av Penilla Gunther (KD)
till Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
Det rapporteras att avvecklingen av den kritiserade arbetslöshetsinsatsen fas 3 går fortare än vad som förväntats. Det kan ju låta bra om det då finns några planerade aktiviteter och stöd i stället för fas 3, exempelvis de utlovade 20 000 extratjänsterna. Dessa har dock inte kommit upp i fler än cirka 800 i nuläget.
I början av året utsågs också en person att ge förslag på åtgärder för att utveckla och stärka de arbetsintegrerande sociala företagen. En bra tanke och ett gott initiativ från både arbetsmarknadsministern och näringsministern, eftersom det rör personer som har stått långt ifrån ordinarie arbetsmarknad och får en ny chans till arbete genom socialt företagande. Men ej heller där har något presenterats, vilket gör att många i fas 3 som även funnits i arbetsintegrerande sociala företag inte får vara kvar men får inget i stället.
Kristdemokraterna vill se ett samhälle där människor får jobba 100 procent av sin förmåga. Att därför få komma ut i arbete på ett arbetsintegrerande socialt företag eller på arbetsträning där eller i andra företag och verksamheter, med sin befintliga ersättning i botten – oavsett om det är försörjningsstöd, aktivitetsersättning etc – betyder oerhört mycket.
Någonstans måste karriären i arbetslivet börja eller kunna fortsätta om man haft arbetshinder under längre tid av olika skäl. Nu riskerar tusentals personer både sina ersättningar och sina möjligheter att komma vidare i sin strävan efter ett arbete. Om det är på två, fyra, sex eller åtta timmar om dagen spelar ingen roll. Det ska handla om den förmåga varje person har.
Min fråga till arbetsmarknadsministern är därför:
Var är det tänkt att de drygt 100 000 långtidsarbetslösa ska få sin arbetsträning, praktik eller anställning om varken löftet om insatser för arbetsintegrerande sociala företag eller extratjänsterna infrias?