle kunna möjliggöra för med lemsstaterna att, särskilt om detta direktivs bestämmelser införlivas med civillagstiftningen, överlåta verkställandet av dessa bestämmelser på ovannämnda organ och dom stolarna. Medlemsstaterna bör kunna utse olika behöriga myndigheter för att genomdriva de vittomfattande krav som anges i detta direktiv. Medlemsstaterna skulle till exempel för vissa bestämmelser kunna utse behöriga myndigheter med ansvar för verkställande av kon sumentskyddsbestämmelser och för andra besluta att utse tillsynsmyndigheter. Möjligheten att utse olika behö riga myndigheter bör inte påverka kraven på löpande tillsyn och samarbete mellan de behöriga myndigheterna, enligt detta direktiv.

(2) EUT L 331, 15.12.2010, s. 12.

412

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/48		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

(81)Det är nödvändigt att kontrollera att detta direktiv fun gerar effektivt och att framsteg görs i fråga om upprät tandet av en inre marknad med ett starkt konsument skydd för kreditavtal som avser bostadsfastighet. I denna översyn bör det bl.a. ingå en bedömning av efterlevnaden av och konsekvenserna av detta direktiv, en bedömning av huruvida tillämpningsområdet för detta direktiv fort farande är lämpligt, en analys av tillhandahållandet av kreditavtal från andra tillhandahållare än kreditinstitut, en bedömning av behovet av ytterligare åtgärder, t.ex. ett pass för andra tillhandahållare samt en undersökning av om ytterligare rättigheter och skyldigheter behöver införas för skedet efter det att kreditavtal ingåtts.

(82)Åtgärder från medlemsstaternas sida enbart leder sanno likt till olika regelsystem, vilket kan undergräva eller skapa nya hinder för den inre marknadens funktion. Ef tersom målet för detta direktiv, nämligen att skapa en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad för kredit avtal som avser bostadsfastighet och samtidigt säkerställa ett starkt konsumentskydd, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens verkningar, kan uppnås bättre på unions nivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidia ritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unio nen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprin cipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(83)Medlemsstaterna får besluta att vissa aspekter som om fattas av detta direktiv ska införlivas genom tillsyns bestämmelser i nationell lagstiftning, till exempel bedöm ningen av konsumentens kreditvärdighet, och att andra ska införlivas i civil- eller straffrätt, till exempel kraven vad gäller ansvarsfulla låntagare.

(84)Medlemsstaterna har i enlighet med medlemsstaternas och kommissionens gemensamma politiska förklaring om förklarande dokument av den 28 september 2011 (1) åtagit sig att, i motiverade fall, till anmälan av deras införlivandeåtgärder bifoga ett eller flera dokument i vilka förhållandet mellan ett direktivs beståndsdelar och mot svarande delar i de nationella införlivanderättsakterna re dovisas. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(85)Europeiska datatillsynsmannen avgav ett yttrande den 25 juli 2011 (2) på grundval av artikel 28.2 i Europapar

lamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då

(1) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14. (2) EUT C 377, 23.12.2011, s. 5.

gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen be handlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (3).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE, DEFINITIONER OCH

BEHÖRIGA MYNDIGHETER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs ett gemensamt ramverk för vissa aspek ter på medlemsstaternas lagar och andra författningar om avtal som gäller konsumentkredit som garanteras av en inteckning eller på annat vis avser bostadsfastighet, inklusive en skyldighet att genomföra en kreditprövning innan en kredit beviljas, som en grund för utvecklingen av effektiva kreditriskprinciper när det gäller bostadsfastigheter i medlemsstaterna, samt för vissa försiktighets- och tillsynskrav, inbegripet för etablering och övervakning av kreditförmedlare, utsedda representanter och andra tillhandahållare än kreditinstitut.

Artikel 2

Harmoniseringsnivå

1.Detta direktiv ska inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa striktare bestämmelser för att skydda kon sumenterna, förutsatt att sådana bestämmelser står i överens stämmelse med deras förpliktelser enligt unionsrätten.

2.Trots vad som sägs i punkt 1 får medlemsstaterna inte behålla eller införa bestämmelser i sin nationella rätt som av viker från de som fastställs i artikel 14.2 och del A i bilaga II avseende standardinformation innan avtal ingås genom ett stan dardiserat EU-faktablad och artikel 17.1–17.5, 17.7 och 17.8 och bilaga I vad gäller en gemensam, konsekvent unionsstan dard för beräkning av effektiv ränta.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1.Detta direktiv ska tillämpas på

a)kreditavtal som garanteras av en inteckning eller annan i en medlemsstat allmänt förekommande jämförbar säkerhet i bostadsfastighet eller för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknytning till bostadsfastighet, och

b)kreditavtal i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad.

(3) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.

413

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/49

2. Detta direktiv ska inte tillämpas på följande:

a)Kapitalfrigörningskreditavtal där kreditgivaren

i)bidrar med en klumpsumma, periodiska betalningar eller andra former av kreditbetalningar mot ett belopp som härrör från den framtida försäljningen av bostadsfastighet eller en till bostadsfastighet knuten rättighet, och

ii)inte kommer att kräva återbetalning av krediten förrän en eller flera angivna situationer uppkommer i konsumen tens liv, så som fastställts av medlemsstaterna såvida inte konsumenten bryter mot sina avtalsförpliktelser, vilket ger kreditgivaren rätt att säga upp kreditavtalet.

b)Kreditavtal där krediten beviljas en arbetstagare av dennes arbetsgivare, räntefritt eller till en lägre effektiv ränta än på marknaden, som en biverksamhet och inte generellt erbjuds allmänheten.

c)Kreditavtal där krediten beviljas räntefritt och utan några andra avgifter än sådana som täcker kostnader som direkt avser ställandet av säkerhet för krediten.

d)Kreditavtal i form av kontokredit enligt vilka krediten ska betalas tillbaka inom en månad.

e)Kreditavtal som är resultatet av en förlikning i domstol eller annan i lag bemyndigad instans.

f)Kreditavtal som avser uppskjuten betalning, utan avgift, av en existerande skuld, och som inte omfattas av punkt 1 a.

3.Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa

a)artiklarna 11 och 14 samt i bilaga II på konsumentkredit avtal som garanteras av en inteckning eller annan i en med lemsstat allmänt förekommande jämförbar säkerhet i bo stadsfastighet eller garanteras av en till bostadsfastighet knu ten rättighet, vars syfte inte är förvärv eller behållande av

rättighet till bostadsfastighet, under förutsättning att med lemsstaterna tillämpar artiklarna 4 och 5 i samt bilagorna

II och III till direktiv 2008/48/EG på sådana kreditavtal,

b)detta direktiv på kreditavtal som avser fast egendom om det i kreditavtalet fastställs att den fasta egendomen inte vid någon tidpunkt får användas som bostadshus, bostadslägen het eller annan typ av bostad av konsumenten eller en av

konsumentens familjemedlemmar och att den ska användas som bostadshus, bostadslägenhet eller annan typ av bostad på basis av ett hyresavtal,

c)detta direktiv på kreditavtal som avser krediter som beviljas en begränsad målgrupp enligt en lagbestämmelse med ett allmännyttigt syfte och med en ränta som är lägre än kre diträntorna eller räntefritt eller på andra villkor som är mer fördelaktiga för konsumenten än de som råder på mark naden och till krediträntor som inte är högre än de på marknaden,

d)detta direktiv på överbryggningskredit,

e)detta direktiv på kreditavtal där kreditgivaren är en organi sation som omfattas av artikel 2.5 i direktiv 2008/48/EG.

4.De medlemsstater som utnyttjar den möjlighet som avses i punkt 3 b ska se till att ett lämpligt ramverk tillämpas på nationell nivå för denna typ av kredit.

5.De medlemsstater som utnyttjar den möjlighet som avses i punkt 3 c eller e ska se till att lämpliga alternativa arrangemang tillämpas för att säkerställa att konsumenterna i god tid får information om de huvudsakliga utmärkande dragen för samt riskerna och kostnaderna med sådana kreditavtal innan avtal ingås och att reklamen för sådana kreditavtal är rättvisande, klar och inte vilseledande.

Artikel 4

Definitioner

I detta direktiv används följande definitioner:

1.konsument: en konsument enligt definitionen i artikel 3 a i direktiv 2008/48/EG.

2.kreditgivare: en fysisk eller juridisk person som inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet beviljar eller förbin der sig att bevilja en kredit som omfattas av artikel 3.

3.kreditavtal: ett avtal genom vilket en kreditgivare beviljar eller förbinder sig att bevilja en konsument en kredit som omfattas av artikel 3, i form av betalningsanstånd, lån eller annan liknande finansieringslösning.

4.sidotjänst: en tjänst som konsumenten erbjuds i anslutning till kreditavtalet.

414

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/50		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

5.kreditförmedlare: en fysisk eller juridisk person som inte fun gerar som kreditgivare eller notarie och som inte bara an tingen direkt eller indirekt introducerar en konsument för en kreditgivare eller kreditförmedlare och som inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet mot ersättning, som kan utgöras av pengar eller annan form av avtalad ekono misk förmån,

a)presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter,

b)bistår konsumenter genom att utföra annat förberedelse arbete eller annan administration innan avtal ingås vad gäller kreditavtal, än sådant som avses i led a, eller

c)ingår kreditavtal med konsumenter som ombud för kre ditgivaren.

6.koncern: en grupp av kreditgivare som ska omfattas av en sammanställd redovisning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om års bokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag (1).

7.anknuten kreditförmedlare: en kreditförmedlare som verkar som ombud för och under fullt och ovillkorligt ansvar av

a)endast en kreditgivare,

b)endast en koncern, eller

c)ett antal kreditgivare eller koncerner som inte företräder huvuddelen av marknaden.

8.utsedd representant: en fysisk eller juridisk person som utövar verksamhet som avses i led 5 och som agerar som ombud för och under fullt och ovillkorligt ansvar av endast en kreditförmedlare.

9.kreditinstitut: enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

10.andra tillhandahållare än kreditinstitut: kreditgivare som inte är kreditinstitut.

11.personal:

a)varje fysisk person som arbetar för kreditgivaren eller kreditförmedlaren som direkt deltar i verksamhet som

(1) EUT L 182, 29.6.2013, s. 19.

omfattas av detta direktiv eller som har kontakt med konsumenter i samband med verksamhet som omfattas av detta direktiv,

b)varje fysisk person som arbetar för en utsedd represen tant som har kontakt med konsumenter i samband med verksamhet som omfattas av detta direktiv,

c)varje fysisk person som direkt leder eller övervakar fysiska personer som avses i leden a och b.

12.sammanlagt kreditbelopp: sammanlagt kreditbelopp enligt de finitionen i artikel 3 l i direktiv 2008/48/EG.

13.konsumentens sammanlagda kreditkostnad: kreditens totala

kostnad för konsumenten enligt definitionen i artikel 3 g i direktiv 2008/48/EG, inklusive kostnaden för fastighets värdering om sådan värdering krävs för att få krediten men exklusive avgifter för överföring av äganderätt till fastighet. Denna omfattar inte avgifter som ska betalas av konsumen ten på grund av bristande efterlevnad av de skyldigheter som fastställs i kreditavtalet.

14.sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten: samman lagt belopp som ska betalas av konsumenten enligt defini tionen i artikel 3 h i direktiv 2008/48/EG.

15.effektiv ränta: konsumentens sammanlagda kreditkostnad, uttryckt i procent per år av den sammanlagda krediten, i förekommande fall med tillägg av de kostnader som avses i artikel 17.2, och motsvarande på årsbasis det samlade nu värdet av alla nuvarande och framtida åtaganden (kreditut nyttjanden, avbetalningar och avgifter) som avtalats mellan kreditgivaren och konsumenten.

16.kreditränta: kreditränta enligt definitionen i artikel 3 j i direktiv 2008/48/EG.

17.kreditprövning: bedömning av utsikterna att den skuldförbin delse som följer av kreditavtalet kommer att fullgöras.

18.varaktigt medium: varaktigt medium enligt definitionen i artikel 3 m i direktiv 2008/48/EG.

19.hemmedlemsstat:

a) om kreditgivaren eller kreditförmedlaren är en fysisk person, den medlemsstat där denne har sitt huvudkontor.

415

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/51

b)om kreditgivaren eller kreditförmedlaren är en juridisk person, den medlemsstat där dennes säte är beläget, eller om denne enligt sin nationella rätt inte har något säte, den medlemsstat där dennes huvudkontor är be läget.

20.värdmedlemsstat: den medlemsstat, utom hemmedlemsstaten, där kreditgivaren eller kreditförmedlaren har en filial eller tillhandahåller tjänster.

21.rådgivningstjänster: tillhandahållande av personliga rekom mendationer till en konsument avseende en eller flera kre ditavtalstransaktioner som utgör en verksamhet som är skild från beviljandet av en kredit och från den kreditför medlingsverksamhet som anges i led 5.

22.behörig myndighet: en myndighet som utsetts som behörig av en medlemsstat i enlighet med artikel 5.

23.överbryggningskredit: ett kreditavtal som antingen har obe stämd löptid eller som ska återbetalas inom 12 månader, som används av konsumenten som en tillfällig finansie ringslösning under övergången till ett annat finansiellt ar rangemang för den fasta egendomen.

24.ansvarsförbindelse eller garanti: ett kreditavtal som tjänar som garanti för en annan separat men anknuten transaktion, där det kapital som säkrats med fast egendom endast utnyttjas vid inträffande av en händelse eller händelser som särskilt anges i avtalet.

25.värderelaterat kreditavtal: ett kreditavtal där det återbetal ningspliktiga kapitalet är baserat på en i avtalet fastställd procentandel av värdet på den fasta egendomen vid tid punkten eller tidpunkterna för återbetalning av kapitalet.

26.bindningsförfarande: erbjudande eller försäljning av ett kredit avtal i ett paket med andra separata finansiella produkter eller tjänster där kreditavtalet inte görs tillgängligt för kon sumenten separat.

27.paketeringsförfarande: erbjudande eller försäljning av ett kre ditavtal i ett paket med andra separata finansiella produkter eller tjänster där kreditavtalet också görs tillgängligt för konsumenten separat men inte nödvändigtvis på samma villkor som när det paketeras med de kompletterande tjäns terna.

28.lån i utländsk valuta: ett kreditavtal där krediten är

a)denominerad i en annan valuta än den i vilken kon sumenten erhåller sin inkomst eller innehar de tillgångar från vilka krediten ska återbetalas, eller

b)denominerad i en annan valuta än valutan i den med lemsstat där konsumenten är bosatt.

Artikel 5

Behöriga myndigheter

1. Medlemsstaterna ska utse nationella behöriga myndigheter med befogenhet att se till att detta direktiv tillämpas och verk ställs och ska säkerställa att dessa myndigheter har utrednings- och verkställighetsbefogenheter och tillräckliga resurser så att de kan fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

De myndigheter som avses i första stycket ska antingen vara offentliga myndigheter eller organ som erkänts enligt nationell rätt eller enligt nationell rätt för ändamålet uttryckligen bemyn digade offentliga myndigheter. De får inte vara kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndig heterna, alla personer som arbetar eller har arbetat för de be höriga myndigheterna samt revisorer och experter som arbetar på deras uppdrag är bundna av tystnadsplikt. Ingen förtrolig information som erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller myndighet utom i sammanfattad eller aggregerad form, dock med förbehåll för fall som omfattas av straffrätt eller detta direktiv. Detta ska emellertid inte hindra de behöriga myndig heterna från att utbyta eller överföra förtrolig information i enlighet med nationell rätt och unionsrätten.

3.Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som givits behörighet att säkerställa tillämpningen och verkställandet av artiklarna 9, 29, 32, 33, 34 och 35 i detta direktiv är någon, eller båda, av följande:

a)behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 4.2 i för ordning (EU) nr 1093/2010, eller

b)andra myndigheter är de behöriga myndigheter som avses i led a, under förutsättning att nationella lagar eller andra författningar kräver att dessa behöriga myndigheter samarbe tar med de behöriga myndigheter som avses i led a närhelst så krävs för att de ska kunna utföra sitt uppdrag enligt detta direktiv, även när det gäller att samarbeta med europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA) enligt vad som krävs i detta direktiv.

4. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och EBA om valet av behöriga myndigheter och eventuella ändringar vad gäller detta, med uppgift om eventuell arbetsdelning mellan olika behöriga myndigheter. Den första underrättelsen av detta slag ska ske snarast möjligt och senast den 21 mars 2016.

416

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/52		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

5. De behöriga myndigheterna ska utöva sina befogenheter i enlighet med nationell rätt antingen

a)direkt enligt sina egna befogenheter eller under tillsyn av de rättsliga myndigheterna, eller

b)genom ansökan till domstolar som är behöriga att fatta de beslut som krävs, inbegripet när så är lämpligt, genom över klagande om ansökan om att fatta det nödvändiga beslutet avslås, utom för artiklarna 9, 29, 32, 33, 34 och 35.

6.Om en medlemsstat har mer än en behörig myndighet på sitt territorium ska medlemsstaten se till att deras respektive uppdrag är tydligt definierade och att det råder ett nära sam arbete dem emellan så att de kan fullgöra sina respektive upp drag på ett effektivt sätt.

7.Kommissionen ska minst en gång om året i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra en förteckning över de behöriga myndigheterna och kontinuerligt uppdatera den på sin webbplats.

KAPITEL 2

FINANSIELL UTBILDNING

Artikel 6

Finansiell utbildning av konsumenter

1.Medlemsstaterna ska främja åtgärder för att stödja utbild ning av konsumenter när det gäller ansvarsfullt låntagande och skuldhantering, särskilt avseende hypotekslåneavtal. Det är nöd vändigt med tydlig och allmän information om kreditgivnings processen för att ge vägledning åt konsumenter, särskilt åt dem som tar ett hypotekslån för första gången. Information om den vägledning som konsumentorganisationer och nationella myn digheter kan ge konsumenter är också nödvändig.

2.Kommissionen ska offentliggöra en bedömning av den finansiella utbildning som finns att tillgå för konsumenter i medlemsstaterna samt redovisa exempel på bästa praxis som kunde utvecklas vidare för att öka konsumenternas finansiella medvetenhet.

KAPITEL 3

KRAV PÅ KREDITGIVARE, KREDITFÖRMEDLARE OCH

UTSEDDA REPRESENTANTER

Artikel 7

Uppföranderegler vid tillhandahållandet av konsumentkrediter

1. Medlemsstaterna ska kräva att kreditgivare, kreditförmed lare eller utsedda representanter när de sätter samman kredit produkter, beviljar, förmedlar eller tillhandahåller rådgivnings tjänster beträffande krediter och, i förekommande fall, komplet terande tjänster, åt konsumenter och när de genomför ett

kreditavtal agerar hederligt, rättvist, transparent och professio nellt, med beaktande av konsumentens rättigheter och intressen. När det gäller beviljande, förmedling eller tillhandahållande av rådgivningstjänster avseende krediter och i tillämpliga fall sido tjänster ska verksamheten grunda sig på information om kon sumentens förhållanden och eventuella särskilda krav som kon sumenten framfört samt rimliga antaganden om riskerna för konsumentens situation under kreditavtalets löptid. När det gäl ler sådant tillhandahållande av rådgivningstjänster ska verksam heten därutöver grunda sig på den information som krävs enligt artikel 22.3 a.

2.Medlemsstaterna ska se till att kreditgivares arvodering av sin personal och sina kreditförmedlare respektive kreditförmed lares arvodering av sin personal och sina utsedda representanter inte inkräktar på skyldigheten som föreskrivs i punkt 1.

3.Medlemsstaterna ska se till att kreditgivare, då de faststäl ler och tillämpar arvoderingssystem för personal som ansvarar för kreditprövningen, följer följande principer på ett sätt och i den utsträckning som är lämpar sig med tanke på deras storlek och interna organisation och deras verksamhets karaktär, om fattning och komplexitetsgrad:

a)Arvoderingssystemet ska vara förenligt med och främja en sund och effektiv riskhantering och ska inte ge incitament till risktagande som går utöver kreditgivarens tolererade risknivå.

b)Arvoderingssystemet ska överensstämma med kreditgivarens affärsstrategi, mål, värderingar och långsiktiga intressen och omfatta åtgärder för att undvika intressekonflikter, särskilt genom att föreskriva att arvodering inte ska vara avhängig av antalet eller andelen godkända ansökningar.

