av Amineh Kakabaveh (V)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
I maj i år arresterades den iranska människorättsaktivisten Narges Mohammadi, trots sviktande hälsa, för att avtjäna återstoden av ett sexårigt fängelsestraff hon dömdes till 2011. Hennes hälsoproblem uppstod då hon 2010 arresterades och hölls i isoleringscell så länge att hon drabbades av epilepsi. I samband med den nya arresteringen dömdes hon till ytterligare 16 års fängelse för att hon ”hotat den nationella säkerheten”. Särskilt komprometterande var bland annat att hon haft kontakt med en annan människorättsaktivist i exil, fredspristagaren Shirin Ebadi.
Mohammadi har för övrigt fått staden Paris pris för fredlig (sic!) aktivism. Hon avtjänar nu sitt straff i en sektion med 25 kvinnliga politiska fångar i det ökända Evinfängelset. Förhållandena där är bortom beskrivning, berättar hon i ett brev till Internationella PEN-klubben. FN:s högkommissarie Ravina Shamdasani har krävt att Mohammadi ska ges den medicinska vård som krävs och att hon omedelbart ska försättas på fri fot.
Det vore följaktligen klädsamt om den svenska regeringen i sina förbindelser med den iranska regimen, vilka förhoppningsvis inte bara begränsar sig till goda ekonomiska uppgörelser, med fallet Mohammadi som utgångspunkt kunde uttala sin avsky över hur den iranska regimen behandlar landets människorättsaktivister.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:
Vad avser ministern att göra för att förmå den iranska regimen att frige Mohammadi samt respektera landets människorättsaktivister och deras rätt att verka för mänskliga och demokratiska rättigheter?