sou 2015 40

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 6 februari 2014 att utse en särskild utre- dare att föreslå hur ett EU-direktiv om bolåneavtal ska genomföras i svensk rätt och att överväga vissa andra näraliggande frågor, bl.a. åtgärder för att öka konsumenternas insyn i hur bolåneräntan bestäms och för att främja en sund amorteringskultur.

Den 24 februari 2014 förordnades hovrättsrådet i Svea hovrätt Jonas Högström att vara särskild utredare.

Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 14 april 2014 kanslirådet vid Finansdepartementet Catarina Erséus, kansli- rådet vid Justitiedepartementet Henrik Holmberg, och departements- sekreteraren vid Finansdepartementet Johanna Nilsson. Samma dag förordnades som experter att biträda utredningen dåvarande juristen vid Konsumentverket, numera kronofogdeaspiranten Ulrika Edlund, ekonomen vid Riksbanken Robert Emanuelsson, chefsekonomen vid Villaägarnas Riksförbund Daniel Liljeberg, chefsjuristen i Svenska Bankföreningen Tomas Tetzell, hovrättsrådet i Svea hovrätt Mats Walberg och utvecklingsledaren vid Boverket Rolf Westerlund. Den 6 maj 2014 förordnades avdelningschefen vid Finansinspektionen Åsa Thalén som expert i utredningen. Genom beslut den 11 juni 2014 entledigades Johanna Nilsson och i hennes ställe förordnades ämnesrådet vid Finansdepartementet Malou Larsson Klevhill som sakkunnig.

Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 3 april 2014 hovrättsassessorn Hedvig Burman.

Utredningen har antagit namnet Bolåneutredningen (Ju 2014:04).

Sammanfattning

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

Bolånedirektivets syfte är att skapa bättre förutsättningar på den inre marknaden för bolån och samtidigt skapa ett högt konsument- skydd. Bolånedirektivet innehåller bestämmelser bl.a. om

–information i marknadsföring och information till konsumenten innan ett avtal ingås,

–hur erbjudanden om bolån ska vara utformade,

–att konsumenten ska ha rätt till en betänketid eller en ångerfrist,

–kreditprövning,

–rådgivning om bolån och

–lån i utländsk valuta.

Bolånedirektivet innehåller också krav på att kreditgivare och kredit- förmedlare av bolån ska godkännas och stå under övervakning av nationella myndigheter. Vidare ställer direktivet krav på kunskap och kompetens hos dem som hanterar bolån. Direktivet föreskriver också att ersättningar och provisioner inom företagen och mellan kreditgivare och kreditförmedlare inte får bestämmas på ett sätt som riskerar att skada konsumentens intressen. Bolånedirektivet innehåller också bestämmelser om fastighetsvärdering.

Utredningens förslag

Genomförande av bolånedirektivet

Utredningen föreslår en ny näringsrättslig lag om kreditgivare och kreditförmedlare av bolån. Lagen ska innehålla grundläggande krav på tillstånd för denna verksamhet, som ska gälla även för den som vill bedriva yrkesmässig verksamhet med rådgivning om bolån. Lagen föreslås också innehålla krav på kreditgivares och kredit- förmedlares verksamhet när det gäller bl.a. ersättningssystemen i företagen, kunskap och kompetens hos personal och ledning samt standarder för värdering av en bostad som ska ställas som säkerhet för ett lån. Företagen som ska omfattas av lagen kommer att stå

SOU 2015:40

Sammanfattning

under tillsyn av Finansinspektionen, som kommer att kunna in- gripa med sanktioner vid misskötsamhet.

För banker och andra kreditinstitut gäller redan krav på tillstånd och företagen står redan under Finansinspektionens tillsyn. Kredit- instituten kommer dock att vara skyldiga att tillämpa den nya lagens regler rörande ersättningssystem, kunskap och kompetens samt bostadsvärdering i sin verksamhet med bolån.

Utredningen föreslår vidare att ett antal nya bestämmelser om bolån införs i konsumentkreditlagen (2010:1846). Bestämmelserna kommer att gälla för all kreditgivning, och i vissa fall kreditförmed- ling, av bolån. Bestämmelserna avser bl.a. krav på marknadsföring och allmän information om bolån samt krav på förhandsinforma- tion i en särskild EU-standardiserad blankett. Dessutom finns sär- skilda krav på förhandsinformation vid kreditförmedling av bolån. Enligt de nya reglerna medges konsumenten även en rätt att få sju dagars betänketid innan ett erbjudande om ett bolån behöver accep- teras. Möjligheten för en kreditgivare att ställa upp som villkor att konsumenten måste köpa andra finansiella produkter för att kunna få ett erbjudande om ett bolån begränsas också. Vidare införs flera nya bestämmelser om rådgivning avseende bolån. Konsumenten ska alltid få information i förväg om den rådgivning som kan erbjudas, och under vilka förutsättningar den erbjuds, t.ex. när det gäller vilket produktutbud som råden utgår ifrån. Rådgivningen ska doku- menteras av kreditgivaren eller kreditförmedlaren. Bestämmelserna innebär ingen skyldighet för en näringsidkare att ge råd. Om inga råd lämnas ska konsumenten alltid bli upplyst om det.

Utredningen föreslår också nya bestämmelser om kreditpröv- ning vid bolånegivning. Den nya regleringen innebär i stora delar en kodifiering av de krav som redan följer av Finansinspektionens och Konsumentverkets allmänna råd om kreditprövning.

Utredningen föreslår vidare nya bestämmelser om bolån i ut- ländsk valuta. Vad som är ett sådant lån utgår från konsumentens förhållanden. Om konsumenten t.ex. har inkomst eller tillgångar i en annan valuta än den som lånet tas i, löper konsumenten risk att drabbas negativt om valutakurserna förändras. Konsumenten ska därför alltid få ett erbjudande om en försäkring eller något annat arrangemang som begränsar riskerna med valutakursförändringar. Konsumenten ska också få regelbundna varningar om att valuta- kursförändringar kan försämra konsumentens betalningsförmåga.

Sammanfattning

SOU 2015:40

När det gäller tillsyn innebär utredningens förslag att både Finans- inspektionen och Konsumentverket ska utöva tillsyn och kunna ingripa med sanktioner mot företag som bryter mot de nya bestäm- melserna i konsumentkreditlagen.

Ökad öppenhet om hur bolåneräntan bestäms och krav på individuella amorteringsplaner

De beskrivna förslagen bygger på bolånedirektivets reglering. Utred- ningen har också lämnat förslag som går utöver bolånedirektivets grundläggande konsumentskydd. I syfte att öka öppenheten om hur räntan bestäms föreslår utredningen bl.a. att konsumenten all- tid, i ett erbjudande om ett bolån, ska få information om olika faktorer som påverkat den ränta som erbjuds. Konsumenten ska också alltid få information om kreditgivarens genomsnittliga ränta under den föregående 12-månadersperioden och kreditgivarens egna kostnader för att finansiera bolånet. Om konsumenten fått ett erbjudande om ett paket av produkter, utöver bolånet, ska kredit- givaren ge information om hur detta påverkat räntan och vad de olika delarna i paketet kostar var och en för sig. Den föreslagna regleringen kommer att utgöra ett komplement till de föreskrifter som Finansinspektionen beslutat om i februari 2015 rörande publi- cering av uppgifter om genomsnittliga räntor på kreditgivarnas webbplatser.

I syfte att stimulera till en sundare amorteringskultur föreslår utredningen att en kreditgivare ska vara skyldig att diskutera amor- tering med konsumenten och presentera en individuellt anpassad amorteringsplan som ligger i konsumentens långsiktiga intresse. Diskussionen ska ske och planen läggas fram senast i samband med att kreditgivaren presenterar ett bindande bolåneerbjudande. Kon- sumenten ska även under bolåneavtalets löptid kunna begära att kreditgivaren presenterar en individuellt anpassad amorteringsplan för honom eller henne. Förslaget är tänkt att komplettera de före- skrifter om amorteringskrav på bolån som Finansinspektionen lagt fram förslag om i mars 2015.

SOU 2015:40

Sammanfattning

Utredningens överväganden

Genomförandet av bolånedirektivet

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma formen för genomförandet. Utredningen har haft som en given utgångspunkt att bolånedirektivet ska genomföras på ett sätt som gör att direktivets syfte och eftersträvade resultat ska upp- nås. I de fall utredningen haft möjlighet att välja mellan olika alter- nativ vid genomförandet, har utredningen strävat efter att ett högt konsumentskydd, avpassat efter svenska förhållanden, ska uppnås. Utredningen har också tagit hänsyn till svenska kreditgivares och kreditförmedlares intresse av att lika villkor ska gälla för alla närings- idkare och att en så likartad reglering som möjligt ska gälla för olika slags lån. Utredningen har vidare strävat efter att de berörda före- tagens merkostnader till följd av de nya reglerna ska bli så små som möjligt. Om företagens kostnader ökar finns risken att det i slut- ändan är konsumenten som drabbas, genom att företagen höjer sina priser.

Utredningen har utgått ifrån att den grundläggande systematiken i dagens lagreglering av kreditgivning till konsumenter ska bevaras. Som en följd av detta har utredningen föreslagit att samtliga bestämmelser som rör det enskilda bolåneavtalet och näringsidka- rens förpliktelser gentemot konsumenten införs i konsumentkredit- lagen och anpassas efter den lagens nuvarande utformning. I många fall har bolånedirektivets bestämmelser överensstämt med vad som redan gäller enligt svensk rätt och inga nya lagregler har då behövts.

När det gäller regler om tillstånd, tillsyn och ingripanden samt bestämmelser som rör de finansiella företagens inre organisation finns sådana i dag i olika näringsrättsliga lagar. Eftersom det inte finns någon näringsrättslig reglering som omfattar alla kreditgivare och kreditförmedlare som är verksamma på bolånemarknaden har det fordrats en ny lag för dessa företag, med undantag för företag som är kreditinstitut, för att genomföra bolånedirektivets krav i dessa delar.

Sammanfattning

SOU 2015:40

Ökad öppenhet om hur bolåneräntan bestäms och krav på individuella amorteringsplaner

Förslagen om förbättrad information kring ränte- och prissättning och en individuellt anpassad amorteringsplan har baserats på två rapporter som Finansinspektionen, på regeringens uppdrag, tagit fram. Utredningen har delat Finansinspektionens bedömning att dagens bolånemarknad i alltför hög utsträckning präglas av en bristande transparens. Enligt en vanligt förekommande uppfattning svarar bankernas publicerade listräntor inte alltid mot den ränta som faktiskt erbjuds. Det kan också vara svårt att förstå vilka faktorer som har påverkat den ränta som erbjuds. En större kun- skap hos konsumenterna om vilka faktorer som påverkar prissätt- ningen av bolån och paket av finansiella produkter kan leda till att konsumenterna lättare kan jämföra olika erbjudanden och fatta mer välgrundade beslut. Därmed förbättras också konsumentens möjlig- heter att förhandla med olika kreditgivare. Enligt utredningen fyller den föreslagna individualiserade informations- och förklarings- plikten en funktion utöver Finansinspektionens föreskrifter om att kreditgivare ska publicera uppgifter om sina faktiska räntor och om vilka faktorer som generellt påverkar räntesättningen. Utredning- ens förslag innebär att konsumenten får ett bättre kunskapsunder- lag som är särskilt avpassat till de individuella förhållandena.

Utredningen har också delat Finansinspektionens bedömning att en individuellt anpassad amorteringsplan kan främja en sund amorteringskultur och bli ett flexibelt verktyg för konsumenterna att bedöma effekterna av amortering på lång sikt. Detta gäller obero- ende av om det kommer att införas krav på viss amortering vid nya bolån i enlighet med de föreskrifter som Finansinspektionen pre- senterat förslag om i mars 2015.

Förslagets konsekvenser

Den nya regleringen av kreditgivare och kreditförmedlare, både i den nya näringsrättsliga lagen och i konsumentkreditlagen, ställer i vissa fall högre krav på näringsidkarna än i dag. För att leva upp till de tillkommande kraven måste näringsidkarna därför lägga ned arbete, och därmed kostnader. Detta gäller exempelvis de nya kraven på information till konsumenten, t.ex. genom det standardiserade

SOU 2015:40

Sammanfattning

EU-faktabladet, de nya informationskraven i samband med det bindande bolåneerbjudandet och i samband med rådgivning om bolån. I vissa fall innebär de nya bestämmelserna dock inte någon väsentlig skillnad jämfört med den praxis som tillämpas av kredit- givare och kreditförmedlare i dag. Det gäller t.ex. krav avseende kreditprövning och inhämtande av kreditupplysning.

Införandet av en ny näringsrättslig lag kommer att innebära kostnader för företag som inte är kreditinstitut, som måste söka tillstånd för verksamheten med bostadskrediter. Företagen kom- mer därmed också att få betala olika slags avgifter till Finansinspek- tionen.

Eftersom utredningens förslag i huvudsak är en följd av ett EU- direktiv, finns det ingen möjlighet att avstå från att genomföra en reglering som når upp till direktivets krav. Och det gäller oavsett om den nya regleringen leder till ökade kostnader för företagen. Förslagen som helhet syftar samtidigt till att fler konsumenter ska bli bättre informerade och därmed kunna göra bättre och mer aktiva val än i dag. I sin tur kan detta leda till en förbättrad kon- kurrens och bättre villkor för konsumenterna på bolånemarknaden. Sammantaget bör detta kunna få positiva effekter på samhälls- ekonomin i stort.

Ikraftträdande

Bestämmelser som genomför bolånedirektivets krav måste enligt direktivet vara tillämpliga senast den 21 mars 2016. Utredningen föreslår därför i huvudsak detta ikraftträdande för de föreslagna författningarna.

Summary

SOU 2015:40

The Mortgage Credit Directive

The purpose of the Mortgage Credit Directive is to create better conditions in the internal market for mortgages while establishing a high level of consumer protection. The Mortgage Credit Directive contains provisions on:

–information provided in marketing materials and information provided to the consumer before an agreement is entered into;

–the design of offers of credits related to residential immovable property;

–the consumer’s right to a period of reflection or a period of withdrawal;

–the assessment of creditworthiness;

–advice on credits related to residential immovable property; and

–loans in foreign currency.

The Mortgage Credit Directive also contains requirements to the effect that creditors and credit intermediaries providing mortgages must be approved and supervised by national authorities. In addition, the Directive lays down requirements for knowledge and competence on the part of those dealing with mortgages. The Directive also prescribes that remuneration and commissions within enterprises and between creditors and credit intermediaries must not be deter- mined in a manner that risks being detrimental to consumer interests. Further, the Directive contains provisions on property valuation.

The Inquiry’s proposals

Implementation of the Mortgage Credit Directive

The Inquiry proposes a new commercial law act on creditors and credit intermediaries offering residential mortgage loans. The act should contain basic requirements for authorisation for these activities, which will also apply to those offering mortgage advice on a professional basis. It is also proposed that the act contain requirements concerning the activities of creditors and credit inter- mediaries with regard to the enterprises’ remuneration systems, the

SOU 2015:40

Summary

knowledge and competence of staff and management, and standards for valuation of residential immovable property offered as security for a loan. The enterprises covered by the act will be subject to super- vision by Finansinspektionen (the Swedish Financial Supervisory Authority), which will have the power to impose sanctions in the event of negligence.

Authorisation is already a requirement for banks and other credit institutions, and these enterprises are already subject to supervision by Finansinspektionen. However, in their mortgage credit activities the credit institutions will be obliged to apply the rules in the new act concerning remuneration systems, knowledge and competence, and valuation of residential immovable property.

The Inquiry also proposes the introduction of a number of new provisions on credits related to residential immovable property in the Consumer Credit Act (2010:1846). These provisions will apply to all granting – and in some cases intermediation – of residential mortgage loans. They refer to requirements on marketing and general information about such loans and requirements on prior information to the consumer using a special standardised EU form. In addition there will be special requirements regarding prior infor- mation in connection with the intermediation of residential mortgage loans. The new rules will also give the consumer the right to a seven-day period of reflection before a mortgage offer has to be accepted. Limits will also be imposed on the possibility of a creditor making the offer of a residential mortgage loan conditional on the consumer buying other financial products. Several new provisions will be introduced on advice relating to mortgages. The consumer must always receive advance information on the advice that can be offered, and the conditions that apply, e.g. the product range that the advice refers to. The advice must be documented by the creditor or credit intermediary. The provisions will not require a business operator to give advice. If no advice is provided, the consumer must always be informed of this.

The Inquiry also proposes new provisions on the assessment of creditworthiness in connection with granting a residential mortgage loan. The new regulations are largely a codification of the require- ments that already follow from the general advice on creditworthi- ness assessment issued by Finansinspektionen and the Swedish Consumer Agency.

Summary

SOU 2015:40

Further, the Inquiry proposes new provisions on mortgage loans in foreign currencies. What constitutes such a loan depends on the consumer’s circumstances. If, for example, the consumer has income or assets in a currency other than the one in which the loan is taken out, the consumer risks being adversely affected if the exchange rate changes. The consumer must therefore always be offered insurance or some other arrangement to limit the exchange rate risk to which the consumer is exposed.

With regard to supervision, the Inquiry’s proposals will mean that both Finansinspektionen and the Swedish Consumer Agency will exercise supervision and be able to impose sanctions on enter- prises that violate the new provisions in the Consumer Credit Act.

Increased transparency about how the mortgage rate is set and requirement concerning individual amortisation plans

The proposals described build on the regulations in the Mortgage Credit Directive. The Inquiry has also presented proposals that go beyond the basic level of consumer protection provided in the Directive. In order to increase transparency about the way in which the mortgage rate is determined, the Inquiry proposes that when a consumer is offered a mortgage, the consumer should always receive information about various factors that have influenced the rate that is offered. The consumer must also always receive information about the creditor’s average mortgage rate over the preceding 12-month period and the creditor’s own costs for financing the loan. If the consumer has been offered a product package in addition to the mortgage, the creditor must provide information about how this has affected the mortgage rate and what each of the various parts of the package costs separately. The proposed regulations will supple- ment the regulations adopted by Finansinspektionen in February 2015 concerning publication of information about average mortgage rates on the creditors’ websites.

To encourage a healthier amortisation culture, the Inquiry pro- poses to require the creditor to discuss amortisation with the con- sumer and present an individually tailored amortisation plan that is in the consumer’s long-term interest. The discussion must be held and the plan presented no later than when the creditor presents a binding mortgage offer. During the term of validity of the mortgage

SOU 2015:40

Summary

agreement as well, the consumer will be entitled to demand that the creditor present an individually tailored amortisation plan for her or him. The proposal is intended to supplement the regulations on amortisation requirements that were proposed by Finansinspek- tionen in March 2015.

The Inquiry’s deliberations

Implementation of the Mortgage Credit Directive

An EU Directive is binding for the Member States as regards the results to be achieved, but leaves it up to the Member States to determine the form of implementation. The Inquiry has proceeded from the given assumption that the Mortgage Credit Directive must be implemented so as to achieve the purpose of the Directive and its intended results. In cases where the Inquiry has been able to choose between different alternatives for implementation, it has sought to ensure a high level of consumer protection, in line with Swedish conditions. The Inquiry has also taken account of the interest of Swedish creditors and credit intermediaries that equal conditions should apply to all business operators and that the regulations applying to different types of credit should be as similar as possible. In addition, the Inquiry has sought to minimise the additional costs the new rules will entail for the enterprises con- cerned. If the enterprises’ costs increase, there is a risk that it is ultimately consumers that will suffer, through the enterprises raising their prices.

The Inquiry has proceeded on the assumption that the system underlying the current statutory regulations on the granting of credit to consumers should be preserved. Consequently, the Inquiry has proposed that all provisions concerning the individual mortgage agreement and the obligations of the business operator towards the consumer be inserted into the Consumer Credit Act and formu- lated so as to fit the Act in its current form. In many cases the provisions of the Mortgage Credit Directive have agreed with Swedish law as it currently stands and no new statutory regulations have then been needed.

With regard to rules on authorisation, supervision and sanctions, and to provisions concerning the internal organisation of financial

Summary

SOU 2015:40

enterprises, these are currently found in various commercial law acts. As there is no commercial law regulation covering all creditors and credit intermediaries active in the mortgage market, a new act has been needed for these enterprises, with the exception of enter- prises that are credit institutions, in order to implement these aspects of the Mortgage Credit Directive.

Increased transparency about how the mortgage rate is set and requirement concerning individual amortisation plans

The proposals on better information about the way in which mortgage rates and prices are set and an individually tailored amortisation plan have been based on two reports produced by

Finansinspektionen on the Government’s instructions. The Inquiry shares Finansinspektionen’s opinion that the current mortgage market is far too much affected by a lack of transparency. Accord- ing to a common perception, the rates listed by the banks do not always correspond to the rate that is actually offered. As it can be difficult to understand which factors have influenced the rate that is offered, it is also difficult for the consumer to take well-founded decisions. If consumers know more about the factors that influence the pricing of residential mortgage loans and financial product packages, it may be easier for them to compare different offers and take more well-founded decisions. This will also put consumers in a better position to negotiate with different creditors. In the Inquiry’s view, the proposed individualised mandatory information and explanation fulfils a function that goes beyond the regulations adopted by Finansinspektionen concerning publication of infor- mation about average mortgage rates and on the factors gererally influencing the mortgage rate offered, as it gives the consumer a better knowledge base which is specially tailored to the individual circumstances.

The Inquiry also shares Finansinspektionen’s opinion that an individually tailored amortisation plan can promote a healthy amortisation culture and be a flexible instrument for consumers in assessing the effects of amortisation in the longer term. This applies regardless of whether or not amortisation requirements are intro- duced by regulations issued by Finansinspektionen.

SOU 2015:40

Summary

Consequences of the proposals

In some respects, the new regulations applying to creditors and credit intermediaries, both in the new commercial law act and in the Consumer Credit Act, will demand more of business operators than is currently the case. Living up to the additional requirements will entail extra work – and hence extra costs – for business operators. This is the case, for example, with the new requirements for information for consumers, e.g. through the standardised EU information sheet, the new information requirements in connection with the binding mortgage offer and in connection with mortgage advice. However, in certain cases the new provisions will not entail any significant change from the current practices followed by creditors and credit intermediaries. This is true, for example, of requirements concerning the assessment of creditworthiness and the obtaining of information from credit databases.

The introduction of a new commercial law act will entail costs for enterprises that are not credit institutions and that will have to apply for authorisation to engage in mortgage activities. These enterprises will then have to pay various fees to Finansinspektionen.

As the Inquiry’s proposals are mainly a consequence of an EU Directive, there is no possibility of refraining from implementing a regulation designed to meet the demands of the Directive. This is true regardless of whether the new regulations lead to increased costs for businesses. Having said that, the proposals as a whole aim to ensure that more consumers are better informed and therefore able to make better and more active choices than at present. This in turn can lead to improved competition and better conditions for consumers in the mortgage market. Overall this should have positive consequences for the economy as a whole.

Entry into force

The provisions implementing the requirements of the Mortgage Credit Directive must take effect by 21 March 2016, in accordance with the Directive. The Inquiry therefore proposes that in the main the proposed statutes enter into force on this date.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Utländska kreditgivare och kreditförmedlare

3 § Vad som krävs för att en utländsk kreditgivare eller en utländsk kreditförmedlare ska få bedriva verksamhet med bostadskrediter i Sverige följer av 2 kap. respektive 3 kap.

För verksamheten hos en utländsk kreditgivare gäller bestäm- melserna i 4 kap. och föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 §. För en utländsk kreditförmedlare gäller för verksam- heten bestämmelserna i 4 kap. 1 och 2 §§ samt föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 6 och 7.

För filialer till utländska kreditgivare och kreditförmedlare gäller också lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Vad som gäller för tillsyn och ingripanden mot utländska kredit- givare och kreditförmedlare följer av 5 kap. och 6 kap.

Rådgivning

4 § Bara kreditgivare och kreditförmedlare som utövar verksamhet enligt denna lag samt svenska eller utländska kreditinstitut som bedriver verksamhet enligt lagen (2004:297) om bank- och finan- sieringsrörelse får tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter till konsumenter.

Detta gäller inte för sådan rådgivning om bostadskrediter som tillhandahålls i enstaka fall i samband med annan yrkesmässig verk- samhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Definitioner av kreditgivare, kreditförmedling, konsument, bostadskredit och rådgivning

5 § Med kreditgivare, konsument, bostadskredit och rådgivning avses detsamma som i konsumentkreditlagen (2010:1846).

6 § Med kreditförmedling avses verksamhet som innebär att en annan näringsidkare än en kreditgivare mot ersättning

1.erbjuder ett kreditavtal,

2.bistår en konsument innan ett kreditavtal ingås, eller

3.ingår ett kreditavtal som ombud för kreditgivaren.

SOU 2015:40

Författningsförslag

Övriga definitioner

7 § I denna lag avses med

1. behörig myndighet: en utländsk myndighet eller annat ut- ländskt organ som har behörighet att besluta om tillstånd för eller registrering av utländska kreditförmedlare eller att utöva tillsyn över sådana förmedlare,

2. bolånedirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkrediter som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/20101,

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,

5. hemland: det land där en kreditförmedlare är upptagen i ett register över kreditförmedlare,

6.kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet, beräknat på det sätt som anges i 1 kap. 5 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

7.nära förbindelser: situationer där två företag står i följande förhållande till varandra;

– det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag

äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,

–det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan före- tagen eller

–båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad för- bindelse med en och samma juridiska person eller står i ett mot- svarande förhållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser föreligger även då ett företag står i följande förhållande till en fysisk person;

–den fysiska personen

a. äger minst 20 procent av kapitalet i företaget,

1 EUT L 60, 28.2.2014, s. 34 (Celex 32014L0017).

Författningsförslag

SOU 2015:40

b.disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i före- taget, eller

c.på annat sätt har sådant inflytande över företaget att perso- nens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhåll- ande till ett dotterföretag, eller

– det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och företaget.

8. utländsk kreditförmedlare: en fysisk eller juridisk person som är upptagen i ett register över kreditförmedlare i ett annat land inom EES.

2 kap. Förutsättningar för kreditgivare att driva verksamhet med bostadskrediter

Tillstånd för svenska kreditgivare

Tillståndsplikt

1 § För att driva verksamhet med kreditgivning av bostadskrediter till konsumenter krävs tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får ges endast till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening.

Förutsättningar för tillstånd

2 § Tillstånd till verksamhet med kreditgivning av bostadskrediter får ges bara om

1.företaget inte är i konkurs eller likvidation,

2.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning av betydelse för verksamheten,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kom- mer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt in- flytande över ledningen i företaget, och

5.den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt

SOU 2015:40

Författningsförslag

och erfarenhet för att delta i ledningen och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbin- delser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

3 § Vid bedömningen enligt 2 § 4 av om en innehavare är lämplig ska innehavarens anseende beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1.innehavaren kommer att motverka att företagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, eller

2.innehavet har samband med eller kan öka risken för

a)penningtvätt som avses i 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åt- gärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b)brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

4 § Företagets bolagsordning eller stadgar ska godkännas i samband med att det får tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag.

Ägarförändringar

5 § Bestämmelserna om ägarprövning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även för kreditgivare som driver verksamhet enligt denna lag.

Ändringar i bolagsordning eller stadgar

6 § En kreditgivare som beslutat att ändra sin bolagsordning eller sina stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag och andra författningar av betydelse för verksamheten samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av verksamheten.

Ett beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan det har godkänts.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Utländska kreditgivares verksamhet i Sverige

7 § Ett utländskt företag får ges tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag från filial i Sverige. Tillstånd ska ges, om

1.företaget har sitt säte i ett land inom EES och där driver en motsvarande verksamhet som regleras i denna lag,

2.företaget står under betryggande tillsyn av en behörig myn- dighet i det land där det har sitt säte och den myndigheten har tillåtit att företaget etablerar sig i Sverige, och

3.det finns skäl att anta att verksamheten här i landet kommer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet.

Svenska kreditgivares verksamhet utomlands

8 § Vill en svensk kreditgivare bedriva verksamhet med bostads- krediter genom att inrätta filial i ett annat land, ska kreditgivaren anmäla denna avsikt till Finansinspektionen.

Uppdragsavtal

9 § En svensk eller utländsk kreditgivare får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i denna verksamhet. Kreditgivaren ska anmäla sådana uppdragsavtal till Finansinspektionen.

Uppdrag åt någon annan att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för verksamheten får ges bara om företaget ansvarar för att

1.verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former och

2.uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på verksam- hetens internkontroll och Finansinspektionens möjligheter att över- vaka att företaget följer de regler som gäller för den.

Uppdrag som avser kreditförmedlingsverksamhet får inte ges till någon annan än en kreditförmedlare som förmedlar bostadskrediter enligt denna lag eller ett svenskt eller utländskt kreditinstitut som bedriver verksamhet enligt lagen (2004:297) om bank- och finansie- ringsrörelse.

SOU 2015:40

Författningsförslag

3 kap. Förutsättningar för kreditförmedlare att driva verksamhet med bostadskrediter

Tillstånd för svenska kreditförmedlare

Tillståndsplikt

1 § För att driva verksamhet med kreditförmedling av bostads- krediter till konsumenter krävs tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får ges till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekono- misk förening.

2 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för sådan kredit- förmedling som sker i enstaka fall i samband med annan yrkes- mässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Förutsättningar för tillstånd

3 § Tillstånd till verksamhet med kreditförmedling av bostads- krediter får ges bara om

1.företaget inte är i konkurs eller likvidation,

2.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning av betydelse för verksamheten,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kom- mer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget

5.den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift,

6.företaget har sitt huvudkontor i Sverige,

7.företaget omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som företaget kan åläggas på grund av fel eller försumlighet i verk- samheten.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbind- elser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Bedömningen av en innehavares lämplighet ska ske i enlighet med det som sägs i 2 kap. 3 §.

Bolagsordning, stadgar, ägarförändringar m.m.

4 § För kreditförmedlare ska 2 kap. 4–6 §§ också tillämpas.

Utländska kreditförmedlares verksamhet i Sverige

5 § En utländsk kreditförmedlare får utan tillstånd enligt denna lag utöva kreditförmedling av och ge råd om bostadskrediter i Sverige genom att antingen inrätta filial här eller genom att från sitt hem- land erbjuda och tillhandahålla tjänster. Verksamheten får påbörjas tidigast en månad efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i kreditförmedlarens hemland har tagit emot en under- rättelse om förmedlarens avsikt att utöva kreditförmedling i Sverige.

Finansinspektionen ska upplysa kreditförmedlaren om de be- stämmelser som gäller för verksamheten här. Om förmedlaren ska utöva verksamheten genom filial, ska sådana upplysningar lämnas innan verksamheten påbörjas.

Svenska kreditförmedlares verksamhet inom EES

6 § Vill en svensk kreditförmedlare inrätta filial för förmedling av och rådgivning om bostadskrediter eller annars erbjuda eller utöva verksamhet med att förmedla bostadskrediter och ge råd om bostads- krediter i ett annat land inom EES ska förmedlaren underrätta Finansinspektionen om sin avsikt innan verksamheten påbörjas.

Finansinspektionen ska inom en månad från det att underrättel- sen togs emot lämna över den till den behöriga myndigheten i det landet. Inspektionen ska samtidigt meddela kreditförmedlaren att en sådan underrättelse skett.

SOU 2015:40

Författningsförslag

Kreditförmedlaren får påbörja sin verksamhet i det andra landet tidigast en månad efter det att den behöriga myndigheten i det andra landet underrättats.

7 § Möjligheten att bedriva verksamhet i ett annat land enligt 6 § medför ingen rättighet för en kreditförmedlare att förmedla bostads- krediter från andra kreditgivare än kreditinstitut i ett land där endast kreditinstitut har tillstånd att ge bostadskrediter.

4 kap. Bestämmelser om verksamheten med bostadskrediter

Övergripande krav på verksamheten

1 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska i sin verksamhet med bostadskrediter tillvarata konsumentens intressen och handla hederligt, rättvist och professionellt. Verksamheten ska grunda sig på relevant information om konsumentens förhållanden och sär- skilda krav samt rimliga antaganden om de risker för konsumenten som kan komma att uppstå under kreditavtalets löptid.

Kunskap och kompetens

2 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska ha personal som har tillräcklig kunskap och kompetens för att sätta samman, erbjuda, bevilja eller förmedla bostadskreditavtal samt ge råd om bostads- krediter.

Om kreditgivaren eller kreditförmedlaren erbjuder andra finansi- ella produkter i samband med verksamheten med bostadskrediter ska den som erbjuder den andra finansiella produkten ha tillräcklig kunskap och kompetens avseende denna.

Ersättningssystem

3 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska ersätta personal som sätter samman, erbjuder, beviljar eller förmedlar bostadskreditavtal eller ger råd om bostadskrediter på ett sätt som inte negativt på- verkar skyldigheterna att ta tillvara konsumentens intressen i

Författningsförslag

SOU 2015:40

enlighet med 1 §. Detsamma ska i förekommande fall gälla för ersättningar från en kreditgivare till en kreditförmedlare.

4 § En kreditgivares ersättning till personal eller annan som på uppdrag av kreditgivaren utför eller ansvarar för kreditprövning av konsumenten får inte vara beroende av andelen beviljade låne- ansökningar. Kreditgivarens ersättningssystem ska vara uppbyggt så att intressekonflikter identifieras, förebyggs och hanteras samt vara utformat på ett sätt som främjar en sund och effektiv risk- hantering och motverkar ett överdrivet risktagande.

5 § En kreditgivares eller kreditförmedlares ersättning till personal som tillhandahåller rådgivning beträffande bostadskrediter till kon- sumenten får inte vara beroende av försäljningsmål.

6 § En kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem enligt 3–5 §§ ska vara utformat på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till företagets storlek och interna organisation samt verksamhetens art, omfattning och komplexitet.

Värdering av säkerheten för krediten

7 § En kreditgivare ska vid värdering av konsumentens bostad när denna ställs som säkerhet för en bostadskredit använda tillförlitliga och av kreditgivaren i förväg fastställda standarder.

Den som utför en värdering ska vara tillräckligt oberoende i förhållande till kreditbeslutsprocessen och ha den kunskap och kompetens som krävs för att fastställa ett tillförlitligt värde.

Värderingen ska dokumenteras och bevaras hos kreditgivaren.

Dokumentation

8 § En kreditgivares kreditbeslut ska dokumenteras så att besluts- underlaget redovisas och kreditärendets hantering kan följas.

9 § En kreditgivare ska dokumentera vilken typ av egendom som accepteras som säkerhet för en bostadskredit och vilka interna rikt- linjer kreditgivaren tillämpar vid sin utlåning.

SOU 2015:40

Författningsförslag

Tystnadsplikt

10 § Uppgifter hos en kreditgivare eller en kreditförmedlare om enskildas förhållanden får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser om att det som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysnings- ändamål.

5 kap. Registrering och tillsyn m.m.

Registreringsmyndighet

1 § Finansinspektionen ska föra ett register över kreditgivare och kreditförmedlare som har tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag.

Tillsynens omfattning

2 § Finansinspektionen har tillsyn över kreditgivare och kredit- förmedlare.

För kreditgivare och kreditförmedlare omfattar tillsynen att verksamheten drivs enligt

1.denna lag, i den utsträckning regleringen är tillämplig på före- tagets verksamhet,

2.andra författningar som reglerar verksamheten och

3.företagets bolagsordning eller stadgar.

För kreditgivare omfattar tillsynen också att verksamheten drivs i enlighet med de standarder som företaget antagit enligt 4 kap. 7 §.

För utländska kreditgivare eller kreditförmedlare omfattar till- synen dock inte företagets bolagsordning eller stadgar.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Upplysningar och undersökningar

3 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska lämna Finansinspek- tionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed samman- hängande omständigheter som inspektionen begär.

4 § Finansinspektionen får, när den anser att det är nödvändigt, genomföra en undersökning hos en kreditgivare, en kreditförmed- lare eller en utländsk kreditgivare eller kreditförmedlare som in- rättat filial här.

5 § Om en kreditgivare eller kreditförmedlare ingår i en koncern, ska de övriga företagen i koncernen lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över kredit- givaren eller kreditförmedlaren.

6 § Har ett företag fått i uppdrag av en kreditgivare att utföra ett visst arbete eller vissa funktioner, ska företaget lämna Finans- inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sam- manhängande omständigheter som inspektionen begär.

Finansinspektionen får genomföra undersökningar hos ett sådant företag, om det behövs för tillsynen över kreditgivaren.

Samarbete och utbyte av information

7 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med andra behöriga myndigheter i den ut- sträckning som följer av bolånedirektivet. Finansinspektionen får begära Europeiska bankmyndighetens bistånd i de fall som anges i artikel 34.2 femte stycket, 34.4 andra stycket b och artikel 37 i bolånedirektivet.

8 § Finansinspektionen ska inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från en annan behörig myndighet lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten ska kunna utöva sin tillsyn enligt bolånedirektivet.

SOU 2015:40

Författningsförslag

9 § Efter underrättelse till Finansinspektionen kan en behörig myn- dighet genomföra en undersökning hos en utländsk kreditförmed- lare som är registrerad i det landet och som har inrättat en filial här.

Avgifter till Finansinspektionen

10 § Svenska och utländska kreditgivare och kreditförmedlare som bedriver verksamhet enligt denna lag ska med årliga avgifter be- kosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag.

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansök- ningar om tillstånd, anmälningar och underrättelser enligt denna lag.

6 kap. Ingripanden

Ingripanden mot kreditgivare och svenska kreditförmedlare

Finansinspektionens ingripanden

1 § Om en kreditgivare eller kreditförmedlare åsidosätter sina skyl- digheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företag- ets verksamhet, bolagsordning, stadgar eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar verksamheten ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då förelägga kreditgivaren eller kredit- förmedlaren att vidta åtgärd inom viss tid, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om en kreditgivares eller kreditför- medlares överträdelse är allvarlig ska dennes tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditgivaren eller kreditförmedlaren gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot kreditgivaren eller kreditförmedlaren och dessa åtgärder be- döms tillräckliga.

Författningsförslag

SOU 2015:40

2 § Finansinspektionen ska återkalla en kreditgivares eller kredit- förmedlares tillstånd om kreditgivaren eller kreditförmedlaren

1.har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

2.har förklarat sig avstå från tillståndet,

3.under en sammanhängande tid av sex månader inte har be- drivit någon verksamhet som tillståndet avser,

4.inte längre uppfyller villkoren för tillstånd i 2 kap. 2 § 1 eller 3 kap. 3 § 1, 6 eller 7.

I fall som avses i första stycket 1, 3 och 4 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.

3 § Om någon som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör för en kreditgivare eller kreditförmedlare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 2 § 5 respektive 3 kap. 3 § 5 får tillståndet åter- kallas bara om Finansinspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är verk- ställande direktör.

I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen be- sluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får ha den ställningen. Inspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelse- ledamot eller verkställande direktör.

Det som sägs i första och andra styckena om verkställande direktör ska tillämpas även på en ställföreträdare eller ersättare för denne.

Gemensam handläggning av ärenden i vissa fall

4 § Om en kreditgivare eller kreditförmedlare har förklarat sig avstå från tillståndet enligt 2 § första stycket 2 och det samtidigt pågår ett ärende om ingripande mot kreditgivaren eller förmedla- ren, får Finansinspektionen, om det är till nytta för utredningen i ingripandeärendet, förena ärendena för gemensam handläggning. I ett sådant fall får Finansinspektionen, om det kan ske utan bety- dande olägenhet för den som ärendet gäller, avgöra frågan om in-

SOU 2015:40

Författningsförslag

gripande innan inspektionen avgör om tillståndet ska återkallas enligt 2 § första stycket 2.

Om det finns skäl för det, får Finansinspektionen besluta att ärendena inte längre ska handläggas gemensamt.

Ingripanden efter en underrättelse från en annan behörig myndighet

5 § Om en behörig myndighet i ett annat land underrättar Finans- inspektionen om att en kreditförmedlare har överträtt föreskrifter som gäller i det landet för förmedlarens verksamhet där eller att det annars finns skäl att anta att kreditförmedlaren bryter mot bestäm- melser som genomför bolånedirektivet, ska inspektionen vidta de åtgärder som anges i 1 och 2 §§, om det föreligger någon omstän- dighet som avses där.

Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Avveckling och förbud att fortsätta verksamheten

6 § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen besluta om hur avvecklingen av verksamheten ska ske.

Ett beslut om återkallelse av tillstånd får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

Sanktionsavgift

7 § Om en kreditgivare eller kreditförmedlare har meddelats beslut om anmärkning eller varning, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.

Avgiften tillfaller staten.

8 § Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av kreditgivarens eller kreditförmedlarens omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under det första verksamhetsåret eller

Författningsförslag

SOU 2015:40

om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

För ett företag som även driver annan verksamhet än den till- ståndspliktiga enligt denna lag ska omsättningen enligt första stycket avse endast verksamheten med bostadskrediter.

9 § När sanktionsavgiftens storlek beslutas, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

10 § Om ett företag inte lämnar de upplysningar som föreskrivits med stöd av 7 kap. 1 § 11 i tid, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om sanktionsavgift och förseningsavgift

11 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finans- inspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

12 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller förse- ningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 11 §.

13 § Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 11 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

14 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

SOU 2015:40

Författningsförslag

Ingripanden mot utländska kreditförmedlare

15 § Finansinspektionen får förelägga en utländsk kreditförmedlare som förmedlar bostadskrediter från en filial i Sverige att göra rätt- else om kreditförmedlaren överträder

–4 kap. 1 § eller 2 §,

–föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 6 och 7,

eller

–6 §, 12 a §, 12 b §, 13 b §, 48 b, 48 e §, 48 f § eller 48 i §§ konsumentkreditlagen (2010:1846).

Om kreditförmedlaren inte följer föreläggandet, ska Finans- inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmed- larens hemland.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda kredit- förmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myn- digheten i kreditförmedlarens hemland samt Europeiska kom- missionen.

16 § Om Finansinspektionen har skäl att anta att en utländsk kreditförmedlare åsidosätter sina skyldigheter enligt bestämmelser som genomför bolånedirektivet i andra fall än som avses i 15 §, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kredit- förmedlarens hemland.

Om den behöriga myndigheten i hemlandet underlåter att vidta åtgärder inom en månad från det att den fått en sådan under- rättelse, eller om kreditförmedlaren fortsätter att åsidosätta sina skyldigheter, trots att hemlandets behöriga myndighet vidtagit åt- gärder, och handlandet klart strider mot svenska konsumenters intressen eller en väl fungerande marknad, får Finansinspektionen förelägga kreditförmedlaren att göra rättelse eller förbjuda kredit- förmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan ett föreläggande eller förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland, Euro- peiska kommissionen och Europeiska bankmyndigheten.

Finansinspektionen får, i stället för att utfärda ett föreläggande eller ett förbud, hänskjuta ärendet till Europeiska bankmyndig- heten och begära bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Författningsförslag

SOU 2015:40

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

17 § Om någon bedriver verksamhet med kreditgivning, förmed- ling eller rådgivning i fråga om bostadskrediter utan att vara be- rättigad till det enligt denna lag, ska Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att upphöra med den.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verk- sam för företagets räkning.

18 § Om en utländsk kreditförmedlare som förmedlar bostads- krediter i Sverige antingen från filial eller genom att tillhandahålla tjänster från sitt hemland, inte längre är upptagen i det register som hemlandet för över kreditförmedlare, ska Finansinspektionen omedelbart förbjuda kreditförmedlaren att förmedla bostads- krediter i Sverige.

Vite

19 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.

7 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vilket innehåll en ansökan om tillstånd enligt denna lag ska ha,

2.de krav på insikt och erfarenhet som ska gälla för deltagande i ledningen av en kreditförmedlare enligt 3 kap. 3 § 5,

3.sådan försäkring för skadeståndsskyldighet som avses i 3 kap.

3 § 7,

4.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan om uppdragsavtal enligt 2 kap. 9 § och vad en kreditgivare i övrigt ska iaktta när det gäller sådana uppdrag,

SOU 2015:40

Författningsförslag

5.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan enligt 2 kap. 8 §eller en underrättelse enligt 3 kap. 6 §,

6.hur kravet i 4 kap. 1 § kan uppfyllas,

7.vilka närmare krav som kan ställas avseende kunskap och kompetens enligt 4 kap. 2 §,

8.en kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem enligt 4 kap. 3–6 §§,

9.vilka krav som kan ställas i fråga om standarder för värdering av säkerhet enligt 4 kap. 7 §, och vad en kreditgivare ska iaktta när det gäller dokumentation av värderingen,

10.vad som ska ingå i en kreditgivares dokumentation enligt 4 kap. 8 och 9 §§,

11.vilka upplysningar ett företag ska lämna till Finansinspek- tionen för dess tillsynsverksamhet enligt 5 kap. 3 och 5 §§, och

12.sådana avgifter som avses i 5 kap. 10 §.

8 kap. Överklagande

1 § Finansinspektionens beslut enligt 6 kap. 17 § andra stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får över- klagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, före-

läggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1.Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

2.Ett företag som bedrivit verksamhet med kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter före den 20 mars 2014 ska uppfylla kraven i 4 kap. 2 § senast den 21 mars 2017.