4.Medlemsstaterna ska, när kreditgivare, kreditförmedlare el ler utsedda representanter tillhandahåller rådgivningstjänster, se till att ersättningsstrukturen för den berörda personalen inte påverkar deras förmåga att agera i konsumentens bästa intresse och i synnerhet att den inte är avhängig av försäljningsmål. För att uppnå det målet kan medlemsstaterna därutöver förbjuda provision som betalas av kreditgivaren till kreditförmedlaren.

5.Medlemsstaterna får förbjuda eller införa begränsningar för betalningar från en konsument till en kreditgivare eller kre ditförmedlare innan kreditavtal ingås.

Artikel 8

Skyldighet att kostnadsfritt tillhandahålla konsumenterna information

Medlemsstaterna ska, när information tillhandahålls konsumen terna i överensstämmelse med kraven i detta direktiv, säkerställa att den informationen tillhandahålls utan kostnad för kon sumenten.

417

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/53

Artikel 9

Kunskaps- och kompetenskrav för personal

1.Medlemsstaterna ska se till att kreditgivare, kreditförmed lare och utsedda representanter kräver att deras personal har och uppdaterar lämpliga kunskaper och kompetens för att sätta samman, erbjuda eller bevilja kreditavtal, för att utföra kredit förmedlingsverksamhet enligt artikel 4.5 eller för att tillhanda hålla rådgivningstjänster. Om ingåendet av ett kreditavtal även inbegriper en kompletterande tjänst ska det krävas lämpliga kunskaper och kompetens för den kompletterande tjänsten.

2.Hemmedlemsstaterna ska, utom under de förhållanden som avses i punkt 3, fastställa minimikrav på kunskap och kompetens för kreditgivares, kreditförmedlares och utsedda re presentanters personal i enlighet med principerna i bilaga III.

3.Om en kreditgivare eller kreditförmedlare tillhandahåller sina tjänster på en eller flera andra medlemsstaters territorium ska följande gälla:

i)Om tillhandahållandet sker genom en filial ska värdmedlems staten vara ansvarig för att fastställa minimikrav på kunskap och kompetens som ska vara tillämpliga på filialens personal.

ii)Om tillhandahållandet sker enligt friheten att tillhandahålla tjänster ska hemmedlemsstaten vara ansvarig för att fastställa minimikrav på kunskap och kompetens som ska vara till lämpliga på personalen i enlighet med bilaga III. Värdmed lemsstaterna får dock fastställa minimikrav på kunskap och kompetens för de krav som avses i punkt 1 b, c, e och f i bilaga III.

4.Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndig heterna övervakar efterlevnaden av kraven i punkt 1 och att de behöriga myndigheterna har befogenhet att kräva att kreditgi vare, kreditförmedlare och utsedda representanter lämnar de styrkande handlingar som den behöriga myndigheten anser vara nödvändiga för att kunna utföra sådan övervakning.

5.För att det ska ske en effektiv övervakning av kreditgivare och kreditförmedlare som tillhandahåller sina tjänster på en eller flera andra medlemsstaters territorium enligt friheten att tillhan dahålla tjänster ska de behöriga myndigheterna i värd- och hem medlemsstaterna samarbeta nära för en effektiv övervakning och ett effektivt verkställande av värdmedlemsstatens minimikrav på kunskap och kompetens. För det ändamålet kan de delegera uppgifter och ansvar sinsemellan.

KAPITEL 4

INFORMATION OCH PRAXIS INNAN KREDITAVTAL INGÅS

Artikel 10

Allmänna bestämmelser om reklam och marknadsföring

Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/29/EG, ska medlemsstaterna kräva att reklam- och marknadsförings uppgifter om kreditavtal är rättvisande, klara och inte vilsele dande. Förbjudet ska särskilt vara formuleringar som hos en konsument kan skapa falska förväntningar på en kredits till gänglighet eller kostnader.

Artikel 11

Obligatorisk standardinformation i reklam

1. Medlemsstaterna ska se till att all reklam för kreditavtal som anger en räntesats för eller andra sifferuppgifter om kredit kostnaden för konsumenten innehåller standardinformation en ligt denna artikel.

Medlemsstaterna kan föreskriva att första stycket inte ska gälla om nationell rätt kräver angivelse av den effektiva räntan i reklam för kreditavtal som inte anger någon räntesats för eller andra sifferuppgifter om kreditkostnaden för konsumenten i den mening som avses i första stycket.

2. Standardinformationen ska på ett klart, koncist och väl synligt sätt upplysa om följande:

a)Kreditgivarens identitet eller i tillämpliga fall kreditförmed larens eller den utsedda representantens identitet.

b)I tillämpliga fall att kreditavtalet kommer att garanteras av en inteckning eller annan i en medlemsstat allmänt förekom mande jämförbar säkerhet i bostadsfastighet eller av en till bostadsfastighet knuten rättighet.

c)Krediträntan, bunden och/eller rörlig eller en kombination av dessa, tillsammans med närmare information om eventuella avgifter som ingår i konsumentens sammanlagda kreditkost nader.

d)Det sammanlagda kreditbeloppet.

e)Effektiv ränta som ska finnas med i reklamen på ett minst lika framträdande sätt som övriga räntesatser.

f)I tillämpliga fall kreditavtalets löptid.

g)I tillämpliga fall avbetalningsbeloppet.

418

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/54		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

h)I tillämpliga fall det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten.

i)I tillämpliga fall antalet avbetalningar.

j)I tillämpliga fall en varning om att eventuella valutakursfluk tuationer kan komma att påverka det belopp som ska betalas av konsumenten.

3.Informationen i punkt 2 ska med undantag av den som förtecknas i leden a, b eller j ges med hjälp av ett representativt exempel och genomgående följa det representativa exemplet. Medlemsstaterna ska besluta om kriterier för att fastställa ett representativt exempel.

4.Om det är obligatoriskt att ingå avtal om en sidotjänst, särskilt en försäkring, för att få krediten eller för att få den på de villkor som angavs i marknadsföringen, och kostnaden för den tjänsten inte kan fastställas i förväg, ska skyldigheten att ingå detta avtal anges på ett klart, koncist och väl synligt sätt tillsammans med den effektiva räntan.

5.Den information som avses i punkterna 2 och 4 ska vara lättläst eller höras tydligt, beroende på vilket medium som an vänds för reklam.

6.Medlemsstaterna kan kräva att en koncis och proportio nell varning för särskilda risker förknippade med kreditavtal inkluderas. De ska utan dröjsmål anmäla dessa krav till kom missionen.

7.Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2005/29/EG.

Artikel 12

Kopplingsförbehåll och paketförsäljning

1.Medlemsstaterna ska tillåta paketförsäljning men förbjuda kopplingsförbehåll.

2.Trots vad som sägs i punkt 1 får medlemsstaterna före skriva att kreditgivare kan begära att konsumenten eller en familjemedlem eller nära släkting till konsumenten

a)öppnar eller upprätthåller ett betal- eller sparkonto, där det enda syftet med ett sådant konto är att bygga upp ett kapital för att återbetala krediten, för att avbetala krediten eller för att slå samman resurser för att erhålla krediten eller att ge kreditgivaren ytterligare säkerhet i händelse av fallissemang,

b)köpa eller behålla en investeringsprodukt eller en privat pen sionsprodukt, där den produkten som främst ger investera ren en inkomst under pensionen också tjänar till att ge kreditgivaren ytterligare säkerhet i händelse av fallissemang

eller till att bygga upp ett kapital för att återbetala krediten, för att avbetala krediten eller för att slå samman resurser för att erhålla krediten,

c)ingår ett separat kreditavtal i anslutning till ett värderelaterat kreditavtal för att erhålla krediten.

3.Trots vad som sägs i punkt 1 kan medlemsstaterna även tillåta kopplingsförbehåll om kreditgivaren kan visa för sin be höriga myndighet att de kopplade produkter eller produktkate gorier som erbjuds, på inbördes liknande villkor, som inte er bjuds separat resulterar i en klar fördel för konsumenterna, med vederbörligt beaktande av tillgången på och priserna för de relevanta erbjudna produkterna på marknaden. Denna punkt ska endast tillämpas på produkter som marknadsförs efter den

20mars 2014.

4.Medlemsstaterna kan tillåta kreditgivare att kräva att kon sumenten har en relevant försäkring med anknytning till kredit avtalet. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att kredit givaren godtar en försäkring från en annan leverantör än den leverantör som kreditgivaren rekommenderar, om en sådan för säkring har en garantinivå som motsvarar garantinivån hos den försäkring som kreditgivaren har föreslagit.

Artikel 13

Allmän information

1. Medlemsstaterna ska se till att kreditgivare eller i förekom mande fall anknutna kreditförmedlare eller deras utsedda repre sentanter alltid tillhandahåller tydlig och övergripande allmän information om kreditavtal på papper eller annat varaktigt me dium eller i elektronisk form. Medlemsstaterna kan dessutom föreskriva att icke anknutna kreditförmedlare ska tillhandahålla allmän information.

Sådan allmän information ska åtminstone innehålla följande:

a)Uppgiftslämnarens identitet och geografiska adress.

b)De ändamål för vilka krediten får användas.

c)Former av säkerhet, inbegripet, i tillämpliga fall, möjligheten att säkerheten finns i en annan medlemsstat.

d)Kreditavtalets möjliga löptid.

e)Typer av tillgänglig kreditränta samt uppgift om huruvida denna är bunden och/eller rörlig, med en kort beskrivning av kännetecknen för en bunden respektive rörlig ränta och vad detta innebär för konsumenten.

f)Om lån i utländsk valuta tillhandahålls, uppgift om i vilken eller vilka utländska valutor, inklusive en förklaring av kon sekvenserna för konsumenten om krediten är denominerad i utländsk valuta.

419

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/55

g)Ett representativt exempel på det sammanlagda kreditbelop pet, konsumentens sammanlagda kostnad för krediten, det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och den effektiva räntan.

h)Uppgifter om eventuella ytterligare kostnader, som inte in går i konsumentens sammanlagda kostnad för krediten, som ska betalas i samband med ett kreditavtal.

i)De olika alternativen för återbetalning av krediten till kre ditgivaren (med de regelbundna amorteringarnas antal, fre kvens och belopp).

j)I tillämpliga fall en tydlig och koncis angivelse att iaktta gande av villkoren i kreditavtalet inte garanterar att det totala kreditbeloppet enligt kreditavtalet återbetalas.

k)En beskrivning av de villkor som direkt rör återbetalning i förtid.

l)Eventuellt krav på fastighetsvärdering och, i tillämpliga fall, uppgift om vem som är ansvarig för att säkerställa att vär deringen utförs och huruvida några tillhörande kostnader kommer att uppstå för konsumenten.

m)Uppgift om kompletterande tjänster som konsumenten måste köpa för att erhålla krediten eller för att erhålla den på de marknadsförda villkoren och, i tillämpliga fall, ett förtydligande att de kompletterande tjänsterna kan köpas från en tillhandahållare som inte är kreditgivaren.

n)En allmän varning för vilka konsekvenserna kan bli om skyldigheterna enligt kreditavtalet inte uppfylls.

2. Medlemsstaterna kan ålägga kreditgivare skyldighet att ta med andra typer av varningar som är relevanta i en medlems stat. De ska utan dröjsmål anmäla dessa krav till kommissionen.

Artikel 14

Information som ska lämnas innan avtal ingås

1. Medlemsstaterna ska se till att kreditgivaren och i tillämp liga fall kreditförmedlaren eller den utsedda representanten ger konsumenten anpassad information för att kunna jämföra de krediter som tillhandahålls på marknaden, bedöma deras kon sekvenser och fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett kredit avtal bör ingås

a)utan onödiga dröjsmål efter det att konsumenten har lämnat de nödvändiga uppgifterna om sina behov, sin ekonomiska situation och sina preferenser i enlighet med artikel 20, och

b)i god tid innan konsumenten är bunden av något kreditavtal eller erbjudande.

2. Den anpassade information som avses i punkt 1, på pap per eller annat varaktigt medium, ska tillhandahållas genom det standardiserade EU-faktabladet enligt bilaga II.

3. Medlemsstaterna ska se till att ett erbjudande som är bin dande för kreditgivaren, när detta lämnas till konsumenten, till handahålls på papper eller annat varaktigt medium och åtföljs av ett standardiserat EU-faktablad, om

a)inget standardiserat EU-faktablad tidigare lämnats till kon sumenten, eller om

b)erbjudandets egenskaper skiljer sig från uppgifterna i det standardiserade EU-faktablad som tidigare lämnats.

4.Medlemsstaterna kan föreskriva skyldighet att tillhanda hålla det standardiserade EU-faktabladet innan ett erbjudande som är bindande för kreditgivaren lämnas. Om en medlemsstat föreskriver detta ska den föreskriva att det bara ska krävas att det standardiserade EU-faktabladet lämnas på nytt om punkt 3 b är uppfylld.

5.Medlemsstater som före den 20 mars 2014 har infört ett informationsblad som uppfyller informationskrav motsvarande de som anges i bilaga II får fortsätta att använda det med avseende på tillämpningen av denna artikel till och med den

21mars 2019.

6.Medlemsstaterna ska ange en tidsperiod på minst sju dagar då konsumenten får tillräcklig tid att jämföra erbjudandena, bedöma deras konsekvenser och fatta ett välgrundat beslut.

Medlemsstaterna ska ange att den tidsperiod som avses i första stycket antingen ska innebära en betänketid innan kreditavtalet ingås eller en period för utövande av ångerrätt efter det att kreditavtalet ingåtts eller en kombination av de båda alternati ven.

Om en medlemsstat föreskriver en betänketid innan ett kredit avtal ingås

a)ska erbjudandet vara bindande för kreditgivaren under be tänketiden, och

b)konsumenten ska kunna acceptera erbjudandet när som helst under betänketiden.

Medlemsstaterna kan föreskriva att konsumenterna inte får ac ceptera erbjudandet under en period som högst sträcker sig över de första tio dagarna av betänketiden.

Om den kreditränta eller andra kostnader som gäller för erbju dandet fastställs på grundval av en försäljning av underliggande obligationer eller andra långsiktiga finansieringsinstrument kan medlemsstaterna föreskriva att krediträntan eller andra kost nader får skilja sig från det som anges i erbjudandet i enlighet med värdet för den underliggande obligationen eller annat lång siktigt finansieringsinstrument.

420

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/56		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

Om konsumenten har ångerrätt i enlighet med andra stycket i denna punkt ska artikel 6 i direktiv 2002/65/EG inte gälla.

7.Om kreditgivaren och i tillämpliga fall kreditförmedlaren eller den utsedda representanten lämnat det standardiserade EU- faktabladet till konsumenten ska vederbörande anses ha uppfyllt kravet på information till konsumenten före ingåendet av ett distansavtal enligt artikel 3.1 i direktiv 2002/65/EG samt anses uppfylla kraven i artikel 5.1 i det direktivet endast om de åtmin stone lämnat det standardiserade EU-faktabladet före ingåendet av avtalet.

8.Medlemsstaterna får inte ändra modellen för det standar diserade EU-faktabladet utom enligt vad som anges i bilaga II. Alla ytterligare upplysningar som kreditgivaren eller i förekom mande fall kreditförmedlaren eller den utsedda representanten kan lämna till konsumenten eller ska lämna till konsumenten enligt nationell rätt ska lämnas i ett separat dokument, vilket kan bifogas faktabladet.

9.Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade ak ter i enlighet med artikel 40 för att ändra standardformule ringen i del A i bilaga II eller anvisningarna i del B i den bilagan för att tillgodose behovet av information eller varningar om nya produkter som inte var marknadsförda före den 20 mars 2014. Sådana delegerade akter får dock inte ändra det standardiserade EU-faktabladets struktur eller format.

10.Vid taltelefonikommunikation som avses i artikel 3.3 i direktiv 2002/65/EG ska den beskrivning av den finansiella tjänstens viktigaste egenskaper som ska tillhandahållas enligt artikel 3.3 b andra strecksatsen i det direktivet minst innehålla de uppgifter som anges i del A avsnitten 3–6 i bilaga II till detta direktiv.

11.Medlemsstaterna ska se till att kreditgivaren eller i före kommande fall kreditförmedlaren eller den utsedda representan ten, åtminstone i fall där ångerrätt saknas lämnar konsumenten en kopia av utkastet till kreditavtal i samband med att ett er bjudande som är bindande för kreditgivaren lämnas. Om det finns ångerrätt ska medlemsstaterna se till att kreditgivaren eller

itillämpliga fall kreditförmedlaren eller den utsedda represen tanten erbjuder sig att lämna konsumenten en kopia av utkastet till kreditavtal i samband med att ett erbjudande som är bin dande för kreditgivaren lämnas.

Artikel 15

Informationskrav på kreditförmedlare och utsedda representanter

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditförmedlaren eller den utsedda representanten, i god tid innan någon kreditför medlingsverksamhet som föreskrivs i artikel 4.5 utförs, lämnar åtminstone följande uppgifter till konsumenten på papper eller annat varaktigt medium:

a)Kreditförmedlarens identitet och geografiska adress.

b)Det register där denne är upptagen, registreringsnumret (i tillämpliga fall), och hur man kan kontrollera en sådan regi strering.

c)Uppgift om huruvida kreditförmedlaren är anknuten till eller arbetar uteslutande för en eller vissa kreditgivare. Om kredit förmedlaren är anknuten till eller arbetar uteslutande för en eller flera kreditgivare, ska den uppge för vilken/vilka kredit givare den agerar. Kreditförmedlaren kan ange att den är oberoende om den uppfyller de villkor som fastställts i en lighet med artikel 22.4.

d)Uppgift om huruvida kreditförmedlaren erbjuder rådgiv ningstjänster.

e)I förekommande fall den avgift konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennas tjänster eller, om detta inte är möjligt, metoden för att beräkna avgiften.

f)Förfaranden genom vilka konsumenter eller andra berörda parter internt kan lämna in klagomål mot kreditförmedlare och i förekommande fall hur de kan utnyttja klagomåls- och tvistlösningsförfaranden utanför domstol.

g)I tillämpliga fall uppgift om förekomst av och, om det är känt, beloppet på provision eller andra incitament som kre ditgivaren eller tredjeparter ska betala kreditförmedlaren för deras tjänster i samband med kreditavtalet. Om beloppet inte är känt då uppgifterna lämnas ut ska kreditförmedlaren upp lysa konsumenten om att det faktiska beloppet kommer att anges i ett senare skede i det standardiserade EU-faktabladet.

2.Kreditförmedlare som inte är anknutna men som får pro vision från en eller flera kreditförmedlare ska på konsumentens begäran uppge om provisionerna varierar som olika kreditgivare ska betala för kreditavtal som erbjuds konsumenten. Konsumen ten ska underrättas om att denne har rätt att begära sådan information.

3.Om kreditförmedlaren tar ut en avgift av konsumenten och dessutom erhåller provision från kreditgivaren eller en tredje part, ska kreditförmedlaren informera konsumenten om huruvida provisionen kommer att räknas av mot avgiften, an tingen delvis eller helt och hållet.

4.Medlemsstaterna ska säkerställa att eventuella avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjäns ter meddelas kreditgivaren av kreditförmedlaren för beräkning av den effektiva räntan.

421

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/57

5. Medlemsstaterna ska ålägga kreditförmedlarna att se till att deras utsedda representant, när han tar kontakt med en kon sument eller innan han arbetar med en konsument, utöver att lämna de uppgifter som krävs enligt denna artikel upplyser konsumenten om den egenskap i vilken han agerar och om vilken kreditförmedlare han företräder.

Artikel 16

Tillräckliga förklaringar

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivare och even tuella kreditförmedlare eller utsedda representanter ger kon sumenterna tillräckliga förklaringar om erbjudet/erbjudna kredit avtal och eventuell(a) sidotjänst(er), så att konsumenten är i stånd att bedöma om de föreslagna kreditavtalen och sidotjäns terna lämpar sig för dennes behov och ekonomiska situation.

