av Mikael Oscarsson (KD)
till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Frågan om fred i konflikten mellan Israel och Palestina har under många år varit av en av de allra viktigaste konflikterna att lösa.
Under 2010 väcktes hoppet och under några månader såg vi vad som skulle kunnat ha bringat fred till regionen.
Långt innan dessa fredssamtal påbörjades ställde den så kallade kvartetten: FN, EU, USA och Ryssland upp ett antal krav. Dessa krav skulle palestinska myndigheten krävas att ställa upp på inför fredssamtalen. USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton upprepade kraven inför USA:s kongress 2009:
”Vi kommer endast samarbeta med den palestinska myndigheten om den otvetydigt och uttryckligen accepterar kvartettens princip: ett löfte om icke-våld, erkännandet av Israel och en acceptans för tidigare avtal och åtaganden, inklusive färdplanen.”
Färdplanen säger att ”Alla officiella palestinska institutioner ska sluta att uppvigla till våld och hat mot Israel.”
Clinton var tydlig på punkten att ”endast samarbeta med” palestinska myndigheten om den fullföljer kvartettens krav om erkännandet av Israel, ett stopp för uppviglingen till hat mot Israel och ett slut på våldet och terrorismen som begås.
Detta var tämligen låga och rimligt ställda krav. Kraven skulle vara uppfyllda innan förhandlingarna kunde påbörjas.
Så blev dock inte fallet. Fallen är många sedan dess där palestinska myndigheten gång efter annan valt att uppmuntra till både terrorism och andra vedervärdiga brott riktade mot Israel.
Den palestinska myndigheten fortsätter att sprida antisemitisk och antiisraelisk propaganda via alla tillgängliga mediekanaler samt via undervisningen i skolorna.
I myndighetens skolor gör myndigheten gällande att terrorister är hjältar och att hela Israel tillhör palestinierna. Myndigheten hyllar terrorism genom att uppkalla gator, torg, skolor och idrottsturneringar efter kända terrorister. Därtill finansierar den palestinska myndigheten också terrorism genom att de betalar ut löner till frisläppta och dömda palestinska terrorister.
Låt mig ta två exempel av uttalanden från Jibril Rajoub, en av talespersonerna från Fatah Central Committee som glorifierar och uppmuntrar mördande av israeliska privatpersoner i den pågående terrorkampanjen:
”17 martyrer (bland dem mördare av israeler) fördes i går för att begravas. Detta är självklart en källa till stolthet för oss alla. Jag säger: Vem som än utför dessa handlingar av hjältemod kommer vi i Fata uppmuntra och välsigna. Vi ser dem som kronor för varje palestinier.” (Officiell palestinsk tv den 2 januari 2016)
”Dessa individers agerande är hjältemod och jag är stolt över dem. Jag gratulerar var och en som har utfört dem. Jag säger till er; Vi är stolta över er…. Vem som än konfronterar, kämpar, dör som martyr eller blir fängslad – hans identitet är känd. Vad jag menar är att den kampen, den fängslade, den martyren, de gör det palestinska folket en tjänst.” (Officiell palestinsk tv den 17 Oktober 2015)
Den palestinska myndighetens utbildningsdepartement (som Sverige är en stor biståndsgivare till) har namngivit ett antal skolor efter massmördare, exempelvis Dalal Mughrab, som ansvarar för morden på 12 barn och 25 vuxna i en busskapning. Myndigheten har också namngivit tre skolor efter Abu Jihad som palestinska myndigheten själv tillskriver mordet på 125 israeler.
Biståndsminister Isabella Lövin sa i riksdagen den 5 maj 2015 ”att det i stödet till demokrati och mänskliga rättigheter i Palestina även ingår ett villkor att verksamhet med svensk finansiering inte får bidra till uppvigling.” Med tanke på det jag har anfört och de antisemitiska uttalandena undrar jag om det verkligen går ihop med den överenskommelse vi har.
Likt de krav som Clinton och kvartetten ställt på Palestina borde också Sverige kunna ställa krav om stopp på terrorism, uppvigling till hat och våld samt hyllning av terrorister för ett fortsatt ekonomiskt bistånd till palestinska myndigheten.
Om Sverige öppet skulle kräva och arbeta för att få ett slut på Palestinas stöd till terrorn och uppviglingen till våld skulle Sverige än en gång kunna spela en konstruktiv roll i den palestinsk-israeliska konflikten.
Med detta som bakgrund önskar jag att statsrådet Isabella Lövin klargör