av Larry Söder (KD)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Regeringen har sedan årsskiftet återinfört den särskilda löneskatten för äldre. Den skattesänkning som samtidigt gjordes för pensionärer betalas alltså av dem över 65 år som väljer att fortsätta arbeta. Detta i en tid då vi behöver fler som arbetar längre, inte färre. Inte minst visar den nyligen presenterade Långtidsutredningen hur viktigt det är att arbetslivet förlängs. Detta motverkas mycket konkret av regeringens nu förda politik.
Att ta bort den särskilda löneskatten för äldre var en av de första skatteförändringar som alliansregeringen genomförde efter maktskiftet 2006. Det minskade kostnaden för att anställa personer över 65 år med en åttondel. Samtidigt infördes också ett förhöjt jobbskatteavdrag för personer över 65 år. Tillsammans gjorde förslagen att det både blev billigare att behålla eller nyanställa äldre personer och mer lönsamt för den äldre själv att arbeta något eller några år ytterligare.
Denna politiska inriktning har också gett mycket goda resultat. År 2006 var det 78 000 personer i åldern 65-74 som var sysselsatta, år 2014 var det hela 177 000 personer. Sysselsättningsgraden ökade från 10 till 15 procent. Sysselsättningsgraden ökade i denna åldersgrupp även under finanskrisen när den minskade i övriga åldersgrupper. Många äldre har också tagit möjligheten att trappa ned och inte jobba heltid ända tills man tar pension på heltid. Över 70 procent av de sysselsatta i åldern 65-74 år arbetar deltid. Möjligheten att kunna trappa ned de sista åren på arbetsmarknaden uppskattas av många.
En invändning mot att uppmuntra fler äldre att stanna kvar i arbetslivet är att de skulle stå i vägen för ungdomar som vill in på arbetsmarknaden. Det finns dock ingenting som tyder på att arbetsmarknaden fungerar så. Olika jämförelser mellan både OECD-länder och amerikanska delstater visar att med en hög sysselsättningsgrad bland äldre följer också en hög sysselsättningsgrad bland yngre. Antalet arbeten är inte fast utan ökar när fler vill arbeta.
Att fler arbetar längre har många positiva effekter. Det gör att ekonomin förbättras, både för den enskilde och för samhället i stort. Pensionerna förstärks också både för den enskilde och för pensionärskollektivet i stort då inbetalningarna till pensionssystemet blir större. Men inte minst lika viktigt är känslan av samhörighet och tillhörighet som ett arbete ger många människor.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson: