av Fredrik Schulte (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Såväl statsministern som finansministern har upprepade gånger hävdat, i strid med all ekonomisk forskning, att jobbskatteavdraget varit ”verkningslöst”.
Enligt Finanspolitiska rådet har jobbskatteavdraget en ”betydande effekt på sysselsättningen”. Enligt Konjunkturinstitutet bedömdes effekten av de första fyra stegen i jobbskatteavdraget strukturellt öka sysselsättningen med 100 000 personer. Finansdepartementets egna utvärderingar där man studerade sysselsättningsutvecklingen för dem med ett förhöjt jobbskatteavdrag (individer som är äldre än 65 år) och övriga populationen visade tydligt att ju större jobbskatteavdrag en grupp får, desto större blir sysselsättningsökningen. Finansministern har inte heller reviderat de nedskrivningar av jämviktsarbetslösheten som gjordes under Alliansens tid vid makten (en total minskning med nästan 2 procentenheter). Därmed erkänner alltså Magdalena Andersson (S) indirekt att jobbskatteavdraget och Alliansens politik haft påtagligt positiva effekter och strukturellt drivit ned arbetslösheten. Ovanpå detta finns det överväldigande stöd i internationell forskning för att sänkta skatter på arbetsinkomster ökar arbetskraftsutbudet och i förlängningen sysselsättningen.
Att jobbskatteavdraget ger den effekten är också enkelt att förstå logiskt. Ju mer det lönar sig att arbeta kontra att leva på bidrag, desto intressantare blir det att söka sig ut på arbetsmarknaden och ta jobb som man annars inte hade varit intresserad av. I strid med både sunt förnuft och ekonomisk forskning fortsätter dock både finans- och statsministern att påstå att jobbskatteavdraget varit verkningslöst.
I strid med både sunt förnuft och ekonomisk forskning fortsätter dock både finans- och statsministern att påstå att jobbskatteavdraget varit verkningslöst.
Med anledning av ovanstående undrar jag om finansministern överväger att även bryta vallöftet kring att inte sänka jobbskatteavdragen, och jag vill därför fråga finansministern: