av Jesper Skalberg Karlsson (M)
till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
Fågelfamiljen skarvar är en naturlig del i den svenska faunan. De lever i skärgårdar och längs med Sveriges långa kust – de är duktiga dykare och flitiga fiskare. Den som har sett en upprätt sittande fågel med utsträckta vingar på sin båttur har antagligen sett en skarv som torkar sina vingar efter lyckat fiske.
Fågelfamiljen skarv är viktig för flera andra arter i ekosystemen. Som föda för större örnar. Som skydd för sillgrisslor som häckar i dess kolonier. Som en sorts medhjälpare när måsar och trutar äter skarvens överblivna fisk.
Men skarven är långt ifrån oproblematisk. De öar där skarven häckar utsätts för stora påfrestningar när skarven i stor skala för näring från havet och upp på land genom spillning. Detta leder uppenbart till förändrade och försämrade levnadsförhållanden för de redan landlevande organismerna. Den frätande effekten som spillningen ger upphov till gör ofta att skärgårdsöar får ett skelettliknande utseende – med döda träd och obefintlig vegetation på marken. På flera håll ute i landet är situationen ohållbar och eskalerande.
Tidigare fanns allmän jakttid på skarv, men i samband med att Sverige blev en del av Europeiska unionen 1995 avskaffades denna. I stället finns möjlighet till skyddsjakt för att förebygga skador, vilket sker efter samråd med länsstyrelsen. Jakt med syfte att minska populationen av skarv är däremot inte tillåten.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:
Avser statsrådet att verka för en förändring av skarvförvaltningen, med hänsyn till den stora obalans som fågeln ger upphov till?