av Birger Lahti (V)
till Närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
I december 2014 försattes gruvbolaget Northland Resources i konkurs och gruvbrytningen i Tapuli upphörde. En vanligt framförd synpunkt är att konkursen orsakades av det fallande världsmarknadspriset på malm. Andra orsaker torde vara bristfälliga transportlösningar och allmänt dålig kostnadskontroll.
Riksrevisionen har nyligen publicerat rapporten Gruvavfall – Ekonomiska risker för staten. Riksrevisionen konstaterar bland annat att det finns för lite ekonomiska resurser avsatta till efterbehandling av gruvområdet i Tapuli (gruvan i Pajala). Konsultbolaget ÅF Infraplan har gjort en översiktlig bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av en avveckling av gruvdriften i Pajala. Deras analys landar i mycket stora belopp som stat och kommun kommer att förlora i form av uteblivna skatteintäkter. De pekar också på de enorma värden som blir kvar i urgrunden i form av malmkroppar som inte kommer att exploateras om utrustningen för gruvbrytning säljs och forslas bort.
Samtidigt kommer det sannolikt i framtiden någonstans i Norrbotten att sökas tillstånd för nya gruvbrytningar, vilket leder till nya tillståndsprövningar och nya konflikter i lokalsamhället. I Pajala finns ju en gruva som har gått igenom dessa tillstånd och processer; miljön och lokalbefolkningen har redan betalat sitt pris. Vi vet att världsmarknadspriset förr eller senare kommer att vända uppåt. Är det då inte bättre att ta till vara utrustningen och den gruva som de facto finns och som har stor ekonomisk potential i stället för att lägga ned allt och bekosta en återställning som kanske kommer att kosta så mycket 200–300 miljoner kronor?
Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga till närings- och innovationsminister Mikael Damberg:
Ser inte ministern att det finns bättre användning för statens engagemang än att fylla igen ett gruvhål, vilket skulle innebära att det aldrig mer kommer att öppnas en gruva i Pajala?