Vad som gäller om tystnads- plikt i verksamheten hos svenska kreditinstitut, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar, företag som med tillstånd driver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter, företag som med tillstånd driver verk- samhet enligt lagen (2016:000) om kreditgivare och kreditför- medlare av bostadskrediter och värdepappersbolag hindrar inte att uppgifter om lämnade kredi- ter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.

I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kreditinstitut som avses i 4 kap. 1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansierings-

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.2Förslag till

lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173)2 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 a §3 Vad som gäller om tystnads-

plikt i verksamheten hos svenska kreditinstitut, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar, företag som med tillstånd driver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter och värdepappersbolag hindrar inte att uppgifter om lämnade kredi- ter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.

I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kreditinstitut som avses i 4 kap. 1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansierings-

2Lagen omtryckt 1981:737.

3Senaste lydelse 2014:281.

SOU 2015:40 Författningsförslag


rörelse,	utländska	företag som		rörelse, utländska		företag		som
avses i 3 kap. 26 och 27 §§ lagen				avses i 3 kap. 26 och 27 §§ lagen
(2010:751) om betaltjänster, ut-				(2010:751) om betaltjänster, ut-
ländska	företag	som	avses i	ländska	företag	som	avses		i
3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755)				3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755)
om elektroniska pengar, utländ-				om elektroniska pengar, utländ-
ska företag som avses i 4 kap. 1				ska företag som avses i 4 kap. 1
och 4 §§ lagen (2007:528) om				och 4 §§ lagen (2007:528) om
värdepappersmarknaden			samt	värdepappersmarknaden, utländ-
utländska företag som avses i 2 §				ska företag som avses i 2 § lagen
lagen (2014:275) om viss verk-				(2014:275) om viss verksamhet
samhet med konsumentkrediter.				med konsumentkrediter				samt
				utländska	företag	som	avses		i
				1 kap. 3 § lagen (2016:000) om

kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

Bestämmelser om användningen av uppgifter om betalnings- försummelser och kreditmissbruk finns även i 7 §.

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.3Förslag till

lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §4

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1.för kreditinstitut 4 kap. 1, 2 och 4–6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.för värdepappersföretag 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3.för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansie- ringsrörelse,

4.för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

5.för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,

6.för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

7. för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap. 6–7, 10 och 11 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

8.för utgivare av elektroniska pengar 3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

9.för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

10.för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2005:405)

om försäkringsförmedling,

11. för företag som tillhandahåller betaltjänster 3 kap. 26 och 27 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster,

4 Senaste lydelse 2014:280.

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.4Förslag till

lag om ändring i lagen (1996:1006)

om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1996:1006) om anmälnings- plikt avseende viss finansiell verksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §5

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valuta- växling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet ska anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver

inte göras av
1. företag som avses i 1 kap.			1. företag som avses i 1 kap.
2 § 1–3, 6, 17	och 20	lagen	2 § 1–3, 6, 17, 20 och 21 lagen
(2009:62) om	åtgärder	mot	(2009:62) om åtgärder mot
penningtvätt och finansiering av			penningtvätt och finansiering av
terrorism, och			terrorism, och

2. fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsför- medling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

Finansinspektionen ska föra register över personer som har gjort anmälan enligt första stycket.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 8–10 §§ att upphöra med verk- samheten har vunnit laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmälningspliktig verksamhet eller om det på något annat sätt framgår att verksamheten har upphört.

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

5 Senaste lydelse 2014:279.

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.6Förslag till

lag om ändring i lagen (2005:59)

om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 och 4 §§ lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §6

I rimlig tid innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge informa- tion om

1.sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefon- nummer eller sin e-postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffande en mellanman som närings- idkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till närings- idkaren,

2.ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egenskaper,

4.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värde- utvecklingen och avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen,

7.sättet för betalning och för fullgörande,

8.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid ut- övande av ångerrätten,

9.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10.den tid under vilken erbjudandet gäller,

6 Senaste lydelse 2014:14.

SOU 2015:40

Författningsförslag

11.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt återkommande finansiell tjänst,

12.vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller en-

sidigt,

13.vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14.avtalsvillkor om vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15.på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhanda- hålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtalstiden,

16.hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjlig- heter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17.vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som

finns.

Informationen ska ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren ska ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett avtal ingås ska näringsidkaren också till- handahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och	avtals-	Informationen och	avtals-
villkoren ska ges i en handling		villkoren ska ges i en handling
eller i någon annan läsbar och		eller i någon annan läsbar och
varaktig form som är tillgänglig		varaktig form som är tillgänglig
för konsumenten. Om	avtalet	för konsumenten. Om	avtalet
ska ingås genom ett medel för		avser annat än bostadskredit och
distanskommunikation som inte		ska ingås genom ett medel för
tillåter att informationen och		distanskommunikation som inte
avtalsvillkoren ges i sådan form		tillåter att informationen och
före avtalsslutet, ska närings-		avtalsvillkoren ges i sådan form
idkaren ge konsumenten infor-		före avtalsslutet, ska närings-
mationen i denna form snarast		idkaren ge konsumenten infor-
efter det att avtalet har ingåtts.		mationen i denna form snarast
		efter det att avtalet har ingåtts.

Om avtalet avser en betaltjänst enligt lagen (2010:751) om betaltjänster gäller inte första stycket 1–4, 11, 12 och 14–16.

Författningsförslag SOU 2015:40

				4 §
Vid		telefonförsäljning		skall	Vid	telefonförsäljning			ska
näringsidkaren i början av varje					näringsidkaren i början av varje
samtal ge konsumenten infor-					samtal ge konsumenten infor-
mation om sin identitet och					mation om sin identitet och
namnet på den person som är i					namnet på den person som är i
kontakt med konsumenten och					kontakt med konsumenten och
dennes relation till näringsidka-					dennes relation till näringsidka-
ren. Näringsidkaren skall då också					ren. Näringsidkaren ska då också
informera			om samtalets	syfte.	informera		om samtalets	syfte.
Om konsumenten uttryckligen					Om konsumenten uttryckligen
samtycker till det, behöver när-					samtycker till det, behöver när-
ingsidkaren inte ge all den infor-					ingsidkaren inte ge all den infor-
mation som anges i 3 § första					mation som anges i 3 § första
stycket utan endast information					stycket utan endast information
enligt		3 §	första stycket 3–6, 8		enligt 3 § första stycket 3–6, 8
och	15.		Näringsidkaren	skall	och 15. Näringsidkaren ska dock
dock upplysa konsumenten om					upplysa	konsumenten om			att
att ytterligare information finns					ytterligare		information	finns
tillgänglig på begäran samt ange					tillgänglig på begäran samt ange
vad	denna information			avser.	vad denna		information	avser.
Det som sägs i 3 § andra stycket					Det som sägs i 3 § andra stycket
gäller också vid telefonförsäljning.					gäller också vid telefonförsäljning.
Snarast efter det att avtalet					Snarast efter det att avtalet
har	ingåtts skall näringsidkaren				har ingåtts ska näringsidkaren ge
ge konsumenten all den infor-					konsumenten all den infor-
mation som avses i 3 § första					mation som avses i 3 § första
stycket och samtliga avtalsvillkor					stycket och samtliga avtalsvillkor
i en handling eller i någon annan					i en handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form som är					läsbar och varaktig form som är
tillgänglig för konsumenten.					tillgänglig för konsumenten.
					Vid	telefonförsäljning		av	en
					kredit tillämpas bestämmelserna i
					första och andra stycket i den ut-
					sträckning och på det sätt som
					anges i	10	och 10 a §§	konsu-
					mentkreditlagen (2010:1846).

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

SOU 2015:40

Författningsförslag

1.7Förslag till

lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 4, 5 och 12 §§ samt 3 kap. 7 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §7

Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1.bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.livförsäkringsrörelse,

3.verksamhet av det slag som beskrivs i 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

4.verksamhet som kräver anmälan till eller ansökan hos Finans- inspektionen enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avse- ende viss finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlånings- verksamhet,

5.försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäk- ringsförmedling, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäk- ring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,

6.verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

7.fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappers- fonder,

8.verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registre- ring enligt fastighetsmäklarlagen (2011:666),

9.verksamhet för kasinospel enligt kasinolagen (1999:355),

10.verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag,

11.yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster men som inte omfattas av 10,

7 Senaste lydelse 2014:278.

Författningsförslag

SOU 2015:40

12.yrkesmässig verksamhet som består i att lämna råd i avsikt att påverka storleken på en skatt eller avgift (skatterådgivare),

13.yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

14.yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 13, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

15.yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14,

16.yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten avser försäljning mot kontant betalning som uppgår minst till ett belopp som motsvarar 15 000 euro,

17.verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster enligt lagen (2010:751) om betaltjänster,

18.verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut,


19. förvaltning		av alternativa		19. förvaltning		av alternativa
investeringsfonder		enligt	lagen	investeringsfonder		enligt	lagen
(2013:561) om förvaltare av alter-				(2013:561) om förvaltare av alter-
nativa investeringsfonder, eller				nativa investeringsfonder,
20. verksamhet		med konsu-		20. verksamhet		med konsu-
mentkrediter	enligt		lagen	mentkrediter	enligt		lagen
(2014:275) om viss verksamhet				(2014:275) om viss verksamhet
med konsumentkrediter.				med konsumentkrediter, eller
				21. verksamhet		med	kredit-
				givning, kreditförmedling och råd-
				givning i fråga om bostadskrediter
				enligt lagen (2016:000) om kredit-

givare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

SOU 2015:40 Författningsförslag

			4 § 8
I fråga om verksamheter som				I fråga om verksamheter som
avses i 2 § 1–7, 17, 19 och 20				avses i 2 § 1–7, 17 och 19–21
gäller lagen även filialer i Sverige				gäller lagen även filialer i Sverige
till utländska juridiska personer				till utländska juridiska personer
med huvudkontor i utlandet.				med huvudkontor i utlandet.
			2 kap.
			4 §9
Med utomstående i 3 § tredje stycket avses
1. fysiska eller juridiska per-				1. fysiska eller juridiska per-
soner	med	verksamhet	som	soner	med	verksamhet	som
anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17,				anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17,
19 och 20, godkända eller aukto-				och 19–21, godkända eller aukto-
riserade revisorer och advokater				riserade revisorer och advokater
med hemvist inom EES, som				med hemvist inom EES, som
har tillstånd eller är registrerade				har tillstånd eller är registrerade
i ett särskilt yrkesregister, eller				i ett särskilt yrkesregister, eller
2. fysiska eller juridiska per-				2. fysiska eller juridiska per-
soner	med	verksamhet	som	soner	med	verksamhet	som
anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17,				anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17
19 och 20, godkända eller aukto-				och 19–21, godkända eller aukto-
riserade revisorer och advokater				riserade revisorer och advokater
med hemvist utanför EES, som				med hemvist utanför EES, som
har tillstånd eller är registrerade				har tillstånd eller är registrerade
i ett särskilt yrkesregister, om				i ett särskilt yrkesregister, om
de tillämpar bestämmelser rör-				de tillämpar bestämmelser rör-
ande kundkännedom och bevar-				ande kundkännedom och bevar-
ande av handlingar som mot-				ande av handlingar som mot-
svarar kraven i Europaparla-				svarar kraven i Europaparla-
mentets och		rådets direktiv		mentets och		rådets direktiv
2005/60/EG av den 26 oktober				2005/60/EG av den 26 oktober
2005 om åtgärder för att för-				2005 om åtgärder för att för-
hindra att det finansiella syste-				hindra att det finansiella syste-
met	används	för penningtvätt		met	används	för penningtvätt

8Senaste lydelse 2014:795.

9Senaste lydelse 2014:795.

Författningsförslag

SOU 2015:40

och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

och finansiering av terrorism10 och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

5 §11

Bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ gäller

inte för
1. svenska myndigheter,
2. verksamhetsutövare som	2. verksamhetsutövare som
anges i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20,	anges i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–21,
och som har hemvist	och som har hemvist

a)inom EES,

b)i en stat utanför EES om staten har bestämmelser om åtgär- der mot penningtvätt som motsvarar dem som föreskrivs i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism(3) och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs,

3. företag inom EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamen- tets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG12,

4. företag utanför EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till motsvarande handel och omfattas av motsvarande informations- skyldighet som företag under 3,

5. livförsäkringar, om den årliga premien uppgår till ett belopp motsvarande högst 1 000 euro eller engångspremien uppgår till ett belopp motsvarande högst 2 500 euro,

6. pensionsförsäkringar enligt 58 kap. 4–16 §§ inkomstskatte- lagen (1999:1229) som inte får återköpas,

10EUT L 309, 25.11.2005, s. 15 (Celex 32005L0060).

11Senaste lydelse 2014:795.

12EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039).

SOU 2015:40

Författningsförslag

7.pensionsavtal och pensionsrätter för anställda eller i den för- säkrades förvärvsverksamhet, om inbetalning sker i form av avdrag på lön och överlåtelse av rättigheter inte är tillåten,

8.elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar

a) om det penningvärde som kan lagras på ett elektroniskt medium som inte kan laddas uppgår till högst 250 euro, eller

b) när det gäller elektroniska medier som kan laddas, det penning- värde som omsätts under ett kalenderår inte överstiger 2 500 euro och högst 1 000 euro kan lösas in under samma period, eller

9.när det gäller verkliga huvudmän bakom gemensamma kon- ton som förvaltas av advokater eller andra oberoende jurister som har hemvist

a) inom EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran, eller

b) i en stat utanför EES, om uppgifter om de verkliga huvud- männens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran och advokaten eller den oberoende juristen omfattas av skyldigheter som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamen- tets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa skyldigheter uppfylls.

12 §13

Verksamhetsutövare som av-	Verksamhetsutövare som av-
ses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20	ses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–21
ska tillämpa bestämmelserna om	ska tillämpa bestämmelserna om
kundkännedom och bevarande	kundkännedom och bevarande
av handlingar enligt 2 kap. även	av handlingar enligt 2 kap. även
för sina filialer och majoritets-	för sina filialer och majoritets-
ägda dotterföretag med hemvist	ägda dotterföretag med hemvist
utanför EES, om inte hemvist-	utanför EES, om inte hemvist-
landets lag hindrar detta.	landets lag hindrar detta.

En verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att effektivt hantera risken för penningtvätt och finansiering av terrorism om

13 Senaste lydelse 2014:795.

Författningsförslag

SOU 2015:40

bestämmelserna som anges i första stycket inte kan tillämpas samt skriftligen underrätta Finansinspektionen om detta.

	3 kap.
	7 §14
En verksamhetsutövare som		En verksamhetsutövare som
avses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20		avses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–21
ska ha ett system för att snabbt		ska ha ett system för att snabbt
och fullständigt	kunna lämna	och fullständigt	kunna lämna
upplysningar om	huruvida de	upplysningar om	huruvida de
under de senaste fem åren har		under de senaste fem åren har
haft en affärsförbindelse med en		haft en affärsförbindelse med en
viss person och, om så skulle		viss person och, om så skulle
vara fallet, om förbindelsens art.		vara fallet, om förbindelsens art.

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

14 Senaste lydelse 2014:795.

SOU 2015:40

Författningsförslag

1.8Förslag till

lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 5 § offentlighets- och sekretess- lagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 kap.

5 §15

Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende hos en statlig myndighet om innehav av

1.aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappers- bolag, fondbolag eller försäkringsaktiebolag,

2.andelar i medlemsbank eller kreditmarknadsförening, eller

3. aktier eller andelar i börs,			3. aktier eller andelar i börs,
clearingorganisation,		central	clearingorganisation,			central
värdepappersförvarare, betalnings-			värdepappersförvarare, betalnings-
institut, institut för elektroniska			institut, institut för elektroniska
pengar eller företag som driver			pengar, företag som driver verk-
verksamhet	enligt	lagen	samhet	enligt lagen		(2014:275)
(2014:275) om viss verksamhet			om viss verksamhet med konsu-
med konsumentkrediter.			mentkrediter, eller företag				som
			driver	verksamhet	enligt		lagen
			(2016:000) om kreditgivare och
			kreditförmedlare		av	bostads-
			krediter.

Sekretessen gäller inte beslut av myndigheten och inte heller för uppgift från en annan myndighet om uppgiften inte är sekretess- reglerad där.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 21 mars 2016.

15 Senaste lydelse 2014:277.

Författningsförslag

SOU 2015:40

1.9Förslag till

lag om ändring i konsumentkreditlagen (2010:1846)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (2010:1846) dels att 2, 4, 6–8, 10, 13, 17, 19, 32, 33, 36, 48 §§ ska ha följande

lydelse

dels att det i lagen ska införas nya paragrafer, 7 a, 7 b, 9 a, 10 a, 12 a–12 c, 13 a–13 d, 20 a, 20 b, 48 a–48 i §§ samt närmast före 7 b, 13 a, 20 a och 48 c §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

I lagen avses med

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ur- sprungliga kreditgivarens fordran,

kreditavtal: ett avtal om lån, kontokredit, betalningsanstånd eller liknande,

kontokredit: ett kreditavtal som innebär en fortlöpande rätt att utnyttja ett kreditutrymme,

kreditköp: ett köp av en vara eller tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av

–säljaren, eller

–annan kreditgivare, om det görs på grund av en överens- kommelse mellan denne och säljaren eller om varan eller tjänsten anges i kreditavtalet,

kontantpris: det pris till vilket en vara eller tjänst vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,

kreditkostnad: det samman- lagda beloppet av räntor, av- gifter och andra kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, dock med undantag för notariatsavgifter,

kreditkostnad: det samman- lagda beloppet av räntor, av- gifter och andra kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, inklusive nödvändiga kostnader för värde-

SOU 2015:40

Författningsförslag

ring, dock med undantag för notariatsavgifter,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden, kreditränta: räntekostnaden per år för den vid varje tid obetalda

delen av skulden angiven som en ränta,

effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräk- nad på kreditbeloppet, i förekommande fall med hänsyn tagen till att delbetalningar ska göras under den löpande kredittiden.

bostadskredit:

–en kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller lik- nande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller

–en kredit som konsumenten tar i syfte att förvärva eller be- hålla äganderätt till fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller lik- nande rätt eller en befintlig eller planerad byggnad, utom i de fall det handlar om en överbrygg- ningskredit.

utländsk valuta: en annan valuta än valutan i det land inom EES där konsumenten är bosatt eller den valuta i vilken konsu- menten erhåller sin inkomst eller innehar de tillgångar som ska an- vändas som betalning av krediten.

rådgivning: personliga rekom- mendationer avseende bostads- kreditavtal, som inte bara utgör beviljandet av en kredit eller kreditförmedling.

Författningsförslag SOU 2015:40

4 §

För en annan räntefri kredit än kontokredit som inte är för- bunden med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information i 7–10 §§, om kreditprövning i 12 och 13 §§, om dokumentation av kreditavtalet i 14 §, om ångerrätt i 21–25 §§, om underrättelse vid en överlåtelse i 28 § andra stycket eller om uppsägning av kredit- avtal med obestämd löptid i 37 §.

För en räntefri kontokredit som inte är förbunden med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information i 7–10 §§ och 14 § andra och tredje styckena, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om upp- sägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information vid marknadsföring i 7 § andra stycket 4–6 och tredje stycket, om infor- mation i kreditavtalet i 14 § andra stycket, om ångerrätt i 21–25 §§, om betalning av skulden i förtid i 32–36 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en kredit som är förenad	För en bostadskredit gäller
med panträtt i fast egendom,	inte bestämmelserna om betal-
tomträtt eller bostadsrätt eller	ningsplan i 16 §, om ångerrätt i
liknande rätt eller som är förenad	21–25 §§ eller om uppsägning av
med motsvarande rätt i byggnad	kreditavtal med obestämd löptid
som inte hör till fastighet gäller	i 37 §.
inte bestämmelserna om betal-
ningsplan i 16 §, om ångerrätt i
21–25 §§ eller om uppsägning av
kreditavtal med obestämd löptid
i 37 §.

För en kredit som lämnas av ett kreditinstitut eller värde- pappersbolag för finansiering av ett avtal med institutet eller bolaget om köp av finansiella instrument gäller inte bestämmel- serna om information i 8–10 §§ och 14 § andra och tredje styckena eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

SOU 2015:40 Författningsförslag

6 §

Näringsidkaren ska i sitt för-	Näringsidkaren ska i sitt för-
hållande till konsumenten iaktta	hållande till konsumenten iaktta
god kreditgivningssed. Närings-	god kreditgivningssed. Närings-
idkaren ska därvid ta till vara	idkaren ska därvid ta till vara
konsumentens intressen med	konsumentens intressen med
tillbörlig omsorg och ge de för-	tillbörlig omsorg och ge de för-
klaringar som konsumenten be-	klaringar som konsumenten be-
höver.	höver. Den information som när-
	ingsidkaren är skyldig att lämna
	enligt denna lag ska lämnas utan
	kostnad för konsumenten.

7 §

Näringsidkaren ska vid marknadsföring av kreditavtal, med angivande av ett representativt exempel, lämna information om den effektiva räntan för krediten.

Om någon annan räntesats eller sifferuppgift än den effektiva räntan anges i marknadsföringen, ska näringsidkaren dessutom, med angivande av ett representativt exempel, lämna information om

1.krediträntan, med angivande av om den är bunden eller rörlig,

2.avgifter och andra kostnader som utgör en del av kredit- kostnaden,

3.kreditbeloppet,

4.kreditavtalets löptid,

5. det sammanlagda belopp	5. det sammanlagda belopp
som ska betalas av konsumenten	som ska betalas av konsumenten,
och storleken på avbetalningar,	antalet avbetalningar och storle-
och	ken på avbetalningarna, och

6. kontantpriset och den kontantinsats som krävs vid kreditköp. Om konsumenten är skyldig att ingå ett avtal om en kom- pletterande tjänst till kreditavtalet, och kostnaderna för tjänsten inte kan fastställas i förväg, ska skyldigheten anges i marknads-

föringen i anslutning till informationen om den effektiva räntan.

Informationen ska lämnas på	Informationen ska lämnas på
ett klart, kortfattat och fram-	ett klart, kortfattat och fram-
trädande sätt.	trädande sätt. Den effektiva räntan
	ska anges i marknadsföringen på

SOU 2015:40

Författningsförslag

gifter om

1.uppgiftslämnarens namn, organisationsnummer och adress,

2.i förekommande fall de ändamål som krediten får använ- das för,

3.vilka säkerheter som kan komma att krävas för ingående av kreditavtalet,

4.kreditavtalets möjliga löp-

tid,

5.vilken typ av ränta som kan erbjudas med angivande av om räntan är rörlig eller bunden, och om den är bunden, vilka olika räntebindningstider som kan er- bjudas jämte en kort beskrivning av vad som kännetecknar rörlig respektive bunden ränta med olika bindningstider och vad detta inne- bär för konsumenten,

6.i vilken valuta som bostads- krediten kan erbjudas och, i före- kommande fall en förklaring av vad det innebär för konsumenten att ta ett lån i utländsk valuta,

7.det sammanlagda kredit- beloppet, kreditkostnden, det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och den effektiva räntan, med angivande av representativa exempel,

8.eventuella andra kostnader, som inte ingår i kreditkostnaden, som ska betalas i samband med ett kreditavtal,

9.olika alternativ för åter- betalning av krediten till kredit- givaren med angivande av amor-

SOU 2015:40

Författningsförslag

8 §

Näringsidkaren ska i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ge konsumenten information om

1.vilket slags kredit det rör sig om,

2.kreditgivarens och kreditförmedlarens namn, organisations- nummer och adress,

3.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

4.kreditavtalets löptid,

5.varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

6.krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referensindex eller referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor för ändring av krediträntan,

7.den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsu- menten,

8.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika krediträntor; om en betalning inte avräknas utan sparas eller investeras för konsumentens räkning, ska det anges,

9.avgifter med anledning av kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,

10.notariatsavgifter,

11.skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet,

12.dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som ska betalas när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

13.påföljder vid dröjsmål med betalning,

14.begärda säkerheter,

15.förekomst eller avsaknad av ångerrätt,

16.konsumentens rätt till förtidsbetalning samt kreditgivarens rätt till ränteskillnadsersättning och hur denna ersättning ska be- räknas,

17.konsumentens rätt att få information om att en kredit inte beviljats,

18.konsumentens rätt att få ett utkast till ett kreditavtal, och

19.den tid under vilken erbjudandet gäller.

Informationen ska ges i formuläret ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. Formuläret ska tillhandahållas kon- sumenten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form

Författningsförslag

SOU 2015:40

som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Informationen i formuläret ska begränsas till det som anges i första stycket.

Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan kostnad ge honom eller henne ett utkast till ett kreditavtal.

Om det är fråga om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostads- rätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastig- het, behöver näringsidkaren bara ge den information som anges i 7 § första stycket och andra stycket 1–4. Informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten.

9 a §

I fråga om en bostadskredit ska näringsidkaren i stället för vad som anges i 8 och 9 §§ ge konsumenten anpassad informa- tion om krediten genom att över- lämna ett standardiserat EU- faktablad. Det standardiserade EU-faktabladet ska tillhanda- hållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten. Det ska överlämnas i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås och utan onödigt dröjsmål efter det att konsumenten lämnat uppgifter

SOU 2015:40

Författningsförslag

om sina önskemål och behov samt de uppgifter om sin ekonomiska situation som behövs för att kredit- givaren ska kunna göra en kredit- prövning av konsumenten.

Om ett standardiserat EU- faktablad lämnats före ett bin- dande erbjudande, ska ett nytt faktablad lämnas tillsammans med det bindande erbjudandet om erbjudandets egenskaper skiljer sig från uppgifterna i det tidigare lämnade faktabladet.

					10 §16
Vid	telefonförsäljning av				en	Vid telefonförsäljning		av en
kredit tillämpas i stället för 8 §						annan kredit än en bostadskredit
första	stycket och 9 § första					tillämpas i stället för 8 § första
stycket	det		som	föreskrivs	i	stycket och 9 § första stycket
3 kap.	4 §	första		stycket lagen		det som föreskrivs i 3 kap. 4 §
(2005:59)		om distansavtal och				första stycket	lagen (2005:59)
avtal utanför affärslokaler. Den						om distansavtal och avtal utan-
beskrivning			av den finansiella			för affärslokaler. Den beskriv-
tjänstens huvudsakliga egenska-						ning av den finansiella tjänstens
per som ska ges enligt det stycket						huvudsakliga	egenskaper	som
ska innehålla information om						ska ges enligt det stycket ska
						innehålla information om

1.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,

2.kreditavtalets löptid,

3.varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

4.krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referensindex eller referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor för ändring av krediträntan,

5.den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsu- menten, och

16 Senaste lydelse 2014:17.

Författningsförslag

SOU 2015:40

6. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika krediträntor.

Om det är fråga om en kredit som avses i 9 §, ska beskrivningen innehålla information om kreditbeloppet, krediträntan med villkor för den och angivande av referensindex eller referensräntor samt den effektiva räntan med angivande av ett representativt exempel. Om avtalet innebär att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela den utestående krediten, ska också det anges.

10 a §

Vid telefonförsäljning av en bostadskredit gäller, utöver den informationsskyldighet som följer av 9 a § första stycket, det som föreskrivs i 3 kap. 4 § första stycket lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Den beskrivning av den finansi- ella tjänstens huvudsakliga egen- skaper som ska ges enligt det stycket ska minst innehålla de uppgifter som avses i det i 9 a § angivna standardiserade EU- faktabladets del A, avsnitten 3–6.

12 a §

Vid kreditprövningen avse- ende en bostadskredit ska de upp- gifter som är nödvändiga för att bedöma konsumentens möjlig- heter att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet kontrolleras på ett lämpligt sätt.

Uppgifter om hur kreditpröv- ningen gått till och vilka uppgifter som inhämtats ska dokumenteras och bevaras av kreditgivaren.

SOU 2015:40

Författningsförslag

12 b §

Näringsidkare som erbjuder bostadskrediter ska på ett tydligt sätt informera konsumenten om vilka uppgifter som konsumenten behöver lämna för att en kredit- prövning ska kunna genomföras och vilka uppgifter som kommer att inhämtas från en extern data- bas. Näringsidkaren ska infor- mera konsumenten om att under- låtenhet att lämna uppgifter kan leda till att krediten inte beviljas.

12 c §

Vid kreditprövningen avse- ende en bostadskredit får bedöm- ningen inte till övervägande del grunda sig på att den avsedda säkerhetens värde överstiger kredit- beloppet eller att säkerheten antas komma att stiga i värde. Detta gäller inte kreditavtal där kredit- beloppet och förekommande kredit- kostnader ska betalas först i sam- band med försäljning eller annan överlåtelse av säkerheten som sker i anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller dödsfall.

	13 §
Beviljas inte krediten,	ska	Beviljas inte	krediten, ska
näringsidkaren underrätta	kon-	näringsidkaren	snarast	under-
sumenten om orsaken till det.		rätta konsumenten om orsaken
Beror det på uppgifter som här-		till det. Beror det på uppgifter
rör från en extern databas, ska		som härrör från en extern data-
konsumenten snarast och	utan	bas, ska konsumenten		under-

SOU 2015:40

Författningsförslag

amortering och i anslutning till det lägga fram ett förslag till en individuellt anpassad amorte- ringsplan i en handling eller i någon annan läsbar eller varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten. Amorteringsplanen ska ligga i konsumentens långsiktiga intresse.

Konsumenten kan under bostadskreditavtalets löptid begära att ett nytt förslag till amorte- ringsplan upprättas, om konsu- mentens förhållanden har för- ändrats på något sätt som har betydelse för amorteringsvillkoren eller om konsumenten har något annat särskilt skäl.

					17 §
Räntesatsen får ändras endast om det har avtalats.
Räntesatsen får				ändras	till	Räntesatsen får ändras		till
konsumentens nackdel endast i						konsumentens nackdel endast i
den utsträckning som det moti-						den utsträckning som det moti-
veras		av	kreditpolitiska beslut,			veras	av kreditpolitiska beslut,
ökade		upplåningskostnader			för	ökade	upplåningskostnader	för
kreditgivaren eller andra kost-						kreditgivaren eller andra kost-
nadsökningar som kreditgivaren						nadsökningar som kreditgivaren
inte skäligen kunde förutse när						inte skäligen kunde förutse när
avtalet ingicks. Vid kredit som är						avtalet ingicks. Vid bostadskredit
förenad med panträtt i fast						med en sammanlagd löptid om
egendom, tomträtt eller bostads-						minst 10 år och med en ränta
rätt eller liknande rätt eller som						som är bunden under viss del av
är förenad med motsvarande rätt						avtalstiden, minst tre månader,
i byggnad som inte hör till fastig-						har dock kreditgivaren, om det
het med en sammanlagd löptid						finns förbehåll om det i avtalet,
om	minst 30 år och med				en	rätt att vid utgången av en sådan
ränta som är bunden under viss						del av avtalstiden ändra räntan
del	av		avtalstiden,	minst	tre	så att den motsvarar den ränta

Författningsförslag SOU 2015:40

månader, har dock kreditgiva-			som kreditgivaren vid den tid-
ren, om det finns förbehåll om			punkten	allmänt			tillämpar		för
det i avtalet, rätt att vid ut-			nya krediter av motsvarande slag.
gången av en sådan del av avtals-
tiden ändra räntan så att den
motsvarar den ränta som kredit-
givaren vid den tidpunkten all-
mänt tillämpar för nya krediter
av motsvarande slag.
Utan hinder av andra stycket			Utan hinder av andra stycket
får räntesatsen ändras på visst			får räntesatsen ändras på visst
sätt i anslutning till ändringar i			sätt i anslutning till ändringar i
en referensränta som kreditgiva-			en referensränta som kreditgiva-
ren inte har något betydande			ren inte har något betydande
inflytande över. Ett avtalsvillkor			inflytande över. En sådan referens-
om detta får förenas med ett			ränta ska vara tydlig och till-
undantag	om	att räntesatsen	gänglig för		kreditavtalets parter
under särskilda		förutsättningar	och ska dokumenteras av kredit-
ska ändras mer eller mindre än			givaren eller tillhandahållaren av
som följer av anknytningen till			referensräntan.			Ett		avtalsvillkor
referensräntan. Undantaget ska			om detta får förenas med ett
bestämmas så att det inte blir			undantag	om		att		räntesatsen
mindre förmånligt för konsu-			under särskilda				förutsättningar
menten	än för kreditgivaren.		ska ändras mer eller mindre än
Det ska uppfylla kraven i andra			som följer av anknytningen till
stycket.			referensräntan. Undantaget						ska
			bestämmas så att det inte blir
			mindre förmånligt för konsu-
			menten	än	för		kreditgivaren.
			Det ska uppfylla kraven i andra
			stycket.

Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte- ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel.

SOU 2015:40 Författningsförslag

			19 §
Kreditgivaren ska underrätta			Kreditgivaren ska underrätta
konsumenten om en ränteänd-			konsumenten om en ränteänd-
ring innan den börjar gälla.			ring innan den börjar gälla.
Underrättelsen ska lämnas i en			Underrättelsen ska lämnas i en
handling eller i någon annan			handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form som är			läsbar och varaktig form som är
tillgänglig	för	konsumenten.	tillgänglig	för	konsumenten.
I fråga om kredit som är förenad			I fråga om en bostadskredit får
med panträtt i fast egendom,			kreditgivaren i stället underrätta
tomträtt	eller	bostadsrätt eller	konsumenten om en ränteänd-
liknande rätt eller som är förenad			ring genom annonsering i dags-
med motsvarande rätt i byggnad			press. Sker underrättelsen genom
som inte hör till fastighet, får			annonsering, ska		konsumenten
kreditgivaren i stället underrätta			underrättas personligen senast i
konsumenten om en ränteänd-			samband	med nästa avisering
ring genom annonsering i dags-			eller kontoutdrag.
press. Sker underrättelsen genom
annonsering, ska konsumenten
underrättas personligen senast i
samband	med	nästa avisering

eller kontoutdrag.

Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något bestämmande inflytande över, får konsumenten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna har avtalat om det och den nya referensräntan har offentliggjorts och är tillgänglig hos kreditgivaren.

Bostadskrediter i utländsk valuta

20 a §

Kreditgivare som beviljar bostadskrediter i utländsk valuta ska erbjuda konsumenten en för- säkring eller något annat arrange- mang som begränsar risken för att valutakursförändringar påverkar konsumentens förmåga att betala kreditfordran.

SOU 2015:40

Författningsförslag

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten.

33 §17

Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om det har gjorts förbehåll om detta i avtalet och

1.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordran,

2.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kredit- fordran och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter,

3.konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betalning,

4.säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller

5.det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.

Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.

Om en kredit är förenad med				Kreditgivaren	har rätt till
panträtt i fast egendom, tomträtt				betalning av en bostadskredit i
eller	bostadsrätt	eller	liknande	förtid på grund av försämrad
rätt eller är förenad med mot-				säkerhet endast	om säkerheten
svarande rätt i byggnad som inte				har avsevärt försämrats till följd
hör till fastighet, har kreditgiva-				av någon annan orsak än en
ren rätt till betalning i förtid på				allmän prisnedgång på den rele-
grund	av försämrad		säkerhet	vanta marknaden.
endast om säkerheten har avse-
värt försämrats till följd av
någon annan orsak än en allmän
prisnedgång på		den	relevanta
marknaden.

17 Senaste lydelse 2014:201.

Författningsförslag SOU 2015:40

I fråga om kredit som är			I fråga om en bostadskredit
förenad med panträtt i fast egen-			som har en bunden ränta för hela
dom, tomträtt eller	bostadsrätt		eller en del av avtalstiden, dock
eller liknande rätt eller som är			minst tre månader, har kredit-
förenad med motsvarande rätt i			givaren trots första–tredje styck-
byggnad som inte hör till fastighet			ena rätt att få betalning i förtid
och räntan för krediten är bun-			på den dag då den tid för vilken
den för hela eller en del av			räntan är bunden löper ut. Detta
avtalstiden, dock	minst	tre	gäller dock endast om det har
månader, har kreditgivaren trots			gjorts förbehåll om det i avtalet
första–tredje styckena rätt att få			och det finns synnerliga skäl.
betalning i förtid på den dag då
den tid för vilken räntan är
bunden löper ut. Detta		gäller

dock endast om det har gjorts förbehåll om det i avtalet och det finns synnerliga skäl.

36 §18

Vid förtidsbetalning enligt 32–35 §§ ska konsumenten betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtids- betalningen men inte för tiden därefter. När kreditgivarens fordran beräknas ska de grunder som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed tillämpas.

Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Om krediträntan är bunden när förtids- betalningen sker, har kreditgivaren dock rätt att ta ut ränte- skillnadsersättning av kredittagaren för den tid som återstår, om förbehåll har gjorts om detta och i den utsträckning som det överensstämmer med god kreditgivningssed.

Ränteskillnadsersättningen får
1. för kredit som är förenad	1. för en bostadskredit högst
med panträtt i fast egendom,	motsvara skillnaden mellan räntan
tomträtt eller bostadsrätt eller	på krediten och den ränta som
liknande rätt eller som är förenad	vid betalningstillfället i allmän-
med motsvarande rätt i byggnad	het gäller för bostadsobligationer
som inte hör till fastighet högst	med en löptid som motsvarar

18 Senaste lydelse 2014:201.

SOU 2015:40 Författningsförslag

motsvara skillnaden mellan	återstående räntebindningstid
räntan på krediten och den ränta	ökad med en procentenhet, och
som vid betalningstillfället i all-
mänhet gäller för bostadsobliga-
tioner med en löptid som mot-
svarar återstående räntebind-
ningstid ökad med en procent-
enhet, och

2. för annan kredit högst motsvara en procent av det förtids- betalade beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetal- ningen är kortare tid än ett år kvar av kreditavtalets löptid, en halv procent av det förtidsbetalade beloppet. Ersättningen får dock inte vara större än det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta under den återstående löptiden enligt kreditavtalet.

Ränteskillnadsersättning får inte tas ut för den del av räntan som motsvaras av en kreditgarantiavgift, när statlig kreditgaranti har lämnats och avgift tas ut för garantin. Ersättning får inte heller tas ut vid en betalning av en kontokredit eller vid en betalning från en försäkring som garanterar återbetalning av krediten.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta varan enligt 38 §, tillämpas 40 och 41 §§ vid den uppgörelse som då ska ske mellan parterna.

48 §

En näringsidkare som, utan att vara kreditgivare och mot ersätt- ning, erbjuder ett kreditavtal, bistår en konsument innan ett kredit- avtal ingås eller ingår ett kreditavtal som ombud för kreditgivaren (kreditförmedlare) ska vid marknadsföring som riktas mot konsu- menter lämna information om huruvida förmedlingen sker i sam- arbete med viss kreditgivare eller är oberoende.

	Kreditförmedlare ska i sitt för-
	hållande till konsumenten iaktta
	god kreditgivningssed.
Kreditförmedlaren ska infor-	Kreditförmedlaren ska infor-
mera konsumenten om avgifter	mera konsumenten om avgifter
som konsumenten ska betala till	som konsumenten ska betala till
kreditförmedlaren för dennes	kreditförmedlaren för dennes
tjänster. Sådana avgifter får tas	tjänster. Om en avgift som kon-
ut endast om informationen har	sumenten ska betala för förmed-

Författningsförslag SOU 2015:40

getts samt	kreditförmedlaren		lingen inte går att fastställa i
och konsumenten innan kredit-			förväg, ska metoden för att be-
avtalet ingås har avtalat om det i			räkna avgiften anges. Avgifter får
en handling eller i någon annan			tas ut endast om informationen
läsbar och varaktig form som är			har getts samt kreditförmed-
tillgänglig	för konsumenten.		laren och konsumenten		innan
Kreditförmedlaren ska		också	kreditavtalet	ingås har	avtalat
informera	kreditgivaren	om	om det i en handling eller i
avgifterna.			någon annan läsbar och varaktig
			form som är tillgänglig för kon-
			sumenten.	Kreditförmedlaren
			ska också informera kreditgiva-
			ren om avgifterna.

Om informationen inte lämnas, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Den information som ska lämnas till konsumenten ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

48 a §

Utöver vad som anges i 48 § ska en kreditförmedlare av bostads- krediter, i rimlig tid innan någon kreditförmedling inleds och i en handling eller i någon annan läs- bar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten, infor- mera om

1. kreditförmedlarens namn, organisationsnummer och adress, 2. i förekommande fall, det register där kreditförmedlaren är upptagen och hur detta kan kon-

trolleras,

3. om kreditförmedlaren er- bjuder rådgivning,

4. de möjligheter som finns att framställa klagomål mot kredit- förmedlaren och de möjligheter

2Uppdraget och dess genomförande

2.1Uppdraget

Utredningens direktiv beslutades av regeringen den 6 februari 2014. Direktiven i sin helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1.

Utredningens huvuduppdrag har varit att föreslå hur Europa- parlamentets och rådets direktiv av den 4 februari 2014 om konsu- mentkreditavtal som avser bostadsfastighet1 (bolånedirektivet) ska genomföras i svensk rätt. Utredningen har därtill haft att överväga vissa andra närliggande frågor. Det har gällt bl.a. åtgärder för att öka konsumenternas insyn i hur bolåneräntan bestäms och för att främja en sund amorteringskultur.

I utredningens direktiv framhålls följande om bakgrunden till utredningens uppdrag. En stor del av Sveriges befolkning äger sin bostad. I de flesta fall har ett bolån finansierat köpet. Bolån har alltså en stor betydelse för många människors privatekonomi. Eftersom större delen av utlåningen till hushållen i Sverige består av bolån, påverkar bolånemarknadens funktion och stabilitet även samhälls- ekonomin i stort. Det är av dessa skäl viktigt att den lagstiftning som gäller för bolån och för kreditgivning är tydlig och att det finns en god balans mellan konsumenters och kreditgivares intressen.

Som allmänna riktlinjer anges i utredningens direktiv att läm- nade förslag sammantaget ska ge en väl balanserad reglering, med hänsyn tagen till både intresset av en effektiv och stabil kreditgiv- ningsverksamhet och till intresset av en hög konsumentskyddsnivå.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (Celex 32014L0017).

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2015:40

Utformningen av förslagen ska ansluta till den systematik och terminologi som används i svensk rätt och de lösningar som före- slås ska i möjligaste mån ligga i linje med nuvarande principer och vara förenliga med gällande författningar. En utgångspunkt för utredningen bör vara att bostadskrediter även fortsättningsvis ska omfattas av konsumentkreditlagen och att samma regler så långt som möjligt ska gälla för alla konsumentkrediter. Näringsrättsliga regler ska även fortsättningsvis finnas i särskild lagstiftning.

2.2Utredningens arbete

Utredningens arbete har bedrivits på sedvanligt sätt med regel- bundna sammanträden med sakkunniga och experter. Sammanlagt har utredningen haft åtta sammanträden, varav ett tvådagarssamman- träde i internatform. Under internatet presenterade företrädare för SwedSec Licensiering AB och Svenska Bankföreningen samarbetet dem emellan som planeras leda fram till en ny möjlighet till licensie- ring av bolånerådgivare.

Utredningens arbete har också förts framåt tack vare täta under- handskontakter med sakkunniga och experter.

Utredaren och sekreteraren har utöver kommittésammanträdena haft tre möten med Svenska Bankföreningen och företrädare för dess medlemmar. På mötena har bl.a. behandlats bolåneprocessen i praktiken, värderingen av fastigheter och bostadsrätter samt frågor om tolkningen och olika alternativ för genomförande av bolåne- direktivets artiklar 14 och 23. Svenska Bankföreningen har också bistått utredningen med uppgifter som har behövts för konsekvens- analysen av förslagen. Andra kontakter som tagits med berörda före- tag framgår av konsekvensanalysen, kapitel 7.

Utredningen har haft kontakt med Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac), organisationerna Samhällsbyggarna, Royal Institution of Chartered Surveyors (RICS) och Mäklar- samfundet.

Genomförandearbetet i andra länder har följts genom att sekrete- raren och kanslirådet Henrik Holmberg, sakkunnig i utredningen, deltagit vid tre möten i Bryssel anordnade av EU-kommissionen, med möjlighet för samtliga länder inom EES-området att delta och diskutera direktivets genomförande. Utredningen har vidare haft

3 Bolån inom EU och i Sverige

3.1Bolån inom EU

Bostadsrelaterade lån inom EU motsvarar omkring 50 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalprodukt. Som en bakgrund till bolånedirektivet angavs att det utestående lånebeloppet inom EU var över 6 000 000 miljoner euro (Kommissionens förslag till direktiv, 31 mars 2011, KOM(2011) 142 slutlig, s. 3). Denna siffra har ökat sedan dess, även om ökningen avtagit under de senaste åren (Hypostat 2014, A review of Europe’s Mortgage and Housing

Markets, European Mortgage Federation, november 2014, s. 11). Inom EU står de nationella kreditinstituten för den största

delen av utlåningen för bostadsändamål till konsumenter. Andelen av utlåningen från aktörer som inte är kreditinstitut varierar i med- lemsstaterna mellan några få procent till runt 10 procent. I vissa medlemsstater får andra aktörer än kreditinstitut inte alls ge bolån. Andelen bolån som förmedlas av kreditförmedlare varierar också inom EU, från mindre än 10 procent till cirka 70 procent (Kom- missionens konsekvensanalys, mars 2011, SEC[2011] 356 final, s. 25–27).

3.2Den svenska bolånemarknaden

Över en och en halv miljon svenska hushåll har bolån. Av den totala skuldsättningen utgör bolånen en mycket stor del, över 90 procent (se artikeln Hur skuldsatta är de svenska hushållen? i Riksbankens publikation Ekonomiska kommentarer, nr 1, 2014).

De svenska hushållens skuldsättning är hög i ett internationellt perspektiv. Skuldsättningen har också ökat under de senaste åren. Hushållens betalningsförmåga bedöms dock vara god. Finansinspek- tionens stresstester på nya bolånetagare visar att dessa har förmåga

Bolån inom EU och i Sverige

SOU 2015:40

att stå emot ekonomiska förändringar i form av t.ex. räntehöjningar och inkomstbortfall (Finansinspektionens rapport Den svenska bolånemarknaden 2014, 10 april 2014, s. 3). Åtta banker1 står för en mycket stor del av kreditgivningen av bolån, cirka 97 procent av den svenska bolånemarknaden (a. rapport, s. 5).

När det gäller kreditinstituten omfattar deras verksamhet med bostadskrediter ofta både kreditgivning och kreditförmedling, efter- som själva kreditgivaren kan vara ett särskilt hypoteksbolag inom bankkoncernen (uppgift från Svenska Bankföreningen). Banken som har kontakt med kunden är därmed en kreditförmedlare. Framför allt är det bankaktiebolag och sparbanker som hanterar bolån, som kreditgivare eller kreditförmedlare. Dessa företag är omkring 90 stycken av totalt cirka 130 svenska kreditinstitut. Vid sidan av kreditinstituten bedriver endast ett fåtal företag i Sverige verksamhet med kreditförmedling av bostadskrediter (se vidare kap. 7).

3.3Den svenska rättsliga regleringen

Den huvudsakliga svenska rättsliga regleringen av kreditgivning till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (2010:1846). Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. god kreditgivningssed, informa- tion innan ett kreditavtal ingås, kreditprövning, dokumentation av kreditavtalet, ränta och avgifter, betalning av skulden i förtid samt skyldigheter för kreditförmedlare. Konsumentkreditlagen genom- för konsumentkreditdirektivet2 i svensk rätt (prop. 2009/10:242).

För flertalet aktörer på finansmarknadens område gäller att verksamhet bara kan bedrivas med tillstånd från Finansinspek- tionen. Det finns dock inget sådant allmänt tillståndskrav för kredit- givare (se vidare avsnitt 5.4.1). För att driva bank- eller finansie- ringsrörelse krävs dock tillstånd enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Eftersom de svenska storbankerna och andra kreditinstitut står för den största delen av kreditgivningen av

1Danske Bank, Handelsbanken, Länsförsäkringar Bank, Nordea, SBAB Bank, SEB, Skandia- banken och Swedbank.

2Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsument- kreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (Celex 32008L0048).

4 Bolånedirektivet

4.1Direktivets ingress

Ett av direktivets övergripande syften är att skapa en öppnare och mer effektiv inre kreditmarknad (ingressats 2). Ett annat är att främja den finansiella stabiliteten inom EU och problem med över- skuldsättning hos konsumenterna (ingressats 3). En viktig bak- grund till direktivet är också finanskrisen i Europa under 2000- talet. I ingressats 3 anförs att finanskrisen har visat att ett oansvarigt beteende från marknadsaktörernas sida kan underminera det finansiella systemet och leda till ett bristande förtroende hos alla parter, i synnerhet konsumenterna.

För att uppnå syftet att förverkliga en väl fungerande inre mark- nad och ett starkt konsumentskydd anges att en rättslig ram för bostadskreditavtal måste skapas inom unionen (ingressats 5). Konse- kventa, flexibla och rättvisa bostadskreditavtal för konsumenterna ska bidra till en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad sam- tidigt som en hållbar utlåning främjas (ingressats 6). I ingressats 7 be- handlas direktivets harmoniseringsgrad, varvid anges att ett likvärdigt konsumentskydd kräver att bestämmelser om förhandsinformation genom det standardiserade EU-faktabladet och om beräkningen av den effektiva räntan ska vara fullt harmoniserade inom unionen, medan medlemsstaterna ska ha rätt att anta striktare bestämmelser än direktivets i övriga fall. Vidare slås fast i ingressats 9 att medlems- staterna är fria att behålla eller införa andra nationella bestämmelser på områden som inte omfattas av direktivet. Medlemsstaterna är också fria att utvidga direktivets tillämpningsområde i nationell rätt, t.ex. genom att låta bestämmelserna avse även annan fast egen- dom än bostadsfastigheter (ingressats 13 och 14).

När det gäller medlemsstaternas val av lagstiftningsmetoder för att genomföra direktivet anges i ingressats 83 att medlemsstaterna

101

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

kan välja att införa tillsynsbestämmelser eller civil- eller straffrätts- liga bestämmelser.

Förhållandet till direktiv 2008/48/EG1 (konsumentkreditdirekti- vet) berörs bl.a. i ingressatserna 19 och 20. Det anförs att grund- stommen i bolånedirektivet bör följa strukturen i konsument- kreditdirektivet, särskilt när det gäller vissa bestämmelser i direkti- ven som tar sikte på samma förhållanden, t.ex. krav på information, beräkning av effektiv ränta och åtkomst till databaser vid kredit- prövningen.

Många satser i ingressen knyter an till direktivets olika artiklar, och berörs i det följande i samband med dessa.

4.2Kapitel 1 – Syfte, tillämpningsområde, definitioner och behöriga myndigheter

I artikel 1 anges att syftet med direktivet är att fastställa ett gemen- samt ramverk för vissa aspekter på medlemsstaternas lagar avseende kreditavtal med säkerhet i en konsuments bostad, eller som på annat sätt rör bostaden. Detta inkluderar särskilt en skyldighet att genomföra en kreditprövning för att utveckla effektiva kreditrisk- principer.

Av artikel 2 följer att direktivet huvudsakligen är ett minimi- direktiv, dvs. medlemsstaterna kan behålla eller införa striktare be- stämmelser för att skydda konsumenter, om sådana bestämmelser står i överensstämmelse med andra förpliktelser enligt unions- rätten. I artikel 2.2 anges de särskilda bestämmelser om förhands- information till konsumenten och beräkningen av den effektiva räntan som medlemsstaterna inte får avvika från i sin nationella reglering.

I artikel 3 behandlas direktivets tillämpningsområde. Där fram- går att det dels avser kreditavtal där konsumentens bostadsfastighet utgör säkerhet, eller en säkerhet i en rättighet som har anknytning till bostadsfastighet, dels kreditavtal i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsu- mentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (Celex 32008L0048). Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bestämmelser i konsumentkreditlagen (2010:1846), se vidare prop. 2009/10:242.

102

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

Från det huvudsakliga tillämpningsområdet görs sedan en rad undan- tag i artikel 3.2 och 3.3. Direktivets tillämpningsområde behandlas i ingressats 15–17.

I artikel 4 definieras 28 ord och uttryck som används i direktivets följande artiklar. I ingressats 19 nämns att vissa centrala begrepp som används i konsumentkreditdirektivet bör ha samma innebörd och tillämpning avseende bostadskrediter.

Artikel 5 föreskriver bestämmelser som gäller de behöriga myn- digheter som medlemsstaterna ska utse för att se till att direktivet verkställs och tillämpas. Myndigheter som utses ska ha utrednings- och verkställighetsbefogenheter och tillräckliga resurser för full- görandet av sitt uppdrag. Vidare framgår av artikeln att de myndig- heter som utses i första hand ska vara s.k. EBA-myndigheter, dvs. behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättandet av den europeiska bankmyndig- heten (EBA)2. Medlemsstaterna kan dock utse andra behöriga myn- digheter, om de har en författningsenlig skyldighet att samarbeta med den nationella EBA-myndigheten och med EBA. Artikeln be- handlas i ingressatserna 79 och 80.

4.3Kapitel 2 – Finansiell utbildning

Kapitel 2 innehåller endast en artikel, artikel 6, som anger att med- lemsstaterna ska främja åtgärder för att konsumenter ska utbildas i ansvarsfullt låntagande och skuldhantering och att det ska finnas tydlig och allmän information om kreditgivningsprocessen. I in- gressats 29 berörs denna bestämmelse, varvid anges att utbildning är en del av att möjliggöra för konsumenten att fatta välgrundade beslut om att ta lån.

Enligt artikeln ska kommissionen offentliggöra en bedömning av den finansiella utbildningen som finns i olika medlemsstater och ge exempel på bästa praxis.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (Celex 32010R1093).

103

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

4.4Kapitel 3 – Krav på kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda representanter

Kapitel 3 innehåller tre artiklar. Artikel 7 innehåller först en allmän bestämmelse om att kreditgivare, kreditförmedlare och s.k. utsedda representanter ska agera hederligt, rättvist, transparent och pro- fessionellt och med beaktande av konsumentens rättigheter och intressen. Verksamheten med bostadskrediter ska grunda sig på information om konsumentens förhållanden och eventuella sär- skilda krav som konsumenten har samt rimliga antaganden om riskerna för konsumentens situation under kreditavtalets löptid.

I artikel 7.2–5 behandlas sedan olika aspekter av kreditgivares och kreditförmedlares ersättningssystem. Ersättningssystemen be- rörs också i ingressats 35, där det anges att utformningen av dessa är en av de viktigaste aspekterna när det gäller att säkerställa konsu- menternas förtroende för finanssektorn.

Artikel 8 anger att konsumenten alltid ska ha rätt att få den information som direktivet föreskriver utan kostnad.

Artikel 9 innehåller bestämmelser om kunskap och kompetens för kreditgivares och kreditförmedlares personal som direkt deltar i den verksamhet som berörs av direktivets reglering. Att medlems- staterna har möjlighet att föreskriva striktare krav när det gäller kunskap och kompetens än vad som följer av direktivet nämns ut- tryckligen i ingressats 7.

4.5Kapitel 4 – Information och praxis innan kreditavtal ingås

Artikel 10 anger att reklam och marknadsföring av bostadskrediter ska vara rättvisande, klar och inte vilseledande. I artikel 11 följer sedan bestämmelser om viss standardinformation som ska finnas i marknadsföring om bostadskrediter under vissa förutsättningar. Syftet med regleringen är att konsumenten ska ha möjligheter att jämföra olika erbjudanden i reklam, vilket följer av ingressats 37.

Artikel 12 innehåller ett förbud mot s.k. kopplingsförbehåll. Vad som avses med detta framgår av definitionen i artikel 4.26 som anger att uttrycket avser erbjudande eller försäljning av kreditavtal i ett paket med andra separata finansiella produkter eller tjänster där

104

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

kreditavtalet inte är tillgängligt för konsumenten separat. Sådan försäljning av bostadskrediter som innebär kopplingsförbehåll ska alltså som huvudregel inte vara tillåten. Däremot är s.k. paketförsälj- ning tillåten, som definieras i artikel 4.27 och innebär att en bostads- kredit säljs tillsammans med andra finansiella produkter eller tjänster. Av definitionen av paketförsäljning framgår vidare att det inte är förbjudet att erbjuda bostadskrediten på andra villkor när den er- bjuds i ett paket jämfört med om den erbjuds separat.

Artikel 13 ställer krav på att kreditgivare alltid ska tillhandahålla viss allmän information om sina kreditprodukter och tar upp vilket innehåll denna allmänna information minst ska ha. I ingressats 38 nämns att syftet med kravet på allmän information är att konsu- menten ska ha möjlighet att fatta sina beslut med full kännedom om alla kreditprodukter som erbjuds, inte bara de särskilda kredit- produkter som kreditgivarna väljer att marknadsföra.

Artikel 14 innehåller bestämmelser om att kreditgivaren ska lämna förhandsinformation genom ett standardiserat EU-faktablad innan ett kreditavtal ingås, om en obligatorisk betänketid eller en ångerfrist vid ingående av bostadskreditavtal och om vad som ska gälla avseende erbjudanden om bostadskreditavtal. Kommissionen ges även befogenhet att anta delegerade akter rörande EU-fakta- bladet, för att anpassa det till nya produkter som tillkommit efter direktivets ikraftträdande. I artikeln föreskrivs också vad som ska gälla för bostadskrediter som även utgör distansavtal.

Den obligatoriska förhandsinformationen ska alltså ges i ett sär- skilt formulär, det standardiserade EU-faktabladet, som finns i bilaga II till direktivet. (Faktabladet kallas även ESIS efter förkort- ningen i den engelska språkversionens benämning på faktabladet – European Standardised Information Sheet).

Medlemsstaterna har inte rätt att ändra formuleringarna i fakta- bladet (jfr att artikel 14.2 och bilaga II utgör fullharmoniserade delar av direktivet enligt artikel 2.2). Enligt ingressats 42 får medlems- staterna dock använda en annorlunda vokabulär än vad som följer av direktivets bilaga, om det krävs för att göra språket mer lättför- ståeligt för konsumenterna. Vidare anförs att kraven på överläm- nande av det standardiserade EU-faktabladet inte påverkar medlems- staternas möjlighet att föreskriva om information i andra avseenden som inte regleras av direktivet, men att informationen i sådana fall måste ges i andra dokument än faktabladet.

105

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

Skälet bakom att införa en betänketid eller ångerfrist för bostads- kreditavtal berörs i ingressats 23, och anges vara den stora betydelse ett bostadskreditavtal får för konsumenten.

Artikel 15 innehåller bestämmelser om vilken förhandsinforma- tion som särskilt ska lämnas av kreditförmedlare.

Artikel 16 anger att kreditgivare, kreditförmedlare och eventuellt s.k. utsedda representanter ska ge konsumenten tillräckliga förkla- ringar om erbjudna kreditavtal och eventuella sidotjänster så att konsumenten ska kunna bedöma om föreslagna kreditavtal är lämp- liga för konsumentens behov och ekonomiska situation.

4.6Kapitel 5 – Effektiv ränta

Kapitel 5 innehåller en artikel, artikel 17. Beräkningen av den effek- tiva räntan vid ett bostadskreditavtal ska göras i enlighet med den matematiska formel och övriga instruktioner som finns i bilaga I till direktivet. Av artikeln följer också vissa andra bestämmelser om vad som ska gälla avseende beräkningen. Bestämmelserna om be- räkningen av effektiv ränta är till stor del fullharmoniserade, dvs. medlemsstaterna får inte ändra dem eller låta utföra beräkningen av effektiv ränta på något annat sätt, vilket framgår av artikel 2.2. Skälet till att beräkningsgrunderna ska vara enhetliga är, enligt in- gressats 49, att främja upprättandet av en väl fungerande inre mark- nad och garantera ett starkt konsumentskydd.

4.7Kapitel 6 – Kreditprövning

Kapitlet om kreditprövning innehåller tre artiklar. Bestämmelserna behandlas i ingressatserna 55–58 och 61. I ingressats 20 påpekas också att konsumentkreditdirektivet innehåller bestämmelser om kreditprövning, vilka bör vara en utgångspunkt för bolånedirektivets reglering, och i ingressats 22 nämns att kraven på kreditprövning dock bör skärpas i förhållande till vad som allmänt gäller för konsu- mentkrediter, med hänsyn tagen till de särskilda egenskaperna hos bostadskreditavtal.

Artikel 18 innehåller en grundläggande bestämmelse om att kredit- givaren innan kreditavtalet ingås ska göra en grundlig bedömning av konsumentens kreditvärdighet och att krediten inte ska beviljas om

106

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

kreditprövningen visar att konsumenten inte kommer att ha för- måga att betala tillbaka skulden i enlighet med avtalsvillkoren. Artikeln innehåller också ett krav på att kreditprövningen ska doku- menteras. Vidare finns i artikeln bestämmelser om vad som ska gälla vid avslag av en kreditansökan och vad som ska gälla vid en höjning av kreditbeloppet.

Artikel 19 innehåller bestämmelser om fastighetsvärdering. Med- lemsstaterna ska bl.a. se till att det på deras territorium utarbetas tillförlitliga standarder och att sådana används av kreditgivarna. Frågan om värdering behandlas också i ingressats 26, där det nämns att direktivets bestämmelser om fastighetsvärdering kan följas genom rättsregler eller självreglering.

Artikel 20 innehåller närmare bestämmelser om hur uppgifter som ska ligga till grund för kreditprövningen ska inhämtas och kontrolleras och vilken informationsskyldighet kreditgivaren har gentemot konsumenten när det gäller de uppgifter som konsumen- ten själv ska bidra med.

Både artikel 18 och 20 innehåller bestämmelser som avser att kreditgivaren inte ska ha möjlighet att åberopa en bristande kredit- prövning eller ofullständiga uppgifter från konsumenten som grund för att säga upp eller ändra kreditavtalet. Detta gäller dock inte om bristen i kreditprövningen beror på att konsumenten medvetet undanhållit eller förfalskat uppgifter.

4.8Kapitel 7 – Åtkomst till databaser

Kapitel 7 innehåller endast en artikel, artikel 21, som avser att kredit- givare från alla medlemsstater ska ha en icke-diskriminerande till- gång till de databaser som i de olika medlemsstaterna används för att bedöma konsumenters kreditvärdighet. I ingressats 20 nämns att utgångspunkten för regleringen är konsumentkreditdirektivets be- stämmelse om tillgång till databaser. I ingressats 60 anges att alla kreditgivare bör ha tillgång till relevanta databaser för att undvika en snedvridning av konkurrensen, men att villkor för tillgång kan uppställas, t.ex. avgifter eller en skyldighet att också lämna upp- gifter till databaserna.

107

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

4.9Kapitel 8 – Rådgivningstjänster

Kapitel 8 innehåller bara en artikel, artikel 22, som behandlar råd- givningstjänster. Rådgivning behandlas också i ingressatserna 63–65. Enligt direktivets definition i artikel 4.21 är rådgivningstjänster sådana personliga rekommendationer till en konsument avseende en eller flera kreditavtalstransaktioner som är en verksamhet skild från beviljandet eller förmedlandet av en bostadskredit.

Artikeln innehåller en grundläggande bestämmelse om att kon- sumenten ska få en upplysning av kreditgivaren eller kreditförmed- laren om huruvida råd tillhandahålls eller inte. Om råd kan erbjudas ska konsumenten få viss förhandsinformation om rådgivnings- tjänstens innehåll.

Om råd lämnas anges i artikel 22.3 vilket underlag som rådgiva- ren minst ska ha och att rådgivaren ska rekommendera lämpliga kreditavtal. Vidare ska de rekommendationer som getts dokumen- teras.

Artikel 22 innehåller också en möjlighet för medlemsstaterna att överhuvudtaget förbjuda användandet av ordet ”råd” eller andra lik- nande begrepp i vissa situationer. Om inte ett sådant förbud införs måste medlemsstaterna införa vissa grundläggande krav på den som utger sig för att ge ”oberoende” råd.

Slutligen anger artikel 22 att endast kreditgivare, kreditförmed- lare eller s.k. utsedda representanter får ge råd om bostadskrediter. Bestämmelsen är dock förenad med vissa undantag, bl.a. för sådan rådgivning som utförs tillfälligt i samband med viss annan yrkes- mässig och reglerad verksamhet.

4.10Kapitel 9 – Lån i utländsk valuta och lån med rörlig ränta

Kapitel 9 innehåller två artiklar. Den första, artikel 23, avser lån i utländsk valuta, som enligt vad som anges i ingressats 30 kan inne- bära avsevärda risker för konsumenten.

Vad som menas med utländsk valuta följer av definitionen i arti- kel 4.28. Begreppet omfattar ett antal situationer som utgår ifrån konsumentens ekonomiska förhållanden och bosättning. Om kredit- beloppet anges i en viss valuta, men konsumenten får sin inkomst i

108

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

en annan valuta, eller har tillgångar som ska användas för att åter- betala krediten i en annan valuta, är lånet att betrakta som ett lån i utländsk valuta. Vidare är en kredit att anse som ett lån i utländsk valuta om kreditbeloppet avser en annan valuta än valutan i det land där konsumenten är bosatt.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 23 införa åtgärder för att begränsa den valutakursrisk som konsumenten utsätts för till följd av kreditavtalet, antingen genom att konsumenten ska ha en rätt att konvertera kreditbeloppet till en alternativ valuta, eller att andra arrangemang ska finnas på plats för att begränsa valutakursrisken.

När det gäller krediter med rörlig ränta anger artikel 24 att index eller referensräntor som används för att beräkna kreditränta ska vara tydliga, tillgängliga, objektiva och kontrollerbara och att sådana index eller referensräntor ska registerföras av tillhandahållaren eller av kreditgivaren.

4.11Kapitel 10 – Korrekt genomförande

av kreditavtal och relaterade rättigheter

Artikel 25 innehåller bestämmelser om förtidsbetalning. Konsu- menten har enligt artikeln rätt att fullgöra sina förpliktelser enligt kreditavtalet i förtid, men medlemsstaterna får fastställa villkor för förtidsbetalningar, bl.a. en rätt för kreditgivaren till en skälig och objektiv ersättning.

Artikel 25 innehåller också bestämmelser som ger konsumenten rätt att få information om vad det innebär att göra en förtids- betalning och en uppskattning av vilka kostnader detta skulle med- föra för konsumenten.

Artikel 26 innehåller dels en bestämmelse om att kreditfordran ska kunna drivas in av kreditgivaren, dels en bestämmelse som avser att medlemstaterna ska se till att bostadsmarknaden ”statistiskt övervakas”. Artikeln innehåller också ett krav på att kreditgivare ska föra register över de fastighetstyper som godtas som säkerhet och vilken policy för tecknande av hypotekslån som tillämpas av kreditgivaren.

Artikel 27 avser information som konsumenten ska få avseende ändringar i krediträntan, jfr ingressats 67. Konsumenten har som huvudregel rätt att få information om ändringar i krediträntan

109

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

innan ändringen börjar gälla. Om ändringarna hänger samman med ändringar i en referensränta kan dock information ske periodiskt under vissa förutsättningar. Även information om andra ränteänd- ringar än sådana som hänger samman med en referensränta kan lämnas periodiskt, om detta var tillåtet enligt nationell lagstiftning före den 20 mars 2014.

Artikel 28 innehåller olika bestämmelser om försenade betal- ningar och utmätning. Enligt artikel 28.1 ska medlemsstaterna in- föra åtgärder för att uppmuntra kreditgivare att medge skäliga an- stånd innan utmätningsförfaranden inleds. Artikel 28.2 innehåller bestämmelser om avgifter som kan påföras konsumenten vid betal- ningsförsummelser. Artikel 28.4 anger att medlemsstaterna inte får förhindra parterna att komma överens om att ett överlämnande av säkerheten, eller försäljningsintäkter avseende säkerheten, ska vara tillräckligt för att återbetala krediten. Slutligen föreskrivs i arti- kel 28.5 att medlemsstaterna ska ha förfaranden för att möjliggöra att bästa möjliga pris kan erhållas för en utmätt bostad. Medlems- staterna ska också se till att det finns åtgärder för att underlätta återbetalning av skulder som resterar efter att utmätning skett.

4.12Kapitel 11 – Krav på etablering och övervakning av kreditförmedlare och utsedda representanter

Kapitel 11 innehåller sex artiklar som rör godkännande och över- vakning av kreditförmedlare och s.k. utsedda representanter.

Artikel 29 innehåller krav på att en kreditförmedlares hemmed- lemsstat ska ha ett regelverk för godkännande av kreditförmedlare. Godkännande ska inte vara möjligt om inte vissa grundläggande krav, som räknas upp i artikel 29.2, är uppfyllda. Kraven avser att kreditförmedlaren ska ha en ansvarsförsäkring, att fysiska personer som utövar kreditförmedling, eller personer som ingår i ledningen för en juridisk person som bedriver sådan verksamhet, ska ha gott anseende och tillräcklig kunskap och kompetens. Eventuell perso- nal ska uppfylla kraven på kunskap och kompetens som framgår av artikel 9. I artikel 29.4 anges att kreditförmedlare ska registreras i sin hemmedlemsstat.

110

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

Medlemsstaterna ska också se till att varje kreditförmedlare som är en juridisk person ska ha sitt huvudkontor i den stat där före- tagets säte är beläget.

Artikel 29.8 och 29.9 innehåller undantag för kraven på god- kännande. Det gäller dels kreditförmedling som utförs tillfälligt, i samband med viss annan yrkesmässig verksamhet, dels kreditför- medling som utförs av kreditinstitut.

Artikel 30 och 31 innehåller vissa fakultativa särbestämmelser för kreditförmedlare som är anknutna till bara en kreditförmedlare och de s.k. utsedda representanterna. De anknutna kreditförmedlarna, som regleras i artikel 30, utgör en särskild kategori som verkar som ombud för och under fullt och ovillkorligt ansvar för endast en kreditgivare, eller en koncern av kreditgivare. En sådan anknuten kreditförmedlare kan godkännas genom sin kreditgivare och kredit- givaren har ansvar för att kreditförmedlaren uppfyller de krav som gäller för godkännande. Vidare ska kreditgivarna i dessa fall stå för övervakningen av kreditförmedlaren.

När det gäller de utsedda representanterna är dessa juridiska eller fysiska personer som utför kreditförmedlingsverksamhet för en kreditförmedlare. Samma krav som ställs för att en kreditförmed- lare ska kunna godkännas, gäller för utsedda representanter, men det är kreditförmedlaren som ska kontrollera att kraven är upp- fyllda och ska stå för övervakningen av de utsedda representan- terna. Om medlemsstaterna tillåter utsedda representanter ska ett register över dessa upprättas.

Artikel 32 tillförsäkrar kreditförmedlare en grundläggande rätt att verka inom hela EU om de blivit godkända och registrerade i sin hemmedlemsstat. De kan då bedriva verksamhet i en annan med- lemsstat, s.k. värdmedlemsstat, genom att etablera en filial där eller genom att i övrigt från sin hemmedlemsstat erbjuda tjänster. Detta innebär dock inte en rätt för en kreditförmedlare att förmedla bostadskrediter från andra kreditgivare än kreditinstitut i medlems- stater där endast kreditinstitut får erbjuda bostadskrediter. Kredit- förmedlare kan inte heller verka genom utsedda representanter i medlemsstater som inte tillåter sådana (32.1 och 32.2).

Artikel 33 reglerar vad som kan ligga till grund för att en behörig myndighet i kreditförmedlarens hemmedlemsstat ska få dra tillbaka ett godkännande, vilket bl.a. får ske om kreditförmedlaren inte längre uppfyller kraven för godkännande.

111

Bolånedirektivet

SOU 2015:40

Artikel 34 avser slutligen vissa frågor om tillsyn över kreditför- medlare. Som en huvudregel anges att kreditförmedlare löpande ska övervakas av den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten.

En värdmedlemsstat för en kreditförmedlare som inrättat en filial ska dock ha ansvaret för att övervaka efterlevnaden av skyldig- heter som följer av vissa uppräknade artiklar. Om en kreditförmed- lare bryter mot bestämmelser som antagits på grund av dessa artik- lar ska den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten ingripa på visst sätt, och även lämna underrättelser på visst sätt till kreditför- medlarens hemmedlemsstat.

När det gäller överträdelser av andra artiklar, som värdmedlems- staten alltså inte särskilt ansvarar för, och överträdelser av kredit- förmedlare som tillhandahåller tjänster från sin hemmedlemsstat, gäller andra bestämmelser om ingripanden och underrättelser till hemmedlemsstaten. Värdmedlemsstaten ska i dessa fall inte i första hand ingripa, utan avvakta hemmedlemsstatens ingripande.

Enligt artikeln har medlemsstaterna när det gäller de olika för- farandena som ska iakttas avseende kreditförmedlare som verkar i flera länder möjlighet att i vissa fall begära bistånd av EBA, som då agerar i enlighet med EBA-förordningen.

4.13Kapitel 12 – Godkännande och övervakning av andra tillhandahållare än kreditinstitut

Kapitel 12 innehåller endast en artikel, artikel 35. Den avser en skyldighet för medlemsstaterna att ha ett ”lämpligt godkännande- förfarande” för andra kreditgivare av bostadskrediter än kredit- institut, ett förfarande som ska omfatta registrering och övervak- ning av kreditgivarna.

4.14Kapitel 13 – Samarbete mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater

Kapitlet innehåller två artiklar. I artikel 36 anges att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna vid behov ska samarbeta med varandra för att kunna fullgöra sina uppdrag enligt direktivet. För

112

SOU 2015:40

Bolånedirektivet

att underlätta samarbetet ska en behörig myndighet vara kontakt- punkt för frågor som gäller direktivet.

I artikel 37 finns ytterligare bestämmelser som gäller möjligheter att hänskjuta frågor till EBA, som då kan vidta åtgärder i enlighet med artikel 19 i EBA-förordningen.

4.15Kapitel 14 – Slutbestämmelser

Enligt artikel 38 ska medlemsstaterna fastställa sanktioner för över- trädelse av de nationella bestämmelser som antas på grundval av direktivet och sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (jfr ingressats 76). Administrativa sanktioner som på- förs ska som huvudregel offentliggöras.

Artikel 39 innebär att medlemsstaterna ska sörja för att det finns lämpliga och effektiva klagomåls- och tvistlösningsförfaranden för tvistlösning utanför domstol. Befintliga organ kan användas om så är lämpligt (jfr ingressats 77).

Artikel 40 innehåller bestämmelser som avser kommissionens möjligheter att anta delegerade akter (jfr ingressats 78).

Artikel 41 anger att medlemsstaterna ska säkerställa att konsu- menterna inte kan avsäga sig rättigheter enligt direktivet och att bestämmelser som införlivar direktivet inte kan kringgås.

Enligt artikel 42 ska lagar och andra författningar som är nöd- vändiga för att följa direktivet vara antagna och börja tillämpas senast den 21 mars 2016. I artikel 43 anges dock vissa övergångs- bestämmelser.

Artikel 44 och 45 avser åtgärder som kommissionen ska vidta, dels avseende översyn av direktivet, dels en rapport om problem med överskuldsättning.

Artiklarna 46–48 avser vissa mindre ändringar i andra EU-rätts- akter. De sista artiklarna i direktivet, artikel 49 och 50, avser direkti- vets ikraftträdande och adressater.

113

5 Genomförande av direktivet

5.1Utgångspunkter vid genomförandet

Allmänt om genomförande av EU-direktiv och bolånedirektivets harmoniseringsnivå

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och systematik, om väl det avsedda resultatet uppnås med en annan terminologi och systematik. Avgörande är att lag- stiftningen uppnår det resultat i sak som direktivet eftersträvar.

Bolånedirektivet är, med ett fåtal undantag, ett minimidirektiv. Detta framgår av artikel 2.1 som anger att direktivet inte ska hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa striktare bestämmelser för att skydda konsumenten, förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt unionsrätten. Ett EU-direktiv hindrar inte heller medlemsstaterna från att anta natio- nella bestämmelser på områden som inte regleras av direktivet. I bolånedirektivet nämns särskilt att medlemsstaterna är fria att tillämpa direktivet på områden som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, t.ex. när det gäller annan egendom än bostäder (ingressats 13 och 14).

Även om bolånedirektivet är ett minimidirektiv är direktivets artiklar ibland utformade på ett sådant specifikt och detaljerat sätt att handlingsutrymmet för medlemsstaterna är ganska litet. I andra fall är artiklarna mer allmänt hållna. Direktivet ger också i vissa fall uttryckligen medlemsstaterna valmöjligheter mellan olika alterna- tiv, s.k. medlemsstatsoptioner.

En första utgångspunkt för utredningen har varit att direktivet ska bli genomfört på ett sådant sätt att den svenska regleringen i

115

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

sak överensstämmer med det resultat som direktivet ger uttryck för. I den mån det har funnits ett utrymme för att ta andra hänsyn, vilket direktivet alltså ofta gett, har utredningen också beaktat de allmänna utgångspunkter som anges i utredningsdirektiven.

Utredningens direktiv

I utredningens direktiv (dir. 2014:13) anges några allmänna utgångs- punkter för genomförandet av bolånedirektivet. Utredningen ska ta hänsyn till både intresset av en effektiv och stabil kreditgivnings- verksamhet och till intresset av ett regelverk som ger en hög kon- sumentskyddsnivå. När det gäller kreditgivningsverksamheten fram- hålls att lagstiftningen utgår ifrån att det ska råda neutralitet mellan olika marknader och intressenter, vilket förenklar tillämpningen och skapar förutsättningar för en god konkurrens. Utgångspunkten vid införandet av 2010 års konsumentkreditlag var att lagen ska gälla för alla konsumentkrediter och att undantag ska göras endast i den mån det finns speciella och tungt vägande skäl (prop. 2009/10:242 s. 38 f.). En utgångspunkt i genomförandet av bolånedirektivet ska vara att bostadskrediter även i fortsättningen ska omfattas av kon- sumentkreditlagen (2010:1846) och att samma regler så långt som möjligt ska gälla för alla konsumentkrediter. Genomförandet av bolånedirektivet ska också göras så att näringsrättsliga regler även i fortsättningen huvudsakligen ska finnas i särskild lagstiftning.

5.2Den föreslagna författningsregleringen i korthet

Förslag: De nya författningsbestämmelser som krävs för att genomföra bolånedirektivet ska införas dels i konsumentkredit- lagen (2010:1846) och anpassas efter den lagens struktur och systematik, dels i en ny näringsrättslig lag avseende kreditgivares och kreditförmedlares verksamhet. En sådan ny näringsrättslig lag ska så långt det är möjligt följa den struktur och systematik som på ett övergripande plan är gemensam för andra lagar som reglerar finansmarknadens aktörer.

116

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Bedömning: I den näringsrättsliga lagen kan bemyndiganden att meddela föreskrifter ges för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Bestämmelser i konsumentkreditlagen bör inte förenas med sådana bemyndiganden, utan kan kom- pletteras av verkställighetsföreskrifter i vissa fall och annars preciseras genom myndigheternas allmänna råd om tillämp- ningen.

Skälen för förslaget och bedömningen:

Utgångspunkter för uppdelningen av genomförandet

mellan konsumentkreditlagen och näringsrättslig lagstiftning

Som tidigare beskrivits finns den huvudsakliga svenska rättsliga regleringen av kreditgivning till konsumenter i konsumentkredit- lagen, vilken också omfattar bostadskrediter. Konsumentkredit- lagen innehåller bestämmelser som avser det enskilda kreditavtalet och förhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten. Mer- parten av bestämmelserna kan klassificeras som civil- eller mark- nadsrättsliga.

Det finns för närvarande ingen näringsrättslig lag som omfattar samtliga kreditgivare eller kreditförmedlare av bostadskrediter. I näringsrättslig lagstiftning för finansmarknadens aktörer i allmän- het återfinns krav på företagens rörelse avseende verksamhetens interna förhållanden, t.ex. krav på företagets ledning, organisation och rutiner. Kraven på rörelsen syftar till att denna ska vara sund, vilket också skapar förutsättningar för finansiell stabilitet och ett starkt konsumentskydd.

Utredningen har haft som en första utgångspunkt att göra så små ändringar i gällande rätts struktur och systematik som möjligt. Detta är också den utgångspunkt som kan utläsas ur utredningens kommittédirektiv. Många av bolånedirektivets bestämmelser överens- stämmer, helt eller delvis, med bestämmelser i direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal1 (konsumentkreditdirektivet), som huvud- sakligen har genomförts genom bestämmelser i konsumentkredit- lagen (se prop. 2009/10:242). Andra bestämmelser i bolånedirekti-

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsument- kreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (Celex 32008L0048).

117

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

vet har inte någon direkt motsvarighet i konsumentkreditdirektivet eller konsumentkreditlagen, men behandlar närliggande frågor som rör kreditavtalets utformning och innehåll och näringsidkarens för- pliktelser i förhållande till den enskilde konsumenten, före och efter det att ett kreditavtal slutits. Sådana bestämmelser bör därför genomföras i konsumentkreditlagen.

Genom det innehållsmässiga sambandet mellan bolånedirektivet i dessa delar och konsumentkreditlagens gällande bestämmelser, kan ändringar och tillägg som behövs för genomförandet passas in i konsumentkreditlagens nuvarande struktur och systematik. Utred- ningen har alltså inte ansett det vara nödvändigt att samla bestäm- melser om bostadskrediter i ett eget kapitel i konsumentkredit- lagen, eller att föreslå en särskild civil- och marknadsrättslig lag för bara bostadskrediter, som varit alternativ till den nu valda lös- ningen enligt utredningens direktiv.

De bestämmelser i bolånedirektivet som gäller sådana krav på kreditgivares och kreditförmedlares rörelse som är jämförbara med den reglering som för andra aktörer återfinns i näringsrättslig lag, bör i stället genomföras genom sådan lagstiftning. Som nämnts i det föregående överensstämmer även detta med utgångspunkterna för genomförandet enligt kommittédirektiven.

Närmare om genomförandet i konsumentkreditlagen

De artiklar som enligt det nyss anförda alltså bör genomföras genom ändringar eller tillägg i konsumentkreditlagen är artikel 11 (obliga- torisk standardinformation i reklam), artikel 12 (kopplingsför- behåll och paketförsäljning), artikel 13 (allmän information), arti- kel 14 (information som ska lämnas innan avtal ingås), artikel 15 (informationskrav på kreditförmedlare), delar av artikel 16 (till- räckliga förklaringar), artikel 18 (skyldighet att bedöma konsumen- tens kreditvärdighet), artikel 20 (rapportering och kontroll av infor- mation om konsumenter), artikel 22 (rådgivningstjänster), artikel 23 (lån i utländsk valuta), artikel 24 (krediter med rörlig ränta) och artikel 25 (förtidsbetalning).

Till detta kommer att ytterligare ett antal av direktivets bestäm- melser, enligt utredningens bedömning, redan är genomförda i svensk rätt genom den befintliga regleringen i konsumentkredit-

118

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

lagen. Det gäller bl.a. för ett flertal av de definitioner som anges i artikel 2, delar av artikel 16 (tillräckliga förklaringar), delar av arti- kel 17 (beräkning av den effektiva räntan), och artikel 27 (informa- tion om ändringar i krediträntan).

När det gäller rådgivningstjänster omfattar konsumentkredit- lagen för närvarande inte några bestämmelser liknande dem som föreskrivs i bolånedirektivet. De skyldigheter näringsidkaren har enligt 6 § att iaktta god kreditgivningssed och därvid ta tillvara konsumentens intressen och ge de förklaringar konsumenten be- höver kan dock betraktas som en närliggande bestämmelse. Det kan också i vissa fall anses följa av god kreditgivningssed att kredit- givaren bör avråda konsumenten från att ta en kredit, om det fram- går av omständigheterna att krediten är ofördelaktig för konsu- menten (prop. 2009/10:242 s. 53 och 91). Bolånedirektivets regle- ring av rådgivning omfattar skyldigheter för näringsidkaren att ge konsumenten information i olika avseenden och liknar därmed andra informationsbestämmelser i konsumentkreditlagen. Allt detta talar för att bolånedirektivet i denna del bör genomföras i denna lag. Ett skäl som i viss mån talar emot detta är att direktivets råd- givningsbestämmelser även innefattar vissa aspekter av kredit- givares och kreditförmedlares ersättningssystem. Reglering av ersätt- ningssystem förekommer vanligtvis annars i näringsrättslig lagstift- ning. Det som framgår av direktivet i denna del är dock inte några absoluta krav på hur ersättningssystemen i verksamheten ska vara utformade, utan ersättningssystemens utformning avseende rådgiv- ningsverksamheten har bara betydelse för hur näringsidkaren kan presentera rådgivningstjänsten för konsumenten. Mot denna bak- grund och i syfte att åstadkomma en mer samlad och lättöverskådlig reglering bör därför även direktivets artikel 22 i sin helhet genom- föras i konsumentkreditlagen.

Närmare om den näringsrättsliga regleringen

De bestämmelser som behövs för att genomföra bolånedirektivets reglering av tillstånd och tillsyn över kreditförmedlare, artiklarna 29–34, är sådana krav på en näringsidkares rörelse som, enligt vad som anförts, för andra aktörer normalt återfinns i näringsrättslig lagstiftning. Eftersom det för närvarande inte finns någon närings-

119

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

rättslig lag som reglerar kreditförmedlare av bostadskrediter bör en ny sådan lag införas.

Direktivets bestämmelser om ersättningssystem m.m. (artikel 7), och kunskap och kompetens hos personalen (artikel 9) ställer krav på både kreditgivares och kreditförmedlares interna organisation och rutiner i dessa avseenden. För kreditgivare gäller också ett krav på rutiner vid fastighetsvärdering (artikel 19). Dessa krav bör genom- föras i näringsrättslig lagstiftning. Eftersom vissa av dessa bestäm- melser är gemensamma för kreditgivare och kreditförmedlare bör de lämpligen genomföras genom bestämmelser som gäller för båda dessa kategorier av aktörer. De bör därför tas in i samma närings- rättsliga lag som reglerar förutsättningar för kreditförmedlare att driva verksamhet. Därmed blir det också naturligt att i samma lag ta in förutsättningar även för kreditgivare att driva verksamhet med bostadskrediter, i enlighet med de krav som ställs i bolånedirekti- vets artikel 35 (godkännande och övervakning av andra tillhanda- hållare än kreditinstitut).

Vid utformningen av den särskilda näringsrättsliga lag som så- ledes föreslås har utredningen strävat efter att, så långt som möjligt, följa den struktur och systematik som på ett övergripande plan är gemensam för de flesta lagar som reglerar finansmarknadens aktörer. Även när det gäller enskilda bestämmelsers innehåll har utredningen eftersträvat rättslikhet, och därmed också konkurrensneutralitet, i den utsträckning som varit möjlig med beaktande av de särskilda krav som bolånedirektivets reglering ställer.

Normgivning i form av förordning och föreskrifter

I olika sammanhang under utredningens arbete har frågor uppkom- mit om normgivning på lägre nivå än lag. Utredningen har gjort följande övergripande överväganden.

Normgivningkompetensen enligt regeringsformen, såvitt har betydelse för utredningens överväganden, beror på om en regel rör enskildas personliga ställning och deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes (8 kap. 2 § 1 regeringsformen) eller om regeln avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (8 kap. 2 § 2 regerings-

120

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

formen). Bestämmelser som rör enskildas ekonomiska förhållanden inbördes måste föreskrivas genom lag, och riksdagen kan inte dele- gera normgivningskompetens genom att ge regeringen eller en myndighet rätt att anta föreskrifter. När det däremot gäller för- hållandet mellan enskilda och det allmänna kan föreskriftsrätt dele- geras (8 kap. 3 §). Civilrättsliga bestämmelser hör till det först be- skrivna, obligatoriska lagområdet, medan näringsrättsliga bestäm- melser tillhör det delegerbara, eftersom de är av offentligrättslig natur. Gränsen mellan offentligrättslig och civilrättslig reglering brukar dras inte bara med beaktande av regleringens materiella innehåll, utan också med hänsyn till den sanktion som är kopplad till bestämmelsen. En bestämmelse som en enskild i en tvist kan åberopa mot en annan enskild anses vara civilrättslig, medan en regel som kan åberopas endast av eller mot en representant för det allmänna är offentligrättslig (Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl. s. 71 och 174 f.).

Vid bedömningen av om normgivningskompetens kan delegeras har utredningen utgått ifrån att delegation kan ske i fråga om bestämmelser som placeras i den föreslagna näringsrättsliga lagen. Utredningen återkommer till i vilken utsträckning sådana bemyn- diganden behövs bl.a. i avsnitt 5.4.28.

När det gäller de bestämmelser som införs i konsumentkredit- lagen innebär denna placering inte per automatik att regleringen är civilrättslig, eftersom konsumentkreditlagen anses innehålla både sådana bestämmelser och marknadsrättsliga, men även näringsrätts- liga regler (jfr prop. 2009/10:242 s. 39). Även om enskilda bestäm- melsers karaktär utifrån ett strikt juridiskt perspektiv kan diskute- ras, innehåller konsumentkreditlagen inte för närvarande någon rätt för regeringen eller en myndighet att meddela föreskrifter. Till lagen finns ett fåtal verkställighetsföreskrifter. I övrigt har tillämp- ningen av regelverket preciserats genom allmänna råd. Denna ordning tycks fungera väl. Utredningen anser därför att det inte finns skäl att närmare analysera möjligheten att förena någon en- staka bestämmelse med ett bemyndigande att meddela föreskrifter för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den gällande ordningen bör i stället bestå. Utredningen har alltså endast föreslagit vissa verkställighetsföreskrifter till lagen, i de fall där redan utfärdade verkställighetsföreskrifter har ett jämförbart innehåll som de föreslagna (se vidare avsnitt 5.3.7 och 5.3.8).

121

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.3Direktivets civil- och marknadsrättsliga delar

5.3.1Direktivets tillämpningsområde

Förslag: De bestämmelser som behövs för att genomföra bo- lånedirektivet ska vara tillämpliga på

–krediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomt- rätt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenade med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, och

–krediter som konsumenten tar i syfte att förvärva eller be- hålla äganderätt till fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller en befintlig eller planerad byggnad utom i de fall det handlar om en överbryggningskredit.

I konsumentkreditlagen (2010:1846) ska begreppet bostadskredit användas i tillämpliga bestämmelser.

Skälen för förslaget:

Konsumentkrediter

Bolånedirektivets artikel 3 tar upp de kreditavtal som omfattas av direktivets bestämmelser. En annan avgränsning av de kreditavtal som avses framgår av definitionerna av konsument, kreditgivare och kreditavtal i artikel 4.1, 4.2 och 4.3. Av dessa definitioner följer att de kreditavtal som avses i direktivet är sådana som ingås mellan en näringsidkare (dvs. en kreditgivare som handlar inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet) och en konsument (dvs. en enskild som handlar för ändamål som ligger utanför närings- eller yrkes- verksamhet2). Detta överensstämmer med konsumentkreditlagens tillämpningsområde så som det framgår av 1 §. Något ytterligare genomförande av bolånedirektivets avgränsning eller definitioner i dessa delar behövs alltså inte.

2 Bolånedirektivet hänvisar till konsumentkreditdirektivets definition av begreppet konsu- ment.

122

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Kreditavtal med säkerhet i konsumentens bostad

I artikel 3.1 framgår direktivets tillämpningsområde i två punkter. Den första (punkten a) anger att direktivet ska vara tillämpligt på kreditavtal som garanteras av en inteckning eller annan i en med- lemsstat allmänt förekommande jämförbar säkerhet i bostadsfastig- het eller för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknyt- ning till bostadsfastighet. I den andra (punkten b) anges att direkti- vet också ska tillämpas på kreditavtal som har som syfte att för- värva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad.

I konsumentkreditlagen finns en viss särreglering som avser kreditavtal förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, och för krediter som är förenade med en motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet (se t.ex. 4 § fjärde stycket). Med det senare kan avse t.ex. sommarstugor som utgörs av byggna- der på arrenderad mark (prop. 2004/05:13 s. 70). De krediter som avses i t.ex. 4 § konsumentkreditlagen motsvaras i huvudsak av bolånedirektivets artikel 3.1 a. Den svenska tillämpningen är dock inte begränsad till krediter med säkerhet i konsumentens bostad. I praktiken torde detta oftast vara fallet. Den utvidgning av tillämp- ningsområdet för den svenska lagregleringen som skulle följa av att tillämpa den definition som följer av konsumentkreditlagen hindras dock inte av bolånedirektivet (jfr ingressats 13 som anger att med- lemsstaterna kan utvidga tillämpningsområdet till att avse annan fast egendom än bostadsfastigheter).

I och med genomförandet av bolånedirektivet kommer det att bli fråga om ytterligare några bestämmelser i konsumentkreditlagen som innebär en särreglering av kreditavtal med säkerhet i fast egen- dom eller motsvarande rättigheter. För att inte tynga lagtexten bör det därför införas ett begrepp som definieras i 2 § konsument- kreditlagen utifrån det avsedda tillämpningsområdet. Detta begrepp kan sedan användas i lagtexten i stället för att upprepa hela tillämp- ningsområdet i varje enskild bestämmelse. I förarbetena till konsu- mentkreditlagen används ordet bostadskredit som ett samlingsnamn för de krediter som avses (se prop. 2009/10:242, t.ex. s. 89). Ett annat uttryck som förekommer i t.ex. Finansinspektionens författ- ningar är bolån. Båda uttrycken kan i och för sig anses till viss del missvisande, eftersom tillämpningsområdet inte utgörs av enbart

123

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

krediter med säkerhet i en bostad. Eftersom det i praktiken i de allra flesta fall handlar om att konsumenten ställer sin bostad som säkerhet och det inte finns något annat uttryck som på ett kort- fattat sätt avspeglar det fullständiga tillämpningsområdet, bör dock något av begreppen användas. Utredningen har valt att använda uttrycket bostadskredit, eftersom det anknyter både till konsument- kreditlagens terminologi och till bolånedirektivets användning av orden bostad och kreditavtal.

Kreditavtal med ett syfte att förvärva mark m.m.

Bolånedirektivets artikel 3.1 tar i punkten b upp kreditavtal som, utan att vara beviljade mot säkerhet, erhålls i syfte att t.ex. förvärva en bostadsfastighet.

I förarbeten till annan svensk lagstiftning som genomför EU- direktiv har det ansetts mindre lämpligt att tillämpa bestämmelser om kreditavtal med utgångspunkt från vilket syfte konsumenten har med att uppta krediten (se t.ex. prop. 2004/05:13 s. 70). I för- handlingarna om utformningen av bolånedirektivet framfördes också, från fler medlemsländer än Sverige, kritik mot förslaget att bolånedirektivets tillämpningsområde skulle innehålla en sådan del. Bland annat framfördes att direktivet rent allmänt tar sikte på hypotekslån och att en reglering som utgick från syftet med kredi- ten skulle skapa tillämpningsproblem t.ex. avseende vem av kredit- givaren eller konsumenten som är ansvarig för att syftet med kredi- ten blir känt och vem som i efterhand har bevisbördan för vad syftet med krediten var. Trots anförda invändningar omfattas de nämnda kreditavtalen av tillämpningsområdet. Det finns därmed ingen möjlighet att utesluta dem från det svenska tillämpnings- området vid genomförandet av direktivet.

Utredningen föreslår därför att det i definitionen av bostads- kredit även införs ett led som tar upp kreditavtal i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad, som är vad som krävs för att genomföra bolånedirektivet. Utredningen anser dock att definitionen i denna del ska utvidgas till att avse all sådan egendom som kan ställas som säkerhet för en bostadskredit, dvs. även t.ex. bostadsrätter. En särreglering av kredi- ter som syftar till förvärv av endast fast egendom eller byggnad

124

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

framstår utifrån svenska förhållanden som ologisk och svårmotive- rad ur ett konsumentskyddsperspektiv, särskilt med beaktande av det nuvarande innehållet i begreppet bostadskredit. Direktivet hindrar inte heller att en sådan utvidgning av tillämpningsområdet görs.

Det kan anmärkas att det torde vara mycket sällan förekom- mande att det ingås kreditavtal med ett syfte att förvärva en bostad utan att denna i sådana fall ställs som säkerhet för krediten, i vart fall i ett långsiktigt perspektiv. Däremot förekommer det kortfris- tiga krediter där syftet är att förvärva en bostad och så småningom ställa denna som säkerhet. Sådana tillfälliga krediter kan behöva tas i samband med ett byte av bostad. Om konsumenten på tillträdes- dagen för det nya boendet inte har fått pengarna från försäljningen av den befintliga bostaden behövs ofta dubbla lån under en kortare tid. Då kan en s.k. överbryggningskredit tas för att täcka det till- kommande lånebehovet fram till dess pengarna från försäljningen av den tidigare bostaden frigjorts, varvid överbryggningskrediten omedelbart löses.

Bolånedirektivet medger i artikel 3.3 d undantag för denna slags överbryggningskrediter, som närmare definieras i artikel 4.23. Krediten ska ha en obestämd löptid eller betalas tillbaka inom 12 månader och ska användas som en tillfällig finansieringslösning under övergången till ett annat finansiellt arrangemang för den fasta egendomen. Utredningen anser att denna undantagsmöjlighet bör utnyttjas som ett undantag från tillämpningsområdet för en bostadskredit som inte är förknippad med en säkerhet, men där syftet är ett förvärv av en bostad. Överbryggningskrediterna kom- mer, med en sådan lösning, precis som i dag, att falla under konsu- mentkreditlagens allmänt gällande bestämmelser och ett högt kon- sumentskydd kommer därmed uppnås även beträffande dem. Det kan vidare anmärkas att om t.ex. rådgivning sker avseende det mer permanenta bostadskreditavtal som förutsätts ingås i anslutning till överbryggningskrediten, så kommer de bestämmelser om rådgivning som genomför bolånedirektivet att bli tillämpliga, se avsnitt 5.3.20.

Det kan visserligen hävdas att motsvarande synsätt även borde kunna anläggas i förhållande till handpenninglån, som normalt också är en slags tillfällig blancokredit med koppling till bostads- förvärv. Enligt utredningen är direktivets ordalydelse i artikel 3.3 d dock entydig när det gäller vilka slags tillfälliga lån som är möjliga

125

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

att undanta från tillämpningsområdet, nämligen just överbrygg- ningskrediter. Det vore därför direkt olämpligt att utsträcka undan- tagets räckvidd utöver detta, trots att det sakligt sett kunnat moti- veras.

Användning av det nya begreppet i befintliga bestämmelser

När begreppet bostadskredit definieras i 2 § konsumentkreditlagen och används i de bestämmelser som behövs för att genomföra bolånedirektivet, bör också begreppet användas i befintliga bestäm- melser i konsumentkreditlagen som i dag hänvisar till krediter som är förenade med panträtt i fast egendom m.m. Detta gäller för 4, 17, 19, 33 och 36 §§ konsumentkreditlagen. Även om en bostads- kredit enligt den nya definitionen i vissa fall kan vara en kredit utan säkerhet i bostaden, anser utredningen inte att det medför några nackdelar att använda begreppet i de nu nämnda bestämmelserna (när det gäller 4 § behandlas denna bestämmelse även i nästa avsnitt). När det gäller 36 §, som avser ränteskillnadsersättning, har utred- ningen gjort följande överväganden.

Syftet bakom den nyligen genomförda ändringen i beräkningen av ränteskillnadsersättning för konsumentkrediter med säkerhet i konsumentens bostad är att skapa en beräkningsmodell som leder till rättvisare resultat och förhindrar att kreditgivaren varken under- eller överkompenseras vid en förtidsbetalning. Genom att använda räntan för s.k. bostadsobligationer för beräkningen av ränteskill- nadsersättningen skapas en tydlig koppling till kreditgivarens upplåningskostnader och alternativa avkastning vid beräkningen. Detta gör att ersättningens storlek bättre överensstämmer med kreditgivarens faktiska förlust. För konsumentens del finns ytter- ligare ett skydd emot att kreditgivaren kan bli överkompenserad, genom hänvisningen till god kreditgivningssed i 36 § andra stycket (prop. 2013/14:44 s. 11–13 och 18). Om en kredit tas i syfte att t.ex. förvärva en bostad, men bostaden inte utgör säkerhet, finns inte samma koppling till räntan för bostadsobligationer. Räntan för en sådan s.k. blancokredit kommer därför troligen vara högre än den ränta som kan erbjudas för en säkrad bostadskredit. Det finns där- med en risk att ränteskillnadsersättningen uträknad enligt schablonen i 36 § andra stycket 1 leder till en alltför stor kompensation för

126

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditgivaren. Å andra sidan åligger det då kreditgivaren att tillämpa god kreditgivningssed vid beräkningen och justera ränteskillnads- ersättningen därefter, varvid kreditgivaren bör beakta vilka faktiska kostnader denne haft för krediten. Det schablonbelopp som fast- ställs enligt 36 § andra stycket 2, som tillämpas på krediter utan säkerhet, tillfaller däremot en kreditgivare oavsett vilka kostnader denne haft i det enskilda fallet (prop. 2009/10:242 s. 72). Den är därmed mindre förenlig med bolånedirektivets bestämmelse om förtidsbetalning i artikel 25.3 som anger att ersättningen inte ska överstiga kreditgivarens finansiella förlust. Bestämmelsen i 36 § andra stycket 2 genomför konsumentkreditdirektivets artikel 16 om förtida betalning av krediter (a. prop. s. 115). Utgångspunkten i bolånedirektivet torde vara att bostadskrediter inte ska falla under den beräkningsschablon som konsumentkreditdirektivet före- skriver. Utredningen anser därmed att begreppet bostadskredit bör införas även i 36 § andra stycket 1 konsumentkreditlagen.

5.3.2Undantag från direktivets tillämpningsområde

Bedömning: Inga andra generella undantag än avseende över- bryggningskrediter bör införas i den svenska regleringen som genomför bolånedirektivets bestämmelser.

Skälen för bedömningen:

Allmänt om direktivets undantag

I artikel 3.2 anges att direktivets bestämmelser inte ska tillämpas på vissa uppräknade kreditavtal. Av artikel 3.3 följer att medlems- staterna också har möjlighet att undanta ytterligare ett antal kredit- avtal från tillämpningsområdet. Om medlemsstaterna väljer att inte tillämpa bolånedirektivets bestämmelser för de kreditavtal som räknas upp i artikel 3.3 följer dock av artikel 3.4 och 3.5 att andra lämpliga regelverk i vissa avseenden ändå ska tillämpas på nationell nivå för dessa krediter.

Även om direktivet har utformat vissa undantag som medlems- statsoptioner men inte andra, bör det vara möjligt att vid det svenska genomförandet välja att göra undantag eller inte. Genom

127

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

att avstå från att göra ett undantag utvidgas tillämpningsområdet för de svenska bestämmelserna till att avse även typer av kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. En sådan utvidgning förhindras inte av direktivet (jfr vad som anförts i avsnitt 5.1 och 5.3.1). I de fall direktivet gör ett undantag, men ändå uppställer vissa krav på reglering av krediterna i fråga (som i artiklarna 3.4 och 3.5) måste dock givetvis dessa krav uppfyllas.

Undantag från tillämpningsområdet med motsvarighet i konsumentkreditdirektivet

Ett flertal av de undantag från bolånedirektivets allmänna tillämp- ningsområde som tas upp i artikel 3.2 och 3.3 är likalydande med undantag i konsumentkreditdirektivet. Vid genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att det inte fanns tillräckliga skäl att införa undantagen i konsumentkreditlagen. Utredningen finner inte skäl att göra några andra överväganden än de som då gjordes. Detta gäller undantagen för kreditavtal som beviljas en arbetstagare av en arbetsgivare (artikel 3.2 b), kreditavtal i form av kontokredit som ska betalas inom en månad (artikel 3.2 d) och kreditavtal som är resultatet av en förlikning i domstol (artikel 3.2 e) (jfr prop. 2009/10:242 s. 41 f.).

Räntefria krediter och krediter som avser uppskjuten betalning

Både konsumentkreditdirektivet och bolånedirektivet ställer upp undantag för räntefria krediter under vissa (inte helt likalydande) förutsättningar (artikel 2.2 f. respektive 3.2 c). Enligt båda direkti- ven undantas vidare krediter som avser uppskjuten betalning av en existerande skuld (artikel 2.2 j respektive 3.2 f). Några sådana gene- rella undantag gjordes dock inte i konsumentkreditlagen vid genom- förandet av konsumentkreditdirektivet och någon allmän diskussion kring möjligheterna till undantag fördes inte. Däremot undantogs i 4 § första och andra styckena konsumentkreditlagen räntefria konto- krediter och andra räntefria krediter som ska betalas tillbaka inom tre månader från vissa bestämmelser i lagen, med hänvisning till de ovan nämnda artiklarna i konsumentkreditdirektivet (a. prop. s. 89). I 4 § undantas också tillämpningen av vissa av konsument-

128

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditlagens bestämmelser när det gäller kontokrediter som visser- ligen löper med ränta och eventuellt med avgifter, men som ska betalas tillbaka på anmaning eller inom tre månader. Särregleringen av sådana krediter möjliggjordes av ett undantag i konsument- kreditdirektivets artikel 2.3, som inte har någon motsvarighet i bo- lånedirektivet.

När det gäller möjligheten att undanta räntefria bostadskrediter eller andra kostnadsfria bostadskrediter som avser betalning av en redan existerande skuld anser utredningen att det inte finns till- räckliga skäl att göra dessa undantag från tillämpningsområdet för de svenska bestämmelserna. Sådana bostadskrediter torde vara ovanliga, och trots ränte- eller avgiftsfrihet finns det starka konsumentskydds- aspekter eftersom konsumentens bostad ofta ställs som säkerhet.

Utifrån ordalydelsen kan visserligen ifrågasättas om undantagen från vissa av konsumentkreditlagens bestämmelser i 4 § första – tredje stycket är fullt förenliga med bolånedirektivet. Bestämmel- serna i första – tredje stycket tar dock inte sikte på bostadskrediter utan på bl.a. fakturakrediter och användandet av kontokort med kreditutrymme (jfr a. prop. s. 39 ff.). Att sådana krediter samtidigt också skulle kunna vara bostadskrediter är visserligen teoretiskt möjligt, men torde inte förekomma i praktiken. Detta återspeglas i bestämmelsens uppbyggnad, som behandlar bostadskrediter sär- skilt i fjärde stycket. Utredningen anser därför att 4 § inte behöver justeras, utan att det står klart att bestämmelsens första – tredje stycke inte är avsedda att tillämpas på bostadskrediter. Detsamma gäller bestämmelsens femte stycke. Som behandlats i föregående avsnitt bör dock bestämmelsen i 4 § språkligt anpassas i fjärde stycket genom att uttrycket bostadskredit används i lagtexten. De undantag från lagens tillämpning i vissa fall som följer av detta stycke i 4 § är i sak förenliga med bolånedirektivet och behöver inte ändras.

Kapitalfrigörningskrediter

Enligt bolånedirektivet finns även undantagsmöjligheter som sak- nar motsvarighet i konsumentkreditdirektivet och som avser speci- ella former av bostadskrediter. Ett sådant undantag finns i arti- kel 3.2 a och gäller s.k. kapitalfrigörningskrediter. Det avser sådana

129

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

bostadskreditavtal där kreditgivaren betalar ut lånesumman, som en klumpsumma eller genom periodiska betalningar, och återbetalning förutsätts ske vid en framtida försäljning av bostaden, som dock inte kan krävas förrän en eller flera av medlemsstaterna angivna situationer uppkommer i konsumentens liv.

De beskrivna kapitalfrigörningskrediterna kan för svenskt vid- kommande närmast jämföras med s.k. seniorlån. Sådana lån om- fattas i dag av konsumentkreditlagens bestämmelser, utom i de delar som allmänt är undantagna för bostadskrediter. Skulle de undantas från de särskilda bestämmelser som införs för att genom- föra bolånedirektivet skulle de i stället hänföras till regleringen av konsumentkrediter i övrigt. En sådan ordning framstår som mindre lämplig, med tanke på att samma konsumentskyddsaspekter trots allt gör sig gällande även för sådana krediter som för bostads- krediter i allmänhet. Bolånedirektivet kan inte anses hindra att Sverige avstår från att införa ett generellt undantag för kapital- frigörningskrediter. Med hänsyn till den undantagsmöjlighet som erbjuds medlemsstaterna, kan direktivet inte heller anses hindra att den nationella regleringen avseende dessa kapitalfrigörnings- krediter förses med enstaka undantag från den reglering som i övrigt gäller för bostadskrediter. Utredningen återkommer till detta i avsnitt 5.3.14.

Renoveringskrediter m.m.

Artikel 3.3 a ger medlemsstaterna en möjlighet att undanta krediter som visserligen är förenade med säkerhet i en bostad, men vars syfte inte är själva förvärvet av bostaden. Sådana krediter kan dock inte undantas generellt, utan bara från tillämpningen av artiklarna 11 och 14 (standardinformation i reklam och överlämnandet av det standardiserade EU-faktabladet avseende bostadskrediter). Resul- tatet av att undanta krediterna i detta avseende skulle för svenskt vidkommande bli att konsumentkreditlagens motsvarande bestäm- melser i stället skulle bli gällande. Utredningen anser inte att en sådan särreglering fyller någon funktion. Det finns heller inga sär- skilda aspekter av sådana bostadskrediter som motiverar ett annor- lunda utformat konsumentsskydd. Möjligheten till undantag enligt artikel 3.3. a i bolånedirektivet bör alltså inte utnyttjas.

130

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Köp för att hyra ut

Artikel 3.3 b ger medlemsstaterna möjlighet att undanta bostads- krediter som inte är avsedda att förvärva en bostad åt konsumenten själv, utan i syfte att konsumenten ska hyra ut bostadsfastigheten till någon annan. Sådana köp torde vara relativt ovanliga i Sverige, men vanligare i vissa europeiska länder där sådana hyresavtal är ett sätt att göra en kapitalinvestering. I framtiden skulle det dock kunna bli vanligare med denna sorts krediter även i Sverige.

En bostadskredit av detta slag är tänkt att fungera så att konsu- mentens egen betalningsförmåga inte tas i anspråk, utan att ränta och eventuellt amorteringar täcks av hyra. Det kan synas som om behovet av kreditprövning m.m. på det sättet inte är lika stort som vid en sedvanlig bostadskredit. Å andra sidan är det trots allt kon- sumenten som personligen är ansvarig för betalningarna och kan behöva ta i anspråk sitt personliga betalningsutrymme om hyres- gästen inte betalar hyran eller flyttar. Utredningen anser därför att det saknas tillräckliga skäl att undanta denna typ av bostadskrediter.

Författningsreglerade lån med allmännyttigt eller socialt syfte

I artikel 3.3 c undantas bostadskreditavtal som enligt lag beviljas en begränsad målgrupp och med ett allmännyttigt syfte. Räntorna för sådana lån ska inte vara högre än de på marknaden, och något av lånevillkoren ska vara mer fördelaktigt än de på marknaden. En likalydande bestämmelse finns i konsumentkreditdirektivet arti- kel 2.2 l. Bestämmelsen ansågs möjliggöra de undantag som inför- des i 3 § konsumentkreditlagen avseende författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel, såsom t.ex. studielån (prop. 2009/10:242 s. 88). I bolånedirektivet tillkommer dock vissa krav även avseende sådana lagreglerade krediter, vilka framgår av artikel 3.5. När det gäller bostadskrediter finns dock inte längre några författnings- reglerade bolån som utgår av statsmedel (jfr lagen [1996:1179] om statligt reglerade bostadslån m.m., av vilken framgår att den avser lån som redan är utbetalade). Någon ändring i 3 § behövs därför inte. Kraven i 3.5 gäller också för det fall en medlemsstat undantar vissa kreditavtal i enlighet med artikel 3.3 e. Vilka kreditavtal som avses framgår genom en hänvisning till konsumentkreditdirektivets artikel 2.5. Undantaget avser i korthet krediter lämnade av med-

131

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

lemsorganisationer som har ett författningsreglerat socialt syfte och som erbjuder krediter endast till sina medlemmar på mer för- månliga villkor än marknadens. Ett sådant undantag gjordes inte i konsumentkreditlagen och det kan inte anses motiverat att införa det avseende bostadskrediter. Artikel 3.5 kräver alltså inget genom- förande heller för sådana krediter.

5.3.3Direktivets begrepp och definitioner

Förslag: Definitioner av begreppen rådgivning och utländsk valuta införs i 2 § konsumentkreditlagen. Att kreditkostnad omfattar också nödvändiga kostnader för en värdering av en säkerhet som ställs för krediten ska framgå av definitionen av begreppet i samma bestämmelse.

Bedömning: Direktivets övriga begrepp som definieras i arti- kel 4 behöver inte någon särskild definition i 2 § konsument- kreditlagen.

Skälen för förslaget och bedömningen: Artikel 4 i direktivet innehåller definitioner av 28 ord och uttryck som sedan används i direktivets artiklar. I detta avsnitt görs övergripande överväganden om vilka begrepp som kan behöva en särskild definition i 2 § kon- sumentkreditlagen. Närmare överväganden kring begreppens inne- börd följer i de avsnitt som behandlar de skilda artiklar i direktivet där de förekommer.

Flera av de uttryck som definieras i artikel 4 har samma inne- börd som i konsumentkreditdirektivet, och finns också med bland definitionerna i detta direktivs artikel 3. Det gäller konsument, kreditgivare, kreditavtal, sammanlagt kreditbelopp, sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten, effektiv ränta, kreditränta och var- aktigt medium. Flera av dessa uttryck finns också definierade i 2 § konsumentkreditlagen, eller har inte ansetts nödvändiga att definiera. När det gäller uttrycket varaktigt medium används i den svenska lagtexten uttrycket handling eller någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten (se t.ex. 8 § andra stycket). Utredningen har anslutit till denna terminologi och använt samma

132

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

uttryckssätt i bestämmelser där direktivet använder uttrycket var- aktigt medium.

När det gäller definitionen av kreditförmedlare (artikel 4.5) finns en sådan också i konsumentkreditdirektivet, i artikel 3 f. Defini- tionerna är i stort sett likalydande, men i bolånedirektivet har den preciseringen gjorts att den som enbart introducerar en konsument för en kreditgivare eller kreditförmedlare, inte ska anses utföra kreditförmedling. Utredningen anser att detta tillägg inte utgör någon ändring i sak, utan bör ses som ett förtydligande av vad som redan gällde enligt konsumentkreditdirektivet. I konsumentkredit- lagen finns inte ordet kreditförmedlare upptaget bland definition- erna i 2 §, utan det framgår i stället av 48 § vilken verksamhet som avses. Som tidigare anförts föreslås att bolånedirektivets bestäm- melser om kreditförmedling främst genomförs i en näringsrättslig lag (se avsnitt 5.2). Utredningen föreslår att en särskild definition av begreppet införs i den näringsrättsliga lagen. Det tillägg som rör kreditförmedling och som behöver göras i konsumentkreditlagen kräver inte att uttrycket definieras särskilt i 2 §.

Uttrycket konsumentens sammanlagda kreditkostnad definieras också i konsumentkreditdirektivet, artikel 3 g. I bolånedirektivet hänvisas till denna definition, men med det tillägget att kostnaden för fastighetsvärdering också ska inbegripas i kreditkostnaden. Utredningen uppfattar detta som ett förtydligande av konsument- kreditdirektivets definition, och inte en förändring i sak. Ett mot- svarande förtydligande kan därmed göras i konsumentkreditlagen, avseende definitionen av kreditkostnad. Eftersom värdering kan komma i fråga även för annan sorts egendom än fastigheter (t.ex. bostadsrätter) bör ordvalet justeras något i förhållande till direktivet.

När det gäller ordet kreditprövning innehåller bolånedirektivet en särskild definition. Uttrycket återfinns redan i konsument- kreditlagen utan att någon närmare definition ansetts nödvändig. Vad som enligt bolånedirektivet avses med uttrycket överensstäm- mer med innebörden enligt konsumentkreditlagen. Någon särskild definition i 2 § konsumentkreditlagen behövs därmed inte.

Begreppet ansvarsförbindelse eller garanti används enbart i bo- lånedirektivets bilaga I. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3.8 föreslås att bilagan genomförs genom att den tas in i en för- ordning. Definitionen av ansvarsförbindelse eller garanti kan där- med lämpligen tas in i samma förordning.

133

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

När det gäller begreppen värderelaterat kreditavtal, bindnings- förfarande och paketeringsförfarande förekommer de enbart i bo- lånedirektivets artikel 12. Som framgår av avsnitt 5.3.11 behöver uttrycken ingen särskild definition, mer än vad som framgår av den bestämmelse som föreslås genomföra bolånedirektivet i denna del.

När det gäller övriga begrepp som definieras i artikel 4 har de främst betydelse för det näringsrättsliga genomförandet av direkti- vet. Närmare överväganden kring vissa av dessa begrepp finns i avsnitt 5.4.2. Det kan dock anmärkas att begreppen sidotjänst och andra tillhandahållare än kreditinstitut knappast kan missförstås rent språkligt, och att någon legaldefinition av dem inte kan anses nödvändig.

När det slutligen gäller uttrycket utländsk valuta förekommer det i artikel 23 och 13. Ett flertal nya bestämmelser föreslås därmed avse lån i utländsk valuta, se vidare avsnitt 5.3.6 och 5.3.18. Begrepp- ets innebörd enligt artikel 4.28 är relativt omfattande. Utredningen har därför ansett att det är mer lämpligt att definiera begreppet i 2 § konsumentkreditlagen än att upprepa vad som avses i varje enskild bestämmelse.

Begreppet rådgivningstjänster, som definieras i artikel 4.21, har betydelse för förståelsen av bestämmelser som genomför direkti- vets artikel 22. Begreppet råd eller rådgivning kommer att före- komma i flera nya bestämmelser i konsumentkreditlagen och bör därför definieras särskilt i 2 §.

Särskilt om begreppen näringsidkare, kreditförmedlare och anknuten kreditförmedlare

I konsumentkreditlagen används termen näringsidkare i flera bestäm- melser, t.ex. i 7 och 8 §§ om marknadsföring och förhandsinforma- tion, 12–14 §§ om kreditprövning, avslag på kreditansökan och dokumentation av kreditavtalet. I andra bestämmelser används i stället ordet kreditgivare, t.ex. i bestämmelserna om betalning av skulden i förtid, 32–36 §§. I författningskommentaren till 2 § an- fördes att när näringsidkare används i författningstexten avses både den som lämnar eller övertar en kredit, alltså kreditgivaren, och den som förmedlar en kredit som ombud för kreditgivaren (prop. 2009/10:242 s. 86). När ordet näringsidkare används sker detta följ- aktligen i bestämmelser som reglerar skyldigheter som uppkommer

134

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

innan ett avtal har ingåtts, och då kreditgivaren kan agera genom en kreditförmedlare som ombud. Bestämmelser som innehåller ordet kreditgivare tar i stället sikte på vad som ska gälla mellan kredit- avtalets parter under kreditavtalets löptid. Även konsumentkredit- direktivets och bolånedirektivets terminologi följer huvudsakligen denna systematik, även om direktiven i stället nämner både kredit- givare och kreditförmedlare, eller i vissa fall anknutna kreditför- medlare, i de bestämmelser som hänför sig till tiden före avtals- slutet.

Utredningen har funnit att den systematik och terminologi som redan gäller vid användningen av begreppen näringsidkare och kreditgivare i princip kan följas vid genomförandet av bolåne- direktivet. Valet av terminologi kommenteras vidare i övervägan- dena avseende de enskilda artiklarna i direktivet och genomförandet av dem, eller i författningskommentaren till de föreslagna bestäm- melserna.

5.3.4Marknadsföring

Förslag: Vid marknadsföring av bostadskrediter ska en närings- idkare, utöver vad som anges i 7 § andra stycket konsument- kreditlagen, lämna information om sin identitet, om de säker- heter som krävs för att erhålla krediten och, i förekommande fall, en varning om att valutakursförändringar kan påverka de belopp som ska betalas av konsumenten. Som ett allmänt krav för all marknadsföring av konsumentkrediter införs i 7 § konsu- mentkreditlagen en bestämmelse om att en uppgift om den effektiva räntan ska anges i marknadsföringen på ett minst lika framträdande sätt som andra förekommande räntesatser. I 7 § ska också införas att antalet avbetalningar som konsumenten ska göra, ska framgå av marknadsföringen.

Bedömning: Artikel 10 i bolånedirektivet, avseende allmänna bestämmelser om reklam, kräver inget genomförande.

135

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Skälen för förslaget och bedömningen: Artikel 10 och 11 i bo- lånedirektivet innehåller bestämmelser om marknadsföring.

Artikel 10 anger att medlemsstaterna ska kräva att all marknads- föring avseende bostadskrediter är rättvisande, klar och inte vilse- ledande och att formuleringar som kan skapa falska förväntningar på en kredits tillgänglighet eller kostnader ska vara förbjudna.

Artikel 11 innehåller krav på att vissa uppgifter alltid ska anges vid marknadsföring av en bostadskredit, om en räntesats eller andra sifferuppgifter om kreditkostnaden för konsumenten förekommer i reklamen.

Allmänna bestämmelser om marknadsföring

Bestämmelser om marknadsföring finns i marknadsföringslagen (2008:486). Lagen innehåller det allmänna kravet att all marknads- föring ska följa god marknadsföringssed (5 §). Detta innebär att reklamen ska vara vederhäftig (prop. 2007/08:115 s. 144). Av 10 § marknadsföringslagen följer vidare att en näringsidkare inte får använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande, bl.a. när det gäller en produkts förekomst eller pris.

Bolånedirektivets artikel 10 om marknadsföring är allmänt hållen och kan inte anses medföra någon skillnad i sak mot vad som redan gäller enligt marknadsföringslagen. Utredningens bedömning är därför att det inte krävs några genomförandeåtgärder avseende artikel 10.

Standardinformation i reklam

Artikel 11 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om standard- information i reklam. Artikeln överensstämmer i stora delar med konsumentkreditdirektivets artikel 4, som i svensk rätt genomförts genom 7 § konsumentkreditlagen (prop. 2009/10:242 s. 93). Förut- sättningarna för när standardinformationen ska anges, vilka fram- går av artikel 11.1, är likalydande med konsumentkreditdirektivets artikel 4.1. Att standardinformationen, i de avseenden den gäller olika sifferuppgifter, ska anges med hjälp av ett typexempel (bo- lånedirektivets artikel 11.3) överensstämmer också med konsument- kreditdirektivets artikel 4.2. Den uppräkning av vilka uppgifter

136

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

standardinformationen ska innehålla i artikel 11.2 är också lika- lydande med den uppräkning som finns i konsumentkredit- direktivets artikel 4.2, utom vad avser punkterna a, b, i och j. Den information om eventuella sidotjänster som ska lämnas, bolåne- direktivets artikel 11.4, överensstämmer vidare med artikel 4.3 i konsumentkreditdirektivet.

Eftersom 7 § konsumentkreditlagen redan gäller för bostads- krediter enligt svensk rätt behövs inget genomförande av artikel 11 i de delar den överensstämmer med konsumentkreditdirektivet. De moment som saknas i 7 § bör införas i en ny och kompletterande bestämmelse, 7 a §. Det som tillkommer i förhållande till 7 § är, som redan nämnts, de uppgifter som är upptagna i artikel 11.2 a, b, i och j. När det gäller punkten i, som avser information om antalet avbetalningar, framgår det redan av 7 § andra stycket 5 att kreditens sammanlagda belopp och storleken på avbetalningarna ska framgå i reklamen. Att antalet avbetalningar också ska framgå bör därför införas som ett allmänt krav för alla krediter.

När det gäller kravet att informationen som lämnas enligt arti- kel 11 ska vara lättläst eller höras tydligt, 11.5, anser utredningen att kravet inte kan anses tillföra något i sak i jämförelse med vad som redan framgår av inledningen av artikel 11.2, att informationen ska lämnas på ett klart, koncist och väl synligt sätt. Inte heller kan det anses vara någon skillnad i sak mellan direktivet i denna del och det som redan framgår av 7 § fjärde stycket konsumentkreditlagen, att information ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt. Av Konsumentverkets allmänna råd framgår att detta får anses innebära att konsumenten utan svårigheter ska kunna uppfatta och ta del av informationen (avsnitt 2.2.3 i Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter [KOVFS 2011:1]). Någon särskild för- fattningsreglering av detta krav behövs alltså inte.

Det som anges i artikel 11.2 e, avseende att den effektiva räntan ska finnas med i reklam på ett minst lika framträdande sätt som övriga räntesatser, har dock ingen motsvarighet i 7 § konsument- kreditlagen. Detta krav framstår som rimligt ur ett konsument- skyddsperspektiv avseende alla kreditavtal, inte bara bostadskredi- ter. Konsumentkreditdirektivet innehåller dock fullharmoniserade bestämmelser om marknadsföring av konsumentkrediter. Som redan nämnts är dock direktiven likalydande i stora delar, bl.a. avse- ende att standardinformation ska ges på ett klart, koncist och fram-

137

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

trädande, eller väl synligt, sätt (clear, concise and prominent). Detta har tolkats som att konsumenten utan svårighet ska kunna uppfatta informationen. Utredningen gör bedömningen att bolånedirektivets angivelse av att den effektiva räntan ska anges på ett lika framträ- dande sätt som andra förekommande räntesatser snarare är ett för- tydligande av vad som får anses följa av att informationen ska vara klar, koncis och framträdande. Att t.ex. använda olika textstorlekar eller stil i marknadsföringen så att den effektiva räntan inte kan uppfattas lika tydligt som andra uppgifter om ränta, måste anses innebära att informationen som helhet inte längre är klar, koncis och framträdande. Utredningen föreslår därför att detta krav införs för all reklam om krediter, genom ett tillägg i 7 §.

Särskilt om varningen för valutakursförändringar

Direktivets krav på att marknadsföring ska innehålla en varning om valutakursförändringar anger att en sådan varning ska tas in i

”tillämpliga fall” utan att närmare precisera vilka fall som avses. Bestämmelser om valutakursförändringar finns även i artikel 23 som avser lån i utländsk valuta. Definitionen av vad som är en utländsk valuta finns i direktivets artikel 4.28. Där framgår att bedömningen av vad som är en utländsk valuta ska ske utifrån den enskilde konsumentens perspektiv, t.ex. då konsumenten tar ett lån i en annan valuta än den han eller hon får lön i eller i en annan valuta än den som används i landet där konsumenten bor. Av detta följer att ett lån i svenska kronor, som ges i Sverige, kan falla in under vad som avses med utländsk valuta, t.ex. då en konsument bor i Sverige och har ett bolån i svenska kronor, men arbetar i ett annat land och får lön i en annan valuta. Även det fallet att en konsument bosatt i Sverige, med tillgångar och inkomster i svenska kronor, tar ett lån i en annan valuta än svenska kronor omfattas givetvis av definitionen.

Inte bara kreditgivare som ger lån i andra valutor än svenska kronor kan alltså komma att ge krediter i en utländsk valuta enligt direktivets definition. Även kreditgivare som lånar ut endast i svenska kronor, men accepterar att ge bostadskrediter till någon som får lön i en annan valuta, eller som bor i ett annat land inom EES, ger alltså valutalån i direktivets mening. Samtliga kreditgivare

138

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

som inte kan utesluta att de kan komma att ge bostadskrediter i utländsk valuta bör anses vara skyldiga att i sin marknadsföring ha en varning om konsekvenserna av valutakursförändringar. Denna varning bör givetvis utformas så att den blir begriplig för alla som tar del av marknadsföringen, även konsumenter som inte berörs av valutakursförändringar.

5.3.5Kostnadsfri information

Förslag: Information som en näringsidkare är skyldig att lämna enligt konsumentkreditlagen ska lämnas till konsumenten utan kostnad.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 8 ska all information som ska tillhandahållas en konsument enligt bolånedirektivet lämnas utan kostnad för konsumenten. Någon sådan bestämmelse finns inte i konsumentkreditlagen. Att information som ska ges en konsument enligt lag ska vara kostnadsfri för konsumenten framstår i och för sig närmast som självklart och det torde knappast förekomma att näringsidkare tar betalt för sådan information. För att genomföra artikel 8 krävs dock en författningsreglering. Bestämmelser om kostnadsfri information finns i annan konsumentskyddande lag- stiftning, t.ex. 2 kap. 9 § lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt. Det framstår därför som rimligt att införa ett allmänt krav på kostnads- frihet för all information som ska lämnas enligt konsumentkredit- lagens bestämmelser. Eftersom konsumentkreditdirektivet inte innehåller någon reglering av frågan om kostnadsfrihet, hindrar det direktivet inte att ett sådant krav införs avseende alla konsument- krediter. Kravet bör föras in i 6 § konsumentkreditlagen.

139

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.3.6Allmän information om bostadskrediter

Förslag: Näringsidkare som erbjuder bostadskrediter ska till- handahålla allmän information om de kreditavtal som kan er- bjudas konsumenter. Informationen ska finnas tillgänglig i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten, eller i elektronisk form. Informationen ska innehålla de uppgifter som räknas upp i bolånedirektivets artikel 13.

Skälen för förslaget: Artikel 13 i bolånedirektivet innehåller be- stämmelser om kreditgivares och anknutna kreditförmedlares skyl- dighet att alltid kunna ge allmän information om de kreditproduk- ter som erbjuds. Syftet med bestämmelsen är att konsumenten alltid, oavsett vilka kreditavtal som särskilt marknadsförs, ska ha tillgång till grundläggande och jämförbar information om bostads- krediter (jfr ingressats 38). Medlemsstaterna kan också utvidga skyldigheten att lämna denna allmänna information till oberoende kreditförmedlare (artikel 13.1).

Ett motsvarande informationskrav för kreditgivare eller deras ombud finns inte i gällande rätt. Kraven på allmän information bör därför författningsregleras i anslutning till bestämmelser om infor- mation i marknadsföring i konsumentkreditlagen.

Skyldigheten att tillhandahålla allmän information faller enligt direktivet på kreditgivare, anknutna kreditförmedlare och i före- kommande fall deras utsedda representanter. Det är alltså frågan om, förutom kreditgivarna själva, sådana andra näringsidkare som arbetar endast för en, eller ett fåtal kreditgivare. I sin verksamhet utgår de alltså, liksom kreditgivarna, från ett visst produktutbud, som de då måste kunna tillhandahålla allmän information om. Utred- ningen anser inte att en oberoende kreditförmedlare bör ha samma skyldighet, eftersom kravet i så fall skulle kunna bli mycket vid- sträckt. Direktivet bör inte heller uppfattas som att en icke anknuten kreditförmedlare som i något enstaka fall agerar som ombud för en viss kreditgivare ska ha samma skyldighet som kreditgivare eller anknutna kreditförmedlare. Utredningen anser att frasen ”närings- idkare som erbjuder bostadskrediter” är avpassad för att träffa samma kategori näringsidkare som den direktivets obligatoriska krav tar sikte på. Med näringsidkare förstås då samma aktörer som i

140

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

den övriga konsumentkreditlagen, dvs. kreditgivare och de som för- medlar krediter som ombud för kreditgivaren (prop. 2009/10:242 s. 86). Det ska samtidigt uppmärksammas att det inte finns någon skyldighet för näringsidkaren att själv producera informationen – detta får anses följa av att direktivet uttryckligen hänvisar till att upp- giftslämnarens identitet ska framgå av informationen, artikel 13.1 a.

Den allmänna informationen kan enligt direktivet lämnas på ett varaktigt medium, men kan också lämnas i elektronisk form. Med detta bör förstås att informationen kan lämnas på en hemsida, även om denna inte alltid uppfyller kriterierna för att vara ett varaktigt medium.

Artikel 13 innehåller detaljerade och specifika bestämmelser om vilka uppgifter informationen ska innehålla. Utöver viss språklig bearbetning bör den svenska författningstexten utformas nära direktivets ordalydelse. När det gäller artikel 13.1 j anser dock utredningen att kravet bör modifieras ytterligare i förhållande till direktivets text. Direktivet anger nämligen att informationen i denna del, i tillämpliga fall, ska innehålla en angivelse av att iakt- tagande av villkoren i kreditavtalet inte garanterar att det totala kreditbeloppet återbetalas. Denna formulering framstår som tve- tydig, eftersom kreditvillkoren rimligen måste innehålla att kredit- beloppet ska vara betalt eller på annat sätt reglerat vid kredittidens slut. Det kan därför knappast vara möjligt att följa samtliga kredit- villkor och samtidigt inte ha reglerat sin skuld. Direktivet i denna del bör syfta på en annan situation, nämligen den att villkoren för amortering kan vara sådana att en del av kreditbeloppet kommer att kvarstå vid kredittidens slut och att konsumenten då måste lösa det resterande skuldbeloppet, t.ex. genom att teckna ett nytt kredit- avtal. Om amorteringsvillkoren är upplagda på ett sådant sätt är det viktigt ur ett konsumentskyddsperspektiv att detta framgår av den allmänna informationen. I stället för direktivets angivande av ”kredit- villkoren” i denna del har utredningen därför valt att ange ”kredit- villkoren avseende amortering” i författningsförslaget.

Artikel 13.1 e innehåller ett informationskrav angående räntor som kan erbjudas. Detta krav bör anpassas efter svenska förhållan- den, så att kreditgivaren ska lämna information om vilka räntebind- ningstider som kan erbjudas och vilka konsekvenser olika bind- ningstider kan få för konsumenten. Eftersom bostadskrediter i princip inte erbjuds med helt rörlig ränta skulle informationen ut-

141

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

formad som direktivet anger annars förlora mycket av sin betydelse för konsumenten.

När det gäller informationen som beskrivs i 13.2 m, anges att den ska innehålla uppgifter om vilka kompletterande tjänster som är obligatoriska för att erhålla krediten. Informationskravet bör i denna del avpassas efter utformningen av den svenska lagregle- ringen av direktivets förbud mot kopplingsförbehåll i artikel 12, se vidare avsnitt 5.3.11. Utredningen har här kommit fram till att kreditgivaren inte får göra andra finansiella produkter obligatoriska för konsumenten än öppnandet av ett konto eller anslutningen till en tjänst som möjliggör betalning av amorteringar och ränta eller andra kostnader för krediten. Det är dock tillåtet att erbjuda paket till försäljning, och om räntan eller andra kreditvillkors utformning beror på att konsumenten väljer ett visst paket av produkter, måste detta framgå av den allmänna informationen.

I artikel 13.2 anges slutligen att medlemsstaterna kan införa en skyldighet för kreditgivare att ta med andra typer av varningar i den allmänna informationen. Utredningen anser inte att några ytterlig- are varningar behövs.

5.3.7Standardiserat EU-faktablad om bostadskrediter

Förslag: I rimlig tid innan ett bostadskreditavtal ingås och utan onödigt dröjsmål efter att konsumenten lämnat uppgifter om bl.a. sin ekonomiska situation, ska näringsidkaren ge konsumen- ten anpassad information om bostadskrediten genom ett stan- dardiserat EU-faktablad. Om näringsidkaren vid en senare tid- punkt ger konsumenten ett bindande erbjudande om en bostads- kredit som avviker från vad som angetts i det tidigare lämnade faktabladet, ska ett nytt faktablad lämnas till konsumenten.

