av Gunilla Nordgren (M)
till Miljöminister Karolina Skog (MP)
Strandskyddet och dess regler har diskuterats i många sammanhang, inte minst i riksdagens kammare.
Oftast har debatten utgått från det faktum att det är viktigt att vi värnar om miljö, mångfald och ett rikt djurliv, vilket även jag anser är mycket viktigt.
Mer sällan diskuteras strandskyddet ur ett äganderättsperspektiv.
Äganderätten är skyddad i bland annat 2 kap. regeringsformen och är en viktig del av en fungerande marknadsekonomi. Samtidigt är det viktigt att vi skyddar vår miljö och att skyddet för egendom kan inskränkas om det är i det allmännas intresse, dock då i enlighet med proportionalitetsprincipen.
Under senare tid har flera länsstyrelser beslutat om kraftigt utökade områden med utökat strandskydd (till 300 meter), och det generella strandskyddet på 100 meter uppgår till mer än 25 procent av landets yta. Länsstyrelserna kan i dag fatta beslut om utökat strandskydd utan att höra eller ha någon kontakt med markägarna och kan meddela beslut genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar om utökat strandskydd.
Markägaren kan söka dispens men bara vid mycket särskilda skäl, som anges i miljöbalken. Det är då markägaren som har att bevisa att det finns särskilda skäl för en dispens.
Jag anser att samtidigt som det är viktigt att vi värnar såväl om miljön som om mångfald i naturen är det viktigt att värna om den enskilda äganderätten.
Jag vill därför fråga miljöministern följande:
Hur säkerställs att strandskyddet i det enskilda fallet utgör ett sådant allmänt intresse att det motiverar en ”inskränkning av användningen av mark” som det hänvisas till i regeringsformen?
Är ministern villig att verka för att förbättra dialogen mellan parterna så att det blir just en dialog, det vill säga en mer jämlik process mellan parterna där beslut inte endast meddelas genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar?