Interpellation 2015/16:703 Utvisning på grund av brott

av Anti Avsan (M)

till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)

I alla samhällen är det viktigt att motverka brottslighet. Det är också viktigt att människor som söker sig till Sverige vet att brottslighet inte accepteras här. För den som inte är svensk medborgare finns det inte en självklar rätt att stanna i Sverige om vederbörande har gjort sig skyldig till brott. Frågan är dock var den gränsen ska dras. 

Vi moderater har föreslagit att utländska medborgare som begår brott med ett straffvärde motsvarande minst sex månaders fängelse ska kunna utvisas utan hänsyn till eventuell återfallsrisk och enbart på grund av det allvar som bör tillmätas sådan brottslighet. I dag går gränsen vid ett straffvärde motsvarande ett års fängelse eller mer.

Justitie- och migrationsministern har i ett svar på en skriftlig fråga gett till känna regeringens syn på moderaternas förslag. I korthet anser ministern att dagens regelverk är tillräckligt ingripande och att balansen mellan brottets allvar och de konsekvenser som kan följa på brottet är proportionerliga.

Moderaterna har även föreslagit att frågan om verkställighet ska prövas i anslutning till när utvisning ska ske. Detta för att undvika spekulationer i frågan om verkställighetshinder, i många fall lång tid innan verkställigheten aktualiseras.

Ministern har kortfattat ansett att resurser inte ska läggas på att avgöra en sådan fråga senare om det står klart att beslutet inte kan verkställas.

Slutligen anser vi moderater att åklagare ska ha en skyldighet att ta upp frågan om utvisning om utvisning kan aktualiseras, vilket ministern har kommenterat på så sätt att han utgår från att åklagarna yrkar utvisning i de fall de bedömer det som relevant.

Med anledning av det som nu har anförts vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson följande:

1. På vilka omständigheter och fakta har ministern baserat sitt ställningstagande att det ska föreligga en rätt att vara kvar i Sverige när man har begått brott med ett straffvärde på mellan sex och tolv månaders fängelse?
2. Kan ministern instämma i bedömningen att det är rimligt att använda det utrymme som finns i Sverige för att i första hand kunna ta emot människor som är laglydiga?
3. Kan ministern instämma i bedömningen att i de fall då det rimligen inte kan avgöras om det föreligger verkställighetshinder längre fram i tiden, så är det lämpligt att frågan avgörs när verkställighet av utvisningen aktualiseras?
4. På vilka omständigheter och fakta har ministern baserat sitt ställningstagande att åklagare inte ska ha en skyldighet att ta upp frågan om utvisning?