Skälen för förslaget: Artikel 14.1–14.5 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om överlämnandet av ett standardiserat EU-faktablad.

Av 8 § konsumentkreditlagen följer att konsumenten för alla kreditavtal ska få förhandsinformation med ett visst innehåll som återges i bestämmelsens första stycke. Informationen ska ges till konsumenten i form av ett formulär, ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. Formuläret ska ges till konsumen-

142

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

ten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten och ska överlämnas i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås. Bestämmelsen genomför artikel 5.1 och 5.4–5 i konsumentkreditdirektivet (prop. 2009/10:242 s. 98).

Artikel 14.1 och 14.2 i bolånedirektivet anger att konsumenten ska få anpassad förhandsinformation och att den ska ges i det standar- diserade EU-faktabladet som finns intaget i bilaga II till direktivet. Innehållet i faktabladet är uppdelat under 15 rubriker enligt följande:

1.Långivare

2.Kreditförmedlare (i tillämpliga fall)

3.Lånet i huvuddrag

4.Räntesats och andra kostnader

5.Betalningarnas antal och frekvens

6.Belopp per avbetalning

7.Exempel på betalningsplan (i tillämpliga fall)

8.Övriga skyldigheter

9.Förtidsåterbetalning

10.Flexibla inslag

11.Låntagarens övriga rättigheter

12.Klagomål

13.Om åtagandena enligt lånet inte uppfylls: konsekvenser för låntagaren

14.Övriga upplysningar (i tillämpliga fall)

15.Tillsynsorgan

Ett genomförande i svensk rätt bör ske så att skyldigheten att ge förhandsinformation för bostadskrediter i det standardiserade EU- faktabladet tas in i konsumentkreditlagen i anslutning till andra bestämmelser om förhandsinformation, och att själva faktabladet tas in i en förordning (jfr att formuläret för information om konsu- mentkrediter tagits in i förordning [2010:1856] om formulär för förhandsinformation vid konsumentkrediter).

143

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

När det gäller förhandsinformationen för andra konsument- krediter innehåller lagtexten (8 § konsumentkreditlagen), förutom en hänvisning till blanketten ”standardiserad europeisk konsument- kreditinformation”, också en uppräkning av vad informationen i blanketten innehåller. Lagstiftningstekniken i denna del avspeglar konsumentkreditdirektivets utformning i artikel 5. Eftersom bolånedirektivet inte i direktivets text innehåller någon närmare specifikation av informationens innehåll, anser utredningen att det inte är lämpligt att göra någon sammanfattning eller uppräkning i den svenska lagtexten.

Skyldigheten att överlämna faktabladet faller enligt bolånedirek- tivet på kreditgivaren eller kreditförmedlaren. Utredningen anser dock att termen näringsidkare hellre bör användas i den svenska författningsregleringen, liksom i 8 och 9 §§ konsumentkreditlagen. Skyldigheten omfattar då både en kreditgivare och en kreditför- medlare, när denne agerar som ombud för en kreditgivare.

Enligt 8 § ska förhandsinformationen lämnas ”i rimlig tid innan avtal ingås”. Detta ansågs motsvara konsumentkreditdirektivets formulering ”i god tid innan en konsument blir bunden av ett kreditavtal eller ett erbjudande (prop. 2009/10:242 s. 48). Tidpunk- ten är likadant formulerad i bolånedirektivet som i konsument- kreditdirektivet, se artikel 14.1 b. Samma uttryckssätt som i 8 § bör därför väljas i den bestämmelse som genomför bolånedirektivet i denna del. Av bolånedirektivet framgår också att faktabladet ska lämnas inte bara i god tid innan avtalsslutet, utan också utan dröjs- mål sedan konsumenten lämnat information om sina behov, sina preferenser och sin ekonomiska situation i enlighet med artikel 20. Detta krav i direktivet bör framgå av den svenska bestämmelsen. I stället för en hänvisning till artikel 20 bör hänvisas till att konsu- menten lämnat de upplysningar som behövs för att näringsidkaren ska kunna göra en kreditprövning, vilket är vad som regleras i artikel 20. Skyldigheten att lämna över ett faktablad bör alltså inte inträda förrän kreditgivaren dels har fått sådan information att denne kan bedöma vilken kreditprodukt som kan vara aktuell för konsumenten och hur avtalsvillkoren ska se ut, dels sådana upp- gifter att en kreditprövning kan ske. Kreditgivaren bör också ha utrymme att faktiskt göra en kreditprövning innan faktabladet lämnas över, i vart fall en preliminär sådan (om detta inte redan skett genom t.ex. ett lånelöfte). Kreditgivaren kan ha ett intresse av

144

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

att inte lägga ned arbete på att fylla i ett faktablad om det redan står klart att konsumenten inte kan beviljas krediten.

Artikel 14.3 reglerar hur överlämnandet av faktabladet ska ske i förhållande till att näringsidkaren ger konsumenten ett bindande erbjudande om ett bostadskreditavtal. Av bestämmelsen framgår att konsumenten alltid ska få ett faktablad som överensstämmer med villkoren i det erbjudna bostadskreditavtalet – ett faktablad ska åtfölja det bindande erbjudandet om ett faktablad inte tidigare lämnats, och har ett faktablad lämnats i ett tidigare skede ska det lämnas på nytt om erbjudandets villkor skiljer sig från uppgifterna i det tidigare faktabladet. Detta bör framgå av den svenska bestäm- melsen.

Författningsregleringen av bolånedirektivets krav på överläm- nande av ett faktablad bör ske genom införandet av en ny paragraf efter 9 § konsumentkreditlagen. Den särreglering som nu finns i 8 § fjärde stycket avseende förhandsinformation för bostadskredi- ter måste också utgå, eftersom bolånedirektivets reglering ställer delvis andra krav.

Medlemsstaterna har enligt artikel 14.4 en möjlighet att före- skriva att faktabladet ska överlämnas före ett bindande erbjudande. En sådan ordning skulle i och för sig bidra till att faktabladet blir ett verktyg för konsumenten för att jämföra olika kreditavtal. Sam- tidigt kräver bolånedirektivet även införandet av en betänketid eller en ångerfrist. Under denna tid har konsumenten möjlighet att jäm- föra olika erbjudanden om bostadskrediter. Att därutöver införa ett krav på att det standardiserade EU-faktabladet ska lämnas viss tid före ett bindande erbjudande riskerar att bli en reglering som upp- fattas som betungande både för konsumenter och näringsidkare. Utredningen anser därför att denna medlemsstatsoption inte bör införas. Detta hindrar givetvis inte att en näringsidkare och en kon- sument i det enskilda fallet kommer överens om att faktabladet lämnas till konsumenten före ett bindande erbjudande.

Slutligen finns en bestämmelse i artikel 14.5 som riktar sig till medlemsstater som före den 20 mars 2014 har infört ett informa- tionskrav i överensstämmelse med det standardiserade EU-fakta- bladet. Med detta avses inte en tillämpning av konsumentkredit- direktivets formulär för standardiserad europeisk konsumentkredit- information, och undantaget är därför inte aktuellt för Sveriges del.

145

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.3.8Den effektiva räntan för bostadskrediter

Förslag: Bilaga I till bolånedirektivet som avser beräkning av den effektiva räntan samt övriga bestämmelser som behövs för att beräkningen ska kunna genomföras på ett sätt som överens- stämmer med direktivets bestämmelser, bör tas in i samma för- ordning som genomför det standardiserade EU-faktabladet.

Skälen för förslaget: Artikel 17 i bolånedirektivet innehåller vissa bestämmelser om beräkning av den effektiva räntan. Bilaga I till direktivet innehåller sedan den matematiska formel som ska använ- das vid beräknandet samt instruktioner för hur beräkningen ska ske.

Genom konsumentkreditdirektivet infördes en gemensam beräk- ningsmodell för den effektiva räntan. Även enligt konsumentkredit- direktivet framgår de närmare grunderna för beräkning av en bilaga till direktivet. Den grundläggande definitionen av vad som avses med effektiv ränta togs in i 2 § konsumentkreditlagen. Bestämmel- ser om beräkning av räntan samt bilagan med instruktioner för beräkningen ansågs lämpligen kunna tas in i förordning (prop. 2009/10:242 s. 45 och se vidare förordning [2010:1855] om beräk- ning av effektiv ränta vid konsumentkrediter).

Bestämmelserna om effektiv ränta i bolånedirektivet bör också lämpligen genomföras i förordning. I artikel 17 anges vidare vissa bestämmelser om den effektiva räntan som rör vad som ska anges i det standardiserade EU-faktabladet om bostadskrediter. För att bestämmelserna om effektiv ränta och faktabladet ska vara lättåt- komliga bör bestämmelser om både den effektiva räntan och EU- faktabladet, samt bilagorna I och II, tas in i samma förordning.

146

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.3.9Information vid distansavtal

Förslag: Den möjlighet som distansavtalslagen erbjuder en näringsidkare att i vissa undantagsfall lämna viss information om en finansiell tjänst efter det att avtalet ingåtts ska inte gälla vid telefon- eller annan distansförsäljning av bostadskrediter. Vid telefonförsäljning av en bostadskredit ska näringsidkaren som en beskrivning av bostadskreditens huvudsakliga egenskaper lämna minst vissa uppgifter som framgår av det standardiserade EU-faktabladet.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivet innehåller särskilda bestäm- melser om information vid distansavtal. Bestämmelserna finns i artikel 14.7 och 14.10. I 14.7 anges att en kreditgivare eller kredit- förmedlare som har lämnat över det europeiska faktabladet om bostadskrediter också har uppfyllt de krav på förhandsinformation som finns i artikel 3.1 i direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (distansförsäljningsdirekti- vet). Vidare anges att kraven i artikel 5.1 i distansförsäljningsdirek- tivet är uppfyllda om åtminstone det standardiserade faktabladet överlämnats. I bolånedirektivets artikel 14.10 anges att vid tal- telefonikommunikation, som regleras i artikel 3.3 i distansförsälj- ningsdirektivet, ska kravet på information som avses i artikel 3.3 b andra strecksatsen, om en finansiell tjänsts viktigaste egenskaper, anses vara uppfyllt om en del av informationen, avsnitten 3–6, i det europeiska faktabladet har getts.

Distansförsäljningsdirektivet har i svensk rätt genomförts genom bestämmelser i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen). Distansavtalslagen uppställer krav på förhandsinformation vid distansavtal om finansiella tjäns- ter. Utgångspunkten är att en konsument även vid distansavtal om finansiella tjänster ska få information innan ett avtal ingås och att informationen ska tillhandahållas på ett varaktigt medium. Om medlet för distanskommunikation inte medger att informationen lämnas i en sådan form före avtalsslutet, ska informationen i stället lämnas i denna form snarast efter att avtal ingåtts (3 kap. 3 § fjärde stycket distansavtalslagen). Vid taltelefonikommunikation kan också den information som ska lämnas före avtalsslutet begränsas, om konsumenten medger det. Även vid sådana avtal ska näringsidkaren

147

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

dock ge konsumenten fullständig information snarast efter avtals- slutet, och då på ett varaktigt medium (3 kap. 4 § distansavtals- lagen).

Konsumentkreditdirektivet ansluter till distansförsäljningsdirekti- vet dels genom att precisera vilken information som måste ges även vid den inskränkta informationsskyldighet som gäller vid telefon- försäljning, dels genom att ange att den fullständiga förhands- information som ska lämnas enligt konsumentkreditdirektivet i blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinforma- tion” kan överlämnas efter avtalsslutet, om avtal ingåtts på distans via ett kommunikationsmedel som inte möjliggör att informationen lämnas genom överlämnande av blanketten på ett varaktigt medium (artikel 5.2 och 5.3). I konsumentkreditlagen genomfördes konsu- mentkreditdirektivet i denna del genom 8 § andra stycket och 10 § (prop. 2009/10:242 s. 98).

Bolånedirektivet innehåller däremot, till skillnad från konsu- mentkreditdirektivet, inga bestämmelser som ansluter till de möjlig- heter som finns enligt distansförsäljningsdirektivet och distans- avtalslagen att i vissa situationer underlåta att lämna förhands- information på ett varaktigt medium. Detta måste förstås som att distansförsäljningsdirektivets bestämmelser som medger ett sådant förfarande inte är tillämpliga på bostadskrediter. En sådan tolkning stöds också av ingressats 21 i bolånedirektivet, där det uttryckligen anges att det vid bostadskrediter vore olämpligt att ge förhands- information efter det att avtal ingåtts i enlighet med distansförsälj- ningsdirektivet. Distansavtalslagen bör därför ändras i enlighet med detta.

Den föreslagna ordningen innebär att en näringsidkare även vid telefon- eller annan distansförsäljning av bostadskrediter alltid, i rimlig tid före avtalsslutet, ska ge konsumenten en anpassad för- handsinformation i form av det standardiserade EU-faktabladet, och att detta ska tillhandahållas i en handling eller någon annan läs- bar och varaktig form. I praktiken medför detta att näringsidkaren, om han vill efterkomma detta marknadsrättsliga krav, inte har möjlig- het att träffa något bindande bostadskreditavtal med konsumenten under telefonsamtalet. Så som marknaden för bolån är beskaffad torde det knappast heller förekomma att så sker. I allmänhet torde kreditavtalet snarare ingås i ett senare skede och efter en del ytter- ligare distanskommunikation eller fysiska möten, varför närings-

148

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

idkaren också har goda möjligheter att före avtalets ingående fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla konsumenten EU-fakta- bladet i varaktig form. Att, som bolånedirektivet gör, ändå före- skriva vad den information ska innehålla som vid telefonförsäljning utgör en beskrivning av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper, förefaller därmed visserligen ologiskt och i viss mån missvisande. Eftersom bolånedirektivets artikel 14.10 undantags- löst föreskriver att en viss del av den information som ändå kom- mer att lämnas över genom faktabladet ska ges även muntligen, bör en sådan reglering också ske i svensk lag. På samma sätt som för andra konsumentkrediter bör särregleringen tas in i konsument- kreditlagen, med en upplysande hänvisning i distansavtalslagen.

Att en näringsidkare uppfyller det krav på förhandsinformation som finns enligt distansförsäljningsdirektivet, och i distansavtals- lagen, genom att överlämna det standardiserade EU-faktabladet (artikel 14.7 i bolånedirektivet) behöver inte särskilt författnings- regleras.

5.3.10Tillräckliga förklaringar

Förslag: Alla kreditförmedlare ska omfattas av kravet på god kreditgivningssed.

Bedömning: Det krävs ingen författningsreglering av direkti- vets bestämmelse om vad de tillräckliga förklaringarna särskilt ska innehålla.

Skälen för förslaget och bedömningen: Artikel 16 i bolåne- direktivet innehåller en plikt för kreditgivare och i tillämpliga fall kreditförmedlare att ge konsumenten tillräckliga förklaringar. Syftet med detta är, enligt artikel 16.1, att konsumenten ska kunna be- döma om de föreslagna kreditavtalen, och i förekommande fall sidotjänsterna, lämpar sig för konsumentens behov och ekono- miska situation. I artikel 16.1 andra stycket görs sedan en uppräk- ning av vad förklaringarna särskilt ska avse, varvid hänvisas till informationskraven i artikel 14 och 15 samt anges att förklaring- arna också ska avse de föreslagna produkternas huvudsakliga egen- skaper, de effekter produkterna kan leda till för konsumenten,

149

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

innefattande vad som kan hända vid betalningsförsummelse, samt förklaringar kring eventuella sidotjänster; på vilket sätt de kan ingås separat och vad konsekvenserna i så fall blir för konsumenten. Av artikel 16.2 följer, slutligen, att medlemsstaterna får avgöra hur, i vilken omfattning och av vem förklaringarna ska ges, beroende på de omständigheter under vilka kreditavtalet erbjuds, till vem det erbjuds och den typ av kredit som erbjuds.

Artikeln är i stora delar helt överensstämmande med artikel 5.6 i konsumentkreditdirektivet. Konsumentkreditdirektivet anger dock inte att förklaringarna särskilt ska innehålla vissa moment, utan har i stället en uppräkning som anges vara exemplifierande, där det hänvisas till den förhandsinformation som ska lämnas, till produk- ternas huvudsakliga egenskaper och till deras konsekvenser för konsumenten, inbegripet konsekvensen av betalningsförsummelse. Innebörden av sidotjänster nämns dock inte särskilt i konsument- kreditdirektivets exemplifiering.

Vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet anfördes att den förklaringsskyldighet som följer av direktivet i princip redan följde av den dåvarande konsumentkreditlagens krav på god kredit- givningssed. Det konstaterades att den informations- och förkla- ringsplikt som följde av god kreditgivningssed gällde utöver sär- skilda informationskrav i lagen och att det av god kreditgivnings- sed, liksom av konsumentkreditdirektivet, fick anses följa att det finns en skyldighet för kreditgivaren att anstränga sig för att kon- trollera att konsumenten har förstått viktiga delar av avtalet. För att ytterligare framhålla betydelsen av att näringsidkaren lämnar sådana förklaringar gjordes dock det tillägget i bestämmelsen om god kreditgivningssed (6 § konsumentkreditlagen) att närings- idkaren ska ge konsumenten de förklaringar som han eller hon be- höver (prop. 2009/10:242 s. 52 f.).

Även om alltså både konsumentkreditdirektivet och bolåne- direktivet innehåller specificeringar av vilka moment i informa- tionen som lämnas till konsumenten som särskilt bör förklaras av näringsidkaren kan direktiven inte anses kräva att bestämmelsen om god kreditgivningssed, som numera också innehåller att närings- idkaren ska ge de förklaringar som konsumenten behöver, specifi- ceras ytterligare.

När det gäller vem som är skyldig att lämna förklaringarna omfattas, enligt bolånedirektivet, både kreditgivare, kreditförmed-

150

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

lare och utsedda representanter. Skyldigheten att iaktta god kredit- givningssed faller enligt 6 § konsumentkreditlagen på ”närings- idkaren”. Så som tidigare redogjorts för (se avsnitt 5.3.3) omfattar detta även kreditförmedlare som agerar som kreditgivarens ombud. Kreditförmedlare kan dock vara oberoende från kreditgivarna och inte verka som ombud för någon specifik sådan. Bolånedirektivets krav är, som anförts, inte begränsat till att bara gälla för anknutna kreditförmedlare. Utredningen anser därför att det bör införas ett tillägg i 48 § av innebörd att även kreditförmedlare ska följa god kreditgivningssed. Eftersom även konsumentkreditdirektivet hän- för skyldigheten att ge tillräckliga förklaringar till både kreditgivare och kreditförmedlare, kan ett sådant tillägg, som då blir tillämpligt på kreditförmedlare av alla sorters krediter, inte anses strida mot konsumentkreditdirektivet.

5.3.11Förbud mot kopplingsförbehåll

Förslag: Kreditgivare får inte enbart erbjuda bostadskrediter under förutsättning att konsumenten samtidigt köper andra finansiella produkter. Kreditgivaren kan dock kräva att konsu- menten tillsammans med bostadskrediten öppnar ett konto eller ansluter sig till en tjänst som möjliggör betalningar enligt kredit- avtalet.

Skälen för förslaget: I artikel 12 ställer bolånedirektivet upp ett grundläggande förbud mot s.k. kopplingsförbehåll, eller bindnings- förfaranden. Vad som avses med detta definieras i artikel 4.26.3 Det avser ett kreditavtal som erbjuds tillsammans med andra finansiella produkter eller tjänster, men där kreditavtalet inte är tillgängligt separat. Som vidare framgår av artikel 12 och av definitionen av kopplingsförbehåll är det alltså tillåtet för kreditgivaren att erbjuda paketlösningar, så länge kreditavtalet också finns tillgängligt utan sidoavtal eller -tjänster.

3 I den svenska språkversionen används dessvärre två olika uttryckssätt, bindningsförfarande i artikel 4.26 och kopplingsförbehåll i artikel 12. Dessa två uttryckssätt syftar dock på samma företeelse, vilket kan utläsas bl.a. av att andra språkversioner använder samma uttryck på de två ställena (t.ex. på engelska tying practice och på franska vente liée).

151

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

För att genomföra bolånedirektivets förbud mot kopplings- förbehåll måste förbudet författningsregleras. Medlemsstaterna har vid genomförande av artikel 12 ett antal optioner som innebär att det trots förbudet mot kopplingsförbehåll är möjligt att tillåta kredit- givarna att erbjuda kreditavtalet endast tillsammans med vissa sido- tjänster. Här behandlas först de som anges i artikel 12.2 och 12.4 som i korthet innebär följande möjligheter till kopplingsförbehåll.

–Förbehåll för betal- eller sparkonton.

–Förbehåll för investerings- eller pensionsprodukter.

–Förbehåll för separata kreditavtal i samband med ett värde- relaterat kreditavtal.

–Förbehåll för en försäkring med anknytning till kreditavtalet, dock måste kreditgivaren acceptera alla försäkringsgivare som ger en motsvarande garantinivå jämfört med den kreditgivaren föreslår.

Möjligheterna att ställa upp förbehåll för konton och investerings- eller pensionsprodukter är, liksom förbehåll om försäkring, under- ställda vissa villkor, t.ex. att syftet med förbehållet är att ge kredit- givaren ytterligare säkerhet för krediten.

Innebörden av förbudet mot kopplingsförbehåll bör tolkas så att kreditgivaren inte kan ställa som krav att konsumenten sam- tidigt måste köpa andra finansiella produkter för att kunna få ingå ett bostadskreditavtal. Förbudet bör uppfattas tämligen vidsträckt, så att det tar sikte på kopplade produkter som i och för sig säljs av någon annan än kreditgivaren. Ett krav som dock inte kan anses hindras av förbudet mot kopplingsförbehåll är ett öppet krav från kreditgivaren att säkerheten för krediten, alltså bostaden, hålls för- säkrad av konsumenten. Om kreditgivaren därtill kräver att bosta- den hålls försäkrad genom ingående av ett specifikt försäkrings- avtal, t.ex. med kreditgivaren själv eller ett till denne närstående företag, bör förbudet däremot slå till.

Det kan allmänt sägas att de möjligheter till förbehåll som upp- ställs i och för sig kan vara rimliga krav från en kreditgivares sida. Det skulle också kunna sägas vara en konkurrensnackdel för svenska kreditgivare om kreditgivare i andra länder kommer att tillåtas att ställa upp förbehåll men samma möjlighet inte finns enligt svensk

152

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

rätt. Å andra sidan innebär förbudet mot kopplingsförbehåll inget annat än att kreditgivaren alltid måste kunna erbjuda bostads- krediter separat, utan andra produkter. Kreditgivaren kan alltså, trots förbudet, fortfarande erbjuda konsumenten paketlösningar. Om kreditgivaren vill styra konsumenten mot att hellre välja en paketlösning kommer detta att återspeglas i prissättningen av de olika erbjudandena.

Det främsta syftet med förbudet mot kopplingsförbehåll ur ett konsumentskyddsperspektiv är, enligt utredningen, att konsumen- ten får bättre förutsättningar att jämföra kostnaden för de olika alternativ som står till buds. Om ett eller flera undantag till för- budet införs minskar denna möjlighet. Skulle alla de enligt direkti- vet möjliga undantagen införas, skulle förbudet mot kopplings- förbehåll snarast förlora sin betydelse. En kreditgivare bör dock ha möjlighet att kräva att konsumenten i samband med kreditavtalet öppnar ett konto, t.ex. ett transaktionskonto, eller att konsumen- ten ansluter sig till en tjänst, t.ex. en internetbaserad betaltjänst, som möjliggör betalningar av löpande amorteringar och kostnader för krediten. En sådan sidotjänst torde innebära en begränsad kost- nad för konsumenten och samtidigt innebära praktiska fördelar både för konsumenten och kreditgivaren.

Slutligen finns i direktivet en möjlighet för medlemsstaterna att införa ett undantag från förbudet mot kopplingsförbehåll genom att tillåta kopplade produkter som börjar marknadsföras efter den 20 mars 2014. I sådana fall ska kreditgivare som vill erbjuda sådana produkter visa för den behöriga myndigheten att dessa är till klar fördel för konsumenten.

Artikel 12.3 innebär alltså ett slags prövnings- och godkännande- förfarande. För att genomföra undantaget skulle riktlinjerna för prövningen behöva slås fast i författning, men även bestämmelser om ansökan om godkännande och handläggning av ärendet hos den behöriga myndigheten. Ett sådant förfarande skulle innebära kost- nader både för kreditgivaren och för myndigheten. Samtidigt torde värdet för kreditgivaren av att få en viss kreditprodukt godkänd vara ganska litet, med tanke på att kreditgivaren ändå har möjlighet att erbjuda sin paketlösning till konsumenter, men då som ett alter- nativ till ett bostadkreditavtal utan andra produkter. Om paketlös- ningen innebär en sådan fördel för konsumenten som förutsätts i bolånedirektivets bestämmelse, kommer konsumenten troligen att

153

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

välja paketet framför andra alternativ. Det bör också beaktas att vissa kreditgivare kan ha större möjligheter att utnyttja ett sådant godkännandeförfarande, och därmed få en konkurrensfördel som kanske inte är befogad. Utredningen anser alltså att medlemsstats- optionen i artikel 12.3 inte bör utnyttjas.

5.3.12En obligatorisk betänketid för bostadskrediter

Förslag: Konsumenten ska få ett erbjudande som avses vara bindande för kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Erbjudandet ska innehålla samtliga kreditvillkor. Konsumenten ska ha rätt att överväga erbjudandet under minst sju dagar från det att erbjudandet kommit konsumenten till handa. Konsumen- ten kan dock välja att acceptera erbjudandet när som helst under betänketiden, varefter avtalet är bindande för konsumenten.

Trots att erbjudandet ska vara bindande för kreditgivaren, får denne förbehålla sig rätten att ändra en erbjuden ränta senast på utbetalningsdagen för kreditbeloppet, om räntan i erbjudandet bestämts med hänsyn till försäljning av underliggande obliga- tioner eller andra långsiktiga finansieringsinstrument. Om så- dana försäljningar innebär att räntan blir lägre än den ränta som angetts i erbjudandet, är kreditgivaren skyldig att tillämpa den lägre räntan. Om kreditgivaren utnyttjar möjligheten att ändra räntan, ska denne förklara för konsumenten på vilket sätt för- säljningen av underliggande obligationer eller andra långsiktiga finansieringsinstrument påverkat räntan.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 14.6 ska medlemsstaterna ge konsumenten en rätt att under minst sju dagar överväga tillgängliga erbjudanden om bostadskrediter. Denna tid ska ges antingen som en ångerrätt efter det att avtal ingåtts eller som en betänketid efter ett bindande erbjudande.

Enligt utredningens direktiv är det för svenskt vidkommande inte aktuellt att införa en ångerfrist för bostadskrediter. Därmed ska direktivet i denna del genomföras genom att en rätt till betän- ketid införs. Detta innebär att kreditgivaren ska lämna ett erbju- dande som är bindande under hela betänketiden, men konsumenten

154

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

ska kunna acceptera erbjudandet när som helst under denna tid (artikel 14.6 tredje stycket a och b). Direktivet föreskriver vidare i artikel 14.11 att kreditgivaren, eller i förekommande fall kreditför- medlaren, ska lämna ett utkast till kreditavtal tillsammans med ett bindande erbjudande.

Direktivet ger inte någon närmare anvisning om hur betänke- tiden ska beräknas, dvs. från vilken tidpunkt de sju dagarna ska börja löpa. Utredningen föreslår därför att det, i linje med vad som gäller för ångerfristens beräknande för andra konsumentkrediter än bostadskrediter (22 § konsumentkreditlagen) och vid distansavtal, ska anges att de sju dagarna räknas ifrån det att erbjudandet kom- mit konsumenten till handa (jfr prop. 2009/10:242 s. 68 och 108). Om konsumenten väljer att acceptera erbjudandet innan hela be- tänketiden har löpt ut bör det i den svenska författningsregleringen förtydligas att avtalet då blir bindande. En osäkerhet skulle annars kunna uppstå om huruvida konsumenten har möjlighet att ångra sin accept av ett erbjudande under hela den ursprungliga betänke- tiden. Direktivet reglerar inte denna fråga och medlemsstaterna är därför fria att införa nationella regler i detta avseende.

Utredningen anser vidare att lokutionen ”utkast till kreditavtal”, som står i direktivets artikel 14.11, inte bör användas, eftersom det är mindre förenligt med att erbjudandet ska vara bindande för kreditgivaren. I stället bör det vara tydligt att samtliga kreditvillkor ska vara inkluderade i det bindande erbjudandet.

I artikel 14.6 fjärde stycket ges medlemsstaterna en möjlighet att föreskriva att konsumenten inte får acceptera erbjudandet förrän en viss tid, längst tio dagar, förflutit. När det gäller denna medlems- statsoption gör utredningen bedömningen att den inte bör utnytt- jas. En sådan ordning skulle möjligen ge konsumenten ett större incitament att verkligen utnyttja betänketiden till att överväga konsekvenserna av det aktuella bostadskreditavtalet eller jämföra olika avtal. Samtidigt skulle regleringen också kunna komma att uppfattas som onödig och i vissa fall även till konsumentens nack- del, om denne har behov av att få till stånd ett bindande kreditavtal snabbt.

Ytterligare en medlemsstatsoption beskrivs i artikel 14.6 femte stycket. Medlemsstaterna kan enligt denna föreskriva att kredit- räntan eller andra avgifter för krediten får avvika från vad kredit- givaren angett i det bindande erbjudandet, om krediträntan fast-

155

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

ställs på grundval av en försäljning av underliggande obligationer eller andra långsiktiga finansieringsinstrument.

Räntorna för bostadskrediter är normalt kopplade till kredit- givarnas egna finanseringskostnader. Om man ser till de kredit- givare som i dag står för den största delen av de bostadskrediter som ges till konsumenter är en vanlig finansieringsform utgivandet av s.k. säkerställda obligationer (bostadsobligationer). Räntorna för bolånen bestäms därmed i olika grad med hänsyn till försäljningen av obligationerna, och bolånedirektivets bestämmelse i artikel 14.6 femte stycket kan därmed bli tillämplig på en svensk kreditgivare.

De flesta banker tillämpar i dag en praxis som innebär att de i kreditavtalen för bostadskrediter förbehåller sig rätten att ändra den erbjudna räntan så att räntan bestäms den dag lånet ska betalas ut, oavsett vilken bindningstid räntan har. Utbetalningsdagen ligger oftast längre fram i tiden än de sju dagar som betänketiden ska löpa, eftersom utbetalningen normalt sker när bostaden tillträds. Osäker- heten om vilken finansieringskostnad som kreditgivaren faktiskt kommer att få kan alltså vara tämligen stor. Om bankerna inte kan förbehålla sig en rätt att ändra den erbjudna räntan kommer osäker- heten sannolikt leda till att konsumenten blir erbjuden en sämre ränta än vad som annars hade blivit fallet.

Utredningen anser därför att det bör införas en möjlighet för kreditgivaren att förbehålla sig rätten att ändra den erbjudna kredit- räntan. Rätten bör kunna utnyttjas fram till utbetalningsdagen och inte bara under betänketidens sju dagar. En sådan ordning hindras inte av direktivet, som inte reglerar parternas möjligheter att göra ändringar i den avtalade räntan efter betänketidens utgång. Om kreditgivaren gör ett förbehåll för att ändra krediträntan bör denne också vara skyldig att ändra räntan till konsumentens fördel, om upplåningskostnaderna visar sig bli lägre för kreditgivaren än beräknat. Detta bör uttryckligen klargöras i lagtexten. Vidare bör kreditgivaren ha en skyldighet att förklara för konsumenten på vilket sätt den erbjudna räntan har påverkats av försäljningen av de underliggande obligationerna, för att öka transparensen i räntesätt- ningen. En sådan förklaring förhindras inte av direktivet, utan ligger i linje med den allmänna förklaringsskyldighet som åläggs kredit- givare enligt artikel 16. Som närmare redogörs för i avsnitt 6.2.3, föreslår utredningen också att kreditgivaren i det bindande erbju- dandet ska lämna en förklaring och information rörande den er-

156

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

bjudna räntan. Informationen i denna del ska bl.a. innefatta bankens finansieringskostnader. Konsumenten kommer genom detta få en grundläggande förklaring till hur banken finansierar krediten. Förklaringen om varför ett räntevillkor ändrats sedan det bindande erbjudandet torde vanligtvis kunna ansluta till den information som redan lämnats, vilket minskar den administrativa bördan för kreditgivaren.

5.3.13Informationskrav på kreditförmedlare

Förslag: Kreditförmedlare av bostadskrediter ska, utöver de krav som följer av 48 § konsumentkreditlagen, i rimlig tid innan kreditförmedlingen inleds, lämna konsumenten information, i en handling eller någon annan läsbar och varaktig form, om bl.a. det register där kreditförmedlaren är registrerad och i förekom- mande fall uppgifter om provision. Kreditförmedlare får utge sig för att vara oberoende bara under vissa förutsättningar och ska informera konsumenten om rådgivning kan erbjudas.

Skälen för förslaget: Direktivets artikel 15 innehåller specifika be- stämmelser om vilken information en kreditförmedlare ska lämna till en konsument. Av 48 § konsumentkreditlagen följer redan att en kreditförmedlare ska lämna viss information till konsumenten. Bestämmelsen genomför de krav på kreditförmedlares informa- tionslämnande m.m. som ställs i konsumentkreditdirektivets arti- kel 21 (prop. 2009/10:242 s. 120). Bestämmelserna i direktiven överensstämmer till viss del, men bolånedirektivet innebär att mer information ska lämnas. En bestämmelse som kompletterar 48 § konsumentkreditlagen bör därför införas som tar upp de tillkom- mande kraven. Bestämmelsen bör utformas i nära anslutning till direktivets ordalydelse, dock med viss språklig bearbetning. Utred- ningen har inte heller vid utformningen av bestämmelsen gjort någon åtskillnad i informationskraven för anknutna kreditförmedlare jäm- fört med sådana som inte är anknutna. Som redogörs för i avsnitt 5.4.9 anser utredningen att någon sådan uppdelning av kredit- förmedlare inte bör införas i svensk rätt när det gäller förfarandet vid tillståndsgivning eller förutsättningarna för att få tillstånd. Någon särreglering av anknutna kreditförmedlare blir därmed inte

157

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

heller relevant när det gäller andra bestämmelser som genomför direktivet.

Enligt 48 § konsumentkreditlagen får avgifter tas ut endast om detta har avtalats i viss form. En liknande bestämmelse finns inte i bolånedirektivet. Eftersom detta krav redan gäller för alla kredit- förmedlare, av bostadskrediter såväl som för andra, och konsu- mentskyddsaspekterna i detta avseende inte kan anses vara mindre vid förmedling av bostadskrediter, är det inte motiverat att nu undanta bostadskreditförmedlare från kraven i 48 § andra stycket. Däremot finns anledning att låta bolånedirektivets krav på att meto- den för en avgifts beräknande ska anges, om den inte belopps- mässigt kan bestämmas vid tidpunkten då informationen lämnas, gälla för all kreditförmedling.

Enligt direktivets artikel 15.1 c, som hänvisar till artikel 22.4, får en kreditförmedlare av bostadskrediter utge sig för att vara obero- ende bara under vissa förutsättningar. Konsumentkreditlagen inne- håller inte någon motsvarande bestämmelse, varför en sådan bör införas i anslutning till de kompletterande informationskraven för kreditförmedlare av bostadskrediter.

Artikel 22.4 avser alltså i sig krav på vad som ska gälla vid obero- ende rådgivning. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3.20 föreslår utredningen att oberoendebegreppet när det gäller rådgiv- ning utformas med högre ställda krav än direktivets. Att medlems- staterna har en sådan möjlighet följer av en uttrycklig medlems- statsoption i artikel 22.4. Även om artikel 15.1 i denna del hänvisar till artikel 22.4, anser utredningen inte att det i hänvisningen kan tolkas in en möjlighet för medlemsstaterna att även förändra kravet på kreditförmedlares informationsplikt om sitt förhållande till kredit- givare. Trots att det kan finnas skäl för att termen oberoende ska ha en och samma innebörd föreslår därför utredningen att informa- tionskravet i denna del utformas i huvudsak enligt de minimikrav som enligt 22.4 ska gälla för den som vill utge sig för att vara obero- ende.

När det gäller kraven i 22.4 anges att kreditförmedlare, eller råd- givare, som vill kunna utge sig för att vara oberoende, inte får ta emot ersättningar från någon kreditgivare. Detta krav ska dock bara tillämpas om kreditförmedlaren bedömer ett antal kreditgivare som är mindre än en majoritet på marknaden. Vad som avses med en ”majoritet av marknaden” förklaras inte närmare i direktivet.

158

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Eftersom ett fåtal aktörer kan inneha en mycket stor del av mark- naden (t.ex. som förhållandena är i Sverige) skulle en majoritet av antalet aktörer samtidigt kunna innebära en mycket liten del av den samlade bolånemarknaden sett till marknadsandelar. Direktivet bör därför tolkas på det sättet att uttrycket en ”majoritet på mark- naden” bedöms efter en sammanvägning av både marknadsandelar och antal aktörer på marknaden.

5.3.14Kreditprövning

Förslag: Uppgifter som är nödvändiga för kreditprövningen avseende en bostadskredit ska kontrolleras på ett lämpligt sätt. Kreditprövningen av konsumenten ska dokumenteras och be- varas av kreditgivaren.

Näringsidkare som erbjuder bostadskrediter ska på ett tyd- ligt sätt informera konsumenten om vilka uppgifter som konsu- menten behöver lämna för att en kreditprövning ska kunna genomföras och vilka uppgifter som kommer att inhämtas från en extern databas. Konsumenten ska informeras om att under- låtenhet att lämna uppgifterna kan leda till att krediten inte beviljas.

Kreditprövningen får inte till övervägande del grunda sig på den ställda säkerhetens värde, utom i vissa undantagsfall.

Om kreditavtalet ingåtts efter kreditförmedling och konsu- menten har lämnat uppgifter av betydelse för kreditprövningen till kreditförmedlaren, ska denne vidarebefordra uppgifterna till kreditgivaren.

Konsumentkreditlagens bestämmelse i 13 § avseende infor- mation om avslag på en kreditansökan ska kompletteras så att en sådan underrättelse alltid ska ske snarast.

Skälen för förslaget:

Allmänt om direktivets bestämmelser om kreditprövning

Artikel 18 och 20 i direktivet behandlar olika aspekter av kredit- prövning av konsumenten. I artikel 18 anges det grundläggande kravet att en kreditprövning ska utföras och att resultatet av kredit-

159

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

prövningen ska ligga till grund för kreditbeslutet samt vad som ska gälla vid avslag på en kreditansökan. Flera av artikelns delmoment överensstämmer med konsumentkreditdirektivets bestämmelser om kreditprövning i artikel 8. I artikel 20 finns sedan närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska ligga till grund för pröv- ningen, hur de ska inhämtas och kontrolleras.

Inom Europeiska bankmyndigheten (EBA) pågår ett arbete med att anta riktlinjer (guidelines) avseende tillämpningen av bolåne- direktivets artiklar 18 och 20 (se vidare Consultation Paper, Draft Guidelines on creditworthiness assessment, EBA/CP/2014/42, 12 december 2014). EBA:s riktlinjer anses i Sverige jämställda med myndigheters allmänna råd.

Det grundläggande kravet på att en kreditprövning ska ske, vilket framgår både av konsumentkreditdirektivet och bolånedirektivet, samt de tillkommande krav som ställs i bolånedirektivet, åvilar kreditgivaren. Enligt utredningen bör dock kravet, i likhet med vad som gäller enligt 12 § konsumentkreditlagen, läggas på ”en närings- idkare”, med vilket även avses den som agerar som ombud för en kreditgivare, t.ex. en kreditförmedlare (prop. 2009/10:242 s. 86). Genomförandet av bolånedirektivets bestämmelser som avser kredit- prövning bör nämligen anpassas till terminologin i 12 § konsument- kreditlagen, om det inte finns något särskilt skäl att i stället peka ut kreditgivaren i en bestämmelse. Det senare är fallet när det gäller dokumentationskravet, se vidare i det följande.

Kravet på kreditprövning och underlaget för kreditprövningen

Av artikel 18.1 följer det grundläggande kravet att ett kreditavtal ska beviljas först efter en prövning av konsumentens utsikter att kunna fullgöra sina förpliktelser enligt kreditavtalet. Ett krav på kreditprövning finns redan i 12 § konsumentkreditlagen. Av denna bestämmelse följer också att krediten inte får beviljas om inte kon- sumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra sitt åtagande. Samma krav gäller enligt bolånedirektivets artikel 18.5 a. Bolåne- direktivets bestämmelser i dessa delar följer alltså av gällande svensk rätt och kräver inga författningsändringar.

Vidare följer av 12 § konsumentkreditlagen att de uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden som kreditprövningen ska

160

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

grundas på ska vara tillräckliga. I bolånedirektivets artikel 20.1 föreskrivs inledningsvis att kreditprövningen ska utföras på grund- val av en information om konsumentens inkomster och utgifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden som är nöd- vändig, tillräcklig och proportionell. Även direktivets krav i dessa delar får anses följa av gällande svensk rätt.

Konsumentkreditlagen innehåller ingen bestämmelse om att uppgifter från konsumenten måste kontrolleras för att ligga till grund för kreditprövningen. Vid genomförandet av konsument- kreditdirektivet gjordes bedömningen att ett sådant krav inte skulle införas i svensk rätt (prop. 2009/10:242 s. 54). Bolånedirektivet innehåller i detta avseende skärpta krav, som följer av artikel 20.1, där det anges att uppgifter ska inhämtas från relevanta interna och externa källor, inbegripet konsumenten, och att informationen ska kontrolleras på lämpligt sätt, vid behov bl.a. genom handlingar vars ursprung kan kontrolleras. För att genomföra direktivet i denna del bör ett uttryckligt krav på kontroll av uppgifter införas i anslutning till 12 § konsumentkreditlagen. Med beaktande av den bedömning som gjordes vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet bör kravet inte gälla generellt vid all kreditprövning, utan endast avse- ende bostadskrediter.

Även om direktivet talar om ”relevanta interna och externa källor” bör detta inte tolkas som ett absolut krav när det gäller vilka upp- giftskällor som ska användas, särskilt med beaktande av att infor- mationen ska vara ”nödvändig, tillräcklig och proportionell”. Enligt svensk praxis, som framgår av utfärdade allmänna råd, följer ett preciserat krav på hur kreditprövningen bör gå till, inbegripet att uppgifter ska hämtas från olika källor och att konsumentens egna upplysningar ska kontrolleras, till exempel genom en kreditupplys- ning (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2 i Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter [KOVFS 2011:1] och 2 kap. i Finansinspektionen allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden [FFFS 2014:11]). Den nu föreslagna lagändringen torde därmed inte ställa några mer betydande nya krav i jämförelse med den kreditprövning som för närvarande regelmässigt sker i samband med bolån. Om kraven bör leda till en översyn eller revidering av de allmänna råden blir en fråga för respektive myndighet.

161

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Dokumentation av kreditprövningen

Av artikel 18.2 följer en skyldighet för medlemsstaterna att kredit- prövningen dokumenteras och bevaras. Ett sådant krav följer inte av konsumentkreditlagen, och vid införandet av lagen gjorde rege- ringen bedömningen att det inte fanns behov att föreskriva en sådan skyldighet (prop. 2009/10:242 s. 57). Bolånedirektivets krav bör dock författningsregleras, men däremot inte göras tillämpligt på all kreditprövning utan endast på kreditprövningen vid bostads- krediter. Som framgår av avsnitt 5.4.16 föreslår utredningen också en allmän skyldighet för kreditgivare att upprätta en dokumenta- tion med en redovisning av kreditbeslutets underlag och vad som i övrigt behövs för att kreditärendet ska kunna följas. För kredit- instituten gäller redan en sådan skyldighet enligt 8 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Näringsidkarens upplysningsplikt gentemot konsumenten

I artikel 20.3 regleras kreditgivarens skyldighet att förklara för konsumenten vilka uppgifter m.m. som konsumenten måste lämna för att kreditprövningen ska kunna göras. I artikel 20.4 anges vidare att konsumenten ska göras medveten om behovet av att lämna korrekta och tillräckliga uppgifter, för att kreditprövningen ska kunna genomföras, samt att näringsidkaren ska varna konsumenten för att krediten inte kan beviljas om kreditprövningen inte kan göras.

Ett motsvarande krav följer inte uttryckligen av gällande rätt, även om näringsidkarens skyldigheter att iaktta god kreditgivnings- sed och att lämna konsumenten tillräckliga förklaringar i och för sig ofta torde kunna omfatta en förklaring av de olika stegen i kreditprövningsprocessen. Kravet bör därför författningsregleras i konsumentkreditlagen i anslutning till övriga bestämmelser om kreditprövning. Bestämmelsen bör dock kunna hållas kortare än direktivets motsvarande text. Eftersom 12 § konsumentkreditlagen riktar sig till näringsidkare, vilket även kan omfatta en kreditför- medlare som agerar som ombud för kreditgivaren (se avsnitt 5.3.3), bör begreppet näringsidkare användas även i detta avseende.