I tillämpliga fall ska särskilt följande anges i förklaringarna:

a)Den förhandsinformation som ska lämnas enligt

i)artikel 14 när det gäller kreditgivare,

ii)artiklarna 14 och 15 när det gäller kreditförmedlare eller utsedda representanter.

b)De föreslagna produkternas huvudsakliga egenskaper.

c)De specifika effekter de föreslagna produkterna kan leda till för konsumenten, inbegripet konsekvenserna av att kon sumenten försummar att betala.

d)Om sidotjänsterna paketerats ihop med ett kreditavtal, huru vida varje komponent i paketet kan avslutas separat och konsekvenserna för konsumenten av att göra detta.

2. Medlemsstaterna får avgöra hur, i vilken omfattning och av vem de förklaringar som avses i punkt 1 ska ges beroende på de omständigheter under vilka kreditavtalet erbjuds, till vem det erbjuds och den typ av kredit som erbjuds.

KAPITEL 5

EFFEKTIV RÄNTA

Artikel 17

Beräkning av den effektiva räntan

1. Den effektiva räntan ska beräknas i enlighet med den matematiska formel som anges i bilaga I.

2.Kostnaderna för öppnande och administration av ett sär skilt konto och för användning av ett betalningsmedel för att göra transaktioner och utnyttja krediten på kontot samt andra kostnader för betalningstransaktioner ska ingå i konsumentens sammanlagda kreditkostnad, om öppnande eller administration av ett konto är obligatoriskt för att få krediten eller för att få den på de villkor som angavs i marknadsföringen.

3.Beräkningen av den effektiva räntan ska baseras på anta gandet att kreditavtalet förblir giltigt för den tid som avtalats och att kreditgivaren och konsumenten fullgör sina skyldigheter enligt de villkor och vid de datum som anges i kreditavtalet.

4.Om kreditavtal innehåller villkor som tillåter variationer i krediträntan och i tillämpliga fall i de avgifter som ingår i den effektiva räntan men som är omöjliga att uppskatta vid beräk ningstillfället, ska den effektiva räntan beräknas utifrån antagan det att krediträntan och övriga avgifter är fasta och kommer att ligga på samma nivå som när kreditavtalet ingås.

5.För kreditavtal där en bunden kreditränta fastställs för en inledande period av minst fem år, vid vars utgång förhandlingar sker om krediträntan för att fastställa en ny bunden ränta för ytterligare en period, ska beräkningen av den ytterligare effek tiva ränta som ges som exempel i det standardiserade EU-fak tabladet endast avse den inledande perioden med bunden ränta och baseras på antagandet att det utestående kapitalet återbeta las vid utgången av perioden med bunden kreditränta.

6.Om det enligt kreditavtalet tillåts variationer i krediträntan ska medlemsstaterna säkerställa att konsumenten åtminstone genom det standardiserade EU-faktabladet informeras om den påverkan som variationer kan ha på vilka belopp som ska betalas och på den effektiva räntan. Detta ska ske genom att konsumenten lämnas uppgift om ytterligare en effektiv ränta som exemplifierar de risker som en väsentlig ökning av kredit räntan kan medföra. Om det inte finns något tak för krediträn tan ska denna information åtföljas av en varning som betonar att den totala kreditkostnaden för konsumenten, som framgår av den effektiva räntan, kan komma att ändras. Denna bestäm melse ska inte gälla för kreditavtal där krediträntan är bunden under en inledande period av minst fem år vid vars utgång förhandlingar sker om krediträntan för att fastställa en ny bun den ränta för ytterligare en period, där ytterligare en effektiv ränta ska anges som exempel i det standardiserade EU-faktabla det.

7.I tillämpliga fall ska de ytterligare antaganden som anges i bilaga I användas vid beräkningen av den effektiva räntan.

8.Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade ak ter i enlighet med artikel 40 för att ändra anmärkningarna eller uppdatera antagandena för beräkningen av den effektiva räntan enligt bilaga I, särskilt om anmärkningarna eller antagandena i denna artikel och i bilaga I är otillräckliga för att beräkna den effektiva räntan på ett enhetligt sätt eller inte längre motsvarar de affärsmässiga förhållandena på marknaden.

422

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/58		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

KAPITEL 6

KREDITPRÖVNING

Artikel 18

Skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtal ingås gör en grundlig bedömning av konsumentens kreditvärdighet. Vid den bedömningen ska vederbörlig hänsyn tas till faktorer som är relevanta för att kontrollera konsumen tens utsikter till att kunna att fullgöra sina förpliktelser enligt kreditavtalet.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att de förfaranden och den information som bedömningen grundar sig på fastställs, doku menteras och bevaras.

3.Kreditprövningen får inte till övervägande del grunda sig på att bostadsfastighetens värde överstiger kreditbeloppet eller antagandet att bostadsfastigheten kommer att stiga i värde, så vida inte syftet med kreditavtalet är att bygga eller renovera bostadsfastigheten.

4.Medlemsstaterna ska, när en kreditgivare ingår ett kredit avtal med en konsument, se till att kreditgivaren inte därefter kan frånträda eller ändra kreditavtalet till nackdel för kon sumenten med hänvisning till att kreditprövningen utförts fel aktigt. Denna punkt ska inte gälla om det visas att konsumenten medvetet undanhållit eller förfalskat uppgifterna i den mening som avses i artikel 20.

5.Medlemsstaterna ska säkerställa följande:

a)Kreditgivaren ska endast tillhandahålla konsumenten krediten om resultatet av kreditprövningen tyder på att de skuldför bindelser som följer av kreditavtalet kommer att kunna åter betalas på det sätt som krävs enligt det avtalet.

b)I enlighet med artikel 10 i direktiv 95/46/EG ska kreditgiva ren i förväg underrätta konsumenten om att sökning i en databas kommer att ske.

c)Om kreditansökan avslås ska kreditgivaren utan dröjsmål underrätta konsumenten om avslaget och i tillämpliga fall om att beslutet grundar sig på automatisk behandling av uppgifter. Om avslaget grundar sig på resultatet från databas sökningen ska kreditgivaren underrätta konsumenten om resultatet av denna sökning med uppgifter om den databas där sökningen skett.

6. Medlemsstaterna ska säkerställa att konsumentens kredit värdighet omprövas på grundval av uppdaterade uppgifter innan någon väsentlig höjning av det samlade kreditbeloppet beviljas efter det att kreditavtalet ingåtts såvida inte den ytterligare kre diten förutsågs och ingick i den ursprungliga kreditprövningen.

7.Denna artikel ska inte påverka direktiv 95/46/EG.

Artikel 19

Fastighetsvärdering

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att tillförlitliga standarder för värdering av bostadsfastigheter för hypoteksutlåning utarbe tas på deras territorium. Medlemsstaterna ska kräva av kreditgi vare att de ser till att dessa standarder används när de gör en fastighetsvärdering eller att de vidtar rimliga åtgärder för att se till att dessa standarder tillämpas när en värdering görs av en tredje part. Om de nationella myndigheterna är ansvariga för att reglera oberoende värderingsmän som gör fastighetsvärderingar ska de se till att dessa följer de nationella bestämmelser som finns.

2.Medlemsstaterna ska se till att interna och externa vär deringsmän som utför fastighetsvärderingar har yrkeskompetens och är tillräckligt oberoende av kreditriskbedömningsprocessen så att de kan göra en opartisk och objektiv värdering, som ska dokumenteras på ett varaktigt medium och som ska registreras av kreditgivaren.

Artikel 20

Rapportering och kontroll av information om konsumenter

1.Den kreditprövning som avses i artikel 18 ska utföras på grundval av information om konsumentens inkomster och ut gifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden som är nödvändig, tillräcklig och proportionell. Informationen ska er hållas av kreditgivaren från relevanta interna och externa källor, inbegripet konsumenten, och inkluderande information som lämnats till kreditförmedlaren eller den utsedda representanten under kreditansökningsprocessen. Informationen ska kontrolle ras på lämpligt sätt, vid behov bl.a. genom handlingar vars ursprung kan kontrolleras på oberoende sätt.

2.Medlemsstaterna ska se till att kreditförmedlare eller ut sedda representanter på korrekt sätt lämnar den relevanta kre ditgivaren den nödvändiga information som erhållits från kon sumenten för att kreditprövningen ska kunna göras.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivare på ett tyd ligt och lättfattligt sätt innan avtal ingås specificerar vilka upp gifter och vilket självständigt verifierbart underlag som kon sumenten måste lämna samt inom vilken tid konsumenten måste lämna uppgifterna. En sådan begäran om uppgifter ska vara proportionell och begränsa sig till vad som är nödvändigt för att en korrekt kreditprövning ska kunna göras. Medlems staterna ska tillåta att kreditgivare begär förtydliganden av den information som mottas som svar på den begäran när så krävs för kreditprövningen.

423

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/59

Medlemsstaterna får inte tillåta en kreditgivare att säga upp kreditavtalet p.g.a. att den information som lämnats av kon sumenten innan kreditavtalet ingicks var ofullständig.

Andra stycket ska inte hindra medlemsstaterna från att tillåta kreditgivaren att säga upp kreditavtalet om det visas att kon sumenten medvetet undanhållit eller förfalskat uppgifterna.

4.Medlemsstaterna ska ha åtgärder på plats som säkerställer att konsumenterna är medvetna om behovet av att lämna kor rekta uppgifter som svar på den begäran som avses i punkt 3 första stycket och att sådana uppgifter är tillräckligt fullständiga för att det ska kunna göras en korrekt kreditprövning. Kredit givaren, kreditförmedlaren eller den utsedda representanten ska varna konsumenten om att krediten inte kan beviljas om det är omöjligt för kreditgivaren att göra en kreditprövning eftersom konsumenten väljer att inte lämna de uppgifter eller styrkande handlingar som krävs för en kreditprövning. Den varningen får lämnas i standardiserad form.

5.Denna artikel ska inte påverka direktiv 95/46/EG, särskilt artikel 6.

KAPITEL 7

ÅTKOMST TILL DATABASER

Artikel 21

Åtkomst till databaser

1.Varje medlemsstat ska säkerställa att alla kreditgivare från alla medlemsstater kan få åtkomst till databaser som i den medlemsstaten används för att bedöma konsumenters kreditvär dighet och med enda syftet att övervaka konsumenters full görande av kreditvillkoren under kreditavtalets löptid. Villkoren för sådan åtkomst ska vara icke-diskriminerande.

2.Punkt 1 ska gälla för både databaser som förvaltas av privata kreditupplysningsinstitut eller kreditupplysningsfirmor och för offentliga register.

3.Denna artikel ska inte påverka direktiv 95/46/EG.

KAPITEL 8

RÅDGIVNINGSTJÄNSTER

Artikel 22

Standarder för rådgivningstjänster

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren, kredit förmedlaren eller den utsedda representanten i samband med

en viss transaktion uttryckligen underrättar konsumenten om huruvida rådgivningstjänster tillhandahålls eller kan tillhandahål las konsumenten.

2. Medlemsstaterna ska se till att kreditgivaren, kreditförmed laren eller den utsedda representanten, innan rådgivningstjänster tillhandahålls eller i förekommande fall innan avtal om tillhan dahållande av rådgivningstjänster ingås, till konsumenten läm nar följande uppgifter på papper eller annat varaktigt medium:

a)Huruvida rekommendationen kommer att grundas på enbart deras eget produktsortiment i enlighet med punkt 3 b eller ett brett produktutbud från hela marknaden i enlighet med punkt 3 c så att konsumenten kan förstå grunden för re kommendationen.

b)I förekommande fall, storleken på den avgift som ska betalas av konsumenten för rådgivningstjänster eller, om beloppet inte kan fastställas då informationen ska lämnas, den metod med vilken avgiften beräknas.

De uppgifter som avses i första stycket leden a och b får till handahållas konsumenten i form av kompletterande infor mation innan avtalet ingås.

3. Om rådgivningstjänster tillhandahålls konsumenter ska medlemsstaterna utöver kraven i artiklarna 7 och 9 säkerställa att

a)kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter in hämtar nödvändiga uppgifter om konsumentens personliga och ekonomiska situation, preferenser och avsikter, för att kunna rekommendera lämpliga kreditavtal; en sådan bedöm ning ska baseras på aktuella uppdaterade uppgifter och ta hänsyn till rimliga antaganden om riskerna för konsumen tens situation under det föreslagna kreditavtalets löptid,

b)kreditgivare, anknutna kreditförmedlare eller de utsedda re presentanter för anknutna kreditförmedlare bedömer ett till räckligt stort antal kreditavtal i sitt utbud av produkter och rekommenderar konsumenten ett lämpligt kreditavtal eller flera lämpliga kreditavtal från sitt produktutbud med tanke på dennes behov, ekonomiska situation och personliga om ständigheter,

c)ej anknutna kreditförmedlare eller de utsedda representanter för ej anknutna kreditförmedlare bedömer ett tillräckligt stort antal kreditavtal på marknaden och rekommenderar kon sumenten ett lämpligt kreditavtal eller flera lämpliga kredit avtal på marknaden med tanke på dennes behov, ekono miska situation och personliga omständigheter,

424

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/60		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

d)kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter agerar i konsumentens bästa intresse genom

i)att informera sig om konsumentens behov och omstän digheter, och genom att

ii)rekommendera lämpliga kreditavtal i enlighet med leden a, b och c, och

e)kreditgivare, kreditförmedlare eller de utsedda representan terna som ger konsumenterna en redogörelse på papper eller annat varaktigt medium av den rekommendation som getts.

4. Medlemsstaterna får förbjuda användningen av termerna ”rådgivning” eller ”rådgivare” eller liknande, när rådgivnings tjänster tillhandahålls konsumenten av kreditgivare, anknutna kreditförmedlare eller anknutna kreditförmedlares utsedda repre sentanter.

Om medlemsstaterna inte förbjuder användningen av termerna ”rådgivning” och ”rådgivare” ska de införa följande villkor för användningen av termen ”oberoende rådgivning” eller ”obero ende rådgivare” av kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter som tillhandahåller rådgivningstjänster:

a)Kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter ska bedöma ett tillräckligt stort antal kreditavtal på mark naden, och

b)kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter ska inte få ersättning från någon eller några kreditgivare för dessa rådgivningstjänster.

Andra stycket led b ska endast tillämpas om antalet kreditgivare som bedöms är mindre än majoriteten på marknaden.

Medlemsstaterna kan införa striktare krav vad gäller använd ningen av termerna ”oberoende rådgivning” eller ”oberoende rådgivare” av kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda repre sentanter, inbegripet ett förbud mot att ta emot ersättning från en kreditgivare.

5.Medlemsstaterna får fastställa en skyldighet för kreditgiva re, kreditförmedlare och utsedda representanter att varna en konsument när ett kreditavtal kan medföra en särskild risk för konsumenten med tanke på konsumentens ekonomiska situa tion.

6.Medlemsstaterna ska säkerställa att rådgivningstjänster bara tillhandahålls av kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter.

Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa första stycket på personer

a)som utövar kreditförmedlingsverksamhet enligt artikel 4.5, eller som tillhandahåller rådgivningstjänster om verksamhe ten utförs eller tjänsterna tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestäm melser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga och som inte utesluter att den verksamheten utförs eller dessa tjänster tillhandahålls,

b)som tillhandahåller rådgivningstjänster i samband med han teringen av en existerande skuld som är konkursförvaltare om verksamheten regleras av lagar eller andra bestämmelser eller offentliga eller frivilliga skuldrådgivningstjänster utan kommersiellt syfte, och

c)som tillhandahåller rådgivningstjänster som inte är kreditgi vare, kreditförmedlare eller utsedda representanter om så dana personer är godkända och övervakas av de behöriga myndigheterna i enlighet med kraven på kreditförmedlare enligt detta direktiv.

Personer som omfattas av undantaget i andra stycket ska inte åtnjuta rätten i artikel 32.1 att tillhandahålla tjänster över hela unionens territorium.

7. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av artikel 16 eller medlemsstaternas behörighet att se till att konsumenterna erbjuds tjänster som hjälper dem att förstå sina ekonomiska behov och vilka produkter som sannolikt uppfyller dessa behov.

KAPITEL 9

LÅN I UTLÄNDSK VALUTA OCH LÅN MED RÖRLIG RÄNTA

Artikel 23

Lån i utländsk valuta

1. Medlemsstaterna ska i fall där ett kreditavtal avser ett lån i utländsk valuta säkerställa att ett lämpligt regelverk införts när kreditavtalet ingås så att det minst garanteras att

a)konsumenten har rätt att konvertera kreditavtalet till en al ternativ valuta enligt särskilt angivna villkor, eller att

b)det finns andra arrangemang på plats för att begränsa den valutakursrisk som konsumenten utsätts för i och med kre ditavtalet.

425

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/61

2. Den alternativa valuta som avses i punkt 1 a ska vara endera

a)den valuta i vilken konsumenten huvudsakligen erhåller sin inkomst eller innehar tillgångar från vilka krediten ska åter betalas, enligt uppgifterna vid tidpunkten för den senaste kreditprövning som gjorts i samband med kreditavtalet, eller

b)valutan i den medlemsstat där konsumenten antingen var bosatt då kreditavtalet ingicks eller där han/hon är bosatt för närvarande.

Medlemsstaterna får specificera om båda de alternativ som avses i första stycket a och b står till konsumentens förfogande, eller bara ett av dem, eller låta kreditgivarna specificera om båda de alternativ som avses i första stycket a och b står till konsumen tens förfogande eller bara ett av dem.

3.Om en konsument har rätt att konvertera kreditavtalet till en alternativ valuta i enlighet med punkt 1 a ska medlemssta terna säkerställa att den valutakurs som används för konverte ringen är den marknadsvalutakurs som gäller den dag då an sökan om konvertering görs om inget annat anges i kreditavta let.

4.Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren i hän delse att en konsument har ett lån i utländsk valuta med jämna mellanrum och på papper eller annat varaktigt medium varnar konsumenten åtminstone på det fall att det sammanlagda, fort farande utestående belopp som ska betalas av konsumenten eller beloppet för de regelbundna amorteringarna skiljer sig med mer än 20 % från vad det skulle ha varit om man hade tillämpat valutakursen mellan valutan för kreditavtalet och va lutan i den medlemsstat som var tillämplig när kreditavtalet ingicks. Varningen ska informera konsumenten om en ökning av det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, i tillämpliga fall informeras om rätten att konvertera till en alter nativ valuta och om villkoren för att göra detta samt upplysas om eventuella andra tillämpliga mekanismer för att begränsa den valutakursrisk som konsumenten utsätts för.

5.Medlemsstaterna får reglera lån i utländsk valuta ytterliga re, förutsatt att sådana regler inte tillämpas retroaktivt.

6.Konsumenten ska i det standardiserade EU-faktabladet och

ikreditavtalet informeras om de arrangemang som gäller enligt denna artikel. Om kreditavtalet inte innehåller någon bestäm melse om begränsning av den valutakursrisk som konsumenten utsätts för en valutakursfluktuation på mindre än 20 %, ska det standardiserade EU-faktabladet innehålla ett exempel på kon sekvenserna av en 20-procentig valutakursfluktuation.

Artikel 24

Krediter med rörlig ränta

När kreditavtalet avser en kredit med rörlig ränta ska medlems staterna se till att:

a)Index eller referensräntor som används för att beräkna kre diträntan är tydliga, tillgängliga, objektiva och kontrollerbara av kreditavtalets parter och de behöriga myndigheterna.

b)Index för att beräkna krediträntorna registerförs av antingen tillhandahållarna av dessa index eller kreditgivarna.

KAPITEL 10

KORREKT GENOMFÖRANDE AV KREDITAVTAL OCH

RELATERADE RÄTTIGHETER

Artikel 25

Förtidsbetalning

1.Medlemsstaterna ska se till att konsumenten har rätt att helt eller delvis fullgöra sina förpliktelser enligt ett kreditavtal innan detta löper ut. I sådana fall ska konsumenten ha rätt till en nedsättning av konsumentens sammanlagda kreditkostnad, där nedsättningen ska utgöras av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid.

2.Medlemsstaterna får fastställa att utövandet av rätten enligt punkt 1 ska omfattas av vissa villkor. Sådana villkor kan vara tidsbegränsningar för utövandet av denna rätt, olika behandling alltefter typen av kreditränta eller tidpunkten då konsumenten utövar rätten, eller restriktioner beträffande omständigheterna för utövandet av rätten.

3.Medlemsstaterna får föreskriva att kreditgivaren, om det är motiverat, ska ha rätt till skälig och objektiv ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalningen men får inte ålägga konsumenten någon sanktion. Ersättningen får i det avseendet inte överstiga kreditgivarens finansiella förlust. Med lemsstaterna får på dessa villkor föreskriva att ersättningen inte ska överstiga en viss nivå eller endast ska tillåtas för en viss tidsperiod.

