av Kalle Olsson (S)
till Statsrådet Per Bolund (MP)
I 5 kap. 1 § riksbankslagen står det att ”sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel”. Det finns anledning att fråga vad denna skrivelse betyder i verkligheten. Under senare år har omkring 500 bankkontor upphört att hantera kontanter. Samtidigt är Sverige ett av de EU- länder med minst antal uttagsautomater per capita. Boende på landsbygden blir särskilt drabbade när bankerna stänger sin kontanthantering. Ett aktuellt exempel är Handelsbanken som nyligen meddelade att de slutar hantera kontanter vid sju orter i Jämtlands län.
Ett exempel som kan nämnas är Backe i Strömsunds kommun. Sedan den 1 december står enskilda i Backe utan kontanthantering, och från årsskiftet upphör den privata kontanthanteringstjänsten för företagare. Företagare som behöver sätta in pengar får därefter köra till Strömsunds kontantdeponering, en sträcka på tio mil tur och retur. Detta är ytterligare ett exempel på hur företagare på landsbygden missgynnas med högre kostnader.
Eftersom uppkopplingsmöjligheterna på landsbygden många gånger är begränsade omöjliggörs eller försvåras en övergång till digitala betalningslösningar. Det går således inte att se bankernas nya inriktning som ett naturligt steg i ett teknikskifte. Inte heller kan vi blunda för bankernas samhällsansvar.
Ett fungerande bankväsen är en hörnsten för ekonomin. Bankerna anses så samhällsviktiga att staten vid ett flertal tillfällen har ställt ut kreditgarantier, senast i samband med finanskrisen 2008. I dag lever bankerna i högönsklig välmåga; de fyra storbankernas sammanlagda vinst under 2014 uppgick till 81 miljarder kronor.
Statsrådet har tidigare inte avfärdat tanken på att medelst lagstiftning tvinga bankerna att ta sitt ansvar för kontanthanteringen.
Vilka mått och steg avser statsrådet Per Bolund att vidta för att säkerställa en acceptabel kontanthantering i hela landet?