162

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Upplysning om att uppgifter kommer att inhämtas från andra

Artikel 20.3 och 20.4 rör de uppgifter som konsumenten själv ska lämna till näringsidkaren. I artikel 18.5 b finns en bestämmelse om att kreditgivaren också i förväg ska underrätta konsumenten om att sökning i en databas kommer att ske, vilket ska ske i enlighet med artikel 10 i direktiv 95/46/EG4 (dataskyddsdirektivet).

Konsumentkreditlagen föreskriver inte någon rätt för konsu- menten att på förhand få veta att en kreditupplysning kommer att begäras. Om krediten avslås beroende på en upplysning från en extern databas, ska dock konsumenten få en underrättelse om detta, enligt 13 §. Av 11 § kreditupplysningslagen (1973:1173) följer vidare att den som avses med en utlämnad kreditupplysning ska förses med en kreditupplysningskopia med visst innehåll. Informationen om att kreditupplysningen begärts kommer alltså att förmedlas till konsumenten först i samband med att upplysningen lämnas ut. När dataskyddsdirektivet genomfördes i svensk rätt gjordes vissa ändringar i kreditupplysningslagen, bl.a. i 11 §. Ändringarna gällde dock inte tidpunkten för informationen till den omfrågade, utan avsåg att förtydliga innehållet i kreditupplysningskopian (jfr prop. 2000/01:50 s. 28–30 och s. 38).

Eftersom svensk rätt således inte innehåller någon motsvarande bestämmelse om rätt till förhandsinformation om att en databas- sökning kommer att ske, bör även bolånedirektivets krav i denna del föras in i konsumentkreditlagen.

Kravet på underrättelse i artikel 18.5 b avser inte uttryckligen enbart externa databaser. Vid genomförandet av konsumentkredit- direktivet uppfattades regleringen där, i direktivets artikel 9, avse endast externa databaser, alltså inte sådana databaser som kredit- givaren själv för (prop. 2009/10:242 s. 58 f). När det gäller bestäm- melser om databasåtkomst är bolånedirektivets reglering i princip likalydande med konsumentkreditdirektivets, se vidare avsnitt 5.3.15. Man bör därför kunna utgå ifrån att även bestämmelsen i 18.5 b i bolånedirektivet syftar på externa databaser.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (Celex 31995L0046).

163

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Betydelsen av säkerhetens värde vid kreditprövningen

Av artikel 18.3 följer att kreditprövningen inte till övervägande del får grunda sig på att bostadsfastighetens värde överstiger kredit- beloppet eller antagandet att den kommer att stiga i värde, såvida inte syftet med kreditavtalet är att bygga eller renovera bostaden.

Av uttalanden i förarbetena till 12 § konsumentkreditlagen framgår visserligen att ställandet av säkerhet normalt inte påverkar kreditprövningen (prop. 2009/10:242 s. 100). Direktivets krav är dock undantagslöst, utom såvitt avser bostadskrediter för renove- ring eller utbyggnad. Det bör därför införas en motsvarande be- stämmelse i konsumentkreditlagen. Utredningens bedömning är dock att undantaget för renoverings- och utbyggnadskrediter inte bör införas i den svenska bestämmelsen. Även vid sådana krediter bör det avgörande vara vilken betalningsförmåga konsumenten har, inte vilket värde, eller framtida värde, säkerheten har. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5.3.1 bör det också i möjligaste mån undvikas att särreglera vissa kreditavtal utifrån vad konsumentens syfte med att ta krediten är.

Undantag för kapitalfrigörningskrediter

Som anförts tidigare gör utredningen bedömningen att det inte bör införas något generellt undantag från konsumentkreditlagens be- stämmelser för s.k. kapitalfrigörningskrediter som beskrivs i direk- tivets artikel 3.2 a (se avsnitt 5.3.2). När det specifikt gäller bestäm- melsen om att kreditprövningen till övervägande del inte får grunda sig på bostadens värde, bör det dock övervägas om inte ett undantag ändå bör göras. Om avtalsvillkoren för en bostadskredit är upp- lagda så att kreditbeloppet, ränta och avgifter i huvudsak ska betalas då bostaden säljs kan det nämligen vara befogat att låta bostadens värde vara avgörande, i stället för låntagarens förmåga att löpande betala ränta och amorteringar. Ett sådant undantag måste dock, för att vara förenligt med direktivet, ta sikte enbart på sådana kapital- frigörningskrediter som direktivet beskriver i artikel 3.2 a, dvs. återbetalning av krediten ska inte kunna krävas förrän någon sär- skild situation uppkommer i konsumentens liv, vilket ska preciseras av medlemsstaterna. Medlemsstaterna ska alltså, företrädesvis i författning, reglera vilka särskilda livssituationer som kan föranleda

164

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

att återbetalning krävs. Att enbart hänvisa till en framtida försälj- ning av fastigheten är inte tillräckligt, eftersom direktivet hänvisar både till en framtida försäljning av fastigheten och till särskilda situationer i konsumentens liv. Utredningen har uppfattat direkti- vets definition på så sätt att de situationer i livet som åsyftas i första hand är dödsfall eller sviktande hälsa.

Som tidigare har nämnts kan vissa s.k. seniorlån troligen att kunna falla in under begreppet kapitalfrigörningskrediter enligt bolånedirektivet. Med den tämligen snäva definition som direktivet har, kommer dock inte alla på marknaden förekommande seniorlån att täckas in. Detta innebär att andra typer av seniorlån, t.ex. sådana som har en bestämd löptid utan att vara kopplade till försäljning av egendomen som sker p.g.a. någon särskild omständighet i konsu- mentens liv, inte kan beviljas enbart efter en bedömning av bostadens värde, utan att konsumentens möjlighet att fullgöra sitt åtagande också måste prövas mot konsumentens löpande betal- ningsförmåga. Detta är för övrigt den ordning som gäller i dag, eftersom inga särregleringar finns av seniorlån eller liknande lån.

Överlämnande av information från kreditförmedlare

Av artikel 20.2 följer att kreditförmedlare ska överlämna informa- tion som är relevant för kreditprövningen till kreditgivaren. I 48 § konsumentkreditlagen anges visserligen att kreditförmedlare ska överlämna information till kreditgivaren om avgifter som har bety- delse för beräkningen av den effektiva räntan. Någon vidare skyl- dighet att lämna information från förmedlare till kreditgivare före- skrivs dock inte. En bestämmelse av samma innebörd som direkti- vet i denna del bör därför införas i anslutning till de övriga bestäm- melser som avser kreditförmedlare i konsumentkreditlagen.

Avslag på en kreditansökan

Av artikel 18.5 c följer en skyldighet för kreditgivaren att utan dröjsmål underrätta konsumenten om en kreditansökan avslås. Om avslaget grundar sig på resultatet av en databassökning ska konsu- menten underrättas om detta och dessutom om vilken databas som använts. Bestämmelsen överensstämmer i stort med konsument-

165

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

kreditdirektivets artikel 9.2, som genomförts i 13 § konsument- kreditlagen (prop. 2009/10:242 s. 102). Bestämmelsen, och det bakomliggande konsumentkreditdirektivet, innebär dock att under- rättelsen ska ske utan dröjsmål bara i de fall en databassökning skett. Bolånedirektivets krav på skyndsamhet vid avslagsbesked torde fylla ett konsumentintresse avseende alla krediter, inte bara bolån. För att genomföra bolånedirektivet bör därför 13 § konsu- mentkreditlagen ändras i detta avseende. Eftersom konsument- kreditdirektivet inte reglerar frågan om vad som allmänt ska gälla vid avslagsbesked kan detta direktiv inte anses hindra en sådan ändring.

Ny kreditprövning vid en väsentlig höjning av kreditbeloppet

Artikel 18.6 innehåller en bestämmelse om att en ny kreditpröv- ning ska göras innan en väsentlig höjning av det samlade kredit- beloppet beviljas. Bestämmelsen överensstämmer i princip med konsumentkreditdirektivets artikel 8.2, som genomförts i 12 § andra stycket konsumentkreditlagen (a. prop. s. 101). I bolånedirektivet har dock gjorts ett tillägg som avser att en ny prövning inte behöver ske om höjningen av kreditbeloppet förutsågs och ingick i den ursprungliga kreditprövningen. Tillägget är svårtolkat och tycks fylla en tämligen liten praktisk funktion för både kreditgivare och konsument. Om höjningen både förutsågs och ingick i en första kreditprövning bör den i många fall redan ingå i parternas avtal. Kravet på en ny kreditprövning vid en väsentlig höjning av kredit- beloppet torde då inte vara tillämpbart, eftersom det tar sikte på den situationen att konsumenten och kreditgivaren träffar en ny överenskommelse om en utökning av krediten, alltså vid en senare tidpunkt än det ursprungliga kreditavtalet (jfr a. prop. s. 101). Med hänsyn till det anförda anser utredningen att det ifrågavarande tillägget i bolånedirektivet inte fordrar någon ytterligare författ- ningsreglering.

166

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Förbud att säga upp kreditavtalet p.g.a. bristande kreditprövning

Artikel 18.4 och artikel 20.3 andra och tredje styckena behandlar den situationen att kreditgivaren vill frånträda eller ändra kredit- avtalet med hänvisning till att kreditprövningen skulle ha utförts felaktigt eller skett på grundval av ofullständiga uppgifter. Enligt artikel 18.4 ska medlemsstaterna säkerställa att ett frånträdande eller en ändring av kreditavtalet till konsumentens nackdel inte får ske p.g.a. en felaktigt utförd kreditprövning, om inte felaktigheten berott på att konsumenten medvetet undanhållit eller förfalskat uppgifter. Artikel 20.3 i nämnda delar föreskriver att medlems- staterna inte får tillåta att en kreditgivare säger upp ett kreditavtal om informationen som konsumenten lämnat var ofullständig, även här med undantag för om uppgifterna medvetet undanhållits eller förfalskats av konsumenten.

Det finns ingen bestämmelse i svensk författning som ger kredit- givaren en rätt att frånträda eller ändra ett kreditavtal p.g.a. att kreditgivaren själv gjort en felaktig eller bristfällig kreditprövning.5 De allmänna avtalsrättsliga ogiltighetsgrunderna kan knappast heller bli tillämpliga i en sådan situation, om det inte handlar just om att konsumenten medvetet lämnat felaktiga eller förfalskade uppgifter. Inte heller torde 36 § avtalslagen kunna åberopas för att ge närings- idkaren en möjlighet till jämkning av ett kreditavtal, eftersom det är näringsidkaren som har den lagliga skyldigheten enligt 12 § konsumentkreditlagen att göra en kreditprövning samt det följer av både Finansinspektionens och Konsumentverkets allmänna råd hur denna kreditprövning ska gå till.6 Det är därför utredningens upp- fattning att de krav som direktivet ställer redan följer av gällande rätt och att någon författningsreglering av direktivets bestämmelser i denna del inte behövs.

5Enligt 37 § andra stycket konsumentkreditlagen kan kreditgivaren säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid under vissa förutsättningar. Vid tillämpningen av denna bestämmelse skulle det kunna ha betydelse att konsumenten inte längre har betalningsförmåga för krediten (prop. 2009/10:242 s. 116). Detta måste alltså anses syfta på att förhållandena har förändrats sedan kreditavtalet ingicks, inte på att kreditgivaren ursprungligen gjorde en felbedömning eller inte tillräckligt grundlig kreditprövning. Bestämmelsen är inte heller tillämplig på bostadskrediter, se 4 § fjärde stycket.

6Av rättspraxis följer att myndigheternas råd om hur kreditprövningen ska gå till kan få betydelse vid tolkningen av 36 § avtalslagen, men då till konsumentens fördel genom att näringsidkarens bristande kreditprövning i undantagsfall kan leda till att konsumentens betalningsansvar jämkas, se NJA 1999 s. 408.

167

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.3.15Tillgång till databaser

Bedömning: Direktivets bestämmelse om åtkomst till databaser i artikel 21 kräver ingen författningsreglering.

Skälen för bedömningen: I direktivet finns bestämmelser om till- gång till databaser i artikel 21. Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivare i alla medlemsstater har åtkomst till databaser som används för att bedöma konsumentens kreditvärdighet och att åt- komsten är icke-diskriminerande. Av artikel 18.5 b följer även, som redan har berörts, att kreditgivaren i förväg ska underrätta en konsument om att en sökning i en databas kommer att ske.

Bolånedirektivets bestämmelse om tillgång till databaser är i princip likalydande med vad som föreskrivs i konsumentkredit- direktivets artikel 9.1. Skillnaden i artiklarnas lydelse är att det i bolånedirektivet lagts till att de nationella databaser som avses ska användas ”med det enda syftet att övervaka konsumenters full- görande av kreditvillkoren under kreditavtalets löptid”. Om be- stämmelsen i bolånedirektivet läses strikt enligt sin ordalydelse skulle tillägget möjligen kunna förstås så att det inte skulle vara samma sorts databaser som avses i konsumentkreditdirektivet som i bolånedirektivet, eftersom bolånedirektivet tycks avse endast databaser som används i ett övervakningssyfte efter det att kredit- avtalet ingåtts. Artikeln bör dock läsas mot bakgrund av ingressats 59, som handlar om databassökningar. Ingressen anger i denna del:

Vid en kreditprövning är sökningar i en kreditdatabas till nytta. Några medlemsstater kräver att kreditgivare måste göra en kreditprövning på grundval av en sökning i relevant databas. Kreditgivare bör ha möjlig- het att söka i kreditdatabasen under kreditens löptid uteslutande för att kunna identifiera och uppskatta eventuella risker för betalnings- försummelse. Sådan sökning i kreditdatabasen bör omfattas av lämp- liga skyddsåtgärder så att det säkerställs att den används för att tidigt identifiera och åtgärda kreditrisker för att hjälpa konsumenten och inte för att påverka affärsförhandlingar.

Mot bakgrund av detta framgår att avsikten inte varit att begränsa tillämpningsområdet i förhållande till konsumentkreditdirektivet, utan i stället att förtydliga vad som bör gälla vid databassökningar under kreditavtalets löptid.

168

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

I svensk rätt regleras kreditupplysningsverksamhet av kredit- upplysningslagen (1973:1173). Med kreditupplysning avses, enligt 2 § i lagen, uppgifter, omdömen eller råd som lämnas till ledning för bedömning av någon annans kreditvärdighet eller vederhäftig- het i övrigt i ekonomiskt hänseende. Kreditupplysningsverksamhet får bedrivas bara efter tillstånd, eller annars av vissa aktörer som räknas upp i 3 §, däribland kreditinstitut. Uppgifter om fysiska personer får samlas in bara för kreditupplysningsändamål (5 § andra stycket) och kreditupplysningar om fysiska personer som inte är näringsidkare får inte lämnas ut, om det finns anledning att anta att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som på grund av ett kreditavtal, eller av någon liknande anledning, har behov av upplysningen (9 §). Svensk rätt innehåller alltså ett skydd emot att uppgifter i kreditdatabaser används för andra än legitima syften.

Vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet anfördes följ- ande avseende åtkomst till svenska kreditupplysningar för utländ- ska aktörer (prop. 2009/10:242 s. 59).

I svensk rätt finns det inte någon bestämmelse som hindrar utländska kreditgivare från att inhämta information från svenska kreditupplys- ningsföretag eller som på något annat sätt diskriminerar utländska kreditgivare. En sådan regel fanns tidigare i kreditupplysningslagen men togs bort i samband med det svenska inträdet i EES, eftersom den skulle stå i strid med det grundläggande kravet på fri rörlighet av bl.a. varor och tjänster inom EES. Detta grundläggande krav inom EU- rätten torde sällan eller aldrig lagfästas. Någon särskild regel om detta behöver inte heller införas på detta område.

Sammanfattningsvis innebär alltså gällande svensk rätt redan att bolånedirektivets krav på åtkomst till databaser är uppfyllt.

5.3.16Information om ränteändringar

Bedömning: Direktivets bestämmelser om information om ränte- ändringar kräver inte någon ytterligare författningsreglering.

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 27.1 ska konsumenten informeras om ändringar i krediträntan innan ändringen börjar gälla. Informationen ska lämnas på papper eller på något annat var-

169

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

aktigt medium. Informationen ska omfatta betalningarnas belopp efter det att den nya krediträntan trätt i kraft och uppgift om betal- ningarnas antal och frekvens, om dessa ändras. Enligt artikel 27.2 finns det möjlighet för parterna att avtala om undantag från huvud- regeln om att informationen ska lämnas innan ränteändringen träder i kraft. Detta gäller i de fall ränteändringen är en följd av en ändring av en referensränta och denna ändring är offentliggjord på vederbörligt sätt och informationen även finns att tillgå hos kredit- givaren. Enligt artikel 27.3 får medlemsstater som före den 20 mars 2014 tillät kreditgivare att informera konsumenten periodiskt, även fortsättningsvis tillåta ett sådant tillvägagångssätt, även för ändringar i krediträntan som inte hänger samman med en referensränta. Slutligen finns i artikel 27.4 en bestämmelse som avser information om ränteändringar när krediträntan bestäms genom auktioner på kapitalmarknaderna.

Artikel 27.1 och 27.2 i bolånedirektivet överensstämmer i prin- cip med konsumentkreditdirektivets artikel 11. Artikeln genom- fördes i svensk rätt genom 19 § konsumentkreditlagen (prop. 2009/10:242 s. 106). Några ytterligare genomförandeåtgärder krävs därmed inte.

Enligt 19 § konsumentkreditlagen har kreditgivare av bostads- krediter en möjlighet att underrätta konsumenten om en ränte- ändring genom annonsering i dagspress. I sådana fall ska konsu- menten också få en personlig underrättelse, senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag. Detta får anses vara en sådan nationell bestämmelse om periodiska underrättelser som avses i artikel 27.3. Enligt artikeln i denna del finns alltså en möjlighet för Sverige att behålla det särskilda underrättelseförfarandet som annonsering i dagspress innebär. Eftersom möjligheten utnyttjas av bl.a. bankerna och det inte framkommit några skäl som talar för att detta leder till ett sämre konsumentskydd, bör möjligheten att behålla bestämmelsen utnyttjas. Den bör dock justeras språkligt som en följd av att begreppet bostadskredit införs och definieras i konsumentkreditlagen (se avsnitt 5.3.1).

När det slutligen gäller artikel 27.4 avser den en specialreglering av de fall då räntan bestäms av auktioner på kapitalmarknaden. Sådan räntesättning praktiseras i princip inte på den svenska mark- naden. Skulle en utländsk kreditgivare tillämpa det, finns en möjlig- het för denne att välja att underrätta om ränteändringar genom

170

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

annonsering i dagspress. Denna möjlighet står givetvis också till buds för en svensk kreditgivare, om denna metod för räntesättning skulle börja användas i Sverige. Att underlåta att i nationell författ- ning ta in en motsvarande bestämmelse som den i artikel 27.4 måste också anses förenligt med bolånedirektivet, eftersom artikel 27.3 gör det möjligt för medlemsstaterna att ha kvar redan gällande nationella bestämmelser om periodvis information, om ränteänd- ringen beror på något annat än en ändring i en referensränta. Sammantaget anser utredningen att en författningsreglering av artikel 27.4 inte är nödvändig.

5.3.17Krav på referensräntor och index för beräkning av rörlig ränta

Förslag: Referensräntor som ligger till grund för ränteändringar i enlighet med 17 § konsumentkreditlagen ska vara tydliga och tillgängliga för kreditavtalets parter samt dokumenteras av kredit- givaren eller tillhandahållaren av referensräntan.

Skälen för förslaget: Artikel 24 innehåller bestämmelser om index och referensräntor som används för att beräkna rörlig ränta. Sådana ska vara tydliga, tillgängliga, objektiva och kontrollerbara för kredit- avtalets parter och för de behöriga myndigheterna. De ska också registerföras av antingen kreditgivaren eller den som tillhandahåller indexet eller referensräntan.

Konsumentkreditlagen innehåller ingen liknande bestämmelse om vilka krav som ska ställas på referensräntor som används vid beräkning av rörlig ränta. Däremot finns i 17 § konsumentkredit- lagen en bestämmelse om att användandet av en referensränta kan medföra ändringar av krediträntan till konsumentens nackdel, under förutsättning att möjligheten att ändra räntan under kredit- avtalets löptid har avtalats mellan parterna. För att genomföra bo- lånedirektivets krav är det lämpligt att genom ett tillägg i 17 § ange att en sådan referensränta ska vara tydlig och tillgänglig för kredit- avtalets parter samt att den ska dokumenteras av antingen kredit- givaren eller tillhandahållaren. Att införa bestämmelsen som ett allmänt krav, inte bara avseende bostadskrediter, anser utredningen vara den lämpligaste lösningen. Kraven som sådana framstår som

171

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tämligen självklara och torde redan tillämpas av kreditgivare som praktiserar en rörlig ränta med hänvisning till en referensränta. Vanligtvis torde tillhandahållaren dokumentera uppgifter om refe- rensräntan, och kreditgivaren kan då hänvisa till att kravet på register- föring uppfylls genom tillhandahållaren.

Eftersom 17 § endast medger ändringar i krediträntan utifrån referensräntor, men inte andra typer av index, finns det ingen egentlig praktisk möjlighet för en kreditgivare att använda sådana index för beräkning av rörlig ränta. Någon särskild författnings- reglering av användandet av index för beräkning av rörlig ränta behövs därmed inte.

5.3.18Lån i utländsk valuta

Förslag: Kreditgivare som beviljar bostadskrediter i utländsk valuta ska erbjuda konsumenten en försäkring eller något annat arrangemang som begränsar risken för att valutakursföränd- ringar påverkar konsumentens förmåga att betala kreditfordran.

Konsumenten ska med jämna mellanrum och vid betydande kursförändringar under löptiden för en bostadskredit i en ut- ländsk valuta få en varning om att en valutakursförändring kan medföra att kreditfordran ökar.

Kreditavtalet ska ange vilka varningar om valutakursföränd- ringar som konsumenten kommer att få under kreditavtalets löptid, samt, i förekommande fall, det särskilda arrangemang som konsumenten valt för att begränsa riskerna med valutakurs- förändringar.

Skälen för förslaget: Artikel 23 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om lån i utländsk valuta. Vad som avses med ut- ländsk valuta har behandlats i avsnitt 5.3.4. Av direktivets defini- tion av utländsk valuta följer att en svensk kreditgivare kan komma att ge ett bolån i utländsk valuta även om lånet ges i svenska kronor, nämligen om konsumenten t.ex. har lön i en annan valuta eller är bosatt i ett annat land inom EES. En bostadskredit till en konsument bosatt i Sverige som ges i en annan valuta än svenska kronor omfattas givetvis också.

172

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Lån i utländsk valuta utgör en risk för konsumenten om valuta- kurserna förändras i förhållande till vad som gällde då konsumen- ten tog lånet. Lån i utländsk valuta kan också innebära system- risker. Europeiska systemrisknämnden (European Systemic Risk Board, ESRB) har antagit rekommendationer i syfte att minska utlåningen i utländsk valuta och Sverige har åtagit sig att följa rekommendationerna (Recommendation of the European Systemic Risk Board of 21 September 2011 on lending in foreign currencies [ESRB/2011/1]). Bolånedirektivet reglerar inte frågan om hur förekomsten av lån i utländsk valuta ska regleras på nationell nivå, utan föreskriver endast vad som ska gälla när en kreditgivare erbju- der konsumenter sådana lån. Utredningen har inte haft förutsätt- ningar att inom ramen för sitt uppdrag överväga andra frågor än genomförandet av bolånedirektivets reglering i svensk rätt.

I konsumentkreditlagen finns inga bestämmelser som särskilt avser lån i utländsk valuta. Kraven i bolånedirektivet måste därför författningsregleras.

När avgörs vilka lån som är utländska valutalån?

Utredningen har när det gäller lån i utländsk valuta till att börja med övervägt den grundläggande frågan om vid vilken tidpunkt det ska avgöras om en bostadskredit är ett sådant lån. Eftersom defini- tionen av vad en utländsk valuta är utgår ifrån förhållanden på kon- sumentens sida och en bostadskredit typiskt sett löper över många år, kan konsumentens förhållanden ändras under löptiden så att ett lån som från början inte uppfyllde kriterierna för ett lån i utländsk valuta senare under kredittiden skulle kunna bli ett sådant. Konsu- menten kan ju under kredittiden byta arbetsgivare och få lön i en annan valuta än den kreditavtalet avser, eller flytta till ett annat land, men samtidigt ha kvar en fastighet med ett bolån i det första landet. En ordning där förutsättningarna för lånevillkor och infor- mationsskyldighet förändras under avtalstiden skapar förstås prak- tiska problem och oförutsebarhet, framför allt för kreditgivaren. Även om definitionen av utländsk valuta alltså inte innehåller någon tidsaspekt, bör övriga bestämmelser i direktivet anses avgränsa bedömningen till de förhållanden som gällde vid tiden för avtalet. När det gäller konsumentens möjligheter att konvertera valutan i

173

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

kreditavtalet till en annan valuta anges t.ex. att medlemsstaterna ska säkerställa att ”ett lämpligt regelverk införts när kreditavtalet ingås […]”. Vidare följer av artikel 23.6 att konsumenten både i det standardiserade EU-faktabladet och i kreditavtalet ska informeras om de arrangemang som valts för att begränsa konsumentens valutakursrisk. För att detta ska vara möjligt måste de förhållanden som gör krediten till ett lån i utländsk valuta vara kända vid tid- punkten då avtalet ingås. Däremot bör det vara så att om förhållan- dena förändras på konsumentens sida på ett sådant sätt att krediten inte längre uppfyller kriterierna för att vara ett lån i utländsk valuta, så har kreditgivaren inte längre någon skyldighet att tillämpa de särskilda bestämmelser som gäller för sådana lån. Hur kreditgivaren ska få kännedom om att förhållandena ändras bör dock inte bli föremål för någon författningsreglering, och konsumenten bör inte ha någon upplysningsplikt i detta avseende. Däremot torde det ofta ligga i konsumentens intresse att upplysa kreditgivaren om att lånet inte längre ska betraktas som utländskt, om t.ex. konsumenten har tagit en försäkring för att skydda sig mot valutakursförändringar som inte längre behövs, se vidare nedan. Ett lån som lagts om från att vara ett valutalån till att bli ett ”vanligt” bolån, bör, i enlighet med det förda resonemanget, inte heller senare under avtalstiden åter kunna anses vara ett lån i utländsk valuta, p.g.a. att konsumen- tens förhållanden återigen ändrats.

Direktivets alternativ för skydd mot valutakursrisker

Genom artikel 23.1 har medlemsstaterna getts en option att välja ett av två möjliga alternativ för att skydda konsumenten mot valutakursrisker. Antingen kan konsumenten få en för kredit- givaren tvingande rätt att under lånets löptid konvertera lånet från en valuta till en annan på det sätt som finns beskrivet i artikel 23.2, eller så kan medlemsstaterna välja att inrätta ”andra arrangemang” för att begränsa konsumentens valutakursrisk. I ingressats 30 nämns vad som får uppfattas som exempel på sådana andra arrangemang, nämligen räntetak eller varningar, under förutsättning att dessa begränsar valutakursrisken. Utredningen uppfattar att det konsu- menten ska få ett skydd emot är risken för att betalningsförmågan blir sämre till följd av valutakursförändringar (jfr artikel 23.4 avse-

174

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

ende att konsumenten ska varnas och informeras om att det belopp som konsumenten ska betala kan komma att öka till följd av valuta- kursförändringen).

Bör en konverteringsrätt införas?

Den i direktivet uppställda konverteringsmöjligheten väcker en del frågor om hur den är avsedd att tillämpas. En fråga är om konver- teringsmöjligheten är begränsad till valutor inom EES. I 23.2 a är möjliga valutor inte begränsade, utan det anges bara att konverte- ringen ska kunna avse den valuta i vilken konsumenten erhåller sin huvudsakliga inkomst eller innehar tillgångar från vilka krediten ska återbetalas. Det skulle alltså kunna vara fråga om vilken valuta i världen som helst. I 23.2 b däremot anges att den valuta som avses är den som gäller i den medlemsstat där konsumenten är bosatt, eller var bosatt i då kreditavtalet ingicks.

En annan fråga avseende konverteringsmöjligheten är hur många gånger den ska kunna utnyttjas. Även om konsumenten konverte- rar valutan i kreditavtalet, kan krediten mycket väl fortfarande vara ett utländskt lån. Om konsumenten t.ex. har sin inkomst i euro, men bor i Sverige och har ett bolån i svenska kronor, är kredit- avtalet ett lån i utländsk valuta p.g.a. konsumentens inkomstför- hållanden. Om lånet konverteras till euro kommer det dock fort- farande att vara ett lån i utländsk valuta, eftersom kreditbeloppet då är angivet i en annan valuta än valutan i det land där konsumenten är bosatt. Eftersom det inte finns något i direktivet som tyder på att konverteringsmöjligheten bara får utnyttjas en gång, bör den anses bestå under hela kreditavtalets löptid, oavsett hur många gånger den utnyttjas.

Att definitionen av utländska bostadskrediter är så vid att den även kan omfatta lån i svenska kronor som upptagits i Sverige gör att den praktiska tillämpningen av en konverteringsrätt skulle vara förenad med både tillämpningsproblem och kostnader, bl.a. efter- som konverteringsmöjligheten, när det gäller konsumentens in- komst, inte är begränsad till valutor inom EES och att konverte- ringsmöjligheten kan utnyttjas hur många gånger som helst. Detta kan i sin tur medföra att priset för konsumenten för ett lån i en utländsk valuta blir oproportionerligt högt, eller att vissa konsu-

175

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

menter inte kommer att accepteras som kredittagare. Möjligen skulle bostadskrediter i utländsk valuta inte heller kunna tas med bunden ränta om kreditgivaren vill ha möjlighet att justera räntan vid en eventuell konvertering. Detta skulle vara en olycklig konse- kvens av ett regelverk som i grunden syftar till att skydda konsu- menten. Värdet av det skydd som konverteringsmöjligheten ger kan också vara begränsat, eftersom konverteringsrätten inte i sig är en garanti mot förluster vid valutakursförändringar. Resultatet påverkas i hög grad av vid vilken tidpunkt en ansökan om konver- tering görs och vilka kursfall som då eventuellt redan hunnit in- träffa. Valutakurserna förändras dessutom kontinuerligt över tid, och ett konverteringsbeslut kan på sikt visa sig vara sämre än att ha hållit fast vid den ursprungliga valutan.

På grund av det anförda anser utredningen att en annan utväg bör väljas.

”Andra arrangemang” än en konverteringsrätt

Vad som avses med ”andra arrangemang” som kan begränsa konsu- mentens valutakursrisk nämns kort i ingressats 30. Där anges att varningar kan vara ett tillräckligt skydd mot valutakursföränd- ringar. Det är svårt att se vad som närmare avses med detta. Konsu- menten kommer, vilket följer av de fortsatta delarna av artikeln, att bli varnad för valutakursrisker, dels i förhandsinformationen i det standardiserade EU-faktabladet, dels genom varningar som ska lämnas med viss regelbundenhet under kreditavtalets löptid. Var- ningar kan dock i sig inte begränsa valutakursrisken, om konsu- menten inte har möjlighet att vidta någon åtgärd till följd av var- ningarna. Att enbart ersätta andra skyddsmekanismer med varningar anser utredningen därför inte vara tillräckligt för att ge konsumen- ten möjlighet att i någon mån skydda sig mot oförutsedda valuta- kursförändringar.

Ett annat sätt att ge konsumenten ett möjligt skydd är att kon- sumenten ska ha rätt att bli erbjuden en försäkring eller något annat arrangemang, som gör att konsumenten är garanterad att inte förlora, eller i vart fall inte förlora mer än ett visst belopp eller andel av ett belopp, på en valutakursförändring. I ingressats 30 talas också om räntetak, vilket får uppfattas som en avtalad högstanivå

176

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

för den samlade kreditfordran. En försäkringslösning kan alltså gå ut på att mer allmänt skydda konsumentens betalningsförmåga. Andra avtalslösningar bör också vara möjliga, som skyddar konsu- mentens betalningsförmåga vid en valutakursförändring i någon mån, eller som ger konsumenten någon annan möjlighet att vidta åtgärder vid valutakursförändringar för att begränsa de negativa konsekvenserna, t.ex. omförhandla villkor i kreditavtalet. Sådana arrangemang skulle visserligen knappast erbjudas utan kostnad för konsumenten. Samtidigt kan konsumenten själv få bedöma om den aktuella kostnaden är rimlig i förhållande till riskerna. Det finns heller inget som hindrar att konsumenten väljer ett skydd under en viss villkorsperiod, för att sedan på nytt kunna utvärdera för- och nackdelar med det skydd som valts.

Alternativet till att ge parterna möjlighet att förhandla fram lämpliga skyddslösningar, alltså en obligatorisk konverterings- möjlighet, är att en sådan kommer att innebära dyrare lån för alla konsumenter med lån i utländsk valuta, utan att konsumenten har möjlighet att alls påverka denna prissättning. Detta får anses inne- bära ett sämre konsumentskydd. Utredningen föreslår alltså att artikel 23.1–2 ska genomföras så att Sverige väljer att i stället för en konverteringsmöjlighet införa en skyldighet för kreditgivaren att erbjuda en försäkring eller ett annat arrangemang för att begränsa konsumentens risk för ekonomisk förlust vid valutakursföränd- ringar.

Regelbundna varningar om valutakursrisker

Slutligen innebär bolånedirektivet att konsumenten ska varnas regelbundet och ”åtminstone” i de fall de tillämpliga valutakurserna förändras med mer än 20 procent jämfört med förhållandet vid kreditavtalets ingående. Varningen ska innehålla information om att det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten ökas.

Vad som avses med ”det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten” framgår av definitionen i artikel 4.14 och motsvaras av det svenska begreppet ”kreditfordran” som är definierat i 2 § konsumentkreditlagen. Eftersom det i sammanhanget talas om en ökning av kreditfordran bör direktivet förstås så att den 20-procen- tiga förändring som utlöser varningsskyldigheten ska vara till kon-

177

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

sumentens nackdel. Skyldigheten att varna bör författningsregleras i nära anslutning till direktivets text. Vidare måste skyldigheten i enlighet med artikel 23.6 att i kreditavtalet ange vilka ”arrange- mang” som följer av att krediten är ett lån i utländsk valuta framgå av författning. Utredningen tolkar kravet så att det av kreditavtalet ska framgå dels vilka varningar som konsumenten ska få, dels det skydd mot valutakursförändringar som konsumenten i förekom- mande fall valt att ingå avtal om.

5.3.19Förtidsbetalning av krediten

Förslag: Om konsumenten begär att få betala skulden i förtid, eller förklarar sig vilja överväga detta, ska kreditgivaren snarast ge konsumenten information om vad en betalning i förtid inne- bär för konsumenten. Om en förtidsbetalning medför kostnader för konsumenten ska informationen innehålla en uppskattning av kostnaderna och förklaringar av vilka antaganden som upp- skattningen bygger på. Informationen ska ges till konsumenten i en handling eller i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivets artikel 25 innehåller be- stämmelser om förtidsbetalning av bostadskrediter. De avser en grundläggande rätt för konsumenten att helt eller delvis betala sin skuld innan kreditavtalet löper ut (25.1), en möjlighet för medlems- staterna att fastställa vissa villkor för utövande av denna rätt, t.ex. att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av att betala i förtid under en period då räntan är bunden (25.2 och 25.5), en rätt för kreditgivaren att vid förtida betalning få ersättning för kostnader (25.3) och en rätt för konsumenten att på begäran få information om vad en förtida betalning skulle medföra för konsekvenser för konsumenten (25.4).

Den grundläggande rätten för konsumenten att återbetala en kredit innan kreditavtalets löptid har gått ut följer av 32 § konsu- mentkreditlagen, som genomför artikel 16.1 i konsumentkredit- direktivet (prop. 2009/10:242 s. 112). Rätten att betala i förtid är inte förenad med några särskilda begränsningar eller villkor, som t.ex. att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av att betala skulden

178

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

tidigare. Eftersom inga sådana särskilda förutsättningar finns enligt gällande svensk rätt saknas anledning att nu införa begränsningar av konsumentens rätt till förtidsbetalning av bostadskrediter.

Vill konsumenten betala skulden i förtid har kreditgivaren rätt till en ”rimlig och objektiv” kompensation för eventuella kostnader i samband med förtidsåterbetalningen (artikel 25.3, som är i stort sett likalydande med konsumentkreditdirektivets artikel 16.2 första stycket). Bestämmelser om ränteskillnadsersättning, avseende bostads- krediter och andra krediter, finns i 36 § konsumentkreditlagen. Sättet för beräkning av ränteskillnadsersättning för bostadskrediter har omarbetats och en ny lydelse av bestämmelsen i denna del trädde i kraft den 1 juli 2014 (SFS 2014:201, prop. 2013/14:44). Bolånedirektivet var då inte antaget. Det förslag till direktiv som regeringen vid tidpunkten tog hänsyn till överensstämde dock med den slutliga versionen avseende rätten till kostnadsersättning vid förtidsbetalning av krediten (jfr a. prop. s. 12). Det har inte fram- kommit några skäl för att ifrågasätta regeringens bedömning att den svenska regleringen av ränteskillnadsersättningen är förenlig med bolånedirektivet.

En fråga som inte övervägdes i det nämnda lagstiftningsarbetet är bolånedirektivets bestämmelse om rätt till information om vad en förtidsbetalning av kreditbeloppet skulle medföra för konse- kvenser, främst i form av kostnader. Denna rätt måste författnings- regleras för att genomföra direktivet i denna del. Enligt ordalydel- sen i artikel 25.4 ska informationen lämnas först sedan närings- idkaren har mottagit en begäran om förtidsbetalning. Samtidigt står det klart att informationens syfte är att ge konsumenten bättre för- utsättningar att kunna bedöma om förtidsbetalning är ett lämpligt alternativ (enligt direktivet ska konsumenten få den information som ”behövs för att bedöma detta alternativ”). Informationskravet bör därför gälla även i den situationen att konsumenten vill över- väga en förtidsbetalning och meddelar detta till kreditgivaren. Direk- tivet, som i denna del har karaktären av ett minimidirektiv, hindrar inte en sådan lösning.

Frågor om konsekvenserna av en förtidsbetalning kan upp- komma även när det gäller andra kreditavtal än bostadskrediter. De ekonomiska konsekvenserna av att betala i förväg kan vara svåra att överblicka för alla konsumenter som har krediter med bundna räntor och där bestämmelserna om ränteskillnadsersättning blir

179

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tillämpliga. Redan i dag torde i och för sig kreditgivaren ha en skyldighet att på begäran förklara vad det innebär att betala i förtid, i enlighet med god kreditgivningssed, som ju ska tillämpas under hela avtalstiden. Eftersom informationsplikten nu måste tydlig- göras avseende bostadskrediter anser dock utredningen att samma krav bör bli tillämpliga på alla konsumentkreditavtal.

5.3.20Rådgivningstjänster

Förslag: Senast när konsumenten lämnat kreditgivaren eller kreditförmedlaren upplysningar om sin personliga och ekono- miska situation samt önskemål och särskilda krav ska han eller hon få information om rådgivning erbjuds eller inte.

Om rådgivning erbjuds ska konsumenten, i rimlig tid innan några råd lämnas, få information om vilket produktsortiment rådgivningen utgår ifrån och vilka avgifter som är förknippade med rådgivningen samt om den är oberoende eller inte. Sådan information ska lämnas i en handling eller i någon annan var- aktig och läsbar form som är tillgänglig för konsumenten.

Rådgivningens utgångspunkt ska vara konsumentens ekono- miska och personliga situation samt konsumentens önskemål och särskilda krav.

Den som utför rådgivningen ska bedöma ett tillräckligt stort antal bostadskreditavtal. De bostadskreditavtal som rekommen- deras ska vara lämpliga för konsumenten med beaktande av kon- sumentens behov, ekonomiska situation och personliga omstän- digheter. Den som ger råd ska ta rimliga hänsyn till risker för konsumenten som kan uppstå under kreditavtalets löptid.

Kreditgivaren eller kreditförmedlaren ska dokumentera vad som förekommit vid rådgivningstillfället och vilka rekommen- dationer som getts till konsumenten. Dokumentationen ska lämnas till konsumenten i en handling eller någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Om kraven på information och dokumentation inte följs ska ett ingripande kunna ske enligt marknadsföringslagen (2008:486).

En kreditgivare eller en kreditförmedlare som verkar som ombud för en eller flera kreditgivare eller har nära förbindelser med någon eller några kreditgivare får inte utge sig för att till-

180

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

handahålla oberoende rådgivning. En rådgivare som utger sig för att vara oberoende får inte ta emot ersättning för rådgivningen från någon annan än konsumenten.

Skälen för förslaget: Artikel 22 innehåller bestämmelser avseende rådgivning. Ett första krav i artikel 22.1 gäller att kreditgivare och kreditförmedlare alltid måste upplysa en konsument om huruvida råd kan ges eller inte. Direktivet innebär alltså inte en skyldighet för kreditgivare eller kreditförmedlare att ge råd. Om råd ges, ska dock konsumenten dels få viss information om tjänstens innehåll, enligt artikel 22.2, dels ska rådgivningen uppnå vissa kvalitetskrav som följer av 22.3. Rådgivningen ska i detta avseende grunda sig på tillräcklig information om konsumenten själv, artikel 22.3 a, och ett tillräckligt stort produktutbud, enligt artikel 22.3 b och c. Kredit- givaren eller förmedlaren ska endast rekommendera kreditavtal som är lämpliga för konsumenten, artikel 22.3 b och c. Enligt arti- kel 22.3 e ska de rekommendationer som ges också dokumenteras och konsumenten ska få del av dokumentationen.

Medlemsstaterna har i enlighet med artikel 22.4 en möjlighet att helt förbjuda användningen av termerna rådgivning eller rådgivare eller liknande. Ett sådant förbud kan gälla kreditgivare och anknutna kreditförmedlare, med andra ord sådana aktörer som erbjuder ett eget produktutbud. Om medlemsstaterna inte väljer denna möjlig- het måste de fastställa vissa krav på vad som får kallas oberoende rådgivning. Kraven i denna del utgör en miniminivå, och medlems- staterna kan föreskriva ännu striktare krav, vilket framgår av arti- kel 22.4 tredje stycket.

Medlemsstaterna har också den möjligheten att, enligt arti- kel 22.5, införa en skyldighet för kreditgivare och kreditförmedlare att varna en konsument för kreditavtal som för den konsumenten skulle kunna innebära en särskild risk.

Artikel 22.6 beskrivs och behandlas i avsnitt 5.4.2.

181

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Vad avses med rådgivning enligt direktivet?

Enligt direktivets definition i artikel 4.21 innebär rådgivning ett tillhandahållande av personliga rekommendationer till en konsu- ment avseende en eller flera kreditavtalstransaktioner som är skild från beviljandet av en kredit och från kreditförmedlingsverksamhet.

Vad som rent språkligt ska förstås med rådgivning behandlades i förarbetena till lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till kon- sumenter, som inte innehåller någon legaldefinition av uttrycket. Regeringen anförde följande om begreppet (prop. 2002/03:133 s. 13).

Med rådgivning torde allmänt förstås verksamhet som syftar till att lämna förslag om lämpliga tillvägagångssätt i ett visst sammanhang. Rådgivaren förutsätts – åtminstone i professionell verksamhet – besitta en speciell kompetens och förväntas att med stöd av denna kompetens vägleda konsumenten om hur han eller hon bör handla i ett visst fall. Rådgivning är således något annat än marknadsföring och försäljning. Rådgivning har vidare en individuell prägel och syftar till att lämna rekommendationer och handlingsalternativ som är utformade efter kundens särskilda behov och förutsättningar.

Enligt utredningen torde den i direktivet åsyftade innebörden av begreppet rådgivning sammanfalla väl med dessa förarbetsuttalan- den.

För att omfattas av direktivet ska rådgivningen vidare avse en eller flera kreditavtalstransaktioner. De kreditavtal som avses kan knappast vara några andra än bostadskreditavtal, i enlighet med direktivets tillämpningsområde i artikel 3. Rådgivning rörande t.ex. andra finansiella produkter som i och för sig kan ske i samband med t.ex. en ansökan om en bostadskredit (och torde vara relativt vanligt, eftersom kreditgivare ofta erbjuder flera andra produkter tillsam- mans med bostadskrediten) bör inte omfattas av bolånedirektivets krav. Detta följer inte minst med beaktande av att annan rådgivning kan vara tillståndspliktig enligt annan reglering, t.ex. investerings- rådgivning som omfattas av reglering både på EU-nivå genom direktiven om marknader för finansiella instrument7 (MiFID I och

7 MiFID I: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (Celex 32004L0039).

182

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

MiFID II) och på nationell nivå genom lagen om värdepappers- marknaden.

