av Allan Widman (L)
till Försvarsminister Peter Hultqvist (S)
Det har nu blivit uppenbart att det saknas köpare till de av Norge avbeställda tjugofyra haubitsarna av modellen Archer.
Regeringen tycks välja mellan att använda pjäserna som ett reservdelsmagasin eller att förbandssätta dem i två nya artilleribataljoner. Det senare skulle, bortsett från bataljonsartilleri, fördubbla arméstridskrafternas förmåga till indirekt eld. Samtidigt kräver detta alternativ ökningar av försvarsanslaget utöver vad som tilldelades i förra årets försvarsbeslut.
Man kan på goda grunder ifrågasätta det beslut om utveckling och anskaffning av Archer som togs för mer än tio år sedan. Projektet har varit förenat med fördyringar och förseningar, och beställningen är ännu inte slutlevererad till det svenska försvaret. Att ta fram en unik, svensk artilleripjäs för en serie om 48 exemplar var naturligtvis helt och hållet industripolitiskt motiverat. Det fanns och finns många fullgoda alternativ på den internationella marknaden.
Att förvärva de norska pjäserna och lägga dem i malpåse, eller använda dem som reservdelar, framstår dock som ett kvalificerat slöseri med skattebetalarnas medel. Bättre då att organisera fler svenska artilleriförband. Pjäserna kan användas både som kustartilleri och/eller grupperas på strategiska platser, till exempel på Gotland för bekämpning av luftlandsättningar.
Mot den bakgrunden vill jag fråga försvarsminister Peter Hultqvist följande:
Vilka åtgärder är försvarsministern och regeringen beredda att vidta för att stärka försvarets tillgång till långskjutande artilleri?