av Eva Lindh (S)
till Statsrådet Åsa Regnér (S)
Att ge människor egenmakt och inflytande över sitt liv är viktigt, så även när det gäller de insatser som en enskild kan behöva från kommunen. Det var drivkraften bakom den så kallade Linköpingsmodellen i början av 90-talet.
Denna modell ger människor möjlighet att få tillgång till vissa stödinsatser utan biståndsbeslut. Den enskilde får själv och i samråd med utföraren göra en överenskommelse om stödet. Utifrån detta görs ett serviceavtal för att förtydliga vad insatsen ska innehålla. I Linköping började det med att erbjuda personer över 75 år hemtjänst som en serviceinsats. I början av 2000-talet togs steget att service även skulle gälla andra delar av socialtjänsten. En nationell kartläggning visar att många av Sveriges kommuner arbetar på likartat sätt. Modellen har även rönt internationellt intresse.
Det innebär konkret att den enskilde själv kan ta kontakt med vården om drickandet har blivit ett problem. Att en familj själv kan ta kontakt med familjestödet om de upplever att situationen i familjen känns ohållbar.
Modellen med service ställer höga krav på information om att det alltid är möjligt att söka bistånd om man inte är nöjd med insatsen eller vill få sin sak prövad. Syftet är att underlätta för den enskilde att få sina behov tillgodosedda snabbt och enkelt. Kommunens erfarenhet är att modellen stärker den enskildes självbestämmande och möjliggör ett förebyggande arbete då många kunnat erhålla stöd tidigt.
Inspektionen för vård och omsorg har i flera tillsynsärenden förelagt Linköpings kommun vid vite att ändra arbetssätt med krav på traditionell biståndsprövning. Linköpings kommun ansökte, men fick inte prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. Detta påverkar även många andra kommuner som också arbetar med lättillgängligt stöd.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Åsa Regnér:
Avser statsrådet att ta några initiativ för att de kommuner som så önskar ska kunna fortsätta att erbjuda stöd och insatser på ett mer lättillgängligt sätt?