4.Om en konsument vill återbetala sina skulder enligt ett kreditavtal innan detta löper ut, ska kreditgivaren utan dröjsmål efter det att begäran mottagits på papper eller annat varaktigt medium till konsumenten lämna den information som behövs för att bedöma detta alternativ. Denna information ska åtmin stone innehålla en uppskattning av kostnaderna för konsumen ten av att återbetala skulderna innan kreditavtalet löper ut och klart och tydligt ange alla antaganden som tillämpas. Alla an taganden som använts ska vara rimliga och kunna motiveras.

426

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/62		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

5. Om förtidsbetalningen infaller under en period där kredit räntan är bunden får medlemsstaterna föreskriva att utövandet av den rätt som avses i punkt 1 ska vara förbundet med vill koret att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av förtids betalningen.

Artikel 26

Flexibla och pålitliga marknader

1.Medlemsstaterna ska ha lämpliga mekanismer på plats för att säkerställa att fordran på säkerheten kan drivas in av kredit givare eller på deras vägnar. Medlemsstaterna ska också säker ställa att kreditgivare för lämpliga register över de fastighets typer som godtas som säkerhet samt, kopplat till detta, vilken policy för tecknande av hypotekslån man tillämpar.

2.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa lämplig statistisk övervakning av bostadsmark naden, inbegripet i marknadsövervakningssyfte och i lämpliga fall genom att uppmuntra till utarbetande och användning av särskilda prisindex som kan vara antingen offentliga eller privata eller bådadera.

Artikel 27

Information om ändringar i krediträntan

1. Medlemsstaterna ska se till att kreditgivaren på papper eller annat varaktigt medium informerar konsumenten om varje ändring av krediträntan innan ändringen börjat gälla. Infor mationen ska åtminstone innehålla betalningsbeloppen efter att den nya krediträntan har börjat gälla och, om betalningarnas antal eller frekvens ändras, uppgift om detta.

2.Medlemsstaterna kan dock låta parterna i kreditavtalet komma överens om att informationen enligt punkt 1 ska läm nas till konsumenten periodiskt, om ändringen av krediträntan hänger samman med en ändring av referensräntan och den nya referensräntan offentliggörs på vederbörligt sätt och informatio nen om den nya referensräntan finns tillgänglig i kreditgivarens lokaler och meddelas direkt till konsumenten tillsammans med de nya periodiska avbetalningarnas belopp.

3.Kreditgivare får fortsätta att informera konsumenterna pe riodiskt i händelse ändringen av krediträntan inte hänger sam man med en ändring av referensräntan om detta var tillåtet enligt nationell lagstiftning före den 20 mars 2014.

4.I de fall då ändringar av krediträntan fastställs genom auktioner på kapitalmarknaderna, och det därför är omöjligt för kreditgivaren att informera konsumenten om en ändring innan ändringen börjar gälla, ska kreditgivaren i god tid före auktionen skriftligen på papper eller annat varaktigt medium

informera konsumenten om det kommande förfarandet och lämna uppgift om hur krediträntan kan påverkas.

Artikel 28

Försenad betalning och utmätning

1.Medlemsstaterna ska införa åtgärder för att uppmuntra kreditgivare att medge skäliga anstånd innan utmätningsför faranden inleds.

2.I fall där kreditgivaren har rätt att fastställa och påföra konsumenten avgifter p.g.a. betalningsförsummelsen kan med lemsstaterna bestämma att dessa avgifter inte får vara högre än vad som är nödvändigt för att ersätta kreditgivaren för de kost nader som denne ådragit sig till följd av betalningsförsummel sen.

3.Medlemsstaterna får tillåta kreditgivare att påföra kon sumenten ytterligare avgifter i händelse av betalningsförsummel se. I sådana fall ska medlemsstaterna fastställa ett tak för sådana avgifter.

4.Medlemsstaterna får inte förhindra parterna i ett kredit avtal från att uttryckligen komma överens om att återlämnande eller överföring till kreditgivaren av säkerheten eller intäkter från försäljningen av säkerheten är tillräckligt för att återbetala kre diten.

5.I fall där det pris som erhålls för den fasta egendomen påverkar det belopp som konsumenten är skyldig ska medlems staterna ha förfaranden eller åtgärder för att möjliggöra att bästa möjliga pris kan erhållas för den utmätta fasta egendomen.

Om skulder kvarstår efter utmätningsförfaranden ska medlems staterna se till att åtgärder för att underlätta återbetalning för att skydda konsumenterna införs.

KAPITEL 11

KRAV PÅ ETABLERING OCH ÖVERVAKNING AV KREDITFÖRMEDLARE OCH UTSEDDA REPRESENTANTER

Artikel 29

Godkännande av kreditförmedlare

1. För att få utöva alla eller vissa aspekter av de kreditför medlingsverksamheter som anges i artikel 4.5 eller tillhandahålla rådgivningstjänster ska kreditförmedlare vara vederbörligen god kända av en behörig myndighet i sin hemmedlemsstat. Om en medlemsstat tillåter utsedda representanter enligt artikel 31 ska en sådan utsedd representant inte därutöver behöva ett godkän nande som kreditförmedlare enligt denna artikel.

427

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/63

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att godkännande av kre ditförmedlare villkoras av att åtminstone följande yrkesmässiga krav är uppfyllda, utöver kraven i artikel 9:

a)Kreditförmedlare ska ha en yrkesmässig ansvarsförsäkring för det geografiska område där de tillhandahåller tjänster eller annan jämförbar garanti mot skadeståndsansvar på grund av fel eller försumlighet i verksamheten. För anknutna kredit förmedlare får hemmedlemsstaten dock föreskriva att sådan försäkring eller jämförbar garanti får tillhandahållas av en kreditgivare med vars bemyndigande kreditförmedlaren ver kar.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta och vid behov ändra tekniska standarder för tillsyn och fastställa ett minimibelopp för den ansvarsförsäkring eller jämförbara garanti som avses i första stycket i denna punkt. Dessa tek niska standarder för tillsyn ska antas i enlighet med artik larna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

EBA ska för fastställande av minimibeloppet för den ansvars försäkring eller jämförbara garanti som avses i första stycket i denna punkt utforma utkast till tekniska standarder för tillsyn för vidarebefordran till kommissionen senast den 21 september 2014. EBA ska se över och vid behov utforma utkast till tekniska tillsynsstandarder för ändringar av mini mibeloppet för den ansvarsförsäkring eller jämförbara garanti som avses i första stycket i denna punkt för vidarebefordran till kommissionen första gången senast den 21 mars 2018 och därefter vartannat år.

b)En fysisk person etablerad som kreditförmedlare, medlem marna i styrelsen i en kreditförmedlare etablerad som en juridisk person och fysiska personer som utför motsvarande uppgifter hos en kreditförmedlare som är en juridisk person men saknar styrelse ska ha gott anseende. Ett minikrav är att de inte finns i kriminalregistret eller i annat motsvarande nationellt register för allvarliga brott med anknytning till egendomsbrott eller andra brott i samband med ekonomisk verksamhet och ska inte tidigare ha försatts i konkurs, såvida de inte har blivit rehabiliterade i enlighet med nationell rätt.

c)En fysisk person etablerad som kreditförmedlare, medlem marna i styrelsen i en kreditförmedlare etablerad som en juridisk person och fysiska personer som utför motsvarande uppgifter hos en kreditförmedlare som är en juridisk person men saknar styrelse ska ha lämpliga kunskaper och kom petens i fråga om kreditavtal. Hemmedlemsstaten ska fast ställa den lämpliga nivån för kunskaper och kompetens i enlighet med principerna i bilaga III.

3.Medlemsstaterna ska se till att de kriterier som fastställts för kreditförmedlares eller kreditgivarens personals uppfyllande av sina yrkesmässiga krav offentliggörs.

4.Medlemsstaterna ska se till att alla godkända kreditförmed lare, oavsett om dessa är fysiska eller juridiska personer, i sin hemmedlemsstat är registrerade hos en behörig myndighet. Medlemsstaterna ska se till att registret över kreditförmedlare uppdateras och finns offentligt tillgängligt elektroniskt.

Registret över kreditförmedlare ska innehålla åtminstone föl jande information:

a)Namnen på de personer i ledningen som ansvarar för för medlingsverksamheten. Medlemsstaterna får kräva registre ring av alla fysiska personer med kundkontakt i företag som sysslar med kreditförmedling.

b)Uppgift om de medlemsstater i vilka kreditförmedlaren be driver affärsverksamhet enligt reglerna om etableringsfrihet eller friheten att tillhandahålla tjänster och som kreditför medlaren har underrättat hemmedlemsstatens behöriga myn digheten om i enlighet med artikel 32.3.

c)Uppgift om huruvida kreditförmedlaren är anknuten eller inte.

Medlemsstater som beslutar att utnyttja möjligheten enligt ar tikel 30 ska se till att registret innehåller uppgift om den kre ditgivare för vars räkning den anknutna kreditförmedlaren age rar.

Medlemsstater som beslutar att utnyttja möjligheten enligt ar tikel 31 ska se till att registret innehåller uppgift om kredit förmedlaren eller, när det gäller en anknuten kreditförmedlares utsedda representant, den kreditgivare för vars räkning den ut sedda representanten agerar.

5.Medlemsstaterna ska se till att

a)varje kreditförmedlare som är en juridisk person har sitt huvudkontor i den medlemsstat där den har sitt säte, om kreditförmedlaren har ett registrerat säte enligt nationell rätt,

b)varje kreditförmedlare som inte är en juridisk person eller en kreditförmedlare som är en juridisk person, men som enligt sin tillämpliga nationella rätt inte har något säte, har sitt huvudkontor i den medlemsstat där den faktiskt bedriver sin huvudsakliga verksamhet.

428

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/64		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

6. Varje medlemsstat ska inrätta ett enda informationsställe, som möjliggör snabb och enkel offentlig tillgång till upplys ningar ur det nationella registret, vilket ska upprättas på elek tronisk väg och uppdateras kontinuerligt. Dessa informations ställen ska innehålla identifieringsuppgifter om de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat.

EBA ska på sin webbplats offentliggöra referenser eller hyper länkar till detta informationsställe.

7.Hemmedlemsstater ska se till att alla godkända kreditför medlare och utsedda representanter alltid uppfyller kraven i punkt 2. Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artik larna 30 och 31.

8.Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa denna artikel på personer som utövar kreditförmedlingsverksamhet enligt ar tikel 4.5, om denna verksamhet utförs tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkes verksamheten i fråga och som inte utesluter att denna verk samhet utförs.

9.Denna artikel ska inte gälla för kreditinstitut som är god kända i enlighet med direktiv 2013/36/EU eller för andra fi nansinstitut som enligt nationell lagstiftning omfattas av en motsvarande auktorisations- och övervakningsordning.

Artikel 30

Kreditförmedlare som är anknutna till bara en kreditgivare

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31.1 får medlemsstaterna tillåta att de anknutna kreditförmedlare som avses i artikel 4.7 a godkänns av behöriga myndigheter genom den kreditgivare för vars räkning den anknutna kreditförmed laren exklusivt agerar.

I sådana fall ska kreditgivaren förbli fullt och villkorslöst ansva rig för varje handling eller underlåtenhet från den anknutna kreditförmedlarens sida, när denna agerar för kreditgivarens räk ning på områden som regleras i detta direktiv. Medlemsstaterna ska kräva att kreditgivaren ser till att de anslutna kreditförmed larna åtminstone uppfyller de yrkesmässiga kraven i arti kel 29.2.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 34 ska kreditgivare övervaka den verksamhet som bedrivs av anknutna kreditförmedlare som anges i artikel 4.7 a, så att det säkerställs att de fortsätter att följa detta direktiv. Kreditgivaren ska särskilt ansvara för övervakningen av att kraven på den anknutna kre ditförmedlarens och dess personals kunskaper och kompetens uppfylls.

Artikel 31

Utsedda representanter

1. Medlemsstaterna får besluta att tillåta att en kreditförmed lare utser utsedda representanter.

När den utsedda representanten är utsedd av en anknuten kre ditförmedlare enligt artikel 4.7 a ska kreditgivaren förbli fullt och villkorslöst ansvarig för varje handling eller underlåtenhet från den utsedda representantens sida när denna agerar för den anknutna kreditförmedlarens räkning på områden som regleras i detta direktiv. I övriga fall ska kreditförmedlaren förbli fullt och villkorslöst ansvarig för varje handling eller underlåtenhet från den utsedda representantens sida när denna agerar för kredit förmedlarens räkning på områden som regleras i detta direktiv.

2.Kreditförmedlaren ska säkerställa att de utsedda represen tanterna uppfyller åtminstone kraven i artikel 29.2. Hemmed lemsstaten får dock föreskriva att ansvarsförsäkring eller jäm förbar garanti kan tillhandahållas av en kreditförmedlare med vars bemyndigande den utsedda representanten verkar.

3.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 34 ska kreditförmedlare övervaka sina utsedda representanters verksam het så att full överensstämmelse med detta direktiv säkerställs. Kreditförmedlarna ska särskilt ansvara för övervakningen av att kraven på de utsedda representanternas och deras personals kunskaper och kompetens uppfylls.

4.Medlemsstater som beslutar att tillåta att kreditförmedlare utser utsedda representanter ska upprätta ett offentligt register som ska innehålla åtminstone den information som anges i artikel 29.4. Utsedda representanter ska införas i det offentliga registret i den medlemsstat där de är etablerade. Registret ska uppdateras regelbundet. Det ska vara offentligt och kunna kon sulteras elektroniskt av allmänheten.

Artikel 32

Kreditförmedlares etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster

1. Om en kreditförmedlare av den behöriga myndigheten i sin hemmedlemsstat har fått godkännande i enlighet med arti kel 29.1 ska godkännandet gälla inom hela unionen utan att det krävs ytterligare godkännande av värdmedlemsstaternas behö riga myndigheter för att bedriva de verksamheter och tillhanda hålla de tjänster som omfattas av godkännandet, förutsatt att de verksamheter som kreditförmedlaren avser att utöva i värdmed lemsstaterna omfattas av godkännandet. Kreditförmedlare ska dock inte tillåtas att tillhandahålla sina tjänster i samband med kreditavtal som erbjuds av andra tillhandahållare än kredit institut till konsumenter i en medlemsstat där sådana andra tillhandahållare än kreditinstitut inte har rätt att verka.

429

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/65

2.Utsedda representanter som utsetts i medlemsstater som utnyttjar möjligheten enligt artikel 31 får inte utöva vissa eller alla kreditförmedlingsverksamheter som återfinns i artikel 4.5 eller tillhandahålla rådgivningstjänster i medlemsstater där så dana utsedda representanter inte har rätt att verka.

3.Varje godkänd kreditförmedlare som avser att för första gången utöva verksamhet i en eller flera medlemsstater inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller i samband med etablering av en filial ska anmäla detta till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat.

Inom en månad efter denna anmälan ska dessa behöriga myn digheter underrätta de behöriga myndigheterna i de berörda värdmedlemsstaterna om kreditförmedlarens avsikt och sam tidigt underrätta den berörda kreditförmedlaren om detta. De ska underrätta de behöriga myndigheterna i de berörda värd medlemsstaterna om de kreditgivare till vilken kreditförmed laren är anknuten och om huruvida kreditgivaren tar fullt och villkorslöst ansvar för kreditförmedlarens verksamhet. Värdmed lemsstaten ska använda den information som hemmedlemssta ten lämnat för att föra in nödvändig information i sitt register.

Kreditförmedlaren får inleda sin affärsverksamhet en månad ef ter den dag då han fick information av de behöriga myndighe terna i hemmedlemsstaten om den underrättelse som avses i andra stycket.

4. Innan en filial till en kreditförmedlare inleder sin verk samhet eller inom två månader från det att den underrättelse som avses i punkt 3 andra stycket erhållits ska de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten förbereda övervakning av kreditförmedlaren i enlighet med artikel 34 och vid behov upp lysa kreditförmedlaren om på vilka villkor verksamheten ska bedrivas i värdmedlemsstaten, på områden som inte har harmo niserats i unionslagstiftningen.

Artikel 33

Indragning av godkännande av kreditförmedlare

1. Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten får dra in det godkännande som beviljats en kreditförmedlare i enlighet med artikel 29, om kreditförmedlaren

a)uttryckligen avstår från godkännandet eller varken har be drivit kreditförmedlingsverksamhet som avses i artikel 4.5 eller har tillhandahållit rådgivningstjänster under de föregå ende sex månaderna, såvida inte den berörda medlemsstaten har bestämmelser om att godkännandet förfaller i sådana fall,

b)har blivit godkänd på grundval av oriktiga eller vilseledande uppgifter eller på annat sätt som strider mot gällande regler,

c)inte längre uppfyller villkoren för godkännande,

d)omfattas av något i nationell rätt angivet fall utanför detta direktivs tillämpningsområde som leder till indragning,

e)allvarligt eller systematiskt har brutit mot de bestämmelser om villkor för kreditförmedlares verksamhet som antagits i enlighet med detta direktiv.

2.Om den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten drar in en kreditförmedlares godkännande ska den utan dröjsmål och senast inom 14 dagar på lämpligt vis underrätta de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaterna om detta.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditförmedlare vilkas godkännande dragits in utan onödigt dröjsmål avföras från re gistret.

Artikel 34

Övervakning av kreditförmedlare och utsedda representanter

1. Medlemsstaterna ska se till att kreditförmedlares löpande verksamhet övervakas av de behöriga myndigheterna i hemmed lemsstaten.

Hemmedlemsstater ska föreskriva att anknutna kreditförmedlare övervakas direkt eller inom ramen för övervakningen av den kreditgivare för vars räkning de agerar, om kreditgivaren är ett kreditinstitut som är auktoriserat i enlighet med direktiv 2013/36/EU eller ett annat finansinstitut som enligt nationell rätt omfattas av en motsvarande auktorisations- och övervak ningsordning. Om den anknutna kreditförmedlaren tillhandahål ler tjänster i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten ska dock den anknutna kreditförmedlaren övervakas direkt.

Hemmedlemsstater som tillåter kreditförmedlare att utse repre sentanter i enlighet med artikel 31 ska se till att dessa är före mål för tillsyn antingen direkt eller som en del av tillsynen över den kreditförmedlare på vars vägnar den agerar.

2. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna där en kre ditförmedlare har en filial ska ansvara för att de tjänster som kreditförmedlaren tillhandahåller på dess territorium uppfyller kraven i artiklarna 7.1, 8, 9, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 17, 20, 22 och 39 och i bestämmelser som antagits i enlighet med dessa artiklar.

430

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/66		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

Om de behöriga myndigheterna i en värdmedlemsstat visar att en kreditförmedlare som har en filial inom landets territorium bryter mot de bestämmelser som har antagits i den medlems staten enligt artiklarna 7.1, 8, 9, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 17, 20, 22 eller 39 ska dessa myndigheter kräva att den berörda kredit förmedlaren upphör att bryta mot bestämmelserna.

Om den berörda kreditförmedlaren underlåter att vidta erforder liga åtgärder ska de behöriga myndigheterna i värdmedlemssta ten vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att den be rörda kreditförmedlaren upphör att bryta mot bestämmelserna. De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska underrät tas om de åtgärder som vidtas.

Om kreditförmedlaren trots att värdmedlemsstaten vidtagit åt gärder fortsätter att bryta mot de bestämmelser som avses i första stycket som gäller i värdmedlemsstaten får värdmedlems staten, efter att ha underrättat de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten, vidta lämpliga åtgärder för att hindra eller bestraffa ytterligare överträdelser och i mån av behov förhindra att kreditförmedlaren inleder fler transaktioner inom dess terri torium. Kommissionen ska utan onödigt dröjsmål informeras om alla sådana åtgärder.

Om den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten har in vändningar emot de åtgärder som vidtagits av värdmedlemssta ten kan den hänskjuta ärendet till EBA och begära myndighe tens bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. I sådana fall får EBA agera i enlighet med de befogenheter den tilldelas genom den artikeln.

3. De behöriga myndigheterna i de medlemsstater där filialen är belägen ska ha rätt att granska verksamhetsformerna vid filialen och begära att de ändringar görs som är oundgängligen nödvändiga för att fullgöra sina skyldigheter enligt punkt 2 och för att de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska kunna sörja för efterlevnaden av kraven i artikel 7.2, 7.3 och 7.4 och i bestämmelser som antagits i enlighet med denna artikel i förhållande till tjänster som tillhandahålls av filialen.

4.Om den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten på

goda och påvisbara grunder finner att en kreditförmedlare som verkar på dess territorium enligt friheten att tillhandahålla tjänster bryter mot skyldigheterna enligt de bestämmelser som har antagits enligt detta direktiv eller att en kreditförmedlare som har en filial på dess territorium bryter mot de skyldigheter som följer av de bestämmelser som har antagits enligt detta direktiv, förutom de som anges i punkt 2, ska den meddela den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten dessa undersök ningsresultat för vidtagande av lämpliga åtgärder.

Om den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten underlåter att vidta åtgärder inom en månad från det att undersöknings resultaten mottagits eller om en kreditförmedlare, trots åtgärder vidtagna av den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten

fortsätter att agera på ett sätt som klart strider mot värdmed lemsstatens konsumenters intresse eller en väl fungerande mark nad ska den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten

a)efter att ha underrättat den behöriga myndigheten i hem medlemsstaten, vidta alla lämpliga åtgärder för värnandet om konsumenterna och tryggandet av en väl fungerande marknad, inbegripet genom att hindra den skyldiga kredit förmedlaren från att inleda ytterligare transaktioner på sitt territorium. Kommissionen och EBA ska utan onödigt dröjs mål informeras om sådana åtgärder,

b)kan den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten hän

skjuta ärendet till EBA och begära dess bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. I sådana fall får EBA agera i enlighet med de befogenheter den till delas med stöd av den artikeln.

5. Medlemsstaterna ska, om en kreditförmedlare som är god känd i en annan medlemsstat har etablerat en filial inom dess territorium, föreskriva att de behöriga myndigheterna i hem medlemsstaten, under utövandet av sina uppgifter och efter att ha underrättat de behöriga myndigheterna i värdmedlems staten, får genomföra inspektioner på plats vid filialen i fråga.

6. Uppgiftsfördelningen mellan de medlemsstater som avses i denna artikel ska inte påverka medlemsstaternas befogenheter avseende områden som inte omfattas av detta direktiv, i enlighet med deras förpliktelser enligt unionsrätten.

KAPITEL 12

GODKÄNNANDE OCH ÖVERVAKNING AV ANDRA

TILLHANDAHÅLLARE ÄN KREDITINSTITUT

Artikel 35

Godkännande och övervakning av andra tillhandahållare än kreditinstitut

Medlemsstaterna ska se till att andra tillhandahållare än kredit institut omfattas av ett lämpligt godkännandeförfarande, som innefattar att en behörig myndighet registrerar och övervakar andra tillhandahållare än kreditinstitut.

KAPITEL 13

SAMARBETE MELLAN BEHÖRIGA MYNDIGHETER I OLIKA

MEDLEMSSTATER

Artikel 36

Skyldighet att samarbeta

1. Behöriga myndigheter i olika medlemsstater ska vid behov samarbeta med varandra för att de vid utövandet av sina befo genheter enligt detta direktiv ska kunna fullgöra sina uppdrag enligt detta direktiv eller nationell rätt.

431

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/67

De behöriga myndigheterna ska bistå behöriga myndigheter i övriga medlemsstater. De ska särskilt utbyta information och samarbeta vid all utrednings- eller tillsynsverksamhet.

För att underlätta och påskynda samarbetet, särskilt infor mationsutbytet, ska medlemsstaterna utse en behörig myndighet till kontaktpunkt för frågor som gäller detta direktiv. Medlems staterna ska meddela kommissionen och de andra medlemssta terna namnen på de myndigheter som har utsetts att motta förfrågningar om utbyte av information eller samarbete enligt denna punkt.

2.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga administrativa och organisatoriska åtgärder för att underlätta det bistånd som fö reskrivs i punkt 1.

3.De behöriga myndigheter som i överensstämmelse med punkt 1 har utsetts till kontaktpunkter inom ramen för detta direktiv ska utan onödigt dröjsmål förse varandra med de upp lysningar som erfordras för att de, i egenskap av behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 4, ska kunna utföra sina uppgifter i överensstämmelse med de bestämmelser som antas med stöd av detta direktiv.

b)rättsliga förfaranden i fråga om samma gärningar och per soner redan har inletts inför myndigheterna i den tillfrågade medlemsstaten,

c)ett slutligt avgörande redan har meddelats beträffande samma gärningar och personer i den tillfrågade medlems staten.

Vid en sådan vägran ska den behöriga myndigheten underrätta den behöriga myndighet som lämnade begäran om avslaget och tillhandahålla så ingående upplysningar som möjligt.

Artikel 37

Lösande av tvister mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater

De behöriga myndigheterna får hänskjuta frågor till EBA, om en begäran om samarbete, särskilt om informationsutbyte, har av slagits eller inte besvarats inom rimlig tid, och begära dess hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. I detta fall får EBA agera i enlighet med de befogenheter den tilldelas genom samma artikel och varje bindande beslut av bankmyndigheten i enlighet med den artikeln ska vara bindande för de berörda behöriga myndigheterna oavsett om dessa behö riga myndigheter är medlemmar i EBA eller inte.

De behöriga myndigheter som utbyter information med andra behöriga myndigheter i enlighet med detta direktiv får samtidigt med meddelandet ange att sådan information inte får överläm nas utan deras uttryckliga samtycke och sådan information får då endast utbytas för det ändamål för vilket dessa myndigheter gav sitt samtycke.

Den behöriga myndighet som har utsetts till kontaktpunkt får översända den information som den har erhållit till de andra behöriga myndigheterna, men de får däremot inte vidarebe fordra informationen till andra organ eller fysiska eller juridiska personer utan uttryckligt samtycke från de behöriga myndighe ter som överlämnade informationen och endast för de ändamål för vilka dessa myndigheter gav sitt samtycke, med undantag för vederbörligen motiverade fall då den omedelbart ska underrätta den kontaktpunkt som tillhandahöll informationen.

4. En behörig myndighet får endast vägra att tillmötesgå en begäran om samarbete vid genomförandet av utrednings- eller tillsynsverksamhet eller informationsutbyte enligt punkt 3, om

a)en sådan utredning, kontroll på plats, tillsynsverksamhet eller ett sådant informationsutbyte negativt kan påverka den till frågade medlemsstatens suveränitet, säkerhet eller allmänna ordning,

KAPITEL 14

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 38

Sanktioner

1.Medlemsstaterna ska fastställa sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som antas på grundval av detta direktiv och vidta de åtgärder som krävs för att garantera att de genomförs. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

2.Medlemsstaterna ska föreskriva att den behöriga myndig heten får offentliggöra administrativa sanktioner som påförs för överträdelser av de bestämmelser som antas för införlivande av detta direktiv, om inte offentliggörandet allvarligt äventyrar fi nansmarknaderna eller åsamkar de berörda parterna opropor tionell skada.

Artikel 39

Mekanismer för tvistlösning

1. Medlemsstaterna ska sörja för att lämpliga och effektiva klagomåls- och tvistlösningsförfaranden inrättas för tvistlösning utanför domstol av konsumenttvister med kreditgivare, kredit förmedlare och utsedda representanter avseende kreditavtal, och att befintliga organ används om så är lämpligt. Medlemsstaterna ska sörja för att sådana förfaranden är tillämpliga på kreditgi vare, kreditförmedlare och omfattar utsedda representanters verksamhet.

432

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/68		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

2. Medlemsstaterna ska kräva att de organ som ansvarar för lösning av konsumenttvister utanför domstol samarbetar för att lösa gränsöverskridande tvister om kreditavtal.

Artikel 40

Utövande av delegeringen

Artikel 42

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska senast den 21 mars 2016 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvän diga för att följa detta direktiv. De ska genast översända texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

1.Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissio

nen, med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 14.9 och 17.8 ska ges till kommissionen tills vidare från och med den 20 mars 2014.

3.Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 14.9 och 17.8 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt

ikraft.

4.Så snart kommissionen antar en delegerad akt, ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.En delegerad akt som antas enligt artiklarna 14.9 och 17.8 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en pe riod av tre månader från den dag då akten delgavs Europapar lamentet och rådet eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 41

Direktivets tvingande art

Medlemsstaterna ska säkerställa att

a)konsumenterna inte kan avsäga sig de rättigheter som de tillförsäkras genom bestämmelser i nationell rätt som inför livar detta direktiv,

b)de bestämmelser de antar för att införliva direktivet inte kan kringgås på ett sätt som kan leda till att konsumenterna berövas det skydd som de ges enligt detta direktiv genom det sätt på vilket avtal är formulerade, särskilt genom att integrera sådana kreditavtal som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde i kreditavtal vilkas art eller syfte skulle göra det möjligt att undvika tillämpning av dessa bestäm melser.

2. Medlemsstaterna ska tillämpa de bestämmelser som avses i punkt 1 från och med den 21 mars 2016.

När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser, ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis ning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvis ningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

3. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 43

Övergångsbestämmelser

1.Detta direktiv ska inte tillämpas på de kreditavtal som löper före den 21 mars 2016.

2.Kreditförmedlare som redan bedriver kreditförmedlings

verksamhet som återfinns i artikel 4.5 före den 21 mars 2016 och som ännu inte är godkända i enlighet med de villkor som föreskrivs i nationell rätt i hemmedlemsstaten om inför livande av detta direktiv får fortsätta att bedriva dessa verksam heter i enlighet med den nationella rätten fram till den 21 mars 2017. Om en kreditförmedlare utnyttjar detta undantag får han endast utöva verksamheten i sin hemmedlemsstat såvida han inte uppfyller de rättsliga villkor som krävs i värdmedlemssta ten.

3. Kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter som bedriver verksamhet som regleras i detta direktiv före den 20 mars 2014 ska följa nationell rätt om införlivande av arti kel 9 senast den 21 mars 2017.

Artikel 44

Översynsklausul

Kommissionen ska göra en översyn av detta direktiv senast den 21 mars 2019. Vid översynen ska det bedömas huruvida de bestämmelser som avser konsumenter och den inre marknaden är effektiva och ändamålsenliga.

Översynen ska omfatta följande:

a)En bedömning av om konsumenterna förstår och är nöjda med det standardiserade EU-faktabladet och hur det används.

433

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/69

b)En analys av annan information som lämnas innan avtal ingås.

c)En analys av kreditförmedlares och kreditgivares verksamhet över gränserna.

d)En analys av hur marknaden utvecklats för andra tillhanda hållare av kreditavtal som avser bostadsfastighet än kredit institut.

e)En bedömning av behovet av ytterligare åtgärder, som ett pass för andra tillhandahållare av kreditavtal som avser bo stadsfastighet än kreditinstitut.

f)En undersökning av behovet av att införa ytterligare rättig heter och skyldigheter för tiden efter kontraktstidens utgång.

g)En bedömning av huruvida direktivets tillämpningsområde fortfarande är lämpligt med beaktande av hur det påverkar andra, utbytbara former av krediter.

h)En bedömning av huruvida ytterligare åtgärder krävs för att säkerställa spårbarheten för kreditavtal med säkerhet i bo stadsfastigheter.

i)En bedömning av tillgången till uppgifter om pristrender för bostadsfastigheter och i vilken utsträckning uppgifterna är jämförbara.

j)En bedömning av huruvida det fortsättningsvis är lämpligt att tillämpa direktiv 2008/48/EG på krediter utan säkerhet i syfte att renovera en bostadsfastighet som avser ett totalt kreditbelopp utöver det maximibelopp som anges i artikel 2.2 c i det direktivet.

k)En bedömning av huruvida arrangemangen för offentliggö rande av sanktioner enligt artikel 38.2 medger tillräcklig öppenhet.

l)En bedömning av proportionaliteten hos de varningar som avses i artikel 11.6 och i artikel 13.2 samt potentialen för ytterligare harmonisering av riskvarningar.

Artikel 45

Ytterligare initiativ för en ansvarsfull utlåning och ett ansvarsfullt låntagande

Senast den 21 mars 2019 ska kommissionen lägga fram en utförlig rapport om de större problem med privat överskuldsätt ning som har direkt samband med kreditverksamhet. Den ska

också undersöka behovet av tillsyn över kreditregister och möj ligheten att utveckla mer flexibla och pålitliga marknader. Den rapporten ska vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag.

Artikel 46

Ändring av direktiv 2008/48/EG

I artikel 2 i direktiv 2008/48/EG ska följande punkt införas:

”2a. Utan hinder av punkt 2 c ska detta direktiv tillämpas på kreditavtal utan säkerhet i syfte att renovera en bostadsfas tighet som avser ett totalt kreditbelopp utöver 75 000 EUR.”

Artikel 47

Ändring av direktiv 2013/36/EU

I direktiv 2013/36/EU ska följande artikel införas:

”Artikel 54a

Artiklarna 53 och 54 ska inte påverka utredningsbefogenhe ter som tilldelats Europaparlamentet enligt artikel 226 i för draget om Europeiska unionens funktionssätt.”

Artikel 48

Ändring av förordning (EU) nr 1093/2010

Förordning (EU) nr 1093/2010 ska ändras på följande sätt:

1.Andra stycket i artikel 13.1 ska ersättas med följande:

”Om kommissionen antar en teknisk standard för tillsyn som är identisk med det förslag till teknisk standard för tillsyn som myndigheten överlämnat, ska den period under vilken Europaparlamentet och rådet kan invända vara en månad

från delgivningsdagen. På Europaparlamentets eller rådets initiativ ska tidsfristen förlängas med en första period på en månad och ska kunna förlängas ytterligare en period på en månad.”

2.Andra stycket i artikel 17.2 ska ersättas med följande:

”Utan att det påverkar de befogenheter som fastställs i arti kel 35, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål förse myndigheten med alla de uppgifter som denna finner vara nödvändiga för sin utredning, inbegripet hur akterna som avses i artikel 1.2 tillämpas i enlighet med unionsrätten.”

434

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/70	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

		Artikel 49
		Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens
officiella	tidning.
		Artikel 50
		Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 4 februari 2014.
		På Europaparlamentets vägnar	På rådets vägnar
		M. SCHULZ	E. VENIZELOS
		Ordförande	Ordförande

435

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/71

BILAGA I

BERÄKNING AV DEN EFFEKTIVA RÄNTAN

I.Grundläggande ekvation, som anger ekvivalensen mellan kreditutnyttjande å ena sidan och återbetalningar och avgifter å den andra.

I den grundläggande ekvation som används för beräkningen av den effektiva räntan sätts likhetstecken årsvis mellan det samlade nuvärdet av de utnyttjade krediterna å ena sidan och å andra sidan det samlade nuvärdet av återbetal ningar och avgiftsbetalningar enligt följande:

Xm Ckð1 þ XÞÄtk ¼ Xm′ Dlð1 þ XÞÄSl

k¼1

l¼1

där

—X är den effektiva räntan,

—m är det tal som motsvarar det sista kreditutnyttjandets plats i tidsföljden,

— k är det tal som motsvarar ett kreditutnyttjandes plats i tidsföljden, dvs. 1 ≤ k ≤ m,

—Ck är storleken på kreditutnyttjande k,

—tk är tiden, uttryckt i år och delar av år, mellan dagen för det första kreditutnyttjandet och dagen för varje påföljande kreditutnyttjande, dvs. t1 = 0,

—m’ är det tal som motsvarar den sista återbetalningens eller avgiftsbetalningens plats i tidsföljden,

—l är det tal som motsvarar en återbetalning eller avgiftsbetalning i tidsföljden,

—Dl är storleken på en återbetalning eller avgiftsbetalning,

—sl är tiden, uttryckt i år och delar av år, mellan dagen för det första kreditutnyttjandet och dagen för varje återbetalning eller avgiftsbetalning.

Anmärkningar:

a)De belopp som betalas av båda parter vid olika tidpunkter behöver inte nödvändigtvis vara lika stora och behöver inte nödvändigtvis betalas med lika stora intervaller.

b)Begynnelsetidpunkt ska vara datumet för det första kreditutnyttjandet.

c)Intervallen mellan de vid beräkningen använda tidpunkterna ska anges i år eller delar av år. Ett år ska anses ha 365 dagar (skottår 366 dagar), 52 veckor eller tolv jämnlånga månader. En jämnlång månad anses ha 30,41666 dagar (dvs. 365/12), oavsett om det är skottår eller inte.

Om intervallen mellan de vid beräkningen använda tidpunkterna inte kan anges som heltal av veckor, månader eller år, ska intervallen anges som heltal av en av dessa perioder i kombination med ett antal dagar. Om dagar används, ska

i)varje dag räknas, inklusive veckoslut och helgdagar,

ii)jämnlånga perioder och sedan dagar räknas bakåt till tidpunkten för det första kreditutnyttjandet,

iii)längden av en period av dagar bestämmas exklusive den första dagen och inklusive den sista dagen och uttryckas i år genom att den aktuella perioden divideras med antalet dagar (365 eller 366 dagar) av hela året räknat bakåt från och med den sista dagen till samma dag under det föregående året.

d)Resultatet av beräkningen ska uttryckas med åtminstone en decimals noggrannhet. Om siffran i den följande decimalen är större än eller lika med 5, ska siffran i den föregående decimalen höjas med ett.

436

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/72		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

e)Ekvationen kan skrivas om med användning av en enda summa och ett flöde (Ak), vilket är positivt eller negativt, dvs. utbetalat eller mottaget under perioderna 1–n, uttryckt i år. Detta ger följande ekvation:

S ¼ Ak ð1 þ XÞÄtk ; k¼1

där S är den aktuella flödesbalansen. Om syftet är att se till att flödena är ekvivalenta, blir värdet noll.

II.Ytterligare antaganden vid beräkningen av den effektiva räntan:

a)Om konsumenten enligt kreditavtalet har ett fritt val att utnyttja kreditmöjligheten ska det sammanlagda kredit beloppet direkt anses vara till fullo utnyttjat.

b)Om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt med olika avgifter eller krediträntor, ska det sammanlagda kreditbeloppet anses vara utnyttjat till den högsta avgift och kreditränta som tillämpas på den form för utnyttjande av krediten som är vanligast inom denna typ av kreditavtal.

c)Om kreditavtalet allmänt ger konsumenten ett fritt val att utnyttja kreditmöjligheten men bland de olika sätten för kreditutnyttjande fastställer en begränsning med avseende på kreditbelopp och tidsperiod ska kreditbeloppet anses vara utnyttjat vid den tidigaste av de tidpunkter som anges i kreditavtalet enligt dessa begränsningar för kredit utnyttjandet.

d)Om olika krediträntor och avgifter erbjuds under en begränsad period eller för ett begränsat belopp ska kredit räntan och avgifterna anses vara den högsta krediträntan och avgifterna under kreditavtalets hela löptid.

e)För kreditavtal där en bunden kreditränta fastställs för den inledande perioden, vid vars utgång en ny kreditränta fastställs och därefter regelbundet anpassas enligt en överenskommen indikator eller intern referensränta, ska beräkningen av den effektiva räntan utgå från antagandet att krediträntan vid utgången av perioden med den bundna krediträntan är densamma som vid den tidpunkt då den effektiva räntan beräknades, på grundval av den överenskomna indikatorns eller den interna referensräntans värde vid denna tidpunkt, men inte lägre än den fasta krediträntan.

f)Om inget tak för krediten ännu har fastställts ska taket antas vara 170 000 EUR. För andra kreditavtal än ansvarsförbindelser eller garantier, där avsikten inte är att förvärva eller behålla äganderätt till fast egendom eller

mark, kontokrediter eller betal- eller kreditkort ska taket antas vara 1 500 EUR.

g)För andra kreditavtal än kontokrediter, överbryggningskrediter, värderelaterade kreditavtal, ansvarsförbindelser eller

garantier och kreditavtal utan tidsbegränsning enligt antagandena i leden i, j, k, l och m ska följande gälla:

i)Om det inte går att fastställa datum eller belopp för en återbetalning av kapital som konsumenten ska göra ska det antas att återbetalningen görs vid den tidigaste av de tidpunkter som anges i kreditavtalet med det lägsta belopp som fastställs i kreditavtalet.

ii)Om det inte går att fastställa intervallet mellan tidpunkten för det första kreditutnyttjandet och den tidpunkt då konsumenten ska göra den första betalningen ska det antas att detta är det kortaste intervallet.

h)Om det på grundval av kreditavtalet eller antagandena i leden g, i, j, k, l eller m inte går att fastställa datum eller belopp för en betalning som konsumenten ska göra ska det antas att betalningen görs vid de tidpunkter och på de villkor som kreditgivaren har uppställt och, om dessa är okända, ska

i)räntor betalas tillsammans med återbetalningarna av kapital,

ii)en avgift som inte är ränta, i form av ett engångsbelopp, betalas det datum kreditavtalet ingås,

iii)avgifter som inte är räntor ska betalas regelbundet i form av flera betalningar, med början det datum då den första återbetalningen av kapital görs, och om beloppet för betalningarna inte är känt ska betalningarna antas vara lika stora,

iv)slutbetalningen innebär att kapitalskulden, räntorna och eventuella andra avgifter är färdigbetalda.

