av Sofia Damm (KD)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Kina har under en tid minskat handlingsutrymmet för oliktänkande. Inte minst gäller det för de inhemska advokater som, inom ramen för kinesisk lagstiftning, arbetar för att ta till vara medborgarnas mänskliga rättigheter.
Det senaste exemplet på regimens hårdnande attityd är fallet med svensken Peter Dahlin som har förts bort och nu anklagas för att ha ”bildat en olaglig organisation som spridit fabricerad och förvrängd information och för att ha finansierat verksamhet som äventyrat den kinesiska statens säkerhet”. Dahlin har inom ramen för organisationen China Urgent Action Working Group utbildat och stöttat kinesiska advokater.
För några dagar sedan visades Dahlin upp i kinesisk tv där han bad om ursäkt för att ha åsamkat Kina skada och för att ”ha sårat det kinesiska folkets känslor”. Detta är som alla förstår inte Dahlins egen formulering, utan en fras som regimen ofta tycks använda som anklagelse mot dissidenter. I sammanhanget är det även viktigt att påtala att Dahlin är i behov av daglig medicinering.
Men Peter Dahlin är inte den ende svenske medborgare som på senare tid har tvingats paradera i kinesisk statstelevision. Även bokhandlaren Gui Minhai har tvingats till detta. Minhai fördes bort redan i oktober förra året. Peter Dahlin försvann på kvällen den 3 januari i år. Först fredagen den 22 januari hörde vi utrikesministern ryta ifrån mot den kinesiska regimens oacceptabla behandling av svenska medborgare.
Gripandet av Peter Dahlin är med stor sannolikhet tänkt att skicka signaler till en inhemsk publik om att inte ha kontakter med utländska frivilligorganisationer. Kina förbereder en lag som reglerar just utländska NGO:ers verksamhet i landet. Enligt experter fruktar regimen att dessa fungerar som en sorts trojanska hästar i Kina med syfte att underminera landets stabilitet och enhet.
Med detta sagt: Två svenskar har frihetsberövats och på det mest absurda sätt tvingats erkänna sina påstådda synder i tv. Ibland kan den tysta diplomatin säkert hjälpa. Jag ställer mig ändå frågande till att det gäller i det här fallet, när det gick så många dagar innan ambassadpersonalen i Peking ens fick en möjlighet att träffa Peter Dahlin. Jag känner inte till att de har fått träffa Gui Minhai ännu.
Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga vad utrikesminister Margot Wallström gör för att hjälpa de svenskar som förts bort och hålls kvar i Kina på ett så regelvidrigt sätt.