av Maria Malmer Stenergard (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Regeringen genomförde i sin budget för 2016 en rad skattehöjningar, bland annat genom avtrappning av jobbskatteavdraget, utebliven uppräkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt och särskild löneskatt för äldre.
Med skattehöjningar följer minskade drivkrafter och därmed också på sikt minskade inkomster för staten. Finanspolitiska rådet kritiserar i sin rapport den 29 april 2016 regeringen för att inte ta hänsyn till detta i beräkningarna av hur stora statliga inkomstförstärkningar de föreslagna skattehöjningarna ger. Rådet skriver bland annat att ”om statiskt beräknade inkomstförstärkningar av skattehöjningar används till varaktiga utgiftsökningar riskerar budgeten på sikt att bli underfinansierad”.
Rådet framhåller att man bör tillämpa en försiktighetsprincip vid beräkningar av offentligfinansiella reformer. Det innebär att om det finns risk för att reformer leder till beteendeförändringar som på sikt kan förväntas ge mindre inkomstförstärkning bör sådana effekter beaktas. Det föranleder frågor kring varför regeringen i sina beräkningar inte har tagit hänsyn till att minskade incitament för människor att arbeta leder till minskade inkomster för staten.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga finansministern:
Hur bedömer finansministern att de negativa effekterna av skattehöjningarna påverkar statsfinanserna?