437

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/73

i)När det gäller en kontokredit ska hela det sammanlagda kreditbeloppet anses vara utnyttjat under kreditavtalets hela löptid. Om kreditavtalets löptid inte är känd, ska beräkningen av den effektiva räntan utgå från antagandet att kreditens löptid är tre månader.

j)När det gäller en överbryggningskredit, ska hela det sammanlagda kreditbeloppet anses vara utnyttjat under kreditavtalets hela löptid. Om kreditavtalets löptid inte är känd, ska beräkningen av den effektiva räntan utgå från antagandet att kreditens löptid är tolv månader.

k)När det gäller andra kreditavtal utan tidsbegränsning än kontokredit och överbryggningskredit, ska det antas att

i)kredit inom ramen för kreditavtal som syftar till att förvärva eller behålla äganderätten till fast egendom lämnas för en period på 20 år från och med datumet för det första kreditutnyttjandet och att konsumentens slut betalning innebär att kapitalskulden, räntorna och andra eventuella avgifter är färdigbetalda; för kreditavtal som inte syftar till att förvärva eller behålla äganderätt till fast egendom eller som utnyttjas genom betal- eller kreditkort ska denna period vara ett år,

ii)konsumenten betalar tillbaka kapitalet med lika stora månadsbetalningar, med början en månad efter datumet för det första kreditutnyttjandet. I de fall när kapitalet måste betalas tillbaka i sin helhet i form av en engångsbetalning inom varje betalningsperiod ska dock konsumentens senare kreditutnyttjanden och återbetal ningar av hela kapitalet antas ske under en ettårsperiod. Ränta och andra avgifter ska avpassas efter dessa utnyttjade krediter och återbetalningar av kapitalet i enlighet med kreditavtalet.

I detta led avses med kreditavtal utan tidsbegränsning ett kreditavtal utan fast löptid, samt krediter som ska återbetalas i sin helhet inom eller efter en viss tid men som kan utnyttjas igen när de har återbetalats.

l)När det gäller ansvarsförbindelser eller garantier, ska det sammanlagda kreditbeloppet anses vara till fullo utnyttjat som ett enda belopp vid den tidigare av följande tidpunkter:

a)Senaste tillåtna datum för kreditutnyttjande enligt det kreditavtal som utgör den potentiella grunden för ansvarsförbindelsen eller garantin, eller

b)om det rör sig om ett avtal om löpande kredit, vid utgången av den inledande perioden före avtalets förläng ning.

m)När det gäller värderelaterade kreditavtal ska

i) konsumentens betalningar anses äga rum vid det eller de senaste datum som medges enligt kreditavtalet,

ii)procentuella värdeökningar i den fasta egendom som har ställts som säkerhet för värderelaterade kreditavtalet och procentsatsen för eventuella inflationsindex som det hänvisas till i avtalet antas vara en procentsats som är lika med det högre värdet av centralbankens aktuella procentsats för inflationsmålet eller inflationsnivån i den medlemsstat där den fasta egendomen är belägen vid tidpunkten för ingåendet av kreditavtalet eller 0 %, om dessa procentsatser är negativa.

438

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/74		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

BILAGA II

STANDARDISERAT EU-FAKTABLAD

DEL A

Texten i denna modell ska återges i denna form i det standardiserade EU-faktabladet. Uppgifterna inom hakparentes ska ersättas med relevanta uppgifter. Instruktioner för kreditgivaren eller i tillämpliga fall kreditförmedlaren om hur faktabla det fylls i lämnas i del B.

När formuleringen ”i tillämpliga fall” anges, ska kreditgivaren fylla i de efterfrågade uppgifterna, om de är relevanta för kreditavtalet. Om uppgifterna inte är relevanta, ska kreditgivaren ta bort ifrågavarande uppgifter eller hela avsnittet (t.ex. i de fall avsnittet inte är tillämpligt). Om då hela avsnittet tas bort ska även numreringen av faktabladsavsnitten justeras.

Uppgifterna nedan ska lämnas som ett enda dokument. Typsnittet ska vara fullt läsbart. Fetstil, skuggning eller större teckenstorlek ska användas för uppgifter som ska markeras. Alla tillämpliga riskvarningar ska markeras.

Modell för standardiserat EU-faktablad

(Inledningstext)

Detta dokument framställdes för [konsumentens namn] den [dagens datum].

Dokumentet är framställt på grundval av de uppgifter du hittills har lämnat och de aktuella förhållandena på finans marknaden.

Informationen nedan är giltig t.o.m. den [giltighetsdatum], (i tillämpliga fall) förutom räntan och övriga kostnader. Efter detta datum kan den på förändras med marknadsförhållandena.

(I tillämpliga fall) Detta dokument medför ingen skyldighet för [kreditgivarens namn] att bevilja dig ett lån.

1. Långivare

[Namn]

[Telefon]

[Geografisk adress]

(Frivillig uppgift) [e-postadress]

(Frivillig uppgift) [Faxnummer]

(Frivillig uppgift) [Webbadress]

(Frivillig uppgift) [Kontaktperson/kontaktpunkt].

(I förekommande fall uppgifter om huruvida rådgivningstjänster tillhandahålls:) ([Efter en bedömning av dina behov och omständigheter rekommenderar vi att du väljer detta bostadslån / Vi rekommenderar inte något visst bostadslån för dig. Baserat på dina svar på några frågor informerar vi dig om detta bostadslån så att du kan fatta ett eget beslut.])

2. (I tillämpliga fall) Kreditförmedlare:

[Namn]

[Telefon]

[Geografisk adress]

439

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/75

(Frivillig uppgift) [e-postadress]

(Frivillig uppgift) [Faxnummer]

(Frivillig uppgift) [Webbadress]

(Frivillig uppgift) [Kontaktperson/kontaktpunkt].

(I förekommande fall [uppgifter om huruvida rådgivningstjänster tillhandahålls]) ([Efter en bedömning av dina behov och omständigheter rekommenderar vi att du väljer detta bostadslån / Vi rekommenderar inte något visst bostadslån för dig. Baserat på dina svar på några frågor informerar vi dig om detta bostadslån så att du kan fatta ett eget beslut.])

[Ersättning]

3. Lånet i huvuddrag

Beloppet och valutan för det lån som kommer att beviljas: [värde] [valuta]

(I tillämpliga fall) Detta lån är inte uttryckt i [låntagarens nationella valuta].

(I tillämpliga fall) Värdet på ditt lån i [låntagarens nationella valuta] kan förändras.

(I tillämpliga fall) Till exempel om värdet på [låntagarens nationella valuta] skulle sjunka med 20 % jämfört med [lånevalutan] skulle värdet på ditt lån öka till [för in belopp i låntagarens nationella valuta]. Detta skulle dock kunna vara högre om värdet på [låntagarens nationella valuta] sjunker med mer än 20 %.

(I tillämpliga fall) Det maximala värdet på ditt lån kommer att vara [för in belopp i låntagarens nationella valuta].(I tillämpliga fall) Du kommer att få en varning om lånebeloppet når [för in belopp i låntagarens nationella valuta]. (I tillämpliga fall) Du kommer att ha möjlighet att [för in rätt att omförhandla lånet i utländsk valuta eller rätt att konvertera lånet till [relevant valuta] och villkor].

Lånets löptid: [löptid]

[Typ av lån]

[Typ av tillämplig ränta]

Sammanlagt belopp som ska återbetalas:

Detta innebär att du kommer att betala tillbaka [belopp] för varje [valutaenhet] som du lånat.

(I tillämpliga fall) [Detta/En del av detta] är ett amorteringsfritt lån. Du kommer fortfarande att vara skyldig [infoga det lånebelopp som är ett amorteringsfritt lån] i slutet av låneperioden.

(I tillämpliga fall) Egendomens uppskattade värde för ifyllandet av detta faktablad: [infoga belopp]

(I tillämpliga fall) Högsta tillgängliga lånebelopp i förhållande till egendomens värde [för in förhållande] eller minsta värde på egendomen som krävs för att få låna det exemplifierade beloppet [infoga belopp]

(I tillämpliga fall) [Säkerhet]

4. Räntesats och andra kostnader

Den effektiva räntan är den sammanlagda kostnaden för lånet uttryckt som en årlig procentsats. Den effektiva räntan lämnas för att hjälpa dig att jämföra olika erbjudanden.

Den effektiva ränta som är tillämplig på ditt lån är [den effektiva räntan].

440

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/76		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

Häri ingår följande:

Ränta [procentvärde eller i tillämpliga fall en referensränta och en procentsats som anger kreditgivarens risk för räntespread]

[Andra komponenter i den effektiva räntan]

Engångskostnader

(I tillämpliga fall) Du kommer att behöva betala en avgift för att registrera inteckningen. [Infoga avgiftsbeloppet om detta är känt eller grunderna för uträkningen.]

Periodiska kostnader

(I tillämpliga fall) Denna effektiva ränta beräknas med hjälp av antaganden avseende räntesatsen.

(I tillämpliga fall) Eftersom [en del av] ditt lån är ett lån med rörlig ränta kan den verkliga effektiva räntan avvika från denna effektiva ränta om räntesatsen för ditt lån ändras. om till exempel räntesatsen för ditt lån ökar till [enligt scenariot som beskrivs i del B] kan den effektiva räntan öka till [infoga exemplet på effektiv ränta som motsvarar scenariot].

(I tillämpliga fall) Observera att denna effektiva ränta är beräknad utgående från att räntesatsen förblir på den nivå som fastställdes under början av löptiden under avtalets hela löptid.

(I tillämpliga fall) Följande kostnader är inte kända av långivaren och ingår följaktligen inte i den effektiva räntan: [kostnader]

(I tillämpliga fall) Du kommer att behöva betala en avgift för att registrera inteckningen.

Se till att du vet vilka andra skatter och kostnader som är förknippade med ditt lån.

5.Betalningarnas antal och frekvens Återbetalningsfrekvens: [frekvens] Antal betalningar: [antal]

6.Belopp per avbetalning

[Belopp] [Valuta]

Din inkomst kan förändras. Tänk på att du, om din inkomst sjunker, fortfarande måste ha råd att betala dina avbetalningar [frekvens].

(I tillämpliga fall) Eftersom detta/en del av detta är ett amorteringsfritt lån behöver du på annat sätt se till att du kan återbetala [infoga det lånebelopp som är ett amorteringsfritt lån] som du kommer att vara skyldig i slutet av låneperioden. Kom ihåg att lägga till eventuella ytterligare betalningar som måste göra till det avbetalningsbelopp som visas här.

(I tillämpliga fall) Räntan på [en del] av detta lån kan förändras. Detta betyder att avbetalningsbeloppet kan öka eller minska. Om till exempel räntesatsen för ditt lån ökar till [enligt scenariot som beskrivs i del B] kan dina betalningar öka till [infoga det avbetalningsbelopp som motsvarar scenariot].

(I tillämpliga fall) Värdet på det belopp i [låntagarens nationella valuta] som du ska betala varje [avbetalningarnas periodicitet] kan förändras. (I tillämpliga fall) Dina betalningar skulle kunna öka till [för in maximalt belopp i låntagarens nationella valuta] varje [infoga period]. (I tillämpliga fall). Om till exempel värdet på [låntagarens nationella valuta] sjunker med 20 % jämfört med [lånevalutan] skulle du behöva betala ytterligare [för in belopp i låntagarens nationella valuta] varje [infoga period]. Dina betalningar skulle kunna öka mer än detta.

(I tillämpliga fall) Valutakursen för växling av din återbetalning i [kreditvalutan] till [låntagarens nationella valuta] ska vara den kurs som offentliggörs av [namnet på det institut som offentliggör valutakursen] den [datum] eller kommer att beräknas den [datum] med hjälp av [inför namnet på referensränta eller beräkningsmetod].

441

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/77

(I tillämpliga fall) [Närmare uppgifter om anknutna sparprodukter, lån med möjlighet till negativ amortering]

7. (I tillämpliga fall) Exempel på betalningsplan

Tabellen visar vilket belopp som ska betalas varje [frekvens].

Avbetalningarna (kolumn [nr]) är summan av räntebetalningar som ska betalas (kolumn [nr]), i tillämpliga fall amorteringar (kolumn [nr]) och i tillämpliga fall andra kostnader (kolumn [nr]). (I tillämpliga fall) Kostnaderna i den andra kostnadskolumnen avser [lista över kostnader]. Utestående kapital (kolumn [nr]) är det lånebelopp som återstår efter varje avbetalning.

[Tabell]

8. Övriga skyldigheter

Låntagaren måste fullgöra följande skyldigheter för att komma i åtnjutande av de lånevillkor som beskrivs i detta dokument.

[Skyldigheter]

(I tillämpliga fall) Observera att de lånevillkor som beskrivs i detta dokument (inklusive räntesatsen) kan ändras, om dessa skyldigheter inte fullgörs.

(I tillämpliga fall) Observera de eventuella konsekvenserna av en uppsägning längre fram av någon av de komplette rande tjänster som är knutna till lånet:

[Konsekvenser]

9. Förtidsåterbetalning

Du kan återbetala lånet i förtid, antingen helt eller delvis.

(I tillämpliga fall) [Villkor]

(I tillämpliga fall) Avgift vid förtidsbetalning: [inför belopp eller, om detta inte är möjligt, beräkningsmetod]

(I tillämpliga fall) Skulle du besluta att återbetala lånet i förtid, kontakta oss för att få veta den exakta avgiften vid den tidpunkten.

10. Flexibla inslag

(I tillämpliga fall) [Information om överförbarhet/subrogation] Du har rätt att överföra detta lån till en annan [lån givare] [eller] [fastighet]. [Inför villkor]

(I tillämpliga fall) Du kan inte överföra detta lån till en annan [långivare] [eller] [fastighet].

(I tillämpliga fall) Ytterligare funktioner: [inför förklaring av de ytterligare funktioner som förtecknas i del B och valfritt andra funktioner som långivaren erbjuder som en del av kreditavtalet och som inte nämns i tidigare avsnitt].

11. Låntagarens övriga rättigheter

(I tillämpliga fall) Du har [längd på betänketiden] efter [tidpunkt när betänketiden börjar] att tänka igenom situationen innan du åtar dig att lyfta lånet. (I tillämpliga fall) När du har erhållit kreditavtalet från långivaren får du inte godta det före utgången av [längd på betänketiden].

(I tillämpliga fall) Under en period på [ångerperiodens längd] efter [den tidpunkt vid vilken ångerperioden börjar löpa] får du utöva din rätt att frånträda avtalet. [Villkor] [Inför förfarande]

442

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/78		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

(I tillämpliga fall) Du kan förlora din rätt att frånträda avtalet om du, under denna period säljer eller köper en fastighet som har anknytning till detta kreditavtal.

(I tillämpliga fall) Om du väljer att utöva din rätt att frånträda [kreditavtalet], se till att kontrollera om du kommer att förbli bunden av dina övriga skyldigheter till följd av lånet [inklusive kompletterande tjänster med anknytning till lånet] [, se punkt 8].

12. Klagomål

Om du har ett klagomål var vänlig kontakta [inför intern kontaktpunkt eller informationskälla om förfarandet].

(I tillämpliga fall) Maximal tidsfrist för behandling av klagomålet [tidsperiod]

(I tillämpliga fall) [Om du inte är nöjd med hur vi internt hanterat ditt klagomål] kan du också kontakta [inför namnet på den externa instansen för klagomåls- och prövningsförfaranden utanför domstol] (i tillämpliga fall) eller kontakta nätverket för klagomål mot finansiella tjänster (FIN-Net) för närmare uppgifter om motsvarande organ i ditt eget land.

13. Om åtagandena enligt lånet inte uppfylls: konsekvenser för låntagaren

[Typer av bristande efterlevnad]

[Ekonomiska och/eller rättsliga konsekvenser]

Skulle du få problem med att fullgöra dina [frekvens] inbetalningar kontakta oss omedelbart för att hitta möjliga lösningar.

(I tillämpliga fall) Om du inte sköter betalningarna, kan som en sista utväg ditt hem komma att återtas.

(I tillämpliga fall) 14. Övriga upplysningar

(I tillämpliga fall) [Uppgifter om tillämplig lagstiftning för kreditavtalet].

(Om långivaren avser att använda ett annat språk än faktabladets språk) Information och avtalsvillkor kommer att lämnas på [språk]. Med ditt samtycke avser vi att under kreditavtalets löptid kommunicera på [språk].

[Infoga förklaring om rätten, beroende på vad som är tillämpligt, att få eller bli erbjuden ett utkast till kreditavtal]

15. Tillsynsorgan

Denna kreditgivare övervakas av [tillsynsmyndighetens/tillsynsmyndigheternas namn och webbadress].

(I tillämpliga fall) Denna kreditförmedlare övervakas av [tillsynsmyndighetens namn och webbadress].

DEL B

Instruktioner för att fylla i EU-faktabladet

När EU-faktabladet fylls i ska åtminstone följande instruktioner följas. Medlemsstaterna får dock förfina eller ta fram ytterligare instruktioner för hur EU-faktabladet ska fyllas i.

Avsnitt ”Inledningstext”

1.Giltighetsdatum ska vara ordentligt markerat. Med ”giltighetsdatum” avses i detta avsnitt den tidsperiod som infor mationen i EU-faktabladet om t.ex. krediträntan förblir oförändrad och giltig, om kreditgivaren under denna period skulle besluta att bevilja kredit. I de fall fastställandet av tillämplig kreditränta och övriga kostnader är avhängigt av resultatet av en försäljning av underliggande obligationer kan den slutliga krediträntan och övriga kostnader vara annorlunda än de som angetts. Det är endast under de omständigheterna det ska anges att giltighetsdatumet inte gäller för krediträntan och andra kostnader genom att lägga till orden ”förutom räntan och övriga kostnader”.

443

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/79

Avsnitt ”1. Långivare”

1.Kreditgivarens namn, telefonnummer och geografiska adress ska innehålla kontaktuppgifter som konsumenten kan använda för framtida korrespondens.

2.Uppgifter om e-postadress, faxnummer, webbadress och kontaktperson/kontaktpunkt är frivilliga.

3.När transaktionen tillhandahålls på distans ska kreditgivaren i enlighet med artikel 3 i direktiv 2002/65/EG i till lämpliga fall uppge sin representants namn och geografiska adress i den medlemsstat där konsumenten är bosatt. Uppgift om kreditgivarens representants namn, telefonnummer, e-postadress och webbadress är frivillig.

4.Om avsnitt 2 inte är tillämpligt ska kreditgivaren informera konsumenten om rådgivningstjänster tillhandahålls och på vilka grunder detta i så fall sker med användning av ordalydelsen i del A.

(I tillämpliga fall) Avsnitt ”2. Kreditförmedlare”

När produktinformationen ges till konsumenten via en kreditförmedlare ska denna förmedlare inbegripa följande infor mation:

1.Kreditgivarens namn, telefonnummer och geografiska adress ska innehålla kontaktuppgifter som konsumenten kan använda för framtida korrespondens.

2.Uppgifter om e-postadress, faxnummer, webbadress och kontaktperson är frivilliga.

3.Kreditgivaren ska informera konsumenten om rådgivningstjänster tillhandahålls och på vilka grunder detta i så fall sker med användning av ordalydelsen i del A.

4.En förklaring om hur kreditförmedlaren ersätts. Om kreditförmedlaren mottar en provision från en kreditgivare ska beloppet och namnet på kreditgivaren anges, om detta avviker från det namn som anges i avsnitt.

