av Helena Bouveng (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Jämställdhet har länge haft en naturlig plats i den svenska debatten. Ändå finns det flera exempel på hur svenska kvinnor halkar efter i internationella jämförelser.
Detta visar tankesmedjan Timbro i sin nya bok The Nordic Gender Equality Paradox av forskaren Nima Sanandaji. Exempelvis är det 48 procent lägre sannolikhet att kvinnor i Sverige når en chefsposition jämfört med en manlig kollega. Motsvarande siffra i USA är 15 procent. Sanandaji har tidigare visat, i rapporten Kvinnors karriärer och arbetstid, att kvinnor även arbetar färre timmar totalt än i till exempel Baltikum.
Nästan 70 procent av de anställda inom den offentligt finansierade omsorgssektorn är kvinnor. Det är den sektor som erbjuder sämst möjlighet att driva egna företag.
Förutom att den stora offentliga sektorn har kommit att hämma kvinnors karriärmöjligheter bidrar föräldraförsäkringen till att kvinnor arbetar färre timmar än män. Kvinnor tar i snitt ut drygt 13 månader – varav 3,5 är utan ersättning – medan män tar ut drygt 3,5 månader. Tappar man över ett års erfarenhet mitt i livet, om inte mer, förlorar man ett år av karriärsteg och löneutveckling. Detta kan jämföras med USA, där medeluttaget för en kvinna är 2,5 månader.
Faktorer som var menade att öka jämställdheten, som en utbyggd föräldraförsäkring och en stor offentlig sektor, har visat sig stjälpa den. Svenska kvinnor halkar efter. Detta verkar inte vår rödgröna regering förstå.
I stället för att arbeta för att fler kvinnor ska nå chefspositioner jobbar den så kallade feministiska regeringen i motsatt riktning. I stället försämrar man exempelvis RUT-avdraget, vilket drabbar en sektor där många kvinnor når sin första chefsposition.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:
Varför väljer finansministern att gå fram med en halvering av RUT-avdraget, trots att det är en reform som gör att fler kvinnor i Sverige når en chefsposition?