Enligt definitionen i direktivet ska en rådgivningstjänst vidare vara en verksamhet som är skild från beviljandet av en kredit och från kreditförmedlingsverksamhet. Frågan är då om direktivet kan tolkas så att de rekommendationer som ges i samband med en kundkontakt, vars syfte från början är att kunden ansöker om ett lån och som också resulterar i beviljandet av en bostadskredit, inte behöver ses som rådgivning i direktivets mening, i vart fall så länge de olika verksamheterna inte är ”skilda” ifrån varandra i tid och rum, eller genom handläggning av två olika tjänstemän för kredit- givaren.

Ett sådant förhållningssätt skulle dock kunna leda till orimliga resultat sett till syftet med bolånedirektivet och mer allmänt till ett konsumentskyddsintresse. En kund som får personliga rekommen- dationer i samband med beviljandet av en kredit (dvs. rekommen- dationerna är inte ”skilda” från kreditansökningsprocessen i tid eller genom olika handläggningsförfaranden) skulle då inte få någon information om förutsättningarna för rådgivningen, och inga kvali- tetskrav skulle gälla för den. Ur konsumentens perspektiv har det knappast någon betydelse om en rekommendation ges ”skild” från beviljandet av krediten, eller i samband därmed, eftersom det är innehållet i rekommendationen som är det avgörande, se även ingressats 63.

Vad som avses med rådgivning bör alltså ses utifrån vad som enligt gällande svensk rätt avses med begreppet, och detta gäller även om rådgivningen sker i samband med att en kredit också beviljas. Vad som varit avsikten med direktivets utformning av definitionen av rådgivning kan möjligen uppfattas som en marke- ring av att enbart ett erbjudande eller ett beviljande av en kredit aldrig kan utgöra ett råd.

Som tidigare anförts bör en definition av begreppet rådgivning införas i 2 § konsumentkreditlagen. Av denna bör framgå att be-

MiFID II: Europaparlamentet och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (Celex 32014L0065).

MiFID II ersätter MiFID I. Genomförandet i svensk rätt har behandlats av 2013 års värde- pappersmarknadsutredning i betänkandet Värdepappersmarknaden MiFID II och MiFIR, SOU 2015:2.

183

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

greppet, i nära anslutning till direktivets text, avser personliga rekommendationer avseende bostadskreditavtal, som inte bara utgör beviljandet av en kredit eller kreditförmedling. Vad som i praktiken kan komma att utgöra rådgivning om bostadskrediter är rekommendationer gällande olika avtalsvillkor, t.ex. vilken ränte- bindningstid som ska väljas eller amorteringstakten. Som framgår av flera olika artiklar i bolånedirektivet ställer direktivet höga krav på att näringsidkaren ska anpassa sin verksamhet till konsumentens förhållanden och de individuella risker som finns för varje konsu- ment vid ett bostadskreditavtal, se särskilt artikel 7.1. Även om det i praktiken kan vara en svår gränsdragning mellan att ”bara” ta hänsyn till och beakta konsumentens intressen och individuella för- hållanden å ena sidan och att verkligen ge personliga rekommenda- tioner å den andra, så förutsätter direktivet inte att rådgivnings- tjänster måste tillhandahållas. Detta överensstämmer också med den nuvarande regleringen i 6 § konsumentkreditlagen, som, trots att den ställer ett högt krav på näringsidkaren att ta tillvara konsu- mentens intressen, endast i undantagsfall medför en skyldighet att ge råd. Utredningen anser att det därmed bör vara möjligt för näringsidkaren att ha som utgångspunkt att inte lämna råd, även när det gäller verksamhet med bostadskrediter. Detta bör gälla även då näringsidkaren lämnar ett förslag på en individuellt anpassad amorte- ringsplan, i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 6.3.4.

Bör ett förbud att använda ordet ”råd” införas?

Hur bolånedirektivets krav på rådgivning ska genomföras är till viss del avhängigt av om de olika medlemsstatsoptionerna som finns i artikel 22 ska utnyttjas eller inte. En av dem innebär, som tidigare nämnts, en möjlighet att förbjuda ordet ”råd” och liknande uttryck.

Förbudet får då gälla kreditgivare och anknutna kreditförmedlare, alltså i praktiken aktörer som bara erbjuder ”egna” produkter. Ur ett konsumentskyddsperspektiv skulle man i och för sig kunna tycka att en sådan lösning är befogad, eftersom den rådgivning som sker alltid kan misstänkas för att påverkas av det faktum att kredit- givaren gärna vill ha en ny kund och att råden också kan påverkas av kreditgivarens önskan att styra kunden mot ett alternativ som innebär fördelar för kreditgivaren, men kanske inte för kunden.

184

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Om kreditgivaren eller förmedlaren inte får utge sig för att ge råd i situationer då denne samtidigt säljer sina egna produkter, skulle det kunna öka konsumentens medvetenhet om att rekommendationer eller förslag som kreditgivaren ger kan vara styrda av andra intressen än kundens bästa och att rekommendationerna därmed inte kan anses vara oberoende eller objektiva. Å andra sidan vore mycket av den reglering som finns för att skydda konsumenten meningslös om man från lagstiftarens sida inte förutsatte att även en närings- idkare faktiskt kan åsidosätta sina egna intressen och verka för konsumentens bästa i stället.

2013 års värdepappersmarknadsutredning har i sitt arbete också övervägt frågan om termen ”rådgivning” ska förbjudas för aktörer som bara erbjuder sina egna produkter. Värdepappersmarknads- utredningen anser dock att en sådan reglering skulle vara svår att förena med MiFID II:s krav, eftersom direktivet utgår ifrån att den reglerade verksamheten investeringsrådgivning kan vara verksam- het som bara avser egna produkter. Värdepappersmarknadsutred- ningen lämnar i stället ett förslag som innebär högre ställda krav på den som utger sig för att lämna oberoende rådgivning (SOU 2015:2, del 1, s. 439–431). Utredningen återkommer till värdepappersmark- nadsutredningens förslag i det följande. Till att börja med kan kon- stateras att begreppet rådgivning när det gäller investeringar alltså inte kommer att vara förbehållet den som bara avsätter andra före- tags produkter. Inte heller på något annat område på finansmarkna- den förekommer ett förbud mot att använda ordet råd i vissa situa- tioner, tvärtom förutsätts t.ex. en bank att i sin verksamhet lämna kunder ekonomisk rådgivning (se 7 kap. 1 § andra stycket 8 lagen om bank- och finansieringsrörelse) Skulle termen rådgivning för- bjudas för kreditgivare eller kreditförmedlare av bostadskrediter i vissa fall, skulle detta förbud mot användandet av ordet ”råd” alltså endast gälla för bostadskrediter, inte för andra finansiella produkter. Att ordet råd får användas i vissa sammanhang men inte i andra, trots att förutsättningarna är tämligen likartade, måste bli svårför- ståeligt för konsumenten och kan knappast bidra till att öka förtro- endet för finansiell verksamhet i stort.

Utredningen anser därför att möjligheten att förbjuda ordet råd- givning inte bör utnyttjas. Även kreditgivare och kreditförmedlare som enbart tillhandahåller ”egna” bostadskrediter kommer därmed att omfattas av kraven på information om rådgivningstjänster och

185

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

kravet på att upplysa konsumenten om råd tillhandahålls eller inte. Eftersom ordet rådgivning får användas av alla aktörer, måste vidare direktivets krav på oberoende rådgivning genomföras (artikel 22.4 andra stycket).

Genomförande av direktivets krav på upplysningar och information om rådgivning

Vid genomförandet av den upplysningsplikt och informationsplikt som finns i artikel 22.1 och 22.2 bör författningsregleringen i princip ansluta till direktivets utformning. Konsumenten ska enligt artikel 22.1 alltid bli upplyst om huruvida råd erbjuds eller inte. När det gäller kreditförmedlare ska information av samma innebörd ges i den information som ska lämnas angående kreditförmedlings- tjänsten i enlighet med artikel 15. Författningsregleringen får där- med i denna del avse kreditgivarens upplysningsskyldighet. För kreditgivare anger direktivet dock ingen mer specifik tidpunkt för när upplysningen ska ges, mer än att det ska ske ”i samband med en viss transaktion”. För att tydliggöra kravet föreslås att upplysningen ska ges senast vid den tidpunkt då kreditgivaren fått information om konsumentens personliga och ekonomiska situation samt önske- mål och särskilda krav. Denna information om konsumenten är vad rådgivningen ska utgå ifrån enligt artikel 22.4 a, men är samtidigt sådan information som ska ligga till grund för all verksamhet med bostadskrediter enligt artikel 7.1. När sådan information alltså in- hämtats måste kreditgivaren senast besluta om råd ska ges eller inte. Kreditgivarens beslut skulle någon gång kunna vara avhängigt förhållanden på konsumentens sida, och även kreditgivaren bör ha utrymme för att fatta ett välgrundat beslut om råd kan ges. Det finns alltså inget som hindrar en kreditgivare att ge vissa konsu- menter råd men inte andra. Det finns heller ingenting som hindrar en kreditgivare från att ha som generell utgångspunkt att inga råd ges, och då upplysa konsumenten om det i ett tidigare skede. Direktivets krav bör dock uppfattas så att varje enskild konsument ska upplysas om det finns möjligheter att få råd.

Vidare måste direktivets krav på information, som ska lämnas på varaktigt medium, författningsregleras. Skyldigheten gäller alltså då kreditgivaren eller kreditförmedlaren beslutat att tillhandahålla råd. Informationsskyldigheten avser dels avgifter, dels vilket produkt-

186

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

utbud som rådgivningen grundar sig på. Eftersom utredningen föreslår att det ska uppställas särskilda krav på oberoende råd- givning, blir det naturligt att kreditgivaren eller kreditförmedlaren i detta sammanhang också redogör för om rådgivningen är obero- ende eller inte – denna fråga hänger också samman med vilket produktutbud som råden grundar sig på, dvs. om det gäller egna produkter eller ett produktutbud taget från marknaden i stort.

Kvalitetskrav på rådgivningen och dokumentation

I artikel 22.3 anges vissa krav på rådgivningen. Rådgivningen ska grunda sig på information om konsumenten och även ta hänsyn till risker som kan uppstå under kreditavtalets löptid (artikel 22.3 a) och rådgivaren ska utifrån detta underlag endast föreslå lämpliga kreditavtal, med utgångspunkt i ett urval av kreditavtal som ska vara tillräckligt stort, oavsett om det gäller egna produkter eller produkter som erbjuds på marknaden i stort (22.3 b och c). Vidare följer av artikel 22.3 e att de givna rekommendationerna ska doku- menteras och att dokumentationen ska lämnas ut till konsumenten.

Dessa krav måste författningsregleras för att genomföras. När det gäller dokumentationen anser utredningen att det bör förtydli- gas att även vad som förevarit vid rådgivningstillfället ska doku- menteras, så att det av dokumentationen framgår vilket underlag rådgivaren haft (jfr vad som gäller enligt 4 § lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter).

Sanktion vid utebliven information och dokumentation

Liksom andra bestämmelser om skyldighet för näringsidkaren att lämna information till konsumenten i konsumentkreditlagen bör skyldigheten att lämna information om rådgivningstjänster sank- tioneras genom en hänvisning till marknadsföringslagen. Detsamma bör gälla för den skyldighet som kreditgivaren eller kreditförmed- laren har att lämna konsumenten dokumentation om rådgivningen.

187

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

En reglering av oberoende rådgivning

Med ställningstagandet att ordet ”råd” inte bör förbjudas följer alltså en skyldighet enligt direktivet att införa en reglering i relation till begreppet ”oberoende rådgivning”.

Bolånedirektivets reglering överensstämmer i stort med regle- ringen av oberoende investeringsrådgivning i MiFID II, se artikel 24.7 i det direktivet. Regleringen innebär i båda fallen ett provisionsförbud för den som vill utge sig för att vara oberoende. När det gäller genomförandet av MiFID II:s bestämmelser om oberoende rådgiv- ning har 2013 års värdepappersmarknadsutredning tagit ställning för att införa en något strängare reglering än direktivets minimikrav när det gäller vilka produkter som den oberoende rådgivaren får ha som underlag. Enligt värdepappersmarknadsutredningens förslag ska den oberoende rådgivaren inte ha med egna produkter eller produkter från närstående företag i sin rådgivning (vare sig MiFID II eller bolånedirektivet utesluter att en rådgivare kan vara oberoende även om egna, eller närstående företags, produkter erbjuds av råd- givaren (se vidare SOU 2015:2, del 1, s. 114 och 441).

Detta ställningstagande framstår som rimligt. Redan en rent språklig tolkning av vad ”oberoende” innebär, leder till att den som

är oberoende inte heller ska kunna tjäna på att rekommendera en viss produkt, vare sig genom att motta provisioner eller genom att avsätta sina egna, eller närstående företags, produkter. Bolåne- direktivets bestämmelser om oberoende rådgivning är en minimi- reglering och strängare krav är alltså möjliga att införa (artikel 22.4 sista stycket). Utredningens författningsförslag har utformats så att oberoendebegreppet sakligt sett överensstämmer med värde- pappersmarknadsutredningens förslag.

En särskild skyldighet att varna för risker?

Slutligen finns i artikel 22.5 en möjlighet för medlemsstaterna att fastställa en skyldighet för kreditgivare och kreditförmedlare att varna konsumenten när ett kreditavtal kan medföra en särskild risk för konsumenten med tanke på konsumentens ekonomiska situa- tion. Utredningen anser inte att en sådan särskild skyldighet bör införas. Detta innebär givetvis inte att kreditgivaren eller förmed- laren inte har en skyldighet att beakta de risker som ett bostads-

188

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditavtal kan innebära för konsumenten, både på kort och lång sikt. Redan i dag gäller i enlighet med skyldigheten att iaktta god kreditgivningssed att näringsidkaren i vissa särskilda fall bör avråda konsumenten att ingå ett kreditavtal (prop. 2009/10:242 s. 91). Av artikel 7.1 i bolånedirektivet, som föreslås genomföras i en närings- rättslig lag, se vidare avsnitt 5.4.12, följer också att all verksamhet med bostadskrediter ska grunda sig på rimliga antaganden om riskerna för en konsuments situation under bostadskreditavtalets löptid. I dag innebär kreditprövningen i de flesta fall att kredit- givaren eller -förmedlaren gör ett ”stresstest” genom att räntan som ingår i ”kvar-att-leva-på-kalkylen” sätts betydligt högre än dagsräntan, för att hushållets förmåga att betala på lång sikt också ska belysas (att kreditgivaren bör informera konsumenten om att beräkningarna i en boendekostnadskalkyl kan påverkas av ändrade räntenivåer följer av Finansinspektionens allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden [FFFS 2014:11]). Om näringsidkaren väljer att ge konsumenten råd bör det vara en naturlig del av rådgivningen att särskilt uppmärksamma konsumenten på hur privatekonomin kommer att påverkas av ett bostadskreditavtal. Konsumenten erinras på detta sätt om att förhållanden kan förändras över tid, både vad gäller kostnaden för krediten och de förhållanden som påverkar konsumentens förmåga att betala krediten. En särskild författningsreglering utöver det nu nämnda anser utredningen dock inte behövs.

5.3.21Ändring i konsumentkreditdirektivet

Bedömning: Den ändring av konsumentkreditdirektivet som görs genom bolånedirektivets artikel 46 kräver ingen genom- förandeåtgärd.

Skälen för bedömningen: I artikel 46 anges att konsumentkredit- direktivet ska ändras så att ett undantag från artikel 2.2 c införs. Denna artikel i konsumentkreditdirektivet innebär en belopps- begränsning för direktivets tillämpningsområde, där den övre grän- sen är 75 000 euro. Ändringen i bolånedirektivet innebär nu att alla krediter som syftar till att renovera en bostad, oavsett att kredit- beloppet överstiger denna summa, ska omfattas av konsument-

189

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

kreditdirektivet, om krediten har tagits utan säkerhet. Eftersom den svenska konsumentkreditlagen inte innehåller några belopps- begränsningar omfattas redan krediter utan säkerhet om högre belopp än 75 000 euro, oavsett vad kreditbeloppet ska användas till. Någon ytterligare författningsreglering behövs alltså inte.

5.3.22Tillsyn och sanktioner avseende bestämmelser i konsumentkreditlagen

Bedömning: Konsumentverkets/Konsumentombudsmannens och Finansinspektionens tillsyn och ingripandemöjligheter avse- ende bestämmelser i konsumentkreditlagen uppfyller kraven på sanktioner i artikel 38. Kravet på att konsumentens rättigheter ska vara tvingande i artikel 41 är genomfört genom bestämmel- sen i 5 § konsumentkreditlagen. Direktivet hindrar inte att både Konsumentverket/Konsumentombudsmannen och Finansinspek- tionen är behöriga myndigheter (artikel 5).

Skälen för bedömningen: Direktivet ställer, liksom flertalet andra EU-direktiv, krav på medlemsstaterna att införa effektiva, propor- tionella och avskräckande sanktioner för att garantera att nationella bestämmelser som genomför direktivet inte överträds (artikel 38). När det gäller kreditmarknaden har Konsumentverket och Finans- inspektionen i dag ett gemensamt tillsynsansvar. Detta följer av 49 § konsumentkreditlagen, som anger att Konsumentverket har tillsyn över lagen, dock inte över verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen. När det gäller bestämmelser i konsument- kreditlagen som sanktioneras genom en hänvisning till marknads- föringslagen (se 11 § och 48 §) har Konsumentverket det primära tillsynsansvaret, även över företag som står under inspektionens tillsyn. En särlösning gäller för företag som bedriver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter, där Konsumentverket har hela tillsynsansvaret över efterlevnaden av konsumentkreditlagen, trots att företagen står under Finansinspek- tionens tillsyn (49 § konsumentkreditlagen).

Vid överträdelser av bestämmelser som sanktioneras genom en hänvisning till marknadsföringslagen ingriper Konsumentombuds- mannen genom åläggande vid vite att lämna viss information (24

190

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

och 26 §§ marknadsföringslagen). Åläggandet utverkas antingen genom att talan väcks vid Marknadsdomstolen (47 §) eller genom att Konsumentombudsmannen meddelar ett informationsförelägg- ande (28 §). När det gäller Finansinspektionens tillsyn och möjlig- heter till ingripanden redogör utredningen för dessa i avsnitt 5.4.18 och 5.4.22. I avsnitt 5.4.18 och 5.4.25 behandlas även frågor om Konsumentverkets och Finansinspektionens uppgifter i fråga om tillsyn och ingripanden.

Genom de sanktionsmöjligheter som står till buds bedömer utredningen att kravet på sanktioner i artikel 38 är uppfyllt. Kravet på att bestämmelser som genomför direktivet ska vara tvingande till konsumentens förmån uppfylls genom att avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i konsumentkreditlagen är till nackdel för konsumenten är utan verkan (5 § konsumentkredit- lagen).

Direktivet kräver, enligt artikel 5.3 a att nationella myndigheter som ges befogenheter att se till att direktivet verkställs och tilläm- pas är antingen behöriga myndigheter enligt definitionen i arti- kel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en euro- peisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten)8 (EBA- förordningen) eller andra myndigheter om dessa enligt lagar eller andra författningar samarbetar med den behöriga EBA-myndig- heten och även med EBA. Om det finns fler än en behörig myndig- het i en medlemsstat, ska myndigheternas uppdrag vara tydligt definierade och det ska råda ett nära samarbete dem emellan (arti- kel 5.6).

Finansinspektionen är en behörig myndighet enligt EBA- förordningen och deltar bl.a. i EBA:s arbetsgrupper (5 a § förordning [2009:93] med instruktion för Finansinspektionen och www.finansinspektionen.se). Enligt EBA-förordningen torde även Konsumentverket formellt sett vara en EBA-myndighet, eftersom verket har tillsynsansvar avseende direktiv 2002/62/EG (distans- försäljningsdirektivet), se artikel 4.2 ii) i EBA-förordningen. Efter- som Konsumentverket inte kan anses delta i det samarbete inom EU som sker inom ramen för det europeiska systemet för finansiell

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (Celex 32010R1093).

191

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tillsyn, bör dock Konsumentverkets samarbete med EBA i frågor som gäller bolånedirektivet slås fast i förordning för att säkerställa att direktivets krav i artikel 5.3 b genomförs. På samma sätt bör det framgå av förordning att verket är skyldigt att medverka i ett sådant tvistlösningsförfarande inför EBA som det i flera fall hänvisas till i bolånedirektivet (se artikel 32.2 femte stycket, 32.4 andra stycket b och artikel 37).

Konsumentverkets och Finansinspektionens samarbete framgår redan av myndigheternas respektive instruktioner (6 § 2 förordning [2009:607] med instruktion för Konsumentverket respektive 7 § 2 i Finansinspektionens instruktion). Myndigheterna samarbetar också i enlighet med ett samarbetsavtal myndigheterna emellan (Överens- kommelse om samarbete mellan Finansinspektionen och Konsument- verket/KO, FI Dnr 09-10159). Direktivets krav på samarbete be- höriga myndigheter emellan, artikel 5.6, är alltså uppfyllt. Genom den ansvarsuppdelning som följer av gällande rätt (se ovan) är myndigheternas uppdrag också tydligt definierade i enlighet med direktivets krav i denna del.

Vidare krävs enligt artikel 5.2 att anställda vid behöriga myndig- heter är bundna av tystnadsplikt, vilket dock inte ska hindra infor- mationsutbyte enligt direktivet. Enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess i verksamhet med bl.a. tillsyn avseende bl.a. uppgifter om enskildas affärsförhållan- den, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det. Av 9 § och punkten 15 i bilagan till offentlighets- och sekretess- förordningen (2009:641) följer att Konsumentverkets och Konsu- mentombudsmannens tillsynsverksamhet omfattas av bestämmel- sen. Sekretess gäller vidare i tillsynsverksamheten för uppgifter om enskildas ekonomiska och personliga förhållanden som myndig- heten fått p.g.a. ett internationellt avtal, 30 kap. 24 § offentlighets- och sekretesslagen. Skulle Konsumentverket ingå i ett informa- tionsutbyte med en annan behörig myndighet gäller alltså sekre- tessen även för erhållen information. I första hand förutsätter dock direktivet att informationsutbyte sker mellan de myndigheter som utses till kontaktpunkter (se artikel 36). Utredningen föreslår att Finansinspektionen utses till kontaktpunkt, se vidare avsnitt 5.4.20. Utredningen redogör i detta avsnitt även för förutsättningarna för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information i sitt till- synsarbete. Redan här kan dock konstateras att sekretess gäller för

192

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

uppgifter i tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet enligt 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen. Det grundläggande kravet på tystnadsplikt hos en behörig myndighet enligt artikel 5 får därmed anses vara uppfyllt.

5.4Direktivets näringsrättsliga delar

5.4.1En ny lag om verksamhet med bostadskrediter

Förslag: En ny lag införs om kreditgivares och kreditförmedlares verksamhet med bostadskrediter. Lagen ska omfatta tillstånds- plikt och förutsättningar för tillstånd både för kreditgivare och kreditförmedlare samt gemensamma bestämmelser om deras rörelse. Lagen ska dock inte omfatta kreditinstitut, som regleras i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, utom när det gäller vissa särskilda bestämmelser.

Kreditgivare och kreditförmedlare som regleras av den nya lagen ska vara undantagna tillståndsplikt enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter och anmälnings- plikt enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet.

Kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter ska omfattas av regelverket i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. De ska kunna utbyta upplysningar i kreditupplysningsverksamhet enligt kreditupp- lysningslagen (1973:1173).

Skälen för förslaget:

Direktivets krav genomförs genom en ny lag

Kapitel 11 i bolånedirektivet (artiklarna 29–34) innehåller bestäm- melser om godkännande av kreditförmedlare, kreditförmedlares gränsöverskridande verksamhet, ingripanden och tillsyn. Det finns i dag ingen näringsrättslig reglering som är specifikt inriktad på tillstånd och tillsyn m.m. för kreditförmedlare. Kreditförmedlares verksamhet med bostadskrediter kan dock omfattas av lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och av lag om anmälningsplikt

193

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

avseende viss finansiell verksamhet. Denna lagstiftning är dock inte heltäckande för all kreditförmedlingsverksamhet. Kraven på till- stånd respektive registrering i de båda författningarna motsvarar inte heller direktivets krav på godkännande i artikel 29. Vidare ställer direktivet specifika krav på uppdelningen av tillsynsansvaret mellan myndigheter när en kreditförmedlare verkar i flera länder. Detta talar för att införa de bestämmelser som behövs för att genom- föra bolånedirektivet i en särskild näringsrättslig lag som avser just kreditförmedling av bostadskrediter. Den svenska näringsrättsliga lagstiftningen är också huvudsakligen uppbyggd så att olika sorters verksamhet regleras i skilda författningar.

Bolånedirektivet ställer också krav på att andra kreditgivare än kreditinstitut ska omfattas av ett lämpligt godkännandeförfarande, som innefattar att en behörig myndighet registrerar och övervakar sådana kreditgivare (artikel 35).

Kreditgivning är inte heller en verksamhet som är helt och hållet näringsrättsligt reglerad. Av lagen om bank- och finansierings- rörelse framgår att finansieringsrörelse, som omfattar att lämna krediter, som huvudregel är tillståndspliktig, men att undantag i vissa fall görs för företag som inte heller är underkastade tillstånds- plikt eller tillsyn p.g.a. någon annan lagstiftning, t.ex. företag som tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av varor som säljs av företaget (2 kap. 3 § första stycket 4 lagen om bank- och finansieringsrörelse). Sådana företag omfattas inte heller av tillstånds- plikten i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, där samma undantag från tillståndsplikten görs som i lagen om bank- och finansieringsrörelse (5 § första stycket 2). Företag som inte huvudsakligen sysslar med att t.ex. lämna krediter omfattas inte heller av lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verk- samhet (1 och 2 §§ den lagen).

Ett sätt att genomföra bolånedirektivets krav skulle kunna vara att föreskriva att endast företag som har tillstånd enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse ska få ge bostadskrediter. Det fram- går också indirekt av bolånedirektivet att en sådan nationell ord- ning är möjlig (artikel 32.1 andra meningen). Utredningen anser inte att denna möjlighet är lämplig, då den skulle begränsa markna- den för bostadskrediter på ett sätt som inte skulle vara förenligt med konsumenternas intressen. För att genomföra bolånedirekti- vets krav på tillstånd och tillsyn även över kreditgivare som inte är

194

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kreditinstitut bör i stället det alternativet väljas att en näringsrätts- lig reglering införs som bl.a. ställer krav på tillstånd för kreditgiv- ning avseende bostadskrediter och ställer samtliga sådana kreditgiv- are av bostadskrediter under tillsyn.

För att genomföra bolånedirektivet behövs alltså näringsrättslig reglering av både kreditförmedlare och kreditgivare av bostads- krediter. Direktivet ställer också krav på både kreditgivares och kreditförmedlares verksamhet när det gäller uppförande och ersätt- ningssystem (artikel 7) samt kunskap och kompetens hos personer som bedriver verksamheten (artikel 9). Direktivets reglering av dessa frågor är i huvudsak likalydande för kreditgivare och kredit- förmedlare och den svenska författningsregleringen kan därmed vara gemensam för både kreditgivare och kreditförmedlare. Detta talar för att den näringsrättsliga regleringen bör ske i samma för- fattning.

Slutligen ställer direktivet krav på att endast kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter ska få tillhandahålla sådan råd- givning som omfattas av direktivets bestämmelser (artikel 22.6). Genom att införa en ny gemensam lag för både kreditgivare och kreditförmedlare kan även detta krav genomföras genom att tillämp- ningsområdet för den nya lagen omfattar även rådgivningstjänster avseende bostadskrediter och att det uttryckligen anges att sådan verksamhet endast får bedrivas av kreditgivare och kreditförmed- lare.

Utredningen anser alltså sammanfattningsvis att det mest ända- målsenliga är att ha en sammanhållen näringsrättslig reglering av både kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter. Vid ut- formningen av denna kan de gemensamma rörelsereglerna samlas i ett avsnitt. När de gäller förutsättningar för att få tillstånd bör de dock regleras i ett avsnitt för kreditgivare och i ett annat för kredit- förmedlare. Förutsättningarna för kreditförmedlarna styrs av direk- tivets reglering i den delen, medan medlemsstaterna är tämligen fria att reglera förutsättningarna för tillstånd för andra kreditgivare än kreditinstitut, bortsett från det grundläggande kravet i artikel 35. När det slutligen gäller bestämmelser om tillsyn och ingripanden kan dessa utformas på ett likartat sätt för både kreditgivare och kreditförmedlare, utom i de undantagsfall då direktivet ställer sär- skilda krav på tillsynen av och ingripanden mot kreditförmedlare.

195

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Bestämmelser om tillsyn och ingripanden kan därför samlas i ett gemensamt avsnitt i lagen.

Regleringen av kreditinstitut

Kravet i bolånedirektivet på ett godkännandeförfarande för kredit- givare gäller, som ovan nämnts, bara för andra tillhandahållare än kreditinstitut (artikel 35). Kraven på godkännande och registrering av kreditförmedlare gäller inte heller för kreditinstituten, enligt artikel 29.9. Direktivets bestämmelser om ett underrättelseförfa- rande för kreditförmedlare som verkar i ett annat land än hem- medlemsstaten, indragning av godkännande och övervakning av kreditförmedlare (artikel 32–34) kan inte heller uppfattas på annat sätt än att de gäller för kreditförmedlare som måste söka tillstånd enligt artikel 29, alltså inte kreditinstitut. Någon annan slutsats vore också orimlig, med beaktande av den särskilda ordning på EU- nivå som sedan länge gäller för kreditinstitutens verksamhet inom unionen och som regleras bl.a. i direktiv 2013/36/EU9 (CRD 4).

I svensk lagstiftning regleras kreditinstituten bl.a. i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Denna lag innehåller bestämmelser om tillstånd, utländska kreditinstituts verksamhet i Sverige, tillsyn och ingripanden m.m. Kreditinstituten bör alltså inte omfattas av en ny lag om kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter, eftersom detta skulle innebära en omfattande dubbelreglering.

Vissa av de bestämmelser som tas in i den nya lagen förutsätts dock gälla även för kreditinstituten när de ger och förmedlar bostadskrediter. När det gäller den näringsrättsliga regleringen ska kraven på uppförande och ersättningssystem (artikel 7), kunskap och kompetens hos personer som bedriver verksamheten (artikel 9) och fastighetsvärdering (artikel 19) alltså gälla även för kredit- instituten. Detta bör framgå av lagen. En bestämmelse som hän- visar till den nya lagens bestämmelser i dessa delar bör också tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse, i anslutning till andra be- stämmelser om hantering av krediter och övriga engagemang (8 kap.).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (Celex 32013L0036).

196

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Tillsyn och ingripanden mot kreditinstituten avseende de be- stämmelser som gäller endast för verksamheten med bostadskrediter kommer att kunna ske med stöd av lagen om bank- och finansie- ringsrörelse, eftersom både tillsynen och ingripandemöjligheterna avser även andra författningar som reglerar institutens verksamhet (13 kap. 2 § samt 15 kap. 1 §).

När det gäller utländska kreditinstitut är utgångspunkten att kreditinstituten i huvudsak följer hemlandets näringsrättsliga be- stämmelser. Den EU-rättsliga regleringen av kreditinstituten inne- bär också att det är ett kreditinstituts hemland som bedriver tillsyn över institutens verksamhet i andra europeiska länder. Vissa svenska näringsrättsliga bestämmelser anses dock vara tillämpliga även på utländska kreditinstitut i vissa fall, t.ex. sundhetsregeln (prop. 2002/03:139 s. 510). Av bolånedirektivet framgår att ett värdland ska fastställa regler för den kunskap och kompetens som ska gälla för personalen hos kreditgivare som bedriver verksamhet i landet, både genom inrättande av filial och vid gränsöverskridande verk- samhet (men då i begränsad omfattning, se artikel 9.3 ii). Bestäm- melsen om kunskap och kompetens i den nya lagen bör alltså tillämpas även på utländska kreditinstitut. Med ledning av att även grundläggande krav på sundhet, särskilt i de avseenden som har ett konsumentskyddande syfte, anses tillämpligt även på utländska kreditinstitut (jfr det ovan nämnda förarbetsuttalandet) bör därtill samma grundläggande bestämmelse om hederlighet och professio- nalism gälla för dessa. Frågor om tillsyn och ingripanden kommer däremot att följa lagen om bank- och finansieringsrörelse. Finans- inspektionen kommer därmed inte att bedriva någon direkt tillsyn över efterlevnaden av kraven. Finansinspektionen kommer dock att ha vissa möjligheter att ingripa (15 kap. 15 § lagen om bank- och finansieringsrörelse) och även möjligheter att få information om institutens verksamhet avseende bostadskrediter, eftersom möjlig- heten att begära upplysningar och utföra undersökningar gäller även för utländska kreditinstitut som inrättat filial här (13 kap. 3 och 4 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse, jfr t.ex. SOU 2013:65 s. 36). Bolånedirektivet förutsätter inte att den rådande ordningen avseende tillsyn och ingripanden för kreditinstituten förändras, trots att direktivet ger en värdmedlemsstat utökade möjlig- heter att reglera utländska kreditgivares verksamhet. I direktivet anges endast att tillsynen just när det gäller kunskap och kompe-

197

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tens ska utövas i nära samarbete mellan de olika ländernas behöriga myndigheter (artikel 9.4). När det gäller kreditinstituten får detta anses innebära att samarbetet ska ske inom ramen för vad som redan gäller inom EU avseende kreditinstituten.

Förhållandet mellan bestämmelser som genomför bolånedirektivet och andra näringsrättsliga bestämmelser för kreditinstituten

Som redogörs för i följande avsnitt, se 5.4.13–5.4.16, är bolåne- direktivets reglering i vissa delar snarlik annan reglering som finns både i svensk rätt och i olika EU-rättsakter avseende kreditinstitu- tens verksamhet. De bestämmelser som genomför bolånedirektivet kommer dock att gälla uteslutande i kreditinstitutens verksamhet med bostadskrediter och kommer därför att i denna verksamhet tillämpas före annan mer generell reglering för institutens del. Även om regleringen i vissa fall kommer att bli delvis överlappande, kan detta inte anses medföra någon nackdel för kreditinstituten, som i sådana fall eventuellt redan uppfyller de nya kraven på verk- samheten, helt eller delvis. Det finns också möjligheter för Finans- inspektionen att hänvisa till redan gällande föreskrifter, om det i något fall skulle vara möjligt och anses lämpligt.

Undantag från tillståndsplikt i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter m.m.

När kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter regleras i en särskild lag kommer deras verksamhet som avser bostadskredi- ter inte längre att omfattas av lagen om viss verksamhet med kon- sumentkrediter, enligt 1 § andra stycket i den lagen. Som kommer utvecklas i det följande bör förutsättningarna för tillstånd i den nya lagen i allt väsentligt överensstämma med bestämmelserna om för- utsättningar för tillstånd i lagen om viss verksamhet med konsu- mentkrediter. Samma krav på sundhet i verksamheten kommer att gälla, och utöver detta de krav bolånedirektivet ställer på företagets rörelse när det gäller ersättningssystem och kunskap och kompe- tens. Sammantaget kommer det alltså att ställas höga krav på verk- samheten, som också kommer stå under Finansinspektionens till- syn. Företag som fått tillstånd att ge och förmedla bostadskrediter

198

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

bör därför inte behöva ett särskilt tillstånd för att även ge eller förmedla konsumentkrediter som omfattas av lagen om viss verk- samhet med konsumentkrediter. Om ett företag utöver bolåne- verksamheten också sysslar med andra konsumentkrediter, kom- mer rörelsen i den delen att omfattas av regleringen i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och föreskrifter meddelade med stöd av denna.

Om verksamhet med bostadskrediter regleras i en särskild lag, bör verksamheten inte längre vara anmälningspliktig enligt lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, eftersom det då skulle kunna bli fråga om dubbla förfaranden för företagen. Anmälningsplikt föreskrivs inte heller för andra finansiella företag som står under tillsyn av Finansinspektionen till följd av annan näringsrättslig reglering.

Andra lagändringar till följd av att en ny näringsrättslig lag införs

Kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter bör kunna utbyta kreditupplysningar på samma sätt som andra aktörer med tillstånd till verksamhet som avser kreditgivning, t.ex. företag som regleras enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och kreditinstitut. En ändring av denna innebörd bör därför införas i 5 a kreditupplysningslagen, se även avsnitt 5.4.17.

Vidare bör dessa aktörer omfattas av regleringen i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, liksom sådana andra kreditgivare som ovan nämnts. Vid införandet i den lagen finns ingen anledning att göra någon skillnad i tillämpningen av regelverket jämfört med företag som hanterar konsumentkredi- ter enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter (jfr prop 2013/14:107 s. 93 f). Se vidare författningskommentaren till författningsförslagen i denna del, avsnitt 9.7.

Lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. kommer att gälla även för kreditgivare och kreditförmedlare som öppnar filial här (se vidare nästa avsnitt). I lagens 2 § finns en hänvisning till andra lagar som gäller för filialers verksamhet. Denna uppräkning bör omfatta den nya lagen om kreditgivare och kreditförmedlare av bostads- krediter, vilket föranleder en ändring i bestämmelsen.

199

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

5.4.2Tillämpningsområde och definitioner

Förslag: Den nya lagen ska tillämpas på yrkesmässig verksamhet med kreditgivning, kreditförmedling och rådgivning i fråga om bostadskrediter till konsumenter. Av lagen ska framgå att bara kreditgivare och kreditförmedlare, samt svenska och utländska kreditinstitut, får tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter till konsumenter. Detta ska dock inte tillämpas på sådan råd- givning om bostadskrediter som tillhandahålls i enstaka fall i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Vilka bestämmelser som gäller för utländska kreditgivare och kreditförmedlare ska anges inledningsvis i lagen.

I lagen ska införas en särskild definition av begreppet kredit- förmedling, samt särskilda definitioner av begreppen behörig myndighet, bolånedirektivet, EES, filial, hemland, kvalificerat innehav, nära förbindelser och utländsk kreditförmedlare. Definitionerna av vad som avses med kreditgivare, rådgivning, konsument och bostadskredit ska vara desamma som i konsu- mentkreditlagen (2010:1846).

Skälen för förslaget:

Verksamhet med bostadskrediter och rådgivning

Som redan nämnts bör den nya lagen omfatta yrkesmässig kredit- givning och kreditförmedling av bostadskrediter, dock inte kredit- institutens verksamhet med bostadskrediter. Den bör också om- fatta rådgivning avseende bostadskrediter för att genomföra bo- lånedirektivets krav på att endast kreditgivare och kreditförmedlare får tillhandahålla sådan rådgivning, se artikel 22.6. Det bör också uttryckligen framgå av lagen att endast kreditgivare och -förmed- lare som verkar enligt lagen samt svenska och utländska kredit- institut får tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter. Detta innebär att den som vill syssla med endast rådgivning också måste söka tillstånd, antingen för kreditgivning eller kreditförmedling.

Direktivet medger dock ett särskilt undantag från kravet att bara kreditgivare och kreditförmedlare får ge råd, se artikel 22.6 andra

200

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

stycket. Det gäller dels för personer som utövar rådgivning om bostadskrediter tillfälligt där rådgivningen sker i samband med annan reglerad yrkesmässig verksamhet, dels för rådgivningstjänster i samband med konkurs och andra offentliga eller frivilliga skuldråd- givningstjänster utan kommersiellt syfte. När det gäller den senare kategorin av rådgivare anser utredningen att sådana inte omfattas av tillämpningsområdet redan p.g.a. att rådgivningen inte sker yrkesmässigt. När det gäller den första kategorin, som alltså kan avse t.ex. advokater eller skatterådgivare, bör dock ett undantag införas. Det bör utformas i nära anslutning till direktivets text. Undantaget bör förstås så att den rådgivning som är undantagen från kraven på tillstånd m.m. är sådan som sker vid enstaka tillfällen i samband med annan reglerad yrkesutövning. Om rådgivning om bostadskrediter börjar tillhandahållas på en mer regelbunden basis, måste även en näringsidkare som verkar inom någon annan yrkes- kategori söka tillstånd för att kunna erbjuda sådan rådgivning.

Bolånedirektivets undantag i denna del gäller endast för själva möjligheten att ge råd för andra än kreditgivare och kreditförmed- lare, inte ett undantag för de bestämmelser som reglerar rådgiv- ningens kvalitet m.m. som finns i artikel 22.1–22.4. Utredningen föreslår att dessa delar av artikel 22 genomförs genom nya bestäm- melser i konsumentkreditlagen, se avsnitt 5.3.20. Dessa nya regler i konsumentkreditlagen om rådgivningsverksamheten kommer dock inte tillämpas på rådgivning som sker utan kommersiellt syfte eller som inte alls har något samband med kreditgivning i närings- verksamhet. Detta får anses förenligt med bolånedirektivet, bl.a. med beaktande av de undantag som ställs upp i artikel 22.6 b och c, men också med beaktande av direktivets allmänna tillämpnings- område, se avsnitt 5.3.1.

Tillämpligheten på utländska aktörer

Lagens inledande kapitel bör också innehålla en bestämmelse om vad som gäller för utländska kreditgivare och kreditförmedlare. Bo- lånedirektivet reglerar inte frågor om vilket lands lag som ska tillämpas, utom när det gäller kravet på kunskap och kompetens i artikel 9. I denna artikel anges att värdmedlemsstaten ska vara ansvarig för att fastställa kunskapskrav för en filials personal, och

201

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

även i viss utsträckning för personal hos en kreditgivare eller kreditförmedlare som erbjuder tjänster över gränserna, utan att inrätta filial. Vidare framgår av artikel 32.2 att en värdmedlemsstat, när det gäller en kreditförmedlare som öppnat filial, har ett särskilt ansvar för tillsyn över vissa bestämmelser som genomför bolåne- direktivet. Direktivets reglering av ingripandemöjligheter för ett värdland innebär att skilda förfaranden ska gälla beroende på om värdlandet har ett särskilt tillsynsansvar eller inte.

Utredningens utgångspunkt är att bestämmelser som kan be- traktas som marknadsrättsliga uppföranderegler ska vara tillämpliga för alla aktörer som verkar på den svenska marknaden. Dessa be- stämmelser införs i konsumentkreditlagen, men kommer att hamna under Finansinspektionens tillsyn, utom avseende de bestämmelser som sanktioneras genom en hänvisning till marknadsföringslagen (se vidare avsnitt 5.3.22). I den näringsrättsliga lagstiftning som föreslås avser rörelsereglerna i författningsförslagets 4 kap. i huvudsak sådana näringsrättsliga krav på organisation m.m., som bör gälla endast för de utländska aktörer som verkar här med eget till- stånd och där tillsyn och ingripanden inte regleras av bolåne- direktivet, dvs. utländska kreditgivare. När det gäller kreditförmed- lare bör utgångspunkten vara att kreditförmedlaren i stället följer sitt hemlands regelverk i detta avseende. Detta är förenligt med den uppdelning av tillsynsansvaret som bolånedirektivet anger. Undan- taget är bestämmelser om kunskap och kompetens, där det tydligt framgår av direktivet att värdmedlemsstaten har ansvar både för att fastställa kraven och utöva tillsyn. Utredningen anser dock att även den allmänna bestämmelse om hederlighet och professionalism i verksamheten som föreslås för att genomföra artikel 7.1 ska vara tillämplig på samtliga aktörer på den svenska marknaden. Denna bestämmelse kan betraktas både som ett grundläggande uppförande- krav och en sundhetsregel (jfr prop. 2002/03:139 s. 510 angående att sundhetsregeln torde kunna tillämpas i vissa fall även på utländ- ska kreditinstitut som verkar här, i vart fall om det sker genom in- rättandet av en filial).

Slutligen bör i en bestämmelse om vad som gäller för utländska aktörer anges att lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. är tillämplig på deras filialetablering här (jfr t.ex. 1 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse).

202

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Definitioner av kreditgivare, konsument, bostadskredit, kreditförmedling och rådgivning

Vad som avses med kreditgivare, konsument, rådgivning och bostads- kredit bör ha samma innebörd som enligt 2 § konsumentkredit- lagen. När det gäller definitionen av kreditförmedling framgår en sådan av 48 § konsumentkreditlagen. Den ansluter till vad som avses med kreditförmedling i konsumentkreditdirektivet (artikel 3 f). Denna definition är i huvudsak likalydande med den som framgår av bolånedirektivet (artikel 4.5). I bolånedirektivet har det tillägget gjorts att den som endast introducera en konsument för en kredit- givare eller en kreditförmedlare inte utför kreditförmedling. Detta tillägg gör dock ingen skillnad i sak, utan kan betraktas som ett för- tydligande av vad som angavs redan i konsumentkreditdirektivet. Denna del av bolånedirektivets text behöver alltså inte införas i den svenska författningstexten, utan samma uttryckssätt som använts för att genomföra konsumentkreditdirektivet bör användas.

Övriga definitioner

Inledningsvis i lagen bör också införas en bestämmelse som samlar definitioner av vissa andra begrepp.

Definitioner av vad som avses med behörig myndighet, hemland och EES behövs för att förenkla utformningen av bestämmelser om bl.a. gränsöverskridande verksamhet.

Vad som avses med behörig myndighet har angetts med beak- tande av artikel 5 i direktivet och de bestämmelser i direktivet som utgår ifrån att myndigheter i varje land ska utses att utföra olika uppgifter enligt direktivet. Behöriga myndigheter ska godkänna och registrera kreditförmedlare (artikel 29.1 och 29.4) samt utöva tillsyn över kreditförmedlare (artikel 34.1.

När det gäller begreppet hemland bör detta ord väljas i stället för direktivets hemmedlemsstat. Vad som avses är dock detsamma, nämligen den medlemsstat som enligt direktivet ska godkänna och registrera en kreditförmedlare. Definitionen av begreppet finns i bolånedirektivets artikel 4.19.

När det slutligen gäller definitionen av filial, bör detta begrepp ges samma innehåll som i annan näringsrättslig lagstiftning som genomför EU-direktiv, t.ex. 1 kap. 5 § 6 lagen om bank- och

203

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

finansieringsrörelse. Begreppen nära förbindelser och kvalificerat innehav används i bestämmelser om tillståndsprövning. Även dessa definitioner bör överensstämma med hur begreppen ska förstås enligt annan näringsrättslig lagstiftning, t.ex. 1 kap. 5 a och 6 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse.

5.4.3Tillståndspliktens utformning för svenska kreditgivare

Förslag: För att driva verksamhet med kreditgivning av bostads- krediter till konsumenter ska krävas tillstånd av Finansinspek- tionen. Tillstånd får ges endast till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening.

Finansinspektionen ska föra ett register över kreditgivare som fått tillstånd enligt lagen.

Skälen för förslaget:

Tillståndspliktens utformning

Vad som ska gälla avseende tillstånd när det gäller kreditgivare är i princip inte reglerat av bolånedirektivet, utom i det avseende som redan beskrivits, nämligen att de ska godkännas och övervakas på ett sätt som är lämpligt (artikel 35).

Vid utformningen av tillståndsplikten bör därför annan närings- rättslig lagstiftning vara en utgångspunkt. Särskilt bör beaktas att riksdagen genom införandet av lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter relativt nyligen tagit ställning till vilka krav som bör gälla på den som ger, eller förmedlar krediter till konsumenter. I detta lagstiftningsärende tjänade tillståndsplikten enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse som förebild (prop. 2013/14:107 s. 44).

I likhet med vad som gäller enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter bör alltså tillstånd att bedriva verksamhet med bostadskrediter inte ges till andra än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Någon möjlighet för fysiska personer att bedriva verk- samhet med konsumentkrediter ansågs nämligen inte motiverad, utan snarast olämplig (a. prop. s. 45).

204

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Bör det göras några undantag från tillståndsplikten?

Eftersom kreditinstituten inte omfattas av lagens tillämpnings- område omfattas de heller inte av tillståndsplikten för verksam- heten.

Frågan är då om det bör göras några andra undantag avseende endast tillståndsplikten. Det skulle t.ex. vara möjligt, endast med beaktande av artikel 35, att undanta andra företag som kan ge krediter till konsumenter och vars verksamhet är näringsrättsligt reglerad, t.ex. värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar samt betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer (jfr att sådana företag är undantagna från tillståndsplikt enligt 5 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter). Utredningen anser dock att det är lämpligt att sådana företag också ska omfattas av tillståndsplikt, för att Finansinspektionen redan innan verksam- heten påbörjas ska få kännedom om vilka företag som har för avsikt att bedriva verksamhet med bostadskrediter och kan kontrollera att det finns förutsättningar för att företagen ska kunna följa de be- stämmelser för rörelsen som lagen kommer att innehålla. Visser- ligen skulle inspektionen annars ha möjlighet att ingripa i efter- hand, men då skulle eventuell misskötsamhet från företagens sida redan ha kunnat skada konsumenternas intressen.

Som redan nämnts förutsätter artikel 35 i bolånedirektivet att alla kreditgivare av bostadskrediter genomgår ett godkännande- förfarande och står under tillsyn. Det finns alltså ingen möjlighet att undanta t.ex. varu- eller tjänsteleverantörer, som i och för sig kan bedriva finansieringsrörelse utan särskilt tillstånd enligt 2 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Att undanta försäk- ringsföretag, Svenska skeppshypotekskassan och pantbanker, som också kan driva finansieringsrörelse utan särskilt tillstånd i enlighet med den nämnda bestämmelsen, är heller inte aktuellt eftersom dessa aktörer inte kan syssla med kreditgivning av bostadskrediter i enlighet med den för dem tillämpliga lagstiftningen.

Registrering

Över kreditgivare som får tillstånd bör ett register inrättas (jfr t.ex. 13 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 15 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter). Det finns två möj-

205

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

liga myndigheter som kan föra registret, antingen Bolagsverket eller Finansinspektionen. Eftersom Finansinspektionen för regist- ret över andra företag som bedriver verksamhet med konsument- krediter, anser utredningen att inspektionen bör föra registret även över kreditgivare av bostadskrediter. Innehållet i registret bör preciseras i förordning.

5.4.4Förutsättningar för tillstånd för svenska kreditgivare

Förslag: Tillstånd ska ges om

1.företaget inte är i konkurs eller likvidation,

2.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot lagen eller någon annan författning av betydelse för verksamheten,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kom- mer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsent- ligt inflytande över ledningen i företaget och

5.den som ska ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för denne har tillräcklig insikt och erfarenhet och även i övrigt är lämplig.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära för- bindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindel- serna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Vid bedömningen av om en innehavare är lämplig ska bl.a. innehavarens anseende beaktas. Bestämmelserna om ägarpröv- ning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även beträffande kreditgivare av bostadskrediter.

Kreditgivarens bolagsordning eller stadgar ska godkännas i samband med att tillstånd ges att driva verksamhet enligt lagen. En kreditgivare som beslutat att ändra sin bolagsordning eller sina stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen.

206

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Skälen för förslaget: Eftersom direktivet inte uppställer några krav på vilka förutsättningar som ska gälla för att få tillstånd att verka som kreditgivare, är medlemsstaterna, som tidigare nämnts, fria att närmare reglera denna fråga.

De företag som kommer att regleras av den nya lagstiftningen är sådana som tidigare sökt tillstånd enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, eller företag som tidigare inte omfattats av tillståndsplikt. Att företag som tidigare varit oreglerade nu kom- mer att omfattas av tillståndskrav talar möjligen för att ställa lägre krav på kreditgivare av bostadskrediter än andra aktörer på finans- marknadens område. Å andra sidan innebär lagen om viss verksam- het med konsumentkrediter att riksdagen slagit fast vilka kvalitets- krav som ska ställas på företag som sysslar med konsument- krediter, även om då lagen medger vissa undantag från tillstånds- plikten. En bostadskredit innebär för många hushåll ett mycket större åtagande än andra konsumentkrediter och påverkar hus- hållens ekonomi under längre tid och i större omfattning. Detta talar med styrka för att kraven på företagen inte bör sättas lägre än för företag som ger andra typer av konsumentkrediter. Det går heller knappast att peka på att någon eller några av de förutsätt- ningar för tillstånd som gäller på andra områden på finansmarkna- den skulle vara mindre viktiga när det gäller just verksamhet med bostadskrediter. Utgångspunkten bör därför vara att samma krav som i annan näringsrättslig lagstiftning ställs, med undantag för de kapitalkrav som kan förekomma, t.ex. i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Sådana krav ställs för att bevara stabiliteten i det finansiella systemet och bör inte anses nödvändiga för företag som endast sysslar med kreditgivning (jfr prop. 2013/14:107 s. 41 f.).

Vid utformningen av förutsättningarna för tillstånd kan alltså t.ex. lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter vara en förebild. Den lagen har i sin tur lagen om bank- och finansierings- rörelse som modell i många fall.

Utredningen föreslår till att börja med att en förutsättning för tillstånd ska vara att bolaget eller föreningen inte är försatt i kon- kurs eller likvidation. En sådan förutsättning brukar inte före- komma för tillstånd, utan konkurs eller likvidation brukar i stället vara ett skäl för återkallelse av tillståndet, se t.ex. 15 kap. 3 § första stycket 6 lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ett krav på kon- kursfrihet kommer dock att ställas på kreditförmedlare redan vid

207

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tillståndsprövningen p.g.a. bolånedirektivets krav, se vidare av- snitt 5.4.7. Författningens utformning förenklas om förutsättning- arna för tillstånd är desamma, så att även grunderna för återkallelse inte behöver regleras på olika sätt.

Vid prövningen av om tillstånd ska ges ska Finansinspektionen vidare pröva om bolagsordningen eller stadgarna strider mot lagen eller någon annan författning av betydelse för verksamheten och om det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar företagets verksamhet. Bolagsordningen eller stadgarna bör också godkännas i samband med tillståndsgivningen. Av bolagsordningen eller stadgarna bör bl.a. framgå under vilka förutsättningar kredit- givningen kommer att ske. I likhet med vad som gäller för banker bör det vidare vara upp till Finansinspektionen att ställa krav på bolagsordningen eller stadgarna i samband med tillståndsgivningen utifrån vad som är lämpligt med hänsyn till verksamhetens art (jfr prop. 2013/14:107 s. 55). En kreditgivare som beslutat att ändra sin bolagsordning eller sina stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen.

Vidare ska inspektionen pröva om den som ska ingå i ledningen eller vara ersättare för denne har tillräcklig insikt och erfarenhet och i övrigt är lämplig för uppgiften. Inspektionen ska också göra en lämplighetsprövning av den som har eller kan förväntas få ett kvalificerat innehav i företaget. Vad som avses med kvalificerat innehav framgår av annan näringsrättslig lagstiftning, och samma definition bör införas i lagen. Vad som avses med lämplighet bör vara detsamma som vid motsvarande ägar- och ledningsprövning i andra finansiella företag. I en persons lämplighet kan vägas in t.ex. om personen har dömts för ekonomiska brott. Beträffande ägar- och ledningsprövningen behövs ett tillägg i 13 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister för att inspektionen, liksom vid motsvarande prövningar i andra finansiella företag, ska få tillgång till registret. Inspektionen bör också, avseende ägarprövningen, få tillgång till misstankeregistret i syfte att kontrollera ägare, vilket kräver en ändring i 4 § förordning (1999:1135) om misstanke- register (jfr prop. 2013/14:107 s. 54). Lämplighetsbedömningen av både ägare och en person i företagets ledning avser också en be- dömning av personens laglydighet, erfarenhet och omdöme i övrigt. Finansinspektionen bör ta del av t.ex. Kronofogdemyndighetens

208

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

register och kontakta Skatteverket eller konkursförvaltare. Har t.ex. en person regelmässigt underlåtit att betala skatter och all- männa avgifter på icke obetydliga belopp eller som näringsidkare på olika sätt förfarit otillbörligt i samband med ett konkursförfarande bör det ses som exempel på att personen i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet (a. prop. s. 54). Om ägarförändringar sker efter det att tillstånd meddelats, ska en prövning göras av den nya ägaren. I likhet med vad som gäller för företag som bedriver verksamhet enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter bör 14 kap. lagen om bank- och finansie- ringsrörelse tillämpas (10 § lagen om viss verksamhet med konsu- mentkrediter).

Om aktiebolaget eller den ekonomiska föreningen har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får till- stånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget. Syftet med denna bestämmelse är att tillsynen över före- taget inte ska försvåras genom att det ingår i en svåröverskådlig företagsgrupp (a. prop. s. 50).

5.4.5Utländska kreditgivares verksamhet i Sverige

och svenska kreditgivares verksamhet i andra länder

Förslag: Ett utländskt företag etablerat inom EES ska kunna få tillstånd att bedriva verksamhet med kreditgivning av bostads- krediter från filial i Sverige. Förutsättningar för tillstånd ska vara att företaget driver motsvarande verksamhet i det land där det har sitt säte, att företaget i det landet står under betryggande tillsyn och att verksamheten kan antas komma att vara förenlig med lag och andra författningar som gäller för verksamheten.

En anmälningsplikt ska införas för svenska kreditgivare som avser att etablera en filial i ett annat land.

Skälen för förslaget: Bolånedirektivet reglerar inte vad som ska gälla för kreditgivares verksamhet i andra länder (jfr ingressats 75 som berör frågan om varför villkoren för andra kreditgivare än kreditinstitut inte närmare regleras i direktivet och varför det inte funnits skäl att införa ett s.k. europapass för dem). Att kredit- institut kan bedriva verksamhet i andra länder än hemlandet följer

209

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

av den lagstiftning som gäller för dem, för svenskt vidkommande lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Verksamheten för andra kreditgivare än kreditinstitut är alltså oreglerad på europanivå, och medlemsstaterna har frihet att anta nationella regler avseende verksamheten, dock med de begräns- ningar som följer av Fördraget om europeiska unionens funktions- sätt. Enligt principerna om fri rörlighet för kapital måste nationell reglering vara icke-diskriminerande, proportionerlig i förhållande till syftet med regleringen och påkallad utifrån ett tvingande all- mänintresse. I förarbetena till lagen om viss verksamhet med kon- sumentkrediter, ansåg regeringen att ett krav på filialetablering uppfyllde de krav på ickediskriminering, proportionalitet och ett tvingande allmänintresse (nämligen ett högt konsumentskydd) som EU-fördraget ställer (prop. 2013/14:107 s. 50 f.). Det kan vid- are anmärkas när det gäller kreditgivare av bostadskrediter att det indirekt framgår av bolånedirektivet att medlemsstaterna kan ställa krav på att endast kreditinstitut ska kunna hantera bostadskrediter (artikel 32.1). Ett krav på filialetablering bör i det perspektivet inte ses som oproportionerligt. Ett motsvarande krav på filialetablering som uppställs i 8 § lagen om viss verksamhet med konsument- krediter bör alltså också införas för kreditgivare av bostadskrediter. Utredningen anser dock att möjligheten att etablera sig här genom filial bör vara förbehållen aktörer etablerade inom EES-området. Om aktörer utanför EES vill bedriva verksamhet här finns möjlig- het att starta ett svenskt dotterbolag och ansöka om tillstånd för verksamheten.

Med förebild i bl.a. lagen om bank- och finansieringsrörelse ställs i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter krav på medgivande från tillsynsmyndigheten i det land där kreditgivaren har sitt säte för att filialetablering i Sverige ska få ske. Det finns en risk för att detta krav kommer att innebära att vissa företag inte kan etablera sig här genom filial, eftersom det kan finnas länder där författningsregleringen inte innefattar medgivande eller tillåtelse till etablering utomlands och då alltså ett medgivande inte kan ut- verkas i hemlandet. Denna synpunkt framfördes av Kommers- kollegium vid remissbehandlingen av departementspromemorian Viss kreditgivning till konsumenter (Ds 2013:26). Regeringen anförde att det i sådana fall finns möjlighet för utländska företag att starta verksamhet här genom ett svenskt företag, varvid lika villkor

210

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

kommer att gälla som för inhemska aktörer (prop. 2013/14:107 s. 51). Utredningen delar denna bedömning.

När det däremot gäller svenska kreditgivares etablering utom- lands anser utredningen att det saknas tillräckliga skäl att införa tillståndskrav från svensk sida om ett svenskt företag vill etablera sig i ett annat land. I lagen om viss verksamhet med konsument- krediter finns ett krav på tillstånd från Finansinspektionen om ett svenskt företag vill öppna filial i ett annat land (9 §). Bestämmelsen överensstämmer med ett motsvarande krav för t.ex. svenska banker som vill öppna filial utanför EES-området, 5 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Denna bestämmelse har i sin tur överförts från den numera upphävda bankrörelselagen (1987:617), där ett motsvarande krav fanns i 1 kap. 6 §. Syftet bakom denna tillståndsplikt var att filialetablering inte borde få ske om den inte var till nytta för bankväsendet eller det allmänna, alltså snarast av stabilitetsskäl (prop. 1986/87:12 s. 202). Några stabilitetshänsyn har inte i övrigt ansetts behöva tas i utformningen av förutsättning- arna för tillstånd för verksamhet som endast består av kreditgivning (jfr vad som anförts ovan om kapitalkrav). En tillståndsplikt för filialetablering bör därför inte införas. Detta innebär inte att det står ett svenskt företag fritt att etablera sig i andra länder genom filial, utan företaget måste givetvis underkasta sig gällande bestäm- melser för etablering i det aktuella landet. I syfte att möjliggöra för Finansinspektionen att hålla sig uppdaterad i fråga om den verk- samhet som svenska kreditgivare bedriver utomlands bör dock en anmälningsplikt rörande tilltänkt utlandsetablering införas.

5.4.6Uppdragsavtal från en kreditgivare

Förslag: En svensk eller utländsk kreditgivare av bostads- krediter ska ha möjlighet att uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i verk- samheten. Uppdragsavtal ska anmälas till Finansinspektionen. Om uppdraget avser funktioner som är av väsentlig betydelse ska företaget ha särskilt ansvar för den verksamhet som upp- dragstagaren bedriver. Uppdragsavtal som avser kreditförmed- ling får bara ges till en kreditförmedlare som bedriver verk- samhet i enlighet med den nya lagen eller ett kreditinstitut.

211

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Skälen för förslaget: Enligt annan näringsrättslig lagstiftning finns särskilt reglerat vad som ska gälla för att ett företag ska få uppdra åt någon annan att utföra visst arbete eller vissa funktioner, s.k. upp- dragsavtal, se t.ex. 6 kap. 7 § lagen om bank- och finansierings- rörelse, 8 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden och 14 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Bestämmel- serna är utformade med beaktande av att det inte ska vara möjligt att kringgå de bestämmelser som gäller för rörelsen genom att organisera verksamheten i olika företag (se t.ex. prop. 2002/03:139 s. 346 f.). Uppdragsavtal ska anmälas till Finansinspektionen. Upp- dragsavtal avseende funktioner som är av väsentlig betydelse för verksamheten får ges bara under särskilda förutsättningar. En operativ funktion ska anses vara av väsentlig betydelse om ett fel eller en brist vid utförandet av funktionen allvarligt försämrar före- tagets möjligheter att uppfylla de villkor som gäller för verksam- heten enligt lagen (jfr prop. 2013/14:107 s. 85). En likadan ordning bör gälla för kreditgivare av bostadskrediter, både svenska och utländska som verkar här enligt den nya lagen.

De uppdragsavtal som träffas av bestämmelsen är sådana som avser någon del av den tillståndspliktiga verksamheten (jfr Lag- rådets uttalande att stödfunktioner av olika slag, exempelvis av administrativ karaktär, torde kunna läggas ut på annan utan för- fattningsstöd, prop. 2002/03:139 s. 346).

Uppdragsavtal ska däremot inte kunna ges på ett sådant sätt att tillståndsplikten för kreditförmedling åsidosätts. Om en kredit- givare vill uppdra åt någon att förmedla företagets krediter, måste alltså en kreditförmedlare med eget tillstånd anlitas eller ett kredit- institut. Detta bör framgå av bestämmelsen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör få bemyndigande att anta föreskrifter om uppdragsavtal (jfr 8 kap. 42 § 9 lagen om värdepappersmarknaden).

212

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.7Tillståndplikt och förutsättningar för tillstånd för svenska kreditförmedlare

Förslag: För att bedriva verksamhet med kreditförmedling av bostadskrediter ska krävas tillstånd av Finansinspektionen. Till- stånd ska dock inte behövas för sådan kreditförmedling som sker i enstaka fall i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Tillstånd ska ges till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening om

1.företaget inte är i konkurs eller likvidation,

2.bolagsordningen eller stadgarna inte strider lagen eller någon annan författning av betydelse för verksamheten,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kom- mer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsent- ligt inflytande över ledningen i företaget,

5.den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för denne har tillräcklig insikt och erfarenhet och även i övrigt är lämplig,

6.företaget har sitt huvudkontor i Sverige, och

7.företaget omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som företaget kan åläggas på grund av fel eller försumlighet i verksamheten.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära för- bindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindel- serna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Samma bestämmelser som för kreditgivare av bostadskrediter ska gälla för prövningen av ägare, ägarförändringar, godkänn- ande av bolagsordning eller stadgar och ändringar i dessa.

213

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Skälen för förslaget:

Allmänt om direktivets krav och om genomförandet av dem

I bolånedirektivets artikel 29.2 uppställs minimikrav för godkän- nande av kreditförmedlare. Det gäller tre grundläggande förutsätt- ningar (punkterna a–c) som kreditförmedlaren ska uppfylla: det ska finnas en ansvarsförsäkring, kreditförmedlaren ska ha gott anse- ende och ha lämplig kunskap och kompetens. Bolånedirektivet utgår ifrån att både fysiska och juridiska personer kan vara kredit- förmedlare. När det gäller gott anseende och lämplig kunskapsnivå avser kraven alltså personliga egenskaper hos en fysisk kreditför- medlare. För en kreditförmedlare som är en juridisk person ska kraven tillämpas på medlemmarna i styrelsen eller, om styrelse sak- nas, motsvarande personer i den juridiska personens ledning.

Närmare bestämmelser om ansvarsförsäkring för skadestånds- ansvar ska enligt direktivet fastställas av kommissionen genom tekniska standarder, efter att Europeiska bankmyndigheten har presenterat ett utkast till standarder (29.2 a, andra och tredje stycket). Kommissionen antog i september 2014 en delegerad förordning ([EU] nr 1125/2014) avseende tekniska standarder för tillsyn i fråga om minimibelopp för kreditförmedlares yrkesmässiga ansvars- försäkring.

När det gäller vad kravet på gott anseende innebär, anges att det åtminstone avser att en person inte finns i ett kriminalregister eller ett motsvarande register över allvarliga egendomsbrott eller annan ekonomisk brottslighet och att personen inte heller försatts i kon- kurs, såvida inte rehabilitering skett i enlighet med nationell rätt.

Det närmare innehållet i kraven på kunskap och kompetens ska fastsällas av medlemsstaterna i enlighet med direktivets bilaga III.

Inledningsvis i artikel 29.2 sägs också att de tre ovan beskrivna förutsättningarna för tillstånd gäller utöver kraven i artikel 9. Denna artikel avser personalens kunskap och kompetens hos en kredit- givare eller kreditförmedlare. Som framgår av artikel 9 ska även dessa kunskapskrav fastställas med utgångspunkt i direktivets bilaga III.

Vid genomförandet av direktivet i denna del måste en författ- ningsreglering ske av i första hand de förutsättningar för tillstånd som direktivet föreskriver. I andra hand bör också beaktas förut- sättningar för tillstånd för annan liknande verksamhet, så att kraven, så långt möjligt, blir likartade. Härvid är lagen om viss verksamhet

214

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

med konsumentkrediter av särskilt intresse, eftersom den reglerar både kreditgivning och kreditförmedling till konsumenter. En viss ledning vid genomförandet är också lagstiftningen om försäkrings- förmedlare (lag [2005:405] om försäkringsförmedling) som genom- för direktiv 2002/92/EG om försäkringsförmedling10 (försäkrings- förmedlardirektivet), jfr ingressats 28. Den svenska lagstiftningen om försäkringsförmedlare har nyligen setts över och vissa lag- förslag har lämnats i departementspromemorian Stärkt konsument- skydd vid försäkringsförmedling (Ds 2014:22). Dessa bör också beaktas.

Fysiska personer eller juridiska?

En första fråga vid genomförandet är om både fysiska och juridiska personer ska kunna förmedla bostadskrediter. Bolånedirektivet tillåter att medlemsstaterna ställer krav på viss juridisk form för verksamheten, vilket framgår av ingressats 69. Fysiska personer kan verka som försäkringsförmedlare. Å andra sidan har riksdagen ny- ligen gjort bedömningen att fysiska personer inte längre bör kunna syssla med kreditförmedling till konsumenter, vilket följer av lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter (prop. 2013/14:107 s. 45). Utredningen anser därmed att fysiska personer inte bör få tillstånd till kreditförmedling av bostadskrediter.

Krav utöver direktivets?

En andra fråga är om flera krav än de som ställs upp i direktivet ska gälla som förutsättningar för tillstånd. Som nämnts får direktivets krav anses som minimikrav, vilket även framgår av ingressats 69, där det bland ytterligare krav som är tänkbara på nationell nivå nämns krav på företagens ägare.

Vid genomförandet av försäkringsförmedlardirektivet gjordes vissa överväganden kring om t.ex. ägarprövning skulle införas som ett ytterligare krav på försäkringsförmedlare och om ett allmänt lämplighetskrav skulle ingå bland förutsättningarna för tillstånd.

10 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäk- ringsförmedling (Celex 32002L0092).

215

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

Dessa förutsättningar ansågs av olika skäl då inte behövas (prop. 2004/05:133 s. 67 och 73). I den ovan nämnda departementsprome- morian har nu gjorts andra ställningstaganden gällande ett allmänt lämplighetskrav, som föreslås bli infört i lagen om försäkrings- förmedling. När det gäller andra krav på verksamheten bör återigen beaktas de krav som nu gäller för förmedling av konsumentkrediter enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Där ställs krav på att

–bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot lagstiftning av betydelse för verksamheten,

–det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med de författningar som gäller för den,

–den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget, och

–nära förbindelser mellan företaget och någon annan inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Utredningen anser att vikten av ett högt konsumentsskydd, sunda företag och behovet av enhetliga regler motiverar att samma krav ska gälla för kreditförmedlare av bostadskrediter som för andra konsumentkrediter och för flertalet andra företag på finansmarkna- dens område (jfr. prop. 2013/14 s. 44).

Detta ställningstagande innebär också att en likalydande be- stämmelse om ägarprövning och ägarförändringar, som finns i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och som hän- visar till lagen om bank- och finansieringsrörelse, bör införas i den nya lagen. Även ett motsvarande krav på godkännande av bolags- ordning eller stadgar bör införas. En förutsättning för tillstånd ska också vara att verksamheten kan antas komma att drivas i överens- stämmelse med lag. Dessa krav för tillstånd har behandlats i av- snitt 5.4.4.

216

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

Genomförande av direktivets minimikrav

Frågan är sedan hur övriga krav i bolånedirektivets ska författ- ningsregleras. Kravet på ansvarsförsäkring är entydigt och bör framgå direkt av lagen. När det gäller kravet på gott anseende genomfördes försäkringsförmedlardirektivets motsvarande krav genom att det i lagen om försäkringsförmedling uttryckligen togs in en hänvisning till att en person inte får förekomma i belastnings- registret, samt att personen ska ha visat skötsamhet i ekonomiska frågor. Den lagtekniska lösningen bör dock ses mot bakgrund av att ett lämplighetskrav inte infördes. I en lämplighetsbedömning ingår vanligtvis en kontroll av belastningsregistret (se t.ex. prop. 2013/14:107 s. 49 och vad som anförts ovan avseende kreditgivare, avsnitt 5.4.4). I ett krav på insikt och erfarenhet anses också ingå ett krav på tillräcklig kunskap (prop. 2004/05:133 s. 73). I en sed- vanlig lämplighetsprövning, som också görs av ägare, ingår inte bara en kontroll av belastningsregistret utan också en kontroll av allmän laglydnad, vilket kan innefatta kontroll hos Kronofogde- myndigheten, Skatteverket och konkursförvaltare (prop. 2013/14:107 s. 54).

Den lämplighetsprövning som görs av personer i ledningen kan alltså anses ha samma innehåll som direktivets krav på gott anse- ende. I denna prövning bör även täckas in de andra förutsättningar som framgår av lagen om försäkringsförmedling vilka i och för sig är närmast självklara, nämligen att personen i fråga inte ska vara i konkurs, vara underårig eller ha förvaltare (se prop. 2004/05:133 s. 66 f.).

Vidare bör ett krav för tillstånd vara att den juridiska personen inte är försatt i konkurs eller likvidation. Detta brukar annars anges som en grund för återkallelse av tillstånd (se t.ex. 15 kap. 3 § första stycket 6 lagen om bank- och finansieringsrörelse), men genom att det anges som en förutsättning för tillstånd genomförs direktivets krav på konkursfrihet, samtidigt som återkallelse kan ske om för- hållandena senare ändras (se vidare avsnitt 5.4.22).

När det gäller kraven på kunskap och kompetens gäller detta, som beskrivits, på ledningsnivå som ett krav för godkännande. Samtidigt hänvisas till att de förutsättningar som räknas upp i artikel 29.2 ska gälla utöver artikel 9, som alltså avser personalens kunskap. Frågan är om detta ska uppfattas så att tillståndspröv-

217

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

ningen också ska omfatta en kontroll av personalen. En prövning av personalen brukar inte ingå i tillståndsprövningen för andra verksamheter på finansmarknaden, utan det ankommer på den juri- diska personen att se till att personalen uppfyller de krav som gäller. En kontroll av personalens kvalifikationer kan omfattas av tillsynen av företaget. I ingressats 69 berörs denna fråga och det anges att höga yrkesmässiga krav på kompetens, god vandel och skydd genom ansvarsförsäkring bör gälla åtminstone på institu- tionsnivå; dock kan medlemsstaterna precisera om dessa krav även ska gälla direkt i förhållande till anställd personal. Detta talar för att en kontroll av personalen inte behöver ske som ett led i tillstånds- prövningen.

En förutsättning för tillstånd bör också vara att den juridiska personen har sitt huvudkontor i Sverige. Detta anges inte uttryckli- gen i artikel 29.2, utan följer av medlemsstaternas skyldighet enligt 29.5 att se till att juridiska personer har sitt huvudkontor i den medlemsstat där den har sitt säte, eller, om den juridiska personen inte har ett säte, har sitt huvudkontor där den bedriver sin huvud- sakliga verksamhet. Liknande krav ställs i andra EU-rättsakter, t.ex. direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument (MiFID I), och har då genomförts genom att kravet på huvud- kontor eller huvudsaklig verksamhet anges som en förutsättning för tillstånd (jfr 3 kap. 1 § första stycket 1 lagen om värdepappers- marknaden). Eftersom det är svenska aktiebolag och svenska eko- nomiska föreningar som ska kunna få tillstånd att bedriva kredit- förmedlingsverksamhet enligt lagen och dessa har säte i Sverige (3 kap. 1 § första stycket 2 aktiebolagslagen [2005:551] respektive 2 kap. 2 § första stycket 2 lagen [1987:667] om ekonomiska före- ningar) bör alltså anges som en förutsättning för tillståndet att huvudkontoret är beläget här i landet.

Närmare om kravet på ansvarsförsäkring

Direktivet ställer, som redogjorts för ovan, ett krav på att kredit- förmedlare ska ha en ansvarsförsäkring avseende ”skadestånds- ansvar p.g.a. fel eller försumlighet i verksamheten”. Direktivet innehåller däremot inga bestämmelser om skadeståndsskyldig- hetens räckvidd i sig. Direktivet måste alltså uppfattas så att skade-

218

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

ståndsskyldigheten bestäms enligt medlemsstaternas nationella rättsordningar. Utredningen anser därför att det saknas anledning att inom ramen för utredningens arbete föreslå författningsbestäm- melser om själva skadeståndsskyldigheten.

Regeringen eller den myndighet regeringen föreskriver bör kunna meddela närmare föreskrifter om ansvarsförsäkringen, bl.a. avseende frågor om en skadelidande ska kunna vända sig direkt mot försäkringsgivaren med sitt krav, under vilken tid ansvarsförsäk- ringen ska gälla och vilka belopp som ska täckas av ansvarsförsäk- ringen (jfr 9 kap. 2 § 4 lagen [2005:405] om försäkringsförmedling och 5 kap. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling [FFFS 2005:11]). I föreskriftsarbetet måste därvid de tekniska standarder som antagits i enlighet med bolåne- direktivets artikel 29.2 a beaktas.

Undantag från kravet på tillstånd

I artikel 29.9 finns möjlighet att göra undantag från tillstånds- plikten för kreditinstitut eller för andra finansinstitut som enligt nationell lagstiftning omfattas av en motsvarande auktorisations- och övervakningsordning.

Eftersom kreditinstitut inte omfattas av lagen kommer de, lik- som när det gäller kreditgivning, ha möjlighet att förmedla bostads- krediter utan särskilt tillstånd. Andra företag som redan är regle- rade näringsrättsligt skulle i och för sig också kunna undantas endast med beaktande av direktivets krav, som ju medger undantag för andra ”finansinstitut”. Utredningen anser dock att det, på samma sätt som för kreditgivarna, är motiverat att även sådana företag söker särskilt tillstånd.

Ett annat undantag från kravet på tillstånd finns i artikel 29.8 och gäller kreditförmedling som sker tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverk- samheten i fråga. Denna möjlighet att undanta vissa andra yrkes- kategorier bör utnyttjas, även om det möjligen inte kommer att få så stor praktisk tillämpning. Den yrkesverksamhet som avses bör förstås på samma sätt som i undantaget avseende rådgivnings- tjänster, se avsnitt 5.4.2. Precis som avseende rådgivningstjänster

219

Genomförande av direktivet

SOU 2015:40

tycks undantaget bara ta sikte på möjligheten att bedriva verksam- heten. De bestämmelser som rör förpliktelser för kreditförmedlare, t.ex. när det gäller information innan kreditförmedlingen inleds eller krav på kunskap och kompetens, ska således tillämpas även på denna kategori yrkesverksamma. En förutsättning för att dessa verksamhetsregler ska bli tillämpliga är dock att kreditförmedlingen sker mot ersättning.

5.4.8Sekretess vid ägarprövning m.m.

Förslag: Sekretess ska gälla för uppgift om en enskilds person- liga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende om ägarprövning i ett företag som driver verksamhet med bostadskrediter.

Bedömning: Sekretess för uppgifter om affärs- och drifts- förhållanden avseende verksamhet med bostadskrediter följer av gällande rätt.

Skälen för förslaget: Vid ägarprövning i finansiella företag gäller sekretess enligt 30 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Sekretess är befogad med tanke på att uppgifter om den enskildes personliga förhållanden kan vara integritetskänsliga, bl.a. gällande det som finns i belastnings- eller misstankeregistret. Ägarprövningen i företag som söker tillstånd till kreditgivning eller -förmedling av bostadskrediter kommer att ske på sedvanligt sätt, och en kom- plettering behöver därför göras i sekretessbestämmelsen, så att uppgifterna omfattas.

Av 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen framgår att sekretess gäller i Finansinspektionens verksamhet med tillstånds- givning och tillsyn bl.a. med avseende på bank- och kreditväsendet. Sekretessen gäller för uppgifter om affärs- och driftsförhållanden hos den som inspektionens verksamhet avser och för uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden för någon som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med denne. Sekretess- bestämmelsen kommer att bli tillämplig även med avseende på kreditgivare och kreditförmedlare som söker tillstånd och står under tillsyn enligt den nya lagen.

220

SOU 2015:40

Genomförande av direktivet

5.4.9Anknutna kreditförmedlare och utsedda representanter

Bedömning: Ingen särreglering ska införas av anknutna kredit- förmedlare eller utsedda representanter.

Skälen för bedömningen:

Bolånedirektivets bestämmelser och jämförbar svensk lagstiftning

I bolånedirektivet finns två särskilda medlemsstatsoptioner i artik- larna 30 och 31. Optionerna innebär möjligheter för medlems- staterna att införa särskilda förfaranden för godkännande och regi- strering av kreditförmedlare som bara är anknutna till en kredit- givare (artikel 30) och av utsedda representanter (artikel 31).

När det först gäller de anknutna kreditförmedlarna är dessa för- medlare som endast arbetar för en kreditgivare, vilket framgår av hänvisningen till artikel 4.7 a, och för vilka kreditgivaren också åtar sig ”fullt och villkorslöst ansvar”. Särregleringen innebär, som det får förstås, att den anknutna kreditförmedlaren inte behöver god- kännas direkt av en myndighet utan att kreditgivaren kan stå för kontrollen av att förutsättningarna för tillstånd är uppfyllda. Direk- tivet uttrycker det som att förmedlaren blir godkänd ”genom” den kreditgivare som förmedlaren exklusivt agerar för. Regleringen kan jämföras med vad som gäller för anknutna försäkringsförmedlare enligt försäkringsförmedlardirektivet. Enligt det direktivets arti- kel 3.1 andra stycket får anknutna förmedlare registreras av ett för- säkringsföretag. I Sverige utnyttjades denna möjlighet och genom- fördes i 2 kap. 4 § lagen om försäkringsförmedling. Enligt denna bestämmelse kan alltså en anknuten försäkringsförmedlare anmälas för registrering av försäkringsföretaget, varvid det är försäkrings- företaget som först ska kontrollera att förutsättningarna för regi- strering är uppfyllda.

I bolånedirektivet är förutsättningarna för tillstånd för anknutna kreditförmedlare desamma som för andra kreditförmedlare, dock får medlemsstaterna undanta kravet på ansvarsförsäkring för de anknutna förmedlarna.

Samma system för registrering och kontroll är i huvudsak tillämp- ligt n�

Innehåll	SOU 2015:40
5.3.21	Ändring i konsumentkreditdirektivet.......................	189
5.3.22 Tillsyn och sanktioner avseende bestämmelser i
	konsumentkreditlagen ...............................................	190
5.4 Direktivets näringsrättsliga delar..........................................		193
5.4.1	En ny lag om verksamhet med bostadskrediter .......	193
5.4.2	Tillämpningsområde och definitioner.......................	200
5.4.3	Tillståndspliktens utformning för svenska
	kreditgivare .................................................................	204
5.4.4	Förutsättningar för tillstånd för svenska
	kreditgivare .................................................................	206
5.4.5	Utländska kreditgivares verksamhet i Sverige och
	svenska kreditgivares verksamhet i andra länder......	209
5.4.6	Uppdragsavtal från en kreditgivare ...........................	211
5.4.7	Tillståndplikt och förutsättningar för tillstånd för
	svenska kreditförmedlare...........................................	213
5.4.8	Sekretess vid ägarprövning m.m................................	220
5.4.9	Anknutna kreditförmedlare och utsedda
	representanter.............................................................	221
5.4.10 Utländska kreditförmedlares verksamhet i
	Sverige och svenska kreditförmedlares
	verksamhet i ett annat land ........................................	224
5.4.11 Register över kreditförmedlare och registrets
	innehåll........................................................................	226
5.4.12 Ett övergripande hederlighetskrav ............................		227
5.4.13 Kunskap och kompetens............................................		228
5.4.14 Ersättningssystem ......................................................		231
5.4.15 Värdering av säkerheten för bostadskrediten ...........		233
5.4.16 Dokumentation ..........................................................		239
5.4.17 Tystnadsplikt ..............................................................		240
5.4.18 Tillsyn .........................................................................		241
5.4.19 Verktyg för tillsynen ..................................................		243
5.4.20 Samarbete mellan behöriga myndigheter..................		244
5.4.21 Avgifter .......................................................................		247
5.4.22 Ingripanden.................................................................		247
5.4.23 Sanktions- och förseningsavgift ................................		253
5.4.24 Ingripanden mot utländska kreditförmedlare ..........		255

		utländska kreditförmedlare ........................................	258
	5.4.26 Ingripande mot den som saknar tillstånd..................		259
	5.4.27 Vite ..............................................................................		260
	5.4.28 Bemyndiganden ..........................................................		260
	5.4.29 Överklagande ..............................................................		263
	5.4.30 Kravet på sanktioner i bolånedirektivet ....................		264
5.5	Vissa andra bestämmelser i direktivet...................................		265
	5.5.1 Finansiell utbildning av konsumenter .......................		265
	5.5.2 Pålitliga och flexibla marknader.................................		266
	5.5.3 Försenad betalning och utmätning............................		267
	5.5.4	Mekanismer för tvistlösning ......................................	270
6	Andra närliggande frågor om bostadskrediter...............		271
6.1	Inledning.................................................................................		271
6.2	Ökad öppenhet om bolåneräntan .........................................		271
	6.2.1	Finansinspektionens rapport .....................................	271
	6.2.2 Föreskrifter om öppenhet om bolåneräntan.............		273
	6.2.3 Utredningens överväganden och förslag...................		274
6.3	En individuellt anpassad amorteringsplan ............................		279
	6.3.1	Bakgrund .....................................................................	279
	6.3.2	Finansinspektionens rapport .....................................	282
	6.3.3 Kommande föreskrifter om amorteringskrav ...........		283
	6.3.4 Utredningens överväganden och förslag...................		284
7	Konsekvensanalys ....................................................		291
7.1	Konsekvensanalysens innehåll ..............................................		291
7.2	Allmänt om olika regleringsalternativ ..................................		292
7.3	Ekonomiska konsekvenser för företagen .............................		293
	7.3.1	Vilka företag berörs? ..................................................	293
	7.3.2 Kostnader för aktörer som kommer att omfattas
		av ett nytt tillståndskrav.............................................	294
	7.3.3 Kostnader för anpassning till de näringsrättsliga
		rörelsereglerna.............................................................	297

Innehåll		SOU 2015:40
	7.3.4 Kostnader för de tillkommande kraven i
	konsumentkreditlagen ...............................................	301
	7.3.5 Konsekvenserna för små företags
	konkurrensvillkor m.m. .............................................	310
7.4	Ekonomiska konsekvenser för det allmänna .......................	311
7.5	Samhällsekonomiska konsekvenser......................................	312
8	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................	313

	av bostadskrediter..................................................................	314
8.3	Övriga författningsförslag ....................................................	316
9	Författningskommentar .............................................	317

SOU 2015:40			Innehåll
9.9	Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen.........		353
9.10	Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:275) om viss
	verksamhet med konsumentkrediter ....................................		382
Bilagor
Bilaga 1		Kommittédirektiv 2014:13 .........................................	385
Bilaga 2		Europaparlamentets och rådets direktiv
		2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om
		konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet
		och om ändring av direktiven 2008/48/EG och
		2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 ....	399
Bilaga 3		Parallelluppställning över genomförandet av
		bolånedirektivet ..........................................................	451

Sammanfattning ................................................................	13
Summary ..........................................................................	21
1 Författningsförslag......................................................	29

Innehåll	SOU 2015:40
1.10	Förslag till lag om ändring i lagen (2014:275) om viss
	verksamhet med konsumentkrediter......................................	92
2	Uppdraget och dess genomförande ...............................	93
2.1	Uppdraget ................................................................................	93
2.2	Utredningens arbete ................................................................	94
2.3	Betänkandets disposition ........................................................	95
3	Bolån inom EU och i Sverige .......................................	97
3.1	Bolån inom EU ........................................................................	97
3.2	Den svenska bolånemarknaden...............................................	97
3.3	Den svenska rättsliga regleringen ...........................................	98
4	Bolånedirektivet .......................................................	101
4.1	Direktivets ingress.................................................................	101

behöriga myndigheter ...........................................................	102
4.3 Kapitel 2 – Finansiell utbildning...........................................	103

	ingås........................................................................................		104
4.6	Kapitel 5 – Effektiv ränta ......................................................		106
4.7	Kapitel 6 – Kreditprövning ...................................................		106
4.8	Kapitel 7 – Åtkomst till databaser ........................................		107
4.9	Kapitel 8	– Rådgivningstjänster ............................................	108
4.10	Kapitel 9	– Lån i utländsk valuta och lån med rörlig
	ränta........................................................................................		108

4.11	Kapitel 10 – Korrekt genomförande av kreditavtal och
	relaterade rättigheter..............................................................		109
4.12	Kapitel 11 – Krav på etablering och övervakning av
	kreditförmedlare och utsedda representanter ......................		110
4.13	Kapitel 12 – Godkännande och övervakning av andra
	tillhandahållare än kreditinstitut ...........................................		112
4.14	Kapitel 13 – Samarbete mellan behöriga myndigheter i
	olika medlemsstater ...............................................................		112
4.15	Kapitel 14 – Slutbestämmelser ..............................................		113
5	Genomförande av direktivet .......................................		115
5.1	Utgångspunkter vid genomförandet ....................................		115
5.2	Den föreslagna författningsregleringen i korthet ................		116
5.3	Direktivets civil- och marknadsrättsliga delar......................		122
	5.3.1	Direktivets tillämpningsområde ................................	122
	5.3.2	Undantag från direktivets tillämpningsområde ........	127
	5.3.3	Direktivets begrepp och definitioner ........................	132
	5.3.4	Marknadsföring...........................................................	135
	5.3.5	Kostnadsfri information.............................................	139
	5.3.6	Allmän information om bostadskrediter ..................	140
	5.3.7	Standardiserat EU-faktablad om bostadskrediter ....	142
	5.3.8	Den effektiva räntan för bostadskrediter ..................	146
	5.3.9	Information vid distansavtal ......................................	147
	5.3.10	Tillräckliga förklaringar..............................................	149
	5.3.11	Förbud mot kopplingsförbehåll ................................	151
	5.3.12	En obligatorisk betänketid för bostadskrediter ........	154
	5.3.13	Informationskrav på kreditförmedlare......................	157
	5.3.14	Kreditprövning ...........................................................	159
	5.3.15	Tillgång till databaser..................................................	168
	5.3.16	Information om ränteändringar.................................	169
	5.3.17 Krav på referensräntor och index för beräkning
		av rörlig ränta ..............................................................	171
	5.3.18 Lån i utländsk valuta...................................................		172
	5.3.19 Förtidsbetalning av krediten ......................................		178
	5.3.20 Rådgivningstjänster ....................................................		180