Avsnitt ”3. Lånet i huvuddrag”

1.I detta avsnitt ska kreditens särdrag tydligt förklaras, inbegripet värde och valuta samt potentiella risker i samband med krediträntan, inklusive de risker som anges i punkt 8, samt amorteringsstrukturen.

2.Om kreditvalutan inte är densamma som konsumentens nationella valuta ska kreditgivaren ange att konsumenten åtminstone kommer att få en regelbunden varning när valutakursen fluktuerar mer än 20 %, i förekommande fall rätt att konvertera kreditavtalets valuta eller möjlighet att omförhandla villkoren samt alla andra arrangemang som konsumenten har tillgång till för att begränsa sin exponering för valutarisker. Om det finns en bestämmelse i kreditavtalet om begränsning av valutakursrisken, ska kreditgivaren ange det maximibelopp som konsumenten kan vara skyldig att återbetala. Om det inte finns en bestämmelse i kreditavtalet om begränsning av den valutakursrisk som konsumenten utsätts för vid en valutakursfluktuation på mindre än 20 %, ska kreditgivaren ange ett exempel på effekterna på värdet av krediten om konsumentens nationella valuta sjunker med 20 % jämfört med kreditvalutan.

3.Kreditens löptid ska anges i år eller månader, beroende på vad som är mest relevant. Om kreditens löptid kan variera under avtalstiden, ska kreditgivaren förklara när och på vilka villkor detta sker. Om krediten är utan tidsbegränsning, exempelvis för ett kreditkort med säkerhet, ska kreditgivaren tydligt ange detta.

4.Typen av kredit ska tydligt anges (t.ex. hypotekslån, bostadslån, kreditkort med säkerhet osv.). Vid beskrivningen av typen av kredit ska det klart anges hur kapital och ränta ska betalas under kreditens löptid (dvs. amorteringsstruk turen). Det ska klart anges om kreditavtalet är ett lån med amortering eller ett amorteringsfritt lån, eller en kombination av dessa.

5.Om hela eller en del av krediten är en amorteringsfri kredit ska en förklaring där detta tydligt anges infogas på en väl synlig plats i slutet av detta avsnitt med användning av ordalydelsen i del A.

6.I detta avsnitt ska det förklaras om krediträntan är bunden eller rörlig och i tillämpliga fall under vilka perioder den kommer att vara bunden, frekvensen för senare räntejusteringar och förekomsten av begränsningar för kreditränte förändringarna, som räntetak eller lägsta ränta.

444

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/80		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

Den använda modellen för justeringar av krediträntan och dess olika delar (t.ex. referensränta, räntespread) ska förklaras. Kreditgivaren ska också uppge, t.ex. genom en webbadress, var ytterligare information kan hittas om sådana index eller räntesatser som används i modellen, t.ex. Euribor och centralbankens referensränta.

7.Om olika krediträntor gäller i olika sammanhang, ska informationen tillhandahållas för samtliga gällande räntesatser.

8.”Sammanlagt belopp som ska återbetalas” motsvarar det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten. Det sammanlagda belopp som ska återbetalas ska anges som summan av kreditbeloppet och den sammanlagda kost naden för krediten för konsumenten. Om krediträntan inte är bunden för avtalets hela löptid, ska det framhållas att beloppet är ett exempel och kan varieras särskilt i förhållande till variationerna i krediträntan.

9.Om krediten ska garanteras av en inteckning i den fasta egendomen eller annan jämförbar säkerhet eller genom en rättighet som avser fast egendom, ska kreditgivaren uppmärksamma konsumenten på detta. I tillämpliga fall ska kreditgivaren också ange den fasta egendomens uppskattade värde eller annan säkerhet som använts för att fylla i detta faktablad.

10.Kreditgivaren ska i tillämpliga fall antingen uppge

a)”Högsta tillgängliga lånebelopp i förhållande till egendomens värde” och ange belåningsgraden. Denna kvot ska åtföljas av ett exempel i absoluta tal på det maximala lånebeloppet för ett visst fastighetsvärde, eller

b)Minsta värde på egendomen som krävs av kreditgivaren för att låna ut det exemplifierade beloppet.

11.Om en kredit består av flera delar (t.ex. samtidigt en del med fast ränta, en del med rörlig ränta) ska detta återspeglas

iangivelsen av typen av kredit och den begärda informationen ska lämnas för varje del av krediten.

Avsnitt ”4. Räntesats och andra kostnader”

1.Hänvisningen till ”räntan” avser krediträntan eller krediträntorna.

2.Krediträntan ska anges i procent. Om krediträntan är rörlig och baseras på en referensränta får kreditgivaren ange krediträntan genom att ange en referensränta och en procentsats för kreditgivarens räntespread. Kreditgivaren ska emellertid ange värdet på den referensränta som var tillämplig dagen då EU-faktabladet utfärdades.

Om krediträntan är rörlig ska informationen inbegripa: a) de antaganden som har använts för att beräkna den effektiva räntan, b) i tillämpliga fall övre och undre gränser för räntan och c) en varning om att variationerna kan påverka den faktiska nivån på den effektiva räntan. För att fånga konsumentens uppmärksamhet ska fontstorleken på varningen vara större och den ska inta en framträdande plats i huvuddelen av EU-faktabladet. Varningen bör åtföljas av ett exempel på den effektiva räntan. Om det finns ett krediträntetak bör man i exemplet utgå ifrån att krediträntan snarast möjligt stiger till den högsta nivå som anges i kreditavtalet. Om det inte finns något tak ska exemplet belysa den högsta nivån på den effektiva krediträntan under åtminstone de senaste 20 åren, eller om de underliggande uppgifterna för beräkningen av krediträntan finns tillgängliga för en kortare period än 20 år, den längsta period under vilken sådan uppgifter finns tillgängliga, på grundval av det högsta värdet på varje extern referensränta som använts för beräkningen av krediträntan, i tillämpliga fall, eller det högsta värdet på en referensränta som fastställts av en behörig myndighet eller EBA om kreditgivaren inte använder en extern referensränta. Ett sådant krav ska inte gälla kreditavtal där krediträntan är bunden under en inledande period på flera år och som sedan får bindas för ytterligare en period efter förhandlingar mellan kreditgivaren och konsumenten. För kreditavtal där krediträntan är bunden under en inledande period på flera år och som sedan får bindas för ytterligare en period efter förhandlingar mellan kreditgivaren och konsumenten ska informationen innehålla en varning om att den effektiva räntan beräknas på grundval av krediträntan under den inledande perioden. Varningen ska åtföljas av ytterligare ett exempel på effektiv ränta som beräknats i enlighet med artikel 12.4. Om krediterna består av olika delar (t.ex. samtidigt en del fast ränta, en del rörlig ränta) ska information lämnas för varje del av krediten.

3.I avsnittet ”Andra komponenter i den effektiva räntan” ska alla övriga kostnader som ingår i den effektiva räntan anges, däribland sådana engångskostnader som administrationsavgifter och sådana periodiska kostnader som årliga administrationsavgifter. Kreditgivaren ska förteckna alla kostnader enligt kategori (engångskostnader, kostnader som ska betalas periodiskt och ingår i avbetalningarna, kostnader som ska betalas periodiskt men inte ingår i avbetal ningarna) och ange beloppen för dessa, vem de ska betalas till och när. Detta behöver inte inbegripa kostnader som uppstått till följd av avtalsbrott. Om beloppet är okänt, ska kreditgivaren om möjligt tillhandahålla en uppskattning av beloppet eller, om detta inte är möjligt, hur beloppet kommer att beräknas och ange att det angivna beloppet endast utgör en uppskattning. Om vissa kostnader inte ingår i den effektiva räntan, eftersom de inte är kända för kredit givaren, ska detta påpekas.

445

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/81

Om konsumenten har informerat kreditgivaren om en eller flera faktorer i den önskade krediten, såsom kreditavtalets löptid och det sammanlagda kreditbeloppet ska kreditgivaren om möjligt använda dessa faktorer. Om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt med olika avgifter eller krediträntor och kreditgivaren använder sig av antagandena i bilaga I del II, ska det av kreditavtalet framgå att andra möjligheter att utnyttja krediten för denna typ av kreditavtal kan innebära högre effektiv ränta. Om villkoren för utnyttjande av krediten används för att beräkna den effektiva räntan, ska kreditgivaren framhålla avgifterna i samband med andra möjligheter att utnyttja krediten, vilka inte nödvändigtvis är desamma som används för att beräkna den effektiva räntan.

4.Om en avgift ska betalas för registrering av inteckningen eller motsvarande säkerhet ska uppgift om detta lämnas i detta avsnitt tillsammans med beloppet, om detta är känt, eller om detta inte är möjligt, grunden för fastställande av beloppet. Om avgifterna är kända och ingår i den effektiva räntan ska förekomsten av och beloppet på avgiften anges under ”Engångskostnader”. Om avgifterna inte är kända för kreditgivaren och därför inte ingår i den effektiva räntan ska förekomsten av avgiften tydligt anges i förteckningen över kostnader som inte är kända för kreditgivaren. I båda fallen ska standardformuleringen i del A användas under lämplig rubrik.

Avsnitt ”5. Betalningarnas antal och frekvens”

1.Om betalningarna ska ske regelbundet, ska deras frekvens anges (exempelvis månatligen). Om betalningarna kommer att vara oregelbundna, ska detta klart och tydligt förklaras för konsumenten.

2.Uppgiften om betalningarnas antal ska täcka kreditens hela löptid.

Avsnitt ”6. Belopp per avbetalning”

1.Kreditvalutan och valutan för avbetalningarna ska anges klart och tydligt.

2.Om avbetalningarnas belopp kan ändras under kreditens löptid, ska kreditgivaren särskilt ange hur länge det första avbetalningsbeloppet kommer att vara oförändrat samt när och hur ofta det därefter kommer att ändras.

3.Om hela eller en del av krediten är en amorteringsfri kredit ska en förklaring där detta tydligt anges infogas på en väl synlig plats i slutet av detta avsnitt med användning av ordalydelsen i del A.

Om det föreligger ett krav att konsumenten ska teckna en sparprodukt för att beviljas en amorteringsfri kredit som garanteras av en inteckning eller motsvarande säkerhet, ska belopp och frekvens för eventuella betalningar för denna produkt också lämnas.

4.Om krediträntan är rörlig ska informationen också inbegripa en förklaring där detta anges med användning av ordalydelsen i del A och ett exempel på högsta avbetalningsbelopp. Om det finns ett räntetak ska exemplet visa beloppet på avbetalningarna om krediträntan stiger till räntetaket. Om det inte finns ett räntetak ska det värsta tänkbara scenariot belysa avbetalningsbeloppet vid den högsta nivån på krediträntan under de senaste 20 åren, eller om de underliggande uppgifterna för beräkningen av krediträntan finns tillgängliga för en kortare period än 20 år den längsta period under vilken sådan uppgifter finns tillgängliga på grundval av det högsta värdet på varje extern referensränta som använts för beräkningen av krediträntan i tillämpliga fall eller det högsta värdet på en referensränta som fastställts av en behörig myndighet eller EBA om kreditgivaren inte använder en extern referensränta. Kravet på att använda sig av exempel ska inte gälla kreditavtal där krediträntan är bunden under en inledande period på flera år och som sedan får bindas för ytterligare en period efter förhandlingar mellan kreditgivaren och konsumenten. Om en kredit består av flera delar (t.ex. samtidigt en del fast ränta, en del rörlig ränta) ska information lämnas för varje del av krediten, och som helhet.

5.(I tillämpliga fall) Om kreditvalutan inte är konsumentens nationella valuta eller om krediten indexeras i förhållande till en annan valuta än konsumentens nationella valuta, ska kreditgivaren genom ett numeriskt exempel klart och tydligt visa hur förändringar av den tillämpliga valutakursen kan påverka avbetalningsbeloppet med användning av ordalydelsen i del A. Det exemplet ska bygga på en minskning på 20 % av värdet på konsumentens nationella valuta tillsammans med en förklaring på väl synlig plats om att avbetalningarna kan öka med mer än det belopp som antas i det exemplet. Om det finns ett räntetak som begränsar den ökningen till mindre än 20 %, ska det maximala värdet på betalningarna i konsumentens nationella valuta anges i stället och förklaringen om ytterligare ökningar utgå.

6.Om krediten helt eller delvis är en kredit med rörlig ränta och punkt 3 är tillämplig ska exemplet i punkt 3 anges på grundval av det avbetalningsbelopp som avses i punkt 1.

446

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/82		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

7.Om avbetalningarna görs i en annan valuta än kreditvalutan eller om ett avbetalningsbelopp uttryckt i konsumentens nationella valuta är avhängigt av motsvarande belopp i en annan valuta, ska detta avsnitt innehålla uppgift om när den tillämpliga valutakursen beräknas och antingen valutakursen eller den grund på vilken den beräknas och hur ofta de justeras. Upplysningarna ska i tillämpliga fall omfatta namnet på det institut som offentliggör valutakursen.

8.Om krediten är en kredit med upplupen ränta enligt vilket utestående ränta inte återbetalas i sin helhet genom avbetalningarna och läggs till det sammanlagda, utestående kreditbeloppet ska följande anges: hur och när den upplupna räntan ska läggas till lånet som ett kontantbelopp, och vilka konsekvenser detta får för konsumenten när det gäller den kvarstående skulden.

Avsnitt ”7. Exempel på återbetalningsplan”

1.Detta avsnitt ska införas om krediten är en kredit med upplupen ränta enligt vilket utestående ränta inte återbetalas i sin helhet genom avbetalningarna och läggs till det utestående kreditbeloppet eller om krediträntan är bunden under kreditavtalets hela löptid. Medlemsstaterna får föreskriva att exemplet på amorteringsplan ska vara obligatoriskt i övriga fall.

Om konsumenten har rätt att få amorteringsplanen reviderad ska detta anges tillsammans med de villkor enligt vilka konsumenten har denna rätt.

2.Medlemsstaterna får föreskriva att om krediträntesatsen kan variera under kreditens löptid, ska kreditgivaren uppge under hur lång period den första krediträntesatsen kommer att förbli oförändrad.

3.Den tabell som ska åtfölja detta avsnitt ska innehålla följande kolumner: ”återbetalningsplan” (t.ex. månad 1, månad 2, månad 3), ”avbetalningsbelopp”, ”räntebelopp per avbetalning”, ”andra kostnader som ingår i avbetalningen” (i till lämpliga fall), ”återbetalt kapital per avbetalning” och ”utestående kapital efter varje avbetalning”.

4.För det första återbetalningsåret ska informationen ges för varje avbetalning och för varje kolumn och en delsumma anges vid utgången av det första året. För påföljande år kan de närmare uppgifterna lämnas på årsbasis. En samman fattande rad med totalsummorna ska läggas till i slutet av tabellen. Den sammanlagda kostnad för krediten som konsumenten ska betala (dvs. totalsumman i kolumnen ”avbetalningsbelopp”) ska vara klart markerad och anges som sådan.

5.Om krediträntesatsen ska justeras och om avbetalningsbeloppet efter varje sådan justering är okänt, får kreditgivaren i amorteringsplanen ange samma avbetalningsbelopp för lånets hela löptid. Kreditgivaren ska då uppmärksamma konsumenten på detta genom att visuellt skilja de kända beloppen från de hypotetiska (exempelvis genom olika typsnitt, ramar eller skuggning). Dessutom ska en klart läsbar text förklara under vilka perioder beloppen i tabellen kan variera och varför.

Avsnitt ”8. Övriga skyldigheter”

1.Kreditgivaren ska i detta avsnitt ta upp sådana skyldigheter som skyldigheten att försäkra den fasta egendomen, teckna livförsäkring, ha en automatisk överföring av lön till kreditgivarens konto eller köpa annan produkt eller tjänst. För varje skyldighet ska kreditgivaren ange gentemot vem och när skyldigheten ska ha fullgjorts.

2.Kreditgivaren ska ange hur länge skyldigheten kommer att gälla, t.ex. under kreditavtalets hela löptid. För varje skyldighet ska kreditgivaren specificera alla kostnader som konsumenten ska betala som inte ingår i den effektiva räntan.

3.Kreditgivaren ska ange om det är obligatoriskt för konsumenten att teckna sig för några sidotjänster för att få lånet på de angivna villkoren, och i så fall huruvida konsumenten är förpliktigad att köpa dem från kreditgivarens rekom menderade leverantör eller om de får köpas från en valfri leverantör. Om denna möjlighet är villkorad av att sidotjänsterna uppvisar vissa minimiegenskaper, ska dessa egenskaper beskrivas i detta avsnitt.

Om kreditavtalet paketeras med andra produkter ska kreditgivaren förklara de viktigaste egenskaperna hos dessa andra produkter och klart och tydligt ange huruvida konsumenten har rätt att avsluta kreditavtalet eller de paketerade tjänsterna separat och villkoren för och följderna av att göra detta och, i tillämpliga fall, de eventuella konsekvenserna av uppsägning av de sidotjänster som krävs för kreditavtalet.

Avsnitt ”9. Förtidsåterbetalning”

1. Kreditgivaren ska uppge på vilka villkor konsumenten kan återbetala krediten, antingen helt eller delvis, i förtid.

447

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/83

2.I avsnittet Avgifter för förtidsåterbetalning, ska kreditgivaren uppmärksamma konsumenten på en eventuell avgift eller andra kostnader för förtidsåterbetalning för att kompensera kreditgivaren och om möjligt ange beloppet för dessa. Om kompensationsbeloppet är beroende av olika faktorer, såsom hur mycket som redan har betalats tillbaka eller vilken räntesats som gäller vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen, ska kreditgivaren ange hur kompensationen kommer att beräknas och vilken den högsta avgiften kan bli, eller om detta inte är möjligt, genom att använda exempel visa konsumenten hur kompensationsnivån varierar vid olika scenarier.

Avsnitt ”10. Flexibla inslag”

1.I tillämpliga fall ska kreditgivaren förklara möjligheten till och villkoren för att överföra krediten till en annan kreditgivare eller fast egendom.

2.(I tillämpliga fall) Ytterligare funktioner: När produkten har någon av de funktioner som anges i punkt 5 måste dessa funktioner samt en kort förklaring av följande anges i detta avsnitt: när konsumenten kan utnyttja denna funktion, om den är förknippad med några villkor, om det faktum att funktionen ingår i krediten som har säkerhet i en inteckning eller motsvarande värdehandling innebär att konsumenten förlorar ett lagstadgat skydd eller annat skydd som vanligtvis är förknippat med funktionen samt det företag som tillhandahåller funktionen (om det inte är kreditgivaren).

3.Om funktionen medför en ytterligare kredit måste följande förklaras för konsumenten i detta avsnitt: kreditens totalbelopp (inbegripet krediten som garanteras av inteckningen eller motsvarande säkerhet), om den ytterligare krediten är säkrad eller inte, relevanta krediträntesatser och om den är reglerad eller inte. Ett sådant ytterligare kreditbelopp ska antingen ingå i den ursprungliga kreditprövningen, eller, om så inte är fallet, ska det klart och tydligt framgå i detta avsnitt att tillgången till det ytterligare beloppet är beroende av en ytterligare bedömning av konsumentens förmåga att återbetala lånet.

4.Om funktionen inbegriper ett sparinstrument måste den relevanta räntesatsen anges.

5.Möjliga ytterligare funktioner är ”överbetalning/underbetalning” [att betala mer eller mindre än den avbetalning som normalt krävs i amorteringsstrukturen], ”betalningsuppehåll” [perioder då konsumenten inte är skyldig att göra betalningar], ”möjlighet att återfå överbetalningar (borrow back)” [möjlighet för konsumenten att ta upp ett nytt lån för redan utnyttjade och återbetalade belopp], ”ytterligare belåning tillgänglig utan extra godkännande”, ”ytterligare säkrad belåning eller belåning utan säkerhet” [i enlighet med punkt 3 ovan] ”kreditkort”, ”kopplat lönekonto”, och ”kopplat sparkonto”.

6.Kreditgivaren får inbegripa andra funktioner som denne erbjuder som en del av kreditavtalet och som inte nämns i tidigare avsnitt.

Avsnitt ”11. Låntagarens övriga rättigheter”

1.Kreditgivaren ange vilka rättigheter såsom ångerrätt, betänketid och i tillämpliga fall andra rättigheter såsom över förbarhet (inklusive subrogation) det rör sig om, villkoren för att komma i åtnjutande av dessa, de förfaranden som konsumenten måste följa för att utöva dem, bl.a. den adress dit underrättelsen om att ångerrätten kommer att utövas ska skickas samt (i tillämpliga fall) tillämpliga avgifter.

2.Om en betänketid eller ångerrätt för konsumenten är tillämplig ska detta tydligt anges.

3.Om transaktionen tillhandahålls på distans, ska konsumenten i överensstämmelse med artikel 3 i direktiv 2002/65/EG informeras om huruvida det finns en ångerrätt eller inte.

Avsnitt ”12. Klagomål”

1.Detta avsnitt ska innehålla uppgifter om intern kontaktpunkt [namn på vederbörande avdelning] och ett sätt att kontakta dem för att klaga [geografisk adress] eller [telefonnummer] eller kontaktperson: [kontaktuppgifter] och en länk till klagomålsförfarandet på relevant sida på en webbplats eller liknande informationskälla.

2.Det ska ange namnet på den relevanta externa instansen för klagomåls- och prövningsförfaranden utanför domstol och om en användning av det interna klagomålsförfarandet är en förutsättning för tillgång till denna instans ska detta anges med användning av ordalydelsen i del A.

3.Vid kreditavtal med en konsument som är bosatt i en annan medlemsstat ska kreditgivaren lämna en referens till FIN- Net (http://ec.europa.eu/internal_market/fin-net/).

448

SOU 2015:40

Bilaga 2

L 60/84		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.2.2014

Avsnitt ”13. Om villkoren för krediten inte efterlevs: konsekvenser för låntagaren”

1.Om konsumentens skyldigheter i samband med krediten inte iakttas och detta kan få ekonomiska eller rättsliga konsekvenser för denne, ska kreditgivaren i detta avsnitt beskriva de viktigaste olika fallen (t.ex. försenade/uteblivna betalningar, underlåtelse att fullgöra de skyldigheter som anges i avsnitt 7 under ”Övriga skyldigheter”) och ange var ytterligare information kan erhållas.

2.Kreditgivaren ska för vart och ett av dessa fall på ett klart och lättbegripligt sätt redogöra för vilka påföljder eller konsekvenser de kan ge upphov till. Allvarliga konsekvenser ska framhävas.

3.Om den fasta egendom som används som säkerhet för krediten kan återlämnas eller överföras till kreditgivaren, om konsumenten inte iakttar sina skyldigheter ska detta avsnitt innehålla en förklaring där detta anges med användning av ordalydelsen i del A.

Avsnitt ”14. Övriga upplysningar”

1.Vid distansförsäljning ska detta avsnitt innehålla klausuler om tillämplig lagstiftning för kreditavtalet eller behörig domstol.

2.Om kreditgivaren avser att under kontraktets löptid kommunicera med konsumenten på ett annat språk än EU- faktabladets ska detta faktum nämnas liksom språket i fråga. Detta påverkar inte tillämpningen av artikel 3.1 led 3 g i direktiv 2002/65/EG.

3.Kreditgivaren eller kreditförmedlaren ska ange konsumentens rätt att få eller erbjudas en kopia av utkastet till kreditavtal åtminstone så snart ett erbjudande som är bindande för kreditgivaren lämnas.

Avsnitt ”15. Tillsynsorgan”

1. Relevant(a) tillsynsmyndighet(er) under stadiet före ingående av kreditavtalet ska anges.

449

Bilaga 2

SOU 2015:40

28.2.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 60/85

BILAGA III

MINIMIKRAV PÅ KUNSKAPER OCH KOMPETENS

1.Bland de minimikrav på kunskaper och kompetens som uppställs för personal hos kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda representanter som avses i artikel 9 och personer i ledningen för kreditförmedlare eller utsedda representanter som avses i artikel 29.2 c och 31.2 måste åtminstone följande tas med:

a)Lämplig kunskap om de kreditprodukter som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3 och de kompletterande tjänster som normalt sett erbjuds tillsammans med dessa.

b)Lämplig kunskap om lagar som berör kreditavtal för konsumenter, särskilt konsumentskydd.

c)Lämplig kunskap om och förståelse av köpprocessen för fast egendom.

d)Lämplig kunskap om värdering av säkerheter.

e)Lämplig kunskap om hur fastighetsregister är uppbyggda och fungerar.

f)Lämplig kunskap om marknaden i den relevanta medlemsstaten.

g)Lämplig kunskap om affärsetiska normer.

h)Lämplig kunskap om förfarandet för bedömning av konsumenters kreditvärdighet eller, i tillämpliga fall, kompetens för att bedöma konsumenters kreditvärdighet.

i)Lämplig finansiell och ekonomisk kompetensnivå.

2.När medlemsstaterna fastställer minimikrav för kunskaper och kompetens får de särskilja mellan olika nivåer och typer av krav för personal hos kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter och ledningen för kreditförmedlare eller utsedda representanter.

3.Medlemsstaterna ska fastställa den lämpliga kunskaps- och kompetensnivån på grundval av

a)yrkeskvalifikationer, t.ex. diplom, examensbevis, vidareutbildning, kompetenstest, eller

b)yrkeserfarenhet, som kan definieras som ett minsta antal yrkesverksamma år med upprättande, distribution och förmedling av kreditprodukter.

Efter den 21 mars 2019 ska avgörandet av en lämplig kunskapsnivå och lämplig kompetens inte enbart grunda sig på de metoder som förtecknas i första stycket b.

450

Bilaga 3

Parallelluppställning över genomförandet av bolånedirektivet

Förkortningar i parallelluppställningen

AvtalsL	Lag (1915:218) om avtal och andra
	rättshandlingar på förmögenhetsrättens
	område
Distansavtalslagen	Lag (2005:59) om distansavtal och
	avtal utanför affärslokaler
EBA	Europeiska bankmyndigheten
ESIS	det standardiserade EU-faktabladet
	enligt bilaga II i bolånedirektivet
Finansinspektionens instruktion	Förordning (2009:93) med instruktion
	för Finansinspektionen
KKrL	Konsumentkreditlagen (2010:1846)
KO	Konsumentombudsmannen
Konsumentverkets instruktion	Förordning (2009:607) med instruktion
	för Konsumentverket
lag (2016:000)	Förslaget till lag om kreditgivare och
	kreditförmedlare av bostadskrediter,
	se avsnitt 1.1
OSL	Offentlighets- och sekretesslagen
	(2009:400)

451

Bilaga 3		SOU 2015:40

452

SOU 2015:40		Bilaga 3

453

Bilaga 3		SOU 2015:40

454

SOU 2015:40		Bilaga 3

455

Bilaga 3		SOU 2015:40

456

Statens offentliga utredningar 2015

Kronologisk förteckning

1.Deltagande med väpnad styrka

iutbildning utomlands. En utökad beslutsbefogenhet för regeringen. Fö.

2.Värdepappersmarknaden

MiFID II och MiFIR. + Bilagor. Fi.

3.Med fokus på kärnuppgifterna. En angelägen anpassning av Polismyndig- hetens uppgifter på djurområdet. Ju.

4.Ett svenskt tonnageskattesystem. Fi.

5.En ny svensk tullagstiftning. Fi.

6.Mer gemensamma tobaksregler.

Ett genomförande av tobaksprodukt- direktivet. S.

7.Krav på privata aktörer i välfärden. Fi.

8.En översyn av årsredovisningslagarna. Ju.

9.En modern reglering

av järnvägstransporter. Ju.

10.Gränser i havet. UD.

11.Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2015. Kontroll, dokumentation och finansiering för ökad säkerhet. M.

12.Överprövning av upphandlingsmål

m.m.Fi.

13.Tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet – Del I. A.

14.Sedd, hörd och respekterad. Ett ändamålsenligt klagomålssystem

ihälso- och sjukvården. S.

15.Attraktiv, innovativ och hållbar – strategi för en konkurrenskraftig jordbruks- och trädgårdsnäring. N L.

16.Ökat värdeskapande ur immateriella tillgångar. N.

17.För kvalitet – Med gemensamt ansvar. S.

18.Lösöreköp och registerpant. Ju.

19.En ny ordning för redovisningstillsyn. Fi.

20.Trygg och effektiv utskrivning från sluten vård. S.

21.Mer trygghet och bättre försäkring. Del 1 + 2. S.

22. Rektorn och styrkedjan. U.

23.Informations- och cybersäkerhet

iSverige. Strategi och åtgärder för säker information i staten. Ju Fö.

24.En kommunallag för framtiden. Del A + B . Fi.

25.En ny säkerhetsskyddslag. Ju.

26.Begravningsclearing. Ku.

27.Skatt på dubbdäcksanvändning i tätort? Fi.

28.Gör Sverige i framtiden – digital kompetens. N.

29.En yrkesinriktning inom teknik programmet. U.

30.Kemikalieskatt. Skatt på vissa konsu- mentvaror som innehåller kemikalier. Fi.

31.Datalagring och integritet. Ju.

32.Nästa fas i e-hälsoarbetet. S.

33.Uppgiftslämnarservice för företagen. N.

34.Ett effektivare främjandeförbud i lotterilagen. Fi.

35.Service i glesbygd. N.

36.Systematiska jämförelser. För lärande

istaten. S.

37.Översyn av lagen om skiljeförfarande. Ju.

38.Tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet – Del II. A.

39.Myndighetsdatalag. Ju.

40.Stärkt konsumentskydd på bolånemarknaden. Ju.

Statens offentliga utredningar 2015

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet

Tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet – Del I. [13]

Tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet – Del II. [38]

Finansdepartementet

Värdepappersmarknaden

MiFID II och MiFIR. + Bilagor [2] Ett svenskt tonnageskattesystem. [4] En ny svensk tullagstiftning. [5]

Krav på privata aktörer i välfärden. [7]

Överprövning av upphandlingsmål m.m. [12]

En ny ordning för redovisningstillsyn. [19]

En kommunallag för framtiden. Del A + B. [24]

Skatt på dubbdäcksanvändning i tätort? [27]

Kemikalieskatt. Skatt på vissa konsu- mentvaror som innehåller kemikalier. [30]

Ett effektivare främjandeförbud i lotterilagen. [34]

Försvarsdepartementet

Deltagande med väpnad styrka

i utbildning utomlands. En utökad beslutsbefogenhet för regeringen. [1]

Justitiedepartementet

Med fokus på kärnuppgifterna. En ange- lägen anpassning av Polismyndig- hetens uppgifter på djurområdet. [3]

En översyn av årsredovisningslagarna. [8]

En modern reglering

av järnvägstransporter. [9] Lösöreköp och registerpant. [18]

Informations- och cybersäkerhet

i Sverige. Strategi och åtgärder för säker information i staten. [23]

En ny säkerhetsskyddslag. [25]

Datalagring och integritet. [31]

Översyn av lagen om skiljeförfarande. [37] Myndighetsdatalag. [39]

Stärkt konsumentskydd på bolånemarknaden. [40]

Kulturdepartementet

Begravningsclearing. [26]

Miljö- och energidepartementet

Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2015. Kontroll, dokumentation och finansie- ring för ökad säkerhet. [11]

Näringsdepartementet

Attraktiv, innovativ och hållbar – strategi för en konkurrenskraftig jordbruks- och trädgårdsnäring. [15]

Ökat värdeskapande ur immateriella tillgångar. [16]

Gör Sverige i framtiden – digital kompetens. [28]

Uppgiftslämnarservice för företagen. [33] Service i glesbygd. [35]

Socialdepartementet

Mer gemensamma tobaksregler. Ett genomförande av tobaks- produktdirektivet. [6]

Sedd, hörd och respekterad. Ett ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården. [14]

För kvalitet – Med gemensamt ansvar. [17]

Trygg och effektiv utskrivning från sluten vård. [20]

Mer trygghet och bättre försäkring. Del 1 + 2. [21]

Nästa fas i e-hälsoarbetet. [32] Systematiska jämförelser. För lärande i

staten. [36]

Sammanfattning ................................................................	13
Summary ..........................................................................	21
1 Författningsförslag......................................................	29

Innehåll	SOU 2015:40
1.10	Förslag till lag om ändring i lagen (2014:275) om viss
	verksamhet med konsumentkrediter......................................	92
2	Uppdraget och dess genomförande ...............................	93
2.1	Uppdraget ................................................................................	93
2.2	Utredningens arbete ................................................................	94
2.3	Betänkandets disposition ........................................................	95
3	Bolån inom EU och i Sverige .......................................	97
3.1	Bolån inom EU ........................................................................	97
3.2	Den svenska bolånemarknaden...............................................	97
3.3	Den svenska rättsliga regleringen ...........................................	98
4	Bolånedirektivet .......................................................	101
4.1	Direktivets ingress.................................................................	101

behöriga myndigheter ...........................................................	102
4.3 Kapitel 2 – Finansiell utbildning...........................................	103

	ingås........................................................................................		104
4.6	Kapitel 5 – Effektiv ränta ......................................................		106
4.7	Kapitel 6 – Kreditprövning ...................................................		106
4.8	Kapitel 7 – Åtkomst till databaser ........................................		107
4.9	Kapitel 8	– Rådgivningstjänster ............................................	108
4.10	Kapitel 9	– Lån i utländsk valuta och lån med rörlig
	ränta........................................................................................		108

4.11	Kapitel 10 – Korrekt genomförande av kreditavtal och
	relaterade rättigheter..............................................................		109
4.12	Kapitel 11 – Krav på etablering och övervakning av
	kreditförmedlare och utsedda representanter ......................		110
4.13	Kapitel 12 – Godkännande och övervakning av andra
	tillhandahållare än kreditinstitut ...........................................		112
4.14	Kapitel 13 – Samarbete mellan behöriga myndigheter i
	olika medlemsstater ...............................................................		112
4.15	Kapitel 14 – Slutbestämmelser ..............................................		113
5	Genomförande av direktivet .......................................		115
5.1	Utgångspunkter vid genomförandet ....................................		115
5.2	Den föreslagna författningsregleringen i korthet ................		116
5.3	Direktivets civil- och marknadsrättsliga delar......................		122
	5.3.1	Direktivets tillämpningsområde ................................	122
	5.3.2	Undantag från direktivets tillämpningsområde ........	127
	5.3.3	Direktivets begrepp och definitioner ........................	132
	5.3.4	Marknadsföring...........................................................	135
	5.3.5	Kostnadsfri information.............................................	139
	5.3.6	Allmän information om bostadskrediter ..................	140
	5.3.7	Standardiserat EU-faktablad om bostadskrediter ....	142
	5.3.8	Den effektiva räntan för bostadskrediter ..................	146
	5.3.9	Information vid distansavtal ......................................	147
	5.3.10	Tillräckliga förklaringar..............................................	149
	5.3.11	Förbud mot kopplingsförbehåll ................................	151
	5.3.12	En obligatorisk betänketid för bostadskrediter ........	154
	5.3.13	Informationskrav på kreditförmedlare......................	157
	5.3.14	Kreditprövning ...........................................................	159
	5.3.15	Tillgång till databaser..................................................	168
	5.3.16	Information om ränteändringar.................................	169
	5.3.17 Krav på referensräntor och index för beräkning
		av rörlig ränta ..............................................................	171
	5.3.18 Lån i utländsk valuta...................................................		172
	5.3.19 Förtidsbetalning av krediten ......................................		178
	5.3.20 Rådgivningstjänster ....................................................		180

Innehåll	SOU 2015:40
5.3.21	Ändring i konsumentkreditdirektivet.......................	189
5.3.22 Tillsyn och sanktioner avseende bestämmelser i
	konsumentkreditlagen ...............................................	190
5.4 Direktivets näringsrättsliga delar..........................................		193
5.4.1	En ny lag om verksamhet med bostadskrediter .......	193
5.4.2	Tillämpningsområde och definitioner.......................	200
5.4.3	Tillståndspliktens utformning för svenska
	kreditgivare .................................................................	204
5.4.4	Förutsättningar för tillstånd för svenska
	kreditgivare .................................................................	206
5.4.5	Utländska kreditgivares verksamhet i Sverige och
	svenska kreditgivares verksamhet i andra länder......	209
5.4.6	Uppdragsavtal från en kreditgivare ...........................	211
5.4.7	Tillståndplikt och förutsättningar för tillstånd för
	svenska kreditförmedlare...........................................	213
5.4.8	Sekretess vid ägarprövning m.m................................	220
5.4.9	Anknutna kreditförmedlare och utsedda
	representanter.............................................................	221
5.4.10 Utländska kreditförmedlares verksamhet i
	Sverige och svenska kreditförmedlares
	verksamhet i ett annat land ........................................	224
5.4.11 Register över kreditförmedlare och registrets
	innehåll........................................................................	226
5.4.12 Ett övergripande hederlighetskrav ............................		227
5.4.13 Kunskap och kompetens............................................		228
5.4.14 Ersättningssystem ......................................................		231
5.4.15 Värdering av säkerheten för bostadskrediten ...........		233
5.4.16 Dokumentation ..........................................................		239
5.4.17 Tystnadsplikt ..............................................................		240
5.4.18 Tillsyn .........................................................................		241
5.4.19 Verktyg för tillsynen ..................................................		243
5.4.20 Samarbete mellan behöriga myndigheter..................		244
5.4.21 Avgifter .......................................................................		247
5.4.22 Ingripanden.................................................................		247
5.4.23 Sanktions- och förseningsavgift ................................		253
5.4.24 Ingripanden mot utländska kreditförmedlare ..........		255

		utländska kreditförmedlare ........................................	258
	5.4.26 Ingripande mot den som saknar tillstånd..................		259
	5.4.27 Vite ..............................................................................		260
	5.4.28 Bemyndiganden ..........................................................		260
	5.4.29 Överklagande ..............................................................		263
	5.4.30 Kravet på sanktioner i bolånedirektivet ....................		264
5.5	Vissa andra bestämmelser i direktivet...................................		265
	5.5.1 Finansiell utbildning av konsumenter .......................		265
	5.5.2 Pålitliga och flexibla marknader.................................		266
	5.5.3 Försenad betalning och utmätning............................		267
	5.5.4	Mekanismer för tvistlösning ......................................	270
6	Andra närliggande frågor om bostadskrediter...............		271
6.1	Inledning.................................................................................		271
6.2	Ökad öppenhet om bolåneräntan .........................................		271
	6.2.1	Finansinspektionens rapport .....................................	271
	6.2.2 Föreskrifter om öppenhet om bolåneräntan.............		273
	6.2.3 Utredningens överväganden och förslag...................		274
6.3	En individuellt anpassad amorteringsplan ............................		279
	6.3.1	Bakgrund .....................................................................	279
	6.3.2	Finansinspektionens rapport .....................................	282
	6.3.3 Kommande föreskrifter om amorteringskrav ...........		283
	6.3.4 Utredningens överväganden och förslag...................		284
7	Konsekvensanalys ....................................................		291
7.1	Konsekvensanalysens innehåll ..............................................		291
7.2	Allmänt om olika regleringsalternativ ..................................		292
7.3	Ekonomiska konsekvenser för företagen .............................		293
	7.3.1	Vilka företag berörs? ..................................................	293
	7.3.2 Kostnader för aktörer som kommer att omfattas
		av ett nytt tillståndskrav.............................................	294
	7.3.3 Kostnader för anpassning till de näringsrättsliga
		rörelsereglerna.............................................................	297

Innehåll		SOU 2015:40
	7.3.4 Kostnader för de tillkommande kraven i
	konsumentkreditlagen ...............................................	301
	7.3.5 Konsekvenserna för små företags
	konkurrensvillkor m.m. .............................................	310
7.4	Ekonomiska konsekvenser för det allmänna .......................	311
7.5	Samhällsekonomiska konsekvenser......................................	312
8	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................	313

	av bostadskrediter..................................................................	314
8.3	Övriga författningsförslag ....................................................	316
9	Författningskommentar .............................................	317

SOU 2015:40			Innehåll
9.9	Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen.........		353
9.10	Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:275) om viss
	verksamhet med konsumentkrediter ....................................		382
Bilagor
Bilaga 1		Kommittédirektiv 2014:13 .........................................	385
Bilaga 2		Europaparlamentets och rådets direktiv
		2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om
		konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet
		och om ändring av direktiven 2008/48/EG och
		2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 ....	399
Bilaga 3		Parallelluppställning över genomförandet av
		bolånedirektivet ..........................................................	451